Logga in:
Soldat i Fredsstyrka...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Operation ”Rädda Zeinab”: Första skarpa uppdraget!

Sent igår kväll strax före midnatt när jag språkade i luren med min kära mor, blev jag avbruten och kallad till information kring en uppkommen incident.
Det var ett av våra MOT-team (Military Observation Team) som arbetar ute i de små byarna, långt ifrån campen som rapporterat in att de behövde assistans. En afghansk ensamstående far hade vädjat om hjälp med hans lilla dotter på tre år svårt brännskadad. Ungen hade varit hemma ensam och när fadern kommit hem hade hon troligtvis likt med elden. Kanske var det en fotogenlampa vad vet jag. När våra kollegor hittat dem hade hon legat inlindad på en lerhylla i huset, vars renlighet var i nivå med en ladugård hemma.

Ordern vi fick var att vi skulle bege oss till en by, Sholgara, tidigt i gryningen med ambulansvagnen. Där skulle MOT-teamet möta upp med flickan och fadern.
Klockan halv fem var det revelj som det heter på militäriska och jag hoppade i mina ökenbrallorna. Med nypåfylld termos var det uppsittning och dags att rulla söderut.
Ett litet pirr gick det genom kroppen när man rulla ut genom gaten på uppdrag för första gången. Strax senare möttes vi av soluppgången över sanddynerna och lerhusen. Med mötande packåsnor, herdar med getter och bilar vars hundrade besiktingsprotokoll hade blivit godkänt – kändes det att man var ute på mission på riktigt igen.
Förutom någon smal passage var vägen var relativt även om det dammade väldigt mycket av förståeliga skäl – senaste regnet föll här fjärde juni…
Efter tre timmars fordonsmarsch, med några kortare pauser, var vi framme i väntläget i Sholgara. Den sista biten var genom en riktigt tät handelsgata kryllandes av folk, mopedister, bilar, åsnor och kameler. Däribland slingrade jag min 3m breda pansarkoloss fram i försiktigt gångtempo. Många hejade och en del ungar ger tummen upp längs vägen.

När vi väl parkerat inne i byn blev det fem timmars väntan. Under tiden kom många nyfikna, framförallt barn, fram och ville prata och titta på oss soldater. En del kunde stolt säga några ord engelska. De allra flesta längs gatorna va r eller män. Flickorna stod lite försynt en bit ifrån och tittade lite försiktigt medan äldre passerade skylandes i burka.

När barnet kom inlindat i ett tygstycke, blött av vätska från såren, lastade vi över henne till vagnen. Med ytterligare understöd av en narkosläkare och IVA-syster i vagnen begav vi oss raskt norrut igen. Väl tillbaka i Mazar-e-Sharif skjutsade vi henne till ANA’s – Afghanska arméns – camp. Där mötte oss en samling amerikanska militära läkare och sköterskor på mottagningen. Dessa närvarande för att stötta Afghanistans egna medicinska kompentens.

Därmed var vår uppgift i hamn och sedan är det bara att hoppas att hon överlever resterande avancerade operationer och intensivvård.
Det kändes bra att lämna henne fortfarande vid liv och veta att man åtminstone bidragit till en liten kugge att kanske rädda hennes liv. Efter en sen middagsutspisning var det sedan dags att bege sig hem till Camp Northern Light igen.

(Jag lade även upp vår press- och informationsofficers hemsidereportage om uppdraget i dagboksinlägget efter detta...)

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer