Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

RAKI och Pablo från Zaragoza

22–23/5

Vaknar av en god sömn och utan att väckaren har ringt, bad för säkerhets skull Bernd att väcka mig om jag inte vaknade i tid.

Efter lite frukost drar vi iväg mot Lissabon och stannar till vid ett litet industrisamhälle, Büyükkarıştıran för en turkisk kaffe, ingen höjare med en erfarenhet rikare.

Sen ut mot stora vägen, Bernd säger vid korsningen att nu har vi …

  • Two options

  • Straight towards Corlu or right towards Tekirdag

  • Ýour choice P-G säger Bernd

Funderar och ser att den mot Tekridag förvisso är längre men verkar trevligare då vi får cykla efter kusten lite mera.

  • If I can decide and You gave me that choice, I'll choose Tekridag as the coastal road seems to be nicer.

  • Allright, I´ll agree säger Bernd och vi tar av åt höger

Vi har fortfarande lite medvind men dn del kommer från sidan. Vägen ha nu blivit lite backig. Många korta, 600–1000 meter långa backar mellan 4–7 % känns till slut i benen.

Efter några mig pekar Bernd på några stora byggnader och säger…

  • This is the black side of Turkey. In there lots of prisoner from last year, deserves their crimes for the military coup

Och berättar också om en tysk journalist med dubbla medborgarskap som sitter där. Vi fortsätter ytterligare nån km då nästa stora fängelse dyker upp.

Jag stannar och tar ett foto, Bernd är lite framför och har stannat alldeles vid ingången till fängelset. På den stora parkringsplatsden står det flera bussar och ut kliver besökare förmodligen till intagna.

Medan vi står och ser vad som händer kommer en uniformerad officer med texten Jandarmeri på brösten fram till oss och ber oss följa med över.

Jag tänker, vad har jag nu gjort? Dessutom i Turkiet. Tagit ett förbjudet foto. Visitering, förhör och vad mer. Herregud! Vi följer med över och möts av flera uniformerade vakter med Jandarmeri text på bröstet.

Vi går in genom en gate och in på ett kontor, på vägen in blir vi hälsade med handslag av ytterligare vakter och inne på kontoret finns redan tre personer, en av dem en ung snygg tjej klädd i en förbaskad snygg uniform och hon ler bara som en del kvinnor kan.

Inget förhör, ingen visitering, inget raderade av bilder bara nyfikenhet om oss, varifrån vi kommer och vart vi skall nå för mål.

Vi blir bjudna på turkiskt te och får många nyfikna och glada frågor. Både jag och Bernd säger sen att detta aldrig har kunnat hända hemma hos oss.

Sen fortsätter ytterligare 9 km mot Tekridag där vi käkar mat nere vid beachen innan vi handlar lite bröd, vin och drar vidare för att campa.

Hittar först en bra plats nere vid havet och där det redan står några bord som skulle bli bra att sitta att äta vid men en vakt kommer fram och säger först att han vill ha femtio TL och sen kommer efter en halvtimme hans chef och vill ha trettio.

Vi avböjer och drar vidare

Vi avböjer och fortsätter fem km med regnet hängande över oss.

Tillslut vid sidan av stora vägen ser vi en äng som sluttar ner mot havet och bestämmer här eller aldrig.

Medan vi sätter upp tältet kommer regnet, först som små skurar men sen som störtregn men då är både jag och Bernd skyddade av våra Hilleberg tält.

Jag äter min kvällsmat, vi avsmakar vinet jag köpte i Tekridag, fast det var Bernd som valde ut det.

Senare under kvällen stannar en bil bredvid våra tält och ropar glatt till oss att komma fram. De sträcker fram en tallrik med fräscha grönsaker, sallad och feta ost och önskar oss välkommen till Turkiet.

Både jag och Bernd säger att detta inte händer i våra länder. Turkarna är så förbaskat trevliga, vänliga och hjälpsamma, fast det finns ofta ”en räv bakom deras öron” inte alltid men ibland.

Jag tror att både Bernd och jag somnar innan klockan 22 denna kväll

I morron strax 100 km till Istanbul

Både jag och Bernd verkar ha sovit gott och jag äter Ayran med Müsli, dricker te och små pratar med min nyfunne vän och dagens strapats.

Härifrån och framåt mot Istanbul står samhällena som ”spön i backen” och ut ur varje samhälle en liten rackarns backe som sliter på cyklbenen som så väl blivit intrimmade hos Åsa, Micke och alla andra på F&S i Ö-vik så det blir bara lite svettpärlor i pannan.

Tack F&S Ö-vik för detta, Ni är bäst, I LOVE YOU.

Efter cirka 55 km och klockan 13:15 styr vi in våra cyklar i Sivrili som också är en kuststad med allt vad detta innebär.

Letar upp en fiskrestaurang och beställer in musslor med ris och sallad, öl och RAKI

Vi sitter ganska länge och mår bara bra.

En gäst beställer ett fat med frukt åt oss och kyparen bjuder på turkiskt te.

Kan man må bättre, kanske men inte just nu.

Sen drar vi iväg mot nästa campingplats och ”same procedur Then last year”, en lång sugande backe om några km uppför. Fast vi börjar nu bli vana.

Första platsen Bernd ser blir lite för nära bebyggelsen men några hundra meter längre ner efter vägen en campingplats som vi styr våra cyklar in mot.

Blir anvisade en plats längre ner bland träden, buskarna och även skräpet som ligger lite här och var och får ett bemötande av en engelsk talande med spansk brytning ung kille med röd-orange jacka.

Vi slår läger intill hans plats och samtidigt bekantar vi oss med två äldre turkiska herrar som står vid ett träbord och dricker nåt.

Bernd häller upp lite vin och Pablo som kommer från Zaragoza tar fram lite nötter som vi avsmakar i sommar-ärmen.

Bernd och Pablo fortsätter konversa-tionen med herrarna medan jag sätter upp mitt tält.

Jag känner mig faktisk trött och innan jag hunnit sätta på kaffe som jag hade planerat somnar jag i tältet med alla kläder på och skorna likadant och vaknar inte förrän 23.30.

Inget kaffe, Ingen GV bara John Blund.

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer