Ella familjen i mitt hjärta

12 september Efter några få timmars sömn träffades vi för en gemensam frukost. Hälften av oss skulle åka vidare med Ella till Johannesburg och därifrån flyga hem. Jag och de andra som inte skulle åka med Ella skulle flyga till Johannesburg från Victoria Falls eller från Livingstone i Zambia. Det var ett tårfyllt kramkalas på hotellet när vi tog farväl av de som skulle åka vidare med Ella. Vi andra träffades på flygplatsen i Johannesburg och umgicks några timmar. Återigen blev det en känslosam puss och kramkalas på Johannesburgs flygplats. Det kändes konstigt att alla splittrades åt varsitt håll. Vi har umgåtts tätt tätt ihop i tre veckor, och nu var det plötsligt över. Det blev nattflyg till London. Jag hoppades att jag skulle få de fyra mittersta platserna för mig själv, men så blev det inte för planet var nästan fullt.

13 september Jag sov knappt något på planet, och för första gången kände jag mig trött. Trots att det har varit sena nätter och tidiga mornar så kände jag aldrig av tröttheten. Jag var nog uppe i varv hela tiden och nu när det var över så släppte allt misstänker jag. Planet var en timme försenat från Johannesburg pga att en idiot till passagerare saknades och han hittades shoppande i taxfreen. Pga förseningen fick vi ingen parkeringsplats på Heathrow, så vi var tvungna att vänta ytterligare en timme på en sidobana till dess att en parkeringsplats blev ledig. Meningen var att jag skulle träffa Fabian en sista gång på Heathrow, men när jag skyndade mig till hans gate hade han redan stigit ombord på planet till Tyskland. På Heathrow kände jag mig dåsig och svimfärdig. Jag kommer inte ihåg så mycket från Heathrow, vilket känns läskigt så här efteråt. Under hela min resa har jag varit pigg och kry, men nu tror jag att allt släppte som sagt och jag bara försvann. På något sätt hamnade jag på Arlanda och jag vet fortfarande inte hur. På Arlanda träffade jag min brorsa för han skulle ta min packning (tack Tomas) för jag skulle direkt åka vidare på jobb till Bryssel, så jag skulle inte vara hemma förrän natten mellan måndag och tisdag. Ingen ro alls utan pang på direkt. Jag tror att jag kommer att sova hela den kommande helgen. Här tar min resa slut och om jag ska sammanfatta det så har det varit en enastående och underbar resa. Höjdpunkterna var hajarna, lejonen, Okavango, Etosha, Chobe, Victoriafallen och Dune 45. Minnena från dessa höjdpunkter kommer att svalna med tiden, likaså alla möten med de underbara afrikanska människorna. Trots fattigdomen så hade de alltid ett leende på läpparna och verkade trivas med sin tillvaro. Men mest av allt kommer jag att komma ihåg Ella familjen, det var en underbar grupp att resa med. Resan innefattade lika mycket social samvaro som att uppleva Afrika. Personer på en sån resa kan stjälpa hela resan, men på den här resan kom alla med öppna sinnen och bjöd på sig själva. Vi kom varandra riktigt nära på denna korta tid. Jag kommer never ever glömma Gabriella, Fabian, Song, Ed, Natalie, Cecilia, Marieake, Erika, Suzuki, Martin, Elisabeth, Pia, Sebastian, Ana, Jorge, Vout, Ells, Regina, Kees, Brent, Bryant, Ashley, Bradley, Owen, Jou-Jou och sist men inte minst Ella. Jag saknar dig redan Ella…