Vilka veckor!

För det första: internet är kalasdyrt på samoa. Vi pratar 75 svenska kronor för en timme... Därav inget bloggande. Och värmen medför inte direkt en väldig lust att fokusera på en iphones tangentbord...

Dock. Samoa är kalas. Befolkningen är oerhört hjälpsam, om man går längs vägkanten stannar folk och erbjuder en skjuts, telefon och allt möjligt. Tummen är allt bra överflödig här!Vi har anlänt mitt under regnperioden här. Noll turism med andra ord! Och mycket regn har det bara synts till de sista dagarna, så det har faktiskt varit toppenbra.Vi stannade på namua Island en natt. Att bo öde är trots allt ganska dyrt, men roligt att ha testat. Vi fick se sköldpaddor även denna gång. Någon snäll ringde en granne, som ringde en granne, som ringde en granne, som hade bil och kom och skjutsade oss till lalomanu beach. Nu befinner vi oss alltså där tsunamin 2009 slog till som värst, men där allt är återuppbyggt. Taufua var detta. Perfekt strand, och vi fick vår lilla fale precis vid strandkanten. På pålar, pga tidvattnet. Som är sjukt lurigt för övrigt! Australienska grabbar. 6 stycken oerhört trevliga (och galet jävla attraktiva!) sådana. Surfare, professionella sådana ifrån bondai beach och manly, sydney. Två saliga flickor. Ida- åh hjälp, mamma jag är ledsen, men om någon av dom hade frågat om jag ville gifta mig... I vilket fall. Flickorna följde med ovanstående till en partybåt den kvällen, och dansade . Lyckliga under en stjärnklar himmel och med väldigt dansanta såväl samoaner som australiensare. Dock. Så stänger barer och utställen prompt vid tolvslaget. Väldigt tidigt, men väldigt bra för morgondagens aktiviteter. Kvällen därpå fick vi se fiafia, samoansk dans. Lite Hawaii över detta, onekligen. Alla flickor drogs upp och vi skulle lära oss att dansa! Oj vad svårt det var. Och alla pojkar skrattade. Men hihi skrattar bäst som skrattar sist, pojkarnas tur! Och detta gick inte riktigt lika bra... Musiken skruvades upp. Ölen korkades upp, vailima är samoansk öl. Väldigt god! Till och med att Mathilda gillar den! Skumt men så sant, ska dock sluta med detta när vi kommer härifrån! Lovely. Så nu hade dansen förflyttats ifrån en båt i Apia's hamn till stranden i lalomanu. Under stjärnorna. Med australiensare och samoaner. Nästa dag var söndag. Väldigt uppmärksammat på väldigt kristna Samoa. Vi blev bjudna på lunch, en buffé med samoansk mat. Australiensarna var lite ledsna på oss för att vi inte skulle stanna. Här är ju som sagt lågsäsong, så det var säkert roligt för dem när 4 svenskar kom dit. Nåväl, vi hade blivit rekommenderade ytterligare ett ställe längs kusten, så vi åkte. Här blev vi sjuka. Pojkarna drabbades värst, men flickorna var inte helt pigga de heller... Så här stannade allt upp . Planen var att åka över till nästa ö hyfsat omgående, men icke. Dessutom var de väldigt obehagliga på det nya stället, så när det hade lugnat sig så återvände vi till taufua. Glada australiensare. Det blev dagar av återhämtning, vailima och massor av sol och bad. Böcker. En kväll drog sonen till ägaren med Ida och en norsk grabb hem till sig. Gigantiskt hus, stora öppna ytor. Begravningsplatser sedan de omkomna i tsunamin utanför varje hus. Detta låg på toppen av berget, hit många flyttat i föregående syfte för en ny tsunami. Reven håller på att återhämta sig, men vi upptäckte stora skillnader mellan de förstörda och icke förstörda under snorklingsturerna. Vilket exotiskt land vi befinner oss i. Det måste sägas. Papaya, kakaofrukter och bananer hängandes i träden. Brödfrukt. Söderhavsö. Men så blev vi tvungna att dra oss tillbaka till Apia för de sista dagarna. Många kramar, Facebook byten osv. Vi älskade taufua. Njöt av de få backpackers sällskap som dök upp och den fantastiska familj som ägde stället och tog hand om oss. Här slår det en hur långt bort vi befinner oss. Faktiskt på andra sidan jorden, Hawaii är grannen. Vi kanske aldrig träffar dessa underbara människor igen? Men så får man tänka om. Världen är liten. Nya människor och nya erfarenheter väntar. 3 månader kvar. Så åkte vi tillbaka till aniva, och Apia.