Efter manga timmar pa flygplan och flygplatser sa har vi nu solat och badat i tva dagar. Harligt! Speciellt efter de manga arbetade timmar vi slitit igenom efter studenten for denna resa, men nu ar vi har! Tiden gar fort.

Vi har kommit fram till att vara blond, det ar nagot inte helt vanligt har... men inte ett valdigt problem. Inte i turistorterna iallafall.

Ida sag inte alltfor mycket avvagen hit genom oken och sand, eftersom hon snabbt somnade pa Mathildas axel. Vilken angel. Enda gangen hon vaknade var nar bussen stannade i Dubai (Vi landade i Abu Dhabi) och vi hoppade over till en taxi. Lagligt att sta och vanta sa fint dar. Somntuta ida somnade snabbt om igen. Tur Mathilda tar hand om henne! Sand sand sand... blanka hoga hoga hus hushushus... sand sand sand... Naja. Lilla ida far se det nar vi aker tillbaka till Dubai imorgon!

Glassen far en ofantlig massa poang. Kalasgod! Stort plus till Ras al Khaimah. Och palmerna!

Mathilda ar brun och vacker. Ida mest blond. och vacker.

SO LONG!

Dubai!

Speciell, fantastisk plats. Vi hade tre dagar: Sa vi borjade med att besoka

Dubai Mall och Det hoga tornet. Tanken var nog att man skulle komma med bil, for det var inte helt latt att ta sig in, men med hjalp av parkeringshuset sa ! ;)

Allt fanns. ALLT. Stort som tusan! Och det var ju varldens storsta shoppingcenter, bokstavligen. Utanfor finns det hoga tornet, 818 m. Svart att forsta hur hogt det ar nar man star bredvid! Och tyvarr kunde man inte aka med nagon tour upp forann efter vi skulle ha lamnat Dubai, och det var ju naturligtvis inte helt billigt. Men vackert var det!

Nedanfor fanns Dubai fountain. Som bjod vid sarskilda tidpunkter pa en vacker vattenshow till musik, och massor av manniskor samlades for att lyssna och titta. Oerhort mysigt!

Marinan. Inte en helt bra start pa nasta dag dock, en riktig turistfalla! Vackra hotell och en strand, men inte mycket mer an sa. Vidare ut pa den konstgjorda on som ar formad som en palm, och Atlantis. Dar var det desto mer folk! Som sprang ut och in i den tillhorande gallerian och vattenlandet. Vi tog oss tillbaka med en sa att kallad metro (i luften) sa vi skulle fa lite mer insight uppifran. Denna verkade dock vara hyfsat ny, eftersom det inte direkt fanns nagon anslutning till denna sedan. Naval!

Dubai Festival City. Lite skeptiska var vi nar chaufforen slappte av oss vid Ikea, (IKEA!) men det var kalasfint dar bakom med alla batar och den vackra havsutsikten:) Kvallen avslutades pa hard rock cafe, eftersom det var sista kvallen vi hade sallskap med Mathildas familj. Mycket trevligt!

Fantastisk stad. Galet mycket sand, och bensinen kostade typ mellan 3 och 4 kronor. Mustang, Lexus och Ferrari tillhorde mer regeln an undantaget. Men visst fanns det en annan sida: indierna forde lite handel av kopior pa bakgarden. Men det var roligt det ocksa!

Efter en valdans massa timmar pa flygplatser och flygplan (Svart att rakna efter, men vi sov inte pa ca 30 timmar) sa kom vi fram! Hej Wellington! Hej Anna, Filip och Bjorn! Glatt som tusan. Sa vi mottes upp och jobbade hart med jetlaggen i ett par dagar, kollade in Wellington. Oerhort mysig stad! Vi kollade in den botaniska tradgarden, och tog oss upp pa Mount Victoria, dar vi letade efter hobbitarnas gomstallen (Overallt pa Nya Zeeland finns inspelningsplatser ifran filmen Lord of the rings, naturen och miljon ar ju helt fantastisk har!) och lekte.

Det gjordes aven ett besok pa Te Papa, ett fantastiskt museum som innehaller allt man skulle behova veta om NZ. Hur kan det vara gratis?

Vi har atit sushi! Och det var gott!

WEI WELLINGTON! Imorgon kliver vi pa kiwibussen och tar oss over till sydon.

Av bussen! Efter ett antal timmars tjat av en valdigt trevlig men galen busschauffor sa ar vi framme. Och vi fick dessutom vara med om en vacker men dimmig farjtur mellan oarna:)

Framme! Vacker strand, vykortsliknande pa sina stallen med sitt turkosa vatten. Vi blir kvar har ett par dagar, Forst att for att fira Filip som fyller ar idag (GRATTIS!) och for att paddla kajak upp i Abel Tasman nationalpark. GLATT.

Nu blir det glass!

Kajaktur!

Vackert väder och allt ! I kaiteriteri kajakade vi två mil längs med Abel tasman nationalpark (Abel tasman kom till NZ på 1600-talet) vilket tog oss hela dagen. Vi började med att ta oss sträckan med vattentaxin , och fick kasta oss i kajakerna innan tidvattnet tog med dem för oss. Så vi två har alltså kajakat, utan att ha riktig koll på hur man skulle göra! Det gick bra... Men sakta... Kämpade och slet. Efter halva vägen fick vi vars en schweizare som hjälpe oss hemåt i en någorlunda mer normal takt. Men det var en vacker dag ! Och vi såg sälar, de var så nära! Och lekte bara några meter ifrån oss. Två gånger stannade vi, och getingarna var överallt längs dessa stränderna ( varför, när vi inte hade sett dem någon annanstans?) så vi fick äta lunch ute i vattnet.
Lång dag, kanske inte helt värt pengarna för mest slit på öppet vatten, men trots allt en upplevelse!

Så, efter ett par dagar i kaiteriteri tar vi oss längre ner på sydön. Första dagen till westport, som faktiskt inte var någonting. I kaiteriteri hade vi plockat upp en pojke ifrån Simrishamn, som för tillfället gör vår grupp till en liten skara på hela sex personer som reser ihop. Fredrik heter han. Sånär vi satte oss på bussen igen på morgonen så åkte vi mot the poopub (vem som nu döper sitt ställe till det? ) nåja. Vi åkte, men plötsligt så icke. Bussen ville inte röra sig en meter . Men värre kunde det varit, det hände precis vid en fantastisk strand, som fick underhålla ca 50 backpackers i några timmar tills en ny buss kom. Och vädret var fantastiskt! Så inte hade vi något att klaga på inte. Till slut kom vi iallafall iväg. På vägen till the poopub så stannade vi vid en maskerad butik, en av det slaget som skulle passa vår budget. Eftersom the poopub endast är öppet för de backpackers som reser med kiwiexperience bussarna, så anordnas det maskeradfest där, vilket vi alltså skulle på. Vi stannade även vid panncake rocks, klippor som ser ut som högar med pannkakor. Oerhört vackert med de kraftfulla vattenmassorna som sköljde in från havet, och vi hade ju en fantastisk tur med vädret. Det har vi faktiskt haft enda sedan vi kom! Vädret ska ju vara lite speciellt här. Det skiftar väldigt varje dag, det kan regna massor för att vara en helt klarblå himmel tio minuter senare. Vilket naturligtvis kan vara både positivt och negativt. :)

Så anlände vi till poobar! Liz, ägaren är 87 år. Ball. Mitt ute i ingenting. Dock 3 min promenad till havet, och 6 min till sjön. Och naturligtvis en klarblå himmel! Och där ute i ingenting skulle vi bo över natten i sunkiga baracker (väldigt svårt att beskriva hur det faktiskt såg ut, det var ett riktigt hemmabygge ) och festa i en bar med kepsar hängandes i taket och tusentals bilder hängandes på väggarna med bilder ifrån alla de backpackers som tidigare klätt ut sig till allt möjligt i denna stackars väldigt underligt doftande bar. Men oj vad vi hade det roligt! God mat fick vi (11 dollar, plus att det fick gå jävligt fort, vi hade inte ätit upp innan resten redan hade städat efter sig och gått. Men , maten var god!) och dansade till låtar som vi dansade till på lågstadiet senast. Kalasfint! Team Sweden gick bort till sjön mitt i natten , och fick följa lysmaskarna dit. Hedersord, stjärnorna måste vara fler här...
Så, efter några timmars sömn, och många liter vatten, klättrar vi upp på bussen igen. Mot Frans Josef!

Frans Josef!

Trötta och glada stannar vi på bushmans center på vägen till Frans Josef . Oerhört konstigt ställe! Ett litet museum där man kollade på pungråttor, eller possums. Och vi fick lära oss hur man dödar hjortar. Och klappa på getter. Utanför stod en giljotin.
Vilken turistfälla.
Men Frans Josef är fantastisk ! Glaciären, bergen , den underbara lilla byn . Vi begav oss alltså upp på en åtta timmars klättring/vandring/ krypning uppför glaciären . Och detta är oerhört svårt att beskriva , hur man trycker sig fram mellan två isblock som tar slut många meter ovanför ditt huvud, och du undrar hur i hela världen du ska kunna ta dig igenom utan att fastna. Hur solen strålar genom isblåa berg av ett nästan sagoslott runt dig av tinnar och torn av is. Det var en oerhörd upplevelse, och naturligtvis hade vi kalas väder! Så där klättrade vi fram med hjälp av vår guide, i cykelbyxor linne och vantar. Kalas!
När vi satt på bussen hem, var vi ju dock trötta. Helt lyckliga över livet dock. Och helt fel var det ju inte att få kliva ner i the hot pools, ett litet miniparadis av varma pooler med våra ömma kroppar. Men oj vad lyckliga vi var. Vi hade dessutom en väldig tur, hostlet (finaste hittills!) firade årsjubileum, så det var ett väldigt kalasande i barerna. Och där sprang vi naturligtvis på fler svenskar , som man gör lite överallt, som vi ska försöka möta upp i QT om några dagar för att fira en av grabbarnas födelsedagar. Vilken dag! LIVET I NZ! Glada flickor!

Bergigt och vackert, och tillsammans med lake Wanaka blev detta en fantastisk miljö! Helt enkelt perfekt för en titt ifrån ovan.
Dagen började tidigt med en tur till Wanaka airport! Vi stod inför något av det häftigaste i våra liv - Skydive! På med overallen, som förresten var orange, och selen. Där stod Ida, Mathilda och Fredrik spända på vad de skulle få uppleva. Instruktörerna kom, det lilla röda planet kom och det var bara att hoppa in. Längre och längre från marken kom vi och första stoppet var på 12,000 ft höjd, men inte tillräckligt högt för oss. Vi fortsatte med syrgasmaskar över mun och näsa. 15,000 ft, det var sista "stoppet", en efter en hoppade vi ut - Fredrik , Ida och sen Mathilda. Med en hastighet på över 200 km/h tog vi oss i frittfall ut genom dörren! Frittfall i 60 sekunder. Underbara känsla! Det var helt fantastiskt, så mycket bättre än vad man någon sin kunnat drömma om! Fallskärmen fälldes ut och allting stannade, utsikten var fantastisk! Mount Cook, lake Wanaka, alla åkrar och nz näst längsta flod slingrande genom landskapet under oss. Seglande ner i en hastighet på ca 40 km/h landade vi tillslut på maken! En fantastisk upplevelse som är omöjlig att beskriva, så att någon skulle förstå.
Vi har fortfarande svårt att förstå vad som verkligen har hänt, att vi verkligen har gjort det. Och imorgon fortsätter det, med någonting som antagligen inte är lika fridfullt - bungy jump.Vi befinner oss nu i Queenstown och planerar att stanna ett tag. Staden är full av liv, så här lär vi bli sysselsatta!

Tidig morgon, nervös morgon! Ida är en tuff brud och blev inte speciellt nervös för dagens bravader, medans Mathilda var full av rädsla även efter! 40 minuter från Queenstown ligger Nevis och NZ högsta bungy! På med utrustning, vägning och säkerhets instruktuoner sedan var det bara att ta sig ut på plattformen. Mathilda var näst sist ut och Ida sist. 134 meter var hoppet, och eftersom vi är små nätta flickor fick vi snällt stå på marken och titta när de andra en efter en tog steget ut. Nevis står på ett fritt fall på lite mer än 8 sekunder, vilket är väldigt lång tid att falla! Man hinner tänka. Flera av oss skakade inför det som väntade, vilket kanske också gjorde att man inte fick chansen att njuta som man borde. För det var verkligen en fantastisk känsla, det där fallet ner i avgrunden. Mathilda gjorde ett perfekt dyk ner, och gjorde allt rätt. Fantastiskt duktig flicka det där! Ida där emot, gick det inte inte helt som det skulle för. Hon dök, men någon gång lyckas hon vrida på kroppen så fötterna kommer först. Hur man nu lyckas med det? Resultatet blir ju iallafall att när hon kommer längst ner så slår hon över, och då hon studsar upp så spinner Linan och hon med den. Men eftersom nervositeten av någon anledning inte slagit sig in hos henne så njöt hon fullt ut över att slängas i en väldans hastighet utan kontroll, och allt gick bra!
Kan tillägga att damernas hopp finns både på bild och film, och kommer förhoppningsvis att finnas tillgängliga för den som hade velat se så småningom. Detta gäller även vårt Skydive!
Trötta flickor åkte med de andra tillbaka till qt för att äta gigantiska hamburgare (absolut de bästa någonsin!) och slänga sig ner i gräset i mini parken runt hörnet utanför nomads där vi bor ett par dagar nu. Känslan av att slappna av i hela kroppen kom över det lilla sällskapet där på gräsmattan i värman ifrån solen. En fantastisk känsla att njuta fullt ut av livet tillsammans med människor man tycker så mycket om och slänga av sig flipflopen i gräset och känna grässtråna mot tårna. Livet är allt bra fantastiskt.

Men sen kommer det till det faktum, att när man gjort av världens topp bungy så måste man fira. Utgang folket! Vi vill uppmana alla som är i NZ och i QT att ta sig tillfälle att dansa natten lång, för det är här det händer. Människor ifrån världens flesta hörn samlas för att dricka underbart god öl och skrika med i höga decibel av musiken. Under kvällen pratar man med de flesta nationaliteter (även om majoriteten definitivt är tyskar!) och alla är trevliga och glada och berättar gärna om sig själva och sitt liv. Vi är inte så ofta lika, men vi har alla samlats här av samma anledning. Att lära känna trevliga människor och för att ha jävligt roligt!

Milford sound!

Vi var på utgången ja. Och alla som var så trevliga och sociala. Så vi frågade: hur var Milford sound? Vi skulle ju dit om bara några timmar. Svaren var väldigt varierande. Allt ifrån att det var det vackraste i hela NZ , andra tyckte det mest var lite berg, och inget speciellt.
Och några timmar senare sitter allihop på bussen. 4 timmars bussresa ut, och på vägen kör man på vad som är klassats som NZ vackraste väg. Och visst var det vackert! Vi befinner oss alltså i NZ största nationalpark. Vi kom så småningom fram och skulle kliva ombord. Väl ombord åt vi buffé, ( som ingick i priset, kalas) och kollade in det magnifika landskap som omslöt oss. Berg som sträckte sig oerhört både brant och högt på båda sidor om fjorden (om det nu var det) täckta av grönska. Vattenfall som sipprade fram lite varstans över klippväggarna. Det var ett sådant landskap som bara finns på film. I och för sig slår det en ganska ofta i detta landet hur fantastisk naturen och omgivningarna faktiskt är här. Det känns som om vi befinner oss i en saga. Dock, så var denna plats på nästa nivå. Kalas!

Roadtrip!

Ida, Mathilda, Filip, Fredrik (Simrishamn), Jan (Tyskland), Simon (Tyskland) och Martin (England). Sju backpackers, två bilar och två tält. Kuddar och filtar.
Queenstown -> Invercargill -> Dunedin-> Queenstown.
Så nu blir det lek! I 4 nätter. Inbjudan till roadtripen nådde oss i söndagskväll. Så måndag morgon klirrades det en bil till och vi drog! Först besökte vi röda korset och införskaffade filtar, kuddar och sovsäckar. Det kanske är kallt att sova i bilen? Så Ida fick en rosa sagosovsäck och mathilda en militärmönstrad. Vi säger ju att vi kompletterar varandra!
Sen var det mat. Ida, mathilda, Filip och Fredrik (haha Filip och Fredrik, den har vi inte hört förr) skulle alltså handla mat. Så vad äter man i fyra dagar utan att kunna laga mat? BRÖD. Med bredbart pålägg. Hummus, chilli philly (Philadelphia ost med sweet chili sås, en vinnare!) och nutella. Vi rekommenderar dubbel mackor med nutella och Corn flakes, det blir som snickers ! Och som backpacker är godis inget alternativ. Men på denna roadtripen blir det alltså budget snickers till frukost, lunch och middag! Och äpplen och morötter. Föräldrar behöver inte vara oroliga.
Men så har vi ju det här med vänstertrafiken, vilket faktiskt inte alls är svårt! Det svåraste är typ att blinkers och vindrutetorkare bytt plats, så när man ska blinka så är det ofta vindrutetorkaren som kommer i rörelse. Vilket medför skratt i bilen, så det är helt okej. Först skulle vi alltså mot invercargill. Flickorna åker med stora pojkar, så hyfsat ofta blir det matstopp. Utanför te anau, precis i början av fiordlands nationalpark hittades en liten sjö. Lake monawai. Så vi gjorde upp en eld (för det var galet kallt, det är kallt söderut!) och mös ihop oss under våra filtar. 3 nationaliteter i ett fjärde land, på andra sidan jorden i åldrarna 19 - 26. Och det var oerhört trevligt! Så gick de två flickorna och la sig i sin bil, kurade ihop sig i sina glada sovsäckar.
Sandflies. Värre än mygg. Mathildas fötter var fulla av dem när vi vaknade på morgonen, sönderkliade bett. Men som den legitimerade hobbydoktor hon är så var det snart fixat. Bensin ? Behöver man det ? Tydligen , Ida och de äldre gossarna stannade på en skola med studsmatta och fördröjde tiden , medan mathilda, Filip och Fredrik gav sig iväg för att försöka köra till närmsta bensinstation. 44 km, det går nog. Och tack och lov så gjorde det faktiskt det! Så runt 1 tiden kom vi iväg. Vi stannade Vid havet när vi kom så långt som till kusten , där gossarna kunde köra en liten work out under ledning av Martin ( sanslöst atletisk grabb det ) och körde vidare mot invercargill. Invercargill är ganska dött, det är alltså den sydligaste staden på NZ. Galet. Men det såg inte ut att hända mycket där. Vi stannade på paknsave. 15 limpor bröd. Såg ganska roligt ut när vi fyllde bakrutan med dem! Vi körde vidare längs kusten. Stannade vid mcCrackens rest, mest för att ta likadana bilder som tagits av kiwi grupperna i deras broschyr. Sittande på denna stackars skylt , med byxorna neddragna. Det blev dock pojkarnas jobb att posa på dessa bilderna! När kvällstimmarna kom hittade vi en strand. Mycket vacker i kvällsljuset, men blåste gjorde det! Vi kröp ihop bakom bilarna i blåsten , och åt våra smörgåsar. Vi kom på att vi kunde spela kort i tältet, men sju personer var lite många i ett två manna tält. Trots allt. Men skulle vi få plats om alla skedade ? Visst får man plats att sova 7 pers i ett två manna tält. COSY .
Vi vaknade upp, genomfrusna i våra kalas sovsäckar och drog vidare till waipapa point. Där det skulle finnas sjölejon . Vilket det gjorde, men Ida och mathilda missade den! Så de fick gå tillbaka I sällskap med Fredrik för att titta. Häftigt ändå att du kan stå så nära i det vilda. Ball. Den såg trött och inte helt glad ut dock , så vi åkte vidare. Slope point! Sydligast på fastlandet i NZ ! Ungefär lika långt till ekvatorn som till SYDPOLEN. Sick. Nej men visst måste man bada i sydligaste sydligaste? Såklart. Vi hamnade på ett ställe där man fick gå över ett parti med sand , innan man gick över till stranden. Nu var det så att detta parti snabbt skulle fyllas med vatten i och med tidvattnet, så vi sprang . Och simmade. Och sprang. I följe av stora starka pojkar lyckades vi ta oss över till den riktiga stranden, där vågorna var enorma och strömmarna starka. Fantastiskt häftigt. Alla höll ihop och hjälpte varandra, och efter ca 30 minuter vände vi och fick till största delen simma tillbaka nu. Det är bra när man reser med pojkar som klarar av att hjälpa en så man kan vara med om något så roligt! Curio bay var nästa. Förstenade träd i vattnet, en väldigt speciell syn måste man säga. Och så fanns där PINGVINER. Hihi fast de var inte riktigt lika coola som de som är tecknade . Inga backflips eller solglasögon . Men väldigt häftiga ändå! Porpoise bay. Delfiner. Hur kan man se så mycket på en dag ? Catlins är ett fantastiskt område i NZ . Utan tvekan. Men dagen var inte slut där. Vi tog oss till mcCleans falls , fantastiska vattenfall där vi naturligtvis var tvungna att klättra upp till toppen. Magnifikt vackert. Svårt att förstå att vi är här och får ta del av något så fantastiskt. Händelserik dag verkligen! Det finns ju ingen allemansrätt i NZ. Så lite krångligt att tälta hur som helst. Vi körde alltså rakt ut i bushen den kvällen, upp på en kulle och bak så att vi inte skulle synas. Helt fantastisk utsikt hade vi den kvällen. Över havet.
Upp tidigt så vi inte skulle vara olagliga allt för länge. Iväg till nästa vattenfall som visserligen var vackert men inte riktigt lika storslaget som det förra. Vidare till jacks bay, jacks Blowhole. 200 meter ifrån havet fanns där helt enkelt ett hål. Klippor rakt ner där du kunde se havsvattnet komma in. Tidvattnet.Så, nu skulle vi till Dunedin. Och det regnade inte, himlen öppnade sig. Men om man befinner sig i staden som har den brantaste gatan i världen (den finns tydligen här , inte i san fransisco) och den måste man ju uppför. I regnet. Det var verkligen galet! Brant! Så där satt vi i våran Nissan sunny. Och skulle upp. Nervöst? JA. Men nästan mer nervöst när man skulle ner, då kändes det att det var brant! Nåja, så kul att campa är det ju inte i regn. Så Ida och Martin sprang runt på massor av hostels (naturligtvis är det jättesvårt att få in 7 pers på ett ställe, och lagen säger att det inte är okej att låta folk sova på golvet) och hittade till slut ett! Så vi tryckte in ossi vårt lilla rum allesamman och myste med våra foton.
Auktionerade ut sängarna gjorde vi också . Mathilda och Ida lyckades alltså sova för 18 dollar each den natten! Under hundralappen, superbilligt. Faktiskt.
Så vaknade vi. Inte helt bra att ligga flera timmar efter ( det var ju inte meningen att vi skulle sova i Dunedin ) så det var upp tidigt, och mat fick klaras av i bilen . Oj vad kallt det var, vilket förbryllade oss naturligtvis, här är det ju mitt i sommaren. Snö? På taket på bilen? Och plötsligt var det vinter. Vi hade kunnat göra en snögubbe, om vi inte haft så bråttom. Bergen var plötsligt helt vita, och man hade definitivt kunnat oroa sig för halka. Och där satt vi, mitt i allt det vita, i våra flip flop. Så dagen innan hade det känts som både sommar och höst, Och nu var det alltså vinter. Märkligt land vi befinner oss i! En riktig sagovärld. Vi tog oss tiden att åka inom en sjö, som låg där så spegelblank i sjön. I lonely planet hade Filip läst om en hund som bodde i den lilla byn bredvid, som var vänlig och som var glad. Och mycket riktigt, lonely planet har koll. Är det inte fräckt? Att till och med det stod i lonely planet? Fantastisk bok det där.

Vi hann lämna tillbaka bilen i tid. 140 mil senare då. 1400 km. Nomads hade inte plats för oss. Anna kom in på läkare i lund, så hon flög plötsligt hem i torsdags om Ida minns rätt. Så björn skulle också möta upp i QT . Och efter lite letande , hittade Fredrik och Ida ett underbart litet hostel precis vid vattnet , med 5 bed dorms. PERFEKT.
Man blir kanske lite bortskämd i detta land. Med vyer. Bilderna som tagits av oss skulle man kunnat tro bara var dit klippta. Och vi mår så bra. Efter en kalas utgång igårkväll ligger vi nu utslagna i parken och lyssnar på en flicka som spelar gitarr och sjunger. Försöker sortera de senaste dagarnas intryck och upplevelser. Vilket liv vi lever.

Tidig morgon då bussen skulle ta oss från Queenstown till Christchurch. Packa alla saker som hängde på tork lite här och var, äta frukost och sedan ta farväl av Fredrik som stannar kvar i Queenstown. Kanske ses vi igen, Simrishamn är ju inte så långt hemifrån. Många timmars buss med stopp vid ett par ställen. Plockade bl.a. upp Björn vid Mount Cook där han varit och vandrat. Stannade också vid ett par mycket fina sjöar med turkost vatten och bergen i bakgrunden - fantastiskt fint! Bättre bussfärder än i nz kan man knappt ha med så fantastisk utsikt hela tiden. Väl framme i chch (Christchurch) tog vi oss till vårt hostel - vagabond backpackers. Påvägen hittade vi en man som "delade ut" gratis plommon, sådana människor träffar man bara här! De var dock borta när vi någon timme senare skulle tillbaka och hämta till våra pannkakor.. På hostelet fanns bara ett tre bäddsrum och en säng i ett dubbelrum. Björn tog den ensamma platsen men ångrade sig snabbt när han såg hur vi hade det "hos oss" så han flyttade in i vårt rum. Vi hade i stort sett ett helt hus för oss själva, de andra två som bodde där visade sig inte på hela kvällen, mer än när de skulle ut för att röka. Björn, Filip och Ida gick för att handla medans Mathilda stannade för att kurera foten så gott det gick. Ida - mästaren på pannkakor - gjorde våran pannkakas kvällsmat underbar! Filip hittade en mycket rolig film som vi roade oss med att titta på medans vi planerade de närmaste veckorna. Fin kväll!
Morgonen därpå började med nybakad bröd, inte helt fel, och ost till pålägg det känns också någonstans som lyx! Lämnade vagabond backpackers för några timmar när vi utforskade chch. Vi började med att gå till biblioteket som hade gratis internet, viktiga grejer, allt som är gratis ska man ta vara på! Chch stadskärna är så gott som borta pga av de kraftiga jordbävningar som varit här. Stadskärnan är avstängd och ser mycket förstörd ut, de få delar man kan se av den. Botanic gardens finns dock kvar så vi gick en runda. Detta land är otroligt duktiga med att ha fina botanic gardens, även här var det underbart vackert. Därefter tog vi oss till kvällens sovplats - old country house. Här skulle Björn och Filip bli upphämtade av Kiwi bussen. På vägen dit gick vi förbi "plommonmannen" och han hade plommon! Mums! Ikväll blir det pannkakor och plommon för Ida och Mathilda! Nu sitter vi i köket på vårt hostel (där vi btw hittade MASSOR av saker i gratis lådan - gratis är gott!) och njuter av livet!

Ensamna alltså!

Fast inte så länge! Anledningen till att vi ville stanna i chch två nätter (alla vi pratade med tyckte det var väldigt konstigt, där finns ju ingenting i chch ? ) var att clemen, Jonas och Simon skulle anlända natten den 29. Så om vi inte stannade två nätter skulle chansen att träffa dem vara väldigt liten. Ida skickade alltså iväg ett meddelande till clemen den morgonen, i hopp om att han skulle kunna läsa det på flygplatsen och ha hennes telefonnummer så de på något sätt skulle kunna få kontakt. Innan flickorna anlände till chch, frågade Björn dem hur det var meningen att detta skulle gå till. Ida svarade med ett leende att det löser sig, vi springer nog på varandra någonstans! Björn skakade på huvudet. Chch är jättestort. Och där finns inget centrum kvar efter jordbävningarna, ingenting är centrerat. Långa gator med tomma, övergivna affärer. Väldigt konstig känsla att promenera i en så stor stad, som borde vara så full av liv. Så i brist på annat , promenerade flickorna bort till botanic gardens igen. Njöt i fantastiska vatten och ros beströdda områden, som uppenbarligen inte tagit samma skada som resten av staden. Ida fick då ett sms ifrån clemen, typ : "sorry, kirrat hostel, ymca, kollar efter restaurang som vi kan ses på ikväll". Och tiden gick. Inga svar på flickornas frågor. Så började de gå hemåt , för det var ju fullt förståeligt om pojkarna somnat efter att ha varit vakna i hur många timmar som helst på olika flygplatser. Men när de började gå hemåt igen så kom de där springande på gatan ! Visst kan man springa på varandra i chch !
Restaurangplanerna var det dock svårare med. Det finns inte ett alltför stort urval av restauranger i chch idag. Kvällen blev väldigt lyckad. Trötta glada ungdomar som åt på subway, spelade monopol och berättade om sina olika erfarenheter ifrån olika orter på jordklotet. Glada som få. Och språket var på svenska den kvällen. Flickorna skulle gå hem på natten. Har ni sett I am legend? Den känslan fanns när de gick igenom den ödsliga staden, ensammast i världen. Ida: detta är läskigare än alla bungys i världen. Morgonen därpå träffades de alla igen, frukost i chch. Pojkarna planerar att inhandla en bil, så de ska kunna ta sig runt i NZ . Så vem vet, vi kanske ses igen? Och flickorna satte sig på bussen igen. Mot kaikoura!

Kaikoura!

Vilken utsikt! Och när man skriver det så inser man hur galet bortskämd man är i detta landet. Fantastiska vyer hela tiden, den ena bättre och mer fantastisk än den andra. Konstigt det kommer vara när man inte är här längre! Så flickor anlände till top spot backpackers , och mötte upp Björn och Filip som lagat middag till de hungriga små. Kikärtsbiffar och morötter. Sjukt gott! (och framförallt billigt) och nyttigt. Duktiga ungdomar! Sen var det inte mycket mer. Mathilda har kirrat lite salva och annat till sina fruktansvärda sandfly bett- som gör det så svårt för henne att gå. Av samma anledning avstår mathilda från att simma med sälar dagen därpå, men Ida hoppade i.
Vanligtvis är det 15 personer i en grupp när du ska ut i en så kallad seal colony. Av någon anledning så fick Ida göra det själv med guiden. En riktig private edition! I riktigt dåligt väder dock, men man kan inte begära allt. Så ner i vattnet med våtdräkt, simfötter, snorkel och allt. Vänja sig vid snorkel. Andas normalt. Fokusera. Dave var grabben som tog med ida ut. Galet lycklig thej när den första Sälen dök ner i vattnet framför henne. Den stannade upp och tittade på henne. Säkert 30 sekunder bara låg hon och sälen och tittade på varandra. Den började röra sig runt henne och då dök det upp fler! Sälar är inte farliga så länge du inte ställer dig upp i vattnet. Det handlar om att de ska känna sig överlägsna. Typ.
Och naturligtvis, precis som om det varit på film, så tränger sig solens strålar ner i vattnet. En ganska fantastisk syn. Dessa djur, som på något sätt ändå är lite som hundar under vatten. Och ljuset. vattnet var helt klart så man hade perfekta förutsättningar att få se mycket. Det var inte många sälar, men de kom nära så det var ganska fräckt ändå. Och sen knackade Dave sönder något taggigt, och Ida skulle smaka på innanmätet. Hon kan rapportera att gott var det då inte! Men om man blir erbjuden gul sörja direkt från havet så måste man ju smaka? En sådan tur brukar vara i ca en timme. Ida fick vara i vattnet 2.5. Lycka!
Tillbaka till top spot och mathilda. Springa ner till i-siten för info om allt och inget. Kikärtsbiffar och ris. Utgång i en liten by med denna fenomenala happy hour: heads or tails? Ida vann varje gång. Gratis dricka! Gratis är gott! Vill även meddela att mathildas fötter är nu mycket gladare!
Så satte de sig på kiwibussen igen. Över vatten denna gång. Wellington nästa!

Ännu en gång befinner vi oss i denna fantastiska stad! just nu pågår ett stort rugby event - Wellington Seven. Det är en turnering mellan ca 10 olika länder. Här på gatorna i Wellington är massor med människor, massor av utklädda människor! Ja alla är utklädda, och de har riktigt bra utklädnader också! Vi har sett allt från tecknade figurer till frihetsgudinnor! Vi har mest tagit det lugnt, ätit sushi och tittat på folk! Under eftermiddagen tog vi oss tillbaka till hotellet och gjorde mat för att sedan promenera med all vår packning till tågstationen. Därifrån skulle vi bli upphämtade av en nattbuss. Vid åtta satt vi på bussen med musik i öronen och inväntade sömnen. Alla fyra sov några timmar i alla fall. Framme i Aukland vid fem tiden. Först på listan - hitta hostel. Vi gick till base, fullbokat. Men andra stället vi hittade hade plats till oss så vi fick våra sängar och ställde oss för att för att göra frukost. Efter detta var alla ganska trötta så vi bäddade sängarna och kröp ner. En efter en har vi nu vaknat och ska nu ta oss på upptäcktsfärd! Wiiie!
Vi vill också passa på att ursäkta för att det inte läggs upps så mycket bilder men detta är lite komplicerat med tanke på att vi då behöver en dator, det tas desto fler bilder som vi ska dela med oss av så fort vi kan och har tid!

Auckland!

Vi fick alltså inte alltför mycket sömn. Och vi hade lite krångel med hostel, vilket inte är konstigt med tanke på att vi anlände vid ca fem på morgonen. Men vad gör det? Pigga ungdomar som vi är.
Så vi gick ut i den stora staden vid elvatiden. Auckland är den största staden på NZ, dock inte huvudstad, det är Wellington. Och så var det mathildas fötter. Bättre blev det ju inte. Och beskedet var ganska klart på Apoteket, läkare var ett måste. Antibiotika var ett måste. Och flickorna har ju tagit sig igenom det mesta hittills, så visst skulle väl detta gå. De fick en lista med kliniker, och fick utpekat vilka som kunde tänkas ha öppet en lördag. Så det var bara att försöka att lista ut hur sjutton bussystemet fungerade i den jättelika staden. Byten, promenader, och underbara aucklandbor hjälpte flickorna till white cross. Väl framme så gick allt ganska fort. Ida följde med in, så hjälptes båda åt med att få ordning på termerna, recept och grejer. Besöket var av någon anledning gratis, och medicinerna hämtades ut. Nu måtte väl fötterna snart må bättre? De var glada och började ta sig tillbaka in till centrum. De hann precis till bion innan den skulle börja vid tre tiden. Dock dödshungriga närapå. Så vad fanns på menyn? Pop Corn och glass. Flickornas passion i livet. Så klaga kunde de ju inte. IMAX var det alltså som gällde. Naturligtvis. En duk lika stor som det jättelika rummet och 3D glasögon. Puss in Boots alltså. Bra film för övrigt !
Vi Handlade och återvände till hostlet. Choice plaza backpackers för övrigt. Jättelik stad vill vi tillägga. Vi lagade pannkakor med korvröra ( försöker tömma våra kylväskor lite, men det är faktiskt sjukt gott) och begav oss sen ut på jakt efter en lantern festival som vi hört talas om. Det kinesiska nyåret var ju i antågande! Så vi vandrade bara 200 meter upp till Albert park. Lampor och ljusslingor överallt , i träd och på marken. Och fullsmockat med människor naturligtvis! En härlig firarstämning i lyset av hundratals lampor i natten, och med skytower i bakgrunden. Fantastiska kreationer, drakar, blommor och djur i alla regnbågens färger. Ett mycket gemytligt slut på en lyckad dag!
Nästa morgon traskade 4 ungdomar fullpackade (Ida släpar till exempel fortfarande på sovsäcken som inhandlades på röda korset för 7 dollar inför roadtripen. Den är ju ROSA) och tog kiwibussen ifrån base. Nästa: coromandel och hot water beach!

Coromandel/ hot water beach!

Så nu befann vi oss på en ny buss. Ny chaufför. En ganska konstig men rolig sådan ! Och nya busskompisar . Det fungerar ju så att när man kommit på en buss oftast stannar på den en bra bit, och bor på de hostel och går på de aktiviteter som kiwi så smidigt fixar till en. Och det är ju bra, du har ju alltid en garanterad sängplats om du anländer någonstans med kiwi bussen. ( nu har ju inte vi bott på alla de hostel som de fixar, inte i storstäderna. Men i de mindre samhällena som till exempel coromandel, så är det svårt att få en sängplats om du inte tar den som kiwi erbjuder) Så i coromandel bodde vi på ett toppenfint hostel, rent hygieniskt. Sen att det inte fanns grytor eller något annat i köken, är en annan sak! På vägen stannade vi vid hot water beach. Det är värt att nämna att vi nu alltså befinner oss på nordön, vilken är ganska vulkaniskt aktiv så att säga . Det händer helt enkelt en hel del under oss. Och på hot water beach kommer detta alltså till ytan, 80 grader varmt vatten. Man bränner sig som tusan när man gräver sig ner i sanden! Men när detta nästan kokande vatten blandas med havsvattnet så blir det en behaglig temperatur. Mycket märklig känsla detta! Men efter ett dopp i det normalt tempererade havet (som också är väldigt behagligt i sig) så var det dags för en Bush walk. Ner till grove coves. En lång men väldigt vacker walk (det är dock alla walks här, väldigt unika dessutom, man blir lite bortskämd) ner till enorma valv i berget, vilket landskap vi befinner oss i!

Från våra fina stigar vid hot water beach tog vi oss med bussen till waitomo. En liten liten by där största attraktionen var deras grottor, och black water rafting, som vi skulle ägna eftermiddagen åt. Vi åkte till hostelet för att checka in och äta lite innan vi blev upphämtade av en liten buss. Vi blev avlämnade där vi skulle få all vår utrustning. Liten snabb genomgång och sedan på med våtdräkt, skor, sele och hjälm. In i nästa lilla buss som skulle ta oss till grott öppningen. Upp på en kulle med denna utstyrsel och där var ett hål rakt ner... Hur skulle detta gå. Vi fick förklarat för oss hur allt skulle gå till och så fick vi öva lite där uppe på kullen. Sen var det bara att ställa sig i ett led och en och en fira sig själv ner i grottan. En guide nere i grottan som väntade och en där uppe som stämde fast oss, i övrigt skulle vi klara detta själva, och visst gick det bra! Kul var det också! Där nere i mörkret såg vi de första lysmaskarna. När alla var nere vandrade vi vidare en lite bit. Nästa prövning var att åka linbana ner mot vattnet i mörkret, awesome! Väl nere fick vi kaka och varm chokladmjölk, och snabbt skulle det gå. Trots att guiderna gör detta mer eller mindre varje dag var de sjukt taggade så där hade vi inte ro att sitta. Vi fick varsin badring, nu ska ni ta badringen och slänga er ut över kanten ner i vattnet. Boom, boom, boom flög vi ner en och en i det kalla vattnet. Där färdades vi sedan en stund, lysande på när guiden pratade, sprang, flöt och tittade på lysmaskarna i "taket". Vackert! Sagolikt faktiskt. Tillslut kom i fram till ett vattenfall där vi skulle dyka ner, inte heller detta var något konstigt vi bara dök en efter en. Nu var det dags för lite "klättring". Vi knattrade inte upp på väggar och tak men det krävdes lite för att gå på denna smala grottvägg, floden var nämligen väldigt djup här. Hopp ner i vattnet igen och nu var det dags för sista prövningen. Det fanns två vägar ut ur grottan och vi tog (så klart!!) den som var mest extrem! Vi kröp genom små gångar, där några av oss såg ålar, innan vi kom fram till utgången. VATTENFALL! Det första var ca tre meter högt och där skulle vi upp, utan hjälp av några rep eller dylikt. Oj vad kul det var! Vi klättrade upp för två vattenfall innan vi var uppe! Helt fantastiskt! Black water rafting, vi älskade det allihopa!! Detta är alltså det mest extreme vi gjort hittills, eftersom det inte direkt finns någon säkerhet. Ingen fångar dig. En liten överraskning speciellt för oss, att vi skulle älska denna typen av aktiviteter! När kom tillbaka efter detta fem timmars äventyr fick vi soppa och bagels samtidigt som vi tittade på bilderna från grottan. Kvällen var lugn. Vi fick massor av Australien tips av tre svenska tjejer som precis varit där. Sedan sov vi gott!

Vi kom fram till Rotorua vid lunch tid. Bussen stannade utanför Base där vi skulle bo, vi sprang in för att komma först i kön. Vi skulle sen gå och hämta våra väskor, alla fick sin utom Ida. Chauffören hade lagt dem på gräsmattan och sen kört iväg men när Ida kom var där ingen väska.. Vi gick runt och tittade om någon annan tagit den, men icke. När bussen kom tillbaka för att hämta de som skulle iväg på aktivitet var väskan i bussen. Så chauffören hade bara varit snäll men lite nervös blir man ju! Ida, Mathilda och Björn tvättade och gjorde lunch innan de tog sig en runda till countdown och McDonalds. Filip var iväg på luge. Vid sju tiden blir Ida och Mathilda upplockade utanför base av en buss som skulle ta dem och många fler till maori village. Vi skulle alltså till en maori stad. Vi fick instruktioner om att man inte fick prata, skratta eller le under välkomsceremonin, för att visa respekt inför deras kultur. Vår buss utsåg en hövding som skulle representera oss. Vi blev välkomnade in i deras by. Där inne fick vi gå runt till olika hyddor och se vad de gjorde i sin vardag, till exempel vad de tillverkade och hur de tränade sina krigare. Mycket intressant. Vi fick också se hur de tillagar sin mat. Mycket spännande att se men även smaka. Det hade en lite speciell smak, något mellanting mellan kokt och rökt. Medan de gjorde klar vår mat fick vi underhållning i en av deras största stugor. De visade olika verktyg som de använder när de jagar, de berättade historier om hur de levde förr och så klart visade de haka dansen för oss. Till sist var det alltså dags för buffé, massor av god mat och trevliga människor. Det var jätteintresant att få en inblick i hur deras kultur ser ut och hur de levde/lever. Hela nz är nämligen väldigt präglad av denna kultur. Två glada flickor åkte alltså tillbaka till hostelet mätta och belåtna. När vi kom tillbaka var festandet i full gång så vi var inte sena att hänga på. Vi var dessutom många svenskar, halva kiwibussen var ju trots allt från Sverige (alltså ca 20 svenskar).
Dagen därpå var det avfärd till Taupo som stod på schemat. Men innan vi åkte från Rotorua skulle vi besöka geothermal and cultural park - Te Puia. Först fick vi se en av deras skolor, där maorier lär sig snickra och väva. Sen fick vi gå omkring i parken och se den vulkaniska aktiviteten. Överallt rök det från små hål i marken och på vissa ställen såg man hur båda vatten och gegga kokade och bubblade. Guiden kokade ägg åt oss i en kokande källa som vi fick smaka, gott! Efter en stund kom vi fram till en gejser. Coolt! Det sprutade vatten och ånga rakt upp i luften hela tiden. Riktigt häftigt att se. Till sist fick vi också se Kiwi fåglar. De hade ett litet hus som man gick in i, det var alldeles mörkt (pga att fåglarna endast är framme på natten), med små små lampor så man kunde se de söta fåglarna, för de är faktiskt väldigt söta. Efter denna härliga lilla avstickare tog kiwibussen oss vidare till Taupo!

Taupo!

Morgonen efter maoribyn och rotorua alltså. Och vi var trötta. Och vi tvättade. Det var dock ganska bra att vi var trötta, eftersom vi skulle lägga oss så tidigt. För nästa dag: skulle bli väldigt slitsam. Det var dags för tongariro crossing! Topp 5 av världens bästa fullday hikes. VÄRLDENS BÄSTA. Helt sjukt så här i efterhand att vi faktiskt har gjort det, och klara av det. Så kvällen innan packade vi ner bars, och två dubbelmackor var. Och vatten naturligtvis. Solkräm! Och solglasögon. Och så satte vi klockan på 04.30.
Upp ! Tejpa hälar och gröt. Och macka! Lyxigaste frukosten hittills! Kalas början på dagen. Bussen gick halv sex ut till tongariro nationalpark. Vi började crossingen vid 07.15 . Ca. Solen gick upp över bergen, så stark. Och där tornade mt doom upp sig. Det heter egentligen något som är omöjligt att både stava och uttala, men alla kallar det mt doom efter sagan om ringen filmerna. Mt doom är där ringen kastas in i elden , där ögat finns. Vägen till foten av berget var sanslöst slitsam, trekket var idel trappor. Och vi hade kommit till mordor. Återigen ifrån sagan om ringen. Lavasten som bredde ut sig bakom oss. När vi nådde mt doom så var alla redan slut. Våra pulsar hade väldigt svårt att gå ner igen. Mathilda som fortfarande gick på antibiotika förstod att hon inte borde bestiga mt doom. Vilket inte spelar så stor roll egentligen, det är inte den bestigningen som är det häftiga med crossingen egentligen. Det är bara ett sidospår. Bestigningen är dessutom direkt farlig. Mt doom är oerhört brant (rent galet faktiskt) och det är dessutom en enda stor grushög. Sönderslagen Lavasten i ett tjockt lager. När man tar två steg så glider man ett steg tillbaka, verkligen! När en sten kommer i rullning, så stannar den inte. De kan komma i oerhörda hastigheter. Vi såg hur människor fick kasta sig i sidled och glida ner många meter för att undvika dessa massiva stenar. Och med detta sagt (det är lugnt alla, det gick bra!) så begav sig Ida, Filip och Björn uppåt. Krypandes, krigandes uppför MT DOOM. Tillägg : mt doom är 2287 m.ö.h. Det är högre än Kebnekajse! Och eftersom de har ett jävlar anamma som heter duga så nådde de till slut toppen. Ovanför molnen. Utsikten var fantastisk det går inte att förneka. Och om man klarar av att bestiga mt doom, så klarar man mycket! Vi gick lite runt kratern, lätt förundrade över vad vi hade lyckats med. Vi kollade på de uttorkade, och icke uttorkade sjöarna längs med trekket. Men eftersom vi hade världens bästa (och sjukt stronga, hon fixade crossingen utan problem med sina fötter! Hon är fantastisk. Eva och Peter, ni har en kalasdotter. ) flicka som väntade på oss. Så vi gled, ja gled, nerför berget igen. En hel del märken på vaderna efter detta alltså! Lavasten är oerhört vasst. Nåja, så värt det! Vi mötte upp en solandes mathilda och vandrade vidare i den mest speciella miljö. Vi gick över en slags uttorkad sjö, och klättrade uppåt för att få en till blick ut på MORDOR. Vi nådde den röda kratern, som alltså var helt i röd skimrande sten. Eller lava då. Neråt igen , mot sjöarna med varmt vatten ifrån jordens inre. Så småningom kom vi runt bergen och gick på bergskammen neråt igen. Crossingen tog oss 8.5 timme, där är också mt doom inräknat. Så inte för att vara sån, men vi gjorde det i en väldig fart!
Det var fantastiskt, och det är synd att man inte kan berätta om vyer så ni förstår. Och bilderna gör det ingen rättvisa. Men det var så värt 8.5 timmars slit och krigande uppför bergen. På kvällen var vi alla helt möra, speciellt Idas benhinnor sa bestämt ifrån att de inte var glada. Men vi var glada!
Så nästa dag blev det sov morgon. Vi gjorde inte mycket, tog en vända i den mysiga lilla staden. På kvällen köptes det lite öl grillad kyckling och tomat och så tog vi en promenad upp till hot springs tillsammans med 4 andra svenskar som också rest med kiwi ifrån Auckland. Hot springs är också något som finns på grund av den vulkaniska aktiviteten under oss, så det är alltså helt enkelt en oerhört varm bäck som rinner ut i floden lite utanför Taupo. Där lade vi oss, precis där det kalla och varma vattnet möts. Vi hade det mest perfekta väder, och det var en fantastiskt trevlig kväll! Den avslutades med en utgång på mullagans i Taupo. En liten irländsk bar, väldigt trevlig även den. Vidare till finns där det var lite mer rörelse, och avslutades på donken. Lite roligt ändå, vi gick och lade oss när de andra i vårt 16 bed dorm skulle upp och göra crossingen. Nåja!
Så nu har vi sovit ut och är tillbaka i Auckland. Så imorgon blir det flygplatsen: nästa Samoa!

Samoa!

Sista dagen i Auckland (för denna gången) började med lite shopping, internettande och lunch. Sedan tog vi oss tillbaka till hostelet och hämtade våra väskor, väntade en stund och sen kom shuttlen och hittade oss. Efter 45 minuter var vi framme på Aucklands flygplats. Vi packade ner våra väskor i flightbagarna och checkade in. Nu väntade fyra förväntansfulla flickor och pojkar på att få hoppa ombord. Vid fem tiden lyfte vi! Påväg mot ett land som vi inte visste så mycket ner om än att det var varmt och att det fanns fina stränder. Efter fyra timmar på flygplan landade vi på en liten liten flygplats. Värmen slog emot en och den 75% luftfuktigheten kändes av direkt. I ankomsthallen stod ett litet band och spelade och sjöng för oss medan vi väntade på våra väskor. När vi fått väskorna tog det inte många sekunder innan någon haffade oss och slängde in oss i en taxi. Det var mörkt ute och man såg ljuset från alla hus och hyddor. Taxi chauffören körde lite på vänster sida och lite på höger, han körde om på farthinder och som tur var vejade för alla hundarna. Men vi överlevde, alla fyra. Vi var alla överens om att det var ett väldigt häftigt land vi just landat i. Vi var inte framme på hotellet förens vid elva tiden och så väntade ägarinnan snällt på oss. Hon var en mycket trevlig människa och hon blev väldigt aggressiv på taxi chauffören som (enligt henne, enligt avgifterna som tas i Sverige så åkte vi för en galet billig slant) tog lite för mycket betalt för den biten som vi åkte. Hon visade oss runt och berättade lite om sevärdheter och om staden. Vi fick ett rum med egen toalett och dusch och luftkonditionering! Vi somnade mycket trötta och belåtna.
Nästa morgon fick vi frukost. Paus från havregrynsgröt och råsocker! Wei! Istället blev det Papaya, bananer, toast och någon form av friterade scones. Det kändes som om vi hamnat i himmelriket! Efter denna ljuvliga start på dagen tog vi oss ut på äventyr i Apia. Apia är alltså huvudstad på Samoa. Vi gick ner till centrum vilket var ca 15 minuters gång. Vi hittade ett turistcenter där vi gick in, det gav oss inte speciellt mycket, vår egna guide - lonley planet - är så mycket bättre. Vi letade upp två av de marknader vi läst om. Den första var en fisk marknad som låg i direkt anslutning till hamnen. Här satt människor vid sina stånd och sålde fiskar. Sedan gick vi vidare till Apia's flea market, vilket var en marknad med kläder och souvenirer, som vilken marknad som helst i tex Spanien. skillnaden var att vi var de enda turisterna på detta stället. Vi åt lunch här. Några friterade bullar med kyckling innehåll, friterad kyckling, friterad fisk, nudelsoppa och någon konstig orange dricka med vaniljsmak.Mätta gick vi ut för att hitta en taxi till Apia's ända strand. Taxi här är alltså väldigt billigt jämfört med hemma. Det var väldigt skönt att komma ner på stranden och bara ta det lugnt en stund. Palolo deep marine reserve. Sen att det mest var sten, och åter sten, är en annan sak. Det man ska göra här var tydligen att snorkla egentligen. När vi kände oss nöjda efter några timmar och började bli hungriga började vi vår vandring tillbaka. Efter bara fem minuter hittade vi en mysig restaurang. Det är ju trots allt alla hjärtans dag så varför inte!? Vi hade en jätte trevlig alla hjärtans kväll tillsammans. Vi åt grilland tonfisk med potatismos och till efterrätt - glass!! (alla var naturligtvis lyckliga-men idas ansikte alltså) Glad alla hjärtans dag allihopa från två underbart glada flickor på Samoa!

Vaknade upp även denna morgon till helt fantastisk frukost! Åh så gott! Efter ett stört regn tog vi oss in till staden och hittade ännu en marknad - maketi fou. Detta var till mesta del en frukt marknad. Mycket häftigt att se. Mycket balla och för oss exotiska frukter. Vi köpte på oss lite av varje för att testa, mango, gröna apelsiner, kako i påse, avokados, chips och någon grön taggig klump som vi inte hade någon aning om vad det var. Här var även vårt lunch ställe och idag blev det friterade bullar med kyckling fyllning. (lagom med lunch för 4.50 svenska kronor)

Eftermiddagen spenderades på stranden och på hemvägen åt vi varsin glass. Kvällen tillbringade vi på hotellrummet och när vi ganska sent bestämde oss för att gå ut och äta vår frukt stod den fantastiska kvinna som ägde stället där och packade in de rester som de hade kvar. Hon insisterade på att vi skulle äta upp det. Och det passade ju oss som inte hade något annan än frukt till kvällsmatt. Det var fisk, kött, brödfrukt och någon samoansk specialitet. Fantastiskt gott och en fantastisk underbar människa. vi kan tillägga att det inte ser ut som om att det blir någon matlagning för oss på Samoa. Utbudet är väldigt litet, och till och med pasta är väldigt dyrt i affär. Men man kan uppenbarligen få maten lagad till sig för en kalassumma!

Denna morgon började som de andra i Apia, med fantastisk god frukost. Idag fick vi till och med pizzabullar och kanelbullar, oj så gott!! Den fantastiska människa vi bor hos tyckte vi släpade på lite för mycket saker så hon undrade om vi inte ville lämna lite saker hos henne tills vi kom tillbaka (vi ska nämligen bo där våra två sista nätter också), så snabbt och lätt packade vi ur lite saker och la i två flight bagar. Vi hoppade in i taxin och tog oss till busstorget. Härifrån skulle vi ta en lokalbuss till lalomanu. Vi hoppade på denna hemmasnickrade sak av trä och började vår färd. Att ta bussen på samoa är en väldigt speciell upplevelse. Bussarna avgår nämligen inte förrän de är fulla. Vilket innebär, att de kan avgå lite när som helst , och du kan dessutom få någon sottandes i ditt knä. Nåja, vi slapp ha någon i knät för vår buss blev aldrig så full. Men flera timmar tog det att ta sig ett par mil. Väldigt annorlunda bussresa men dock så upplevelse rik! Vi åkte förbi små hyddor mitt i ingenstans, små samhällen och massa skog. Underbart vackert och annorlunda. Vi hade i stort sett ingen aning om var vi skulle hoppa av (en an tjusningarna med att backpacka) så vi tog upp vår guide och började titta. Helt plötsligt stannade bussen och vi såg en skylt - men det är ju hit vi ska! Ja så där hoppade vi av och betalade lite snabbt och lätt. Vi gick och pratade med de människor som fanns där och berättade att vi ville åka över och bo på en ö. De ringde ett samtal ( oerhört hjälpsamma människor här på Samoa!) och efter en stund kom där en liten aluminium båt som skulle ta oss ut till ön Namu'a. Han körde iväg och framför oss såg vi bara ett hav av turkost vatten och en liten ö med en liten strand. Han stannade till och förbi simmade jätteskölpaddor. As coolt! Dom bara simmade där flera stycken helt lugnt!

Stranden där vi hoppade av var helt vit och helt tom på folk förutom en kille som jobbade där. Han visade oss våran fale och berättade att när maten var klar skulle de trumma så kunde vi komma. Vi tackade och sprang i det fantastiska vattnet, som naturligtvis knappt var svalkande. Det känns lite konstigt, när man går ner i havet, att temperaturen ligger runt 26 grader. Kalasfint!
Här bodde vi alltså nästan själva. Två män som ägde stället, och en spanjor. Så vi var alltså nästan helt själva. På en ö, med vit sand, turkost vatten, små hyddor och jättesköldpaddor. Öde ö? Robinson? Annorlunda iallafall! Och kokosnötter öppnades, så vi kunde dricka. Eftermiddagen tillbringades på stranden. Dags där två flickor att bli bruna!

För det första: internet är kalasdyrt på samoa. Vi pratar 75 svenska kronor för en timme... Därav inget bloggande. Och värmen medför inte direkt en väldig lust att fokusera på en iphones tangentbord...

Dock. Samoa är kalas. Befolkningen är oerhört hjälpsam, om man går längs vägkanten stannar folk och erbjuder en skjuts, telefon och allt möjligt. Tummen är allt bra överflödig här!Vi har anlänt mitt under regnperioden här. Noll turism med andra ord! Och mycket regn har det bara synts till de sista dagarna, så det har faktiskt varit toppenbra.
Vi stannade på namua Island en natt. Att bo öde är trots allt ganska dyrt, men roligt att ha testat. Vi fick se sköldpaddor även denna gång. Någon snäll ringde en granne, som ringde en granne, som ringde en granne, som hade bil och kom och skjutsade oss till lalomanu beach. Nu befinner vi oss alltså där tsunamin 2009 slog till som värst, men där allt är återuppbyggt. Taufua var detta. Perfekt strand, och vi fick vår lilla fale precis vid strandkanten. På pålar, pga tidvattnet. Som är sjukt lurigt för övrigt! Australienska grabbar. 6 stycken oerhört trevliga (och galet jävla attraktiva!) sådana. Surfare, professionella sådana ifrån bondai beach och manly, sydney. Två saliga flickor. Ida- åh hjälp, mamma jag är ledsen, men om någon av dom hade frågat om jag ville gifta mig... I vilket fall. Flickorna följde med ovanstående till en partybåt den kvällen, och dansade . Lyckliga under en stjärnklar himmel och med väldigt dansanta såväl samoaner som australiensare. Dock. Så stänger barer och utställen prompt vid tolvslaget. Väldigt tidigt, men väldigt bra för morgondagens aktiviteter. Kvällen därpå fick vi se fiafia, samoansk dans. Lite Hawaii över detta, onekligen. Alla flickor drogs upp och vi skulle lära oss att dansa! Oj vad svårt det var. Och alla pojkar skrattade. Men hihi skrattar bäst som skrattar sist, pojkarnas tur! Och detta gick inte riktigt lika bra... Musiken skruvades upp. Ölen korkades upp, vailima är samoansk öl. Väldigt god! Till och med att Mathilda gillar den! Skumt men så sant, ska dock sluta med detta när vi kommer härifrån! Lovely. Så nu hade dansen förflyttats ifrån en båt i Apia's hamn till stranden i lalomanu. Under stjärnorna. Med australiensare och samoaner. Nästa dag var söndag. Väldigt uppmärksammat på väldigt kristna Samoa. Vi blev bjudna på lunch, en buffé med samoansk mat.
Australiensarna var lite ledsna på oss för att vi inte skulle stanna. Här är ju som sagt lågsäsong, så det var säkert roligt för dem när 4 svenskar kom dit. Nåväl, vi hade blivit rekommenderade ytterligare ett ställe längs kusten, så vi åkte.
Här blev vi sjuka. Pojkarna drabbades värst, men flickorna var inte helt pigga de heller... Så här stannade allt upp . Planen var att åka över till nästa ö hyfsat omgående, men icke. Dessutom var de väldigt obehagliga på det nya stället, så när det hade lugnat sig så återvände vi till taufua. Glada australiensare.
Det blev dagar av återhämtning, vailima och massor av sol och bad. Böcker. En kväll drog sonen till ägaren med Ida och en norsk grabb hem till sig. Gigantiskt hus, stora öppna ytor. Begravningsplatser sedan de omkomna i tsunamin utanför varje hus. Detta låg på toppen av berget, hit många flyttat i föregående syfte för en ny tsunami. Reven håller på att återhämta sig, men vi upptäckte stora skillnader mellan de förstörda och icke förstörda under snorklingsturerna.
Vilket exotiskt land vi befinner oss i. Det måste sägas. Papaya, kakaofrukter och bananer hängandes i träden. Brödfrukt.
Söderhavsö. Men så blev vi tvungna att dra oss tillbaka till Apia för de sista dagarna. Många kramar, Facebook byten osv. Vi älskade taufua. Njöt av de få backpackers sällskap som dök upp och den fantastiska familj som ägde stället och tog hand om oss.
Här slår det en hur långt bort vi befinner oss. Faktiskt på andra sidan jorden, Hawaii är grannen. Vi kanske aldrig träffar dessa underbara människor igen? Men så får man tänka om. Världen är liten. Nya människor och nya erfarenheter väntar. 3 månader kvar.
Så åkte vi tillbaka till aniva, och Apia.

Apia, once again!

Apia brukar turister bara åka dirr ifrån, men om man bara tar sig tiden att titta så är apia både intressant och roligt. När vi kom tillbaka dit så var vi för det första väldigt tacksamma över att slippa sova i myggnät och med sand i hela vår säng. Sanden och myggen har inte varit något problem egentligen, att sova på stranden har varit väldigt häftigt! Men galet opraktiskt. Allt vi har med oss kommer slängas i tvättmaskiner i Auckland. På grund av den höga luftfuktigheten så blir ju aldrig något torrt, inte ens det som inte använts. Inte en helt mysig doft... Fast det är ingen som bryr sig här, alla är vi på samma nivå!
I vilket fall så uppskattas två nätter i vanliga sängar utan sand och myggor, på en madrass som är mer än 3cm tjock. Lyx.
På vägen ifrån taufua stannade vi vid papapapaitai falls. Underbart namn för övrigt. Ett ca hundra meter högt vattenfall. Mäktigt!
Vi måste ju berätta om hur man färdas på Samoa. Man kan hyra bil. Eller åka buss. Lifta gör vissa. Men vi är fyra, så det absolut lämpligaste är faktiskt att ta taxi. Prislistan är inte riktigt densamma som i Sverige, och Samoa (eller upolu, som är ön med huvudstaden apia och den ön som vi vistats på) är bara några mil tvärs över. Inga sträckor alltså. Och taxibilarna är ju en sevärdhet i sig. Citerar Björn "de är vad ungdomar skulle kalla yberpimpade". Vindrutetorkarna är i någon uppseendeväckande metallic färg, likaså mattorna på golvet. Som blå, röd, grön eller guld. Luddiga tyger läggs vid fram och bakruta, oftast inte helt matchade med mattorna på golven. Madonnor. Lite överallt, mer eller mindre. Och doftpalmer, inte granar, palmer. Exotic. Lovely! Musiken beror lite på föraren. Den var i regel mixad. Alltså låtar vi lyssnar på hemma, men remixade med lite mer hula hula toner. Dansant! Och musiken var oftast hög. Så hög att man inte kunde föra ett normalt samtal. Och om man pratade, ja då höjdes musiken. Socialt som tusan!
missförstå inte, alla taxibilar var inte så här. Men säkert 90 procent. Ganska rolig grej det där, att åka taxi på Samoa!
Vi hade nu två dagar kvar på ön. Första dagen valde vi att åka till sliding rocks. Det regnade, men vi skulle ju ändå bli blöta. Tänkte vi. När vi anlände var vi ensamma, och gick genom skogen. Det slutade regna. Och detta var det häftigaste, alltså , åh! Vattenfall! Många! Och vi badade. Hoppade. Lekte. Det var någon typ av grön mossa som täckte stenen i fallen, som gjorde dem mjuka så man kunde åka nerför dem som rutschbanor. Eller hoppa, vilket var roligare. Och att hoppa i vattenfall, det har väl alla drömt om? Vilken syn det måste varit, 4 glada ungdomar som åter blev 8 år och inte rädda för något. Som små uttrar. Det som också bidrar till känslan, är naturligtvis att det är ute i naturen. I det vilda liksom. Mer extreme!
Ida kom här över sin rädsla för att dyka. Man kunde stå precis vid ytan och dyka, vid kanten av ett av fallen. så hon gjorde det! Achievement of the day.
Den kvällen åts det pizza av trötta, mörbultade och mycket lyckliga flickor.
Nästa dag tog de sig bort till Paolo deep, marine reserve. Snorkling alltså. Mathilda är ju som en fisk i vattnet, Ida tycker det är lite obehagligare. Alla fyra simmade ut dit där revet tar vid. De såg säkert alla fiskarna ur hitta nemo! Sist de var vid revet såg de en liten haj ifrån kanten. Men inte denna gång, fast möte med hajar under ytan kanske inte är så gemytligt. Nåja fisk fanns där. Och korall. Och vackert var det. Här är revet fortfarande helt till skillnad från andra sidan ön, där tsunamin slog till .
Sen fick de plocka ihop sitt sunkiga pick och pack och bege sig till flygplatsen. I sällskap med några tyskar och österrikare. Och flög natten till den 28 tillbaka till NZ.
Här blev det tunga avsked. Pojkar och flickor delar nu på sig , då pojkarna fortsätter direkt till australien. Flickorna anser sig ju inte riktigt klara med NZ. Många kramar och sen kurar flickorna ihop sig i en liten hörna under Idas rosa sovsäck och filt. klockan är då halv tre. Nu är klockan kvart i 5 och Ida kan inte somna igen. Nåja hon letar hostel i lonely planet, så tar mathilda över sen när tröttheten tar över hos Ida. För dessa flickor, ska ni veta, kompletterar varandra fullkomligt.
Och ni ska också veta att Ida precis fick reda på att hon inte är den enda som sover med öppna ögon. Mathilda tar efter. Dags att försöka sova igen?

Auckland!

Två nätter har nu spenderats i Auckland. På frienz.com backpackers, närmare bestämt. Trevligt ställe, med sjukt jobbiga knirriga sängar. Nåväl! Vi sov ju på flygplatsen när vi anlände ifrån Samoa. Mathilda lyckades ju sova som ett barn enda till halv nio, medan Ida var klarvaken efter halv fem. Detta medförde ju att efter de installerats på hostlet och slängt in allt vad deras ryggsäckar innehöll i tvättmaskinen, så somnade Ida. Mathilda kirrade tvätten. På kvällen (som de backpackers de är) följde de med ett gäng ifrån frienz till en bar. De plockade på sig vouchers och inkasserade gratis pizza och drinkar, och däckade gott i sina sängar vid elva tiden.
Betydligt piggare vaknade flickorna upp, till dåligt väder dessvärre. Inget vidare att åka upp i skytower eller promenera i hamnen i regn? Så de uppsökte biblioteket, skaffade inloggningar. Skrev cv på engelska. Mest i förebyggande syfte, ifall man skulle trivas extra bra någonstans och vilja stanna. Och gratis internet får man ju ta vara på! För övrigt rekommenderas biblioteket i Auckland alla genomresandes ett besök. Fantastiskt mysigt!
Buss bokades. Kiwi passen kommer åter i bruk, och nu sitter flickorna på en ganska tom buss upp till Paihia, bay of Islands.
Tillägg: i väntan på bussen frågade två pojkar flickorna (alltså vid sju på morgonen!) om vi var backpackers som behövde någonstans att sova. Härligaste raggningsrepliken någonsin! De missar då inte sina tillfällen. Men vi hade en buss att passa minsann.
Vi skulle säga att vi har haft tur under resans gång och ett bra flyt. Mathilda har ju tappat bort en bok och vi har glömt en tvättlina, men vad gör det.. DOCK! Har vi haft en otrolig otur med en sak, ost! Vi har tappat bort, glömt, blivit av med två ostar under resan tillsammans med Filip och Björn. Nu när de lämnat oss satsade vi på att köpa en ny. Öppnar kylskåpet, hungriga, och hittar inte den förbannade osten! Borta! Tagen!? OTUR!!

När vid lunch tid var framme i Paihia började solen titta fram mellan molnen. Vi checkade in för två nätter och bestämde oss för att gå och handla. Kiwi chauffören hade skrämt oss med att priserna var så mycket dyrare här än på andra platser, men icke! Inte när man äter pasta och havregryns gröt i alla fall!
Vi känner båda två att det kommer gå väldigt mycket pengar i Australien och har funderat på om vi ska jobba lite. Vi gick till hostelet där vi bor bara för att se om de hade några dagar till oss. De blev så glada och berättade att vi kunde få stanna och jobba för accomendation tre timmar om dagen i minst två veckor. Fantastiskt! Nu ska det sparas pengar! Vi börjat antagligen på söndag då vi har heldags aktiviteter både fredag och lördag.
Det fina vädret lockade ner oss på stranden några timmar och på kvällen var det BBQ med gratis öl. Gott som tusan, speciellt när man vet vad som väntar de närmaste två veckorna.

Vi har alltså bokat en heldagstur till nz nordligaste punkt - Cape Reinga. Det började med ett stopp i en kauri skog. Detta är träd som är väldigt höga, väldigt tjocka och väldigt gamla, ca 2000-3000 år gamla. Maffiga träd får man ändå säga!
Efter ett snabbt frukotst stopp bar det av mot 90 mile beach. En väldigt lång och bred strand (dock inte 90 mile) där det för tillfället pågick en fisketävling. Vi stannade för lite foto och sedan - sand boarding! Vi fick varsin bräda och lite snabba men ack så viktiga instruktioner innan vi gick upp för denna branta, verkligen branta, backe endast innehållande sand. Lite jobbigt att ta sig upp, desto roligare att ta sig ner. Vi slängde oss sammtidigt på brädorna och åkte (i alla fall andra gången) snabbt som attan ner för backen! KULIGT! Underlig upplevelse, men fantastiskt roligt.
Dagens höjdpunkt - Cape Rienga.Alltså nz nordligast plats. Det vet en mycket fin plats med fantastisk utsikt och en vacker fyr. Det var även här vi hade vårt lunch stopp. Underbara vyer! Det vi sett av northlands och Paihia är dock väldigt vackert. Härligt att det är här vi ska spendera minst två veckor.
Påvägen tillbaka stannade vi för fish'n'chips vilket vi var för snåla för när vi visste att vi hade pasta och sås som väntade på hostelet. Jaja så kan det vara.
Vi har haft en väldigt trevlig oh rolig dag idag, speciellt med vår speciella och halvt sentimentala busschaufför, haha!
Uppdatering av jobb är också någonting som hänt idag. Vi började som cleaners (vilket vi också ska jobba med i två dagar) men fick en förfrågan om att jobba kväll i baren inställer vilket vi tyckte lät mycket roligare, så det är vad vi ska ägna oss åt en tid framöver!

Paihia, och vi börjar.
Idag har Ida och mathilda för första gången på två månader gjort ett handtag, så att säga. Putsat fönster och bäddat sängar. Tre timmar sammanlagt. Och oj vad de känner sig duktiga. Nyttigaste dagen på länge. Lite skrattretande, när man tänker tillbaka på december månad innan de åkte. men vadå, semester ju!
Dagens konversation: I: vi åt för en timme sedan. Men jag längtar redan tills vi ska äta igen. M: inte jag, nästa gång blir det havregrynsgröt...I: men tänk gången efter det, då blir det mackor!
Hihi , två flickor som uppenbarligen är nöjda med det lilla. Eller kämpar med det lilla!
De har flyttat in till ett nytt rum. En liten byggnad där personalen bor, med skrikande färger på väggarna och fullt med disk i diskhon. Lite så lagom hemtrevligt med halvfulla säkert veckogamla ölflaskor i fönsterkarmarna. Men trots allt, här kan de trivas. De bor med två väldigt glada trevliga gossar, Ryan och brody. Så nu har de roomies!
Riktigt skönt att stanna på ett ställe mer än två nätter. Packa upp sig lite, äta sånt som kan finnas i en frys. Inte havregryn då.
Igår ställdes alla aktiviteter på vattnet in, storm var i antågande. Kan avslöja att stormen innebar lite duggregn idag. Nåväl, det blev fritid i tvloungen istället för på stranden. Det kan man leva med, det kunde varit värre!

Paihia, och vi blev glassies.
Nytt jobb. Glassies. Innebär att man plockar glas. Diskar. Fyller på flaskor. Ja. Bartendrarna är bra, det är de gossarna som vi bor med i vårt färgglada hem. Faktiskt riktigt bra! Vi kommer inte få en lugn stund, men arbetspassen kommer göras med ett leende på läpparna. Men. På söndagar är baren nästan tom. Och vad verkar mest logiskt att fördriva tiden med i en bar...? Gratis är gott.
Idag har flickorna dock släpat sig upp ur sina sängar för att åka ut på en så kallad cream trip. En båt, inte väldigt stor och inte väldigt liten, som tar en med ut i bay of Islands. Vackert som ett vykort. Dagens grej hände ju dock nedanför båten... Ett tjugotal delfiner som hälsade på. Vilka djur det är! Magnifika. De simmade , hoppade och lekte runt oss. Fascinerande, minst sagt! Efter en stund fick vi lämna dem. Man ska inte vistas omkring dem mer än nödvändigt. I vilket fall, öarna var väldigt vackra. Skärgården var oerhörd. Guiden var också kalas, väldigt duktig när han berättade om maorierna och hur bay of Islands med Russell hade fungerat som en port ut till stilla havet. Där fanns ett hotell i närheten av russell, där det kostar 35000 dollar per natt. Lagom siffra sådär. Annars finns det bara sommarhus på öarna. Det är mot lagen att bo där permanent. Däremot kan du anställa någon som tar hand om ditt hus, som får bo där permanent...
När flickorna kom tillbaka till paihia låg de en stund på stranden. 3 kiwi grabbar kom fram och började prata. Flickorna fick erbjudande om att börja jobba, plocka frukt för 15 dollar i timmen. (vi säger ju att det inte är svårt att få jobb om man är redo att ta vad som helst?) att fundera på. Erbjudande två var att följa med dem ut i deras båt på lördag. Att fundera på.
Så efter en middag bestående av uppfräschade äggmackor så ligger de nu utslagna i sina sängar. Oförmögna att ta tag i kvällen. Fast mathilda har all tid i världen, det är Idas tur att springa i baren...

Popcornbehov
Det är ganska fascinerande. Detta att man alltid vill ha det man inte har. När mathilda och Ida är hemma, vare sig det var i rickarum, på ledsåkersvägen eller i Idas tillfälliga lilla stuga i Åhus, så fanns det alltid något gott. Men det var inget behov som fanns, detta att man är sugen på popcorn, glass eller kaffe. Man åt inte sånt ofta hemma. Alls. Men det är onekligen ett behov som finns här. Flickornas konversation handlar nämligen ofta om mat, allt ifrån hur gott det hade varit gott med popcorn eller grillat. Missförstå inte, de svälter inte, och de äter frukt och grönsaker som duktiga flickor ska. DOCK, hör upp föräldrar, de önskar KÖTT, när de kommer hem. Och knäckebröd och mjölk. Tackar. (och popcorn och glass. Hjälp vad gott det hade varit)
Nu befinner de sig alltså på ett och samma ställe. Delar kök med alla andra, och det är faktiskt så. Menyn ser i stort sett likadan ut för alla. Pasta, tomatsås. Gott. Såg några som gjorde tacos här om dagen...

Flickorna korkar upp

Så hur står det till på jobbet? Bara bra! Som sagt så lever vi med två bartenders. Och efter två pass fick vi alltså frågan om vi ville lära oss.
Igårkväll var det Idas tur att jobba i baren . Den långe (alltså, hans namn är omöjligt att både uttala och stava..) mötte mathilda då han plockade glas ute på borden. Hon gick ju in för att se om det behövdes hjälp, så som vi gör varje kväll. Men varför gjorde han Idas jobb? Hon fick syn på sin bästa vän i baren, i full gång. Och det gick bra! Så kvällen flöt på, Ida hällde upp drinkar och shots och njöt. Hon var klumpig, haha galet klumpig i början faktiskt, så som man är första gången man gör något. Men efter ett tag så började hon få grepp om saker och ting. Nåja, hon fumlade inte längre iallafall. Så imorgon, är det mathildas tur. Då hoppas vi hon får chansen, att slå ut Ida! Hade det inte varit galet kalas om de kunnat bartendra tillsammans? Två bästa vänner på andra sidan jorden. Det roligaste är nästan att de bara trillat in, fick chansen och tog den snabbt som attan. Rutinerat!
Man kan ju diskutera att de inte får lön. Gratis boende, och gratis alkohol är vad de får. Även om det sistnämnda är lite inofficiellt. Men erfarenheten är ju guld värd! Hur bra är det inte att faktiskt KUNNA detta, när man så småningom (när nu det blir av, detta var lite för roligt...) ska börja plugga. Med erfarenhet av bartending, inom äldrevården (mathilda), restaurangbranschen (Ida), och personlig assistans så är oddsen ändå ganska höga att kunna få till ett extraknäck under studietiden. Inte helt fel? Och ni ser, även om flickorna lever i nuet (och har vanvettigt roligt i nuet) så har de inte glömt att så småningom får de ta tag i saker och ting. Det kommer när det kommer!
Dags för pasta och tomatsås. GOTT.
Dagens konversation: I- jag är så avundsjuk på dig för att du ska jobba ikväll...M-jag vet, det är mycket roligare att jobba än att vara ledig!
Vi trivs.

Cape Reinga - ännu en gång!

En kvälla när Ida och Brody jobbade fick de erbjudande om att följa med på en gratis tur till Cape Reinga. Samma tur som vi redan gjort och betalat för, men gratis är gott så vi tackade inte nej.
Nästa morgon kom bussen och hämtade oss vid 07:15. Trötta pojkar och flickor som hoppade på den bussen. Vi satt längst fram och blev förarens egna VIP team. Samma tur som förra gånge fast med bättre väder. Vi valde dock att inte åka sandboard denna gång. Brody litade inte på oss och insisterade på att fish'n'chipsen också var gratis. Vi visste att det inte var sp men han var stensäker och sa att han skulle betala åt oss om vi hade rätt. Så när vi kom fram till Manganui fick vi gratis fish'n'chips, Body skulle litat på oss! Nu blev det dyrt för honom istället.. Haha! Detta sägs vara nz bästa fish'n'chips. Kanske höga förvörväntningar som förstörde det men så gott var det inte. Speciellt med tanke på att vi var stressade och tvungna att äta i bussen..
När vi kom tillbaka var vi trötta som få och ta oss i sängen som somnade. Som tur var vakande Mathilda halv åtta så hon hann duscha och göra vid sig innan hon började jobba klockan åtta. Ida däremot sov vidare och vaknade inte förens halv ett då hon bara bytte säng och sov vidare. Det känns som att det enda vi gör är att sova, trotts detta är vi, inte alltid men ofta trötta!

Kerikeri!

Idag hoppades vi på fint väder. Men inte. Molnigt och duggregn lite då och då. Ingen strand idag heller.. Efter först grötfrukosten på länge gick vi in och väckte Lukas. Någonting måste vi ju hitta på och han har en bil. Ida, Mathilda, Brody och Lukas tog alltså bilen till den närliggande staden Kerikei. Vi gick en runda i lite affärer och så kart till McDonalds. Vi körde också inom en chokladfabrik där vi fick provsmaka lite choklad, oj så gott! Tillbaka i Paihia stannade vi vid Haruru falls och tittade lite. Fint vattenfall, men vi har sett så många nu att man börjar bli bortskämd. Nz natur är så fantastisk överallt. Sverige kommer vara så tråkigt när vi kommer tillbaka..

Jobb!

Jobbet flyter på som bara den. Det är kul och våra chefer tycker om oss mycket. Vi har båda fått prova på hur det är att bartenda, och vi gillar det! Så chill jobb, gå omkring och lyssna på musik och prata med fulla men ack så trevliga människor.
Än så länge har vi mest sovit, läst och tittat på film om dagarna. Men här om dagen tog vi tag i saken och gick upp till Paihia veiwpoint. Det tog en stund och vi blev varma men det var det värt. Så vacker utsikt! Bay of Islands är så sjukt vackert! Helt underbart med alla små öar och det vackert turkos färgade vattnet. Vi har ju dock inte haft tur med vädret här. Det är relativt varmt, mellan 20 och 25 grader varje dag, men det regna eller är molnig för det mesta. Antingen duggregn eller ös duggregn. Efter vår lilla tur upp till utsiktsplatsen kikade vi i de få affärer som finns och unnade oss varsin milkshake! Ojoj sån lyx..
Här om kvällen när en av våra chefer satt i baren och bjöd på dricka (även detta en söndagkväll) berättade han att han tyckte mycket om oss, att vi var som en frisk vind på detta stället som spred mycket glädje. Även att vi var de bästa glassierna han någonsin arbetat med. Vi göra alltså vad vi ska och lite till, det känns ju bra ändå.. Haha! Ida, dockvacker. Mathilda, mystisk.

Paihia, och det händer grejer!

Alltså , detta ställe. Trots att vädret inte är särskilt glatt, och det inte finns alltför mycket att göra då, så trivs vi.
Dagarna fördrivs med brodys dator (alla säsonger av vänner, mathilda blev minst sagt extatisk när hon fick reda på det "WHY HAVEN'T YOU TOLD US BEFORE?!" lät det så grannarna hörde) eller de stunder då man kan se två flickor springa ner till stranden för att deras kroppar ska kunna få se solen de 4 minuter den är framme.
Dock! Kom ihåg att de befinner sig i bay of Islands, om man åker utåt är himlen blå. Så en dag tog de färjan till Russell. Före detta huvudstad i nya Zeeland, "the pacific hellhole". Inte konstigt , förr var Russell the place to be, porten ut till stilla havet. Massor av barer, här kunde alla fartyg stanna för att proviantera, och få sin beskärda del av sprit och flickor. Idag är Russell en ganska sömnig liten stad dock , dit du endast kan ta dig via grusväg och bil, eller via paihia och små färjor. Fantastisk waterfront dock , med mysiga restauranger och caféer. I Russell finns nya Zeelands äldsta av det mesta också : äldsta kyrkan, skola, pub osv. Så massor som skulle kollas in innan flickorna vandrade över kullen till long beach, där de kunde sträcka ut sig i solen och se hur molnen tätnade över paihia. Galet tråkigt att biljetten över till solen är så dyr. Nåväl! Efter ett par timmar på stranden vandrade de ner till en av restaurangerna för att lyxa till sin vardag lite, trots allt en av deras bästa vänners tjugoårsdag. Grattis igen, Josefine Darin!
Så ni ser, de fastnar inte alltid framför datorn. Brody var lite ledsen över att han bangat dagen , och lite orolig när hans flickor kom hem så sent. Man blir verkligen som en liten familj!
En annan dag (återigen gratis, det där med att jobba i en bar är tydligen lönsamt även utan lön) fick alla tre i den lilla familjen åka ut för att titta på delfinerna. Flickorna av någon anledning, fixade inte riktigt sjögången dock... Vissa dagar ska man nog ligga kvar i sängen trots allt.
Och jobbet går bra. Kevs flickvän (managerns alltså) är bartender nu, vilket innebär att han inte kunde erbjuda båda flickorna jobb. (vädret är inte så kalas här ändå, så de funderade ändå på att åka vidare, ändå roligt för dom att se hur kevin våndas över att låta dem åka. Utan att skryta , flickorna älskar jobbet och alla de umgås med i paihia, men de är sannerligen älskade tillbaka)Så han frågade om vi hade någon annan plan. Vi berättade att vi ville till Australien. Och vips , han ringde till den största basebaren i Australien, central base i Brisbane, och kirrade jobb till båda två. AWESOME. Brisbane här kommer vi!
Båda känner hur svårt det är att lämna nya Zeeland. Hjälp, ska de lämna nya Zeeland? Tre månader tog det, och Nu känns det som hemma.

HEJDÅ paihia.
(ni skulle höra brody tala svenska, hejdå och varsågod är helt adorable när han säger det)
Försöker vänja oss vid tanken på att lämna nya Zeeland. Konstigt vad ett par månader kan göra med två flickor så här.
Mathilda sitter och söker universitet till hösten. Jag är klar med det. Ingen av oss vet egentligen vad vi sökt, men det blir nog bra. Svårt att fokusera på något som känns så långt bort...
Dagens plan. Vi försov oss till datortiden, så frukost hanns inte med. Kollat flyg till Brisbane, och kommit fram till att det blir billigare att inte boka online. Ansökt till universitet, som sagt. Vidare för lunch, och sen skytower. Vi måste hinna skicka alla vykort med, tar en Väldans tid det där! En annan sak som bör hinnas med är lite shopping. När vi kom tillbaka ifrån Samoa, var kläderna inte särskilt fräscha. Mycket har gått sönder, eftersom vi använder samma plagg här mycket mer än vi gör hemma. Har både gröna, röda och gula trådar i mina svarta jeans sedan jag lagat dem ett antal gånger... Och att oräkneliga drinkar spillts ut över oss den sista månaden gör inte saken bättre. Får trösta sig med att det är samma sak för alla backpackers! Och sedan när började man klaga över att man måste shoppa?
Sedan kanske det är tid för ett par bekännelser. Vi har båda två insett att vi har säkert 218 gånger bättre koll på nya Zeelands geografi än vad vi har på Sveriges. Inte okej. Fast lite förståeligt, kanske. Vi har också (vill vi tro iallafall) blivit mycket bättre på engelska. Igår när busschauffören berättade om olika saker, så förstod vi vad han sa! Fast vi har nog själva blivit lite slarvigare med engelskan samtidigt, pratar lite mer vardagligt. Det händer till och med att man tänker på engelska...
Kan meddela att biblioteket i Auckland definitivt är det mysigaste bibliotek vi någonsin vistats i.
Sarah Granholm bor i Brisbane , hon gick tidigare på dans och musikal gymnasiet i Lund. Nu pluggar hon nåt fancy, kommer inte ihåg vad det hette. Om någon hade frågat mig hur jag känner henne hade jag inte vetat vad jag skulle svara, ingen aning. Men jag har gjort det länge, och när vi lade upp på facebook (älska Facebook, kalas enkelt att ha kontakt med alla man träffar från runt om i hela världen) att vi skulle dit blev vi snabbt inbjudna till hennes tjugoårsfest på lördag. Tjugoårsfest i Brisbane, helt okej! Känner oss ganska välkomna till Australien minsann.
Men fortfarande konstigt att lämna detta fantastiska land, man kanske aldrig kommer tillbaka? Och även om jag VET att det finns massor av platser som är minst lika fantastiska, så känns det ändå konstigt. Men, när ett kapitel är över så börjar nästa. Australien , nu kommer vi!
(och för fan Sverige, dags att introducera starbucks och fish&chips)

Dollarskillnad

Tobbe satt i receptionen när Ida kom ner till receptionen på onsdagsmorgonen, glad överraskning! Hon visste ju att han skulle till Auckland , men trodde han skulle komma mycket senare! Men i vilket fall, glatt som tusan med kramar och konstaterande dom att 7 månader gick fort. Överraskade mathilda i köket, och alla tre fick havregrynsgröt och ägg till frukost. Glad tobbe när han fick massor av mat som flickorna ändå inte kunde ta med sig över det Tasmanska havet. Sen blev det shopping! Tobbe fick snällt sitta och vänta medan flickorna testade igenom säkert 75 procent av alla de olika plagg som fanns inne på supre, men han var duktig och kommenterade snällt på allt de visade upp. Så efter att ha uppdaterat sina väldigt fattiga garderober lite, så slog de sig ner längs med en av de mysiga bakgatorna och åt sallad och drack öl till lunch. Synnerligen trevligt återseende, och de fick möjlighet att catcha upp om vad som hänt det senaste halvåret. Det gick i ett med andra ord, tills flickorna fick springa och hämta sina väskor på base, plocka ut sina flygbiljetter och sticka till flygplatsen. Väl där, gick allt smidigt. God mat på planet och film fördrev de 4 timmarna till brisbane (Idas lins gick sönder, så hon fick ha glasögon. Ovant, även för mathilda att se) och det gick till och med smärtfritt på flygplatsen i Brisbane. Inget krigande för att komma in i det här landet inte!
Base central. Helt okej, inte särskilt super fräscht men helt okej sannerligen. De kände att det var lika bra att ta tag i sitt liv, så efter att ha fixat till sig och bytt om letades base baren upp. Det frågades efter shane, och sedan gick allt i en rasande fart. " oh, you're kevs girls! I've got Jobs for you next week" så så lätt var det. Vi hade nu befunnit oss ca två timmar i landet, och har redan lyckats fixa jobb. Lovely! Och sedan blev vi snabbt förflyttade till en hörna där vi blev presenterade för resten av gänget som var lediga för kvällen för att fira en grabbs födelsedag. Så det blev drinkar och tårta, med en icke existerande prislapp. Härligt! Och människorna vi tydligen ska jobba med, verkar Väldans trevliga. Får väl lägga till att vi faktiskt inte riktigt har koll på vad det är vi faktiskt ska göra, men det löser sig!
Så nu får vi väl ta tag i våra liv då...

Ursakta att vi inte riktigt har uppdaterat sedan vi kom till Australien. Vi har haft en hel del for oss (information kommer nedan) och prioriteringen var ganska enkel: fokusera pa det vi var med om istallet for att skriva om det. I vilket fall, for forsta gangen sedan vi kom till Brisbane sa ar det lite moln pa himlen. Sa nu tar vi chansen!

Vi har jobb! Bartendrar. Sedan att det var en valdig cirkus att fa jobbet, ar en annan sak. Ni vet nar man ska ha tag pa nagon och personen i fraga aldrig finns att hitta? Na, sa fungerar det med managern pa Down under bar i Brisbane. Efter att vi anlant till hostlet (Base Central) ifran flygplatsen sa promenerade vi direkt ner till baren och fragde efter honom. "OH! You are Kevs girls, I have got jobs for you next week" och sedan blev vi bjudna pa drinkar hela kvallen och introducerade till vara framtida kollegor som firade en fodelsedag. Valkomna till brisbane swedish girls!

Sa visst later det enkelt? Men det tog oss nog 1.5 vecka innan vi faktiskt fick vart forsta pass och fick visa vad vi gick for. Men vi fick jobbet, och nu ar vi tva av bartendrarna pa en av de storsta backpackerbarerna i Australien.

For ovrigt gjorde det inte sa mycket att det tog lite tid, vi hade en hel del for oss den dar forsta veckan iallafall. Vi firade flera fodelsedagar, den forsta intraffade pa lordagen for Sarah Granholm. Sarah ar ifran Kristianstad, och nar hon sag att vi var pa vag till Brisbane (facebook berattar allt) sa blev vi snabbt kontaktade och inbjudna. Vi har umgatts en hel del med henne under var tid har, fantastisk tjej! Kvallen innebar en hel del alkohol och springande i the valley. Vi kom in pa the met, en nattklubb som ar oerhort posh. Rymmer ca 2000 pers. Lang lang ko, och anda lyckas vi komma fore och komma in i vara converse och utan att betala. Rutin eller vad?

Vi har aven spenderat en hel del tid med Shelby, tjejen som vi traffade pa Samoa. Har vi namnt henne innan? Kalas tjej. Oerhort latt att umgas med. Forsta fredagen tog hon med oss till en liten restaurang dar vi at kinesiskt och traffade flera av hennes trevliga vanner harifran. Vi gick vidare till the Vic, och traffde hennes chef (som bjod pa alkohol hela kvallen, vad ar det med manniskorna i detta landet som inte vill lata oss betala for oss sjalva? Tillagg: hennes chef ar en kvinna och konceptet passar var ekonomi mycket bra) och fler av hennes vanner och dansade glatt till liveband hela kvallen. Galet bra uteliv i Brisbane kan vi meddela. Har inne i centrum finns flera stallen som vi utforskat med Shelby och hennes vanner: The Vic som sagt, laidback stalle med liveband och karaoke och grejer. Exchange, lite mer posh med utomhusbarer och extremt (EXTREMT) stor tvskarm som hela tiden visar matcher. Sedan ar det ju the Valley, en forort som det tar ca 10 minuter att ga till med gata pa gata med klubbar och barer. The met, x and y, the bank, famliy osv. Vi kommer inte ha trakigt sa att saga, plus att nu nar hela var dygnsrytm ar andrad (vi kommer sallan i sang fore sex pa morgonen med vart jobb...) sa passar det ganska bra att ga ut lediga dagar!

MEN festa ar inte det enda vi gjort. Nar Mathilda fyllde tjugo (okej, jja da festade vi saklart men iallafall) sa borjade vi natten till den 3 med att skala for idas basta van (ida krigade och fick dem att spela happy birthday vid tolvslaget mohaha) och firade med Brisbanes cricketlag (vad ar det med att australiensiska grabbar ar sa attraktiva?) dagen darpa blev det picknick med pungrattorna och Sarah i botanic gardens. Ganska roligt i efterhand, men inte helt roligt nar de tog var mat... i vilket fall mycket mysig fodelsedag. :)

Vi har lyckats ta oss ifran Brisbane en vanda ocksa! Vi tog oss ner till byron bay nar vi lyckades ha samma kvall ledigt, men naturligtvis sa ska ju australiens surfing place nummer ett vara regnigt och kallt just nar vi kommer dit... och vi fick frysa i vara shorts och linnen. Naval, trevliga manniskor och ol och pizza gor alla glada!

Alla man pratar med tanker inte stanna i Brisbane mer an en natt. "Dar finns ju ingenting" ack sa fel man kan ha. Lagunen har varit vart favorit stalle hittills, har ar lika fint att vistas dag som natt. Pa dagen kan man sola och bada och pa kvallen har man utsikt over vattnet och Brisbanes centrum. "the rivercity" fantastiskt vackert. For bara ett par dollar kan man ta farjan upp langs floden och hoppa av och pa hur man vill under ett par timmars tid. Vi har inte hunnit med det annu, men Shelby har berattat om hur mysigt det ar med alla parker och restauranger langs med vattnet sa vi ser fram emot att gora det sa smaningom. Pa south bank (dar lagunen ligger) finns aven en stor bio, dar det ar superbilligt att ga pa bio. Shelby har dessutom for vana att ta med oss ut till olika sma guldkorn, som haromkvallen tog hon med oss till Grove train, en restaurang precis vi vattnet mellan citycentre och the valley. Vi hade en mycket trevlig kvall och at nachos och drack cola. Det ar det som ar sa skont med shelby, hon forstar att vad galler alkohol sa ar vi glada om vi slipper det under vara middagar! Haha oj.

Tillagg: alla slaktingar, familj och vanner. Alkoholkonsumtion existerar men ni vet att vi ar duktiga flickor.

Och just det! Igar kom Fredrik till Brisbane (han som reste med hela ganget mellan wellington och queenstown pa Nya Zeeland) och halsade pa. Manga skratt och mat pa hungry jacks. (Burger king versionen har, sa mycket battre dock!)

For att ingen ska missa detta da! Vi har fatt lite forfragningar pa bilder, och nu har det kommit upp iallafall lite fler! Vi jobbar pa det, det tar en valdig tid men fler kommer upp de narmsta dagarna:)

PUSSHEJ

Flera kvallar har vi fatt spendera i Shelbys underbara soffa, med hemlagad mat och filmer kvallen lang. Fantastiskt vad man uppskattar sadant nar det inte ar sjalvklart i ens vardag!

For ovrigt sa har Shelby varit fantastisk med oss. Hon tog idag med oss till IKEA (helt nostalgiskt, kottbullar och lingonsylt) bara for att fa skratta at tva svenska flickor som springer runt och oversatter allt som finns pa svenska. sjukt roligt, for ovrigt! Haha och naturligtvis kunde vi inte lata bli att kopa med oss knackebrod... tre paket om man ska vara arlig. Bye bye havregrynsgrot.

Och sedan vidare till MT Coot-ah(?) for att kolla in Brissy ifran ovan. Vackert med floden, och man kanner en valdig karlek gentemot en stad som gett sa mycket.

Annars jobbar vi mest. Lever efter sveriges tidszon, borjar sent och slutar vid 5-6 pa morgnarna. Bra erfarenhet, dock. Och valdigt roligt!

Har precis gjort vara RSA med. nagot man maste ha for att fa jobba inom denna branschen, sa att man typ har ett certifikat sa man saljer alkohol forstandigt. Valdigt bra att ha, men om man svarar fel pa en fraga sager det bara till en att man ska forsoka igen. och det ar inte sa svart nar det ar kryssfragor...

Sa fyllde Ida tjugo. Vilket dygn! De vet da hur man firar pa down under, och mathilda sag minsann till att det inte glomdes. Kvallen till den 25 gick alla till pancake manor, en fantastisk ombyggd tagstation, och Ida overraskades med vaffla glass och sang. Och som om inte det var tillrackligt, sa kom Shelby forbi jobbet nasta dag med cupcakes och sa grattis. OCH SOM OM INTE DET VAR TILLRACKLIGT sa sjong alla for Ida i baren efter hon hade slutat och de kom ut med tarta och hon fick blasa ut ljusen. Stackars tos, nastan grat av lycka. Tackar ifran djupet av sitt hjarta gor hon, speciellt till Mathilda.

Allt ar bokat och klart. Betalat dessutom. For dem att ta sig uppat om tva veckor, langs kusten, och sedan flyga ner till Cairns och ta sydney innan de flyger hem. Exakt en manad innan de ater star pa Kastrup.

Sa vi har lamnat Brisbane. Kanns valdigt konstigt, vi kommer utan tvekan att sakna den staden. Kom snabbt underfund med alla fordelar med att bo i storstad, hur kalasigt det ar. Brisbane ar inte direkt en backpackerstad heller for den delen, om man bara kommer dit over dagen sa har den inte allt for mycket att erbjuda. Men bo dar, och det ar en fantastisk plats. Hur manga ganger har vi sagt det nu? Haha, vi har utan tvekan foralskat oss.

Naval. Innan vi lamnade Brisbane akte 4 tjugoariga flickor till Dreamworld (Tahnee, Shelby, Ida och Mathilda) for att tillbringa dagen bland karuseller och i sagovarldar. Men inte kunde man se att de var tjugo ar inte. Sprang runt och dansade till musiken som tossiga sjuaringar. Trivdes som tusan i solen med Shrek och madagascar figurerna.

Langst fram i Buzz, Saw inspirerad berg och dal bana.

SHELBY "I don't like this, I don't like this, I DON'T LIKE THIS"

IDA " SHUT UP SHELBY!!! This is awesome"

Och den dagen gick snabbare an snabbast.

Sen kom sondagen. Tva dagar kvar innan flickornas buss skulle ga pa tisdagmorgonen. Shelby plockade upp dem och Corey pa vagen ut till Redcliff. Annu en perfekt solskensdag (Tack och lov sa hade flickorna avverkat sista passet pa fredagsnatten) och de kunde alla njuta med fish and chips i solskenet innan de hoppade i havet langst ute pa piren. Och ja mamma, helt okej att bada i havet har.

Pa kvallen skulle alla till fridays. Swedish girls second last night, lets remember this! Corey kirrade gratis drinkar natten lang. Och i nya klader kunde val inte kvallen bli fel? Saklart inte. Det var till och med sa Corey kom ut pa dansgolvet.

Mandag. Personalmote. You are leaving tomorrow? Yes we are. Then we better throw you guys a going away party. 100 dollars bartab for oss, och fladerdrinkar som kvallens specialdrink. Hur fint ar det inte? Kan man kanna sig mer omtyckt? Det ar nog svart. Och kan ni forsta alls hur svart det ar att lamna en sadan plats?

Sa vi gick inte och la oss den natten. Det blev dirr bort till bussen som skulle ta oss till rainbow beach. PUSS PUSS ALLA PA THE DUNDER ni ar det basta som funnits pa denna resan. Utan tvekan.

Men mot nya aventyr! Efter fem timmar pa bussen sa befann vi oss i Rainbow beach. Under kvallen blev det breafing och info om Fraser Island, dit vi skulle ta oss via jeepar nasta dag. Pa varldens storsta sando sa ar det sa man tar sig fram. Och naturligtvis korde vi! Tva natter och tre dagar tillbringades pa Fraser. Turkos sjoar, Fantastiska utsikter och strandfester till langt in pa natten. Mer backpacker an sa ar det svart att bli. Och vi var tva svenskar och sex tyskar i var bil. Hm. Mycket tyska. Spoky language. Men de var fina!

Uppmuntrar till att googla Fraser Island, lar finnas fantastiska bilder.

En extra dag i rainbow, sa vi drog upp och lekte i sanddynerna. Sandboarding. Kravs inte mycket for att roa 2 flickor i solen! Ellr ja. Lite molnigt kanske...

Sedan var det pa nasta buss som tog oss till Airlie beach. 18 timmar tog det. Och nu ar vi har och har checkat in, sa det ar dags for segelbats tur i ett par dygn ut i whitsundays! GOOGLA!

Sa vi mar bra :)