Kustvandringar

Hej

Så blev det nästan en vandringsresa det här. NZ är fullt av lättillgängliga vandringsleder – den ena vackrare än den andra. Och David älskar bärstolen och vi älskar utsikten och avkopplingen

Vi startade med Rotoroa som är känt för varma källor så mer eller mindre varenda gathörn fanns varma bad. Jag timade väl ont i ryggen – satt en timme om dagen med en bok i varmt bad och däremellan gick vi långa promenader – dock med David i vagn hellre än bärstol. Snabbt bättre och nu helt återställd. Runt Rotoroa var vandringarna korta, flacka och i skogs- och sjölandskap. Efter en vecka utan att vi riktigt kunde säga vad vi gjort i Rotoroa kändes semestertempot uppnått.

Sen blev det ett dygn Art Deco för att med säkerhet få kulturdosen fylld. Napier jordbävades på 30-talet och sen blev alla hus i samma stil, så nu slår man mynt av det. Raka linjer med små krusidulliga dekorationer – gärna i ljus pastell. Allt är på NZ-vis överorgansisarat på gränsen till kommersialiserat – vi fick en bra guidad tur.

Vidare till Wellington och sprang i rakt in i en Rugbyturnering men som liknade mer en karneval. Tusentals och åter tusentals åskådare, utklädda i de mesta fantasifulla dräkter fyllde gatorna. Efter att ha sett ”no vacancy” på stans enda camping och 10+ motell åkte vi ett par mil bort och bodde – även där fullt av rugbyfanatiker – hur stort som helst.

Wellington har kanske södra halvklotets coolaste museum – men vi hann bara till barn-lek-upptäcka-rummet där David imponerade som ofta numera med att självständigt krypa iväg på egna utflykter, gärna 15-20 meter bort, för att kolla in saker eller människor.

Kvällen innan mognade tanken fram på om vi trots allt inte skulle till sydön om så bara en liten sväng – Abel Tasman var ju ändå bland det vackraste platserna vi sett. På Wagamamalunch vi 3-rycket bestämde vi oss och sumpade på ett bräde det där med semestertempot. Loggade in och bokade sydöfärja till 18. På båten ringde jag boende i Abel och fick ok på att dyka upp vid midnatt. Nästa förmiddag stod vi på turistbyrån och försökte ta in vilka rutter och riktningar som funkar tidvattenmässigt (6 meter!). Vissa vikar har 2 timmar omväg i flod, andra går inte alls att passera. Lunchade, handlade, packade och iväg i vid 3-tiden. Det var minst lika vackert som vi mindes det från för 9 år sen. Vi bestämde på gående fot att åka dit igen om 9 år när David kan gå själv. Leden går delvis över bländvita stränder, delvis genom djungel med havsutsikt. Gör skäl för sitt rykte som en av världens vackraste vandringar. Vi var inställda på att bära sov- och laga-mat-prylar men hittade 2 boenden på lagom avstånd med lakan och restaurang – så det blev lyxvandring. Och en härlig känsla att komma tillbaka till platser vi varit på förut. Det har jag knappt gjort med någon exotiskare plats än Chamonix.

Sen var vi ju på väg mot Tongariro på Nordön men råkade bläddra förbi Queen Charlotte Track på Sydöns nordspets i vandringsboken och den såg ju inte mindre vacker ut den så så blev den en andra tredagarsvandring på Sydön. Och Charlotte tog det här med lyxvandring till en ny dimension. Det gick inte att köpa båttaxi till start och från slutpunkten utan att i priset också få väskan transporterad mellan varje bo-ställe. Så vi packade äta-middag-kläder, böcker-fil och musli till frukost mm i åka-båt väskan och tog bara lunchmackor i bära- väskan. Och åt förresten 3 rätters med vin båda kvällarna. Men med 65 km och ett gäng hundra höjdmeter på 3 dagar med David på ryggen kändes det välförtjänt.

Nästa vandring blir det väl att åka bärstol alla tre (David hälsar att han rekommenderar det)…. Eller nästa vandring är förresten imorgon, dagstur i Tongariro som vi kom till till slut. Men det vankas blåst och regn så ”Tongariro Crossing” som tänkt blir det inte utan något på lägre höjd (vi skyller på David). Skall bli kul att se berg och vulkaner istället för alla kustvandringar.

Sen skall vi hitta en strand på Coromandel och göra ingenting tills det är dags att åka hem 21/2.

Hälsningar från en camping i Tongariro och ett nu 2230 sedan länge tomt uppehållsrum – alla har tidiga tider i Nya Zeeland.