Soldat i Fredsstyrkan - Afghanistan
En resdagbok skriven av wiklas på minTur.se
Soldat i Fredsstyrkan - Afghanistan
Introduktion: Tänka sig blev det inte en liten till resa till det krigshärjade landet i öst - Afghanistan. I maj kom jag hem från mitt halvår i öknen. I slutet av sommaren ringde de och frågade om jag kunde komma ner några månader igen, då en sjukvårdare avbrutit sin tjänstgöring. Nu står jag alltså här igen och fortsätter resan till december då jag får åka hem till Sverige igen. Här är ett avlägset hörn av världen kantat med mycket krig och oroligheter under framförallt de senaste tre decennierna. Landet är världens sjätte fattigaste och ett av de farligaste. Vi håller till i en alltjämt het öken, folket bor i hus av lera och bajs och här strosar kameler och åsnor på gatorna. Vår styrka skall verka för säkerheten här så att landet kan utvecklas. Min uppgift i styrkan är att vara sjukvårdare på en 20 ton tung pansarambulans, för kunna omhänderta skadade soldater vid fredsarbetet. För mej är det en utmaning, ett äventyr, en gemenskap och ett sätt att göra en god liten gärning här i världen.
17/4-07 Umeå, Sverige
Uttagningsbeskedet – Uppdrag Afghanistan!
Idag damp ytterligare ett brunt kuvert ner i brevlådan ner i min brevlåda märkt ”MILITÄRÄRENDE – Får ej eftersändas till utlandet”, med Högkvarteret som avsändare… Sådana som jag av erfarenhet vet kan påverka ens liv och framförallt den närmsta framtid i allra högsta grad.

Väl öppnat gick att utläsa uttagningsbeskedet för nästa styrkerotation till Afghanistan – att jag antagits som ambulansförare på en pansarterrängbil 203!

Jag sneglade som hastigast tillbaka på fjolårets kalender och upptäckte att jag vid den här tiden satt uppe på bergsposteringen BRAVO CHARLIE TWO på Balkan, i Kosovo – ytterligare en av världens våldshärjade delar. Det som säkerligen låg främst i ens tankevärld då var nog att åter få komma hem till ljuva Sverige igen och få hänga av sig uniformen.

Väl hemma snubblade man ändå kvar och fortsatte ett år i Försvarsmaktens gröna värld som skolinformatör. En rolig tid som nästan sprungit en förbi med föreläsningar för tusentals elever och resande riket runt över tusentals mil.
Så var det, utan att ens suttit punkt för denna tjänst, redan dags för nästa resa återigen ut i vida världen - denna gång till kanske en av de underligaste av sådan, långt bort från vår egen kultur och trygghet. Där kvinnor göms under tygstycken, nationalsporten är kamelrytt släpandes med fårkadaver och knarkodling kanske det mest framstående leverbrödet…

Lite nojig som jag är var det inte utan kunde hålla mig från att sätta på den gamla FN-låten ”Basker blå” och att känna en gnutta vemod för den kommande missionen, med minnet färskt från den föregående.

En månad och fyra dagar kvar nu till inryck!
20/5-07 Stockholm, Sverige
Samling för utbildning/träning till ny insats
Så har klockan nyss slagit midnatt och de första minuterna är påbörjade av det nygamla jobbet som fredsoldat.
Efter en lite pirrig resa ner med flyg var det återigen dags för inkvartering på Livgardet. Ett glatt återseende av en gammal fredssoldatkollega från Kosovo, även han med pansarbilsratt som specialitet, gjorde att man inte riktigt kände sig lika bortkommen. I övrigt var det rutinmässigt hälsade på nya ansiktet som med tiden lär bli nära äventyrskompisar.
Nu väntar en sömnig återförening av gröna firmans egendesignade stålsängar inför morgondagen köande till förråd, för rabblande av diverse kroppsstorlekar, papperspåskrivningar och den ena formaliagenomgången efter den andra.
Nattinatti!
21/5-07 Stockholm, Sverige
Inryck!
Så har inryckningsdagen nått sitt slut. På gammal militär maner var det led på det ena stället efter det andra, med pappersexercis osv. Tre stora bags, en rygga, en persedelpåse, en automatkarbin och en pistol senare var all materiel utkvitterad dessutom.
Därefter var det sedvanlig inventering och därefter blev det en mumsig kvällsmacka på soldathemmet. På nytt har man inhyst sig med ett kollektiv som verkar vara ett bra gäng – en skara spridd ur styrkan med tunga pansarfordon gemensamt som dess specialitet.
Dock med vakanser på personal på min egen pluton, vilket jag hoppas löser sig. Annars blir det att ratta tre vagnar själv, vilket kan bli lite övermäktigt. =/
22/5-07 Stockholm, Sverige
Ytterligare en ”Anna-Karin” att få sej några skjut med ;P
I ottan ur hans majestät konungens blårutiga bädd stegade jag upp för att inmundiga dagens viktigaste mål, den gång i form av en tallrik grahamsgröt på Livgardet – det regemente varvid huvuddelen av vår förberedande utbildning kommer att hållas vid innan vi beger oss ut i vida världen. Inryckningsveckan fortskrider och idag har vi skjutit in våra sprillans nya automatkarbiner, A-K 5 Cesar. Med framförallt en rödpunktssikte som sin främsta nyhet.
Det blev en lång dag med mi’ bysse o mi’ mysse, men nu går hon iaf mitt i prick. Så ett en eventuell ”fi”, går i backen först!
En dryga 90minuters tur på rullskridskorna blev det också ner mot Kungsängen – en rolig motion i symbios med en härlig frihetskänsla skulle man kunna sammanfatta det!
I övrigt blev det mest lite allmän pladder på luckan med grabbarna om alltifrån sköna filmcitat till utsvävningar om gamla missionsminnen. Joo, merparten har liksom jag var ute en del innan med på internationella uppdrag från bl.a. Balkan, Afrika – vilket så klart känns tryggt med de många erfarenheter man åstadkommer tillsammans för kommande situationer i missionen.
Nu har visst klockan skenat iväg lite väl hastigt o sängen skriker efter mig. Kan vara bra med lite sömn inför en lång morgondag med kvällstjänst. Därtill väntar några av mina egna specialiteter att få utöva… =)

Sweet dreams!
23/5-07 Stockholm, Sverige
Idag var jag med om en trafikolycka!
I morse åkte vi direkt ut på övningsfältet för att göra en så kallad tillpassningskontroll av skyddsmasken och genomgå den formella utbildningen för var soldat i brandsläckning.
Det förstnämnda innebar min 23.e, eller nåt i den stilen, genomresa i tårgaskammaren. Skyddsmasken höll som tur var tätt även denna gång trots mitt, sen senast, nyinförskaffade lilla skäggväxt.

Därefter var återigen den brinnande dockan i akut behov av en filt och oljefatet skulle skyndsamt duschas med pulversläckaren.

Sedan var det lunchtime och till min förvåning tycks gladeligen Konungens livvaktsregemente gjort en anings förbättring vad det gäller soldatutfodringen. =)

Eftermiddagen och kvällen åtgick sedan till sjukvårdstjänst. Repetition av akut omhändertagande i teorin följt av praktik applicerat på ett trafikolycksscenario i missionsområdet. Lite av min kommande missionsnisch med tanke på att det är jag som får köra o hämta de skadade i pansarambulansen.

Därefter blev det ett litet motionspass och sedan hanns inte mycket mera med innan mörkrets inbrott.
24/5-07 Stockholm, Sverige
Dra från höften
I ottan var det dags att stifta bekantskap med ytterligare en blykastare. En liten Österrikare, Glock 17, som tänkte mig följa vid min sida under uppdraget. Förvisso har vi haft några korta träffar innan, men nu blir det en aningen längre bekantskap framöver…
Grundligt började vi med att gå igenom säkerhetsbestämmelser, följt av prov, därefter övades handhavande – innehållande alltifrån isärtagning av vapnet, till att kunna dra fort och nedkämpa fienden först.

Eftermiddagen sen ägnades helt åt att göra klart AK-5 skjutningen – nu också med rödpunktssikte monterat.

Under kvällen körde vi sedan, på lite eget initiativ av en på luckan, en närmare presentation av vilka vi är som hittills huserar ihop. I ett mysigt hörn av Livgardets mäss till någon öl (ja det sägs ju påskynda människosläktets lära-känna-fas) berättades lite av var o en om vem, varifrån, hur gammal osv… så även en del säregna intressen dök upp såsom exempelvis motorsparkbygge.

Den inryckta vagnbesättningskåren tycker jag, även om det så klart fortfarande är så klart lite smekmånad, verkar vara ett mycket trevligt gäng och tycks framkalla en god gemenskap. Viktiga ting, för en kommande lång mission som ibland kan innebära en hel del utmaningar. Om man räknar ihop gängets tidigare missioner blir det nog dessutom runt en tjugo-trettio tillsammans, så här finns mycket erfarenhet att hämta. En stor åldersspridning är det dessutom i gänget från tjugo till trettiosex vilket jag tror ger en bra mångfald. Dock en aning enkönad skara, men efter några år i firman tror jag inte det kom som en chock för någon av oss… =P
Bara att hoppas på att resterande nu ickeinryckta skara är bra folk det med, vilket jag är övertygad om.

Under resterande aftonen, omgrupperade vi till luckan. Det skitsnackades och skojades till sent intill John Blund nedkämpade hela den hjälplösa skaran FN-soldaterna. Jag lyckades dock hitta lite skyl för en stund i en utav korridorens samlingsrum med dagboken som motmedel, innan slutligen även jag också stupade över kudden.
25/5-07 Stockholm, Sverige
Inryckningsveckan klar!
Så var det bara en kort fredag att bemästra innan det var dags att stämpla ut från första veckan och början på det långa äventyret. Det blev en sömnig genomgång av IT-säkerhet som inte alls var anpassad för Utlandsstyrkan av en oengagerad officer. Hade mina klasser jag föreläst för under året haft det lika tråkigt hade jag nog avskedat mig själv!

Därefter tog en annan, förvisso något mer uppiggande, vid från Löneenheten. Den lektionen kunde jag dock inte hålla mig från att framföra en liten synpunkt, med en kontrollfråga, på något stört mig lite på… att det verkligen var så att de tar 12000kr (skattefria!) per månad för tre mål mat om dagen (varav av somliga ur påse ute i fält) och logi i form av delat barackboende på cirka fyra egna kvadratmetrar. Svaret var kort; - ”Ja.”
Ska fan fixa en artikel så småningom och kräva tillbaka våra dollares! =)
28/5-07 Stockholm, Sverige
Fick ny tjänstebil!
Så var det, efter en helg långt ifrån den militära världen med alltifrån mors dag till inmundigande av ohälsosamma rusdrycker… =), dags för den andra veckan och fordonsutbildning på Pansarterrängbil 203 – ”PATRIA”. Till synes väl lik min gamle bepansrade Balkankamrat ”SISU”, men här dess efterföljare med diverse modifieringar - framförallt bättre skyddad mot beskjutning, minor och laddningar av diverse terroristkaraktär. Den är även utrustad med diverse nya moderniteter såsom bland annat backkamera och eldriven hydrauldörr bak. Framförallt är det glädjande för en pansarpilot som jag att man nu rättat till en något bristfälligt genomtänkt detalj… Tidigare var man nämligen tvungen att gå ut för att fälla upp pansarskydden för fönstren om man skulle råka ut för beskjutning eller kravaller – kanske något som känns mindre lockande vid just sådana tillfällen…

Dagens fordonsutbildning var huvudsakligen en grundligare genomgång av vagnen och därefter inventering på militärt manér med uppräkning av samtliga materiel i vagnen.
Efter kvällstjänstens slut blev det en svettig dust i ”pinnhockey” och klockan var därefter 22:00 slagen. Firman sig lik är det långa dagar som gäller och det civila fritidslivet ter sig långt borta innanför det taggförsedda stängslet.

! Från att ha rattat runt en V50 i firmans regi, känns det som ett klart uppåtbyte av tjänstebil. Har klart bättre lastutrymme, hela 270hk och dessutom deluxeversion av cross countryklass.
29/5-07 Stockholm, Sverige
Stickning, uppsittning, insittning…
Förmiddagen tillbringades mestadels i väntrummet på regementets sjukhus. Av doktor och sköterskor undersöktes det ena sinnet efter det andra, samt lungor och hjärtats funktion med godkännande för kommande äventyr.
Så även för att preparera soldatkropparna för diverse interna strider injicerades en rad olika motmedel med nålstick in mot bl.a. hepatit, TBE, rabies.

Under eftermiddagen blev det äntligen dags att göra uppsittning bakom ratten o påbörja själva körutbildningen av pansarbjässen. Genom sicksackande slickades den en konan efter den andra putsades eftersom gamla färdigheter till nytt liv.

Kvällens pass kom sannolikt att tillhöra en av de något mindre genomtänkta lektionerna – om vagnens komplexa sambandsutrustning, vilken vi inte kommer att använda i missionsområdet…
Jaja… kvällsfikat hade iaf kommit igång nu, så lite belöning för studerande av det en kopplingsschemat efter det andra fick vi åtminstone!
Med en liten kvällspromenad på inlines runt regementsområdet somnade man sedan gott.
30/5-07 Stockholm, Sverige
Nödevakuering av vagnen
Med dagens skolslut marscherandes från lektionssalen blåstes ”tapto” över regementsområdet och var soldats välputsade kängor sköts snärtigt ihop när givakt intogs under ca en minut för hedrande av den svenska fanans halning.
Jodå, det militära är lite av en annan värld och en observerande utomjording hade säkerligen kliat sig i huvet över varför man står på led och klär sig i grönt för att efterlikna granar… =)
Med viss distans till det hela och med en bra inställning är det dock en fantastisk miljö full av kamratskap, glädje, äventyr och dessutom till ett gott ändamål… o har man bara det perspektivet är det sedan lätt att skratta åt obegåvade antipatrioter och stenkastande veganer som bara ser beväpnade soldater som mördare…

Hur som helst var vid runt 22-tiden därmed ytterligare en lång skoldag i kronans tjänst till ända. Idag körde vi lite slinga på mindre trafikerade vägar. Eftermiddagen följde sedan med teknisk tjänst kring motorskötsel och annan fordonsvård. Slutligen blev det en del svettiga övningar i nödutrumning av vagnen i händelse av t.ex. brand eller beskjutning. Även evakueringshjälp av nödställda i annan vagn övades. En övning som för mig som ambulansförare känns ytterst aktuell då huvuduppgiften är att kunna arbeta i akut skede på skadeplatser… förhoppningsvis får vi dock ingen nytta av kvällens träning….
31/5-07 Stockholm, Sverige
Det rullar på!
Inte bara sexhjulingarna utan även tiden bara rullar på i rask takt! Det känns som att det bara rusar när man har så fullt upp och så långt schema hela dagarna.

Idag var det körning, delvis med lärare och delvis utan. Därefter kröp vi runt ytterligare som ekorrar i motorrum och letade spridare, drivremmar etc. Allt för att lära oss vagnen utan och innantill. Nog för att jag tycker det kan va bökigt och ta sig fram, men tänk då på min pansarkollega till vagnchef på inte mindre än 195 långa centimetrar… vid hans körpass med körläraren var första frågan hur i helsike han egentligen tog sig in. =)

Till kvällen flydde vi den militära världen för en pizza inne i kungsängen. Satt riktigt fint det toppade med två kalla! =)
1/6-07 Stockholm, Sverige
Helg! =)
Idag blev det en väldigt kort dag – upp i ottan som vanligt och sen uppställning och samling enligt gängse rutin borta vid vagnarna. Därefter en genomgång på några få tekniska vagnsdetaljer.
Sedan var det bara att städa ur garaget och rangera vagnarna och helgen var åter kommen – härligt! Inte råga på allt hade almanackan hunnit slagit om till juni och vädret bara log åt vårt avlånga land!
4/6-07 Stockholm, Sverige
Och det här får jag betalt för…
Efter en skojfrisk helg var det åter dags att hoppa i munderingen…
Morgonen började lite krisartad med att skjutsen till flygplatsen sket sig o jag fick hoppa på nästa flyg på morgonkvisten.

Hur som helst… slutligen åter på nere på ”Gardet” startade dagen med en snabbvisit på sjukan för att kolla blodgrupp. Sen var det hjulbytesträning, mera teknikundervisning kring styr-, elsystem etc. – alltsammans i strålande solsken. Till en härlig orange-röd solnedgång var det sedan körning med prisma (spegelglas för att kunna se ut när man har pansarskydd för rutorna) och därefter med ”nightvision” för att kunna köra i kolsvarta mörkret utan belysning.
Sammantagen lägesrapport; En riktigt kul gången helg med helschysst fest hemma, sommaren tycks vara här på allvar nu och jag får jobba med att ratta runt 20ton pansar om dagarna med ett heltrevligt gäng av ”Calles” grabbar! Vet inte vad jag ska klaga på?!? =D
5/6-07 Stockholm, Sverige
Köra med ”förbundna ögon”
Idag var det mera färdighetsträning på att köra vagn. I och med att återvändsgränder kan uppstå längs smala vägar i missionsområdet, genom olika hot eller hinder, övades lång backning. Dels med speglar, dels med backkamera med pansarskydden för rutorna och som finish utan backkamera – alltså helt utan sikt åt något håll. Med hjälp av endast uppsuttna kollegor som sa vänster, höger, halt osv… Man kände sig inte allt för kaxig att ratta tre ggr 8m pansar utan någon vetskap alls om verkligheten utanför.

Till eftermiddagen fortsatte klättrandet som ekorrar i vagnen för att lära än mer av dess teknik, såsom hydraulsystem, stridsgasfilterskydd etc.

Eftermiddagen till ända drabbades jag rejäl trötthet. Kanske var det rabiesvaccinsprutan från sjukan på morgonkvisten som sög ur kraften ur kroppen på mig. Åtminstone kändes lymfkörteln som en pingisboll i armhålan, så immunförsvaret är bedömt i full rulle där inne.

Till kvällningen, efter en tvåtimmarstuppis skakades det lite tass med plutonchefen, som nu även ryckte in för missionsutbildning – av intrycket en lugn och trevlig officer från I19, Boden. Tillsammans med den mindre skaran hitintills inryckta på bara fyra personer ur sjukvårdspluton, som jag kommer att tillhöra, kikade vi på bilder från campen och missionsområdet. Dessa var tagna från hans rekognoseringsresa i vintras där nere ifrån. Det kändes väldigt inspirerande och man börjar bilda sig en bättre uppfattning om den kommande tillvaron där nere. Inte mindre förstår jag också mer och mer betydelsen av ISAF-styrkans (International Security Assistance Force) närvaro. Trots det fortfarande farliga läget har t.ex. byggnationer i området börjat tagit fart under den senaste tiden.
Därtill förstår man… eller kanske förstår att man inte förstår hur fruktansvärt långt ifrån vår svenska kultur är från deras. Där är till exempel korruption, knarkhandel och kvinnoförtryck allas vardag.
KLART SLUT!
6/6-07 Stockholm, Sverige
Nationaldagen tillbringad i lera
Högtidsdagen till ära var det återigen dags för en ny dag på jobbet fjärran gemene mans arbetstidsregleringar. Dagens lektion kändes rätt missionsanpassad med tanke på den stekande värmen som gästat nu Sverige.

På schemat var det idag vinschningsövning följt av tillämpning i leran ute på Kungsängens övningsfällt. Efter att med vilje plöjt ner den ena pansarklossen var det bara för den andre att börja koppla.
Väl uppe ur smeten, var det övning i att lägga på kedjor. En mindre upphetsande drillövning, men väl så bra att behärska förstås.

Till kvällningen firades nationaldagen med pizza och en rejäl 5-0-seger mot Island i VM-kvalet!
8/6-07 Stockholm, Sverige
En solig dag upp ur takluckan
Vädret tycks vara på fortsatt glatt humör även idag. För att träna trafikerad stadskörning körde vi runt runt under förmiddagen i Jakobsberg. Ratten börjar på nu sitta riktigt fint i nävarna och dagens främsta koncentrationssvårigheter föranleddes tveklöst främst av vitmössbeklädda studentskor firandes med jordgubbar o skumpa i slänterna… ;P
11/6-07 Stockholm, Sverige
Släpa 20ton pansar
Körning av 20-tonnaren i alla dess former ska det va.. idag var det den ene sexhjulingen efter den andra i bogseringsövning i alla möjliga olika varianter – med stag, vajer, triangeldrag osv. Det blev en kortare dag i och med att vi började efter lunch – en lagom mjukstart på veckan.

Till kvällningen blev det dock mera jobb i form av rapportskrivning för avslutning av förra grönkneget som skolinformatör.
12/6-07 Stockholm, Sverige
Bärgning
Dagens övning var fortsatt färdighetsträning i bärgning med hjälp av vinschning. Om möjligt i detta fall med början till snudd på överträning må hända, men av firmans gängse sägen är ju ”repetition är…..” *gäsp* – ja ni vet vad...

Om än något upprepande och tjatigt ibland får man påminna sig om att det finns annat folk om dagarna och som står o jobbar i gruvor exempelvis, medan vi med pansarbil och fri soppa rullar kring i kronans fordon under sol o blå himmel en varm junidag. =D

! Hade vart gött att alltid kunna känna sig lika trygg när man möter dessa uniformerade kollegor – för idag var det iaf farbror blå om fick hålla sig ur vägen. =)
13/6-07 Stockholm, Sverige
Terräng!
Idag var det hejdlöst åkande backe upp, backe ner, med plurr i plasket och över stockar o sten. Jodå, sexhjulskompisen tar sig fram duktigt ute i den svenska faunan! Solen fortsätter vara oss behjälpliga och det känns som att tiden bara svischar förbi! Fatta – det är redan mitten av juni!

Till kvälllningen avrundade vi välförtjänt med några kalla på mässen och badade oss själva i orgier av skarvade militärahistorier och missionsanikdoter i ”höger och vänstervarv”, som vi säger inom firman.. =)
14/6-07 Stockholm, Sverige
Stadstripp till Sthlm C med trafikolycka på vägen
För att träna stadskörning i skarp miljö begav vi oss mot Ers Majestäts kongliga hufvudstad. Innan vi nådde vår vändplats vid Kaknästornet var vi dock redan ute i Aftonbladets nyhetsrapportering m.fl… Det höll på gå riktigt illa när en personbil kom in framför en av vagnarna i kolonnen och var ytterst nära att få 22,5ton pansar över sig. Bilen plogades framför pansarterrängbilen X antal meter innan föraren, för det första upptäckte den lilla fripassageraren under huven, och därefter fick stopp i maskineriet. Som tur var klarade sig det äldre paret sig utan skador (förutom ett litet blodspill på handen), dock aningen chockade så klart. Och visst blev man ett stycke fundersam när konvojen bakom stannade och två ambulanser + räddningstjänst mötte kort en därefter…
15/6-07 Stockholm, Sverige
Prov!
Det blev en ganska lugn avslutning av veckan. Dock skulle Patriaexamina avläggas i att skriva vårdprov i hur man tar hand om sin pansartrotjänare. Därefter gjorde vi även säkerhetskontroll och en funktionsbeskrivning av ett tekniskt system på vagnen.
Allt gick enligt förhoppningarna och jag blev under gassande solsken godkänd i dagens prövningar och förarbeviset var i hamn!
18/6-07 Stockholm, Sverige
Självmordsattentat mot svenska styrkan…
Helgens nyhet i sammanhanget var att mina svenska företrädarkollegor i missionsområdet blivit utsatta för en direkt attack. Den svenskledda konvojen i Mazar-i-Sharif utsattes på lördagen av en självmordsbombare. Två döda civila och ca tolv skadades… Ett svensk fordon fick splitterskador, dock klarade sig alla soldater oskadda.
Sådant ger en en liten tankeställare över vad man sysslar med och gör en påmind om att det är ett farligt jobb. Dock vet jag redan det sedan innan och hade det varit lugnt o tryggt i Afghanistan hade vi ju inte behövts där…
6/8-07 Stockholm, Sverige
Back in business!
Så, efter en och en halv månads ledighet, med sol, bada, båt, wakeboard en och annan kall…, var det åter dags att snöra på sig kängorna. Denna gång över till västkusten och ett nytt regemente att lägga på besöktlistan – Försvarsmedicincentrum, före detta Amf 4/KA 4.
För första gången var till stor del plutonen samlad, dock fortfarande med vakant vapendragare till mej framme i besättningsutrymmet.

Efter en kommendanturgenomgång (lokala bestämmelser etc) för Göteborgs Garnison var det dags att ut och lufta våra sexhjulade pansarkollegor. Först tog vi liten rundtur på området, med fantastiska utsikter över Göteborgs skärgård, för att sedan ställa i ordning vagnarna för kommande veckors bruk och övningar.

Kanske mest anmärkningsvärt på garnisonen, vid första ögonkastet åtminstone, är de vackra dovhjortarna som huserar fritt här på området. Ett trettiotal skall det tydligen röra sig om och två av dem med stora tjusiga kronor på huvudet.
17/8-07 Stockholm, Sverige
Utbildningen rullar på i Götet
Tiden bara rusar förbi här och det blir inte många minuter över till dagboken som synes.
Hänt sen senast är att diverse sjukvårdsutbildning är tillryggalagd i allt från tejpning av stukade fötter till stabilisering med nackkragar. Samtidigt passerar den ena flashbacken efter den andra från Räddningsverkets övningsfält i mitt huvud sedan brandmansutbildningen.

Därtill har också min pluton nu blivit verklighet. Det verkar vara ett riktigt bra gäng och känns än mer trevligt för var dag vi lär känna varandra mer.
En annorlunda upplevelse i grönklädda sammanhang är även att arbeta med så blandade skara utav människor i varierande antal spunna jordsnurr tillryggalagda och därtill med frånvarande manlig skrevutrustning hos nästan halva styrkan. Hitintills har dock det nya militära erfarenheterna varit trevliga och intressanta. Det känns tryggt inför kommande äventyr.
25/10-07 Stockholm, Sverige
Examinerad ”Affe-soldat” – redo för tjänst!
Så var utbildningen äntligen klar och Livgardet är snart ett minne blott. Dagboksskriveriet har lyst med sin frånvaro, men bättre utlovas till missionen! =) Här kommer i alla fall ett axplock bilder på stunder i tjänst.

Sammanfattningsvis har kan sägas att utbildningstiden varit rolig, lärorik och givit många nya vänner och bekantskaper. Nog för att det militära systemet inte givit allra högsta precision i planering osv. ibland, men människan är ju begåvad med en beundransvärd selektiv förmåga att komma ihåg det bra så vi fokuserar väl på det.

Nu återstår bara några dagars snabb vila innan äventyret drar igång på allvar – Afghanistan nästa!!!
30/10-07 Sundsvall, Sverige
Mot Afghanistan på nya äventyr!!
Slutligen var det dags! Efter månader av utbildning och förberedelser på Livgardet sitter jag nu ett tiotal mil norr om och ett tiotal kilometrar ovanför Bukarest – på väg mot missionen i Afghanistan.

Morgonen började med en motvillig älgjaktinspirerad uppstigning tidigt i ottan. Redan insutten med 43:orna innanför taxidörren fick jag en magkänsla mixat av saknaden av de och det lämnade och förväntan inför det nya som komma skall. Ja tveklöst lär det bli en omställning från vänner/familjs vid Smedgatans/Holms trygga hemvist, till världens femte fattigaste land och en av de främsta oroshärdarna i världen.

Ett nytt litet äventyr har med andra ord börjat och jag tänkte här dela med mig till er familj, vänner, släkt o bekanta lite av min vardag och vad som försiggår i missionsområdet.

Säkerligen blir det några dagars fördröjning på uppdaterandet och med toppar och dalar på skrivlusten. Tyvärr går det heller inte att ta upp allt som händer här nere och hur vi jobbar, för vår säkerhets skull. Till exempel kommande händelser går mycket sparsamt att förtälja.
Men jag skall försöka göra mitt bästa! =)

Om några timmar landar vi, efter en mellanlandning i Amsterdam, i Dubai och oljenästet Förenade Arabemiraten. Där efter väntar inkvartering och väntan av vidare militärtransport in i insatsområdet. Till dess avnjuts vidare filmskådning (Die Hard 4) inbyggt i framförvarandes säte, inmundigandes en kaffe-baileys simultant med span över tiden på KLM:s servicemedvetna kabinpersonal... ;-)
2/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Förenade Arabemiraten, Herkulesflyg, campen… - Framme!
Det blev en kort mellanlandning i Abu Dhabi med några få timmars nattvila. Vid tolvtiden tog vi in på hotellet. En schysst buffé stod uppdukad och därefter väntade bara sängen, ja för merparten åtminstone… Men synd vore väl att inte kunna säga att man ”gjort” Abu Dhabi när man ändå var i farten... ;-P så jag och två kompadres marscherade raskt in på närmsta krog o kikade läget. Med bara halva foten innanför dörren förstod man genast varför rökning på krogen blev avskaffat på hemmaplan. Röken låg tung, lätt att förväxla med en av firmans tårögda tårgasövningar. Ölen smakade dock som den skulle! Inte alls fel för kroppen innan nykterskapens arbetsplatsform dagen därpå tog vid... Snart efter några klunkar tassade en o annan dam, av varierande kvalité fram och försökte kommunicera diverse förslag efter kvällen… inte osannolikt med någon form av affärsidé inbakad i tankeverksamheten. Nä med någorlunda gnutta förnuft redan erfaret vid min unga levnadslängd kändes inte ”the massage” alltför lockande den kvällen…

Tidigt på morgonen var det dags för transport till den militära delen av Abu Dhabis flygplats. Väl på där väntade Flygvapnets gamla trotjänare TP88 - i folkmun kallad ”Härka”. Några stämplar senare i det röda blocket var vi snart insuttna i planet och arabvärlden lämnades bakom stjärtrodret.

Efter fem timmar i hängnätet var det dags för äntligen landning i nästa ökning. Till skillnad från SAS mjuka sortier påbörjades istället en så kallad taktisk, berg-o-dalbane-inspirerad, inflygning mot marken – denna av klart brantare och svängare karaktär. Detta för att minimera risken vid eventuella missilbeskjutningar. Slutligen stod kärran på, om inte säker, men åtminstone fast mark. I samtid med ett litet pirr i magen fälldes porten ned och värmen mötte mitt ansikte.

Direkt innanför ankomsttältet hördes tonerna, inte helt oväntat i sammanhanget, av ”Hemåt det bär” – Muckartwists internationella motsvarighet skulle man kunna säga. Det är det första hemvändande gänget ur våra föregångare som firar avslutat mission.
Dock till min förvåning är de första som hälsar mej välkommen i fjärran östern två gamla klasskamrater från brandmannaklassen, på väg hem från Afganistan… ja någon har sagt det förr – världen e liten! Sedan var det bara att peta ner patronerna i magasinen, på med pinaler, bössa o picka och bege sig mot Camp Northern Lights. Intrycken är många på vägen genom staden Mazar-e-Sharif och en upptäckarlust sprider sig i kroppen.

Väl inne på campen blev det en snabb inkvartering i nya hemvisten på ca fem alldeles egna kvadratmeter. Därefter satte genast introutbildning, inbriefning i läge och nuvarande hotbild igång, vilket fortsatte hela dagen kvällen. Huvudet studsade således till ett antal ggr av sin anmärkningsvärda tyngd när det landade på kudden den natten.

Idag, fredag, var det dags att träffa föregående sjukvårdspluton och ta över deras uppgifter. De tycktes vara nöjda över sin mission och skall ha en eloge som överlevt sommarens 50-gradiga hetta i påpackad utrustning! Därtill var det givetvis dags att träffa min nya hjärtekamrat vilken också sannolikt är det enda man får nöja sig med att ratta här i ökenlandet…
Med sin rödakorsbeprydda beigebestrukna skrud stod hon där och väntade på mej – Patria, även kallad Pansarterrängbil 203 – modell Sjukvård. Föregående ägare gav en guidning av skönheten och berättade hur hon skulle tas.
Klart nöjd över ”köpet” var snart nycklarna i näven och 20 ton pansar i min ägo. Strax därefter stod vi även i beredskap som första ambulans.

Redan dagen efter var det dags första larmet. En svensk soldat hade fallit tre meter ner i asfalten från en vagn på campen – denna gång var det dock bara en övning. För att ge besättningarna en första intrimning i här i Afghanistan hade FS13’s sjvplut omtänksamt arrangerat ett litet scenario. Övningen gick riktigt bra, patienten blev inpackad i vacuummadrass och vi fick beröm för vårt proffsiga agerande. Alltid kul att höra som start och utbildningsskedet i hemma Moder Svea tycks ha burit frukt.

! Vänthallen på Abu Dhabi International Airport med sitt anmärkningsvärda mosaiktak.
! Ett lyxigt rum på flott hotell i Abu Dhabi erbjöds, dock tyvärr i ynka fem timmar med en rakad halvfinne intill…
! Överlämning från FS13’s sjukvårdspluton till oss på FS14. Vid den lite högtidliga ceremonin närvarade talade även pastorn några ord och välsignade också våra vagnar.
! En fika tillsammans med våra föregångare efter överlämningen. ”Hur har ni haft det då?” var säkerligen den mest frekventa frågan.
! På besök hos Wahid, matthandlare i ett av campens hörn. Ämnet visade sig vara lite av en hel vetenskap. En riktig kvalitétsmatta tar cirka två år för en afghan här att färdigställa, till en kostnad kring runt 8000kr (alltså två årslöner…).
4/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
300st handskakningar och mattundervisning
På lördag kom jag att ta personligt rekord i antal handskakningar/dag. Vid tvåtiden stod hela vår kontingent uppställd på militärt maner i raka led, uppsnäppta uniformer och välstukade baskrar. Mitt emot vår trehundratalet starka styrka stod hemvändarna FS13 uppställda på samma vis. Därtill närvarade våra kollegor från Finland här på campen, samt lokala samarbetspartners såsom politiker, polischefer m.fl.

Söndagen blev lugn likt herrens önskan. En liten genomgång kring intag av patienter till vår sjukvårdsmottagning var vad vi tog oss för i tjänstens tecken, samtidigt som beredskapen fortsatte.

Den hitintills lediga tiden har mest gått till att ”kitta” barren, alltså pyssla till boendebaracken.
- Ja ska man bo på samma fyra kvadrat ett halvår vill man fan till att ta vara på dem, tänkte jag.
Med träslöjdskunskaperna i bakhuvudet i en hemmafixarpappas fotspår åkte snart den medsläpande minifogsvansen fram. Efter noggrann projektering påbörjade hyllor av olika form snickras till.
För med en av undertecknads sällan skådade prylfixering, till sin mors avsky, måste trots allt det begränsade utrymmet utnyttjas med finess för att inrymma allt.

Inte nog med att man skulle tillbringa tiden i en container blev jag dessutom tilldelad en halvfinsk och en halvdansk (skåning) ambulansförare att dela den med. Resultatet tycktes bli en triss ungefär lika skevt funtade pansarpiloter, skojandes alltjämt om det mesta i tillvaron.
Med likheter som nattvakeri, kortklippta reglementsenliga frillor och med likartad frånvaro av förtjusning till väckarklockor lutar det nog åt att vi skall komma väl överens på våra gemensamma metrar.

Inne på campen finns även fem lokala handlare säljandes det mesta av lokalt afghanutbud man kan önska. Finns det inte hemma, så fixar de det till nästa dag på stan. På så vis kan vi soldater i lugnan ro handla med oss lite souvenirer hem, utan att behöva utsätta oss för onödiga risker ute i Mazar-e-Sharif.
Jag och Petri, min ena barrepolare begav oss dit och fick oss en liten inledande lektion i mattkunskap. Hur tajt knutarna skall sitta, mjukheten och hur man med en tändare enkelt avslöjar en syntetmatta. Tanken slog mej om man skulle köpt sig en matta, som ett minne och kanske en liten investering. Ja de sägs sällan sjunka i värde, så länge mina polare håller ölen kvar i näven och vattenpipan i icke-vält position då förstås… =P
Tydligen kan man göra mycket fina klipp här, då värdet kan stiga till mångdubbelt hemma i Sverige.
5/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Operation ”Rädda Zeinab”: Första skarpa uppdraget!
Sent igår kväll strax före midnatt när jag språkade i luren med min kära mor, blev jag avbruten och kallad till information kring en uppkommen incident.
Det var ett av våra MOT-team (Military Observation Team) som arbetar ute i de små byarna, långt ifrån campen som rapporterat in att de behövde assistans. En afghansk ensamstående far hade vädjat om hjälp med hans lilla dotter på tre år svårt brännskadad. Ungen hade varit hemma ensam och när fadern kommit hem hade hon troligtvis likt med elden. Kanske var det en fotogenlampa vad vet jag. När våra kollegor hittat dem hade hon legat inlindad på en lerhylla i huset, vars renlighet var i nivå med en ladugård hemma.

Ordern vi fick var att vi skulle bege oss till en by, Sholgara, tidigt i gryningen med ambulansvagnen. Där skulle MOT-teamet möta upp med flickan och fadern.
Klockan halv fem var det revelj som det heter på militäriska och jag hoppade i mina ökenbrallorna. Med nypåfylld termos var det uppsittning och dags att rulla söderut.
Ett litet pirr gick det genom kroppen när man rulla ut genom gaten på uppdrag för första gången. Strax senare möttes vi av soluppgången över sanddynerna och lerhusen. Med mötande packåsnor, herdar med getter och bilar vars hundrade besiktingsprotokoll hade blivit godkänt – kändes det att man var ute på mission på riktigt igen.
Förutom någon smal passage var vägen var relativt även om det dammade väldigt mycket av förståeliga skäl – senaste regnet föll här fjärde juni…
Efter tre timmars fordonsmarsch, med några kortare pauser, var vi framme i väntläget i Sholgara. Den sista biten var genom en riktigt tät handelsgata kryllandes av folk, mopedister, bilar, åsnor och kameler. Däribland slingrade jag min 3m breda pansarkoloss fram i försiktigt gångtempo. Många hejade och en del ungar ger tummen upp längs vägen.

När vi väl parkerat inne i byn blev det fem timmars väntan. Under tiden kom många nyfikna, framförallt barn, fram och ville prata och titta på oss soldater. En del kunde stolt säga några ord engelska. De allra flesta längs gatorna va r eller män. Flickorna stod lite försynt en bit ifrån och tittade lite försiktigt medan äldre passerade skylandes i burka.

När barnet kom inlindat i ett tygstycke, blött av vätska från såren, lastade vi över henne till vagnen. Med ytterligare understöd av en narkosläkare och IVA-syster i vagnen begav vi oss raskt norrut igen. Väl tillbaka i Mazar-e-Sharif skjutsade vi henne till ANA’s – Afghanska arméns – camp. Där mötte oss en samling amerikanska militära läkare och sköterskor på mottagningen. Dessa närvarande för att stötta Afghanistans egna medicinska kompentens.

Därmed var vår uppgift i hamn och sedan är det bara att hoppas att hon överlever resterande avancerade operationer och intensivvård.
Det kändes bra att lämna henne fortfarande vid liv och veta att man åtminstone bidragit till en liten kugge att kanske rädda hennes liv. Efter en sen middagsutspisning var det sedan dags att bege sig hem till Camp Northern Light igen.

(Jag lade även upp vår press- och informationsofficers hemsidereportage om uppdraget i dagboksinlägget efter detta...)
5/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
(En artikel skriven om Zeinabuppdraget)
Detta är inget dagboksinlägg, utan den artikel vår press- och informationsofficer skrev när vi hämtade flickan.

Svenska soldater i Afghanistan har gjort sitt yttersta för att rädda livet på en treårig, svårt brännskadad flicka.


Den treåriga flickan Zeinab hade lekt med tändstickor när ingen vuxen var i närheten. Leken slutade med att det började brinna. Svårt bränd och utan tillgång till professionell hjälp låg hon i svåra smärtor i en trähydda i den avlägsna byn Bini-Gaw, i de södraste, mest svårtillgängliga delarna av provinsen Balkh och väntade på att dö. Då dök sjukvårdaren och hans kamrater i MOT-TEAMET upp och resten är en historia fylld med uppoffring, professionalism och samarbete mellan gränser...

Jog har hela denna artikeln. Om du är intresserad av att läsa den, skicka ett mail och säg vem du är...
/Niklas
6/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Vagntvätt och passfri
Idag blev jag fri från beredskap vilket kändes skönt efter gårdagens strapats. Efter morgonsamlingen tog jag vagnen till spolplattan och avlägsnade allt damm från gårdagen med högtryckstvätten.
Sedan tog jag och spenderade några dollar på en ny liten vattenpipa av matthandlaren.
- Ja något måste man ju få förlusta sig på i missionen. =)

Efter lunch tog jag mej en eftermiddagslur, ty natten blivit sen av allt dagsboksskrivande.
9/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Självmordsbomb och vägbomb, 60barn o en norsk soldat...
Missionslivet rullar på allteftersom och man känner sig mer och mer hemma på campen. Trots allt här det här man tillbringar det mesta av sin tid. Tillfälliga strapatser i ansvarsområdet av mindre viktig karaktär tillåts inte p.g.a. säkerhetsläget. Rörelsefriheten är därmed mer begränsad än min förra mission i Kosovo till exempel.
Dock skall man inte tro att det är livsfarligt att rulla utanför gaten. Trafikolyckor ses exempelvis fortfarande som den största faran.
De allra flesta av befolkningen tycker dessutom att vi gör en god insats för det afghanska folket. Under det senaste halvåret har till exempel fyrahundra välgörenhetsprojekt slutförts. Dessa möjliggjordes p.g.a. den säkerhet vi ISAF¬-soldater (International Security Assistance Force) står för i området.

De sista dagarna har dock inneburit en del tragiska nyheter även här uppe i norra Afghanistan, som annars anses vara ett av de lugnare områdena. I förrgår sprängde en självmordsbombare sig själv och mellan 50-100 andra. Attentatet riktade sig mot afghanska parlamentariker, men de flesta av de omkomna var små barn. Bilderna visades även på svensk TV. Bilderna liknade de annars alldagliga nyhetsbilderna där hemma från världens oroshärdar. Känslan blir dock lite annorlunda och påtaglig när man själv befinner sig 15mil ifrån. Kontingentschefen samlade oss också och berättade att han skulle kommentera händelsen och säkerhetsläget här i nyhetsmorgon.

Igår hjälpte till att fälla ner de tillfälliga tält som avgående styrka bott i under de senaste veckorna. Sammanlagt har vi varit runt 500-600 man här på Camp Northern Light medan vi var dubbel styrka. Snart har dock alla föregångare – FS13 – överlämnat sina uppgifter och roterat hem till Sverige igen.
På eftermiddagen var jag sedan ute med närskyddsgruppen på vår pluton och rekognoserade vägar och evakueringsmöjligheter inne i staden. Vi började med att besöka det lokala sjukhuset och orientera oss om terrängen där. En man kom fram och samtalade vänligt med mig på en skaplig engelska. Det kändes kul att konversera lite med befolkningen och få sig egen uppfattning om hur de är. Han tycktes gilla ISAF:s närvaro, men beklagade sig över sin son som låg sjuk inne på sjukhuset.
När vi åkte ut från sjukhuset passerade vi även en mor som satt utanför med sitt döda barn…

Tillbaka på campen tog vi oss en öl på mässen och passade på att ta oss inviga min nyinförskaffade vattenpipa från den lokala matthandlaren Wahid. För att vara på den säkra sidan provade vi med äppelsmak, en välbekant gammal trotjänare. Plötsligt bröts dock musiken och vi informerades att en norsk ISAF-bil på väg till skjutbanan hade blivit spräng av en IED (Improvised Explosive Divice) – en hemmagjord bomb – som lagts intill vägen. En av dem omkom och en blev allvarligt skadad. Därefter följdes en tyst minut och skivspelaren stod i stand by-läge resten av kvällen.

Idag var jag med på en guidning av sjukvårdsresurserna på tyska-norska Camp Marmal, i utkanten av Mazar-e-Sharif. Därifrån leds nämligen hela ISAF:s styrkor i norra Afghanistan och likaså sjukvårdsinsatserna. Vi fick bland annat se fältsjukhuset, vilket jag förhoppningsvis slipper besöka igen, apoteket och ledningscentralen. Självklart klämdes det även in en liten kortvisit på et norska PX:et, campens egna lilla butik. Ett onödigt litet prylinköp kunde jag, till mors fasa ;) , inte hålla mig ifrån. Det blev en lysande liten rolig USB-fläkt till datorn. =)
10/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Ambulansförevisning
På morgonbriefingen fick vår grupp till uppgift att göra lite intern PR inom förbandet och demonstrera vad vi kan. På snedden ställde vi upp vår ambulansvagn utanför matsalen. Folk passerade till och från utspisning stannade till och fick se lite av vår utrusning medan jag och mina kollegor informerade. Förevisningen var ett trevligt inslag och besökarna gick nöjda därifrån med en PR-chokladbit i munnen.
Dagen fortsatte med lite egenhändig reparation av en läckande spolarslang i hjulspåren av fostran från sämre bilar på ålderns höst därhemma.
11/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
En lugn dag på soldäck
Idag har det bara varit en lugn dag på campen. Vädret håller i sig med solsken och runt 25-gradigt, så jag passade på att koppla bort missionen för för en stund. Jag hoppade ur uniformen ner i solstolen, vattenpipan glödande intill och slog på några softa låtar i mp3-spelaren därtill. Det var riktigt skönt!
Pressinfoansvarig som jag blivit utsedd till, samlade jag även in lite bilder som PIO (press- och informationsofficeren) ville ha från plutonen. Dessa skall visas i Sverige om några veckor för våra anhöriga på träffar hemma i Sverige.
Vår musikbegåvade läkare hade även en mysig liten spelning i kapellet som jag gick och lyssnade på. Det var väldigt trevligt och stämningsfullt, samt lite av ett avsked ty vår käre kollega åker hem imorgon.
13/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Sandstorm!
För mig innebar dagens morgonutsikt genom fönstret en ny upplevelse. Siktet var inte alls särskilt många tiotal metrar. Vi fick höra igår kväll att det skulle komma en sandstorm och nu var den här. Väldigt finkornig sand och damm är det som virvlar runt och vi försöker täta vår klädsel när vi kisandes går ut. Gapar man eller råkar andas för mycket med munnen smakar det sand och knastrar mellan tänderna. Mina grannvagnskollegor skulle ut på morgonen, men strapatsen blev inställd, när sikten var så dålig.

Våra baracker tyvärr inte täta som en dykarklocka förstås, så för att filtrera luften en aning försökte jag stimulera igång geniknölarna lite. Det resultera i en fasttejpade multi flera ggr vikt halsduk för dörrens insug och kaffefilter satt över AC’ns fläktintag. På det klarade vi oss hyggligt. Det är lustigt hur miljön här nere, med begränsade möjligheter, inspirerar uppfinningsrikedomen. Lustigt nog har jag råkat axla smeknamnet ”MacGyver” här nere. Ja, sannolikt var jag väl iaf den ende som hade såg, plywood och Clas Ohlsons monteringsfärdiga hyllstag med i stridspackning. =) …som man sen tidigare fått anamma i kronans tjänst – förtänksamhet! – ett bra ord på tretton bokstäver. =)

En dag som denna passade på att hålla mig inne i barren (baracken) för att avverka min första film här ner, kanske ett av de vanligaste soldattidsfördriven här nere annars. Lite rastlös som jag är ligger jag dock lite efter på den fronten. ”Benji”, min ena barrekamrat ligger säkerligen före med åtminstone tjugotalet. Dock är han inne på sin femte mission, så rutin är väl en annan då förstås… Ja i min barre är man vrickat värre lite ny i gemet, med ”endast” en sväng tidigare i bagaget då min andre rumskompis därtill e inne på sin fjärde mission…
Så det är jag som får sätta på kaffet ta upp tvålen som ni förstår… =P
Ja hör du det kära mor! Det finns mödrar som har det värre… ;-)

Är övrigt har jag högsta larmberedskap med min ambulans, men än så länge medför det mest lugnet här bakom murarna. Det är väl så det är med beredskap – lugnt när inget händer, men tufft när det gäller.

Vad gäller läget utanför campen i vårt området har det varit mestadels lugnt. Igår blev dock en polisstation här utsatt för eldgivning och raketbeskjutning (RPG – rocket propeller gun). Alltså inte riktat mot oss, ISAF, men alla tycks inte vara riktigt vän av ordning här som synes.
Det är tveksamt om nya ungdomsgårdar eller kreativare fritidssysselsättningar skulle göra susen här. Vettitusan om det torde vara alkoholpolitiken det sitter i heller, då muslimerna sällsynt inmundigar vår hemmakära rusdryck… Jaa.. ibland noterar man att allt inte riktigt som hemma...
14/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Krav maga!
Idag har jag testat en ny sport. Det är en finskuniformerad kollega här som utövar ”krav maga”, en kampsport byggt på självförsvar. Tanken är att han skall hålla detta var och varannan dag så ofta han har möjlighet. Själv tänkte jag försöka gå oftast möjligt, då det var bra träning för hela kroppen. Det var intensivt med blandade sparkar, slag och grepp – nyttigt att kunna vid ett överfall. Relativt oerfaren på kampsortsarenan må jag säga, men det var rätt kul ändå!
26/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Skjutning, poker och minnesstund
I veckan har vi varit till Camp Mike Spann och övat våra färdigheter i skjutning för att bättra på våra odds om nu, mot alla förhoppningar, ”skiten skulle träffa fläkten”… Turligt nog hade vi strålande sol i ett Afghanistan som annars börjar bli något kyligare med runt 10-15 grader på dagarna. Efter skjutningen stannade vi till hos våra jänkarkollegor och åt en typisk amerikansk nyttig (läs flottig) brakmåltid. Gott var det, men tur är det att vi inte har samma matkultur hos oss till vardags. Då hade vi nog börjat trotsa Herkulesplanets maxlast till hemrotation. =)

Om dagarna har vi även tränat lite tältresning med mera för en eventuellt kommande sjukvårdsinsats till någon byarna här. Det händer ibland att ISAF stödjer fattiga byar med enklare sjukvård för att hjälpa dem och visa ”att vi står på deras sida”,

Om kvällarna har det blivit allt vanligare med lite poker i goda vänners lag. Ett rätt roligt tidsfördriv och hitintills ligger jag nog plus på kuppen med än så länge iaf… =)

Igår hade vi även en ceremoni utanför vårt kapell till minnet av våra två svenska tidigare kollegor här som omkom för två år sedan i ett sprängattentat strax utanför campen. På väg hem från uppdrag utlöste någon en fjärrstyrd vägbomb, s.k. IED, och sprängde dem i luften.
Det var en hedervärd stund, kransar lades vid deras respektive minnesstenar och vi avslutade med en tyst minut.
27/11-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
"Medcap" - Sjukvårdshjälp till behövande bybor
Idag har vi besökt en av byarna i vårt område och bistått dem med lite enklare sjukvårdshjälp, en s.k. medcap (medical civilian assistance program ≈ medicinsk civilt biståndsprogram). Det var en rätt stor operation med vår pluton i centrum då just ju är sjukvård vårt främsta gebit. Genom att rigga upp en temporär ”vårdcentral” intill byn fick invånarna under några timmar besöka oss och kanske få någon slags hjälp mot sina krämpor.
Det var rätt lustigt att se hur halva byn tog plats på ”läktaren” för att bevittna och detaljstudera oss redan när vi riggade upp våra tält.

När vi öppnade mottagning växte snabbt kön till sisådär en 50m. Många var det som ville ta chansen få hjälp. En av de vanligaste åkommorna var näringsbrist. Matutbudet för den traditionelle afghanen här ute i dessa bergbyar innehåller kanske inte riktigt kostcirkelns alla beståndsdelar alla gånger. Medan somliga hade mindre besvär fanns det vissa det stod sämre till med – såsom kvinnan som kom ditskjutsad i skottkärra…
Könsfördelningen i övrigt var väldig snevriden och det märks människors lika värde inte direkt går att utlösa ur ordboken här. Vår ambition var att få fram främst kvinnor och barn, som rent logiskt sätt har sämst förutsättningar. Bland hundratalet behandlade under dagen fanns en del barn, men det flesta var dock vuxna karlar. Antalet kvinnor var runt fem-tio styckena. Generellt sätt fick de hålla sig hemma och är inte så mycket så mycket värd att satsa på, fick jag uppfattningen av.

Avslutningsvis gav vi dem vatten och kläder skänkt hemifrån väst. Byborna verkade nöjda över dagens cirkus som gästade byn och förhoppningsvis bjöd vi dem på en smula bättre hälsa i misären ute i vårt område.
14/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Helikopterutb., stening live (!), pinkycermoni, lucia m.m.
Tiden går förbaskat fort här och resedagboken har inte riktigt hunnits med på senaste. Här är iaf lite korta ord om livet i missionen de senaste veckorna – i övrigt får bilderna berätta det mesta. De sägs ju ändå kunna innehålla flera tusen… =)

Mest anmärkningsvärt på senaste är nog att ha sett någon bli stenad framför ögonen på en. Det var när vi var sjukvårdsberedskap åt en vakt och eskortpluton som övade strid. Plötsligt började vår afghanska publik, som alltjämt närvarar mer som regel än undantag, att kasta sten. Först förstod jag inte vad de kastade på, för jag stod en bit ifrån. Sedan förstår jag att det är en ur gänget som är levande måltavla och springer runt för att att inte bli träffad av stenarna. Ungefär som vilken skolgård som helst hemma i Sverige, fast då med snöbollar. Ribban tycks ligga lite högre här skulle man kunna säga. Det verkade rätt avigt, men jag har förstått att synen här är en annan på våld här. Det hör inte till ovanligheterna att se någon som misshandlar den andra. Äldre slår mindre, de mindre slår de minsta och de minsta dänger en höna eller lyfter hunden i kopplet exempelvis. Vad som är lek eller allvar är inte alldeles lätt för en svensk att greppa alla gånger.

Ett annat exempel kommer från en skyttegruppchef jag pratade med här på campen…
När de var ute och rullade i stan en kväll såg de en man som satt och tycktes ha ont. De stannade till och frågade vad som hänt. Han kved fram att han blivit knivstucken!
De gav honom ett första omhändertagande och försökte lägga om det värsta. Åtta gånger hade förövaren stuckit honom varav det värsta var hela 15cm djupt.
Sedan skickade de iväg honom med afghansk ”medevac” – första bästa taxi – till närmsta sjukhus.
Så till saken varför var detta nu så anmärkningsvärt kanske man undrar, knivslagsmål händer väl hemma med i moder Svea med. Visst så må det vara, men vad som föregick saken kan åtminstone ur ett blåögt svensk fjärran perspektiv ter sig aningen främmande…
Killen tänkte uppvakta tjejen han var intresserad av och hade t.o.m. fått detta beviljat av hennes far, enligt gängse rutin i Affe-land. Pappan hade dock glömt nämna detta för sin son tillika flickans storebror. När brodern fick reda på detta tog han därför och läxade upp vederbörande på en skaplig omgång. Ja en liten kommunikationsmiss händer så lätt ni vet…

Så har det varit lite ”pinkycermoni” och inskolning av nya färska fredssoldater på traditionsenligt vis. Var bransch har väl sin lilla nollning så även denna – ett mytomspunnet litet inslag i missionen alla gamla ”yxor” är glada de avklarat, men få skulle vilja göra om… =P
Kvällen avslutades sen med grillning och en riktigt trevlig middag med de nya yxorna.

Fotnot och kort begreppsförklaring;
Pinky = någon som är ny/inte varit ute på insats tidigare.
Yxa = någon gjort internationell tjänst och genomgått den berömda pinkycermonin.
22/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Vitt till julen och svenska soldater på fall
Ikväll fick sig Camp Northern Lights hit en stor bjudning av julestämning … Det var delar ur en norsk arméorkester tillsammans med sångerskan Hildegunn iklädd vit skrud som uppträdde. Vi fick lyssna till en mix av melodier – bland annat Carmen, stycken av Edward Grieg och flera julsånger som Bjällerklang och Stilla natt.

Så till sist frågade Hildegunn vem den stora svenska rösten vad gäller opera var… och tanken slog mej att pappsen blivit besviken på sin mellanson om han inte svarat Jussi Björling! ;P
(För den oinsatte…Ty hos ”la familia” invigs var års julskinka traditionsenligt efter tolvslaget till J. B.’s återkommande skönsång med radion inrattad på P4 från ”Teppas julvaka”.)
Sagt och gjort levererade hon sedan en magnifik tolkning av Helga natt.
- Ja de bjöd på en riktigt bra show med duktiga musiker, fantastisk sångröst och en humoristisk framtoning. Möjligtvis kan den testosteronstinna publikens begräsning till kvinnlig fägring de senaste månaderna ha bidragit en aning till succén.
Kanske vore det ingen överdrift att säga den välförpackade norskan, ackompanjerad av yngre förmågor vars specialitet var blåsinstrument, med lätthet bekämpade vårt mekaniserade kompani… =P

Skämt o sido var det en stämningsfull afton och även om julfirandet och familjerna där hemma ter väldigt sig långt borta i öknen här nere, så närvarade julkänslan i allra högsta grad denna för en stund.
24/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
En julafton i Afghanistan
Så var det dags för dopparedagen även här i missionsområdet. Kanske är det inte riktigt något man gått och sett framemot på samma sätt direkt som om man varit hemma. Poängen med julfirandet faller ju lite i sig när man inte kan vara med de gamla goda nära o kära. Men ändock… nu är klockan natta igen och dagen har varit väldigt trevlig trots omständligheterna. Julafton började dock lite trist med att en del av våra kollegor vår tvungna att lämna oss redan första timman in på dygnet på ut på jobb. Vissa kriminella organ tyckte tydligen inte att julen skulle få vara så fridfull som vi hoppats på. Därtill blev ännu en skara utkallad på morgonen på ett annat uppdrag. Det positiva var väl att kunna se styrkan att vi kan agera ”24/7”, oavsett dag och tid.

Vi kvarvarande fick med andra ord börja julfirandet på egen hand. Med lite inspelat Kalle på projektor följt av kanske världens bästa tecknade TV-produktion… ”DET VAR JU MIN TALLRIK!!” – vet inte om jag behöver säga mer? ;P (…men om nu någon missat julfirarreglementets första paragraf så… ”Karl-Bertil Jonssons Julafton”).

Sedan var det dags för höjdpunkten – julmaten! Alla gosaker fanns där tror jag förutom mammas hemlagade senap till skinkan, men vad kan man väl begära… Det smakade riktigt gott. Årets första julmust var delikat och julnubben vi faktiskt brände alldeles lagomt. =)

Med mätta magar samlades sedan hela campen och CO (commanding officer) för den svenska kontigenten hälsade alla god jul och delgav julhälsningar från regering, ambassadörer m.fl… Avslutningsvis lästes under ett stämningsfullt månsken Viktor Rydings ”Endast Tomten är vaken”. Under tiden ombads vi skänka en tanke åt alla dem där hemma, men det gjorde nog redan de flesta.
– Ja Afghanistan är kanske inte det mest naturliga stället att fira jul på, även om det för allesammans är självvalt.
Tydligt var att en och annan rödögd blick ibland oss emellanåt under kvällen frånvarade och befann sig säkerligen långt bort från detta krigshärjade land…

Enligt tidigare utgiven julorder var det så dags för julklappsutbyte på sjukvårdspluton. Det blev en mysig stund i vårt röda korsbeklädda sällskap kring granen. Själv hade jag omsorgsfullt snickrat ihop en sedan länge önskad sänghylla till vår stabsläkare Ann-Marie, med inlag av jul i form av glitter och vinröd skarfbeklädnad. Hon blev visst väldigt nöjd. Om än inte som när ”den ensamma änkan Lisbeth Blomqivst öppnade sitt paket och med tårade ögon betraktade en flaska Aqua Vera”, men dock ändå ty hon tackade med en stort leende och en varm kram. =)
Till sist efter lite julmingel på mässen avslutades sedan aftonen högtidligt med midnattsmässa av pastor Hälge i kapellet. I skenet av stearinljusen sjöngs Stilla Natt och några andra klassiska julpsalmer.

Trots att inget går upp mot en julafton hemma i Sverige med familj och vänner, var det ändå en lyckad dag och troligtvis en av de man kommer minnas allra mest.

Nu är klockan redan en bit in på juldagen här och innan kudden får sin beskärda julkram den med, tänkte jag slå en signal hemåt medan de fortfarande har julafton.

Till alla Er andra som snubblat förbi här på ett eller annat får jag också passa önska en riktigt god jul!
27/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Röjning av ryska granater
På mellandagsmorgonen var det avfärd tillsammans med våra ”bomb-/minröjare”. Det blev en tripp till en bergsby i vårt område. Enligt utsago kunde det finnas mineringar, oexploderade granater och ammunition vid en utav kringliggande bergstoppar, vilket skulle undersökas. Vår uppgift var givetvis att närvara med medicinsk kompetens och transport om något skulle ”gå snett”. Väl framme vid bergsbyn var det avsittning och huvudstyrkan gjorde sig iordning för bergsbestigningen, medan delar av styrkan kvarstannade vid fordonen. Det var en tuff vandring på några kilometer med 600m stigning. Väl framme fanns grävda värn, rester av en kvarlämnad luftvärnspjäs och en del granater och ammunition som behövde oskadliggöras. Fyndet sprängdes under kontrollerade former och det blev en högljudd smäll med ett ekande dån mellan bergen efteråt.

Vid bergsfoten kom en del nyfikna bybor under tiden. Oavsett vad man pysslar med här nere får man räkna med publik, mestadels av den yngre skaran som verkar tycka att utländska militärer är väldigt spännande. Ibland tigger de en penna eller säger några engelska ord för att visa vad de kan. De flesta gillar att bli fotograferade och fascineras sen av att se sej själv direkt på baksidan av kameran.
Kylan har börjat komma på allvar hit ner till öknen nu också, även om det i svenska mått ligger lite efter. Idag var det nollgradigt och man kan undra hur gamla ungdomarna var här när de förfrös sina fötter första för gången. Somliga strosade kring barfota med endast sandaler på.

På eftermiddagen kom patrullen åter nedför berget, lagomt trötta och mosiga i benen efter strapatsen. Fyndet var något mindre än förhoppningen, men åtminstone var den nu oskadliggjord och kanske besparade vi byborna i framtiden ett par ben eller ett t.o.m. ett utav alla de nyfikna små liven.
29/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
”Wiklas datasupport” =)
Idag har jag hjälpt vår stabsläkare med lite ”dataspörsmål”. Jo sedan gymnasietiden tycks det fortfarande vara så att jag blir nåt slags naturligt bollplank för folk som vill sparka iväg sina IT-bekymmer. =)
Hon skulle hålla ett viktigt föredrag idag på tyska campen för hela norra Afghanistans läkarkår och var lite smått orolig igår kväll. I dagens datasamhälle, som idag tycks ha tagit sig ända till Afghanistan, hör ju så till saken en flashig orgie av käcka power point-slides.
Först blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa till att själv hålla föreläsningen. Det hade vart en intressant utmaning, på fackengelska o allt. Dock sitter jag för närvarande fast djupt nerborrad i beredskapsträsket här på campen och kunde inte åka.

Hur som helst pyntade jag ihop ett bildspel om våra sjukvårdsresurser som hon kunde utgå ifrån när hon pratade. Kanske var det inte förstklassigaste utgåvan genom tiderna, men fullt funktionsmässig.
Kvällen kommen tittade hon i alla fall och tackade stort för att jag ”räddat henne”! Det hade visst gått utmärkt. Alltid kul att kunna hjälpa till lite! Vore ju tråkigt om man skulle strosa runt med sina nördiga specialiteter helt i onödan. =P

Till kvällen blev det storstädning av baracken. Dammråttorna hade växt sig så stora att de snart var nära att kunna hoppa upp och bita mej i knäna… =)
30/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Sjukhusbesök hos Zeinab - den brännskadade lilla flickan
Idag har vi varit till ett sjukhus i ”MeS” och tittat till den lilla tråriga flickan som vi för ett tag sedan hämtade uppe i bergen. Kanske har någon läst om hennes ”story” som t.o.m. blivit ämne för artiklar i både Aftonbladet och Expressen dagarna innan jul…

Alltsammans som började i alla fall med att en passerande patrull tillfrågades av bybor om de kunde avvara lite smärtstillande till en flicka som gjort sig illa. De frågade om de fick titta och hittade henne svårt bränd liggandes på en lerhylla. Nu två månader senare är hon plötsligt här under (åtminstone i afghanska mått mätt) kvalifiderad vård.

Turerna har varit många om hur det skall gå med henne, men efter många om och men med läkarinsatser och ingrepp har läget nu varit stabilt den senaste tiden.
Ty furtio procent av kroppen är täckt av tredje gradens brännskadador har framtiden dock ändå varit oviss, eftersom hon i det långa loppet är i behov av en omfattande hudtransplantation för att klara sig. Ett sådant ingrepp finns det inte resurser till i hela Afgahanistan. Närmst skulle vara i Iran eller Pakistan, vilket skulle väldigt komplicerat…

Som en skänk från ovan öppnades dock bara någon vecka efter lilla Zeinabs olycka ett brännskadesjukhus här i stan av fransmän. Det är med hjälp av biståndspengar som de öppnat kliniken här i Mazar-e-Sharif stödd av franska läkarteam. Snarast mina svenska kollegor, som av en slump fick höra talas om detta, såg vi till att hon fick komma dit.

När vi kom dit möttes vi av en stor ”välkomstkommité” som hälsade oss välkomna. Vi presenterade oss och vår stabsläkare pratade om varför vi var här i Afghanistan och hur vi ända bort ifrån landet i norr ville hjälpa afghanerna här nere.

Sjukhuset var väldigt fräscht och alldeles nybyggt/-renoverat, även om det kanske motsvarade en svenk 40-talsstandard… T.o.m. fanns en dator i ett utav entréhörnen.
Till slut frågade vi om vi fick träffa Zeinab och det gick bra. På en liten brits låg hon och hennes pappa satt brevid med henne. Vi fick gärna titta och hälsa på henne. Vi erbjöd oss även sända deras anhöriga hemma i byn några hälsningar och bilder på dem innan vintern snöade in deras by blev oåtkomlig framtill vårkanten.

”Stackars lilla flicka” var väl det första man tänkte när man såg henne. När vi hämtade henne uppe i bergen såg jag ju inte så mycket utav skadorna själv, eftersom jag körde ambulansen. Skadorna var dock väldigt omfattande och täckte stor del av kroppen.

Det var glädjande ändå att se att hon var vid liv, att brännskadorna efter förhållandena såg väldigt bra ut jämfört med innan och att hon var väl omskött av personalen.

Innan vi for hem bjöd sedan sjukhuschefen på en kopp te inne på sitt kontor. Han var skaplig på engelska och därtill mycket trevlig, så det var en trivsam stund innan vi lämnade sjukhuset och lilla Zeinab.
31/12-07 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Nyårsafton på Camp Northern Light
Idag var det den sista dagen på året, alltså självaste nyårsafton! Därför ställde kontingentschefen generöst upp med en riktig fyllefest på mässen med fri sprit och överflöd av fagra damer. Till en början serverades parablydrinkar, därefter shottar i blandade kulörer och smaker…… eller nä vänta nu… Förlåt, det nog bara jag som tänkte lite högt och råkade skildra ett stycke hemlängtan och på tok för många dagar i en torr öken…. ;-(

Dagen började med tjänst som alla andra i missionen och jag tog mej an en lättare städning av ambulansen. Sant var dock att vi fick en riktigt mumsig middag med ox-/fläskfilé och klyftpotatis, föregången av en smaklig toast med skagenröra. Därtill fanns god julmust överbliven från julafton.

Under kvällen var det mingel på mässen och en tyvärr kostsam pokerförlust för undertecknad. Till midnatt var uppställningen beordrad för hela kontingenten utanför mässen - tre och en halv timma före tolvslaget hemma i Sverige.
”Ring ut, ring in…” - lästes med högtidligt framtoning, därefter avlöste en stunds tystnad, GIVAKT kommenderades och slutligen ringde kapellklockan högljutt.
Efter att propert ha stått i givakt ända sedan ifjol gavs åter MANÖVER, varpå champagne och kramkalas utbröt – 2008 var kommet!
7/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Utbildning på tung personterrängbil (med krock…)
I dag har jag och några till haft en händelserik fordonsutbildning på här på campen. Det är nämligen så att inom denna firma måste man ha utbildning ala formalia före körning av varje ny form av fordon eller maskin. Kort och gott kan man säga att om du sedan tidigare är långtradarchaufför eller varför inte stridspilot, betyder det inte att du får ratta en militärreggad personbil eller för den delen en skottkärra eller tvättmaskin utan specifikt ”förarbevis”.

Enligt gänse rutin satt därav liten skarafyrhjulselever, däribland jag, åter i skolbänken för att få bemästra kontingentens s.k. tunga personterrängbilar. (På svenska; En personbil avsedd för terräng med skottsäkra dörrar, rutor etc. vilket gör den extra tung ca 4-5ton.)
Efter ett inledande teoripass var det dags att kika in under huven på maskinen. Tyvärr har det just blivit rätt kallt och blåsigt här toppat med ett första litet snö-/istäcke. Därav haglade det kanske inte direkt ”överkursfrågor” från de annars rätt motiverade kursdeltagare.
Avslutningsvis var det slalomkörning mellan koner med bromsprov för att känna på hur vita faran beter sig i full aktion.

För merparten av skaran slutade dagens prövningar i triumf. Dock gjorde en plutonskamrat lite oavsiktiligt som final en extra liten hållbarhetsinspektion av campens betongmur med sitt nya fordon. Mycket riktigt fick vi bekräftat att den var just precis lika stenhård som den såg ut. För att komplettera sin lilla kollisionsincident med en gnutta ironisk elegans förolyckade vederbörande också hastighetskylten självt på köpet… =P
Nåväl min mission som förare är inte slut än heller, så kanske ska man inte säga så mycket innan båten är i land. Likväl med glimten i ögat fick vi trots allt ett nytt smeknamn på här plutonen – ”Rally-Kalle”… ;D
11/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Äntligen på väg hem!
Igår lämnade vi CNL och rullade oss i bepansrad transport mot flygbasen Marmal i Mazar-e-Sharif. Idag, morgonen därpå, sitter jag på Flygplatsen i Frankfurt nyanländ från ytterligare en mellanlandning i Förenade Arabemiraten. Människor går kring i civila kläder här, jag har en stor öl i min högra näve och snart måste jag bege mig till gaten, vidare till Stockholm.

Det är en riktigt skön känsla att känna att man är på väg hem. En resa med många kontraster skulle man kunna säga…. Från ett av världens allra fattigaste länder, några timmars stopp i ett av världens rikaste och så till sist till ”lagoma” landet Sverige uppe i norr.
24/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Tillbaka till Afghanistan
Och vips var ledigheten slut… Tidigt igår morse bar det återigen av hemifrån mot Afghanistan och lagomt till middagen nådde vi slutmålet Camp Northern Light.
Det var riktigt skönt att komma bort ifrån misären och ladda batteriet ett tag. Jag passade på att sova långa mornar, åka snowboard, träna fotboll, festa av mig en del och träffade så klart också familj o vänner.
Man behövde dessutom varken bära skottsäker väst ute på stan, oroa sig för bomber längs vägarna eller släpa en AK-5 varhelt man skulle. Tack och lov hade damerna i hemlandet dessutom inte anammat det annars så befästa burkamodet här nere... ;P

Lite lustigt fick man iaf se ökensanden och kamelerna här nere vilket fall vare sig man ville eller inte... =)
"Fredsstyrkan" - en dokumentärserie om vårt arbete här nere började precis sändas på TV4 (TIPS; 20:00 på onsdagar!). Det var kul att se och faktiskt en bra skildring av vad vi gör. Kanske kan det också öppna ögonen på en hel del "mindre bildade" svenskar som är emot vår insats här nere och inbillar sig att vi bedriver nåt slags offensivt krig åt NATO...
Inte nog med det så var även min kära vagn, "Sierra Tango 1", med i rutan... :) Oh jag som trodde man skulle få koppla bort jobbet lite... =P

Vid mellanlandningen och övernattningen i Abu Dhabi passade jag på att ta ett riktigt gott varmt bad på hotellrummet. Det var riktigt skönt med vetskapen att max en snabbdusch om med max 2min per gång väntar närmsta månaden på campen.
Tidigt på morgonen var det sedan dags att kyssa oss ut mellan lyxskyskraporna ut till den militära flygplatsen för vidare transport.

Väl tillbaka i tjänst fick vi en kort genomgång av läget i Afghanistan och vårt område. Det kändes lite avigt när man själv var hemma i skidbacken fick höra på nyheterna att några kollegor här nere blivit påskjutna o fått deras bil utslagen… Det hade ägt rum i den by vi strax innan vi åkte hem hade beslagtagit en stor vapendepå. Antagligen var bekjutningen kopplad till aggression kring detta. Ingen blev dock skadad och alla klarade sig som tur var.

I övrigt har under tiden vi var hemma kring 40 ISAF-soldater skadats och en dött p.g.a. stridhandlingar. Uppe i vårt område har det dock varit lugnt bortsett från bilbeskjutingen.

Så efter åter gjort sig hemmastadd i baracken stod vi åter i beredskap enligt gängse rutin med vår sexhjulta pansarambulans.
25/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Kallt väder, tufft för lokalbefolkningen
Idag har varit en lugn dag. Fredag är nämligen den dag som är helgdag på veckan för oss soldater här nere i ”Affeland”. Detta för att anpassa oss en aning till lokalbefolkningens sed. Skönt är att man får en dag i veckan som åtminstone sticker ut lite från de andra, med lite sovmorgon, färre möten, mindre göromål och lite extra god mat. En skön start därtill när man nu är nyhitkommen hemifrån igen.

Jag passade på att ta några varv löpning runt campen dessutom i strålande sol under klar himmel. Dock en aningen kallt, runt 10 minusgrader.

Det har faktiskt varit kallare än på många år hitintills i Afghanistan. Under min ledighet hemma i Sverige hade det som lägst här nere varit ända ner mot 28 (!) minusgrader, vilket är väldigt kallt i Afghanmått. Inte minns för de som har de mindre gott ställt här. Enligt rapporter har åtminstone över hundratalet frusit ihjäl här nere sedan nyår. Några av dem rapporterades här i närheten…
26/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Födelsedag!
Jaa.. så var det visst dags igen då att fylla år. Något stort partaj kanske det inte blev direkt, men det är väl inte så mycket att fira längre vilket fall.. =P Dagen flöt iaf på som de flesta andra mestadels…
Till aftonen hade vi en uppställning med hela kompaniet på dryga hundra pers för lite allmän information. Kompanichefen passade då på att kalla fram mej och gratulera mej till den stora simningssegern jag vunnit, trots det digra antalet medtävlande, för nu 26 år sedan…
Därpå följde ett fyrfaldigt hurra från den manstarka skaran… kanske det största hurrande jag fått… =)
27/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Ny leksak =)
Idag tog jag och provade en liten pryl jag medbringat från hemlandet – en nyinförskaffad fotoskrivare. Alltid kul att kunna spetsa sitt fotointresse med att printa ut det på papper ibland. Min tanke var även att det kanske kunde skänka en smula glädje till någon enslig afghanhåla om man kunde skriva ut en bild på ett gäng ungar, en byaledare eller dylikt om skrev ut en bild på dem när man är i fält. Med tanke på att de går hem bigtime att bara visa baksidan på kameran med dem på, borde det vara väldigt uppskattat om de fick en foto. Det låter nog rätt rätt främmande hemma, men många har nog aldrig sett sig själv på bild över huvudtaget här nere…

Till kvällen var det pokerturnering på campen, men det behöver vi inte prata mer om… Jag blev ”less” rätt fort vilket fall… =P
28/1-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Greven krampar med byxorna neddragna…
Idag övade vi grannvagnen och kollegorna i akut omhändertagande av elskadad och spelade upp ett scenarie för dem därefter. ”Greven” i min grupp gjorde sig förtjänt av en mindre oscarstatyett efter att ha fått en fiktiv elstöt genom kroppen från ett bastuaggregat. Syster försökte ge en intrvenös injektion i armen vilket misslyckades när han krampade häftigt… Därav blev beslutet att medicinera vederbörande rektalt (ja ni vet…), om än övningsmässigt tack och lov, men det var en kul scen vilket fall. =)

Skämt o sido var det en nyttig och bra övning. Trots stressig miljö och en ”bråkig” patient agerade våra medinalkollegor duktigt och gjorde en bra insats. Det är ju viktigt att vi håller oss igång och övar med alla möjliga scenarier i händelse av en olycka. Trots allt är olyckor tack och lov ändå vanligare än att någon blir sprängd eller skjuten!
4/2-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Övande, vinterlugn och yxmördare
Vinterkylan drabbar förstås "buset" lika mycket som andra här i landet och håller dem lugna kvar hemma. En "argsint" husfar häri närheten på 40 år högg dock ihjäl sina fruar på 18 respektive 25 år med yxa häromdan. En verklighetsfrämmande obehaglighet svår föreställa sig på alla vis – likafullt påminnande om hur mycket som finns kvar att göra här nere…
I övrigt på det stora hela har dock inte mycket av allvarligare karaktär hänt i norra Afghanistan senaste veckan. "No news - god news."

För egen del har det blivit några småreparationer på vagnen och en del övande av sjukvårdsinsatser med gruppen. Däribland ett scenario med hela sjukvårdskedjan med transport även bort till fältsjukhuset i andra änden av stan. Patienten var en simulerad hjärtinfarkt på campen vilket krävde EKG-övervakning, en snabb första behandling på vår egen mottagning och därefter akut transport till Camp Marmal.
16/2-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Stationering i Sar-e-Pol
Den senaste veckan har vi varit stationerad i Sar-e-Pol, en mindre stad i en utav våra fyra provinser vi ansvarar för. Från Camp Northern Lights ligger det ungefär fyra timmars fordonsmarsch västerut, så det var bara till att göra sig bekväm bakom ratten. Med vår närvaro fick de ökad sjukvårdsberedskap under några dagar och vi fick tillfälle att bekanta oss med området.

Väl framme i ”SeP” bodde vi tillsammans med andra fast stationerade soldater på deras PO – Provincial Office. PO’t fungerar som en satellitbas till CNL för att kunna nå längre ut i området och få närmare kontakt till befolkningen uti provinserna.

Under tiden delade vi logi med ett antal svenska soldater och även ett gäng amerikanska. De var väldigt avslappnade och trevliga att snacka med. Enligt dem själva trivdes de även bättre med att bo med svenskarna än på sin egen camp.

De ena kvällen såg vi Fredsstyrkan som går hemma på TV i Sverige. I programmet var även några jänkare med och diskuterade att sin hemmanations generella allmänbildning kanske inte var särskilt hög emellanåt.
En utav jänkarna beklagade sig lite över att så nog var fallet ibland och tillade även ett lustigt exempel från när han själv kom hem från sin förra mission i Irak…
”…I talked to a girl once when I got home n’ she asked where I’ve been...
- In Iraq, I told her.
- Okay nice! well I’m really glad you didn’t go to that “Bagdad-place” – it seems to be very dangerous down there!”
Ganska oundvikligt följdes citatet av en hel del svenska skratt. =)

Sista dagen var kocken lite krasslig, så jag och Greven fick reda ut situationen och slå våra gastronomiska huvuden ihop. Lustigt nog slog mej tanken att det nog var drygt ett halvår sen jag lagade mat själv senast. =P Denna gång blev det dock med råge ty trettiotalet hungriga soldatmunnar behövde mättas.
Med en spis stekte vi upp tolv kilo kött, tillagade fem plåtar ugnspotatis toppat med en kulinarisk löksås. Operation ”Kitchen Stand-in” blev en lyckad insats och måltavlornas smaklökar tycktes nöjda då t.o.m. beröm tilldelades stridsparets bedrift.

Under ena dagen gav sig våren till känna och vi hjälpte till att skyffla bort en del snö för att göra rent inne på gården. Under några timmar var även tempen så pass att man för första gången kunde man lätta på klädseln en aning vilket var väldigt skönt. Önskvärt hade ju vart att hinna få sig en liten bränna innan annalkande hemmaledighet.
På vägen hem från Sar-e-Pol märktes även att snön hunnit smälta efter en hel del under de senaste dagarna och våren tycks vara på väg. Någon bränna lär dock inte hinnas med då senaste dagarna åter bjudit än mera snönederbörd. Ett typiskt aprilväder i hemmamått mätt.

Halvvägs tillbaka till CNL gjorde vi även ett kortstopp vid PO’t i Shebergan och lunchade. Med vagnen innanför basens grindar och kängorna på marken möttes man av ett varmt mottagande av ”ISAF”, en lurvig liten soldat på fyra tassar. Mest fascinerande på plats var dock tyskarnas gåva till TV-rummet i huset – ett fint litet plakat som ursäkt för sin lilla incident vid ett tidigare besök på PO’t (se bild).
Därmed var Sveriges tre PO’n avbockade på besökalistan och vem vet nästa gång kanske vi blir utstationerade till ”Sheb”.

Med mätt mage bar det sedan av hem till Mazar-e-Sharif och Camp Northern Lights igen.
20/2-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Mat i stora lass och en investering för livet att trampa på
Häromdan kom en stor hjälpsändning mat till campen. Tyskland hade skänkt 160 ton mat och här på CNL skall maten mellanlagras för att sedan delas ut i byarna där svälten och undernäringen är som mest påtaglig. Över tusentalet runt om i landet har hitintills frusit ihjäl under vintern rapporterades imorse på morgonsamling. Nu väntar nästa utmaning för folket i byarna att överleva till våren kommer och man kan börja odla och skörda. Tanken är att hjälpsändningen åtminstone skall förbättra oddsen något tills dess.

För vår egen del innebar leveransen istället ett gratis träningspass för rygg, axlar och ben. Påsar med mjöl, bönor och elningskol på vardera 50kg skulle lossas och fördelas till byaportioner i olika containrar. Därav blev det en hel del konkande fram och tillbaka med påtaglig totalvikt för en inkallad tapper skara av Campen Northern Lights tvåfotade maskiner.

Idag har vi haft fortsättningsutbildning om IED-bomber (improvide explosive device), som är det största direkta hotet mot oss här nere. Det är alltså hemmagjorda sprängladdningar – billiga, effektiva och svår att skydda sig mot. Bomberna kan vara gjorda av alltifrån egna blandningar till befintliga gamla stridsdelar i kombination med utlösningsmekanismer av olika slag. Sedan göms på diverse fantasifulla sätt efter vägar, i bilar eller runt kroppen. Fienden här nyttjar ibland dessa för att uppnå sina egna terrorsyften, t.ex. att verka för nedbrytning av säkerheten i området och öka sin makt eller gynna sin smuggling och knarkverksamhet.

Det var en nyttig uppfräschning av tips och trix på hur man hittar och undviker och agerar på bästa sätt om en IED olyckligtvis skulle explodera.

Till aftonen gjorde jag sedan en riktig livsinvestering – en äkta handgjord afghanska matta av högsta kvalité! Efter mången övervägande slog jag till slut till på en lokalproducerad fint tätknuten matta i tjusiga kulörer och ”kazakdesign”-mönster. En riktig dyrgrip att trampa på förvisso, men med tanken på att någon stackare lagt ner två års arbeta på alstret borde man så klart skämmas…
Mönstret var i alla fall riktigt grant och gör sig förhoppningsvis bra där hemma. =)

Så med ett belåtet inköp i tanken och tömd plånboken i fickan återstod av kvällen bara att packa väskan för morgondagens spännande resmål… =D
6/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Från ett gråblaskigt Sverige ner till sommarvärmen… =)
Nu börjar det på bli riktigt länge sedan det hände nåt här…
Faktum är att jag tog pansartransfer till flyget o passade på att avnjuta en prima semester hemma i monarkin innan allt slask, regn o rusk frösvunnit helt.
Kanske undrar ni om man är hemma lika mycket som i missionsområdet med tanke på att det inte var alltför länge sedan jag fick stämplarna i passet förra gången. Det har jag undrat själv med emellanåt, men med tanke på att ledigheternas tärning strandsatte min grupp i öknen en halv evighet i början, missade både farbror vitskägg och fyrverkerier, duggar ledigheterna lite tätare nu mot slutet istället.

Det var inte helt otrevligt att vara hemma denna gång heller må jag säga, trots en blöt vinterväderlek. Det hanns med alltifrån en liten tur på böljorna de blå, arbetstester och intervjuer (ja det finns visst ett civilt liv efter med…), shopping, fika på stan, utgång, casinomiddag och en ständigt nedåtgående trend av mina levervärden.

I onsdags var det dock slut på leken igen och dags att ta sig i kragen igen för kung, fosterland, världsfred o allt vad det heter…
Tidigt som s***n plockade taxin upp en inte alltför piggelin pojke ur sundsvallsbetongen för att skicka honom till farliga landet på östfronten.

Ursprungsplanen var att knoppa vidare i flygstolen redan innan marklyft. Det fick dock vänta en aning. I sitsen intill satt nämligen en pratglad gammal ”kollega” som trampat ökensand även han redan för 30 år sedan nere i Gaza. Trots några decenniums glapp var språket fortfarande detsamma. Det blev en trekvarts flygning med surr om checkpoints, sandstormar, leaver och lusiga påhitt i missionsområdena.

Det var inte utan att det märktes hur min säteskamrat bläddrade i fotoalbumet innanför pannbenet… Man lever ju ett ganska annorlunda liv i dessa avarter av världens hörn när man ute på mission vilket kan vara lite svårt att dela med sig ibland. Mamma fokuserar fortfarande mest på om man har långkalsongerna på sig om dagarna och polarna om hur många talibaner man fått skjuta... För o kunna prata med någon om hur det ”egentligen” är bör man nästan vart ute själv, så det var en rätt trevlig pratstund om FN-tjänst förr och nu. Gemenskapen, ökensanden och människornas alltför svårhjälpta misär i missionsområdena tycktes fortfarande vara densamma.

Från ett grått Sverige var det sedan inte helt fel att kliva ur ”Herkan” i en skön sommarvärme (i svenska mått mätt). Väl tillbaka till campen var det mesta sig likt, förutom att gamla matsalen hängde upp i luften. Kranar lyfte upp det på lastbilar. Ett nytt kök som inte lutar åt alla håll p.g.a. ”fuskbygge” skall byggas upp, medan vi får äta i f.d. gymtältet tills vidare…

Åter i ”barren” var det bara att åter hänga på sig camokitet, ”Glocken”, radion och gå på beredskapen igen enligt gängse rutin.
13/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Massage, mek, brännboll, fältartister och raketbeskjutning
Sedan nedkomsten förra veckan har vädret varit mestadels fortsatt varmt och soligt – runt 20-25 grader och bar himmel.
Annat nytt här i krokarna är att en polisstation och två telemaster raketbesköts under veckan. Talibanerna hade gått ut med hot för telefonoperatörerna skulle stänga ner sina mobiltelefonnät nattetid för att de inte vill bli spårade… Vilken koppling just dessa beskjutningar hade till detta är dock något oklart.

Inte nog med det så tänkte våra ”yttrandefrihetskämpar” hemmakring ge oss mera jobb. Jag tänker då så klart på de berömda karikatyrerna så klart. Såsom i många andra muslimska länder har det hållits demonstrationer runt om i Afghanistan och likaså i vårt område. I Shebergan, 15mil västerut demonstrerade cirka 1500 man på gatorna. Dock har det inte yttrats några direkta hot mot oss tack och lov. Kanske ska man vara glad att man inte är dansk här idag.
Personligen vet jag heller inte om det är rätt sätt med fler karikatyrer att övertyga dessa människor om det ”fria ordet”, när de inte ens kan stava till yttrandefrihet. Det känns mer som att de gynnar upprorsviglare som vill utnyttja karikatyrerna som en pinne till brasan att vända folket mot oss.

