Strandat efter vandringen

Några slödagar och några vandringsdagar senare mår vi fortfarande utmärkt.

Och vandingen då - Cape Brett Track – tja som alltid så funderade vi före på hur kommer David att gilla detta och efteråt konstatar vi att David glatt hänger med på allt vi hittar på – det vi själva som är begränsningen. David gillade skarpt att åka bärstol – han tittade förundrad på allt som rörde sig förbi och sov däremellan gott i den. 11 timmar vandring två dagar i rad (nåja kanske 7 i stolen och 4 som paus) – inga problem för David. Själva kände vi oss och våra fötter rejält möra. Vi säger till varandra att nästa vandring gärna kan ha mer inslag av utflykt och mindre av strapats.

Det var dock värt besväret. Vi gick längs en halvö ut i havet i södra kanten av skärgården Bay of Islands. Lagom ofta, dvs för de mesta, gick vi i skuggan av träd, då och då dök fantastisk utsikt över skärgården upp. Leden rörde sig upp och ner över kullar/berg och fram och tillbaka längs vikar och uddar. Längst ut hägrade fyren som vandringens mål. Fyrvaktarbostaden är övernattningsstuga med madrasser, regnvatten och gasolkök.

Några topografiska ”vandrings-”kartor fanns inte att uppbringa sas det, bara schematiska. Kändes konstigt att ge sig ut utan. Men de behövdes inte, det fanns bara en stig på hela halvön – vi hade inte kunnat komma vilse om vi försökt. Infon varierade mellan att leden är 16 och 20 km. Start och mål vid havsnivå, höjdpunkten 400m men vi upplevde det som vi gick en hel del upp och ner.

Nu är vi sen ett par dagar i Mangawhai lite söderom. Bor på camping med strålande sol, strand och trådlöst internet – vad kan man mer önska sig? Dessutom har vi gått den där efterlängtade utflyktigare vandringen. Tre timmar, en längs sandstrand, en högt över havet över ängarna och en tillbaka längs sten- och klipp-strand - om möjligt ännu vackrare.

Annars njuter jag av att se alla Davids framsteg på nära håll. För någon vecka eller två sen impade han genom att inte behöva bli matad med bitar av banan utan kunna ta en tugga själv när vi höll fram bananen. Nu håller han själv bananen och äter. Enda problemet uppstod när han ätit ner till där han höll handen, och inte kunde komma på hur han skulle komma åt resten – stor katastrof. Förra veckan impade han genom att inte bara krypa plant utan uppför tre trappsteg. Nu kryper han nerför två trappsteg. Han har klarat det en gång av treJ. Idag har han inte vågat försöka igen. Blir till att hem och bygga grindar inte bara över utan även under trapporna.

Strax bär det av söderut till Auckland och sen mot källor och berg på centrala Nordön. Sydön tror vi mindre och mindre på att vi hinner med så mycket av.

Kramar från oss alla tre