”Skojar du ?”, ”Har du förlorat ett vad?”, ”Är du inte riktigt klok?” Många var kommentarerna när jag berättade om vad jag tänkte göra. Många tänkte säkert att det var en av mina nya galna idéer som snart skulle rinna ut i sanden, men icke sa Nicke. Man får inte glömma bort att LEVA, det gör vi bara en gång. Jag lämmar allt som har med trygghet att göra och beger mig ut på stora äventyr mellan Kapstaden och Victoriafallen. Det är en s k ”overland-expedition” bortom alla allfartsvägar. Många av de områden och platser som jag kommer att besöka har inte den infrastruktur som ens finns i Afrika. Resan kommer att gå genom de fyra sydligaste länderna, Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe. Det kommer att bli en äventyrsresa i ordets rätta bemärkelse. 15 av resans 25 dagar kommer jag att sova i tält mitt ute i bushen med vilda djur utanför tältduken. Jag kommer att dyka med vithajar (ska försöka klia dom under hakan), åka sandboard på de enorma sanddynerna i Namibia (vintersport i ökenmiljö), paddla kanot i det vilda Botswana, åka forsränning i världsklass, promenera med lejon och självklart åka på safari. Jag ska givetvis också se två oceaner möta varandra. Tänk dig att se vågorna från mäktiga Indiska oceanen och Atlanten mötas på mitten när jag står längst ute på uddens spets och tittar på.

Jag kommer att åka själv (har sent om sider skaffat rutinen från Australien resan) och efter ett par egna dagar i Kapstaden börjar det stora äventyret. Jag ska åka med ett Sydafrikanskt resebolag som har specialiserat sig på äventyrsresor. Resegruppen kommer att bestå av resande från världens alla hörn. Jag vet inte vilka som kommer att följa med på resan, trots det ser jag fram emot att skaffa nya vänner. Det kommer att finnas tid till det eftersom det blir mycket bussresande (förflyttar oss i äventyrstruckar) och bushcampande. Då jag reser ensam måste man vara lite mer social än vanligt och det passar mig alldeles utmärkt.

Jag har försökt att förbereda mig så gott det går. Jag har vaccinerat mig (1 921 kr kostade det. Tur att jag har grundskydd annars hade det kostat ännu mer!) och läst på om länderna. Men frågan är om jag klarar mig från magsjukdomar, klarar av att sova i sovsäck, myggen och campinglivet? Min erfarenhet av sovsäck är högst begränsad. Jag skulle prova min nya sovsäck men gav upp efter 20 minuter. Och det var i en säng inomhus… Jag är inte orolig eller nervös, bara förväntansfull och ser fram emot det som komma ska. Jag har spelat upp ett par scenario i mitt huvud och tror mig veta vad som väntar mig. Trots det, hoppas jag att det kommer att finnas mycket utrymme till spontanitet.

Efter en spontanresa (!?) till Libanon som varade i två veckor har jag nu vilat ut. Vilken sommar jag kommer att få. Åtta veckors semester varav sex veckor utomlands, kan det bli bättre än så här? Absolut inte! Jag undrar om någon har semestrat i Libanon, Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe under en sommar, det måste vara unikt och ovanligt.

Så var det äntligen snart dags, idag är det två dagar till avresan. I luften vibrerar förväntningar. Det är som om jag satt i Fritt-fall-attraktionen på Gröna Lund och väntade på att bromsen ska släppa. Jag är snart på väg. Hakuna Matata!

Kram och nyp i baken

19 augusti
Efter flera manaders forberedelser sa har jag antligen kommit ivag. Akte till Arlanda med buss, och busschaufforen predikade i flera minutrar om busstoaletten. Man fick inte gora si eller sa. Tror att han sjalv stadar den, darfor sa han typ "ga for fan inte in pa min toalett!" fast med andra formulerade ord. Den enda oro jag hade infor resan var att bussen skulle bli sen. Jag var sa kall att jag tog bussen som skulle vara framme pa Arlanda endast 35 minuter innan mitt plan avgick. Pa min flygbiljett star det att man maste ha checkat in senast en timma innan avgang. Vem bryr sig... Nu var bussen som tur i tid och det var inga bekymmer med att hinna med mitt Londonflyg. Jag laste Expressen pa flyget och sag en insandare med rubriken "Utlandsresa = en egotripp". I insandaren stod det bl a "ska vi obekymrat kunna resa hur mycket som helst, for att enbart tillgodose vara egoistiska onskningar?". Jag sager bara pucko, att resa ar ett sett att leva och att upptacka kulturer. Man tar med sig erfarenheterna till sin vardag och dar far man oppnare sinnen, vidare vyer och storre forstalser. Efter fyra timmars vantetid pa Heathrow tog jag nattflyget till Kapstaden. Planet var halvfullt och jag fick darfor fyra saten for mig sjalv. Skont! Trots det sov jag inte sa mycket. Jag flog med South African Airways och planet var stort, trots det saknades monitorer framfor saterna. Tycker det ska vara obligatoriskt pa langdistansflyg.

20 augusti
Efter 12,5 timmar kom flyget fram pa formiddagen och jag hade forbokat skjuts till hotellet. Efter en snabbdusch gick jag ut och "gjorde" Kapstaden. Jag maste redan nu saga at kapstaden ar jatte vackert, med Atlanten pa ena sidan och Taffelberget, Signal Hills och Lion's Head (bergstoppar) mitt i stan, och den moderna skyline som ar framtradande overallt. Kapstaden har medelhavsklimat och ar valdigt gront. Just nu ar det vinter och det ar inte skarskillt varmt. Jag har pa mig langarmat och langbyxor. Det forsta jag ville gora var att ta mig ut till Robben Island. Det ar en o straxt utanfor kusten som ar kant for sitt fangelse. Den mest kanda fangen var den forne presidenten Nelson Mandela. Det var dock fullbokat hela dagen och jag fick inte aka ut. Istallet gick jag och strossade i Waterfront, som ar Sydafrikas mest besokta attraktion. Det ar en del av hamnen som har gjorts om till aktivitets- och underhallningsomrade med en massa barer och resturanger. Jag tittade pa det karakteristiska (varning for felstavning) klocktornet fran 1800-talet som da var hamnkontor. Sen gick jag till stadens vackra radhus pa Grand Parade. Det var fran radhusets balkong Nelson Mandela talade till folket nar han frigavs fran Robben Island fangelset. Inte langt fran radhuset finns Castle of Good Hope, som ar den aldsta byggnaden i Sydafrika. Det ar en famkantig fastning fran 1600-talet som Hollandarna byggde. Den ar omgiven av en vallgrav och en vacker tradgard. Det var liv och rorelse i fastningen, och det visade sig vara en filminspelning dar. Sen blev det kyrkan Groote Kerk som ar kand for en minnessten for det slavtrad som tidigare stod dar och vars under stadens slavhandel foregick. Pretoria ar Sydafrikas huvudstad, trots det finns landets parlament i Kapstaden, och parlamentsbyggnaden ar pampig. Bredvid den finns stadens bibliotek och det ar en kopia av Vita Huset. I samma omrade finns Company Gardens, som ar en vacker tradgard som grundades redan 1652. Alla varldsstader har en katedral, sa aven Kapstaden. Den ar kand som folkets katedral, da alla manniskor oavsett hudfarg varit valkomna under apartheidtiden. Sedan bar det ivag till Bo-Kaap, ett omrade med smacoola pastellfargade hus i alla mojliga farger pa kullerstensgator. Pa Greenmarket Square finns Old Town House som ar en pampig byggnad som tidigare kanade som radhus. Om man ar i Kapstaden sa ar det obligatoriskt att besoka Taffelberget. Det ar Kapstadens landmarke och var man an gar ser man berget som ar 1 087 meter hogt och ar helt platt pa toppen. Man aker upp i en linbana. Berget har oftast en vit "bordsduk", ett vitt molntacke som svavar alldeles over toppen. Men idag var det daligt vader och darfor stangt. Som bekant gar fotbolls VM i Sydafrika nasta ar, och man kommer att spela matcher i Kapstaden. Just nu byggs fotbollsarenan Green Point Stadium. Jag kom dock dit sent pa eftermiddagen och dom holl pa att stanga sa jag fick bara vara i receptionsdelen, vilket var en stor miss fran min sida, sa som fotbollsfantast man ar. Klockan var 17, och klockan 18 blir det kolmorkt ute. Hotellpersonalen sa till mig att inte vara ute sjalv pa kvallen. Nu var jag langt ifran hotellet pa Green Point Stadium och fick inte tag pa en taxi och det borjade skymma. Jag fick snallt plocka fram min karta och borja ga. Det tog mig ca en timme att komma hem, och det var faktiskt ratt laskigt. Flera ganger kom nagra fram till mig och fragade var jag kom ifran och vart jag var pa vag. En ville t.o.m. salja solglasogon fastan det var kolmorkt ute. Jag sag sakert ut som en turist... Efter en stunds vila gick jag ut i narheten av hotellet och at rokt gadda (kapstadens speciallitet) och tog en ol. Det har varit en laaaaaaaang dag och jag har gjort Kapstaden i expressfart, sa jag ar helt slut. Jag kommer sakert att somma fort.

Nu nar jag ar langt borta sa gor inget som jag inte skulle ha gjort (betyder att ni kan gora allt!).

Jag kan tyvarr inte ladda upp bilder, har i afrika ar internet vaaaaaaaaldigt slott och langsamt och valdigt dyrt. En timme kostar 150 kr.... Bilderna laddar jag upp hemma i Svrige.

Skot om er, sa hors vi.

/K

21 augusti Jag kopte en liten och enkel vackarklocka pa Claes Ohlson for att ha nar jag ska upp tidigt pa morgonen. Jag provade den aldrig innan jag akte, och mycket riktigt fungerade den inte. Jag begarde darfor vackning via hotellreceptionen. Dom vackte mig 30 minuter senare an vad jag hade begart. Jag stressade och han i tid anda. Idag skulle jag aka pa en heldagstur runt hela Kaphalvon. Guiden Jean var stortskon, han han visste vem Zlatan var och vi pratade en hel del fotboll. Vi var 12 stycken som akte i en storre minibuss och jag satt langst fram bredvid Jean. Han var aldrig tyst utan han pratade hela tiden. Han var kunnig och vi fick nastan for mycket information om allt som rorde Kapstaden och Sydafrika. Han hade t.o.m en utlaggning om strutsens sexliv! I borjan av turen sa han att vi skulle fa traffa hans kusiner. Jaha tankte jag, varfor i all fridens namn ska vi traffa hans slaktningar? Jean ar svart och det visade sig att han menade babianer... Med pa turen var bade yngre och aldre fran Brasilen, USA, Tyskland och Holland. Forsta stoppet var Kirstenbosh som ar en beromd botanisk tradgard. Tusentals olika plantor vaxer har och manga ar endemeiska. Vagen var jattefin att aka pa, den foljde kusten och det var en magnifik utsikt. Pa formiddagen var det ratt, kallt och det regnade, men pa eftermiddagen klarnade det upp och det blev hyggligt vader. Pa kustvagen sag vi en bur med texten "Shark spotters". I buren stod en snubbe som tittade ut mot havet med enkikare. Det visade sig vara en hajvakt. Han spanade efter hajar sa att man kunde ga ut via radion och varna surffare. Vi sag inga hajar men daremot sag vi en en val istallet. Vi fortsatte till Boulders Beach och dess pingvinkoloni. Det ar inga "inplanterade" pingviner, utan de har kommit hit sjalva pga det rika fiskevattnet. Det ar den Afrikanska pingvinen som finns har. Tidigare kallade man den for Jackass pingvinen. Det hade nagonting med asnor att gora som jag inte forstod. Nu var det lunchdax och sjalvklart blev det seafood fran dagens fangst. Jag at en god och grillad Marlin. Sen fortsatte vi den vackra kustvagen, nar det plotsligt blev stop i trafiken. Det var en grupp babianer som hade intagit vagen, sa vi fick zick zacka oss mellan aporna. Nagra minuter senare sag vi strutsar och Elan antioper bara nagra meter fran vagen. Kapstaden ligger pa en halvo i Atlanten. Halvon ligger 150 km fran Afrikas sydspets som heter Cape Agulhas. Det ar pa denna plats som Atlanten och Indiska ocianen moter varandra, och inte pa Godahoppsudden som manga tror. Vi fortsatte var fard vidare till den dramatiska Godahoppsudden som ar Afrikas sydvastligaste punkt. Sen fortsatte vi den korta biten till Cape Point som ar Kaphalvsons sydligaste punkt. Cape Point ligger hogt pa en klippa, sa den sista biten far man aka tag upp. Val dar uppe har man en magnifik utsikt over det vida havet. Vi sag ytterligare en val harifran. Det var ratt maktigt att sta vid Cape Point och se de valdsamma vagorna sla mot klipporna. Efter en lang och handelserik dag akte vi tillbaka mot Kapstaden efter att forst ha stannat pa en strutsfarm dar vi fick mata djuren. Pa kvallen ville jag ata pa den beromda Mama Africa resturangen som serverar lokal mat. Man underhaller matgasterna med afrikansk dans och ett band spelar och sjunger. Men det var fullbokat idag sa det blev snabbmat istallet pa KFC.

22 augusti Idag vackte hotellpersonalen mig inte alls trots att jag hade begart det. Det kan bero pa att dom inte fick dricks igar. Vad man an gor sa forvantar sig alla dricks. En stor del av mina utgifter sa har langt har gatt till dricks. Mitt hotell ar riktigt hygligt och ligger mitt i smeten pa Greenmarket Square. Den har ett gym och en liten pool pa taket, och sa serverar dom en harlig hotellfrukost som vi ar vana fran Sverige. Dom har dock ingen automatisk vackningsfunktion pa TV:n eller telefonen utan dom ringer och vacker en. Den har dagen har jag langtat till i sa manga manader, jag ska se en vithaj i ogat i dess naturliga miljo. Jag ska alltsa dyka med den stora vita hajen. Coolhetsgraden pa detta maste vara ograderbar! En snubbe plockade upp mig pa hotellet pa formiddagen och nar han hade bussen full satte vi fart mot Kleinbaai som ligger precis utanfor Gansbaai. Det var ratt langt dit fran Kapsteden, 2,5 timme. Val framme fick vi lite info och sa akte 28 stycken forvantansfulla personer fran varldens alla horn ut mot Dyer Island och Geyer Rocks. Har finns ca 30-40.000 salar, det ar darfor vithajen trivs i dessa vatten. Naturprogram som visar vithajar pa TV spelas in antingen har eller i Kalifornien. Pa forsta stoppet forsokte batbesattningen att locka till sig hajarna med jattetonfisk och en stor "docka" som liknar en sal. Det dok upp en liten vithaj som forsvann ratt fort. Vi vantade och vantade, men ingen haj dok upp. Da akte vi till en annan plats och dar fanns hajarna! Hajarna ser man bast genom att man hoppar i en bur som finns jamsides med baten och tittar pa dom under vattnet. Det ar kallt i vattnet, darfor hade vi vatdrackt pa oss och cyklop. Man ar sa sot en en vatdrackt, NOT. Jag sager bara FY FAN VILKEN UPPLEVELSE det var att se vithajen under ytan, det gar inte att beskriva det med ord, man maste helt enkelt uppleva det sjalv. Det ar sa maktigt. Det har ar den storsta naturupplevelsen som jag har upplevt hittills. Det var flera hajar runt omkring oss och den storsta matte hela 4 meter och vagde 1,5 ton. I buren far 7 personer plats och vi fick vara i vattnet i ca 15-20 minuter. Jag fick gora ytterligare ett dyk och da var hajarna mer aggresiva. Jag fick en haj som simmade mot mig med oppen mun och var bara 20-30 cm fran buren innan den svangde och slog till med svansen mot mig, hela buren skakade kraftigt. Vilken aderalinkick jag fick av det, jag hoppade upp och bara skrek och skrek av fortjusning. Jag hade med mig en engangsundervattenskamera men jag var alldeles for upphetsad for att ta bilder, jag bara knappte pa mafa. Vi far se hur dom ser ut nar jag framkallar. Nar vi akte tillbaka mot land borjade det att skymma. Det var bra och soligt vader, men det blaste en hel del, sa vi fick ta var sin sjosjukstablett. Trots det var det flera stycken som konstant spydde. En tjej fortsatte aven pa bussen hem, och hon satt pa raden framfor mig. Det var inte direkt frascht... Vi var hemma vid 21 tiden, nu ska jag packa for imorgon borjar det stora aventyret, da borjar sjalva aventyrsturen. Jag vet inte hur tillgang till internet ar i fortsattningen, sa fort det finns tillgang kommer jag att skriva i dagboken.

Till sist, gor inget som jag inte skulle ha gjort (betyder att ni kan gora allt!).

/K

23 augusti Hotellprsonalen ar roliga, idag vackte dom mig en kvart tidigare. Tidigt pa morgonen traffades hela resegruppen och det verkar vara ett skont gang pa 17 personer samt tre i besattningen. Guide och chauffor ar den ascoola Jou-Jou, Owen som ar kock och Bradley som ar en laring, han ska bli guide. Vi satte fart norrut mot Citrusdal vid Cederbergen. Jou-Jou var noga med att saga att han inte var busschauffor, eller en truckdriver, och fordonet vi fardades i var inte en buss, fordenet hellet helt enkel Ella. Fordont ar dopt till Ella efter Fitzgerald. Alla deras fordon ar dopta efter doda popstjarnor. Nasta fordon ska dopas till Michael, efter Michael Jacksson. Val framme fick vi lara oss att satta upp talten, som var stora for att vara tvamannatalt. Sen gick vi en guidad tur med en bushman fran Sanfolket. Pa nagot underligt satt letade han fram skorpioner och stooooora tusenfotingar. Han berattade och visade hur hans folk anvande sig av vaxterna. Pa kvallen satt vi runt en eldbrasa och fick lite mer information av Jou-Jou. Sen presenterade vi oss sjalva. Medelaldern pa gruppen ar 31 ar, och det var allt fran doktorer till journalister och dom kom fran Holland, Argentina, Tyskland, Sydkorea, Spanien, Kanada och Polen. Sju av oss reste sjalva, resten var par. Det var verkligen inte svart att komma in i gruppen, vilket var en lattnad for mig som enda svensk.Det kanndes bra fran borjan. Vi var pa en campingplats som hade bar och det blev riktigt ordentligt med shotar och ol. Shotarna har heter Springbok och giraff. Shotarna var inte speciella, utan det var hur man skulle dricka dom som var avgjorande. Som t ex giraffshoten, den skulle man dricka som en giraff. Om ni inte vet hur en giraff dricker, sa ta reda pa det... Det blev en riktig partynatt den forsta kvallen och det slutade med att jag drack ol ur en tratt (gick pa 2-3 sekunder...) Jou-Jou ar som sagt ascool, han avslutar alltid en mening med "cool banana". Jag ska knycka det uttrycket fran honom och kora med det hemma.

24 augusti Jag trodde jag skulle fa det svart att sova i sovsack och i talt, men det gick faktiskt riktigt bra. Det kanske var spriten som gjorde det... Nar jag vaknade var det sa kallt att jag holl pa att frysa ihjal. Det hade jag inte vantat mig i Afrika. Men nar solen gick upp blev det riktigt varmt. Idag skulle vi kora langt och vi skulle vara "on the road" hela dagen. Vi skulle ta oss upp till Orange River vid gransen till Namibia. Pa vagen stannade vi vid en Roibush odling, det var tydligen en varldsberomd tesort som exporterades. Vi stannade aven pa nagot blomstalle med fina blommor. Efter 10 timmars korning var vi framme pa campingplatsen. Alla hoppade i Orange River efter den svettiga korstrackan. Eftersom floden ar gransen mellan Namibia och Sydafrika, var vi faktiskt over pa den Namibiska sidan eftersom vi simmade over till andra sidan floden. Aterigen satt vi runt elden och hade det hur mysigt som helst. Aven pa denna campingplats hade de bar, men nar vi skulle dit hade dom redan stangt den. Det blev istallet sangdax och jag slocknade pa en gang.

Ha det bra och gor inget som jag inte skulle ha gjort!

/K

25 augusti Aterigen var det riktigt kallt, min sovsack klarar +6 grader, sa det maste ha varit kallare an sa. Men nar val solen stiger upp ar det riktigt varmt och svettigt. Pa formiddagen var det en kanontur pa Orange River, men jag hoppade den eftersom den inte ar "aventyrlig" nog, inga farliga djur och det var lugnt vatten. Efter lunch packade vi ihop och akte ivag. Vi korsade den Namibiska granskontrollen och satte fart mot Fish River Canyon, som ar den andra storsta och aldsta canyonen i varlden. Nar vi korsade den Namibiska gransen andrades landskapet totalt. I Sydafrika var det gront men i Namibia blev det oken omedelbart. Vi korde i ett oken manlandsskap. Namibia ar dubbelt sa stort som Sverige men har endast 2 miljoner invanare. Det flesta bor i norr, och vi ska kora genom Namibia fran soder till norr. Under varan 3 timmars korning motte vi endast en bil och ingen manniska alls... Namibia ar en av varldens torraste platser, darfor kan dom inte bygga asfalterade vagar av nagon anledning. Endast 5 % av vagnatet ar asfalterat resten ar sandvagar, sa ni kan forestalla er hur vagarna ser ut, och Ella har inga sakerhetsbalten. Pa camingplatsen satte vi upp talten och sen akte vi den korta biten till Fish River Canyon for att se solnedgangen. Pa vagen dit sag vi zebra, giraff, springbok, Kudu- och Oryxantilop. Vi gick en tur i canyonen och sag solnedgangen, vilket var spektakulart, jattevackert. I och med denna canyonen, har jag nu upplevt varldens tre storsta canyon, Grand Canyon (har bara sett den pa avstand), Fish River Canyon och Kings Canyon i Australien. Sydafrika har svensk tid, men i Namibia stallde vi tillbaka klockan en timme. Det betyder att att det blir kolmorkt redan strax efter klockan 5. Vi gick och la oss redan vid 22 tiden eftersom vi skulle upp tidigt nasta morgon.

26 augusti Idag hade vi 10 timmars korning framfor oss. Vi skulle upp tidigt och kora ivag. Eftersom jag inte har vackarklocka, sa har jag fatt anvanda min mobiltelefon for vackning. Da jag hade glomt att stalla om mobiltelefon till Namibisk tid sa ringde den en timme tidigare, alltsa 4.15. Gissa om jag fick ta hand om disken den dagen efter jag vackte hela gruppen... Idag korde vi till campingplatsen som ligger vid Soussusvlei och som ligger i Nambioknen och ar kand for dom stora sanddynerna. Vi korde ivag innan soluppgang och kom fram precis nar solen holl pa att ga ner. Under farden fick vi punktering och alla hjalptes at att fixa till det. Gruppen ar sa sammansvettsad och har sa kul tillsammans. I Ella ar det skratt hela tiden och Abba spelas om och om igen. Det ar ett riktigt dansgolv i Ella, varsta draget, bade pa golvet och pa saterna. Efter middagen var det campingplatsens bar som gallde. Efter det att baren hade stangt fortsatte vi hela natten pa var campingsplats, vi sov aldrig denna kvall. Vi har sa jadras kul!!!

27 augusti Efter en dusch och rakning akte vi ivag. Jag rakar mig med en rakmaskin hemma, men har maste jag anvanda hyvel. Att raka sig nar man har shotat och druckit ol ar ingen hit kan man saga... Vi tog oss till Sossusvlei och Dune 45. Jou-Jou korde och han var med och festade... Vi akte tidigt for att vara forst pa plats och nagra minuter senare borjade de andra bussarna komma, det var 15-20 bussar som ville titta pa soluppgangen pa Dune 45. Jag gick forst, men efter halva strackan orkade jag inte langre utan tva personer gick forbi mig, sa jag var trea upp. Det var riktigt anstrangande att ta sig upp i lossanden, men det var vart varenda steg for det var hur haftigt som helst dar upp pa Dune 45, som ar 359 meter hogt. Soluppgangen var riktigt vackert med annorlunda farg nar man har sa manga sanddyner omkring sig. Pa vagen ner ville vi vara "wild and crazy", sa vi holl varandra i handerna och sprang ner pa ena sidan av Dune 45. Det var riktigt brant och flera hundra meter langt. Efter halva vagen gick det riktigt fort att vi ramlade och rullade ner. Jag hade sand precis overallt, i oronen, munnen nasan och i haret (det tog flera dagar att fa bort det). Efter det gick vi en vandring i omradet och sag flera sanddyner i Sossusvlei och andra naturfenomen i Deadvlei. En bushman guidade oss, under hans 43 ariga liv i omradet har det bara regnat vid tva tillfallen och bada gangerna var forra aret. Dune 45 ar Namibias mest populara turistmal och ar riktigt haftigt att uppleva. Sen akte vi vidare till Sesrim, som ar en mindre canyon. Jou-Jou drog fram en pistol och vi blev riktigt radda. Men det visade sig vara en artpistol som han skulle anvanda ifall ormar skulle visa sig under varan vandring. Men vi sag inga som tur var. Vi akte tillbaka till campingplatsen och packade ihop och akte till nasta stalle som var Namibias minsta stad, Solitare. Staden ar kand for sitt lilla bageri som gor supergod appelpaj. Vi kontaktade lokalbefolkningen for vi ville spela fotboll, och de stallde upp. Det var en stor handelse for staden, sa det var en hel del folk som tittade pa. Planen var grus med hal overallt som djur hade gravt. Vi vann med 3-2 och jag gjorde sjalvklart ett mal. Spanjorskan Anna gjorde tva mal, vilket lokalbefolkningen tyckte var haftigt, for de har aldrig satt en tjej spela fotboll. Efter matchen tog jag tidernas skonaste dusch. Till middag lagade Owen afrikansk mat som vi at ata med handerna. Efter en handelserik dag var alla trotta och det blev en lugn kvall.

28 augusti Vi satte kurs mot kusten. Vi ska tillbringa tva natter i Namibias nast storsta stad, Swakopmund. Pa vagen stannade vi till i kraftans vandkrats (tror jag det heter) och i staden Walvis Bay, som har Namibias enda hamn. I Walvis Bay tittade vi aven pa flamingos och pelikaner. ANTLIGEN var vi i civilisationen igen! Det var ratt skont att se manniskor, bilar och asfallt igen! Val i Swakopmund fick vi en guidad tur genom stan och sen till vart enkla hotell. Vi ska sova i riktiga sanger i tva dagar och inga talt. Fy fan va skont! Jag hamnade bland de supertrevliga spansktalande Jorge och Anna fran Spanien och Cecillia fran Argentina. Vi gick ut och tittade pa stan och fick i oss ol och kaffe (vilken konstig kombination). Pa kvallen var det middag pa en Italiensk resturang och jag at Springbok- och Kuduantilopkott. Sjalvklart hade vi planderat en utekvall, och det blev en nattklubb. Vi korde med shottar, kommer inte ihag vad den heter, men det gar ut pa att man far 60 shotar, en shot i minuten... Vi hade skitkul och dansade hela natten lang. Ingen visste vart vart hotell lag, men pa nagot konstigt satt kom vi fram.

Ta hand om er dar hemma och gor nu inget som jag inte skulle ha gjort (betyder att ni kan gora allt!). Cool banana!

29 augusti Herregud vilken baksmallar jag hade idag. Och redan klockan atta skulle jag bli hamtad for att aka ivag och kora quad biking. Det ar alltsa s k ATV, en slags fyrhjulig motorcykel. Det var sa jadrans haftigt att kora pa sanddynerna och riktigt fort gick det. Om de hade haft nykterhetskontroll sa skulle jag nog ha blivit av med korkortet... Sen var det mening att jag skulle aka sandbording, alltsa brada ner for dynerna men p g a baksmallarna sa hoppade jag over det! Sa jag akte tillbaka till hotellet for att ta det lugnt. Pa hotellet sag jag Song (Sydkoreanen) och Natalie (england). De skulle hoppa fallskarm, men pga daligt vader stalldes det in. Pa kusten ar det inte varmt, utan riktigt kyligt. Jag har pa mig jacka utomhus. Pa tal om Song, han ar en stortskon snubbe som inte ar blyg, som man kanske kan tro om sydkoreaner. Han ska vara med pa allt och gora allt. Han haller pa att trana pa att saga bokstaven "r". Vi har sa roligt at det. Han har varsta CIA hogkvarteret med sig. Han har tva laptop, en talande ordbok, varsta tv-spelet, flera Ipod mm. Man maste vara tva personer for att lyfta hans vaska. Nar han ska duscha sa kommer han med en stor hink med mysko grejer i den. Jag fattar inte hur han far plats med hinken i vaskan. Trots att det ar lordagskvall stannade alla kvar pa hotellet for det var en vild natt igar. Det blev en lugn kvall vid hotellbaren. Jag tog min forsta malariatablett idag. Jag skulle egentligen har tagit den dagen innan vi akte in i Namibia, men jag glomde totalt bort det.

30 augusti Vi skulle inte aka forran kl 13, sa jag fixade praxtiska grejer, sa som att tvatta, ta ut pengar fran bankomat och kopa en present till Himbafolket som vi skulle besoka imorgon. Dom tar inte emot pengar for besoket, men det ar en tradition hos dom att ta med sig en present nar man besoker varandra. Jag kopte leksaker till barnen som present. Idag fick vi tva nya resekompisar som ska vara med i oss endast sex dagar, och de kommer fran Tyskland. Nasta plats att aka till var Spitzkoppe, som ar kand for sin bergskedja med roliga formationer. Det finns en hel del hallristningar axa. Som vanligt var det en bushman som ledde var vandring i omradet. Han var ung och sag rolig ut med sina shorts och strumporna uppdragna till knana. Han forsokte aven lara oss det lokala spraket som har klickljud i sig, och det det var inte latt att lara sig. Jag vet hur man sager ol pa deras sprak nu. Pa vagen tillbaka fran Bushmans Paradise (vandringsstraket hette sa) sag vi en giftig orm pa stigen. Jag fattar fortfarande inte hur guiden sag ormen for den var val kamoflerad. Om jag hade gatt forst hade jag trampat pa den och formdlingen varit dod nu. Pa kvallen kom ett tiotalpersoner fran omradet och dansade och sjung pa afrikanska, och sjalvklart fick vi dansa med dom. Dom ville att vi skulle framfora tva sanger. Det ar fem hollandare i gruppen och dom framforde nagon hollandsk barnvisa medan vi andra doade at dom. Den andra sangen var Macarena som vi aven dansade Macarena dansen till. Det var inte svart eftersom vi kor den i Ella varje dag. Dom hade aven med sig deras speciella ol som dom brygger sjalva. Vi lekte nagon konstig lek och den utslagne fick dricka olen. Det ar riktigt haftigt att hora dom sjunga och dansa. Det sista dom gjorde var att sjunga den Namibiska nationalsangen, och alla tog i sa att man fick gashud. Idag sover vi ute direkt under himlen, precis vid foten av bergskjedjan. Det skulle vara mycket stjarnor men det var molnigt sa vi sag inte sa manga. Pa tal om vadret, 10 minuter efter det att vi lamnade kusten och Swakopmund sa blev det ater stekhett, varmaste dagen hittills. Vi holl pa att grillas i Ella. Det ar jattekonstigt att det kan sla om sa snabbt fran Swakopmunds kyligare vader till stekhet sol. Men det kanske inte ar sa konstigt anda, vi ar ju i oknen...

31 augusti Efter halva natten var jag tvungen att ga in i taltet, det var for kallt och for blasigt for mig och min sovsack. Dessutom anfoll fladdermoss oss. Pa detta stalle fanns det varken el, vatten eller toalett, sa vi var skitiga nar vi steg pa Ella som skulle ta oss till Komanjab dar Himbafolket haller till. De pratar inte med klickljud som tur ar. Pa vagen dit gick Ella sonder sa det tog oss tre timmar mer att ta sig dit. Det var sa jakla varmt att jag holl pa att smalla av. Pa nasta campingplats fanns inte heller el. Det fanns bara kallvatten. Vi fick besoka en by dar Himbafolket bor. De ar nomader och flyttar dit dar det finns gras for deras boskap. Deras kvinnor gor sig i ordning ca tre timmar varje morgon. Dom har nagon slags egentillverkad skonhetskram som dom stror pa sig, sa dom ar nastan helt roda i hudfargen. Deras barn var sa gulliga, dom klattrade pa en och ville leka hela tiden. Eftersom barnen aven klattrar pa sina modrar sa ar dom roda och jag blev ocksa rod. Det tog flera dagar att fa bort fargen fran mig. Dom berattade hur de lever och hur det fungerar i deras samhalle. Vi fick aven besoka ett hem. Dom har en kung och en drottning. Kungen var borta nar vi var dar, och jag passade pa och fragade om jag fick ta hans plats... Det var inte ett kommissiellt besok utan dom var som "vanligt". Himbafolket ar en av fa folkslag i Namibia som inte ar sa "vasterlandskt" inspirerade annu. Pa campingplatsen tog jag en kort dusch (bara kallvatten). Det var riktigt riktigt skont. Denna campingplats hade ingen bar, sa vi hade handlat pa oss en hel del. Igar var en "vit" dag (forutom olleken med bushfolket), sa redan kl atta pa morgonen hittade Jou-Jou ett systembolag mitt ute i ingenstans. Jag tog dagens forsta ol kl 8.15... Pa kvallen satt vi runt lagerelden och hade det sa jakla kul. Jag forsokte lara dom saga "sju sjosjuka sjoman", men det var inte ens enkelt for mig efter alla ol jag hade druckit...

1 september De närmaste två dagarna skulle vi vara i Etosha nationalpark, vilket är en av resans höjdpunkter. Det kommer att bli flera safaris, eller gamedrive som man säger. Etosha är en av världens största nationalparker innehållande vilda afrikanska djur. Den är sa pass stor att det finns savann, skog, sumpmark och under regnperioden bildas det en stor insjö på området. Afrikas största elefanter finns i Etosha. Man kan inte se the big 5, det ar buffeln som saknas. Vi kom fram på eftermiddagen och gav oss ut direkt på den första game driven. Springbock, zebra och giraffer fanns i överflod. Vi såg aven gnu, vårtsvin, oryxantilop, elandantilop, schakal, kuduantilop och struts. Dagens höjdpunkt var när vi såg ett lejon långt bort. Han (självklart var det en hane…) var den slöaste jag har sett, han låg på en klippa på rygg med benen i vädret och solade. Under en timme studerade vi honom och han rörde på sig endast en gång. Vi gjorde ytterligare en gamedrive innan Owen gjorde den godaste maten hittills. Det var någonting med pumpa i. Elisabeth från Polen fyllde 30 år idag och Jou-Jou kom med en tårta. Alla från respektive land skulle sjunga ”happy birthday”. Från den svenska varianten skulle 4 X hurra bli ihågkommen. Vi är på den största campingplatsen Okaukuejo på Etosha, och här finns ett upplyst vattenhål som djuren kommer och dricker ur medan vi sitter på sköna parkbänkar och tittar på. På kvällen, då djuren som mest är aktiva, såg vi bl a svart noshörning (spetsnoshörning). Av de fyra djuren som ingår i the big 4 här i Etosha, har vi sett lejon, noshörning och elefant. Det återstår leopard, som tydligen är extremt skygg. I Botswana har vi chansen att se buffel och då fullbordar vi the big 5 i så fall. Att sitta vid vattenhålet till långt in på natten och dricka öl och se djur som noshörning, giraff och elefant är så as coolt att uppleva.

2 september Det var inte lätt sova, man hörde djur hela tiden, jag kunde känna igen lejonvrål och hyenaskrattet. Idag gjorde jag hela fyra stycken gamedrives. Den första var redan kl sex och vi såg bl a en hyena äta på en oryxantilop. Efter frukosten gick vi till campingplatsens vattenhål och såg hav av antiloper, gaseller och sebras. Det var mäktigt att se. Sen gjorde vi nästa gamedrive, och vi körde timme efter timme och såg inget ”speciellt” förutom massvis av antiloper och gaseller. Den överlägset fulaste var koantilopen. Det var rätt mycket sebra, giraff, struts och elefanter, för att inte tala om schakaler som även var inne på campingområdet och försökte välta omkull sophinkarna på natten. Vi flyttade nu campingplats till Halali i hjärtat av Etosha. Efter en snabbis i poolen var det åter en gamedrive. Nu såg vi lejon, tre honor och en hane. Dom gick över vägen och var bara ett par meter ifrån. Vilken upplevelse! Den fjärde och sista gamedriven idag var en kvälls/natt variant och var den bästa. Vi såg massvis av hyenor. En hyena jagade upp en leopard i ett träd. Tänk att få se en leopard! Nu har vi sett the big 4 i Etosha. Om vi ser buffel i Chobe i Botswana så har vi sett the big 5! När vi körde på vägen såg vi två röda ögon lysa. Det visade sig vara en lejonhona som låg och vilade sig på vägen. Vi stod endast 3-4 meter ifrån henne helt ensamma med henne i en helt öppen bil utan fönster eller skydd. Hon rörde inte en fena under den tid vi stod intill henne, hon tittade bara upp då och då för att sen åter lata sig. Jag är helt överväldigad att få uppleva detta, med ett helt vilt lejon på bara några meters avstånd i total mörker! Det cirkulerade en hel del hyenor i närheten av lejonet. Trots att noshörningar är skygga såg vi flera stycken. Det häftigaste var när en stod mitt i vägen när vi kom körande. Vilken dag det har varit, en av höjdpunkterna så här långt!

3 september Vi gick upp tidigt för att göra en sista gamedrive, och vi fick se en haltande hyena och två lejon. Runt lejonen fanns antiloper och gaseller, men lejonen låg bara ner och latade sig. Fem gamedrives på två dagar, vilken härlig upplevelse! Idag skulle vi köra långt, vi vänder nu åt söder och ska köra till Namibias huvudstad Windhoek, vilket även den populäraste ölen heter här i södra Afrika. Huvudstaden ligger mitt i Namibia. Och hela vägen är asfallt! Vi såg en hel del babianer på vägen, vilket vi inte tidigare har gjort i Namibia. Vi stannade till vid en marknad. Istället för att sälja saker till mig försökte de köpa min t-shirt och mina Jordan flip flopp… Det var en lång körning, åtta timmar. Väl på plats var det sightseening runt stan och sen till vårt hostel. Inget tält idag, skönt! Vi åt på en välkänd restaurang som var byggd och inredd som en djungelhydda. Det ble viltkött igen, såsom antilop, sebra och något annat kött som jag redan har glömt bort. Holländskan Regina fyller år imorgon, så hon bjud alla på första drinken. Eftersom vi var i storstan blev det självklart party party party på en klubb. Vi tog samtidigt avsked av de två tyskarna som tillkom i Swakopmund. Återigen delade jag rum med de supertrevliga spanjorerna och argentinskan. När jag kom hem hade de redan lagt sig och de hade lämnat den övre sängen av en tvåvåningssäng åt mig. Det fanns ingen stege och jag hade en hel del sprit i mig. Jag kom inte upp hur jag än försökte. Var finurlig nog att bygga en ramp av min stora ryggsäck och allt jag kunde hitta för att ta mig upp i sängen. De var tydligen vakna och skrattade gott utan min vetskap fick jag reda på dagen efter. Jag hade tydligen inte varit direkt tyst av mig…

4 september Det blev inte många timmars sömn. Idag skulle vi köra resans längsta etapp, 670 km. Vi skulle åka kl 6.30 men blev försenade. Nu skulle tre kanadensare och en japan tillkomma och de var försenade, så vi kom iväg tre timmar senare än beräknat. Vi körde på en bra väg enligt Jou-Jou, the Trans Kalahari highway. Om det här är en bra väg så är cykelbanan hemma utanför mig i världsklass. Japanen var hur trendig som helst, en riktig snobb men han var helt okej och trevlig. Vi satte kurs mot Kalahari öknen och staden Ghanzi inne i Botswana. Vi hade lovat varandra att inte dricka något idag. Det höll bara ett par timmar. På första stoppet ”råkade” vi köpa tre flaskor vodka. En flaska kostade bara 30 kr. Första Screwdrivern tog vi vid lunchtid. Regina fyllde som sagt år och vi hade förberett med ballonger och serpentiner mm, Ella såg riktigt festlig ut idag. Återigen blev det ”happy birthday” på alla språk, och den svenska varianten vann åter pris som bästa sång med sina 4 X hurra. Visste inte att jag hade en sån begåvning… I Ghanzi blev det uppträdande av lokala bushmän och vi kunde inte motstå dansen ”ostrich” (struts), det bara yrde sand om oss när vi dansade. Vi avslutade kvällen vid campingplatsens bar och återigen var det en hel del drickande. Vi har idag förlorat en timme eftersom vi ställde fram klockan en timme, det är alltså åter svensk tid.

5 september Botswana är stort, men det bor bara 1,6 miljoner invånare här. Vägarna är således lika tomma i Botswana som i Namibia. Skillnaden är att allt är asfalterat. Landet är rikast i Afrika och är lika demokratiskt som vilket annat västerländskt land som helst. Huvudnäringen är diamanter och pengarna satsas på skola och sjukvård och landet är inte korrumperat. Man vill bara ha ”rika” turister så det är inte många backpacker som får komma till Botswana. Nomad Tours (researrangören vi reser med) har dock tillstånd. När vi körde in i landet så ändrades landskapet igen. Det är en hel del boskap som åsnor och kossor på vägen så vi får se upp hela tiden. Vi åkte till staden Maun och handlade inför tre dagars turen till Okavangodeltat och växlade pengar till den lokala valutan Pula. I Namibia var det Sydafrikanska Rand som gällde, men i Botswana fungerar bara Pula. På eftermiddagen åkte vi till Mauns flygplats och gjorde en s k scenic flight. Vi flög i vääääääldigt små flygplan över Okavangodeltat. Det gungande ordentligt i flygplanet så att Ana spydde. Vi var sju personer i vårt flygplan och det var häftigt att se deltat uppifrån. Vi såg elefanter, noshörning, sebra och Springbock. Sedan i morse har jag velat byta batteri till systemkameran, men jag har totalt glömt bort det. När jag skulle börja fota, så var det slut på batterierna, typiskt! Jag hade dock min partykamera (lilla kameran) med mig men den kan inte zooma lika bra som min systemkamera med teleobjektiv. Eftersom vi flög i flera flygplan, och vi var först ner på marken, så väntade vi på de andra. Jag hade varit kissnödig länge så jag smet in på toa. När jag kom tillbaka fanns ingen kvar. Jag sprang ut från flygplatsen och fick precis se Ella köra iväg. Jag började kuta efter som en galning i mina flip flopp. Men Jou-Jou kör riktigt fort och dom lämnade mig ensam kvar på Mauns flygplats i mörkaste Botswana. Min plånbok, mobil, pass och andra viktiga handlingar var kvar i Ella. Så vad skulle jag göra nu? Jag kan inte gå in till flygplatsen (en pytteliten flygplats) för att få hjälp. Tänk er om de ställer frågorna; Vart ska du bo? Vart ska du åka härnäst? Hur kom du hit? Mina svar hade varit ”öhhhhhh ingen aning” och ”jag kom hit med Ella”. Dom hade nog idiotförklarat mig för de svaren. Jag köpte en cola och satte mig ner och väntade. Efter ca 15 minuter såg jag Ella. Det var en vacker syn! Gissa om alla garvade, och alla skojade om denna händelse under hela resan. Alla var så hänförda av flygresan och alla tittade på sina bilder, när Martin frågade hur mina bilder var. När han inte fick svar tittade han sig omkring och såg mig inte. Han gick fram till förarhytten och frågade Jou-Jou om jag satt vid hans sida. Jou-Jou hade inte svarat utan bara gjort en u-sväng…Jag var absolut inte orolig eller rädd, jag visste att de skulle komma tillbaka förr eller senare. Eftersom vi inte kommer att se röken av en bar på tre dagar så tillbringade vi tiden på campingplatsens bar tills de slängde ut oss. Jag erbjöd mig att låna nyckeln för att låsa senare, men det gick de inte med på…

6 september Okavangodeltat är världens största inlands vattendelta. Vattnet kommer från olika floder och mynnar ut här. Det har inte varit så mycket vatten som i år sedan 1961, så vattennivån är ovanligt högt. Det tar ca 11 månader innan vattnet når deltat och den tar med sig allt i sin väg trots att den flyter otroligt långsamt, så som krokodiler och flodhästar. Vi ska färdas i mokoro (en slags kanot) i tre dagar. Vi ska vara i bushen, så det finns varken el, vatten, toa, dusch eller andra bekvämligheter. Kl 07.21 tog vi första ölen och sen fortsatte det hela dagen. Jag och holländskan Marieke delade kanot medan en ung lokal tjej skötte mokoron.. Hon stod längst bak och stötte ifrån sig en tre meters påle för att få den låga mokoron framåt. Det var helt underbart att färdas i en mokoro i deltat. Det var så tyst och fridfullt att bara glida fram bland vass och andra växter. En underbar upplevelse! Vi såg elefanter under färden. Vi stannade mitt ute i ingenstans och satte upp tälten. Det var olidligt varmt och solen steker extra mycket vid vattnet. Så en badtur bland vassen var svalkande och skönt. Vi blev anvisade en säker plats och vi fick sköta mokoron själva. Det var inte enkelt att ta sig fram med pålen så guiderna fick sig ett gott skratt. Sen gick vi en bushwalk. Vi fick strikta säkerhetsregler för det fanns lejon och buffel mm i området. Efter endast tio minuter såg vi sebra och gnu, vi kom så nära som ca 100-200 meter från dom (observera att vi inte hade fordon att färdas i utan vi gick helt oskyddade!). Vi såg även impala, elefant och vårtsvin. Det var helt fantastiskt att vara så nära djuren helt oskyddad. Det roliga var att vi skulle vara naturellt klädda, alltså att inte ha starkt färgade kläder. Med mig på denna tur har jag bara tre t-shirts, och de är i chockrosa, chockblå och sebraliknande t-shirt. Anledningen till att vi inte skulle ha färgade kläder var att inte bli upptäckta av djuren. Trots min färgglada utstyrsel fick jag följa med under protest från guiden. På kvällen gick vi lös på en vodkaflaska runt lägerelden tillsammans med de roliga guiderna. Idag tog jag min första vätskeersättningstablett. Jag har inte druckit så mycket vatten, har däremot druckit andra saker som torkar ut en…

7 september Vi skulle bli väckta kl 5.30 för att bara klä på oss för att sedan göra en bushwalk. Jag sov med Japanen vars namn ingen kan uttala, så jag har döpt honom till Suzuki och alla har hakat på det namnet. Han gick upp kl 5 för att göra sig i ordning sin hippa utseende och naturligtvis kunde jag inte sova när han höll på. Hans pyjamas var en Hello Kitty grej, så jag kunde inte sluta att skratta för mig själv. Jag somnade med ett leende på läpparna igår kväll. På bushwalken såg vi elefant, gnu, giraff, struts, babian, impala och sebra. Vi kunde komma så nära som 20-30 meter på en giraff. När vi vilade på ett ställe kom några babianer oss riktigt nära åxå. Vi såg ett färskt lejonspår som var från natten, cool banana! Våran guide sa att det kunde vara ett lejon som tittade på oss nu. Jag vet inte om jag ska tro på det men vetskapen att det har gått ett lejon här för bara några timmar sen gör en riktigt upphetsad, för vi är som sagt helt oskyddade. Okavangodeltat är helt klart en av de absoluta höjdpunkterna så här långt, det hade jag verkligen inte förväntat mig. Jag trodde att det bara skulle vara ”vatten” överallt, men deltat har så mycket mer. Efter bushwalken latade vi oss i den extrema värmen och vi hoppade i vattnet för att svalka oss. Vi hade beachparty vid lagunen. Song hade givetvis sina elektroniksaker med sig, så vi dansade till Abba mitt ute i ingenstans långt inne i Botswanas okända djup. Om jag träffar Benny Andersson någon gång ska jag tala om det för honom. Sent på eftermiddagen var det mokoro igen som gällde, vi skulle göra en sunset cruise och försöka hitta flodhästar. Vi fick strikta förhållningsorder pga att flodhästar dödar flest människor av alla djur (undantaget malaria) i Afrika. Och självklart såg vi en. Vi satt i mokoron och såg honom dyka upp ur vattnet med endast ögon och näsa, vi var bara 100 meter från honom. Det var helt fantastiskt att höra honom grymta och ta luft för att sedan dyka ner igen. Så höll det på i ca 30 minuter innan vi drog vidare för att se solnedgången från mokoron. Det var en underbar solnedgång. Runt lägerelden började guiderna en spontandans med sång. Vi klappade händerna och dansade med. Vi hade helt enkelt skitkul med dom.. Sen vill dom givetvis att vi åxå skulle sjunga något från vårt eget land. Jag drog till med nubbevisan Tjofaderittan Lambo. Vi delade med oss av vår sprit till guiderna. Vi har levt med dom i snart tre dagar, så de har blivit våra vänner. Vi åt tillsammans och vi festade tillsammans, dom var härliga helt enkelt.

8 september På morgonen gjorde vi en kort bushwalk. Vi såg inga djur alls denna gång. Guiderna kallar denna vandring för bushwalk och inte för gamedrive (som t ex i Etosha) för att de inte kan garantera djur. I en bushwalk berättar de även om faunan. Återigen satt vi i mokoron och åkte tillbaka till civilisationen, det var så fridfullt att glida fram ljudlöst i det fina landskapet. Det var så avslappnande och otroligt bra för själen tror jag. När vi gled ljudlöst och fridfullt brakade det plötsligt till. Det lät som om ett flygplan skulle lyfta. Men det var hundratals sebror som korsade vår vattenväg. Det var en enastående syn att få se detta skådespel. Om jag ska sammanfatta Okavango äventyret så är det klart en av de stora höjdpunkterna så här långt, vilket jag absolut inte hade förväntat mig. Fantastiskt, underbart, enastående, sagolikt, ljuvligt, jag hittar inga andra ord som beskriver vistelsen i Okavangodeltat. Minussidan är insekterna, jag hade hittills inte behövt använda insektsmedel, men under dessa tre dagar tog jag slut på min tub. När vi kom fram i mokoron och skulle stiga på en lastbil som skulle ta oss till campingplatsen, så avslutade guiderna äventyret med sång och dans. Det blev ett stort puss och kramkalas med dom. Vi hade inte sett Ella på tre dagar och det kändes konstigt. När vi såg henne och Jou-Jou så blev det åter kramkalas. Hade inte varit på toa så det var rätt skönt att se en toa… Hade inte heller duschat på tre dagar så jag tog tidernas skönaste dusch. Jou-Jou stressade oss för vi skulle köra i fyra timmar och klockan var redan 14. Lite försenade styrde vi Ella mot Gweta och en campingplats som hade en enorm stor pool. Vi hade inte sett till en bar på hela tre dagar så gissa om det blev party på kvällen. Barpersonalen slängde (bokstavligt talat) ut oss vid 2 tiden. Men i ärlighetens namn så gjorde det inte så mycket för väckarklockan var satt till 4.45.

9 september Idag var det djurtema igen, vi skulle ta oss till Chobe Nationalpark som är känt för bl a sina elefanter. Vägen dit var hemsk, den var sämre än Namibias så det tog oss sju timmar att komma dit. I Botswana har dom konstiga regler, när man byter provins får man inte ta med sig köttet från den provins man lämnar. Jou-Jou nämnde anledningen till varför man inte får göra det, men jag lyssnade inte så noga då. Vid en provinsövergång vid en s k checkpoint får man stiga ur fordonen och sen genomsöker tjänstemän fordonet. Vi har smugglat rätt mycket kött från Namibia, för Botswana är ett dyrt land. I Chobe såg vi alla slags djur, inklusive buffel. Det betyder att jag nu har sett the Big 5, cool banana! Vi såg även lejon, krokodil och flodhästar. I varje hörn av Chobe fanns det elefanter. Vid ett tillfälle hamnade vi i en stor hjord, det var hundratals. Vi blev omringade av dom och några började bli aggressiva så våran guide lyckades snirkla sig bort från dom på något underligt sätt. Direkt efter game driven gjorde vi ytterligare en, men denna gång på en båt på Chobe River. Det var en s k sunsite game drive cruise. Vi såg en hel del krokodiler och flodhästar, och självklart elefanter. Det var rätt coolt att se alla djur från vattnet. Idag var det Owens sista middag, sen var det party i campingplatsens bar. Det gick som vanligt vilt till, denna gång berodde det på vi var tvungna att göra oss av med de Botswanska pengarna för imorgon åker vi till Zimbabwe. Jag måste ju skylla på något :) Det slutade med att vi dansade på bardisken. Det var en riktig partystämning men känslan att vi snart ska splittras kändes tungt, för vi har verkligen funnit varandra.

10 september Idag skulle vi köra över till Zimbabwe, och Jou-Jou hade förvarnat oss om att det kunde ta tid vid gränskontrollen. Om det gjorde! Dom hade inga datorer utan allt var manuellt. Tjänstemännen behövde ca 20 minuter per person, och för oss svenskar kostade det 30 USD. Kanadensarna fick pröjsa 75 USD, jag vet inte vad de har gjort för ont mot Zimbabwe. Vi körde direkt till Victoria Falls (staden heter det samma som de berömda fallen). Det var en liten mysig stad som aldrig är inblandad i de politiska konflikterna, så oroligheterna når aldrig staden. Anledningen är att det är så mycket turister här och därmed så strömmar det in utländsk valutan. Zimbabwe har inte längre någon egen valuta utan man använder USD eller Sydafrikanska Rand. Efter en sightseening i staden åkte vi till Victoriafallen. Fallen var riktigt imponerade och mäktiga och väldigt vackra att skåda. Victoriafallen är ett av de största vattenfallen i världen. På den högsta punkten är den 105 meter högt och 1,6 km brett. Det kommer så mycket vatten att det bildas ett vattenmoln som kan bli över en km högt. Det var David Livingstone som hittade fallen (nåja, han var den första västerlänningen som såg den) och när han inte återvände till Storbritannien så skickades en expedition till Afrika för att finna honom. De fann honom, och enligt historien yttrades de berömda orden ”Doctor Livingstone, I presume?” när man fann honom. Vattnet från fallen hamnar i den mäktiga Zambezifloden som bildar gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Efter att ha vandrat runt i Victoriafallen var det action som gällde. På en bro över Zambezifloden i närheten av Victoriafallen på Zambiasidan hoppade jag bungyjump. Bron var 111 meter hög. Det var första gången för mig och det var en härlig känsla att slänga sig ut med huvud före 111 meter upp… Sedan åkte vi vidare till vårt hotell som var riktigt hyggligt. Det fanns AC och en spa avdelning med massage mm. Återigen delade jag rum med det härliga Spanien och Argentina gänget. Redan hemma hade jag planerat att göra en övervakad (så klart) vandring med lejon. Vi åkte ut en bit utanför staden och fick säkerhetsinstruktioner och sen mötte vi lejonen. Wow!!! Vilken känsla det var att få träffa lejonen och att få klappa dom. Vi gick en s k vandring med lejonen i bushen, alltså inte inom inhägnat område utan ute i den vanliga naturen. Lejonen är större än vad man tror, de lejon vi träffade var 18 månader gamla och var en hane och en hona. De var varken drogade eller hade sina klor klippta. Det är ett projekt som går ut på att rehabilitera lejonen och släppa ut dom i det vilda igen. Vi fick även träffa en hane och hona som ”endast” var 13 månader gamla. Det här var helt klart en once-in-the-lifetime grej. På kvällen åt vi på den berömda restaurangen La Boma. Det var en av de häftigaste middagarna jag har upplevt. Restaurangen var uppbyggd som en afrikansk by och var en bufférestaurang. Man fick välja råkött som de sedan stekte. Självklart åt jag vilt från savannen. Det kryllade av dansare och vid flera tillfällen fick alla varsin trumma som vi fick trumma på. Det gick runt folk och målade olika djur i ansiktet på alla. Jag ville bli målad som en örn, men det slutade som en noshörning. Det gick även runt folk som flätade håret på afrikanskt vis. Innan vi gick in i restaurangen fick vi klä oss på afrikanskt vis. Det var näst sista natten med gänget så den avslutade vi sent sent.

11 september Den här dagen hade jag redan planerat in hemifrån. Jag skulle göra det adrenalinkickande Water Rafting på den mäktiga Zambezifloden. Water Raftingen i Victoriafallen är i världsklass och rankas som en femma på en skala mellan 1-5. Water Rafting är alltså forsränning och man sitter i en större uppblåsbar gummibåt och paddlar ner för forsar. Man ska försöka sitta kvar i båten, men det är inte lätt… Det är mycket vatten i floden väldigt strömt. Det är lömskt, för på ytan kan det vara lugnt, men är desto mer strömt under ytan. Ramlar man i så hinner man kana ner ca 1 km innan man blir upplockad, det är tur att man har flytväst och hjälm på sig. Jag kan försäkra att man inte är törstig efteråt för man dricker upp halva floden när man faller i… Vilken actionupplevelse det var! Det går inte att beskriva det med ord, för man måste uppleva det själv (helst på en ranking 5 bana). Eftersom jag försökte stajla till det flera gånger så föll jag i ett otal gånger. Första gången var en skräckupplevelse för jag visste inte var jag var i vattnet, om jag var upp och ner eller om jag var nära de vassa klipporna eller om jag hade krokodiler omkring mig. Dessutom var det så strömt att jag åkte ner en km innan jag blev upplockad. Våra guider i båtarna var Costa och Hippo, Costa var as cool, han gjorde så att vi föll i hela tiden. Vi stannade halvvägs på våran 32 km långa rutt innehållande 23 forsar och åt lunch. Efter lunchen (vi fick fly eftersom vilda babianer ville ha våran lunch) stannade vi till på ett ställe och hoppade från hööööga klippor. På andra sidan tittade 1-2 meters krokodiler på oss. De stora krokodilerna fanns nedströms och dessa små krokodiler var ofarliga för oss enligt Hippo. De två sista forsarna orkade inte Costa med oss. Den näst sista forsen slängde han i oss innan forsen så att vi fick bada igenom den. Den sista forsen fick vi stå på båtkanten, det var inte lätt att hålla balansen så vi hamnade i vattnet innan vi ens kom till forsen… Det var en underbar dag i en ännu underbarare natur på Zambezifloden. Floden är så att säga nedsänkt i en dal så vi omgärdades hela tiden av 200-300 meters klippor på var sin sida. Den ena sidan var Zimbabwe och den andra var Zambia. Undantaget fallskärmshoppningen i Australien var Water Raftingen den mest adrenalinkickande jag har gjort. Jag skrek nästan hela tiden så jag tappade rösten i två dagar. Sent på eftermiddagen gick vi till den lokala marknaden. Jag hade med mig allt jag inte ville ha med mig tillbaka hem. Vi hade fått tips av Jou-Jou att handla hem souvenirer från den här marknaden och att vi skulle betala med kläder, sovsäckar, filtar och skor, kort och gott det vi inte ville ha med oss tillbaka. Självklart gällde prutning. Jag bytte till mig fyra fina trästatyer för 6 t-shirt och 2 shorts samt 4 USD. För mig var det jobbigt att gå runt på marknaden för alla var och rykte i en och ville att jag skulle besöka just deras stånd. På tillbakavägen gick vi vilse, men det var inga problem för vi fick hjälp av lokalbefolkningen. Sista natten stannade vi kvar på hotellet och festade ordentligt hela natten.

12 september Efter några få timmars sömn träffades vi för en gemensam frukost. Hälften av oss skulle åka vidare med Ella till Johannesburg och därifrån flyga hem. Jag och de andra som inte skulle åka med Ella skulle flyga till Johannesburg från Victoria Falls eller från Livingstone i Zambia. Det var ett tårfyllt kramkalas på hotellet när vi tog farväl av de som skulle åka vidare med Ella. Vi andra träffades på flygplatsen i Johannesburg och umgicks några timmar. Återigen blev det en känslosam puss och kramkalas på Johannesburgs flygplats. Det kändes konstigt att alla splittrades åt varsitt håll. Vi har umgåtts tätt tätt ihop i tre veckor, och nu var det plötsligt över. Det blev nattflyg till London. Jag hoppades att jag skulle få de fyra mittersta platserna för mig själv, men så blev det inte för planet var nästan fullt.

13 september Jag sov knappt något på planet, och för första gången kände jag mig trött. Trots att det har varit sena nätter och tidiga mornar så kände jag aldrig av tröttheten. Jag var nog uppe i varv hela tiden och nu när det var över så släppte allt misstänker jag. Planet var en timme försenat från Johannesburg pga att en idiot till passagerare saknades och han hittades shoppande i taxfreen. Pga förseningen fick vi ingen parkeringsplats på Heathrow, så vi var tvungna att vänta ytterligare en timme på en sidobana till dess att en parkeringsplats blev ledig. Meningen var att jag skulle träffa Fabian en sista gång på Heathrow, men när jag skyndade mig till hans gate hade han redan stigit ombord på planet till Tyskland. På Heathrow kände jag mig dåsig och svimfärdig. Jag kommer inte ihåg så mycket från Heathrow, vilket känns läskigt så här efteråt. Under hela min resa har jag varit pigg och kry, men nu tror jag att allt släppte som sagt och jag bara försvann. På något sätt hamnade jag på Arlanda och jag vet fortfarande inte hur. På Arlanda träffade jag min brorsa för han skulle ta min packning (tack Tomas) för jag skulle direkt åka vidare på jobb till Bryssel, så jag skulle inte vara hemma förrän natten mellan måndag och tisdag. Ingen ro alls utan pang på direkt. Jag tror att jag kommer att sova hela den kommande helgen. Här tar min resa slut och om jag ska sammanfatta det så har det varit en enastående och underbar resa. Höjdpunkterna var hajarna, lejonen, Okavango, Etosha, Chobe, Victoriafallen och Dune 45. Minnena från dessa höjdpunkter kommer att svalna med tiden, likaså alla möten med de underbara afrikanska människorna. Trots fattigdomen så hade de alltid ett leende på läpparna och verkade trivas med sin tillvaro. Men mest av allt kommer jag att komma ihåg Ella familjen, det var en underbar grupp att resa med. Resan innefattade lika mycket social samvaro som att uppleva Afrika. Personer på en sån resa kan stjälpa hela resan, men på den här resan kom alla med öppna sinnen och bjöd på sig själva. Vi kom varandra riktigt nära på denna korta tid. Jag kommer never ever glömma Gabriella, Fabian, Song, Ed, Natalie, Cecilia, Marieake, Erika, Suzuki, Martin, Elisabeth, Pia, Sebastian, Ana, Jorge, Vout, Ells, Regina, Kees, Brent, Bryant, Ashley, Bradley, Owen, Jou-Jou och sist men inte minst Ella. Jag saknar dig redan Ella…