Valparaiso på väg söderut!

Hej Allihop!

Nu måste jag göra er som skrivit uppmuntrande om att vi inte alls behöver hitta något internetcafe för att höra av oss utan hellre skall koncentrera oss på att turista besvikna, å andra sidan kanske jag glädjer er som börjat efterlysa rapporter allt intentivare (inga mammor nämnda, inga glömda). Vi har i alla fall blivit jätteglada för båda sorternas rapporter och ni verkar alla ha det bra hemma med olika sorters julförberedelser.

Senast vi skrev var i Panama där vi hade tre bra dagar med Ingemar m familj (Es kursare från Lkp som bor i Latinamerika sen många år och är gift med en Brasilianska, Silvia) Jag hade aldrig träffat dom men dom var supertreliga och gav ett varierat program med en turistdag med bl a Panama-kanalen och en strand-dag och en sjukdomsdag (Slivia förkylning, jag (Martin) magsjuka). Planerad grillfest skalades ner till familjemiddag. Vi gick också på ölprovningspub och såg svenska DVDer.

Våra magar har stört oss ett par gånger vardera, trots vaccin och trevis-tabletter som skall skapa goda kulturer. Vi skall bättra oss med vattenreningsdropparna. Men nu , ta i trä , verkar kropparna ha accepterat att vi är i Sydamerika.

Från Panama flög vi till Peru. Det blev en natt i Lima i väntan pa planet till Cuzco. E var glad att återse gatan hon bott på och M var glad att få en snabbguidning av de viktigaste torgen. Vi lyckades också få tag på den livsviktiga Lonely Planet Chile. (ett ex befinner sig fortfarande, tror vi, sen tre månader. på väg över Atlanten med flyg till Ingemar , dit vi skickat den tillsammans med present till dem!). Jag spontanköpte nya glas till glasögonen. Valde super-lyx-varianten för 500 kr inkl synundersökning och montering och klart pa två timmar. Imponerad av priset köpte jag också slipade solglasögon. Tyvärr är mina glasögon numera lite snea...

Väl i Cuzco började vi direkt shoppa runt efter vandringar och kunde konstatera att ryktet om att man måste boka i förväg stämmer. Man behöver något slags myndighetstillstånad för att komma in i nationalparken och det tar tre dagar att få. Vi anmälde oss till en tur och fokuserade sen på att koppla av, promenera runt i stan och köpa lite förberedelser (4 par strumpor, två regnskydd, en fleecetröja, två par regnbyxor, en ficklampa och två vandringsstavar, totalt 400 kr) Lite har vi gett bort, lite har vi skickat hem och lite har vi kvar, men packningen börjar så smått återfå normala proportioner. Vi passad också på att pensionera en 4-årig stadium-ryggsäck till förmån för hoppas vi sydamerikansk kvalitet och bättre bärsystem.

Så kom dagen för inkaledsvandringen och vi hämtades av resebyråinnehavaren på mogonen och följdes till samlingsplatsen där vi överlämnades i vår guides händer. Carlos var mycket duktig och pratade engelska. Guiderna och organisatörerna ägnade en timma åt att diskutera vilka som egentligen var bokade på vilken vandring och sen bar det av med buss. Vi var 12 st och 12 bärare och en guide och en viseguide. Efter ett sovenirköparstopp och två timmar buss var vi framme vid starten, där vi fick lunch. Soppa till förrätt och pasta till varmrätt. Alla måltider fortsatte att vara minst två rätter.

På väg in i parken fick vi visa pass och det berömda tre-dagars-pappret. Så började vi vandra så smått uppåt. Bärarna bar mat och tält och vi bar kläder och sovsäck och liggunderlag (som tillsammans var merparten av vår packning eftersom vi hyrt dem och de var gamla och tunga). Första dagen skulle vara lätt, men så lätt var det inte tyckte vi. Väl framme var tälten uppställda och maten snart klar. Vi bodde i en bergsby med några bofasta indianer och några grupper av vandrande turister. På natten var det ösregn och blött i tältet.

Vi åt i ett mat-tält på stolar och bord som bärarna hade haft med sig. Maten lagades på ett kök med en gasoltub som ser ut att väga 50 kg ... Gruppen bestod av 4 jorden-runt-resande tyska studenter, en Argentinare som inte sa mycket på engelska, ett hollenändskt par som inte sa mycket alls och de som vi umgicks mest med, ett engelskt syskonpar, pilot respektive skådespelerska, och deras mamma.

Dag två skulle vara tuff och det var den. Vi diskuterade om det var lättare eller tuffare än vasaloppet utan att riktigt enas. Vi började iaf på 3000 m och gick uppför till 4200 (och på den höjden är det jobbigt bara att gå upp för en trappa) och sen ner till 3500. Jag tyckte det var jättejobbigt och funderade en del på hur denna vandring kan vara så känd bland människor i alla åldrar. De som planerat vår tur tyckte iaf att den här dagen fanns det ingen anledning att ta lunch-paus, utan lunch fick vi när vi kom fram. Sen fick vi siesta och sen afternoon-tea och sen middag.

Längs vägen tittade vi på flera intressanta indian-lämningar. Imponerande. Dessutom är ju hela inka-leden stenlagd. En liten nätt uppgift att ordna med en stig som löper ett par mil upp och ner på 3000 meters höjd. Och med kvalitet är det gjort för stenarna ligger kvar.

Dag tre var det platt och det var skönt ... Men det var mycket regn och vi provade alla kombinationer av sovsäckar, liggunderlag, regnskydd och ryggsäckar och plastpåsar och lyckades iaf ha några torra prylar när vi kom fram. Kväll tre fick vi varm dusch, middag inomhus, och kunde köpa kall öl. Civilisationen närmade sig (eller om det var vi som gjorde det).

Dag 4 revelj 4.00 för att se solen gå upp över Machu Picchu. Vi såg ingen sol men vi såg Machu Picchu för det var inte dimmigt. Strax var vi framme och Carlos guidade oss vidare bland ruinerna. Det var helt otroligt! En hel stad, byggd för 600 år sen, av huggen sten utan murbruk, och alltihop står kvar intakt. Några tak fanns inte men väl alla väggar och alla hus. Och massor av terasser med odlingar. Spanjorerna upptäckte aldrig detta för det ligger så högt upp i bergen. Det upptäcktes av en slump i början av 1900-talet.

En timmas vandring till och vi var nere i staden Aguas Calientes (som betyder och bjuder turisterna på varma källor). Där bekräftades ryktet om tågstrejk. Snabbt konstaterade vi att då får vi väl lifta eller åka buss, tills någon upplyste oss om att det inte går någon väg till Aguas Calientes ... Det skulle med 99% säkerhet inte gå något tåg den dagen och inte nästa heller. Så nästa dag köpte vi frukost och lunchpaket och gav oss av för ännu en dags vandring. Vi kunde valt 4-dagars-rutten över 4200 men valde istället järnvägsspåret 28 km plant. Ibland var det en stig och inbland fick man gå på makadammen och mina sandaler tittade avundsjukt på Es hyrda vandrarkängor.

Vi kom fram framåt eftermiddagen, flera timmar efter de raska tyskarna, och fick åka lastbilsflak till närmsta stad och sen buss tillbaka till Cuszo. Där stannade vi över natten för att kunna besöka järvägsbolaget och reklamera. Till vår stora förvåning fungerade det och vi fick tillbaka tågbiljettens värde, som visade sig vara 25% av priset för hela 4-dagars-vandringen all-inclusive!

Nästa anhalt var Lago Titikaka med flera öar av traditionella indiankulturer. Några av öarna är flytande och tillverkade av vass!

Sen misslyckades vi med att hitta billiga flygblijetter och inledde vi en maraton-buss-tur på 48 timmar och tre byten till Santiago, Chile. Sista dygnet åkte vi genom norra Chile och såg öken, öken och mer öken.

Framme i Santiago letade vi upp Magnus, vår skånska kristinebergs-granne som bor där, och fick vår paket från Sverige (som HADE kommit fram) med Lonely Planet Argentina och Brasilien, Marabou mjölkchoklad, en oläst söndags-DN (ja ja, från oktober, men vi är i nyhetstorka och inte så nogräknade ... och tre svenska pocketböcker). Nästa kväll tog Magnus och Fransisca med oss på en mycket väl vald restaurant och vi och åt jättegott kött, kanske en föraning om Argentina, och drack nationaldrinken Pisko Sour och chilenskt vin.

Nu har vi varit tre dagar ute vid kusten, i Valparaiso, som är en liten stad som klättrar längs bergssidorna och ut och in ut vikarna. Den är full av klassiska linbanor, eller bergbanor men de har vi inte fått åka (ännu en strejk ...). Men vi har ätit gott, sett en vacker stad och fått efterlängtade internet-tid. Hotellt var litet och mysigt och låg högt upp på en kulle och hade 5 våningar och takterass med super-utsikt. Det drevs av ett förvirrat par och vi lärde känna de andra gästerna, dels för att vi delade frukost-bord i den pyttelilla matsalen, dels för att väggarna helt saknade ljudisolerande funktion.

Ikväll åker vi vidare med Chiles bekväma natt-bussar mot Puerto Montt och den hoppas vi charmiga ön Chiloe. Sen över Anderna till Argentina och Bariloche. Nästa planerade höjdpunkt är nationalparken Torres del Paine där vi hoppas vandra minst lika vackert som Inka. Kanske blir julafton i en övernattningsstuga i bergen. Sen skall vi återgå till lyxmode med några dagar i Buenos Aires runt nyår och sen en sol-och-slapp-vecka i södra Brasilien.

Många kramar och God Jul och Gott Nytt År fast innan dess hoppas vi skriva igen.

Elisabeth och Martin

Förresten, vi lägger ut de bästa inka-leds-korten här som vanligt. Men vill ni se många fler så har vi lagt upp alla på en egen resa som heter Inka-led för att visa upp för de andra vandrarna.

http://www.mintur.se/pages/travelPhotos.php?tr