Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website

Panang Hill, The Habitat och en galen väntan

2 December

Efter frukosten som jag äter på hostelet går jag fem hundra meter rakt ner mot hamnen och kommer nästas rakt på bussterminalen. Buss nummer 204 står på sin plats och efter en stund kommer chauffören. Bussen tar oss genom George Towns alla, tror jag, bostadsområden och efter ett oräkneligt antal stopp och 45 minuter stannar bussen framför entren till linbanan eller järnvägen. Det verkar vara mycket folk i entréhallen. Jag ställer mig en i en slingrande kö och får vänta i cirka 45 minuter innan jag kan köpa min tur och returbiljett, 30 Ringgit. Biljettören frågade mig om Normal eller Fast train och jag svarade normal för det kanske var lite trevligare men en längre tid upp så man hinner se något. Biljetten är först ett kvitto som det står ett batchnummer på, 17 och ett plastkort som biljettören kodad in något på. Vid ingången till linbanan/järnvägen finns det skyltar som visar vilket batchnummer som skall få gå in genom gaten. Framför ´nummer 17 står det 13.03, om cirka 30 minuter. Går och köper en läsk medan jag väntar och sen strax för 13 ställer jag mig i kön. Klockan blir 14 innan gaten öppnas och vi släpps in. Nu kommer nästa kö. Här får vi stå kanske tjugo minuter innan en ny gate öppnas och en fjärde kö att stå och vänta i. Strax före 14.30 får jag kliva ombord på vagnen och turen upp tar cirka 10 minuter. Man ser inte mycket av utsikten ner då vagnen är knökfull. Det där med Normal eller Fast Train hade inget att göra med hur fort det går utan hur länger man får stå och vänta i kön!!!!!. Vansinnigt system. Själva banan upp är knappt 2000 meter och har som största stigning en lutning på drygt 52% och skall visst vara världens brantaste järnvägsstigning. Farten är det dock inget fel på, maxfart cirka 10 m/s eller 36 km i timmen. Väl uppe möts man av en cementerad och fallskyddad ramp som tar en mot en byggnad där man kan köpa souvenirer och mat. Skyltar finns som beskriver var man kan gå ocvh vad man kan se. Jag vill givetvis ta mig till regnskogsdelen som de kallar för The Habitat och till Curtis Crest, en 360 graders och 100 m lång oval brygga av metall som är ovanför trädtopparna. De ligger cirka 1 km bort från själva Panang Hill toppens entre och man får åka med en jeep eller Tul-Tuk liknande fordon. Sen cirka femtio meter att gå och man kommer fram till The Habitats café och shop. Här får man köpa en entrébiljett för att ta sig in i The Habitats regnskogsområde. I baren som de har köper jag mig en Tiger Beer för det tycker jag själv att jag ärt värd efter all vansinnig väntan. Nästan dubbla priset mot DownTown  Allt är väldigt välordnat, bra cementerade stigar, skyltar som talar om vad man kan få se och det finns också broar att ta sig över med. Den här bron kallas för Langur Way Bridge och hänger 40 meter ovanför marken. Det finns fler liknande men inte alls lika lång som denna, 230 meter Djurlivet såg man inte mycket av trots att det fanns beskrivet ett antal både trädlevande och de som gillar marken. Blommor fanns var det bättre ställt med trots att säsongen inte är perfekt just nu. Fast de hördes, speciellt aporna och fåglarna Vid några stationer fanns det dock terrarium med bl.a spindlar som jag då måste besöka. Jag fortsätter min vandring runt området med målet att nå den absoluta toppen på The Habitat regnskogsområde och Curtis Crest. Så småningom kommer jag fram till ett område som vid första anblicken liknar en helikopterplatta med en gångbro längst upp. Detta visar sig också ha varit en helikopter plats under den tiden britterna var här men sedan 2017 har de byggt till den 360 graders, 100m meter långa och tretton meter ovan mark gångbrygga. Man tar sig dit upp via ett antal trappor och jag räknade stegen till 120. Det kallas för Tree Top Walk at Curtis Crest När man står här uppe är utsikten ner mot Geroge Towen magnifik och enligt en info skylt kan man vid bra väderlek se ön Langkawi som ligger en bit norrut. Tyvärr idag så är det lite moln och dis mellan varven Jag tar sedan stegen neråt mot stigarna och mot The Habitat Cafe och hittar en del tjusiga orkidéer efter vandringen. Att jag är i en regnskog är inte svårt att se Jag kommer tillbaka till Caféet och tar en titt blad de upptrissade priserna på allt innan jag tar en jeep tillbaka mot The Habitat entre område och järnvägen ner. Barerna här uppe skall man helst undvika för priserna är inte billiga med jämfört med barerna nere i stan. När jag kommer fram till linbanan eller järnvägen eller kedjetåget eller vad det nu kallas för får jag en chock. Om kön där nere var lång är den ännu värre här. 100 meter lång och två kanske tre led och jag har en ”normal” biljett så det blir nog att stå minst två timmar. I biljettluckan som finns så drar jag en vals om att mitt plan avgår klockan 8 så jag måste få gå före. Det köper biljettörskan genom att säga… - An upgrade ticket to ”Fast” cost 20 and you pay down below - OK ! - Please give me your card sager hon genom luckan Jag lämnar över kortet och fåren biljett som det står ”upgrade” på och som skall uppvisas för biljettkontrollören där ner. Får ändå stå i kö cirka 45 minuter innan jag kan stiga ombord och sätter mig längst fram för utsiktens sak. Brant är det utan tvekan. För knappt ett år sedan drabbades detta område av en tropisk storm och slet iväg det mesta, men det ser man inte mycket av idag. När jag kommer ner skall man passera ungefär samma gaters som vid inpassering till tunnelbanorna i Stockholm och stoppa ner kortet i en läsbar springa för att det gaten skall öppnas. En kontrollant ser att jag försöker stoppa ner kvittot med streckkoden istället och ber mig ställa mig åt sidan. En kromad grind står alldeles framför mig och ej låst så det är bara att vrida handtaget ner och gå ut mot utgången och Rapid Panang bussen. 20 Ringgit har jag nu sparat på detta ohederliga och snika sätt men jag ville inte stå och vänta ytterligare till alla hade passerart.  

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer