Logga in:
TheGlobalCycling 171...
Redaktionen bloggar
Translate website
OBS! Den 25:e augusti 2019 stänger minTur.se. Vänligen spara ditt material innan dess. Vid frågor eller om du är intresserad av att ta över sajten, vänligen mejla magnusson@mintur.se.

Punktering och brustna ekrar

21/3

Natten har varit bra, har sovit sammanhängande med undantag för lite ”vattenkastning” på morgonsidan runt 4.

Det sista jag såg i går kväll innan läggdags var att bakdäckets slang har fått nog. Att det dröjt ända hit till Paringin är faktiskt imponerande.

Strax för sju kliver jag upp och packar, sen byter jag slang och upptäcker också att några ekor är av.

Även dessa har hållit längre. Nu måste jag hitta en bra cykelverkstad som kan fixa nya, de som jag hade i reserv är förbrukade. Under natten har det tydligen regnat, asfalten är blöt och hotellägaren har monterat ett paraply över cykeln.

Hotellet serverar frukost, eller rättare sagt på bordet i det lilla skjulet bredvid står en brun trekantig påse ihop häftad och inuti finns kyckling och ris.

Kaffet får jag själv blanda ihop och det är typisk indonesiskt kaffe där 1/5 av koppen är finmalet sump. Kattorna styrker runt benen och jamar, de är väl hungriga men jag skickar iväg dem.

Sen ut ur stan och när jag tittar mot himlen ser jag att någon sol kommer jag ej att få de närmaste timmarna, molnen är täta och mörka. Några km utanför Paringin börjar det småskvätta för att senare övergå till skyfall.

Styr in mitt ekipage under ett utskjutande tak från ett hus vid vägen och tar av mig HumanResurs tröjan ocvh mina röda shorts.

Cyklar sen bara i cykelbyxorna och reflexvästen ocvh känner med ens en sorts tillfredsställelse att få bli blöt av regent och inte från svettnen.

Regnet som nu har övergått från skyfall till bara normalt regnande är ljuvligt. Att jag blir blöt är av mindre problem, nu slipper jag den värsta hettan och får också lite kyleffekt från regnet när vinden tar i.

Någon halv mil innan Tanjung kör en bil om mig och saktar in bredvid. En kille vrider ner sidorutan och säger…

- Mister, here for you

Han sträcker ut handen med en påse som innehåller en bulle och en kaka. Tar emot den och samtidigt ger jag dem ett tack.

Har haft några småtuffa backar innan jag når Tanjung, en lite större stad som verkar vara en livlig stad, stora monument ser jag överallt.

Det verkar som det är kutym i indonesiska städer att det alltid skall finnas någon sorts stadsmonument.

Nu skall jag försöka hitta en verkstad som kan fixa mina ekrar. Bakhjulet wobblar betänkligt och jag kan inte cykla så många km utan att riskera att fälgen tar stryk.

Hittar jag ingen får det bli buss till närmaste cykelfirma, var den nu finns någonstans.

Vid infarten stannar jag till vid en bar alldeles intill stans stora rondellmonument. Det blir kaffe, mera kaffe och en massa selfies som skall tas. Jag undrar hur många sådana jag ställt upp på. 100 räcker inte på långa vägar.

Under dagen som jag är kvar i Tanjug väntar jag tålmodigt på att cykelreparatören skall komma till verkstaden. Ingen vet faktiskt när han öppnar, märklig verksamhet.

Under tiden hittar jag en salong som klipper hår. Hon tvättar först min kalufs rejält med schampo och jag måste medge att behandlingen känns avslappnande.

Sen övergår hon till att korta ner frisyren. Ingen maskin klippning utan endast saxen använder hon, sen smörjer hon in håret med någon sorts balsam och samtidigt masserar hårbotten.

Priset för denna skönhets uppgradering är 25 000 IDR, Indonesiska Rupiha eller knappt 17 kronor. Känner direkt efter behandlingen att behovet nog var efterlängtat.

Det tråkiga med Indonesien är att engelska kunskaperna är nästan lika dåliga som i Kina. Speciellt i de mindre städerna och byarna.

De har mycket att lära från Vietnam och Thailand. Att kommunicera är inte så lätt och speciellt om man önskar nått speciellt.

Strax efter ett kom ett nytt åskväder och som vanligt övergår det till småskurar bara inom några tiotals minuter. Luften rensas och kyls ner och innerst inne hoppas jag det håller på ett tag till.

Tar mig tillbaka till det Cafe som jag först besökte när jag kom in i stan och genast blir jag välkomnad av samma gång. De sitter fortfarande och spelar något sorts spel och rösterna är ibland högljudda men hjärtliga.

En annan sak som jag har noterat under min cykeltur i Sydostasien och det är avsaknad av dammsugare. Jag kan inte påminna mig när jag senast såg en sådan.

Sopar med mjuka plastborst i blandade färger är det som gäller. Renligheten är kanske inte som du och jag förväntar oss att den skall vara. Lite damm här och var, spindelväv och mögelskadade innertak är vanligt. Tror nog att en dammsugare skulle göra susen.

Cykelaffären öppnar inte idag fåt jag senare reda på och när jag tittar in genom glipan i dörren blir jag också fundersam. Det liknar mer en återfallsanläggning för hamla cyklar än en reapartions-verkstad.

Jag törs inte fortsätta att cykla med fyra ekrar brustna ,och kanske fler är på väg att brista och på så sätt riskera att förstöra fälgen, det har jag ingen lust med. Letar upp en bussterminal som ligger vid en stor park.

Någon personal att fråga som kan svara vettigt när bussen mot Balikpapan avgår finns inte att få tag på. En säger klockan 21, en annan klocka 17.

En tredje person jag frågar vid terminalen, en yngre kille i vit skjorta och blå byxor och som ser ut att tillhöra någon sorts transportservice om man får utgå från emblemen som finns på skjortan säger 18.30. Det blir att vänta.

Bussen kommer inte förrän 19.30 och den är knökfull. Fast det skall visst komma två bussar till, men ingen vet när.

Tre kvart senarer kommer nästa och även den är knökfull. Förbereder mig på att ta mig ut ur stan och slå upp tältet istället då kommer buss nummer tre och klockan är över 21. Här får jag plats och cykeln ställer de o mittgången och knyter fast den med snören till en av stolarna.

Själv får jag sitta längst bak vid fönstret. Ute är det kolsvart och i bussen börjar det lukta rök. Han som sitter framför mig röker och även gan som sitter jämte mig till höger. Fy tusan för rökare.

Känner av det i luftrören ganska fort. Ger killen intill en arg blick och han säger något jag ej begriper. Kanske lika bra det:

Fort går det inte, bussen verkar stanna på alla möjliga platser efter vägen och ta upp paket och kartonger.

Om bussen kan hålla trettio km i snitt är det bra. Vägen är guppig så in i norden och ibland har man huvudet i taket.

Så småningom somnar jag efter att ha tagit fram ögonskyddet jag fick på flyget mellan Baku och Almaty för drygt två år sedan.

Natti Natti

// P-G

The Global Cycling

Skriv en kommentar till texten här!

Ditt namn
Upprepa pinkoden
Kontrollnummer