Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Teheran nästa

29/6

Vaknar tidigt, kanske runt 05 snåret att flera hundar skäller och vistas runt mitt tält. Jag kikar ut genom ett vädringsfönster och ser en av dem stå vid min cykel och skälla som bara den

En timme senare drygt kliver jag upp och förbereder dagens cyklelrutt till 8 miljoners staden Teheran. En sak jag har i huvudet är att om det är lika livlig trafik som i Istanbul så tar jag nog tåg eller buss från nån närbelägen stad innan. Istanbul cyklingen gör jag ej om.

Klockan är strax efter sju då jag sitter på cykeln och medvinden som jag hade i går är som borta men jag har haft värre motvind än så här.

Fortfarande lika platt och vid utkanten av Karaj så stannar jag och köper mig en påse nescafe, en flaska iskallt vatten och en munk. Vatten till nescafét finns i en stor tekkanna som står ute vid affärfen.

Sätter mig vid nån sorts sittplats och till vänster om mig halvligger förmodligen ägarinnas man på en bädd av filt eller pläd och äter karameller.

Priset för kalaset blev 30000 Rial eller cirka 8 kr.

Upp på cykeln och iväg och några km senare får vägens omgivning mig att tänka på Tyskland, den omges på båda sidor av bokskog och den ger en skön skugga nån km.

Jag fortsätter mitt trampande i värmen och vattenflaskorna får jag fylla på hela tiden. En liten skåpbil kör om mig strax innan ett större samhälle och en yngre kille kliver ur och frågar…

  • How are You?, Where do You come from?

  • I`m fine regardless the heat and sun and I`m from Sweden

  • Do you want some water säger killen och tar frame n 1,5 liters flaska med vatten som till 75% är fruset

  • Yes, please säger jag och tar flaskan och lägger den på nacken.

Killen åker sen iväg och ja fortsätter till nästa bensinmack för att utföra en del behov. Herrarnas toalett är så skitig att jag går in på damernas och den är knappast så mycket bättre men får duga.

Efter ytterligare några km hitom Garmidareh så blir jag omkörd av en vit japansk bil. Varnings-blinkers på slagna och en stor man kliver ut och har ett leende som kan få vem som helst glad.

Jag har någonstans i mitt minne en bild av honom att jag sett han förr och han vet att vi setts förut.

  • I`m so glad I see you again säger han och klappar mig på axeln

Vi träffades i Tabris och han heter Yusuf och är Research and Development Manager för ett telekomföretag.

  • I like your Instagram account

säger han med sitt stora leende och ber hans son ta ett foto av oss.

Iranierna måste tycka att turister på cykel är nått alldeles extra för de tutar, vinkar, kör upp bredvid en och via ett öppet passagerarfönster frågar hur man mår.

Resten av vägen in mot Teheran är förutom värmen relativt enkel att cykla.

Trafiken och intensiteten jämfört med Istanbul är som att paddla i Nämnforsen jämte Moälven vid slussen i Sund

Jag kommer in i Tehran och det första jag ser är den stora mobile, utställning, mäss , tv och restaurang tornet, Milad tower (Borj-e-Milad, födelsetornet) som är Irans högsta byggnad och det femte högsta tornet i världen, 435 m

Sen kommer nästa magnifika landmärke, Azaditornet (Shahyad) som byggdes 1971 i samband med 2500-årsjubileet av det persiska riket.

Känns mäktigt att få cykla runt detta på min väg mot centrum.

Det första jag gör är att leta upp en butik som säljer SIM kort och får hjälp av en engelsk kunnig och givetvis mobilkunning kille i svart skägg som också verkar seriös.

Han fixar detta inom en halvtimme och jag provringer till Kenth och han ringer upp mig sen för att kolla att det fungerar båda vägarna.

-It works

Säger jag till killen i en lilla butiken och jag får plastkortet som SIM kortet varit fäst vid för där finns alla data.

Sen letar jag upp en restaurang som jag först trodde var kinesisk men det är en restaurang som förvisso serverar mat men även tillhanda håller vattenpipor.

Borden är soffor som man sitter upp vid och givetvis tar man av sig skorna. Innan maten serveras läggs en plastduk på soffan och jag sätter mig med ryggen mot väggen och börjar äta.

Runt omkring mig sitter folk och äter och många av dem röker i sina vattenpipor,Shisha

Efter maten letar jag upp tunnelbanan, Metro så jag hittar den i morgon då jag skall ta mig ut mot Turkmeni-stanska ambassaden.

Nere i gångarna är Trumph på väggarna och det är inga snälla nidbilder de visar, ganska skojiga faktiskt

Sen ringer jag till Aref, den man som lovade att hysa in mig in hos honom när jag kommer till Tehran. Får tag i honom men tyvärr så är han ej i stan men säger åt mig at ringa i morgon vilken tid som helst och han ser framemot att ha mig som gäst.

Letar sen upp ett hotell för 1.500 000 rial som heter Riaz. Helt OK och i entrén luktar det både rent och gott. Killen i receptionen är dessutom trevlig och kan engelska. Får rum 302 och hjälp av bära upp allt bagage.

Distans: 87,6 km Medelhastighet: 16,8 km/h Max hastighet: Färdtid: 5,18 t/m.

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer