Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Ho Chi Minh City och speedboat till Chu Ci Tunnlarna

19 – 20/10

Jag lämnar Hoang Dung hotellet i Thuan An redan klockan 8 och en och en halv timme senare bokar jag in på Mai Phuong Thao Hotel. Det ligger i distrikt 12 i Ho Chi Minh staden och är ju inte den del som man egentligen vill vara i.

En ganska tråkig del av stan, fördelen är att det är mycket lättare att ta sig ut ur stan mot Bavet och den Kambodjanska gränsen och av den anledningen bokade jag ett hotell här. Priset kan jag ju inte heller klaga på, två nätter för drygt 200 sek.

Efter uppackning en runda i området och en lunch på en gatukrog, sen några gokakor och en bägare med iskaffe på ett konditori.

Tillbaka till mitt rum på våning fem och lite ombyte. Letar upp adressen till resebyrån och frågar sen receptionisten var närmaste buss finns.

Hon beskriver att det är bara att gå över gatorna så hittar jag en busshållplats och jag skall hoppa på nr 65 som går till distrikt 1 där alla resebyråer och ”backpackers hotell” och uteliv finns.

Bussen kostar 5000 Vnd, cirka 2 sek och till resebyrån är det 11 km. Resan tar knappt en timme i normal rusningstrafik och bussen stannar vid en stor busstation inte långt från VINADAY goREISE resebyrå så den är inte svår att hitta.

Det märkas att detta område är populärt för har finns bra barer, små billiga hotell och massvis av souvenirbutiker.

Jag går in till resebyrån som också är ett ”Backpacker hotell” och snackar med personalen och tar reda på allt jag behöver veta för turen i morgon kl. 11.

Hittar också i området en fotobutik som säljer Olympus och jag frågar om de har en laddare till mina batterier då jag misstänker att den jag har inte funkar 100 %-igt, men Tji.

Sen går jag och fikar och vandrar runt i distrikt ett bland Cirkel K affärer, kaffebutiker, klädshoper och vad mer jag nu hittar.

När klockan är strax efter halv fem går jag tillbaka mot busstationen och inväntar buss nummer 65 som skall ta mig tillbaka till distrikt 12 och mitt hotell.

Det har nu också börjat regna och det mörknar ganska fort, trafiken tilltar för varje sekund. Bussen avgår en kvart före fem och trafikkaoset är nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Tror att det gått avsevärt fortare att cykla samma sträcka.

Tusentals och åter tusentals MC, mopeder och scootrar över allt och att inte bussen kör över ett antal är ju ett under.

Hela denna tur tar en och en halv timma, 11 km, det blir inte någon stor medelhastighet. Den stannar bara femtio meter från mitt hotell och jag går och köper med mig lite mat till hotellet och äter på rummet.

Sen slötittar jag på lite fotboll medan jag äter mitt ris och fläskkotlett. Det regnar fortfarande ute för det hör jag från taket nedanför.

Klockan ställer jag på halv åtta för jag räknar med att hinna ner till resebyrån på en timma. Somnar sen med hörlurarna i örat och P1.

Vaknar lite för utsatt tid och ser att ute är det mulet men inget regn. Packar ner kameran, lite ombyte och en vattenflaska i ryggsäcken och går över gatorna till busshållplatsen och kliver på nr 65 in mot distrikt 1.

Dert första jag gör när jag kommer fram är att leta upp en bar som serverar frukost och beställer in två ostmackor och en tallrik pannkakor som är ett mellanting mellan tunna och tjocka och smakar lite sött.

Om jag fantiserar riktigt så tycker jag det smakar sockerkaka, men den är trots allt god och framför allt mätande.

Går sedan till VinaDay och sätter mig att vänta på de som skall hämta upp mig. I hotellets kök och frukostrum får jag två koppar gott kaffe som jag dricker medan jag väntar.

En ung tjej kommer in och sen går vi till en liten transitbuss och åker iväg för att plocka upp ett par till, det är en dansk familj med två barn.

Sen ner mot floden, Sông Sài Gòn varifrån speedbåtern skall ta oss efter floden norrut mot Chu Chi och tunnlarna.

Båtplatsen ligger vid en vacker park som har ett antal restauranger av lite lyxigare typ och borden står redan dukade med vita dukar och väntar nog på de första gästerna.

Båten ligger alldeles vid en av restaurangerna och vi blir ombedda att hoppa ombord.

Båten är ganska stor men har ingen fast överbyggnad utan ett kapell som går att öppna på sidorna är enda skyddet

Tillsammans med guiden, tjejen och båtföraren är vi tolv ombord. Danmark, Spanien, Indien och Sverige är representerande

Sen berättar Guiden som heter Bao vad som skall hända och att båtresan efter Saigon floden tar cirka 75 minuter och när vi kommer fram blir det först lunch och sedan till tunnlarna och alla ” booby traps” som gerillasoldaterna arrangerade.

Båten är det fart i, en Yamaha 200 Hk, FourStroke tarcoss fram efter den slingriga floden i 25 Knop så det går utan.

Efter floden är det full aktivitet, små lastbåtar, fiskbitar som knappt jag skulle våga sitta i och sedan en massa pråmar och de flesta fullastade med sand. Efter stränderna håller de på att bygga och anlägga.

Vädret har blivit både varmt och soligt så fartvinden är bara skön. Tjejen som hämtade mig utanför VinaDay serverar läsk, frukter och vatten så det är bara att ta förs sig.

Strax för ett stannar vi utanför en anläggning som har en stor restaurang och ett centra för just besöket av tunnlarna.

Maten är ruskigt god och väl tilltagen så det blir till och med över i faten. 45 minuter senare går vi först genom en souvenirbutik och sen ner i underjorden och passera entrekontrollen. Allt är sedan tidigare betalt så guiden överräcker bara en broschyr med vår biljett.

Vi får reda på att detta område som ligger utanför Saigon eller som det nu heter Ho Chi Minh City hölls av gerillasoldaterna, VietCong, FNL och lokala befolkningen.

Ända sedan slutet av 40 talet då fransmännen härjade här har man byggt tunnlar och ” booby traps” och han visar os på hur de fungerade.

Den första som vi kommer till är inhägnad vilket man förstår när en anställd tar en bambukämp och stöter lite lätt i marken. En lucka fälls upp, eller ner och i hålet som kansje är 150 cm djupt sticker sylvassa spjut upp.

Faller man ner här då lär det bli svåre att ta sig upp. De var också enligt guiden meningen att de som ramlade ner inte skulle dö på en gång utan amerikanerna skulle bli tvungna att ta hand om stackarn vilket kräver mera resurser än att bara stoppa killen i en ”Body Bag”.

Han fortsätter att berätta att tunnlarna som vi senare skall till börjades grävas under fransmännens tid och då hade de grävt cirka 50 km. Sedan under amerikanernas tid fortsatte grävandet och tillslut hade de en sträcka om 250 km.

Fällorna är ruskiga och han visar också oss en s.k.dörr fälla som när dörren öppnas faller en träkonstruktion ner med sylvassa pinnar och spetsar angriparen

Överallt inom området finns olika platser både ovan jord och under jord där de reparerade, underhöll och tillverkade olika vapen, fällor för gerillasoldaterna. Inga avancerade tekniker fanns utan de var enkla och krävde ingen ström.

Gerillasoldaternas skor gjordes av utslita däck från egna och fiendes fordon och var också tillverkade så att de skulle skydda fötterna men också hindra att de halkade.

Sen skulle vi ner i tunnelsystemet och guiden frågar om någon har cellskräck för det är smalt och trångt.

En av deltagarna, han från Spanien ber att få slippa då han anser att hans egen kroppsstorlek inte passar tunnels storlek

Jag som är ganska lång fick krypa på knäna för att inte ryggen skulle ta i taket. I dessa tunnlar kunde det finnas allt från sängplatser, sjukstuga, vapen och ammunitionsförråd och rum för befälsstrategi.

Det var nästan lite olustigt, klaustrofobiskt att krypa på alla fyra för att ta sig fram och man kan ju tänka sig hur det var under Vietnamkriget

I djungeln som vi nu går genom finns också kanoner, luftvärnssystem och förstörda amerikanska tanks kvar.

Sen kommer vi fram till en plats för souvenirer, lite glass och de som vill en skjutplats där man får köpa ammunition och sen provskjuta bl.a. M60. Ingen i vår grupp tycker det var nått att satsa på men smällarna från skjutplatsen hördes väl så givetvis fanns de som tycket det var skoj

Mat behövs oavsett om man är angripare eller förvarare och eftersom ingen ström fanns fick man tillverka enkla men fungerande små kvarnar som malde riset för det var det som de åt för det mesta.

På vissa platser kunde man se en liten upphöjning i marken och små rektangulära hål som det kom rök ur.

Nere i tunnlarna tillagades mat och röken måste ut någonstans och för att inte det skulle synas från luften så lagades mat endast tidigt på morgonen eller sent på kvällen och eldstaden fick ju inte synas.

Så här kunde ett avsnitt av tunnelsystemet se ut, 250mkm långt. Ganska fascinerade hur de lyckades gräva detta.

De vapen och vapensystem som Nordvietnameserna, VietCong; FNL och gerillasoldaterna behövde fick de bl.a. av forna öststaterna och ryssarna som skickade det till Kina och därifrån bars de hela vägen ner till Sydvietnam via stigsstigsysten som kallades för Ho Chi Minh leden.

Den totala sträckan som gick från Nordvietnam via Laos och Kambodja till Sydvietnam var över 1700 km lång, längre än hela Vietnam. Mycket av det som transporterades gjordes med cykel givetvis och sjlv har tillrätta lagt drygt 2000 km genom Vietnam

Snacka om uppoffring. Alla bar, alla hjälptes åt, barn kvinnor och gamla.

Sen fick vi se en dokumentär film från Vietnamkriget innan vi åkte tillbaka i 25 knop mot Ho Cghi Minh staden.

Sedan de lämnat utav mig vid VinaDay så WhatsAppade jag till Philipp och Beta och vi kunde senare träffas någon timme för en öl innan jag tog 65:an tillbaka till mitt hotell.

Philip och Beata stannar ni stan ytterligare tre fyra dagar. Alltid lika roligt att träffa detta par från Aachen i Tyskland

Nu är det slut från Vietnam

Nästa gång vi hörs är jag i Kambodja

// P-G

The Global Cyclist

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer