Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Mot Malko Tarnov, Turkiska Gränsen och mötet med Bernd

20–21/5

Vaknar i solens tecken fast frukosten blir bara kaffe och två tunna kakor då jag glömt att proviantera. Trodde jag skulle hitta någon liten landsortsbutik kvällen innan men icke då.

Jag får käka nån macka i Malko Tarnov dit jag har cirka 15–17 km och som normalt inte brukar ta speciellt lång tid, men det gjorde det.

Det var lika kämpig denna förmiddag som jag hade delar av gårdagen, uppför och uppför.

I Malko Tarnov blir det kaffe och en omelett vid en bar som ligger vid stans stora torg. Vädret inte att klaga på ej heller omeletten som sitter som gjuten i magen och kaffet är också acceptabelt

Efter den sena frukosten ser jag i min Huawei platta att det bara är nio (9) km till gränsen men jag lovar att sju av dem var uppför.

Jag når först den bulgariska checkpointen innan Turkiet och får visa pass, eter ytterligare några hundra meter ytterligare Passkontroll och fortfarande är jag i Bulgarien.

Sedan kommer den tredje kontrollen och nu är jag i Turkiet vilket också den röda fanan med skäran och stjärnan vittnar om.

Det blir att ställ sig i kö för ett antal turistbussar är på väg igenom. Efter att ha blivit godkänd och välkomnad blir det ytterligare en passkontroll innan jag får lämna gränskontrollområdet.

En sak är då säker, vägarna i Turkiet är i mästarklass om man jämför med Bulgarien. Breda, hela och vägrenar som är flera meter breda.

Hinner dessutom inte långt förrän nästa igenkänningstecken av Turkiet märks, utropen från moskéerna. De hörs på flera mil hål tror jag lite överdrivet.

Jag har medvind och kommer fram till Kırklareli strax för 16. Först proviantering i stans utkant en in i centrum som är livlig och ganska snart ser jag en Vodafone butik och bestämmer mig för att skaffa ett nytt SIM kort.

Allt verkar fungera förutom att allt tar sån evinnerligt lång tid, blir dock bjuden på turkiskt te och kaka och skall bara sen få allt att fungera.

Det är nu problemet börjar, det förbetalda SIM kortet som kostar 55 TL visar sig endast fungera nationellt. Jag lyckas få reda på att om jag betalar ytterligare 40 TL så jag kan få ringe utomlands för 120 minuter, fast jag har betalt för 750 minuter. Vad tusan gör jag med resten…? Vägrar att betala och Vodafone försäljaren som tidigare varit så trevlig blir nu förbannad och ringer Polis!!!

Fast det händer inget mer än att jag får tillbaka kopian han tog av passet. Det blir nog att vänta till Istanbul innan jag får ett bra SIM kort ä jag benägen att tro.

Klockan har blivit kvart över 8 och et är mer än halvmörkt ute när jag drar iväg mot Istanbul efter en stor tvådelad spikrak väg. Hittar en campingplats cirka 4 km utanför stan vid ett stort vetefält och skall vika av efter en traktorväg som både är guppig och hal.

Precis när jag ställer cykeln mot ett vattenledningssystem av betong ramlar en svart väska jag har fram på hållaren över framväskorna och som innehåller mat o.dyl ner på marken.

Ovanpå denna väska brukar jag också ha en vattentät påse med regnkläder alá fjällräven och den nyinköpta skaljackan som också den är av fjällräven märke. Tyvärr som hittar jag inte den. Någonstans mellan stan och min campingplats har en ramlat av.

Vänder och cyklar tillbaka i mörkret med headlampa på för att leta efter den. Cyklar ända till Vodafone butiken men ingen påse. Bara att vända om och jag är ganska deppig. Regnkläderna kostar cirka 3000 kr och skalljackan 5000 kr. Roligare kan man ju ha.

Tillbaka till min campingplats och fortfarande ingen jacka. Äter kvällsmat fast den smakar bittert, bara att bita i det sura äpplet. Faaan! blir min reaktion flera gånger denna kväll medan jag äter.

Innan jag somnar kommet jag på att skaljackan blev tvättad i Bukarest så den ligger i den ena av bakre väskorna, blir lite gladare då jag återfått en 5000 kr jacka. Istället är den blå lite billigare jackan för 2000 spänn borta tillsammans med regnkläderna.

Vaknar tidigare än beräknat då regnet gjort mig lite bekymrad. Inte skoj att ta ner tältet i ösregn, men vad gör man. Jag är ingen vädergud tack och lov. Glädjande nog avtar regnet medan jag packar ner och tar sen på mig skaljackan som nu får ersätta regnkläderna och drar sen iväg.

Kommer cirka fem hundra meter efter traktorvägen som nu är ännu mera hal och som dessutom sett till att jag står på huvudet men ingen skada skedd. Bara lite lerig. Precis strax innan den stora vägen och på höger sida av traktorvägen ser jag en välkänd påse och den är min med regnkläder och blå jacka.

Den ligger alldeles vid vägkanten pris vid ett stort gupp och då minns jag att jag nästa var på väg att vurpa där i gårkväll.

Blir lycklig som ett barn över nån present och det går inte att beskriva glädjen att ha återfunnit kläderna.

Resten av vägen blir i solens tecken trots regnet.

Efter cirka 15 km ser jag ett café liknandebyggnad och tänker mig vattenpåfyllning och toalettbesök så jag cyklar in och blir attackerad av en stor svart hund som lyckas att slita ner reflexvästen jag fått av Brita och som jag hade bak på den stora väskan.

Ägarna som ser allt blir förtvivlad, bannar hunden och ber mig komma in. Det är inget café utan ett kontor med stora panoramafönster. Blir bjuden på kaffe, turkiskt te och får en 1,5 liters vattenflaska som kompensation.

Jag drar vidare och allt går bra, vädret har blivit halvmulet så skaljackan åker av och bara T-shirten blir kvar.

Jag kommer in till e ganska stor stad som heter Lüleburgaz och min plan är att bara dra igenom. Vid det sista trafikljuset ser jag välkända cykelväskor framför mig och en man med en gul tunn jacka. Cyklar upp bredvid och frågar varifrån han kommer och vart han är på väg.

Medan vid fortsätter att cykla hinner han berätta lite om sig själv och vart han är på väg.

Han heter Bernd och är från Österrike och har som första mål Istanbul. Frågar lite avvaktande om det är OK att vi gör sällskap?

Han säger…

  • It´s OK for me.

  • Lisbon Wednesday's Day is the goal. Will meet my daughter on Thursday.

  • So you can not be in a hurry

Jag svarar att..

  • For me it´s OK och fortsätter

  • I'm not in a hurry either, and it would be nice with company to Istanbul.

Efter några km trampande och lite snack om allt och inget så stoppar vi för en ÖL, en turkisk EFES vid en liten uteservering alldeles vid vägen och den sitter som ett smäck, Ölen alltså.

Efter ytterligare några km hittar vi en lämplig plats att slå upp våra tält vid. Vädret fortfarande bra, soligt och en ljummen kvällsvind drar över och jag känner mig lite upplyft av att fått sällskap av en likasinnad som dessutom är min närhet av min ålder.

Bernd är femtiosju år två barn och en fru som heter Uschi. Han arbetar normalt som busschaufför men nu fått fem månaders cykelledigt av sin arbetsgivare.

Han skall sen vidare från Lissabon in till Georgien.

Jag äter min kvällsmat och Bernd bjuder på rödvin. Det roliga också är att han nästan har det likadant tält som jag, fast i rött och det heter Staika.

Under kvällen pratar vi om den resa vi hittills gjort och lite om annat också. Bernd visar sig vara en jäkligt trevlig, lättsam och rolig kille så jag fortsätter at njuta av sällskapet.

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer