Den flygande bussen på världens farligaste väg

Efter att ha återhämtat sig från dödens isbuss i La Paz i två dagar var det dags för nästa utmaning: en 20-24 timmars busstur över Anderna och ner i djungeln på andra sidan. Här i Bolivia så finns det en berömd väg de kallar för "The worlds most dangerous road", och det är inte utan orsak. Varje år försvinner det ner x antal bilar och cyklister i avgrunden. Det är en del av denna väg vi ska ta!

Det börjar bra med en oförklarlig försening på 2½ timma. När bussen äntligen brummar iväg från La Paz är den fullastad med gods, såväl i lastutrymmet som på taket. Färden går upp, upp. Som mest ligger vi på ca 4700 meter, innan fronten på bussen kränger till och riktas neråt. Av och till får vi helt storslagna vyer som faktiskt vittnar om att vi är så pass högt uppe som vi är. Och det är lustigt, för trots att vi kan köra neråt i flera timmar, så får vi fortfarande känslan av att vi är många tusen meter över havet när vi ser ut genom bussfönstret. I början är vägen asfalterad, bred och fin. Det går lätt att möta motgående trafik. Men efter några timmar tar den asfalterade vägen slut, och ersätts av en smal liten grusväg. Det är nu det roliga börjar!

På denna väg har man infört en regel om att all nedåtgående har väjningsplikt och ska möta annan trafik på utsidan av vägen, alltså på stupsidan. Detta för att personen som kör då alltså hamnar närmast stupet och har bäst översikt över var han har sitt fordon och sörjer för ett säkrare möte. Det är en stadig ström med mötande trafik och när vi möts (ibland måste vår buss backa) är det inte många centimeter mellan bussdäck och avgrund. Inte heller har den Bolivianska regeringen bemödat sig med någon form av vägräcke för att förhindra utflygning, utan gruset som vi kör på går hela vägen ut i kanten och ner i ravinen.

I ett misslyckat försök att hålla passagerarna lugna sätter vår busschaufför på någon slags lugnande musik- på högsta volym! I det hela kändes det ganska komiskt. På en bergstopp i anderna rullar nu alltså en busslast med skräckslagna passagerare ner för berget med några centimeter från en säker död på sidan av bussen och en öronbedövande "lugnande musik" i öronen. Joar drar kepsen över ögonen och håller sig fast i armstödet medan jag stoppar ut huvudet genom bussfönstret och ser döden i vitögat. Detta är bättre än vilken berg-och dalbana som helst!