Logga in:
Traska uppför Kilima...
Redaktionen bloggar
Translate website

Expedition Kilimanjaro Day 3 + Day 4

Dag tre under vår bestigning av Kilimanjaro var vacker. Strålande sol och bara nån minusgrad. Min mage ville inte mer samarbeta, men jag är inte den som ger upp. Än så länge fick jag iaf behålla vätskan. Takka och jag började dagen med att göra yogaställningar balanserandes på vulkanstenarna utanför vår stuga. Sen tävlade vi om vem som kunde hålla balansen längst tid. Han snackade om "slackline" och jag talade om balansbollar och kettlebells. Han tycke att jag skulle med dem till Mount Kenya, samt påstod att klättring var som yoga. Jag tyckte att han skulle börja cykla mtb :)

Denna dagen var utmaningen att ta oss till Kibo Hut på 4700m. Vi kom igång strax efter frukost (då jag endast drack milo) och ganska snart försvann det där fina vädret. Vi gick genom ett kargt månlandskap och nu fanns det inte längre ens vacker natur att glädjas åt. Det var nu expeditionen började på allvar. Jag blev tagen för fortkörning av vår guide och fick sträng tillsägelse att hålla mig bakom Takka och ta det lugnt...haha...Ganska snart började det regna och snart övergick det till hagel som ibland var snöblandat. Vi passerade The Last Waterpoint och vi vandrade mest under stillsam tystnad. Det tog oss 7 timmar att i långsamt tempo komma till Kibo campen. Vädret hade inte varit med oss denna dagen. Jag var fortfarande illamående och det kändes att luften hade blivit tunnare. Det var mycket stökigt på Kibo hut. Mycket folk, blött, kallt och jag mådde väldigt kass. Efter att mina krigarjapaner ätit middag skulle vi lägga oss och vila ett par timmar. Det var inte det lättaste. Vi skulle sova 12 stycken i en gemensam sal, där vissa av dessa dessutom serverades mat. Jag fick underslafen i sängen precis vid dörren. Must have been my lucky day! Klockan var strax efter 19 när jag kröp ner i sovsäcken i mina blöta kläder... för det är ju faktiskt så att kläderna torkar snabbare om man ångar bort vätskan med den egna kroppsvärmen. Det fanns ju ingen chans att kläderna skulle torka nåt när det var nollgradigt i luften. Och det fanns inte en chans att jag skulle få nån sömn. Folk sprang in och ut hela tiden... Det prasslades och packades med plastkassar till en förbannelse. Vissa kunde inte heller stänga dörren om sig och då drog den ohyggligt kalla och fuktiga bergsluften rakt in i min säng. Som jag blängde när kinesen drog igång sin rakapparat! Och tydligt fungerar min mördarblick även utan linser och glasögon som förstärkning, för han tog sin väsnande apparat och lämnade rummet. Fast vad spelade det för roll. Jag låg bara och störde mig på allt och sov inte ett smack. Blev snarare glad när vår guide kom in strax efter klockan 23 och sa att det var dags att gå upp. It was time...

Pannlampsfolket intog berget och likt ett pärlband vandrade de sicksack i mörkret upp mot den stjärnklara himmelen. Det var vackert. Och det var tur att det var mörkt. Vi gick på led i ett mycket långsamt tempo. Trots detta passerade vi Nya Zeeländaren med den sjukt sexiga accenten och han tittade på mig och sa: Hi Champ! You look strong today. You are gonna make it. Klart man ler tillbaka när tårna krullar sig i kängorna bara av att höra rösten. Men jag var inte stark. Jag hade inte ätit på mycket länge och jag kunde inte ens behålla någon vätska längre. Vet ni att det smakar inte så gott att få upp dextozol blandat med resorbvatten genom näsan... Och odören från toaletthålet i golvet på Kibo hut skulle ta dö på vem som helst. Det är inte så charmigt att behöva spy genom hålet, känna stanken i näsborrarna och samtidigt se att så många har problem med att pricka hålet när de på huk ska göra nummer två.... samtidigt som benen skakar och kroppen kämpar med att hålla balansen.

Denna natten gick ut på att för varje steg som kändes bra bara tillåta sig att le inombords. För vissa steg var för långa och det kändes i kroppen med en gång. Vissa steg höll man på att tappa balansen och nerför berget ville man knappast falla. Vissa steg ville man bara lägga sig ner och dö. Vissa steg gjorde magen grymt ont. Vissa steg glömde man andas rätt... andas in genom näsan, andas ut genom munnen...tappade man andningen var det bara att lyssna på den bakom eller framför och sen komma in i det igen. Djupa andetag. Det fanns inte mycket syre här. Hur jävla högt var det där berget egentligen??? Det var inte bara trycket från pannlampan som smärtade utan det fanns nåt mer som gjorde ont. Syrebristen gjorde att man blev knäppare än vanligt. Ibland stelnade fingrarna av köld, trots att jag hade varma vantar. Och vissa steg var perfekta! Det var på dessa stegen man levde. Och det var då ett luckorus spred sig i den energilösa kroppen.

Efter 4 timmar kunde jag inte längre hålla magen i schack. Jag började spy. Och har man väl börjat spy...ja då gör man det sen... Snabbt var guiden framme och kände på min puls, men den var ok. Det var bara min mage som trilskades. Jag fick tillåtelse att fortsätta. En av doktorerna, veterinären och jag hade bildat en liten snabbgående subgrupp tillsammans med två guider. Mitt vatten hade frusit till is, men varje gång jag spytt kom veterinären fram med sin camelbag och lät mig dricka. Och trots att jag visste att jag bara skulle få behålla vätskan i nån halvtimme så drack jag girigt och sen kämpade jag med magen för att få behålla det. Tills magen vann.

När vi nådde Gilmans point på omkring 5600m var jag fruktansvärt glad. Jag visste att om man nådde dit, då skulle man utan problem ta sig ytterligare 2 timmars vandring till toppen. I mörkret tog vi en snabbt fotostopp och sen gick vi på snö mot Uhuru. Det var strålande vackert däruppe. Vi såg en fantastisk soluppgång. Glaciären fanns fortfarande där. Jag spydde och fick guidens sista toalettpapper att snygga till mig med innan vi kom fram till the top och Africa. Och så stod jag där!!!! Klocka 7 på julaftons morgon nådde jag toppen av Kilimanjaro tillsammans med två krigarjapaner! En som dessutom gått hela vägen i skidpjäxor!!! Jag fattade knappt att vi var där. Jag läste inte ens på skylten.... Det var mycket folk där så det var bara att ställa sig i foto-kön och sen bli förevigad. Det är där och då...på toppen av Kilimanjaro, som man inte vill att batteriet i kameran ska lysa rött! Det gjorde det. Man kan gråta för minsta lilla.... Men det gick att ta kort och sen visade batteriet fullt igen. Tyckte faktiskt att det var ett uruselt skämt från min kameras sida.Det tog mig 7 timmar att nå toppen. 5895 meter!!!! Känn på den!

Jag insåg först när vi vänt och gått ett par hundra meter att jag faktiskt hade lyckats med min expedition. Då tårades ögonen och jag fick bita mig själv hårt i läppen. All smärta förvandlades till eufori. Jag hade klarat att bestiga afrikas högsta berg! Mitt psyke och min fysik klarade det. Min envishet vann över den grymmaste höjdsjukan jag varit med om. Om jag har växt nån centimeter, så vet ni varför. Om jag har nån millimeter bredare leende, så vet ni varför. Om jag har ett litet mer kaxigare självförtroende, så vet ni varför. Det är dessa tillfällen av prestation som gör mig till den jag är.

Vandring nedför berget tog 4 timmar och det gick undan. Jag trodde att det skulle vara hårt för knäna, men vi kanade snarare ner i mjukt rullgrus. Det var som att åka skidor. När vi kom ner till Kibo hut igen försökte jag dricka pinapplejuice, men det funkade fortfarande inte. Min mage vägrade samarbeta. Vi vilade 30 min och sen fortsatte vi mot Horombo hut. Eftersom våra guider visste att det skulle komma mycket folk dit och de ville ge oss de bästa sovplatserna, så hade vi bråttom. Jag vet inte vart jag fick min energi ifrån, men jag språngmarschade de 12 kilometrarna tillsammans med bärarna i ett rasandes tempo. Det var ihållande regn igen och vi sprang på utan paus för att komma fram på 1 timme och 15 min! Jag måste garanterat ha klarat uttagningstestet för att bli en bra bärrare. Lite mer svettdoft, en brusandes transistorradio och en säck på huvudet och jag kunde vara en av dem.

Väl på plats sov jag nån timme och sen tvättade jag håret. Jo, jag lyxade till mig och använde det varma vattnet som vi fick av våra bärare till att tvätta håret. Då kände jag mig fräsch :) Orkeslös, men lycklig och fräsch!

I did it.

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer

Per 1/1-10

Starkt jobbat!

Adam S 31/12-09

Usch den där strappatsen lät inte för skoj nä, men måste ju ha känts grymt fantastiskt att få klättra ner igen sedan ja! Fina berättelser! Hoppas du får ett gott nytt år! Kram

Madde Mäss 28/12-09

Att du bara orka springa ner efteråt de fatta ja inte..själv att ja nog segnat ihop där uppe när insett att ja klarat det :) ..behöver ju inte ens fråga om du hade en bra jul.. Missänker i alla fall att det goda övervägde det onda utan problem! :D

Linda 28/12-09

Herregud Pernilla... Jag fattar inte var du får all din energi ifrån. Starkt jobbat!!

Jacob S 28/12-09

Grymt bra gjort! Det finns inget bättre än att stå på en topp och konstatera att allt man ser runt hela horisonten är lägre än där man själv är. Än så länge så har du inte gått om mig i höjdligan, men Kili är respektabelt i och med att man utgår från ganska låg höjd. Man blir ju grymt sugen, men man kanske skall satsa på lite längre acklimatisering i så fall?

Boel 26/12-09

You did it :-D vilken härlig känsla det måste vara! Kul att läsa dina berättelser känns som jag får resa lite jag med då :-) och hi hi mtb på japanska det skulle va nåt ;-)

Urban 26/12-09

Grattis Pernilla Kan smilet bli större än vad det brukar? Undrar hur lång du blivit? Ta igen dig nu och ha dé så bra.

Per 26/12-09

Grattis! Det är härligt att känna lyckan när man har klarat någonting trots dåliga förutsättningar-magproblem och därtill automatiskt sömnproblem kan knäcka även den bästa krigaren.

David 26/12-09

Bra gjort, Pernilla!! Fantastisk berättelse! Vi välkomnar dig hem igen! Ska bli kul att se dig igen! God fortsättning.

Hyresgäst 26/12-09

Helt grymt, saknar ord!

PelleE 25/12-09

Vilken kämpa du är! Bra jobbat. (Jag vet själv hur jobbigt det kan vara med höjdsjuka, sedan jag fick sätta mig ner och vila var 20:e meter i La Paz. Och du hade väl inte ens tillgång till något cocabladste...) Vilket äventyr, och vilka härliga japanare du fick med dig! Det här lär väl bli din mest minnesvärda julafton. Hoppas du hinner piggna till och att resten av resan blir bra.

Marita 25/12-09

Bra kämpat. Du är underbar. Nu har du avverkat ännu ett av dina mål. Kom några tårar när jag läste. Hoppas du blir bättre i magen.

AndreasF 25/12-09

Tack för en härlig redogörelse. Jag är grymt imponerad av dig Pernilla! God fortsättning på julen och resan.

LT 25/12-09

Härligt, härligt! Vilken spännande läsning.