Rio de Janeiro och slutet

Efter mitt ofrivilliga närmöte med havsbotten fick resterande dagar på Ilha Grande spenderas på land. Trist, med tanke på att vi precis kommit till paradiset efter 5 veckor i kylan uppe i Anderna. Men det var bara att gilla läget, jag vill ju inte gärna få värsta ärren på kinden heller.

Med bara 2½ dagar kvar till avresa mot Norden, var vi tvugna att lämna ön tidigare än önskat. Även Rio måste utforskas! Denna gång var det bara en liten båtresa plus en tur i buss på 3 timmar, men tror ni inte att även denna resa blir mer äventyrlig än önskat?!

I Saõ Paulo gick trafiken långsamt frammåt, det var ingen som tutade, ingen som stressade. Jag antar att det kan bli problematiskt att stressa när man bor i en by med 19 miljoner invånare. I Rio, däremot, verkar det som att alla har eld i baken, och det började redan med vår busschaufför mellan Angra dos Reis och Rio de Janeiro. Trots en liten, slingrig väg så gasar han på som om det vore värsta autobahn! I början sitter vi och försöker hålla i oss bäst vi kan för att inte tjonga in i bussfönstret eller ner i mittgången, men efter ett tag blir man så trött så man knäpper bara fast säkerhetsbältet, lutar ryggstödet bakåt och försöker slappna av.

Denna körstil upprepar sig konstant i Rio och taxifärden mellan busstationen och hotellet gick fortare än vad man trodde möjligt, trots många vägkryss, trafikanter och rödljus. Vi finner det märkligt att vi inte bevittnar några trafikolyckor i Rio, när bussar och bilar kör som om det inte fanns någon morgondag och med gångtrafikanter sporadiskt springandes över vägen.

Här i Rio har vi hört att det ska vara allra värst. Det som vi hörde från dag 1 när vi började planera vår resa. Sydamerika ska vara så farligt, det är så hög kriminalitet och så stor risk för att bli rånad. kidnappad och utpressad. Men här liksom i resten av Sydamerika, kunde vi inte blivit mer positivt överraskade. Hela semestern har gått och inte en enda gång har jag ens haft en känsla av labila människor med dunkla motiv. Ingenting har försvunnit trots våra ganska dyra leksaker. När vi höll på att gå vilse in i en favela (slumområde med fattigt folk), så fick vi hjälp att hitta dit vi skulle av lokalbefolkningen, hellre än att bli rånade. Kanske har vi bara haft en otrolig tur, men det känns mer som om Sydamerika fått en ond stämpel på sig som de har svårt att göra sig av med. Vart vi än gått har det varit idel hjälpsamma och trevliga människor, så som i följande scenario:

Vi är ute och går på en stor shoppinggatta i Rio. Jag i ett par nyinköpta Havaianas (flipflops) och Joar i sina trogna adidas-badtofflor. Plötsligt stannar Joar till och ser ner på sin fot. "Nejmen, vad är det häär?" frågar han förvånat, och viftar runt med sin högra fot uppe i luften. På toffeln och över de flesta tårna har det landat en STOR gul klump med segt slem. Vi står båda förvirrat och betraktar klumpen i två sekunder innan vi hör någon ropa "Oi, oi, oi!" och tittar upp lagom i tid för att se en man komma springande med sitt skoputsarkit. "Come, come" säger han bara och leder Joar fram till en liten pall, sen börjar han putsa skon frenetiskt med sin lilla tandborste. "Bird poo" säger han, medan han torkar Joars fot ren från den gula sörjan och gör hans badtofflor renare än vad de varit på många år. Jag skrattar så att tårarna rinner, men någonstans emellan dessa skratt-attacker (som gjorde fruktansvärt ont på grund av kindsåret) frågar jag honom om det är han som strategiskt placerat ut en bajsnödig fågel där, men han ler bara och säger att han jobbar ensam. Som tack för hjälpen vill han ha ynka 3 reais (9NOK), men Joar ger honom betydligt mer.

På två dagar finns det en begränsad mängd sevärdheter man hinner få med sig, men vi var naturligtvis upp till Jesusstatyn och fick oss lite fina bilder över Rio. Vi var också en snabb sväng till både Copacabana -och Ipanemastränderna. Fantastiskt fina promenader och fina stränder. Den sista dagen spenderade vi i shoppingens tecken och efter en felkalkulerat lång busstur så var det precis att vi hann med flygplanet tillbaka mot Amsterdam. (Incheckningen hade stängt när vi kom till flygplatsen)

Som vissa av er redan reflekterat över så kan jag bekräfta att den senare delen av resan gick fortare än önskat. Detta kan skyllas på flera faktorer. Den ursprungliga reseplanen var en vecka längre, och dessutom så var där inte medräknat en flygkrash och stora strejker i Bolivia, där vi förlorade iallafall 3 dagar. Att hinna med 6 länder på 6 veckor (med buss) kan lätt bli lite stressigt, speciellt på en kontinent så stor som Sydamerika. Men sammanfattningsvis så kan jag inget annat säga än att resan var fantastisk från början till slut. Med siktet (och förväntningarna) inställda på Macchu Picchu, så blev vi gång på gång överraskade över allt annat som Sydamerika hade att bjuda på: enorma regnskogar, galna bussresor, hjälpsam lokalbefolkning, djupa silvergruvor, flerfärgade berg, en mångfald av djurliv, oändliga saltöknar, aktiva vulkaner, geysrar, varma källor, häpnandsväckande stjärnskådning, kall (och varm) öken, trevliga turister, ljuvlig biff, vin, gigantiska vattenfall och helt sjukt fina stränder med knastrande sand under fötterna.

Och för att vara en person som hävdat att han "trivs bäst hemma" och ställer sig tveksam till varje ny situation han hamnar i, så har Joar kost sig oväntat mycket. När vi väl sitter i planet påväg mot Europa så ser han faktiskt ganska ledsen ut. Nu är det annat ljud i skällan. Han fantiserar om att sälja huset och resa tills pengarna tar slut, säger han. Jag är glad över att få ha visat honom en del av mina äventyrliga intressen, med ett så positivt resultat.

:)

Tack till er som har följt med mig här på min resa. Det är alltid roligt att kunna dela med sig av sina upplevelser och det var roligt att höra att så många har orkat läsa mina stundtals långa texter!

Until next time! :x