För vår del har det dock varit lugnt de senaste dagarna och jag har mestadels ägnat tiden min sexhjulta käresta. ”Särskild tillsyn” som det heter på militäriska skall göras med jämna mellanrum på i stort sätt varje maskin i ”Krigsmaktens” regi. På en pansarterrängbil 203 (min ambulans) innefattar det femtiotalet punkter. Batterivätskenivå, kardanaxelsmörjnipplar, prismor, lufttork, tryckolja, bränslefilterdränering är bara några smakbitar av alla de godsaker ens sedermera oljiga fingrar fått pyssla på med.

En solig eftermiddag hade också min kollega syster Ingalill full verksamhet under ambulansgaragetaket utanför sjukan. Det var sin populära specialitet energimassage hon delade med sig av. I en liten mekarpaus var det därför inte alls fel att slå sig ner i massagestolen på en liten knådning. Kändes himmelskt skönt!

Ibland anordnas det en del evenemang eller utmaningar av olika slag här på campen för att skänka oss lite tjänstavkopplande sysselsättning. Häromdan var en sådan som verkligen frambringade lite tidig sommarkänsla. Brännbollsturnering var det som stod på agendan. Vi på sjukvårdspluton skrapade ihop en laguppställning tillsammans med lite förstärkning från några andra enheter.
Det blev ingen buckla denna gång, men med en match vunnen och en förlorad sammantaget kunde vi ändå vara nöjda vid dagens slut. Tilläggas kanske också skall att medelådern på vår pluton ligger på runt det dubbla jämfört med finallagens, då en del ”röda korsare” ibland kunde vart mammor åt motståndarnas nymuckade barnsoldater. Medräknade dessa förutsättningar kan nästan fastslås att vi var bäst i alla fall tycker jag! =)

Ikväll var det dags för ett traditionellt och återkommande trevligt inslag när man är ute på mission – nämligen fältartisterna. Ja kanske behöver man inte vara någon Einstein med IQ 200 för att lista ut att nöjesutbudet på en militär camp mitt ute i öknen är något begränsat. Med duktiga musiker som verkligen bjöd på sig själva därtill, blev det givetvis en mycket lyckad spelning på vår fullsatta mäss. Att bandet sedan medbringade några svenska ladies ner till en annars redan hormonstinn och 95% mansdominerad ökenmiljö, var säkert heller inte till nackdel för applåderna… =P
15/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
På upptäcktsfärd ute i öknen
Ledsen att uppdateringen varit dålig, men försvaret har korkat igen ledningen så det funkar väldigt sällan att ladda upp bilder nu... =/
Ska försöka uppdatera ikapp lite av det som fortf. ligger på min laptop!

Igår bar det av från campen mot Samangan, en av de fyra provinserna i vårt område. På vår lilla minibas beläget i Ayback där skall vi stanna för ett par dagar för lösande av diverse uppgifter.
Under ankomstdagen gick delar av styrkan av ut på en fotpatrull inne i Ayback, följt till aftonen av en liten uppsutten rekognosering för morgondagens verksamhet. Följande dagar skulle sedan visa sig bli långa med mycket jobb.

Under förmiddagen bar det av ut tillsammans med en pluton ur ANA, Afghan National Army, för att göra en en s.k. ”checkpoint” strax utanför staden. Bilar stoppades och söktes igenom på explosiva ämnen, knark och vapen för att begränsa kriminalitet och smuggling. I allmänhet arbetar vi enligt principen ”afghan face” – att afghanerna själv står längst fram och gör huvudjobbet, medan vi är med och stöttar dem i kulisserna. På så vis bygger de upp sitt eget maskineri, medan vi ser till aå att allt fungerar. I slutändan får folket förhoppningsvis också förtroende för sina egna och sitt styre uppifrån.

Det var kul att samarbeta lite med de afghanska soldaterna. Förvisso förstod vi inte ett ord av varandra, men soldater emellan förstår man så klart varandra någorlunda ändå med kroppsspråk och dylikt. Alla är vi lika vana att traska kängor, bajsa utomhus och äta ur påse eller burk. Inte nog med det tycktes även dessa internationella kollegor besitta det instinktiva ryggmärgsbeteendet att blixtsnabbt kunna tempoväxla från att pilla naveln, till att se stenhård ut och vifta flashigt med bössan närhelst ett linskydd avlägsnas och pekfingrar närmar sig en kameraknapp… =P
De afghanska soldaterna gav ett rätt professionellt intryck och verkade duktiga. Så sent som förra veckan hade de också varit i stridigheter nere i södra Afghanistan, men hade nu fått rotera och komma tillbaka upp till de nordligare delarna.

Till aftonen gjorde vi även en vägpatrull ända ner till Pol-e-Khumri. Längs Route 5, som är landets stora ringled och huvudväg. Rån och annan kriminalitet hade pågått på denna sträcka under en tid. ”Tyvärr” påträffade vi inga sådana fientliga element, men förhoppnings genom att visa vår närvaro kanske det kunde begränsas och skrämma bort någon.

Idag var det avmarsch direkt efter frukost igen mot ny destionation. Det blev en intressant dag slingrandes med Patrian (vagnen) genom olika byar och upptäckandes nya vägar och vidder.

Efter middagen utspisad på vagnstaket beslöts dock att dra oss tillbaka tidigare än planerat, innan skymningen anlände. Marshen hade dragit ut på lite p.g.a. osäkra vägbeskrivningar till målet. Därtill började vår vagn tjuta p.g.a. för låg batterispänning. Efter lite krypande undersökningar kunde konstateras att det sannolikt var fel på regulatorn, som reglerar laddningsspänningen från generatorn till batteriet. Troligtvis hade den blivit uttjänt med tiden. Kontentan blev dock att absolut inte stänga av motorn, då det tomma batteriet inte skulle kunna starta motorn igen. Ett motorstopp hade kunnat innebära många timmars inpå natten i väntan på hjälp ute till öknen, då medföljande fordon varken klarar bogsera eller starta vår storebrormaskin.
Som tur var tog vi oss iaf tillbaka till Ayback och regulatorn tycktes leva sitt eget liv då den emellanåt började ladda igen...
16/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Skolbesök, stopp vid uzbekisk by och biljakt
Idag började morgonen med att vi anslöt med ANA (Afghan National Army). Tillsammans skulle vi försöka hitta en bättre väg fram till gårdagens uppgiftsmål. Det blev ännu en dag med magnifika vyer svåra att beskriva. Klippiga berg som reser hundratals meter rakt upp ur ökenlandskapet och små byar av lerhus var stans nere i dalgångarna. Smekandes stupande kringelväg längs bergssidor och skumpandes över sköna sanddynor rulla vi fram med vår vagn. Det är dagar som dessa man stortrivs på jobbet!

Efter en liten bit gjorde vi ett stopp vid en skola. Just då var det inga barn där, men ”vaktmästaren” visade oss runt lite och det var intressant att ta sig en liten titt. Inte var det någon ”överklasskola ala Beverly Hills” så klart, men efter de lokala förutsättningarna tror jag den såg rätt skaplig ut ändå.

På vägen stannade vi även till i en liten by och diskuterade lite med invånarna. I Afghanistan och så även i vårt ansvarsområde finns många olika folkslag. Just detta var en uzbekisk by.
Det kan poängteras att flertalet av dessa småbyar sällan får besök av folk utifrån och kanske i synnerhet västerlänningar med gigantiska pansarvagnar, vilket medför att den nyfikna folksamlingen sällan är mycket mer än några sekunder bort. När folksvärmen var ett faktum delade vi ut flygblad om vilka vi, ISAF, är och vad vi vita främmande människor gör här i deras land.

Efter upprepade reflektioner är det för mej fortfarande ett mysterium hur de överlever mitt ute i ingenstans där det ”endast” finns värme och sand… Kanske har de någon slags energiomvandlingsmekanism i sina sargade kroppar likt en solcell… någon som vet???
Många flygblad senare utdelade till byborna alla läs- och icke läskunniga bar det sedan av hemåt mot vår tillfälliga minibas.

På vägen hem blev det som final på dagens långa ”äventyrsfärd” även en gnutta action… I utkanten av byn fick en bil, vilket i sig inte var alltför vanliga i krokarna, syn på vår förtruppsbil och satte då full fart därifrån. Ett inte alltför oskyldigt beteende kan tyckas, vari en biljakt ala Dakarrallyt tog fart. Med skumpiga hopp över sanddynorna och häftiga bergsknixar bar det av.
Tyvärr tvingas dock meddela att rymlingarna drog det längsta strået denna gång och kom undan. Kanske hade de en knark-, vapen- eller annan last de absolut var mån om att dölja… vad får vi nog aldrig reda på…
(För den som inte läst på afghanernas inkomststatistik, kan nämnas att näringsidkarna i dessa bergiga avkrokar sannolikt utgör en av Colombias största konkurrenter. Beräkningarna pekar på att ungefär 90% hela världens opiumtillverkning och heroinhärkomst finns i detta land.)

Innan sängdags blev det även en IVO-patrull (in vicinity of – i närheten av) här inne i stan. För att minka risken för ett eventuellt sprängattentat mot oss, genomsökte vi misstänkta punkter såsom broar m.m. inne i staden. Denna gång hittade vi ingen bomb (tack och lov), men i bästa falla kanske vi avskräckte någon från att försöka genom att visa vår vaksamhet.
17/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Patrull och checkpoint med ANA – Afghan National Army
Idag var det sampatruller med ANA i och kring Ayback som stod på schemat. Till sin förtjusning fick ”Bettan” också passa på att bada och tvätta underredet lite i ett vattendrag. Eller kanske var det egentligen ”Husse” som tyckte det var mest roligt att få plaska lite i vårsolen.

På ett av ställena åkte vi även genom en riktigt vacker by omgiven av blommande vit-lila mandelträd. Vi stannade till lite och delade ut lite bollar till folksamlingar med barn längs vägarna. De mottogs av barnen i någon slags blandning av lycka och bråk. Frågan är hur många som egentligen får del av den… så snart en av ungarna lyckades beslagta en boll efter visst fajtande, sprang de raka vägen hem och gömde den och kom tillbaka. Förhoppningsvis kommer de nog på så småningom att man kanske har roligare man är flera med en boll om.

Till eftermiddagen stöttade vi ANA igen med en checkpoint. När vi sedan kom in till campen fick vi tråkiga nyheter från MeS (Mazar-e-Sharif). Under gårdagen hade en civil hjälparbetare skjutits till döds strax utanför staden. Inte nog med detta hade även våra tyska kollegor i MeS också beskjutits av rebeller idag, dock ingen död eller skadad vid sistnämnda tack och lov.
För att förstärka upp på CNL fick vårt patrullsällskap från tillbakarygga hemåt redan efter middagen, en dag tidigare än planerat.
18/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
På patrull med finska kollegor, solning och vagnfixande
Med bara finnarna och vi sjukvårdare kvar på PO’t (provincial office) idag följde vi dem på en vägpatrull under förmiddagen. Efter lunchen stod inget annat än lite soft sjukvårdsberedskap allena på agendan.

Därav tog jag tillfället i akt att blotta min vitbleka kropp för solen en timma på hustaket. Om man ändå knegar i en öken vore det väl aningen dumt att inte ta tillfället i akt och fixa lite bränna inför beachen ’08. Det gäller ju att ligga lite på framkant. Sedan blev det städningen av vagnen, packa om lite i lådorna och lastsäkra alla pinaler som mina kära röda korskollegor så gärna strör kring sig. Man skulle ju få skämmas att komma hem i kista, om det vore för att man fått en konservburk Bullens Pilsnerkorv i huvet efter en volt eller vägbomb… =P
19/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Tillbaka till Camp Northern Lights
Tanken var idag att åter bege oss tillbaka till MeS efter lunch. Dock skedde en del kommukationsmissar och diverse förutsättningar ändrades. På 20min blev det därför redan i ottan uppstigning för att raskt ”packa iväg o fara ihop”

Mazar-e-Sharif håller nämligen just på att ”invaderas” av firande människor från landets alla håll och kanter, framförallt från de nordliga delarna av landet. Det är nämligen högtidsfirande på gång och nyårsafton om bara någon dag i afghanernas tideräkning. Mycket folk vallfärdar för att tillbringa högtiden i MeS som är den större staden i trakten och Blå Moskén som dess stora samlingspunkt. Enligt utsago skall Mohammeds kusin ligga begraven här och utgör därav ett av landets största ”turistattraktion”... Tyvärr ligger det som (säkert förståtts av intelligenta läsare) i ett delvis aningen motbjudande land av diverse anledningar utefter mestadels inhemska besökare anländer hit nuförtiden.

Inte nog med att firandet ökar, så gör även hotbilden detsamma i samband med de stora folksamlingarna. Vid vägen in till staden hade en polisstation med checkpoint (vilka finns här och var efter vägarna) förstärkts mångdubbelt. Runt 30-40 poliser med automatkarbiner arbetade med att söka genom passerande bilar. Även afghansk militär understödde och hade bland annat grupperat en ”50’ cal., HMG” (heavy machine gun), uppe på kullen intill – m.a.o. en kusin till min gamla trotjänare när jag delvis var tung kulspruteskytt på Balkan.
Kan tyckas något överdimensionerat kanske, men under natten innan vi åkte till Ayback gick dock ett ”IED-larm” våra kollegor fick rycka ut på till just denna polisstation. Förberedelser hade då påbörjats för ett sprängattentat. Som tur var lyckades tack och lov hotet avvärjas och delarna beslagtogs innan någon skada var skedd.

Vidare in genom ytterdelen av staden stod militärer och poliser utposterade spridda överallt efter vägarna. För att undvika alltför mycket trafikbekymmer osv. gjorde vi en omfattning vänster och tog ”ökenvägen” runt staden istället.

Väl inne på campen var det middagsdags. Idag bjöds det på en riktig favorit på matsedeln, nämligen tacos. Det smakade smaskens, men inte nog med det. Ers Majestät Konungen hade även sänt till öknen ett rejält påskägg… inte mindre än ett (knappt~900kg) ton svensk godis hade skickats hans sina ökenkamouflerade undersåtar! Varstans på campen strosade så glada soldater runt, som lyckliga barn på lördagar, med en Ahlgrens, Daim eller andra hemmakära favoriter i munnen.

Efter middagen var det dags att vända upp medaljens baksida igen. Voltregulatorn har som det mesta i bilfelsväg inte lagats av sig självt, utan det var bara att rulla ut verktygspåsen ur vagnen och spänna på pannlampan. Efter en aning krypande och några onda slag i skallen mot metallen, ett antal svordomar och månget bökande med nycklar in i svåråtkomliga utrymmen var dock den lilla mackapären utbytt.
20/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Glad Påsk o Gott Nytt År!
Efter lunch tog jag o la in mej själv på britsen o bad farbror doktor och syster om en liten ”skönhetsoperation”. En irriterande ”bloppa” (vårta låter så osmakligt =P) på armen skulle avlägsnas var tanken. Mitt tidigare prövade, något spartanska tillvägagångssätt, med avbitartång föll sig inte riktigt tillfredställande då den så sakteliga återuppstod. Detta något mera kliniska ingreppet med frysning torde fungera bättre.

Ikväll sågs fyrverkerier över Mazar-e-Sharif. Det var dock knappast Jesus återuppståndelse som firades utan muslimernas nya år. Själv fick jag nästan lite anledning att fira med, trots min kanske närmast ateistiska åskådning. En pall med nerfluget gods anlände nämligen campen med en sändning pokerbord, marker och kortlekar, som sänt av djävulen själv kan tyckas till behövande ökenknektar.
Det var en s.k. wellfareinvestering jag jobbat för och lämnat förslag om för några månader sedan. Ja det går inte blixtsnabbt i denna bransch kanske, men att det kom överhuvudtaget var lite av en skräll i sig. Annars är ”…jo det kommer nog vilken mission som helst…” ett ganska rotat ordspråk vad gäller leveranshastigheten till utlandsstyrkan.
21/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
”Påsksmällare” på långfredag
Idag var det fredag och normalt sett enda dagen på veckan med sovmorgon och lite ledighetskänsla. Dessutom denna gång förstärkt med den längsta dagen av dem alla – ”korfästelsedagen” själv.

Lugnet bröts dock upp under lunchtid med ett ”QRU-larm” (quick reaction unit) på radion. Det var en IED (hemmagjord bomb) som hade smällt mitt i centrum, bara några hundra meter ifrån den så kallade Blå Moskén. Människor rapporterades också skadade vid explosionen.
När vi anlände platsen hade dock redan de skadade förts bort och de närmsta husägarna stod och plockade glas från sina fönster, vilka raserats av detonationens tryckvåg.
Förövarna var då sannolikt redan långt borta ifrån platsen.
Enligt lokala medier sades sedan tre människor ha skadats av bomben och ytterligare fem i den panik som utbröt till följd av explosionen.
24/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Fler uppdrag i Ayback och provinsen Shamangan
I förrgår bar det av mot ännu en stationering till Ayback, ca 20mil sydöst om Mazar-e-Sharif. Under gårdagen blev den en tur ut under dagen och en så sent som till midnatt. Under natten patrullerade vi en väg där många rån skett under senaste tid tillsammans med lokal polis. Tanken är att vi förhoppningsvis genom att visa vår närvaro begränsa kriminalitet är eller i bästa fall gripa illvillingarna med handen i syltburken.

Idag var det fortsatt sampatrullering med lokala polisen – ANP (Afghan National Police). Vi körde till en högt belägen by. På vägen rullade vi genom ett oerhört vackert landskap, med milslånga utsikter utöver klippiga bergstoppar och Grand Canyon-liknande skrevor.

Väl framme efter två timmars fordonsmarsch gjorde jag och delar av styrkan en fotpatrull genom byn, hälsade på människorna och försökte visa att vi inte är farliga. Byborna såg något förundrade ut, men verkade ändå vänliga och tittade nyfiket efter oss. En och annan liten gosse kom även fram och hälsade. Under tiden hade bedömt halva byn samlats till våra fordon när vi kom tillbaka efter vår lilla strapats. Våra kvarstannade kollegor vid bilarna hade under tiden hunnit fått sig lite te serverat av några gästvänliga invånare.
En av de yngre kunde även några enstaka ord engelska och ville prata med mig. Vi lyckades ungefär presentera oss för varandra. Jag passade på att dela ut några flyers om vilka vi är och vad vi gör här. Förhoppningsvis kunde någon av dem läsa åtminstone. Efter ett trevligt besök i byn var det sedan dags dra oss tillbaka mot PO’t (Provincial Office) igen.

Tillbaka på PO’t hann vi precis till middagen. Därefter fick magen smälta maten, innan det var dags för nästa ”rull”. Dock bara en kortare kvällstur genom denna gång i närområdet. Vi sköt några lys (fyrverkeriraketer i militär tappning) över staden för att på så sätt visa vår närvaro.

Efter en för vår del lång men lyckad dag skall det bli skönt att krypa ner i bingen.
Vi fick dock nyss en väldigt tragisk rapport att ytterligare en dödsskjutning skett mot hjälparbetare. Cirka 8-10 mil väster om MeS hade en buss (obeväpnade) hjälparbetare som skulle röja minor stoppats av beväpnade män som öppnat automateld mot dem. Fem av dem hade dödats och ytterligare sju skadades.
När våra kollegor kommit till platsen hade förövarna redan hunnit iväg.
Förra veckan blev en annan hjälparbetare omkörd av en motorcyklist som sedan skall ha stoppat honom och därefter genast avrättat honom med sin AK-47. Jaa… det är inte utan man bara skulle ”vilja stoppa Glocken i munnen” på dem, som någon skulle sagt…
26/3-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
20ton pansar fast i leran… =/
Igår gjorde vi en vägpatrull och stannade även till för att samverkade med en byledare. För att visa vår välvilja fick han några termosar och lite skrivmateriel han kunde sprida till barnen i sin by. Byn var sedan tidigare känd som något mera skeptiskt inställd mot ISAF’s närvaro här.

Det har ibland hänt att folk spottat eller kastat sten på våra fordon. Vissa områden och vissa folkslag kan ibland vara särskilt kritiska. De parstunbebodda byarna är kända som mer problematiska. Sådana områdena kan även utgöra en rekryteringsbas för talibaner, terroristceller och andra kriminella. När det i allmänhet råder en mycket låg utbildningsnivå och människor svälter kan det vara lätt att övertalas att hjälpa ”fel sida”. Jag pratade med tolk igår som sa att i de mera krigshärjade områden han jobbat i kunde folk tjäna 5000$ för en dödad ISAF-soldat…

Vi blev dock artigt mottagna i byn, även om en viss återhållsamhet och tvivel kanske sken igenom till vårt besök.

På vägen hem igen drog en mindre sandstorm in över staden. Plötsligt försvann bilen framför in genom en vägg av sand och damm. Som tur var bedarrade den ganska snart och mina lungor slapp spotta ut allt för många kilo runtblåst sand och avföring ur den inte allför rena luften.

Idag återstod bara en lättsam mindre vägrek på någon timma innan det var dags för avfärd tillbaka till MeS. Finnarna på PO’t ville att vi skulle kontrollera om det gick att köra APC’s (Armoured Personall Carrier = pansarterrängbil) på en utav vägarna i utkanten av staden. Uppgiften blev dock inte enkel som den lät, då saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig i denna bransch.

Vid ett vägskäl där vägen smalnade av stannade en lokalinvånare oss och förklarade att det inte gick att komma längre, varav vi fick retirera tillbaka varifrån vi kom. Tyvärr hann vi inte längre än några meter bakåt innan jag kände hur vänster bakdel sjönk ner på min vagn.
Vägen hade brustit då hjulen kommit för nära diket, som visade sig vara djupare än det såg ut. Till en början tycktes det inte se alltför jäkligt ut, men efter några försök att ta sig upp igen borrade vänsterhjulen ner sig allt djupare i lerdiket och vagnen lade sig mot en lermur.

För att inte behöva göra alltför stora ingrepp i närliggande gårdsplan ringde vi efter norskarnas bärgare för att kunna dra upp oss. Det visade sig dock efter många timmars väntan i 35 graders stekande värme att den inte hade alltför mkt att tillföra. Den började själv gå samma väg ner i diket som vår vagn då vägen åter började ge efter vid bogserförsöket.

Istället bestämde vi oss för ett nytt försök med den andra Patrian att dra upp oss. Först var vi dock tvungen att gästa den närliggande husägaren med ett stycke krigsmaskin på hans tomt för att komma åt att dra. Några däckspår och smärre ingrepp i tomtmuren senare var den andra vagnen på plats.
I en flashback från de finnigaste tonåren slog det mej samtidigt vad Arkimedes lärt mej i historieböckerna redan på högstadiet – ”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba jorden”. Frenetiskt grävde jag fram hjulen ytterligare lite till ur leran och kopplade upp vajer och block enligt de gamla grekernas princip. Detta kunde inte misslyckas tänkte jag!

Jag hoppade ner i min så sällan lutande cockpit och gasade sakta i takt med min pansarpilotkollegas snurrande vinsch. Så äntligen började den ge med sig och klättrade långsamt upp ur surdiket. Den gamle grekens uppfinning visade sig 2000år senare fortfarande fungera lika väl.

Till slut bar det sedan av hemåt mot MeS igen i en ganska så lerig och genomsvettig kamouflagekostym. Som pricken över I:et fungerade heller inte vår AC och jag pina vidare bakom ratten med 30 grader i vagnen, trots att utetempen var 18 grader.

Den kvällen var vi nog allesammans rätt lättflörtade när John Blund till sist kallade...
7/4-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Skjutning och besök på barnhemmet (ej i kombination… =P)
Idag har varit en toppendag i missionen och kanske en av dem man kommer minnas bäst. Efter morgonbriefingen lastade vi extra ammunition i vagnen och gav oss av mot ”Micke Hink” (Camp Mike Spann på svengelska). Väl framme genomförde vi två pass skjutningar med lunch däremellan hos jänkarna. Även några tyskar vi bestämt möte med där gjorde oss sällskap på skjutbanan. Kulorna satt där de skulle, fick inga eldavbrott och fick passa på att testskjuta tyskarna bössa med. Efter en hel del svettdroppar och en något uttröttad kropp var en lyckad skjutdag tillryggalagd i värmen.

Till aftonen åkte vi till barnhemmet här i MeS. Det var en väldigt rolig upplevelse. På barnhemmet bodde runt 50-talet föräldralösa barn. Tidigare hade jag sett en hel del bilder därifrån på TV4:s miniserie ”Fredstyrkan”, om hur föregående MOT Bravo (Military Observation Team) hjälpte en hemlös dövstum pojke få komma dit. Givetvis gjorde det besöket lite extra spännande – att få se det i verkligheten.

När vi kom till barnhemmet möttes vi i grinden av personalen som hälsade oss varmt välkomna. Vi hade inte förvarnat att vi skulle komma, så visste inte om barnen hade lagt sig redan. Lyckligtvis var i alla fall barnen vakna och de blev glad av att bara se oss. De satte sig utspridda på det mjuka golvet korridoren. Barnen var mycket vänliga av sig och ville gärna prata med oss. På något vis kände man att det var en väldigt harmonisk stämning inne i barnhemmet, eller som en kollega uttryckte det – ”Det var som om det satt kärlek i väggarna”.

Vi gav barnen rit- och skrivmateriel, kläder och lite annat smått o gott. Det lär nog komma till nytta alltsammans. Så tyckte jag mej känna igen en utav dem och visst, där var ju också pojken Jawid – ”känd från TV”...

För att inte mamsen o pappsen där hemma skulle tycka mina fyrkantiga ögon och sent tillbringade nätter framför burken skulle vara helt förgäves, hade fixade jag lite annorlunda kvällsunderhållning för barnen. Innan vi begav oss till barnhemmet slängde jag med min laptop, vars knappar jag nu tröttsamt i sena timman plitar på…
Jag tänkte att Jawid och de andra barnen säkert aldrig sett några rörliga bilder på sig själva tidigare. Så jag tog med lite filmklipp de själva vart med på i de svenska TV-rutorna och visade dem. De satt som ljus allesammans och såg ut att tycka det var väldigt spännande. Ibland tjoade någon till när de kände igen sig själv.

”Huvudrollsinnehavaren” själv, Jawid, bänkade sig givetvis längst fram. Ibland pekade han på sig själv på skärmen och skrattade. Han blev väldigt glad att se sina gamla ”vänner” som tog honom dit, men blev nog sedan lite rörd också när minnena kom tillbaka.

Det blev en sen kväll innan vi var tillbaka efter en riktigt lyckad arbetsdag! Nu återstod det bara att packa väskan för en sista liten ledighet hemma i Sverige. Det skall bli skönt att komma hem, ”vila” upp sig några dagar och komma ifrån lite.
24/4-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Ledighet och besök på byns egna lilla ”barnhem” hemmavid
Simsalabim så var man tillbaka i ökenlandet igen efter några dagar hemma i friheten. Tiden går som ett höghastighetståg och ledigheten var passé fort som attan. Det var iaf väldigt trevligt, som vanligt att komma hem till Sverige. Man uppskattar det nog sällan så som när man kommer hem från länder som dessa och förstår hur fruktansvärt bra vi har det.
Sista dagen på ledigheten var jag även och besökte min hembys egna lilla ”barnhem”. Lärarna på min gamla skola (Förskola-6:an) hade frågat om jag inte kunde komma och prata lite om Afghanistan, vad jag gjorde där och visa lite bilder.
Sagt och gjort tog jag och gästade dem iklädd arbetskostymen. Redan på skolgården frågade en utav yngsta årgångens elever om jag var en sån där ”riktig militär”…

Efter en utsökt lunch med hamburgare på matsedeln dagen till ära, satt snart hela skolan samlad i en lektionssalen. Någon blyghet visade sig den unga skaran inte alls besitta då jag fick parera frågor tätare än ett talibaneldanfall kunnat generera 7,62-milimeters blykulor.
Alltifrån hur många ”pangar” min ”peppra” kunde skjuta, till hur jag bodde till vilket favoritdjur jag hade skulle besvaras… =)

Med några projicerade bilder visade jag och berättade lite om mina ”äventyr”, hur det är att göra FN-tjänst och vara soldat.
Jag visade även lite film som gått på TV4 om pojken Jawed och barnhemmet och berättade om när jag själv hälsade på där nu innan jag åkte hem på ledigheten. Tanken var att det kanske ger en bild av hur barn i andra delar av världen kan ha det tufft ibland.

Det var väldigt roligt att hälsa på min gamla skola och prata med alla nyfikna barn. De verkade väldigt intresserade av att höra om allt som sker här nere i den här ”tokiga delen av världen”. Förhoppningsvis har den hunnit bli en liten gnutta bättre tills de själva vuxit upp…

Idag kom jag ner till campen igen efter ännu en lång resa. Det kändes kul att komma tillbaka och träffa alla kompisar här nere igen, som nu är kollegor i bara några veckor till…
Värmen hade hunnit stiga en liten gnutta och tempen ligger nu runt 35grader om dagarna. Dock svepte ett par rätt fläktande vindar förbi och svalkade skönt. I skrivandets stund står på utetempen i min ”barre” 20,3grader utomhus vid 03:12 på klockan.
Oj shit… jag tror visst jag får ta och natta nu! Som tur är är det fredagssovmorgon imorrn iaf. =)
Nattinatti!!
25/4-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
”IN SERVICE OF PEACE AND FREEDOM”
Till toner av pompa och ståt fick vi idag den så kallade NATO-medaljen på bröstet. Den delas ut till soldater som tjänstgjort i fredsinsatser i minst 30dagar under NATO:s regi. På dagen om jag inte kalkylerat helt galet borde är vi uppe i 148dagar nu, så jag tyckte vi var väl förtjänta av den nu.

Till afton samlades närvarande skara ur plutonen på ”spörsel”. Det innebär en gemytligare tillställning och ett något festligare inslag varje pluton har rätt att unna sig två gånger per mission.

Med glöd i grillen slängde vi på marinerat kött och kryddiga korvar. Till det serverades potatissallad och nybakt bröd. Väl nedsuttna vid långbordet inmundigande vi sedan denna mycket välsmakande måltid. Ute i den sköna kvällsvärmen under stjärnorna blev det en riktigt mysig kväll med gänget.
29/4-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Patienttransport av soldat och sista kontingentsuppställning
Sedan vi kom ner hit har det varit mestadels lugnt för vår del. Då de andra ambulanserna är ute på uppdrag är vi den enda ambulansen kvar på campen nu. I och med det skickas vi inte ut i onödan, för att kunna har sjuktransportberedskap ifall något skulle hända.

Det närmar sig snart överlämning till nästa svenska styrka och i helgen hade vi den sista kontingentsuppställningen med bara FS14. CO (Commanding Officer = svenska chefen) visade lite bildspel tagna under vår mission här nere och summerade vår vistelse. Även vår tolk Acke, som växt upp här i Afghanistan, gick fram och ville tacka oss för att vi hjälpt hans gamla hemland. Det var inget tvivel om att han menade det från sitt hjärta, när han med en darrande röst och sa att vi skulle vara stolta över vår insats här hemlandet som han uppenbarligen fortfarande kände väldigt mycket för.

Igår fick vi dock rulla ut för att köra en lindrigare patienttransport till fältsjukhuset på flygbasen. Det var en soldat som behövde undersökas. Det var kul att få komma ut och rulla och få göra lite nytta igen, även om anledning så klart var mindre kul.

Till aftonen tog sedan ett gäng musikbegåvade kollegor här på campen med instrumenten upp på mässcenen och spelade. De bjöd på en bra show och bra drag med gamla rockklassiker som alla kunde stämma in i.
6/5-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Nya ansikten, igenmurade bergspasset nattoperation och kompa
Igår lämnade den första hemrotationen campen för vidare transport hemåt till Sverige. Det börjar nu kännas på riktigt att det drar ihop sig nu när nya ansikten kommer ner, medan kamraterna börjar resa hem. Några av de hitkomna kändes ändå igen från tidigare äventyr på Balkan vilket var både överraskande och roligt. ”FN-familjen” är visst inte alltför stor, ty många som fått merbegär av djungler och ökendamm gärna beger tillbaka ut på fältet.

Under eftermiddagen hakade vi på nya vagnchefernas rekognosering kring staden och stannade till vid ett bergspass strax utanför staden. För att begränsa ryssarnas framryckning under kriget hade här motståndsrörelsen murat igen passet med en ca 30m hög tegelmur. Ett imponerade bygge som nu är håltaget och utgör en viktig passage söderut mot bergskedjan Hindukush.

Annars har senaste veckan inneburit mest beredskap här på campen, samt en nattoperation med tillslag mot ett misstänkt objekt…

I söndags hade vi även en sista träff med hela kompaniet. Alla plutonerna visade bildspel och filmer de själva knåpat ihop. En del av dem var riktigt roliga och blir fina minnen att ta med hem i dumburken. Bravopluton hade gjorde dessutom en parodi på Fredsstyrkan och livet i missionen som sannolikt lär gå till historien som en av de roligare veteranfilmerna.

I fredags rullade vi fram vagnarna, dukade vi upp långbord under garagetaket och samlade plutonen för en avslutningsmiddag innan hemfärden. Grillat stod på matsedeln. Det smakade riktigt gott och var väldigt trevligt.
9/5-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
En sista visit i Aybak och vemodig överlämning av vagnen

Bara några dagar från slutet blev det ännu en stationering med ambulansen på PO’t i Aybak. Finnarna hade eskat ökad assistans med sjukvårdsberedskap då de själva varit utan.

Innan vi lämnade CNL hade lämnade vi över det formella ansvaret över våra fyra provinser (Balkh, Samangan, Jawzjan, Sar-e-Pol) till FS15 – våra efterföljare. Precis som vi gjorde när vi kom hit stod båda trupperna uppställda mot varandra. I en timma försökte vi därefter överleva vätskebrist och blodflöde till huvet under den stekande ökensolen lyssnandes till överstar vackra ord om fred och frihet.
Efter åt gjorde vår vagn uppsittning med destination Ayback och begav oss iväg.

Idag kom våra efterträdare ner hit med, så nu är vi dubbla ambulansteam här för närvarande. Dagen var egentligen lugn som sådan, men kändes ändå speciell på något vis. Det var nämligen vår sista dag i tjänst och beredskap. Det nya gänget, som jag hamnade i samma barack som här i Ayback, var ett väldigt trevligt och roligt gäng.
Vi visade runt nykomlingarna i staden. De var imponerande av miljön och utsikten här, vilket man varit bortskämd av att fått uppleva det senaste halvåret.

Olyckligtvis blev dock min efterträdare till rattvridartronen hastigt magsjuk och kände plötsligt för att dela med sig av sin tidigare måltid. Istället för att provköra vagnen gjorde han sig därför hemmastadd baki på båren. Ja ibland är det visst praktiskt att jobba på ambulansvagn.

Förutom min käre APC-broders sängliggande frånvaro, var det en väldigt trevlig kväll med Sierra Tango 1 FS14/FS15. Till solnedgången i fjärran bortom klipporna grillade vi ovanpå hustaket, rökte cigarr och unnade oss en smyginförskaffad skumpa för att fira den tillryggalagda missionen. Innan kuddens sista nattkram och ögonlockens fall surrades det kamratligt lite strunt med efterföljarna mellan sängarna. De verkar vara ett go’ o glatt gäng. ”Bettan” kommer nog landa i goda händer när vi drar.

Det känns vemodigt att snart lämna gemenskapen, jobbet och alla upplevelser här man fått vara med om här.

12/5-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Hemåt det bär!
(Hade någon text kvar som inte blev uppladdad i all röra vid hemrotationen... så här kommer sluttampen av storyn... =P )


På vägen hem från Ayback ”råkade” =P vi svänga lite fel och gjorde en liten avstickare norrut mot Uzbekiska gränsen. Det var som en enda 4-5 mil lång raksträcka med sanddynor längs sidorna genom en till synes obebodd öken. Knappt några människor syntes till, bortsett från ett arbetande minröjningsföretag. Sannolikt finns här mycket mineringar sedan rysskriget, vari befolkningen håller sig borta.
Efter en halvtimma-trekvart var vi framme och lyckades hitta några vyer att kika på den ca 300-400m långa s.k. Freedom Bridge. Det var nämligen här som ryssarna gjorde sin sista reträtt innan de gav upp ockupationen och kriget mot Afghanistan. Omvägen var väl värd sitt besvär efter att ha fått uppleva ett stycke historia. Krigsturistat färdigt för dagen bar det sen av hemåt mot CNL.

De sista dagarna har vi varit utan vagn och förpliktelser vari de resterande dagarna främst ägnades viktigare ting såsom att bättra på brännan, sjunga ”Hemåt Det Bär” (Utlandsstyrkans svar på Muckartwist) och häva några öl på mässen. Sången tycks ha tagit musten ur mej så pass att jag tappade räkningen på antalet inmundigade kalla drycker och kan nog inte garantera ”tvåösregelns” bästa efterlevnad denna kväll.

Idag var det den stora hemresedagen och min rotation lämnade Camp Northern Light för sista gången. På morgonkvisten vaknade jag något trött i knoppen efter gårdagens avsked på mässen, men med en skön känsla blandad med vemod att lämna lägret. Alla väskorna stod färdigpackade bara att lyfta med och bege sig mot Flaggplan och pansartransporten för den sista avresan över de dammande vägarna.

På flygbasen Marmal passade jag och läkarkollega på att avnjuta en sista måltid lokallagad afghansk måltid med grillspett, innan ”Hemåt Det Bär” klingade en sista gång i avgångshallen. Ombord på Herkulesplanet sedan märktes det hur Carl Gustafs glada, men vemodiga skara ökenknektar noga blickade utöver sanddynorna en sista gång innan lastporten stängdes igen…
HEJ DÅ AFGHANISTAN!
14/5-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Avslutning och medaljcermoni – Tack för mej kära dagbok!
Resan hem gick som en dans och på Herkan sussade vi såå sött baki på lastgolvet. Sedan vi återigen stod med ”boots on the ground” på svenskt territorium väntade nästa trupptransport direkt vidare till Livgardet – där äventyret först började för bra precis ett år sedan.

Åter på ”betongregementet i Kungsängens” var det hemkomstföreläsningar med avdelningen Prehab och en psykolog som pratade om vilka reaktioner som väntar på hemmaplan. Om alltifrån glädje, vardag, vänner, familj till sömnstörningar, minnesbilder och posttraumatiska stressyndrom.

Till aftonen var det sedan finmiddag för den hemkomna rotationen följt av samkväm på mässen. Det blev en hel del öl i goda vänners lag och så till sist även ett gott glas vin som en riktig trevlig avslutning på aftonen…

Sista dagen i tjänst var det gruppsamtal med samtalsledare. Vår grupps, Sierra Tango 1’s, samtalsledare utstrålade erfarenhet och hade trettio år bakom sig inom polisen med bl.a. avlastande samtal. Även han hade några missioner gjorda i fjärran land. Det blev en bra och trevlig pratstund om missionen kring allt vi varit med om.

Till sist var det medaljcermoni vid Granholms Slott. För sista gången stod vi uppställda på led i militär manér. En skara anhöriga hade även begett sig dit för att beskåda ”el grande finale” trots det ostadiga vädret.
En ceremoniförrättande överste vid podiet sade några väl valde ord om fred, frihet, uppoffringar och vår insats innan det dags att fästa ytterligare en blänkande peng på bröstet.

Samtalsledaren hade varit noga med att poängtera att vi verkligen skulle sträcka på oss när vi stod där ty vi gjort en uppoffring, gjort en skillnad och faktiskt satt handling bakom våra politikers beslut och vilja. Lite så gjorde jag nog också som han sa, men mest kände jag nog egentligen vemod för allt det som nu var slut.

Nu återstår att bege sig tillbaka till verkligheten och den svenska vardagen – på både gott och ont. Livet i Afghanistan har varit roligt, spännande och kommer sakna den nära kamratskapen och missionslivet. Det ska bli skönt att komma hem till frihet, familj, vänner och all lyx vi är så bortskämda med hemma.

För närvarande sitter jag precis hemkommen till min lilla lägenhet i Sundsvall en sen försommarkväll o tänkte plinta ner de avslutande raderna på dagboken samtidigt som jag firar mej själv välkommen hem med några skvättar prima skotsk single malt… =)

Folk här hemma frågar hur det varit där nere? – ”Spännande, kul och intressant. Man mognar och får nog lite perspektiv på tillvaron här hemma…”, eller något i den stilen svarar man nästan snart per automatik. Ungefär som att ”det är bra” när någon undrar ”hur är läget?”.

För den som brukar vara lite mera nyfiken kommer man snart in på äventyrliga, militära och Afghanska ting såsom t.ex. värme, ökendamm, knaster mellan tänderna, kyla, strapatser, pansarterrängbil, sjalar, mattor, bergskedjor, terrängkörning, galen trafik, burkor, människorna, extrem fattigdom, värme igen, raketbeskjutningar i området, containerboende, kameler, världens sötaste vinkande barn, vagnsvård, Camp Northern Lights, skröpliga åsnor, fårherdar, hotbild, IED’er, dromedarkaravaner, goa skratt, glädje, långsamma stunder långt hemifrån, smörjnipplar, QRU-larm, kamratskap, brännskadade flickan Zeinab, nattoperationer… m.m, m.m…

Det är dock väldigt svårt att beskriva allt man varit med om för en som själv inte varit ”ute”.

För Er läsare (vilka ni nu är allihopa - ja man kan verkligen undra; 28000 besökare… =O ?!?), som varit mer intresserade än så, har jag försökt berättat så gott jag kunnat om min resa och allt jag fått uppleva i Afghanistan. Skrivande har varit jobbigt och tidsödande, men samtidigt väldigt roligt! Tack alla ni som skrivit inlägg, kommentarer och mejl till mej. De har varit väldigt roliga att läsa och ni fick en att känna sig aningen närmare hemma ibland när man behövde det som bäst! :-)
Och vem vet… om inte mamma får bestämma, återkommer jag kanske med fler anekdoter från kommande äventyr… ;-P

Hoppas ni får en sommar allesammans!!
OVER N’ OUT ;)
29/9-08 På resande fot, Förenade arabemiraten
Tillbaka till Afghanistan!!!

Tyvärr fick du inte ledigt längre kära dagbok - ja det är nog knappt jag tror det är sant själv faktiskt... I maj när äventyret var över hade jag inte riktigt tanken på att jag skulle sitta här nu - i en flygstol över mellanöstern på väg tillbaka till Afghanistan.


Det hela började igen när vår svenska sommar började på ebba ut, vars få egentligt värmerika dagar nästan uteslutande kunde tillräknas dem på jobbets brandövningsområde. Då fick jag ett mail från mina efterträdare på sexhjulsdrivna "Gamla Bettan" att det blivit en vakans i deras besättning. Med avtryckningarfingret i täten slant mina fingrar snart över tangentbordet och en liten oskyldig ansökan landade snart hos Högkvarteret. Några dagar senare ringde det även några samtal direkt från öknen och ett tu tre så var det dags igen.


Till skillnad från min senaste ökenvistelse med befattningen ambulanspansarterrängbilsförare (ja det är 31 bokstäver ;P), skall jag dock nu vara ambulanssjukvårdare eller "medic" som man säger. Alltså samma vagn, men i svansen istället för nosen.


Givetvis i enlighet med krigsmaskineriets välbromsade byråkratiska system var det dock inte bara att hoppa i kängorna och stiga ombord på första bästa flyg som om jag gjort detta förut. Nä först skulle det nämligen prompt genomgås den så kallade "OU-veckan" (Obligatoriska Utbildning) på världens äldsta regemente - Livgardet. Tillkommet efter Stockholms Blodbad och ibland undrar man hur mycket som hänt sedan dess. Åtminstone förrådshanteringen gör sig säkert väl igenkänd sedan åtminstone farfars rekryt genom dess något irrationella verksamhet och intet logiska system. På något vis lyckas jag ändå med ett stycke missionsrutin och snillrik list att kringgå min obligatoriska utrustningslista denna gång och inte plocka ut vinterutrustning. JA DET ÄR SANT... att man inte behöver pälsmössa, tjockjacka och vinterkängor ämnade för "Vita Blixtenskidan" är förstås annars inget dagens flexibla insatsförsvar tar hänsyn till.
Man brukar prata om att man utvecklas som person efter en mission och alla dess upplevelser och faktiskt insåg jag nu äntligen att jag gjort det. På något sätt ser man numera en slags charm över denna typ av inrutade tidlösa verksamhet, nästan som ett slags kulturarv värt att bevara. Tänk själv vad man skulle missa annars... Du vet där utmanande känslan inombords när man tar ett djupt andetag och kopplar på charmen med hundögonen för att få ut ett par vanliga tiokronors arbetshandskar av "Samhall-Habib" - utan att behöva fylla i en bristlista med M-nummer att lämna närmsta chef, som i sin tur måste få det beviljat för att återkomma på angiven tid då det visar sig att de hade slut på rätt storlek för att allt ligger på ett centrallager i Arboga redo att portioneras ut till storkriget mot Ryssen. *pust*


På Livgardet fick jag bl.a. göra mycket matnyttiga saker såsom att genomgå läkarundersökning (vilket senast var någon månad sedan vid senaste hemkomsten), prova handbrandsläckare och lära mej hur man släcker en brinnande docka (vilket min bakgrund som brandman naturligtvis inte givit möjlighet till). Efter att nu ha passerat dessa utbildningskontrollrna och klivit ut genom regementsgrindarna med godkändstämpeln var jag nu åter redo för kriget i fjärran.


Ty min befattning denna sväng riktar sig mera mot plåsterverksamheten i vårdutrymmet och mindre åt smörjnipplarna i underredet fixade jag mej även lite egen praktikutbildning hemma på ambulansen i stan över en dag. Det var emellertid väldigt lärorikt och kändes som en bra "kick off" inför stundande uppdrag. Innan dagen var slut hade jag testat intubera (slang i hals) en docka, kopplat upp EKG-, puls- och blodtrycksövervakning på en trevlig gubbe, samt testat sätta en infart (nål med läkemedelsgarageport) i armen på en ambulanssyrra utan nämnvärd självbevarelsedrift. Med lite tur lyckades jag t.o.m. snubbla in i ett litet kärl och en liten röd droppe tittade ut. Hur det sedan skulle te sig när kulor o granater viner över huvet och mina kamouflageklädda kollegor skriker "medic" förtäljer förvisso inte historien, men det löser vi då. :)


Dagarna innan avresan mot österlandet var det lustigt nog också den obligatoriska återträffen för dåvarande styrkan "FS14" med gruppsamtal, föreläsning om PTSD (posttraumatiska strssyndrom) etc och finmiddag. Det var väldigt kul att träffa alla i gamla sjukvårdsplutonare igen, samtidigt som det kändes lustigt att lämna alla gamla vapendragare kvar hemma för att själv åka tillbaka till Affeland dagen därpå.


Det känns dock väldigt kul att få komma ner igen och träffa alla nya. Min egen besättning har jag ju dessutom redan halvt lärt känna vid överlämningen och verkar va ett riktigt gemytligt gäng. Nu vankas det mellanlandning i oljeparadiset och flygvärdninnan tycker jag ska vika ner skärmen... Bäst att göra henne glad - ses i Afghanistan!


( Testar lite bara... – = långt bindestreck , ” = " , … = ... )

2/10-08 Camp Northern Lights, Afghanistan
In i hetluften, tillbaka i sandlådan och ett stick där i bak

Vips så var man framme bland sand och kameler igen. Mellanlandningen i Abu Dhabi med bastulik hetta och fukt gav rekorderlig "uppvärmning" inför missionsområdet. Dock är tempen relativt svalkande för dagen runt 30-strecket, till skillnad från värmetoppar de haft på över 50 grader Celsius här under sommaren.


En trevlig komfortförbättring på sista resan var det inhyrda arabemiratiska flyget från Abu Dhabi till Afghanistan. Nog för att det må kännas gosigt att värma varandra skedandes på ett kallt Herkulesgolvet och något mera combat att anlände med en brant taktisk inflygning, men komforten och den halverande flygtiden vägde ganska snart upp detta. Inte heller gjorde det saken sämre att tidigare tilldelad banan med festis och mindre smakliga tonfiskmacka uteblev. Istället serveras en varm och god mat av en - åtminstone för att vara i luftrummet över krigshärjat land - rätt fräsch flygvärdinna på väg in i missionsområdet. :P


Efter ankomsten till flygbasen Marmal, var det bara att slå sig till ro i ankomsttältet i väntan på vidare bepansrad transport till svenska Camp Northern Light. Väl framme, ett och halvt dygn efter att resan startade hemma i Sundsvall, rullade vi in genom "maingate". Det var en något pirrande känsla att komma in på campen igen. Väl innanför de fyra meter höga sandsäcksmurarna väntade min nya grupp inne på Flaggplanen. Det kändes kul att träffa dem igen och det blev ett kramigt återseende efter att dryga fyra månader förflutit sedan senast. Sist vi träffades var i maj när de tog över vår vagn vilket känns ganska längesen nu. Någon "handover-period" blev det dock inte tal om denna gång. I samma andetag som välkommen sades, kom även en radio på köpet och ett "nu har du beredskap dygnet runt med ambulansen".


Det är en lite lustig känsla att det mesta ser ut som förr här på campen, dock är all personal utbytt i ett enda svep. Alla dem man lärde känna, hängde med vid pokerbordet, gruppen och grabbarna i barren är borta... :S Tänk i motsvarighet att varenda kotte på brandkåren helt plötsligt var utbytta när man kom tillbaka...
Som tur är känns det väldigt lättsamt att komma in i den nya gruppen och plutonen. De är riktigt goa allesammans och det är en bra stämning i gänget, vilket kanske inte riktigt var lika tipptopp alla dagar förra svängen...


Något som stack ut på campen var dock det nya köket som håller på att byggas strax innanför gaten. En stor byggnad som i svensk byggtradition har ungefär samma förseningsstandard som hemma. Målet var midsommar, men nu riktar man visset mera in sig på att försöka hinna klart innan nästa stångresning istället.


Första dagarna har mest åtgått till viss repetitionsutbildning, få all utrustning i ordning och att göra sig lite hemmastadd i vrån på min nya "hemmacontainer". Givetvis var de nya byggnationerna och pimpandet tvunget att överträffa den gamla. Min lärdom sedan senast gällande "barre makeover" heminredning var att gå direkt på "kaninpicken" (sticksåg) istället för fogsvansen. Det ökade arbetspotentialen avsevärt och det blidde ett praktiskt skrivbord och en tjusig sänghylla i ett - om jag får säga det själv. :) Någon annan frågade dock undrandes om jag missat att jag bara skulle va här i två månader...


På dagarna har jag också övat på sjukvårdsutrustning etc. med Eva - min systerkollega där bak i ambulansvagnen, Förare Johan offrade sig både modigt och välvilligt att vara försöksdjur när vi praktiserade med apparaturen. Innan han visste ordet av satt det sladdar, nålar o infarter tvärs över hela kroppen. Kateter tänkte vi däremot öva nästa pass...

3/10-08 Camp Northern Lights, Afghanistan
Till den igenmurade bergspassagen med Sverige-besökare

I veckan har vi tjänsteresenärer här från Försvarsmedicincentrum (FömedC). Idag blev det därför en tur med de besökande tjänsteresenärerna till det igenmurade bergspasset. För egen del blev det lite av att fortsätta där jag slutade, ty min förra grupp besökte samma plats i maj innan vi åkte hem. Det mycket snäva och branta passet murades igen av motståndsmännen för att hindra ryssarnas framfart under ockupationen.



FömedC-personalen har flertalet uppgifter nu när de är här, bland annat skall de göra ett rekryteringsblad för utlandstjänst. Därav tog de en hel del tjusiga bilder ute i sandlådan idag, för vad är väl inte mer lämpat en fotolins i afghanöknen än Sierra Tango I. ;P Det är således förklaringen till all ökenhet ”Patria-pornografi” i dagens konstkollektion. P.g.a. detta varnas känsliga tittare med hänseende på viss monoton återupprepning och alla icke pansarterrängbilsentusiaster ombedes snarast klicka vidare från dagens dagboksinlägg till aftonbladet, hotmail, närmsta porrsajt eller dylikt.



Det kändes fint idag att få komma ut i missionsområdet igen, om så bara en liten sväng. Av diverse taktiska fordonsindelningar av personalen råkade jag även hamna på min gamla förarstol igen och det kan erkännas att det skänkte en viss gnutta berusning ut i kroppen att få ratta ut självaste ”Bettan” i ökensanden igen (begär inte att ni ska förstå…). ;)

4/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Skjutning, fälttest, sju döda ISAF-soldater och myskväll

Ty min kropp dagen till ära var utsedd av högre makter att röra få på sig där ute under ökensolen tvingade jag mej upp redan till frukosten... Lättväckt och morgonpigg är annars inte riktigt känt att vara några av mina specialiteter. Det fick så även min fick min nya rumskompis Henrik erfara i natt då han fick kliva upp och stänga av min radioapparat som tjöt ljudligt för att markera dåligt batteri, vilket jag gick fullständigt miste om.


Med magen full av mannagrynsgröt bar det sedan av mot skjutbanan. Turligt nog var vädrets makter med oss och det blev en relativt svalkande dag med endast runt 30 grader i skuggan. Med bössa, bly och annan utrustning medbringat på kroppen producerades det dock svettdroppar så det räcker och blir över.


I halvtid tog vi en utspisningspaus inne på jänkarbasen Camp Mike Spann – döpt efter en amerikansk vid CIA-agent som dog i vid ett omtalat fängelseuppror här i Mazar-e-Sharif. Där fyllde upp kraftreserverna på med en ”flott” lunch i full enlighet med typiskt amerikansk husmanskosttradition.


Dagens skjutning var ren rutinmässig färdighetsträning för att bättra på oddsen om Mr ”Fi” skulle ställa till trubbel. Först körde vi lite olika skjutmoment med AK-5, därefter lite sköt vi lys och avslutade sedan med lite handgranatkast kombinerat med eldgivning.


Tillbaka på Camp Northern Light – CNL – var vi sedan rätt nöjda. Dock var det inte riktigt färdigsvettat för dagen ännu. Som avrundning på skulle det berömda fälttestet genomföras. Fälttestet kan man säga är en riktlinje att varje soldat skall klara. Det blev två varv och samma antal kilometrar stegade runt campen i raskt takt med kroppsskydd (skottsäker väst), stridsväst (magasin, granater, vatten etc.) och vapen (AK-5 och pistol). Tillsammans med sin kroppsvikt får därmed löpa runt med utrustning på cirkus 30kg. Har man därtill dragit lotten som kulspruteskytt belönas man med ytterligare 10-15kg.


Till aftonen hade vi en stor uppställning där kontingentschefen resumerade veckan. Nuförtiden tycktes det vara uppställning vars talare kunde prata engelska och inte norrbottnisk svengelska, likt föregångaren gärna bjöd på. I vårt område hade det varit en relativt lugn vecka. Nämndes gjorde så klart den raketattack (”granatattack” (fel) i svenska medier) mot flygbasen Marmal som skett någon dag innan jag landade. En raket hade slagit ner utanför och en inne på campen, dock ingen skadad. I de södra och östra delarna av Afghanistan hade desto fler illdåd som vanligt skett. I givakt höll vi därav en gemensam tyst minut för att hedra de tjugotvå skadade och de sju soldater som omkommit under veckan som gått.


Senare på kvällen blev det lite filmvisning med större delen av sjukvårdsplutonen i vårt kryss. Kryss kallas det gemensamma kryssformade utrymmet i mitten av varje baracklänga. Det märks tydligt att det är en god gemenskap i ”sjukgänget”, vilket inte alltid var oss lika förunnat i vintras på min förra mission. Kvällar med spontant i sällskapsmys av dylika slag var det exempelvis tyvärr relativt sällan tal om. Som en grädde på moset har det dessutom tillkommit en ny teknikalitet som tilltalar mej stort. Det har nämligen införskaffats en projektor som hängts från ventilationstrumman i taket och som med ”yxlösning” säkrats med snören surrade runtomkring. Denna gång var det Michael Moores ”Sicko” om det amerikanska sjukvårdssystemet på vita duken. En klart sevärd rulle som bl.a. visar hur en inspärrad Al-Qaidaterrorist på Guantamo får er bättre sjukvård än en vanlig amerikansk medborgare…

8/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Lämnad ensam o magsjuk =(

Gladare dagar har skådats i fjärran östern. Imorse vaknade jag flera timmar innan morgonbriefingen och det utan väckarklocka, vilket sig är ett tydligt tecken på att något är galet… Det var den berömda ”yallan”, som hälsat på mej. Yalla är ett vedertaget missionsbegrepp på ett tillstånd i magen av sämre natur. Det blev en 17-timmars dåsig vistelse i bingen varvat med intervallöpning mot vattenklosetten. Nu ikväll har det känts ändå lite bättre. Börjar dock fundera om man kan inmundiga överdos av resorb!? Snart uppe i två rör…



Inte nog med det så har min grupp åkt hem till Sverige på leave (ledighet). Ja ni hörde rätt, jag får alltså lustigt nog fira min ”ledighet” här nere i Afghanistan. Ja är man inte här minst tre månader har man visst ingen rätt till leave, så det är bara till o sysselsätta sig själv. Får se vad man hittar på för spännande… nalla en vagn o dra Affe runt på ringleden hade ju vart en kul grej om inte annat! :) Mamma toppengillade i och för sig inte idéen över telefon, men men… =P

12/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Shopping på stan i Mazar-e-Sharif

Idag kändes som en lyckad och bra dag inne i stan. Relativt sällan rör vi oss alldeles mitt i centrum av diverse skäl kopplat till hotbilden här nere. Idag blev det dock en tur dit till marknadsplatsen. Uppgiften var att sätta sprätt på lite dollarbuntar vi fått tilldelade. =) Normalt handlar man inte för nöjes skull ute bland folket för att undvika onödiga risker. Detta var dock inte för vår egen räkning. På inköpslistan stod bland annat mediciner och barnfiltar, som vi skall skänka en närliggande klinik vid Camp Northern Lights.



Slantarna är sådana som vi soldater på campen samlat in genom diverse olika så kallade ”hum-projekt”, alltså till humanitära biståndsprojekt. Det kan t.ex. vara dricks från mässen eller som härom kvällen när ställde kockarna upp och bakade pizzor vilka man kunde beställa för 10$. Inte nog med att det är sällsynt med pizza på campen, det var underbart goda degar de hade knådat ihop också. Det såldes hela 89st på två timmar… Slantarna gick sedan oavkortad till den så kallade ”hum-kassan”.



Åter till dagens tripp…


På morgonkvisten samlades vi – Jag, doktorn och en sköterska från sjukvårdspluton, samt några eskorterande soldater – utanför ”Sjukan” för marschordergenomgång. Därefter begav vi oss av i två TLC (Toyota Landcruiser) mot Blå Moskén. Blå Moskén är mittpunkten i MeS och inte långt ifrån ligger marknadsplatsen och apoteket där vi skulle handla. När jag kom fram kände jag förvånansvärt igen platsen väldigt väl. Det var nämligen på precis samma ställe som vi fick rycka ut till när det small en bomb på gatan i våras. Som tur är har jag lärt mej att blixten inte slår ner på samma ställe mer än en gång…



Väl framme parkerade vi och delade på oss. Några gick till apoteket och handlade, medan resterande vaktade bilarna. En mindre smaklig lukt av nedsmutsning, dynga och trafik mötte en när man klev ur. Gatan kryllade av folk som sålde och handlade. Många kommer fram och hejar. Några barn stannar till och vill prova den lilla engelska de lyckats lära sig i skolan. En av dem är t.o.m. ganska duktig. För första gången ute kom även två kvinnor i burka fram och pratade med mej. Den ena pekade på sina barfota fötter och gestikulerade att hon behövde pengar...


Utan att direkt titta på dem alltför mycket, vilket man inte skall göra med kvinnor, förklarade jag med tomma händer att jag inte hade några. Det kändes konstigt att prata med några man inte ser ansiktet på. Närmast liknar de kanske Laban och Labolina, utifrån mina egna referensramar och svenska uppväxt... Jag bad den engelsktalande pojken att översätta att hon inte får något och snart tog hennes väninna henne i armen och drog med henne därifrån. Ger man människorna saker lär de sig snabbt att springa fram tiggandes när vi kommer och snart råkar man köra över någon med lite otur.



Renlighet får man se sig långt efter här. Bland marknadsstånden hänger stora köttstycken fritt och gosar till sig med flugor och avgaser medan diket intill är välutnyttjat som soptipp. Ändå är det skönt av få göra avsittning och röra sig lite till fots ute bland människorna. Man kommer sällan folket och staden lika nära inpå när man rullar förbi i 20ton pansarplåt…



En timma senare var plånboken tom och bilarna fullproppade med mediciner, barnfiltar, mm för 600$. Säkerligen kommer de göra stor nytta vid kliniken som de skall skänkas till. Förhoppnings vis med lite tur lyckas man kanske få följa med dit och dela ut läkemedlen med om några dagar också.



Tillbaka bakom murarna var det utspisningsdags och till aftonen passade jag på att pyssla lite vid vagnen med en ny liten uppfinning jag pulat på. Kanske får se om det blir bra sen… =)

23/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Läkemedel skänkes, jag – eskortpojke, brandbil, skorpion

Nu har det jag legat på latsidan lite med skrivandet men ska försöka hålla lågan igång här igen nu…


Äntligen har min grupp nu kommit åter från deras ledighet hemma i Sverige. Själv fick jag ju stanna här. Inte för att rönnbärssugna rävar är dåliga på att hoppa, men vad finns väl där man inte kan göra här?!? Man har fri soppa till kärran, får åka på tur upp till bergen, tempen ligger runt trettio grader, man får leka pangpang med grabbarna och man har t.o.m. företräde i trafiken… nä jag ser ingen som helst anledning… =S


Tydligen hade de i alla fall haft trevligt och var nöjda med hemmavistelsen. Här nere har jag under tiden fortsatt försökt sysselsatt mig bäst möjligt, vilket ju inte brukar vara alltför svårt. Till en början hade jag turen att få följa med till den närliggande kliniken och dela ut medicinerna vi handlat. Det var väldigt intressant att se och man blev än mer varse om hur svårt folket här har det, tillika hur bra vi har det. När vi kom satt ett fem-tiotal kvinnor ute på stentrappen som en enda stor klump. Det var tydligen ”väntrummet”, ja för åtminstone kvinnorna…


Det visade sig även att medicinskåpet helt slut, bortsett från lite vätskeersättningsmedel. Tänk själv en vårdinrättning hemma utan några läkemedel…?! Förlossningsrummet låg på andra sidan på en liten bakgård. Till synes liknade det mest ett sjabbigt litet uthus eller möjligtvis ett dass. Rummet saknade både fläkt och AC, så är det 50 grader på självaste födelsedagen så är det bara till att ge sig ut i helluften… Utanför fanns även en aning simpel anordning för ”handdesinfektion”. Kanske är det inte så konstigt att spädbarnsdödligheten ligger runt 10% här nere...


Jag fick även åka med på en eskortresa på 40mil t.o.r. till Sar-e-Pol och Shebergan, där vi har två mindre satellitcamper. Det var folk från Högkvarterets Prehab-avdelning från Sverige som skulle transporteras. Prehab är dem man kan vända sig till efter en mission om man fått psykiska eller fysiska men på något vis. Denna gång var det dock på besök för att förebygga sådant, genom att bl.a. hålla samtal med vissa soldater som varit med om diverse saker.


En toppennyhet hemma på CNL (Camp Northern Lights) som är värd att nämnas är att man nu anlagt en riktig beach volley plan med riktigt skön finkornig sand. Ett roligt tidsfördriv för soliga dagar om man har tid över. Bara att lägga på Top Gun-skivan och på med pilotbrillorna… ;)


Just som jag skulle hämta min kära besättning på flygbasen hann jag även med att kila förbi på brandstationen där och säga hej. Röda brandbilar med slangar och stegar är ju alltid lika fascinerande varstans de än må vara och uppger man att man är brandman själv är man sällan ovälkommen att ta sig en liten titt. =) Det var trevligt med ett kort studiebesök, men även lärorikt att se lite hur flygräddningstjänsten här fungerar.

24/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
FN-dagen och cocktail party


Idag har det varit firande av Förenta Nationernas dag. För oss fredstrupper runt om i världen är det kanske lite extra något av en högtidsdag. Även om vi här Afghanistan ingår i en så kallad NATO-ledd styrka, är vi här med godkännande av FN och mandat från säkerhetsrådet. Därav har vi celebrerat dagen med en gemensam uppställning och därpå ett så kallat ”cocktail party”. Det var en trevlig middag med gående bord dukat med mat från de olika världsdelarna. Olyckligtvis saknades dock cocktails och party i sig. =( Man får väl nöja sig med det lilla här nere i öknen helt enkelt. Levern börja dock må lite oförskämt bra nu känner jag. Tror det skulle behövt sig en rejäl omgång… =S


28/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Stationering österut / familjesemester hemifrån

De senast dagarna har vi tillbringat här på PO’t i Aybak, en utav våra mindre satellitcamper 20mil från Camp Northern Lights. Stället och omnejden här känns relativt bekant numera. Jag var stationerad här flertalet gånger i vintras på förra missionen.


Jag tycker det är lustigt hur man kan se på allt som händer här ur lite olika perspektiv ibland… Här är två skildringar…


”UPPDRAG: AMBULANSSTATIONERING I PROVINSEN SAMANGAN…”


I ottan samlade vi oss för en rutinmässig marschgenomgång. En stående order delgavs samtliga hur vi skall agera och försvara oss vid eventuell beskjutning eller bombattentat längs vägen. Därefter gjorde vi uppsittning och anmälde marschfärdig till konvoychefen. Vi gav oss iväg med vår pansarterrängbil 203 i östligt riktning med uppdrag att förstärka den finska kontingentens sjukvårdsberedskap vid provinskontoret i Aybak – provinshuvudstaden i Samangan.


Uppsuttna i vagnen utgör vi ett någorlunda rutinerat gäng med tillsammans nio utlandsmissioner i bagaget. Som ni säkert redan uppfattat har jag ju gjort en mission här tidigare och även en på Balkan i Kosovo. Johan (förare) bär erfarenheter från det sönderbombade Bosnien under nittiotalet, Eva (sköterska) har vårdat skadade i både Libanon och Makedonien och för att inte tala om veteranen Hans-Olof (vagnchef) som andats kilovis med ökendamm och krutstänk vid krigshärdarna Somalia och självaste Gulfkriget.


Efter att nästlat oss igenom Mazar-e-Sharifs urbaniserade terräng med våra 20ton pansar gjorde vi en anhalt vid den tyska flygbasen Marmal. Där tillgodosåg vi oss med proviant inför uppdraget och utspisade sedan ett lunchmål vid Nidaros – den Norska kontingenten camp. Enligt gängse militär rutin tömde givetvis också task och tarm innan avfärd.


Efter två timmars framryckning genom ökenterräng och stora bergsmassiv framkom vi slutmålet till våra finska kollegor. Väl där blev vi förlagda på två man per 24-fots container för att husera veckan framgent. Vid tjänstgöringen här är vår främsta uppgift att stå i ständig sjukvårdsberedskap om våra styrkor olycksdrabbas eller får skadefall vid stridskontakt med fientliga insurgenter. Utöver det har vi under vistelsen har vi ingått i patruller vid operationsområdets närliggande bosättningar.


Vi har även bedrivit viss psyops (psycological operation) med kulturell betoning. Uppsuttna till åsnerygg, rekvirerade av en bonde i trakten, bedrev vi nämligen en mindre patrull i provinskontorets närområde här i Aybak. Vi soldater gjorde oss en själva en erfarenhet rikare kring hur afghanerna här lever och demonstrerade för dem samtidigt vår förmåga till lokalanpassning och identifiering med dess leverne.


Om några dagar återgår vi till CNL i MeS. Det har diskuterats om vi skulle prova en s.k. ”job rotation” under tillbakaryckningen. Under missioner kan man ibland sinsemellan byta tilldelade platser och uppgifter med andra befattningshavare för att vidga sina vyer. Därvid erhålls förståelse för varandras tjänsteutövning och det vardagliga samarbetet kan således fortskrida mer effektivt.


”FAMLJETRIPP UPP MOT BERGSTRAKTERNA…”


I fredags begav vi oss hemifrån med ”husbilen” österut över vidderna och vidare upp mot bergen. Hela familjen var med – stränga Pappa Hasse, omsorgsfulla Mamma Eva och buspojkarna Johann o Niklas. Alla hade vi sett fram emot att komma iväg lite från vardagen hemmavid och se lite annat. På vägen gjorde vi ett stopp på köpcentrat Marmal och handlade kassarna fulla för att klara hela veckan borta. Lite godis inhandlades till pojkarna och Mamma slog även till på en förtjusande parfym till rabatterat tax free-pris. Vi passade sedan på att mätta våra magar på en norsk restaurang i närheten. Givetvis var vi också tvungna att kissa blåsorna tomma innan vi fick hoppa in och fortsätta färden.


Väl framme vid resmålet Aybak kom vi genast fram till att det nog var bäst om vi bodde Mamma och Pappa i en bungalow och gossarna i en annan. Det är ju toppen då vi kan passa på att lyssna på vilken musik vi vill, prata snusk, spela dator och obehindrat göra våra rackartyg. Efter halv nio måste vi dock vara tysta, för då har pappa Hasse redan lagt sig och mamma Eva snart likaså. Man måste respektera att de är gamla och behöver sin regelbundna nattvila. Ändå är det lätt ibland så att man blir lite för exalterad, glömmer bort sig och surrar för högt. Då kommer snart Eva som ett brev på posten och säger vänligt men bestämt ”nu får ni väl ändå försöka vara tysta”. Som tur var gick det i alla fall inte så långt att också pappa fick komma och ryta i. Känslan här är lite som på konfirmationslägret i åttonde klass, med prästen övervakande runtikring som försöker hålla ordning konfirmanderna som bara spritter av äventyrlig upptäckarlusta…


På dagarna har vi turistat med några dagsturer ute i samhällena, tagit del av den inhemska kulturen och hälsat på lokalinvånarna. Väl hemma på ”värdshuset” har vi förstrött oss med vila, spring och en och annan film. En av dagarna fick vi även provrida de ”småväxta hästarna” som travar kring här på gatorna. Det var mycket spännande, men också aningen småtrixigt att hålla sig lyckades hålla sig kvar på den smala ryggen.


Om någon dag är familjeresan slut och vi vänder tillbaka hemåt stan igen. Jag och Johann slogs av tanken om vi skulle byta lite platser i husbilen på hemvägen. Pappa kan köra och mamma sitta fram bredvid, med pojkarna baki. Då kan Eva klaga på att Hasse kör för fort medan jag och Johann kan bråka om platserna bak, fråga när vi är framme och om vi inte kan stanna och kissa snart. Bara för att få den där fulländade familjekänslan lagomt passande sånär som tålamodet börjat tryta av reseveckans nära samliv.

31/10-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
Skojig fotboll och allvarligt bombattentat

Imorse var tanken att tillsammans med vår pastor besöka ett barnhem i här i Aybak för lite utdelning av barnkläder. Strax innan avresa fick vi dock höra via telefon att alla barnen var borta idag eftersom det var fredag (lika med helg i Afghanistan). Okej… tänkte vi, vart är de dådå? var de inte hemlösa!? Jaja.. väl medvetna om att man inte förstår hur allting funkar i detta land åkte vi ändå förbi där och mycket riktigt såg det tomt ut. Istället blev det ännu en liten snabb tur till det uthuggna berget från cirka två till tre tusen år tillbaka i tiden. Dagen skulle dock bli allt annat än barnlös.



Denna gång visade det sig att fornminnesplatsen förvandlats till fotbollsarena. Utanför huserade nämligen 30-40-talet ungar med fullt av spring i benen. Johan och jag, som åtminstone representerade ungdomen i vårt sällskap, tänkte genast samma sak. Vi hängde av oss bössan och stridsvästen för en stund och förberedde oss istället för en sammandrabbning beväpnade med bollsinne och leklusta. I varsitt lag hoppade vi in på planen. Barnen blev först lite förvånade och smårädda, men ganska snart var sparkarna i full gång. En aning ovant var det att spela med kängor, 15kg kroppsskydd och pistol på bröstet (hmm… kanske det var därför de höll igen så lite i närkamperna… :). Det var riktigt skoj att latcha lite med kidsen och dessutom lyckades även undertecknad själv hänga dit två baljor (på en förvisso tvärhand hög liten spenig målvak, men va fan… är det match så är det! ;P). Sannolikt gjordes nog kanske ändå den största vinsten i att barnen fick se att även vi beväpna vita utlänningar som dammar runt på deras vägar också är ganska mänskliga och snälla. Pastorn tyckte i varje fall att vi gjorde mycket god PR med ungarna.



Från den glada goda stämningen ute bland barnen, möttes vi sedan inne på PO’t med nyheter av det allvarligare slaget. Det som skett var att kollegor på plutonen blivit utsatta för ett attentat. En vägbomb eller med andra ord en så kallad ”IED” (Improvised Explosive Device) hade varit utplacerad vid vägen de åkte på. IED'er byggs här i landet av alla möjliga slag. Alltifrån burna på kroppen av självmordbomare, fjärrutlösta, tidsutlösta i folksamlingar eller burna av åsnor mm.



Tack och lov (!!!) missade dock insurgenterna när utlöste den här vägbomben med någon tiondel. Cirka 5-10m framför den sista bilen i kolonnen detonerade den. Givetvis var de skakade av händelsen, men som tur var blev ingen skadad. Även fordonen klarade sig hela. För oss andra som kanske slappnat lite så här i slutet av missionen blev det givetvis en verklig väckarklocka att fortsätta vara på vår vakt…



Här återstår nu bara att packa väskan igen för att lämna Aybak och Samanganprovinsen, för att bege sig tillbaka till Camp Northern Lights. Dags att göra sig marschfärdig!

1/11-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
"Igår var det i alla fall en riktig post!"

Ja alla minns vi nog reklamen för några år sedan som rubriken syftar på. Från då man lade ner posten som den var, samtidigt som de nya postombuden bildades vid mackar och butiker. De flesta svenskar har nog sen dess levt i villfarelsen att de gamla hederliga postkontoren varit ett minne blott. I våra missionsområden har de dock fortsatt leva obehindrat i skydd av taggtråd och beväpnade krigsmän. Där har man kunnat köpa frimärken, skicka paket och betala sina räkningar som så många gånger förr. Vid fältpostkontoren har man förutom den gamla vanliga postservicen därtill haft möjligheten att ta ut pengar från sitt s.k. ”FN-konto”, ty bankomaterna ter sig relativt sällsynta vid öknar, djungler och savanner där vi soldater oftast sätter våra välputsade kängor.



Här skrevs dock nyss ett stycke smärtsam posthistoria på campen. Från att det första postkontoret bildades 1861, lades igår på Camp Northern Lights i Afghanistan det sista ner – 147år senare. Således stängdes därmed också det sista fältpostkontoret efter 52år i fredens tjänst sedan missionerna på Gaza. ”Som av en slump” råkade jag vid stängningsdags ha vägarna förbi och gjorde mej ett uttag på 1000$ och köpte mej ett frimärke. Sedan låstes dörren och postkontoret var stängt!


Följaktligen må det väl nu vara hänt då att pojkdrömmen som fotbollsproffs i AC Milan aldrig gick i lås… Kan nu istället trösta mej med att skriva in mej i historieböckerna som Postens sista kund. Smått fjantigt må hända, men kanske också en liten gnutta smålustigt. =P



Nu undrar ni förstås hur alla vi sargade soldater i skyttegravarna runt om i världen skall kunna överleva dessa bittra stunderna vid oroshärdarna, utan alla de krigsmoralhöjande parfymdoftande kuverten från fjärran. Ja utan tvekan är det en väldigt uppskattad ”wellfare”-förmån som fråntagits oss här nere, som t.ex. att kunna skicka hem ett större paket med en äkta matta eller dylikt. Det är så klart jättetrist! Man kommer dock självklart kunna fortsätta ta emot försändelser från sina nära och kära hemifrån även fortsättningsvis. Efter nedläggningen har nu istället ett postombud bildats. Som tröst bjöds det idag på lite nedläggningsfika utanför det gamla postkontoret/det nya postombudet.

9/11-08 Mazar-e Sharif, Afghanistan
"QRU-alarm!!!" – Eldöverfall mot våra soldater

Börjar få lite dåligt samvete här nu… Var nyss in på Svenska Dagbladets hemsida och läste lite artiklar som handlade om allvarliga attacker här nere, otillräckliga skydd i fordonen, mörkläggning av risker, granatbeskjutningar etc. Så vips mitt bland reportagen hittar man en länk till en ”Fredssoldats dagbok” i självaste styrkan de debatterar om. Ja det verkar lite som kära mor och fars lilla titthål på sonen i fjärran land tenderat till att bli lite av ett allmänt besöksmål i nutidsdebatten. Kanske inte riktigt ursprungstanken men men…



Man undrar ju lite vad folk tänker bara när de snubblar in på min sida då tänker sig läsa vad som egentligen händer här nere, så möts man av gamla Postens nedläggning... =P


Jaja… förhoppningsvis hajar herrskapet att jag inte kan skriva precis allt som händer här ner. De illasinnade grabbarna med turban och filttofflor på andra sidan muren är inte riktigt lika dumma som de ser ut alla gånger. Kanske har ni även märkt att det släpar lite med uppdatering. Då hinner underrättelsebetydelsen avta och man märker vad Försvarsmakten själv gått ut med och vad som går att säga officiellt. Hur som haver får jag väl ta lite av mitt samhälliga ansvar nudå som påplats-skildrare av vad som händer borta i öknen...



De senaste dygnen har det alltså varit ganska mycket aktivitet även här i vårt annars relativt lugna område. I förrgår natt fick vi med allvarsam stämma ur radioapparaterna ett QRU-larm (Quick Reaction Unit). I vårt område hade vi strax efter midnatt fått inrapporterat TIC – ”troops in contact”. Det var en nattpatrull som hamnat i ett eldöverfall utanför staden Aqcha – i närheten av där vägbomben exploderade förra veckan. Aqcha ligger ungefär 8 mil/ 1h väster om campen , mittemellan Mazar-e-Sharif och Sheberghan. Patrullen hade kommit körande med fyra Toyota Land Cruisers mot Aqcha när de plötsligt blev påskjutna av fientliga skyttar längs vägen med automatkarbiner och RPG (rocket propeller gun – pansarvärnsraket).


QRU’n med bland annat min vagn beordrades mot platsen för att kunna understödja våra kollegor. I ambulansen gjorde vi oss i ordning för att kunna omhänderta eventuella skadade. Givetvis kände man en avsevärd skillnad att det var mer allvar i luften när man rullade ut jämfört med andra rutinuppdrag. Under tiden hade dock patrullen på plats hunnit besvara elden och lyckats dra sig ur innan vi var framme. Därav fick vi avbryta och vända strax innan vi kommit fram och istället återgå hem till Camp Northern Lights.


Alla soldaterna klarade sig lyckligtvis helskinnade och endast ett kulhål hittades på en utav bilarna uppe vid takräcket. Det var dock flera efteråt som fick komma till oss på ”sjukan” för att kolla hörseln. Man hade skjutit utan hörselskydd inifrån bilarna ut genom fönstren, vilket så klart varit påfrestande för trumhinnorna.


I all stress hade de backat in i varandra och fick smärre plåtskador på bilarna. Personalen (ett riktigt bra gäng vi jobbat med för övrigt!) tycker jag dock gjorde det väldigt bra som lyckades besvara elden och dra sig ur.


Som om det inte vore nog… redan natten därpå skedde det igen. En annan enhet som verkade i området råkade ut för ytterligare en påskjutning av ”insurgents”. Även då besköts det med bedömt AK-47:or och RPG (rocket propeller gun). Raketerna direktträffade som tur var inget utav fordonen. Elden besvarade man resolut med både kulspruta och automatkanon. Eldgivningen hade bara varat cirka femton sekunder innan de framryck vidare ur situationen. Även denna gång blev ingen skadad. Jag tycker att det var väldigt bra också att vi kunde visa dem att det verkligen kan smälla tillbaka rejält om man beskjuter oss. På så vis drar de sig förhoppningsvis från att försöka nästa gång.


På campen dagarna efteråt har man kunnat märka något av en mera allvarsam stämning i luften. Folk kan komma med en spontan kram innan man rullar ut och påminner om att ta det försiktigt. Många kittar till och kollar igenom sin utrustning en extra gång för att se om det är något litet som går att bättra på. Samtidigt känner nog flertalet helt naturligt lite av ett slags hat eller ”revanchlusta” mot dem som gjorde det. Man skulle så att säga vänligt, men bestämt vilja upplysa dem om att det de gjorde var högst opassande…


Men men… ”stay focused” som vår överste och kontingentschef brukar säga och innebörden har blivit än tydligare nu, även om det närmar sig slutet av missionen.


”Men varför i helsike skall man då åka till platser som dessa då om det är så farligt?”. Det är så klart en fråga man kan ställa sig där hemma… jo om man inte gör det kan alla dessa krigsherrar, smugglare, talibaner och terrorister härja fritt i dessa områden. Den senaste tiden har det t.ex. förekommit ”nightletters” i en del byar. Det är då någon som i smyg sätter upp affischer med hot, t.ex. om att hålla sina tjejer hemma och inte låta dem gå i skolan. Byaledare har mördats för att de inte propagerat ett extremistiskt synsätt likt talibaner förespråkar. På så vis sprider man rädsla och kuvar folket. Igår i Afghanistan hade man med vattenpistol skjutit i ansiktet på åtta skolflickor och fyra kvinnliga lärare med frätande syra för att ”statuera exempel” eller något i den stilen… Det var alltså sådana som styrde här innan och det alltså sådana som vi vill skydda folket emot.


Samtidigt finns det lustigt nog en stor andel – hela 37% (!) – där hemma som tycker att vi borde tas hem och inte har något alls här att göra. Det känns så klart ”jättebra”! Man får väl anta då att dessa antingen sympatiserar med den förra talibanregimen och dessa insurgenter… eller så vill de väl helt enkelt att någon annan skall göra det. Ibland tror jag nog Sverige skulle behövt sig ett riktigt krig där hemma för att göra sig medveten om hur en del länder har det…


Det har varit ganska intressant att läsa alla skriverier om de senaste händelserna från tidningarna där hemma. Precis som alltid annars när man vet vad en artikel handlar om, upptäcker man alla möjliga fel. Ibland stämmer hälften av vad som står i dem… Man hittar alla möjliga fel om alltifrån vilka fordon, vad som hänt och vilka som varit inblandad osv. osv. Man får hoppas ni där hemma inte läser tidningarna lika illa som talibanerna läser Koranen…


Det sägs t.ex. på SvD i artikeln ”Försvaret mörkar risk i Afghanistan” att ”Soldaterna ska fått instruktioner att inte berätta för utomstående om attacken”. Det stämmer inte alls i alla fall vad jag vet. Några sådana instruktioner har inte vi fått – inte heller dem jag pratat med som själva varit med vid händelserna. Däremot kan man givetvis inte säga vad som helst, speciellt när det nyss har hänt. Det är inte heller så att inblandade själva alla gånger förstår riktigt själva exakt vad som skett efter att ha varit med om dylika incidenter. Stressfaktorer och adrenalinpåslag gör sitt. Man kan hamna rätt djupt inne i ”stresskonen”. Det kan behövas både bearbetning av sina upplevelser och utredning på platsen för att lyckas komma nära sanningen.


Man måste även förstå att vad man kan gå ut med ibland kan vara en svår balansgång mellan allmän öppenhet kontra sekretessen av våra rutiner och stridstekniker med mera. Dock får jag nog hålla med om jag upplevt att min så annars kära ”firma” varit bristfällig på såväl inåt- som utåtriktad kommunikation de senaste veckorna. Det är som sagt alltid en balansgång, men bättre information än vad man till en början gick ut med tycker nog jag också att man kanske kunnat gjort direkt (vilket man nu senare gjort). Självklart kan det bli så att Försvarsmakten mister en aning förtroende när man går ut och säger att det varit beskjutna av finkalibriga vapen, när det på annat håll kommer ut att det även varit pansarvärnsraketer. Skadeverkan av dem är ju inte riktigt densamma.


Tanken har nog inte varit fel att man vill utreda händelserna klart först, men man kunde kanske ha gått ut med lite mera ”preliminära” uppgifter och sagt att man återkommer med mera utförligare detaljer och händelseförlopp. Då hade man undvikit mycket tvivel, misstankar om mörkläggning och missförstånd som det lätt blir när tidningarna själva försöker ”fylla igen luckorna” med knapphändiga uppgifter.


Det har även stått mycket om våra fordon här nere. Media tycks dock missförstå stor del av debatten. Det framställs lite som att vi nu skall få stridfordon att rulla i om dagarna för att kunna skydda oss bättre mot RPG’er etc. Det låter ibland som att våra icke splitterskyddade bilar är helt förkastade vilket inte heller är sant, beroende på tyngd och vägförhållanden. Det ges intrycket av att det är dåligt vi saknar skydd mot RPG’er. osv.


Om jag får spekulera lite själv så…


Visst jag håller helt med om att det behövs fler splitterskyddade (”skottsäkra”) bilar hit. Det är dåligt att det inte finns fler. Att få ner några stridsfordon 90 vore säkert bra det också för att kunna använda tillfälligt vid särskilt riskfyllda uppdrag eller för att kunna göra ”show of force” (”visa musklerna”) vid behov.


Ska vi kunna skydda oss någorlunda någorlunda mot RPG’er och IED’er krävs det dock i princip att vi bandar kring i 60tons stridsvagnar och plöjer sönder deras vägar när vi är ute. Tanken är emellertid inte att ge intrycket av en invasionsstyrka.


Näe… det effektivaste sättet kortsiktigt sett att skydda oss mot insurgenter och vägbomber tror jag är att ha god kontakt med folket här. Skapa en grundläggande säkerhet och visa dem att vi vill hjälpa. Vinka och se glad ut när man åker förbi, undsätta dem som har det värst när inte hjälporganisationerna kan, samt att bete sig vettigt ute bland folket och i trafiken. Det händer t.ex. att människorna tipsar om bomber de hittat, som kunde ha varit riktad mot oss eller polisen. Det är sådant de gör för att de stödjer oss och vill ha oss här för deras säkerhet.


För att få det säkert här på längre sikt måste man fortsätta bygga upp och förbättra polisen och armen, men framförallt krävs nog att alla dessa små killar och (!) tjejer som vinkar och räcker tummen upp åt oss längs vägarna får gå i skola. Outbildade människor som inte kan läsa är säkerligen lättare att lura i propaganda, religiösa extremtolkningar och göra självmordsbombare av.


Man måste också lyckas ersätta alla dessa som lever på opiumindustrin med annat arbete och leverbröd. Så gott som allt, över 90% (!), opium och heroin i hela världen kommer härifrån. Positivt är dock att opiumpriserna nu gått ner (hmm… lösryckt ur sitt sammanhang kanske det får mej att låta som en gammal heroinist med knaper tillvaro… =) Följden kan därmed tendera att det kan börja blir mera lönsamt att odla andra grödor istället.


Nä usch vad mycket allvarligt tjöt det blev här nu! Förutom att incidenterna har det varit rätt lugnt i övrigt. Missionslivet rullar som vanligt mestadels i övrigt. Jag trivs bra och det kryllar av massa trevligt folk att jobba och umgås med. En av kvällarna var det lite dansbandstema på mässen. Trevligt trevligt även om det blev rätt sparsamt med danser. Det stod inte damer i klasar längs väggarna direkt. Roligaste inslaget var kanske ändå flourtanten som av någon anledning plötsligt dök upp… ja märkliga saker händer i missionen… :)


En sysselsättning som blivit allt populärare här nere på den lilla lediga tiden är Nintendo Wii på projektorn i ”sjukvårdskrysset” (samlingsrummet). Hårda duster i Mario Cart har utkämpats på vita duken vill jag lova!! Det blir nog till att inhandla ett när jag kommer hem. =)


I övrigt börjar det nu förberedas för alla nya som snart kommer ned för att ta över efter oss. Det skall bli spännande att träffa dem och se vad de är för enar.