Silvergruvan i Potosi 4070 m.ö.h

Efter 2 ofrivilliga extradagar i Rurre kom vi tillslut ut med ett inhyrt militärplan. Det landade i ett milt sagt upproriskt La Paz. Transportstrejken hade lagt sig i några dagar men det var fortfarande upproriska doktorer som utövade alla möjliga sorters sattyg mot de som kom för nära, och trafikkaoset var ett faktum.

Nästa dag tog vi nattbussen till Potosi (6h) som av Lonely Planet är kårad till världens högsta stad, på 4070 m.

På över 4000 meter över havet känner man sig inte kaxig. Luften är otroligt torr, du kan formligen känna hur den drar all fukt ut ur dina läppar, och händerna blir helt vita. Detta var en stor kontrast från Rurrenabaque, där det fanns fukt så det räckte och blev över. (Aldrig förr har huden mått så bra som i Rurre!) Dessutom är det svårt att röra sig. På 4000 meters höjd har jag svårt att ta mig upp ens för en liten trappa utan att bli helt utmattad. Å så tänker man på Göran Kropp som cyklade till Himalaya och sprang upp för Mt. Everest på 8848 m helt utan syrgas. Respekt.

Förutom sin status som världens högsta stad har Potosi en annan stor sevärdhet, stadens största inkomstkälla: silvergruvan i Cerro Rico. Här kämpar gruvarbetarna under gruvliga förhållanden ca 12 timmar om dagen. Vi blev med en före detta gruvarbetare, nu guide, in på en gruv- tur:

Efter att ha blivit försedd med stövlar, byxa, jacka, hjälm och pannlampa bar det av till en "miners market", där man kan köpa med sig presenter till de stackarna som kämpar inne i berget. Här fanns det traditionella hjälmar, munnsydd, spadar och hackor, i tillägg till det mer iögonfallande gåvorna: dynamit och brännvin. Rätt upp och ner kunde vi köpa med oss varsin dynamitkubbe och vi fick också smaka på den 96% starka brännvinen de festar till det med nere i sina hålor. Vilken spektakulär kombination!

Väl framme vid gruvan är det med spänning vi går in genom en av de många inngångarna till gruvan. Det blir fort mörkt och efter en stund måste vi böja oss fram för att få plats i de trånga gångarna. 500 meter in i berget har vi 400 meter med "solid" berg över oss. Här är det dags att krypa ner till nästa nivå. Det går brant nedför, och sedan måste vi krypa på alla fyra genom en trång passage. 2 i gruppen klarar inte av utmaningen och går ut igen. Av och till medan vi går i denna labyrint av tunnlar ropar guiden till och vi måste hoppa åt sidan för den 2 ton tunga vagn med stenmalm som kommer susande på spåret. Det är en minst sagt äventyrlig expedition vi gett oss in på! De gruvarbetare vi stöter på ser trötta och svettiga ut. De säger inte mycket, men tackar för presenterna vi har med oss, och fortsätter med det de håller på med.

Ju längre in i berget vi kommer, desto varmare blir det. På en plats där vi står och ser på två stackare som skyfflar stenmalm är det 35 grader varmt. I tilägg till det är luften fylld med damm och giftiga gaser. Som om det inte skulle vara svårt nog att andas på 4000 meters höjd!

Ingenting i gruvan känns tryggt. I taket ser vi brustna träbjälkar och på sidorna av gruvgångarna ser vi ibland evighetsdjupa hål som man lätt skulle kunna ramla ner i med lite otur. Dessutom känns det som att berget är helt genomborrat med gruvgångar och att det därför skulle kunna rasa ihop när som helst.

Livslängden på en gruvarbetare är i snitt 44 år, och varje år kräver gruvan runt 16 personers liv. Den yngsta vi mötte var 16 år och hade jobbat i gruvan sedan han var 13. Under arbetsdagen dricker man bara lite vatten, och tuggar coca-blad. Dessa minskar hungerskänslan, och ökar prestationen.

Efter två timmar nere i hålorna är vi minst sagt glada när vi ser ljuset i slutet av tunneln, och med nyvunnen respekt och medlidenhet för de stackarna som måste jobba under dessa förhållanden.