Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Separerade rutter och camping problem

Idag kommer min och Lars rutt att separeras. Lars kommer att ta en nordligare och mera tuff rutt och jag tar en liten enklare.

Försöker också nå turkmenistanska ambassaden i Teheran men det går dåligt. Mobiltäckningen är inte den bästa och när de väl svarar så bryts samtalet. Ingen hitt och jag vill veta hur det går med min Visa ansökan.

Vi tar farväl genom att önska varandra säker och trevlig rutt och hoppas att vi syns vid nått annat tillfälle.

Fem km motlut innan jag får en välbehövlig utförskörning som sen byts ut mot vägarbete i fyra km med bara grusväg och hål. Nu gäller det att se sig för, punka just nu är det minsta jag vill ha. Efter knappt fyra km ser jag skymten av en liten by och alldeles till vänster en liten vattendamm som jag inte kan låt bli att doppa min lekamen i.

I byn ån km senare stannar jag och får mina två vattenflaskor fyllda, 3 liter borde räcka ett tag. Vägen fortsätter nu mellan två berg och från att landskapet varit torrt visar grönska sig. Genast så blir man lite gladare.

Vägen är nu mestadels platt men jag väntar bara att stigningen upp mot Nyala skall börja, för det berättar i alla fall Maps Me om.

Drygt 5 km upp efter berget via serpentinvägar gör jag en paus och beundrar dalgången nedanför som pryds av grönska.

Efter denna paus vidare upp efter berget mot Nyala men innan dess stannar en jeep och ett par från Belgien stannar och vill veta vem jag är, de själva skall via Turkmenistan till Mongoliet. Blir bjuden på två Coke som dessutom är kalla.

Fortsätter sen 4 km i makligt tempo uppför och uppför. Varenda gång jag tror jag nått toppen finns ytterligare en serpentinkurva.

Men inget är för evigt, allt har ett slut även denna klättring och jag cyklar in under en stor skylt med texten Red Crecent Society of Iran, eller bara Iranska Röda Korset. Knackar på och ber om toalettlån vilket jag också får.

Skorna tas av utanför entrén och ställs i ett skoställ. Sen blir jag inbjuden till deras larmrum och får te. De kan lite engelska men lite får vi ut ur varandra. De är trots språkförbistring riktigt tevliga och de är klädda i snuýga röda uniformer.

Givetvis skall det tas ”Selfies” innan ja får cykla vidare.

Två av tre Red Crescent medarbetare

Ännu är inte klättringen riktigt över men det är bara några hundra meter och stigningen låg.

Sen börjar en utförskörning i nästan 2 mil genom ett grönt och skogrik bergssida. Strax jag är nere märker jag att en eker på bakhjulet är trasigt så det första jag gör n är jag kommer in i Galugha är att leta upp en cykelverkstad som fixar problemet.

Medan jag väntar går jag tvärs över gatan in på ett välsorterat konditori och beställer tre muffinsliknade kakor och frågar om det finns hetvatten och visar upp en smal påse med nescafé.

Den unga kvinnan som som står vid disken fixar detta och jag sätter mig vid det enda bord som finns.

När jag skall betala skaka hon på huvudet och ler, tydligen tycke hon det var trevligt med en turist som fann denna brödbutik och tog den som ett Café.

Sen iväg för att leta upp ett campingställe för natten och planerar göra det innan Kord Kuy.

Vid utfarten av Glugha blir jag omkörd av en Mc med en ung flicka baktill. MC killen säger åt mig …

Come OK och pekar åt höger

Vi svänger av vägen in på en liten stig mellan två åkrar och stannar till vid ett litet kvadratiskt stenhus med en övervåning byggd av grenar, käppar och ett plåtak. Trappen upp är en hemmagjord stege.

En stor matta ligger på ett trägolv och vid ena långsidan en hemmagjord hylla där de förvarar porslin o.dyl

Flickan sätter sig mitt emot mig och ler så vackert att man blir tårögd. Mannen som är hennes pappa och är i trettiofemårs åldern sätter fram ett fat med bröd, tomater och mjukost och ber mig äta.

Om huset är av simpel kvalitet så är deras hjärta desto bättre och större. Innan jag åker iväg hämtar han mig tomater ur sin egen odling och en melon.

Ännu en gång har jag fått bevisat att Iranierna är något extra, alldeles speciella.

Fortsätter mot Kord Kuy men små samhällena avlöser varandra och mörkat gör at jag får svart at hitta bra campingplats.

Vid 21 tiden svänger jag på vinst och förlust in på en smal väg och hittar en plats mellan vägen och en åker med grön yta därj ag slår upp tältet i skydd av några låga träd.

När jag fått upp tältet och iordning ställt sovrummet kommer en vakt från universitetet mitt emot och menar med sitt kroppsspråk att jag ej kan tälta där.

Jag drar en nödlögn om att jag va tvungen att byta campingplats på grund av lösspringande hundar.

Samtidigt tittar han på mitt ben och ser bandaget och ser även min skadade armbåge. Han går iväg och sen börjar en karusell liknade händelseutveckling ja ej förstått skulle uppstå.

Några uniformsklädda vakter dyker upp och mera diskussion innan jag får krypa ner i sovsäcken.

Ja har precis somnat när nya röster hörs och jag öppna tältduken och där står tre stycken vitklädda ambulansmän med skyddshandskar och säger nåt om emergency.

-No, No I`m OK

-I have medical treatment and antibiotic.

Efter mera diskussioner så går de iväg, men snart är polisen där och sa säger nått att jag skall följa med till Marshall i stan och sova där.

De menar att området är farligt och att jag kan bli dödad. Jag nekar till sten och när jag dessutom inte ens får ta ner tältet då håller jag på att gå i bitar. Givetvis kontrolleras mitt pass och visum

Sen kommer nästa gäng som tydligen är från stadens regeringskansli. Sammanlagt ett tiotal personer kring mig som alla pratar i mun på varandra och några lyser med skarpa ficklampor rakt i mitt ansikte.

Tillslut får jag stanna och klockan är 00:30

Puuh, vilken pärs.

Jag somnar som en stock och känner mig både mentalt och fysiskt utsliten.

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer