Dödens isbuss

Så har vi då alltså sett Machu Picchu. Vad nu?Mångfaldernas sydamerika har långt mycket mer att bjuda på och närmast till hands ligger Amazonas regnskogar. Amazonas sträcker ut sig över 9 länder och vi bestämmer oss för att angripa den från Bolivia, där vi har hört att det ska vara extra fint.

Sagt och gjort. Vi hoppar på första bästa nattbuss (de var de enda som gick) till La Paz, som är Boliviens huvudstad och vår utgångspunkt för vidare Amazonresa. Resan från Cusco, Peru, beräknas ta 12 timmar. Vi bunkrar upp med vatten och snacks.

Men trots att bussbiljettsförsäljaren lockat med alla möjliga lyxiga säten och funktioner på denna buss så existerar inte ens en fungerande toalett. Detta visar sig bli en riktig utmaning för Joar som blir dålig i magen precis lagom till det att bussen rullar ut från terminalen i Cusco. Vill man stanna för ett toalettbesök måste man snällt gå fram till chauffören och vädja till hans goda vilja (med sin högst begränsade spanska) att stanna bussen, så att man kan gå ut på en åker och uträtta sina behov, under pressen från en stressad chaufför.

Vad bussen också saknar, är värme. På 3600 meters höjd över havet är det inte varmt, speciellt inte om natten. Dessutom är vi inte tillräckligt många i bussen för att med våra kroppar värma upp bussen några grader heller. Det är några stycken som är erfarna nog att ha tagit med sig egna filtar, men vi är naturligtvis inte en av dem. Istället sitter vi och hackar tänder medan vi ser vattnet frysa till is utanför fönstret, och frosten lägga sig över slätterna. Sömnen blir högst sporadisk då vi bägge konstant vaknar till av att den enda lilla jackan vi har lagt över oss har kanat ner litegrann och blottat en dåligt klädd kroppsdel och gör den iskall.

När solen stiger upp runt 7-tiden på morgonen blir det marginellt varmare i bussen, lagom till att vi får vår första glimt över berömda Titicacasjön. Det är sannerligen en upplevelse att se den stora sjön breda ut sig här, högt uppe på slätterna, och för att göra det hela ännu mer surrealistiskt, ser vi höga, snöklädda fjäll långt bort i fjärran...som om vi inte redan var högt nog!!

Det är tidig morgon när vi anländer gränskontrollen till Bolivia. Där blir vi tvugna att hoppa av bussen och promenera de ca 700 meterna över gränsen, samtidigt som vi är inne på integrationskontorerna i respektive land för att få våra exit-och entry-stamps i passet. Väl i Bolivia blir vi kallade in i ett litet rum för förhör angående reseplanerna vidare i landet. Efterssom vi inte pratar spanska, och de inte pratar någon vidare engelska, blev ju detta en något underhållande episod, men efter att ha kontrollerat våra väskor och jackfickor så släpper de tillslut ut oss i landet sitt, och vi hoppar på vår dödens isbuss för de sista skumpiga timmarna in till La Paz.

När vi kört igenom förorten och passerar bygränsen till La Paz, så anländer den av guideboken utlovade wow-känslan: en massiv dal breder plötsligt ut sig, till bredden full med glänsande hustak och med ett storslaget mt. Illimani (6438m) som bakgrund. Det är en tillsynes vacker stad vi nu rullar ner i.

I La Paz återhämtar vi oss efter denna dödens isbuss, genom att ta en varm dusch och krypa in under en hög med filtar och sova i ett par timmar. Det här med värme, verkar nämligen vara få förunnat här uppe på höjderna i Peru och Bolivia. Varken på hotellet i Peru eller Bolivia finns det element, ens i gemensamma utrymmen som kök och reception.

Vill man vara varm, måste man klä sig gott, eller krypa ner under ett lager med 5-6 filtar. Filtarna är förvisso förvånandsvärt varma, men det är till liten tröst när man inte längre befinner sig i sängen. Avsaknaden av en plats att bli och vara normalvarm på är påtaglig, iallafall för mig som är bortskämd med detta.

I övrigt tycker jag inte att La Paz har gjort något större intryck. Förutom att byn ligger på 3600 meters höjd och är en enda stor backe åt vilket håll du än går, så är den inget speciellt. Centrum hade jag tydligen lyckats promenera rakt igenom, utan att jag själv märkt det, och det är ganska skräpigt och fattigt. Till stadens fördel så måste jag säga att inget av de påstådda bedrägerierna eller tjuvaktigheterna har gett sig till känna. Även om folk är fattiga, så är de inte påträngande eller otrevliga, tvärt om! Alla jag har varit i kontakt med har varit hjälpsamma och trevliga.

Till sist måste jag skriva en liten mening om klädseln till tanterna här runtomkring. De är otroligt söta! Stora fluffiga kjolar i alla dess färger, och på huvudet - en rund liten bowlinghatt!? Och det är inte bara en annorlunda liten tant vi pratar om, det är 80 % av alla tanter! De vankar runt med sina färgglada kläder, ett stort tygstycke på ryggen (som en primitiv ryggsäck, eller alternativt med en bebis i) och sin lilla, runda bowlinghatt!

Bilder finner ni som vanligt till höger om denna text.

Nästa anhalt: Amazonas!