Logga in:
Soldat i Fredsstyrka...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Från ett gråblaskigt Sverige ner till sommarvärmen… =)

Nu börjar det på bli riktigt länge sedan det hände nåt här… Faktum är att jag tog pansartransfer till flyget o passade på att avnjuta en prima semester hemma i monarkin innan allt slask, regn o rusk frösvunnit helt. Kanske undrar ni om man är hemma lika mycket som i missionsområdet med tanke på att det inte var alltför länge sedan jag fick stämplarna i passet förra gången. Det har jag undrat själv med emellanåt, men med tanke på att ledigheternas tärning strandsatte min grupp i öknen en halv evighet i början, missade både farbror vitskägg och fyrverkerier, duggar ledigheterna lite tätare nu mot slutet istället. Det var inte helt otrevligt att vara hemma denna gång heller må jag säga, trots en blöt vinterväderlek. Det hanns med alltifrån en liten tur på böljorna de blå, arbetstester och intervjuer (ja det finns visst ett civilt liv efter med…), shopping, fika på stan, utgång, casinomiddag och en ständigt nedåtgående trend av mina levervärden. I onsdags var det dock slut på leken igen och dags att ta sig i kragen igen för kung, fosterland, världsfred o allt vad det heter… Tidigt som s***n plockade taxin upp en inte alltför piggelin pojke ur sundsvallsbetongen för att skicka honom till farliga landet på östfronten. Ursprungsplanen var att knoppa vidare i flygstolen redan innan marklyft. Det fick dock vänta en aning. I sitsen intill satt nämligen en pratglad gammal ”kollega” som trampat ökensand även han redan för 30 år sedan nere i Gaza. Trots några decenniums glapp var språket fortfarande detsamma. Det blev en trekvarts flygning med surr om checkpoints, sandstormar, leaver och lusiga påhitt i missionsområdena. Det var inte utan att det märktes hur min säteskamrat bläddrade i fotoalbumet innanför pannbenet… Man lever ju ett ganska annorlunda liv i dessa avarter av världens hörn när man ute på mission vilket kan vara lite svårt att dela med sig ibland. Mamma fokuserar fortfarande mest på om man har långkalsongerna på sig om dagarna och polarna om hur många talibaner man fått skjuta... För o kunna prata med någon om hur det ”egentligen” är bör man nästan vart ute själv, så det var en rätt trevlig pratstund om FN-tjänst förr och nu. Gemenskapen, ökensanden och människornas alltför svårhjälpta misär i missionsområdena tycktes fortfarande vara densamma. Från ett grått Sverige var det sedan inte helt fel att kliva ur ”Herkan” i en skön sommarvärme (i svenska mått mätt). Väl tillbaka till campen var det mesta sig likt, förutom att gamla matsalen hängde upp i luften. Kranar lyfte upp det på lastbilar. Ett nytt kök som inte lutar åt alla håll p.g.a. ”fuskbygge” skall byggas upp, medan vi får äta i f.d. gymtältet tills vidare… Åter i ”barren” var det bara att åter hänga på sig camokitet, ”Glocken”, radion och gå på beredskapen igen enligt gängse rutin.

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer