Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website

Lugna dagar i George Town och tältning bland Makaker på Monk

3-6 December Jag gillar denna stad, lagom stor och många mysiga, smala och intima gränder.

Givetvis finns det en annan del av George Towen också, en modernare del. Den har jag inte sett då mycket av men det jag sett så är den mera av västerländsk typ. Lite finare och exklusivare affärer och hotell.

Fjärde december på morgonen checkar jag ut från Night Hotel och cyklar mot norväst på ön. Längst upp på ön i stan Teluk Bahang finns porten till Penag National park.

Det är ett regnskogs område med många sköna härliga badvikar och den beach jag tänkt besöka och tälta vid heter Monkey Beach och är som namnet berättar ett tillhåll även för apor, Makaker.

Jag packar cykeln med det nödvändigaste och lämnar några kilo packning kvar på mitt hotell och sen cyklare jag ner mot hamnen och sen är det bara att följa kustremsan norrut.

När man cyklat några km kommer man in i den del av George Town som har höghus och skyskrapor, exklusiva affärer och dyra hotell. Här samsa de turister som många av dem kommer med de kryssningsfartyg som brukar ankra i George Town.

Inget för mig med min budget. Vägen ärt slingrig och riktigt skön att cykla efter och havet har jag bara ett stenkast från min högra sida. Skulle nog kunna stanna vid vilken vik som helst och bara njuta.

Det finns några badgäster men de är få. Jelutong, Pina, Palua Pinang, Batu Ferringhi är bara några av de de semesterorter som finns efter vägen och hotellen är oräkneliga, likaså alla ”HomeStay”och Gästhus. Här lever man på turisterna och badgästerna.  

Jag kommer så småningom fram till Teluk Bahang som är den ort som står värd för nationalparken och regnskogsområdet.

I hamnen ligger det massvis av båtar som normalt tarv badgäster till de olika becharna, men nu är det lågsäsong så de flesta ligger för ankar

Innan man får gå in i national parken måste man registrera sig och de gör man i ett Visitor Center. De vill veta namn, nationalitet, passnummer, mobilnummer som man får skriva in i en liggare.

Tjänstemannen säger att vandringsleden till Monekey Beach är avstängd på grund av jordskred så att jag måste ta en båt från en närliggande beach efter drygt halvas vägen.

Cykeln får jag givetvis inte ta med och det har faktiskt inte heller varit praktiskt möjligt trots att leden är ganska anlagd.

Cykeln får jag låsa fast innanför några grindar och innanför ett område som tillhör nationalparkens administrativa del.

Där vägen slutar börjar nationalparken och en stor skylt berättare likaså. Jag tar med mig en ryggsäck med mat och vätska kamera ryggsäcken och tältutrustning och sen börjar jag att vandra in i regnskogen.

Det dröjer inte länge innan man verkligen märker av att jag är just i en regnskog. Den är tät, orörd så när på där stigen går och fuktig. Leden är varierande belagd med stenplattor, trä spångar, stålbroar men också av helt vanlig upptrampad stig.

Eftersom det är en nationalpark så får naturen ha sin gång och ibland är det liter trixet att ta sig rumt och under alla träd och lianer.

Man blev också uppmanad att se sig för det finns ju en del kräldjur som inte är så trevliga. Jag ser inte många djur annat än fåglar och apor men de verkar inte vara speciellt intresserad av en svensk cyklist.

Efter drygt en timmes vandring kommer ag fram till den beach som tjänstemannen sa att jag skulle invänta en båt.

Vid den här beachen finns också ett forskningscentra för marint liv men dit in kom jag inte då en vakt med bestämd kroppsspråk talade om att ingen passering. Jag sätter mig utanför på en bänk och vid en lång båt pir men det kommer ingen båt för mig. Tar fram lite läsk och någon macka och fortsätter att vänta.

Stranden runt omkring är också en njutning vilket ett ensamt par också tycker för de ligger ner och bara slappar.

Jag ger upp om båten och fortsätter att vandra efter först stranden ocvh sedan in regnskogen igen, den blir tätare och tätare och jag får nästan krypa ner på knäna för att komma under alla nerfallna träd och grenar.

Nu ser jag också att det finns rödvita platsband som takar om att stigen är avstängd. Mestadels ligger banden på marken så det är nog många fler än jag som passerat till fots tros varningen för mera jordskred. Hela tiden hör man fåglarnas kvitter ocvh apornas skrik men de håller sig på avstånd.

Själv fokuserar jag min blick framför mig och i omedelbar närhet. Har ingen lust att ramla eller trampa på någon grön slingrande liten orm av den art jag såg på ön Koh Phanag.

Myror är det gott om och på flera platser är raden av myror 100 tals metar lång ocvh alla går de på led mot något mål jag ej kan uppfatta. Det är en fantastisk syn att se hur de vandrar med raska steg över stock och sten och under broar och ner mot sitt mål.

En del verkar vandra tomhänt med andra har något vitt i käften. Jag fortsätter mitt trampande blad gigantiska träda och lianer. Ibland så tätt att man inte ser mer än några meter.  

Jag gör en paus vid ett’ pungträd eller Tetrameles som det också kallas för har jag lärt mig och det blir lite mera vätskepåfyllning. En skylt tidigare säger att jag nu bara har en km kvar till mitt mål, Monkey Bech. Då vet man att man är på rätt väg.  

Strax före halv två kommer jag ut genom renskogen och ser beachen.

Den är inte tom utan det är nog mellan 50-75 personer som redan är här och några badar medan andra ligger och solar

Det finns ju också små barer med lustiga namn, Lazy Pirates och Lazy Boys och de säljer lite läsk, öl och nåt att äta tror jag.

Verkar i alla fall inte vara någon exklusivare utskänkning de har.

Jag lägger upp mina grejor på ett bord och sen sätter jag mig och spanar in omgivningen. Att beachen heter Monkey Beach är inte svårt att begripa. Det kalas också i en del googlad info för ”killer camp beach”.

Undrar om det har att göra med aporna och deras benägenhet att sno saker.

Det får framtiden utvisa.

Jag beställer in en öl på Lazy Boys baren och lägger mig på en vilstol och njuter, efter en liten stund känner jag att jag ”fadar” bort.

Det finns också små hytter om man vill sova över i dem, men jag ser inga som gör det. Däremot ser jag fler tältade grupper. Efter min öl beger jag mig ner mot stranden och ner i den sköööööööööna varma oceanen. Vattnet är salt, varmt och bara så härligt. Någon timme senare letare jag upp en plats för tältet, hittar en skaplig plats cirka 25 meter från stranden på en liten upphöjning och i närheten av några mindre träd.

Sanden ser torr ut så det ska nog inte var några problem!!! Att erfarenhet vet jag att regnet nu brukar komma på eftermiddagarna så jag passar på medan det är uppehåll. Alldeles intill mig finns en annan liten bar som vill att jag skall sätta mig där.

Vid bordet sitter redan en kille från Ungern och hans tjej och killen verkar inte riktigt nykter och inte barägaren heller för den delen. Fat de är tervlig att prata med ändå.

I träden runt hans provisoriska bar och bostad hänger en massafärgade plastbrickor med namn och info på och barägaren vill också att jag skall skriva en sådan vilket jag också gör.

Jag går tillbaka till mitt tält och hämtar min mat och äter mig vid ett av alla träbord som står efter stranden. Aporna är flitiga och tjuvaktiga.

Mista chans så hoppar de ner och försöker roffa i sig lite mat. Med de stör då inte. Fast jag knutit fast allt som är löst utifall de skulle få för sig något.   Som sagt var, lite senare mot kvällen börjar himlen att bli mörkare och mörkare och snart kommer regnet

Alldeles bakom mitt tält finns ett stort hus som verkar helt övergivet.

Kanske en investering? En skylt talar om att all genomgång kommer att polisanmälas.

När mörkret faller har jag krupit bin i tältet och förbereder nattens sömn. Än har inget regn kommit. Jag ligger och lyssnar på lite SR radio som jag laddat ner för här finns inte en enda WiFi anslutning.

Vaknar några gånger under sena kvällen och vid midnatt behöver jag gå ut för att pinka. Öppnar tältduken och tycker det ser liter konstigt ut men jag har ju inga glosögon på mig så jag blir inter klok på vad det är.

När de väl sitter på näsan ser jag till min förskräckelse att vattenlinjen ör bara två dem från tältduken och vågorna verkar bli större och större. Det blir att snabbt som attan ta ut allt löst och bära bort det till de små hytter som finns och lägga dem på nått av borden.

Sen tillbaka och ta up alla tältpinnar och nu är jag glad att jag har ett självsående kupoltält.

Bär iväg det mot borden men måste först passera en liten bäck som när jag kom på eftermiddagen knappt var en dm djup, nu får vatten upp till höften.

Håller i tältet hårt och högt för jag har ingen lust att få in vatten i tältet och jag lyckas också. 30 minuter senare ligger jag torrt tältet och sommar ganska fort.

Undrar vad som hänt om jag inte blivit pinknödig ljust då!!!?

Vi hörs i morgon om jag nu inte flutit bort

//P-G The Global Cyclist

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer