Sado

Igår besökte hela gänget ön Sado, som ligger 35 km utanför Niigata. Vi tog förmiddagsbåten ut till ön och var över på 1 timme. Båten var en bärplansbåt (hydrofoils) och gjorde 70 km/h (40 knop), alltså borde vi ha varit över på en halvtimme. ¨Hmmm.... jag får återkomma till detta. Väl ute ur hamnen fick vi sällskap av delfiner, som försökte följa med oss. Havet låg stilla som en spegel så resan över var lika lugn som Shinkansen var för en vecka sedan. Ön är lika stor som ett kvarts Gotland eller som 13 st Alnö och har en befolkning på 70000 pers, som bor i fiskelägen och små städer längs med stranden. Innanför kusten är det bergigt och där låg det fortfarande snö. Högsta berget är 1200 m. Ön stora begivenhet är den guldgruva som öppnades under Tokugawa Shogunatets tid (1601) och var i drift ända till 1989. Gruvan är nu ett museum likt vårt stora Köppebä och Sala silvergruva. Nere i gruvan hade man byggt upp olika miljöer med rörliga robotar i naturlig storlek för att visa hur man jobbade i gruvan. Ett strå vassare än våra musiegruvor med andra ord. Under de 388 år som gruvan var idrift bröt man inte mindre än 78 ton guld och med det placerar sig Sadogruvan på tredje plats bland världens guldgruvor. Utöver guld bröt man dessutom ansenliga mängder silver. Uppe vid gruvan passade vi på att äta lunch som bestod av sörpel-spagetti, dvs en lokal sorts nudlar i buljong som kallas Soba. Upp till gruvan så åkte vi taxi, som vi hyrde i två timmar för 15000 Yen. En yen är värd 6 öre! Sen tog vi vår taxi tilbaka till öns hamn och promenerade runt färjeläget innan vi tog bilfärjan tillbaka till fastlandet, en resa som tog 2½ timmar. Ut ur hamnen fick vi sällskap av flera havsörnar (se video), säkert 8-9 stycken som cirklade runt färjan i hopp om att någon skulle slänga ut en korv eller kanske en chihuahua. Som mest såg jag 5! stycken i samma blickfån. Mycket imponerande! Vi kom tillbaka till Niigata i kvällningen lagom till att se solen gå ner i Japanska sjön bakom Sado. Fortsättning följer....