Logga in:
Kilimanjaro och Zanz...
Redaktionen bloggar
Translate website

Kilimanjaro 18-23aug del 2

Femte dagen. Eller ska man vara nogaräknad så påbörjades den kl 2300 den fjärde dagen. Mot förmodan hade jag fått några timmars sömn och kände mig lite bättre så det var i alla fall inte läge att ge upp utan ett försök. I Horombu hut hade vi träffat en nioårig tjej som skulle upp på berget och på frågan om hon visste vad hon gav sig in på (som om vi visste det...) så sa svarade föräldrarna att hennes nu 13åriga bror varit uppe två gånger. Vi mötte dem dagen innan på väg ner och de hade nått 5100m och kan hon så borde jag kunna ta mig lika långt bristande sömn till trots.

Smått surealistiks känsla och stå och smörja in sig med solskyddskräm vid midnatt under stjärnhimlen i minus 5 och snögnistrande luft. Samtidigt väldigt speciell känsla och väldigt vackert. Vägen till Gilmans point kan i det närmaste beskrivas som att traska upp för en svart backe med 1000m fallhöjd. Hyfsad backe, i synnerhet med tanke på att den går i princip rakt upp. Likheter på många sätt faktiskt, underlaget är grus och inte helt olik mjukt pistad snö. Förstärktes även av att de flesta går med vandringsstavar. Hyrde dem innan vi började och hittills har hade de bara suttit fastspända på ryggsäcken men nu var de väldigt användbara. En annan likhet med att vara ute och bära skidorna i alperna är att så fort man stannar vill man bara utmattat kasta sig ner på marken, vilken med tanke på lutningen, alltid finns på bekvämt sittavstånd. Sakta, Sakta började pärlbandet av pannlampor ringla sig uppåt i cerpentin mönster. Tveklöst en fantastisk upplevelse och de första hundratalet höjdmeter en riktigt angenäm väg. Det är svårt att föreställa sig precis hur sakta man kan och måste röra sig här. En morgontrött sengångares väg till frukost. 5100m nåddes och alltjämt fortsatte vi. Ett steg i taget utan någon tanke på hur man ska orka lyfta foten nästa gång. Bärarkaravenen är kvar i kibo hut eftersom vi ska tillbaks dit och det är bara guiderna som följer oss till toppen. Guiderna går inte i cerpentin, de trampar gruset rakt upp och cirkulerar runt oss och håller koll på läget. De både pratar och skrattar, själv kan jag inte minnas något av vad jag sagt eller hört av någon i gruppen under vägen upp. Hade varit noga med att ransonera godis för att jag skulle ha extra energi när det väl behövdes men detta var helt omöljgt att äta när man väl behöver det. Fick några russin vilket jag tveklöst ska ta med mig om jag ska göra något liknande igen. Mycket lättare att få ner. Lyckades även få mer en lite kopp blåbärssoppa men det gick trögt. Har jag släpat med mig den ända från sverige för just denna stund så ska den också drickas. Hade annars inga problem med att dricka vatten och försökte göra det så ofta som möjligt, om inte annat för att undvika att slangen till camelbacken skulle frysa, vilket den till sist oundvikligen ändå gjorde. Tricket att blåsa in tillbaka luft in i slangen funkade inget vidare, för jobbigt och svårt att få vattnet tillbaka hela vägen. Det här med kylan är en påtaglig skillnad mot att bära omkring skidor i alperna. Där kan det utan problem vara både minus 10 och 20 och man är ändå genomsvett så jag förväntade mig inte direkt att frysa under vägen upp men här rör man sig så extremt långsamt att man inte får upp värmen. Ju högre upp man kommer desto långsammare blir det och temperaturen sjunker ännu mer så det är bara att sätta på sig allt man har. För första gången fick jag tom användning för fleece-understället som jag släpat med mig på varenda skidresa senaste åren men konstaterat att det aldrig var tillräckligt kallt.

Man går vidare med hopp om att det så småningom ska bli lättare men det gör det aldrig. Det blir bara brantare och brantare ju högre upp man kommer och gruset byts i allt större omfattning mot större stenar och klippblock alltjämt som medvetandet blir mer dimmigt. Man tar några steg och försöker åter hämta andan. Var gång man sätter sig ner eller ens lutar sig mot stavarna vill man bara somna. Vet inte hur många sånna "micro naps" jag hade på vägen upp och står man och hänger för länge kommer någon av guiderna och rycker upp en och peppar en. "You're the man !" Sett till skicket av mottagare i kontrast mot delgivare så måste det varit århundradets överdrift och största lögn. Paradoxalt nog bekräftat av att man inte kan säga emot. Sista hundra höjdmeterna mot Gilmans var stavarna mest ivägen för det mestadels är så brant och klippigt att man behöver händerna att stödja sig med. Orkar dock inte binda upp stavarna så de släpas med i alla fall. Fyra stycken har redan vänt och flera mår riktigt dåligt och kastar upp överallt, något som hittills inte drabbat mig men det känns allt annat än bra och jag har svårt att hålla balansen och snavar ständigt vilket är allt annat än säkert i den här terrängen. Det är inte mycket som känns klart i huvudet men så nära kan man bara inte ge upp så till Gilmans måste jag bara klara men där får det vara nog hur lätt de än brukar säga att sista biten är. Gilmans punkt nåddes ca 0630 och det firades med att jag helt plötsligt kaskadkräketes bredvid skylten men uppe var jag ! En antiklimax som är svår att föreställa sig och som med tiden nog blir ett alltmer positivt minne när man glömt hur man kände vid just den stunden. Eller nästan mer den skrämmande avsaknaden av känsla. Har i skrivande stund inte kollat på fotona som jag lyckades knäppa däruppe men likfullt har jag bilden av soluppgången, i det i övrigt fragmentariska minnet, som något fantastiskt. Men frågan är om det berodde på att det var vackert och utsikten eller för att det var ett tecken på att det äntligen var över och förhoppning om att det kanske blir lite varmare.

Känns som guiden nästan direkt frågade vilka som ville vidare till Uhuru peak. Här fick vara bra, mitt nästa steg skulle gå ner. Vid Gilmans börjar platån på berget och de flesta anser att sista biten mot Uhuru inte är speciellt jobbig när man väl kommit så långt för det är mer vanlig promenad. Det får vara vilket det vill. Har för mig jag svarade att om jag går dit orkar jag inte ta mig ner varpå de sa att jag inte behövde oroa mig utan att de skulle se till att plocka med mig ner. Kan så vara men kan jag inte ta mig ner själv har det inget värde att kunnat ta sig upp själv. Man brukar ju säga att hur trött man än är så finns det alltid lika mycket till att ge. Eller 20% extra beroende på vem man lyssnar på. Svårt att veta var den gränsen i praktiken går förren man fått kvitto på att man tagit ut den sista procenten och aldrig rör sig mer och min gissning är att jag var och tallade på de där sista 20% vi det här laget. Kroppen är isig inte utmattad på vanligt sätt för så jobbigt är det inte om man är i någorlunda form men jag vill bara somna och är yr och det känns absolut inte vettigt att utmana självbevarelsedriften längre än jag redan gjort. Det var tveklöst det avgörande skälet till att jag stannade. Det andra skälet är att motivationen helt försvunnit. Hade ingen behållning av Gilmans och vid Uhru hade jag varit ett vrak om jag tagit mig dit. Dessutom fanns den bultande huvudvärken och illamåndet men det som hade fått mig att stanna i sängen vilken annan dag som helst hamnar här på en långt avlägsen tredjeplats över skälen till att Gilmans fick räcka.

Fem av de fjorton som nådde Gilmans fortsatte och nåtte Uhuru. En kunde dock inte ta sig ner själv, han tappade både balans och orientering. Guiderna tryckte i honom fyra piller och såg till att han kom ner snabbast möjligt. I stundens hetta, eller snarare kyla, kunde jag inte bry mig mindre om mitt eget resultat men det är utan tvivel en besvikelse att jag inte nådde absoluta toppen. Samtidigt är jag glad hade sinnesnärvaro att vända medan jag kunde klara mig själv istället för att fortsätta och kollapsa. Även om toppen hade nåtts och jag blivit nedledd någorlunda säkert hade det ändå varit en större besvikelse och svårare att smälta i efterhand. Men det är svårt att tala om prestation och misslyckande i detta sammanhang. Att han höll på och bli kvar är lika lite ett resultat av dåligt omdömme som det är dålig fysik att av oss andra att vi stannade. Det smyger sig på en utan att man märker det och i denna miljö känner man inte igen hur kroppen reagerar och var gränserna går. Varje andetag ger knappt hälften så mycket syre som man är van vid.

Från Gilmans har man fri sikt ner till Kibo hut där vi började nattens vandring och det känns overkligt långt bort men väl nedanför det klippiga partiet går det fort och det fanns åter utrymme att njuta av utsikten. Under hela vår tid på kilimanjaro var det aldrig helt fri sikt så vi kunde se ner till foten men tro mig på mitt ord, det är en mäktig känsla att stå under blå himmel och blicka ut över ett massivt molntäcke 3000m nedanför och se hur det följer jordens krökning. Rullgruset forcerades nedåt genom långa hasande steg rakt ner. Det som tog drygt 6timmar upp gick på knappt två ner. I kibo hut vilade vi och invändade toppgängen innan vi fortsatte. Kändes väldigt konstigt komma ner dit. Man har gjort sitt livs dagsverke och klockan är bara halv nio på morgonen och vi ska forstätta gå 10km ner till horombu hut innan dagen är slut. Den promenaden gick enkelt av bara farten och det var väldigt skönt att komma ner till horombo och 3700m igen. Huvudvärken försvann och apptiten var åter.

Denna kväll utgjorde ingen orgie i rastlöst tidfördriv. Ner i sovsäcken och de närmaste 11timmarna bara försvann. Sjätte dagen tillryggalade vi de 20km som vi gjort de två första dagarna på vägen upp. Påfrestar fötter och ben på ett annat sätt att gå neråt så mycket och tempot var nu ett helt annat men på det hela taget var det en ganska lugn promenad och vi lunchade där vi hade stannat första natten. Dock ingen som kände för att gå extra turen till kratern denna gång.

Är väldigt nöjd med arangemanget för vandringen. Kan tyckas lite fånigt att börja med så korta dagar men det är samtidigt bra att börja försiktig och det är viktigt att ta det långsamt. Det är alldeles för lite tid och för många höjdmeter som det är så man ska nyttja den tid man får och därför kan allt för god fysik och övermod göra att kroppen inte hinner anpassa sig. Ryktet säger att fysfenomen som Ulvang gått bet på detta. Vad jag möjligen hade önskat mig är en extra dag på kibo hut så man kunnat hämta sig lite och åtminstonde fått ordentligt med sömn innan vi fortsatte mot toppen. Vår rosabusschafför följde inte med upp på berget men hade varit uppe året innan och sa både före och efter att det varit en riktig pers som han inte klarat om det inte var för goda vänners lag som stöttade varandra hela vägen. Har reflekterat över de orden efteråt och frågan är om det inte är just det som kunde fått mig att nå sista biten också. Är helt nöjd med både guideorganisation och resesällskap men ändå är det inte samma sak som att gå med nära vänner. Kanske hade det övervunnit motivationsbristen och otryggheten som fanns inför sista biten. Så säg till om ni ska dit. Troligen gör jag hellre någon annan tur då men ska i alla fall fundera på det :-)

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer