TheGlobalCycling 1719
En resdagbok skriven av pgfah på minTur.se
TheGlobalCycling 1719
Introduktion: En global cykeltur från Ö-vik den 1 April 2017. Resan går genom Sverige & östra Europa till Turkiet. Följer sidenvägen över Central Asien & Pamir genom Turkmenistan, Tadjikistan, Kyrgyzstan & in i Kina. Över tibetanska platån genom Yunnan dalen & Vietnam, Laos, Thailand till Singapore. Flyg till Borneo & en lång cykleltrip till ett Orangutang Rehahcenter där jag tänker stanna några veckor. Tvärs över till Balikpapan. Nytt flyg till Darwin. Korsar Australiens outback till Melbourne & ett nytt flyg till Nya Zeeland. Båda öarna till Aukland. Nytt flyg till Ushuaia, världens sydligaste stad. Vidare norrut genom Syd & Centralamerika in i USA till L.A. Följer den mytomspunna Route 66 via Grand Canyon till Chicago. Några mil till, flyg från Washington till Portugal och Algarve sen resten på sadeln hem till Övik JOIN ME AND MY FIGHT for Save the Orangutan Logga in till min blogg http://theglobalcycling.com för mer info Ha det bra för det tänker jag försöka ha. P-G (the global cyclist)
7/1-17 Teheran, Iran
Begäran om utökad Visum

Ännu en tidig morgon och jag står redan halv nio utanför UZB konsulatet. Ser när kvinnan som är klädd i en lång grå rock kommer gående och jag ber att prata med henne om extended Visa.


Följer med upp och hon ber om passet.


Frågar när jag vill ha starten för utökningen och jag svarar 28 juli


10 minuter senare är det klart och jag drar ner mot Galleri Artemis för en sista fika innan jag drar ut ur Teheran.


ÄNTLIGEN!!!



Att ta sig ut ur Teheran är inte det lättaste trots Google Maps men jag är på rät väg när jag hör däcktjut bakom mig och sekunden senare ligger jag på asfalten i trafikkaoset.



Inget brutit känner jag på en gång men en massa skrubbsår och ett kraschat bakhjul.


Bilchauffören hjälper mig med cykel till en cykelverkstad som visar sig ej klara av att byta bakhjul så det blir en sväng till mot nästa cykelverkstad.


Den ligger vid en liten innergata och det finns minst 15 cykelaffärer och verkstäder som ligger på samma gata.


Servicekillen mitt bakhjul och lite till och betalningen får bilchauffören ordna.


Han tar mig sen till akuten där jag blir omsedd, omplåstrad, får spruta och antibiotika tabletter. Sen skjutsar han mig till ett enstjärnigt och fd fängelse eller liknande för sömn.



Hotellet eller vad det nu är duger men inte mer.


Vi hörs i morgon


// P-G


31/3-17 Fabriksgatan 6e, Sverige
Dan före Dan

31/3


Sista dagen hemma i Ö-vik blev lite annorlund på många sätt men några saker var sig lik. Inlämning av nycklar till fastighetsägaren, alla tillhörigheter finns under tak och pressening och lämnar bilen i Faresta för att cykla tillbaka till sjögatan och ett sista skivstångspass med energiknippet och den F&S ledare som bäst håller koll på mina rörelser, Elisabeth H.


Ärligt talat så kändes det lite vemodigt att lämna F&S, som under ett antal år nästan varit mitt andra hem. Elisabeth frångick inte sin vana trogen att ge mig påpekanden m att "ryggen rak", men fick också rosor föär att jag höll tungan på plats!! (:-)


Hur skal jag klara av att vara utan F&S i tre år...?


De sista nätterna har jag haft ett inneboende hos min goa arbetskamrat Kenth så ingen nöd har rått.


Innan jag åt min sista måltid så han jag med några sista åtaganden och jag käner mig så redo för nästantre års cykling man kan vara.


I morgon 10:00 startar jag från resecentrum med riktning söderut. Peter på ÖA ringde och frågade om allt var OK och om tiden var densama. Han vill vara med och ta några bilder vid avfärd.


Tre år - det hinner hända mycket och förhoppningsvis komer jag hem med minnen och upplevelser få förunnat, det känns stort.


Nu är det dags för sista natten så jag säger bara "Natti Natti"


Vi hörs senare


// P-G

3/4-17 Arbrå, Sverige
Då var det dags....

1/4


Resecentrum Örnsköldsvik


Vaknar och ser ut genom fönstret att det är 2 cm nysnö, bara att gilla läget. Äter min frukost och drar sen iväg mot resecentrum med en enda tanke i skallen, kör inte omkull.


Nere vid resecentrum står ett antal av mina kära & nära, arbetskamrater, min chef och ägare samt den förra ägaren , Friskis & Svettuis kompisar och några till och väntar att få skicka iväg mig.


Det känns både vemodigt och euforiskt att få dra iväg Jorden Runt på en Surly Longh Haul Trucker Full Loaded.


Innan jag åker får jag en påse av Brita, en av mina arbetskamrater och en hälsning från Peter på Godis 4U att dessa fem mazarioner kommer jag nog att behöva.


Första 2 milen var sliprig sen bara blött men ingen halka. Kommer fram till Härnösand vid halv fem tiden och cirka 15 km senare slöår jag läger vid sidan av E4.an. Några granar får duga som skydd mot insyn och en timme senare har jag slaggat in.


Distans: 119 km


Färdtid: 7,38


Dagen efter drar jag vidare efter E4:an mot Y:et i Timrå där jag svänger av höger för att slippa motorvägen. Sen vidare runt för att komma till Birsta oich in mot Sundsvall.


Alldeles vid Nya bron ringer Maria, min chef (och det kommer hon alltid att vara) från HumanResurs och frågar vart jag är. Hon och en kompis har varit i Malmö och hämtat en MC och är på väg hemåt


Vi kommer överens om att träffas i Norrfjärden som ligger efter kustvägen nermot Hudiksvall.


Kustvägen är en sträcka jag rekommenderar, den är smal, kurvig, vacker där den följer kustremsan.


Vid tre tiden möter jag dem och de har med sig kaffe och mackor,efter fikat och avskedskramar drar jag vidare mot Jättendal och sen via Harmånger och nån mil till för nattläger.


Distans: 126 km


Färdtid: ?


I morgon kommer jag att dra vidare för att nå Arbrå där min äldsta syster son och hans familj bor.


Strax utanför Iggesund lämnar jag E4:an för lång tid framåt, nu blir det bara småvägar och vägen över Nianfors är just en sådan. Vädretr har nu blivit riktigt skönt så jackan åker av, tempen som GPS:en visar är +20C. DStannar till efter 35 km i Iste där min syster har en sommarstuga. Sitter bara ner i solgasset och äter medhavd korv innan jag fortsätter ytterligare 15 km till Arbrå.


Ulf & Eleonora är ej hemma fast det viosste jag men deras son tar emot mig. Jag badar och byter om, slappar innan jag sätter mig vbid middagsbiordet för kolhydratrik mat.


Efter massa nyfikna frågor dags för förberedelse inför nästa dags etapp mot Vansbro och nattsömn.


Distans: 81,5 km


Färdtid: 5,27


Vi hörs


// P-G

4/4-17 Furudal, Sverige
Sidvindsdag och Björn Skifts ort

4/4 Arbrå


Har sovit gott, Eleonora redan vaken och förbereder frukost. Det blir ägg, gröt och sådant som ger energi. Får med mig rester av gpårdagens pastarika meny innan jag drar iväg runt 10-tiden.


Har två vägar att välja mellan, över berget och Galvsjön mot Edsbyn eller ta vägen via Bollnäs. Väljer det första alternativet som ocksåp är den mest iögonfrämjande valet.


Tyvärr är det en grusväg,den är våt,mjuk och spårig samtidigt som sidvinder görs sig påmind. Det blir en slitsam stäcka om 25 km men inte desto vackrare.


Från Alfta mot Edsbyn är det bara asfalt men sidvinden är nu diabolisk, får fokusera för att inte blåsa ner i diket.


Stannar i och fikar i Edsbyn innan jag drar vidrae mot Furudal. Har cyklat denna väg en gpång tuidigare för drygt tio pår sedan så jag vet att den är "urskön" arttr cykla efter.


Voxnan som älven heter rinner låmngsamt vid sidan om och samtidigt noterar jag att vpåren har kommit bra mycket längre än hemma i Ö-vik.


Den här sträckan är också ett paradis för hästar och hästägare, hästgårdar överallt. Blir tvuyngen att stanna till i Homna för att bekjanta mig med fyra nyfikna unghästar.


Kommer fram till Furudal som ligger vacker vid Oresjön och bara 35 klm hitom Rättvik vid 19 tiden ioch gör bara ett kortare stopp. Fortsätter cirka 16´5 km tiull med rikting Rättvik och gör tältläger vid några gamla kulturfastigheter.


Det är kyligt i luftet, tempen visar strax under 0C. Äter min pastarika meny och sen kryper jag ner i sovsäcken och knappt hinner jag dra upp dragkjedjan innan John Blund fått sitt.


Vi hörs


// P-G


Distans: 115 km


Färdtid; 8,59

5/4-17 Vansbro, Sverige
Tufft över Älgberget

5/4


Natten har varit kall, -2C mnen jag har inte frysit. Marmot sovsäcken är skön. Efter frukost drar jag vidare på fräscha ben mot Rättvik som jag bara passserar, gör en feltolkning i rondellen strax efter Ejendals skyddshandsk fabrik och får vända.


Väg 26 skall jag ta mot Dala Järna, en lågtrafikerad väg över Älgberget och förbi flertal sjöar och tjärnar. Backarna tappar jag snart räkning på så när jag cyklar in i Dala Järna känns det att bena fått jobba. Det är sådana här gånger som Friskis & Svettis alla pass som jag genomlidit ger resultat.


Jag stannar till vid Gärna Café ochg presentshop för fika. Cafeet är inrett i omoden men mysig inredning. Borden är gamla dörrar med glasskiva över, på vbäggarna hänger gamla saker från lantlivet.


Innan jag åker kommer ägarinnan fram och frågar om jag vill ha fyra färdigbredda mackor som färdkost och jag tackar och tar emot tacksamnt och samtidigrt ger jag henne en kram.


12 km senare har jag nått Vansbro och Västerdalvälven, svänger av vänster mot Mariestad. Sidvinden har nu avtagit men inte backarna ioch jag gör "Camp" 20 km senare. Klockan är halv nio, bereder underlaget med granris innan tältet och campingkökte åker fram. Rester av den pastarika menyn finns kvar ioch den äter jag upp i ljuset och värmen från den brasa av torra kvistar jag gjort.


Jag har fortfarande en känsla av overklighet och samtidigt en lyckokänsla av frihet, och oberoende.


Sommnar nog vid elva tiden och har ställt väckaren på halv sju för i morgon bliur det en lång dags färd mot Karlstad via Lesjöfors och Filipstad.


Vi Hörs


// P-G


Distans: 130 km


Färdtid: 8,56

6/4-17 Orrholmen, Sverige
Karlstad där solen lyser...(:-)

6/4 Vansbro


I natt har min Marmot sovsäck gjort sig förtjänt av sitt pris, tempen visar -5 C och tälktduken är frostig.


Tyvärr så tar gasolen slut och filen har runnit ut i påsen så det blr en snabbfrukost med halv varmt kaffe och två av mackorna från Gärna Cafe och presentshop.


Vägen mot Lesjöfors är ern typisk andsortsväge, småkupoerad och kurvig men jag har medvid så det går ganska fort att ta sig till Konsum där jag köper kaffe och fikar upp devå sista mackorna.


Till Filipstad har jag 35 km och medvind, trafiken har blivit livligare men inte jobbig. Passerar Långban där en av Sveriges tekniska visonär är född, Joh Eriksson.


När jag ser skylten Karlstad har jag 10 km kvar till Nils Ferlins Filipstad. Passerar bara igenom men nu har jag motvind rakt i ansiktetr och dessutom tre långa branta backar att cykla över.


Motvinden avtar inte förän jag kommer till Molkom men då känner jag av en viss trötthet. Längtar nu fram att få en varm dusch och kaffe i Karlstad och Orrholem vid klarälvas delta.


Innan jag styr mot Tullhusgatan stannar jag till mitt i Karlstad för inköp av blommor, Marita fyller år och en sån dag kan jag ju inte missa när jag är här.


När jag är framme ringer jag och samma Marita som jag känner sedan tidigare, bara lite, lite äldre men lika glad och charmig som vanligt kommer ner och öppnar och ger mig handtag med väskorna.


In med väskorna i rummet och sen ställer jag mig i duschen som bara känns så skön.


Efter en sådan här dags cykling känner jag mig nöjd och tillfreds med mig själv.


Det blir middag, kaffe och en Tullamore, mera "smalltalk" innan det är dags för natti-natti


Vi hörs


// P-G


Distans: 141 km


Färdtid: 8.46

9/4-17 Orrholmen, Sverige
I Karlstad lyser alltid solen

7-9/4 Karlstad


Fredag sovmorgon och helt utvilad. Tar min frukost på en inglasade blkongenmen utsikt över KLarälvens delta och bara njuter, sitter nog någon halv annan timme och funderar över det ena och det andra.


Framåt halv tolv tar jag cykeln som för engångs skul är så lätt att jag undrar är det nåt fel, men detär bara att packväskorna är på rummet.


Tar sedan några tgurer runt stan och in i en välsorterad cykelaffär för inköp av skoskydd för at sen leta upp ett fik för kaffe.


Resten av eftermiddagen tar jag bara ett steg i taget och känner mig nöjd. Sen tillbaka till tullhusgatan.


Resten av kvällen blir framför TV och förfasas av terrorbrottet, svårt att begripa vad som hänt och ännu svårare att accepterat..


Lördagmorgon vaknar jag först och tar mitt kaffe på den inglasade balkongen, samma utsikt, samma lugn sprider sig. Det är nåt speciellt med vatten, nåt som ger ro.


Givevis diskussion om gårdagens händelse olchfortfarande lika obegripligt. TV´n slås på för mera nyheter.


Kring lunchtid cyklar vi in till stan och först ett besök på konstmuseet för att titta på Lars Lerins alla tavlor. En riktig positiv upplevelse, visste inte att han målade så vacket och med sånt djup i bilderna. Många av motiven är tagen från Lofoten men också av båtar, björkar och från Mellan Östern. Får Ni chansen att se utställningen ta den, värt kostnaden för inträdet och lite till


Sen ny cykeltur och lunch på en Vietnamesisk restaurang och det är premiär för mig och en väldigt positiv sådan.


Sen fortsätter vi cykelturen bort mot en kyrkogård för påskplantering och sen vidare efter vackra cykelväger längs Klarälven. Karltad är verkligen en cykelstad.


Vi avslutar med fika på Naturum, ett friluftsområde som har allt, cafe, utescen, lekplatser och ett stort naturskönt område med jordbruksdjur, dessutom ligger allt detta nere vid älven vilket förskönar området ännu mera.


Kvällen blir avslappnad men inte utan diskussion om Drottningsgatans händlse.


Söndags morgon sover jag till nästan 10, jag behövde nog det. Sedvanlig frukost ut på den inglasade balkongen och mera avslappning. Vid lunchtid åker vi mot Hammarö och till sydspetsen för att beskåda Vänerns styrka som har vita gäss. Ett helt underbart naturreservat och fågelskådningsområde och synd bara att våren inte hade mera värme att erbjuda. På sommrarnabruka det vara knökfullt med folk här nuteoch det är lätt att förstå.


Köper fikabröd hem och äter sen middag. Ser på TV Dirty Dancing 2 som egentligen utspelar sig för Dirty Dancing 1... konstigt!


Innan jag somnar så packar jag väskorna som förberedelse inför måndagens tur mot Mariestad. Somnar sen som en klubbad oxe. Egentligen undrar jag nog hur en klubbad oxe sover??

10/4-17 Mariestad, Sverige
Mariestad nästa

10/4


Vaknar halv sju, hämtar cykeln innan grötfrukost sen är jag färdig för avsked runt nio tiden.


Har varit i Karlstad i fyra dagar och skulle kunnat vara här längre, känns lite vemodigt men får återkomma hösen 2019 när jag är på väg hemmåt igen.


Vädret är duggregn som skulle ökaför att sedan avta framåt lunch. Vägen mot Mariestad är ganska tråkig men relativt lättcyklad. Mot och sidvinden gör att det bitvis blir jobbigt. Jag stannar till i Gullspång för kaffe och mackor vid en bensinmack innan jag fortsättet. Vid Söderfors, cirka två mil hitom Mariestad måste jag korsa en av Göta Kanals övergångar och samtidigt bekanta mig vid slussvaktens Rotweiler som givetvis skulle hälsa.


Ringer Håkan och berättar att jag är på väg och får då samtidigt veta att både han och hans Birgitta är sjuka någon övernattning blir det inte men väl ett kortare besök för kaffe och mackor med älgköttbullar. Blir inbjuden att komma förbi hösten 2019 när jag är på väg hem pöch prova på vinet som han gjort från sina vinplantor.


Åker sen iväg söderut och slår läger cirka 3 km mot Skövdehållet, middag den kväl blir en Indisk såsgryta med makaroner. Regnet hänger i luften och det är kyligt ute varför det blir en rejäl brasa framför tältet mitt i skogen.


Som vanligt sommnar undeteckna innan han vet ordet av.


I morrn söderut mot Jönköping.


Distans: 139 km


Maxfart: 40,4 km


Färdtid: 8,14

11/4-17 Strax utanför Jönköpig, Sverige
Mot tändsticksstaden Jönköping

11/4


Har sovit oroligt , det har regnat under natten men inte just nu och klockan är 07:00. Efter frukost och nerpackning iväg efter väg 26 mot Skövde. Trafiken är livlig och jag har sidvind. 35 km senare tar jag av mot ett köpcentra och mot mina principer går jag in på en MAX restaurang för kaffe. Sitter edn stund i det nästan folktomma restaurangen.


Sen iväg söderut och mot Jönköping, någgra km utanför Skövde blir vöäg 26 ofarbar för cyklister så jag tar av mot Paradsissdjön och sen en massa småvägar som ibland mera är en gångsting än väg. På långa sträckor är det nyutlagd grusbeläggning så det gäller at hålla tungan rätt i mun, det slingrar rejält ibland. Vägen är trots långsam väldigt vacker olch jag är mestadels helt ensam, det gör att man får fundera lite över sig själv, varft man är och vat man ska. Tankarna far omkring samtidit som jag lyssnar på Lotta Bromé i radion. Vägen är tydligen äer skogsbilväg för det liger timmer överallt.


Så småningom är bägen avstängd med en bm, men GPSén säger fortsätrt ochg det göra jag. Vägern eller rättare sagt stigen är oftast täckt av bark, grenar och kottar men kngen omkullkörning.


Jag når så småningom någon större By ocvh senare Tidaholm. Härifrån ner till Habo är normal vägstandard och från Habo till Jönköping är det en underbar cykelväg, bred och hel. Kommer först fram till Bankeryd och en rejäl uppförsbcke som nästan aldrig tar slut.


Sen blir det en lika lång utförskörning ner mot Vätterns största stad som jag bara cyklar igenom och förbi mot nästa större ort Vetlanda. För att slippa stora vägen cyklar jag under den och uppför förbi ett antal små gårdar och slår läger i en björkhage. Klockan har blivit halv åtta och jag är trfött både i bena och i huvudet.


Sätter upp tältet fort för det varnas för regn med inslag av snö. Äter makaroner och korv i ljuset från en brasa lag lyckats få igång.


Runt halv tgolv krypern jag nern i sovsäcken til ackompanjang till det tiltagade regnet.


Distans: 136 km
Max 46, km/h
Färddid: 8,34
Medelhastighet: 15,9 km
Medeltemp: 15,9 C
Maxemp: 38,0 C !!
Mintermp: 1,0 C

12/4-17 Nottebäck, Sverige
Fler småvägars rutt mot Vetlanda

12/4


När jag vaknar halv 8 har regnet slútat med himmlen är grå. Komer iväg ganska fort och fortsätter vidare uppgför förbi en storbonde och sen via små smala bilfria vägar och förbi boplatser jag inte trodde fanns på kartan. Mitt i ödemarkn boir folk, de flesta har nåpgon koppling till jiordbrtuk. Så småningom kommer h´jag fram till Rogberga och cyklar runt sjön tils jag når väg 11 mot Tennhult.


Det är en upplevelse att få se dessa små byar och platser som de flesta av ER aldrig ser när Ni sitter bakom ratten.


Vädret är forfarande torrt men kallt, trafiken är vänlig och Tennhuklt passerar jag bar igenom.


Ju längre söderut jag kommer desto tydligare blir våren, lukten eller doften fråp gödselspridningen är kandke inte behaglig men på nått sätt positiv.


När jag kommer till Forserum ta jag in på byns enda café och fikar. Ägarinnan blir nyfuiken som måpnga andra när jag kommer med fulastad cykel denna tid på året och jag berättar för henne och hennes vänninna som sitter i bordet bredvid mig om min resa. De blir både imponerad och lite undrande om det ändå inte finns lite galenskap med i bilden...?


- Givdetvis måste det finnas det säger jag och menar et också.


Hon får min blogglänk och välkommnar mig tillbaka hösten 2019 när mjag är på återresa hem.


- Då komer jag också svarar hennes vännina och ler stort. Fortsäter sen igenom samhället och vidare på krokiga, småbackiga vägar först till Nässjö där jag "snikar in mig" på resecentrums toalett helt gratis för toaletbesäk och hygienbehov innan jag fortsätter till Astrid Lindgrens Vetlanda där jag tar in på ett fik för kaffe och medhavd macka.


45 minuter senare sitter jag på cykeln och cirka 15 km söder om Vetlanda i Nottebäck ser jag en skylt om badplats 1 km ovh svänger av höger.


Slår upp tältet vbid badplatsen som för övrigt är tom görutom någdra sommarstugor. En plan gräsyta vid stranden får duga, regnet hänger i luften så tältet åker upp fort. Tar mina camping grejor och sätter mig vuid enslänt nermot stranden och förbereder middag. Letar upp nåra torra grenarf och kvistar och gör upp eld.


Sjön ätr i upprpr för det blåser friskt så jag får ordna min brasa så den inte sprder sig.


Middagen blir i kolhydraternas tecken och avslutas me kaffe och kaka. Släcker min brasrejält med sand, sten och vaten innan jag täkner hämta John Blund.


I morn mot Karlstad tvilling vad det gäller solen Kalmar


Distans: 124 km
Masx:; 50 km/h
Medel: 16,6 km/h
Färdtid: 7,23
Medeltermp: 10,7 C
Maxtemp: 15,0oC
Mintemp: 2,0C

13/4-17 Raabs väg 25, Sverige
Skärtorsdag med inslag av snö

13/4


Skärtorsdagen vaknar jag i snöblandat regn och det är isande kallt i luften. Torkar av det meta av regen utanåpå tältet innan det åker ner i säcken. Sen tar jag all packning och cykeln till några camping bord och gör frukost.


Idag måste jagv ta fram de varmaare handskarna för händerna 'r alldeles stela av väta och kyla., men innan jag åkergör jag mina hygienbehov vid bryggan.


Trots att det är påsk så är trafiken sparsam efter väg 28-31 och den är relativt lätcyklad och jag fortsätter genom glasrikets ala små orter. Sväner av mot Orrefors och tarv kin på Temp för en kaffe för 12 spänn och fikar medhavd bullen i spellokalen och lyssnar til en travommentator som är lyrisk över någons häst som presterat bra.


12:04 trampar jag vidare och har nu bara 40 km kvar till Raabs väg 25 I Kalmar och till mina kära vänner sedan Kalmar tiden.


Nybro- Trekanten och sen är jag framme i Smedby, klockan är strac för efter tre och jag får bara lite problem att hitta rätt mem såsmåningom ser jag en 185 cm lång orakad Magnus med sitt karaktäristiska stora leernde stå vid häcken.


Glädjen att att får åtråtersese familjen Sarenwald kan inte beskrivas. Lena han fru kommer ner och hennes leende och charmighet slår allt. Barnen, Aron och Lisa är ej hemm, de tränar på varsitt vis men kommer sen.


Jag tar avväskorna från cykeln och går in, kaffet är klart och Magnus står och förbereder hemlagade våfflor men hjortronsylt och grädde.


Småprat och en massa roliga komentarer från Magnus, han är sig lik och jag känner mig hemma.


Ja får sova i rons rum en våning upp och badet är mittermot. Magnus är serviceinriktad och förberder bubbelbadet med stor skicklighet. Lena har lagt fram handdukar så det är bara att krypa ner i det varma vattnet. Trer kraar och en tryckknapp är allt att hålla reda på. Häller i schampå och sen en knapp-tryckning. Bubblorna och vatenstgrålarna masserar hela min lekamern så in i bomben skönt att jag nog skulle ha kunnat legat i flera timmar.


Medan jag badar så har Lena tagit hand om min tvätt och Magnus stoppat sovsäcken i torktumlaren.


Byter om och sen ner, mera prat och våffeldags med kaffe,smakar helt ljuvligt.


Magnus ftrågar om jag ha lust med en sväng in till Kalmar för at se på deras nya kyrka och gör dem sällskap under en Getsemane andakt.


Självklart blir svaret.


Magnus har förberett aten så den är klar när vi sen kommer tillbaka. Vägen in mot Kalmar får minnen att väckas till liv, känns fortfarande som mittg andra hem. Har trots allt bott, aretat och promenerat med mina hundar här i 14 år.


Kyrkan är modern ovch fräsch ocvh jag förundras över detvackra och modernt designade kors som pryder väggen bakom predrikstolen. Enovh en halv timme senare är vi på väg hemåt till en middag bestående av en mexikans tunnbröd trätt med olika röror. Jag har svårt för att hantera detta till Magnus och Lenas stora förtjusning.


Kvbällen avslutas framför TV´n och Nottging Hill med kaffe , glass och en ,likör.


Vid midnatt är det dag för oss att ta fram John Blund


Distans:84 kmMax: 31 kmMede:16,4 km/hFärdtid:5,05Medeltemp: 6,8 CMaxtemp: 10,0 CMintemp: -1.0 C


Vi hörs från Värkö ocvh Polen färjan

14/4-17 VÄRKÖ, Sverige
Färjan till Gdynia

14/¤ Smedby, Kalmar



Vaknar utvildad och packar ner mina grejor, sen in i duchen. Frukosten är klar, det blir gröt, ägg mackor och kaffe.


Bär ut grejorna til garahet där cyken står och packar den färdigt, sen tilbaka och tar farväl, kramar och fotografering.


Familjen Sarenwald är trogna väner sedan jag bodde i Kalmar och deras gästfrihet och vänlighet är genuin. Här känner man sig som hemma vill jag lova. Om Solen alltid lyser i Karlstad så har den en given tvilling i Smedbu och Kalmar


Egentligen hae jag tänkt cykla 1 mil till Förlösa och hälsa på Joy och Tommy men eftersom jag hade påsk veckan före denna harf det blivit fel. De har besök från västetrbotten så jag bestämmer att ta hela vägen til Värkö, knappt 10 mil.


Cyklar föst på en 10 km lång cykelväg genonm Ljungbuholm och från Söråker och ner mot Värkö som ligger hitom Karlskrona går cykelvägen genom ett vårpiggt, gudomligt vackert landskap. Biltrafiken är väldigt sparsam, tror att bilisterna tagit kvasten istället bilen.


Tre-fyra veckjor skiljer det nog i vårtid mellan här och Övik. Blommande vit och gulsippor inget konstigt, likaså tussilagon som växert i dikeskanterna.


Jag kommer fram till Värkö strax före halv fem och fåtr veta att båten avgåtr 21:00 och beräknas framme 09:45 på lördag.


Sätter mig i en nästan tom terminal och kopplar upp via Wifi, köper två plastmuggar kaffe medan jag väntar.


Strax efter 20 00 styr jag cykeln ut och genom grindarna mot passkontrollen som går smidigt.


Sen cyklarv jag uppförf rampoen till bildäck 5 och låser fast cykeln längst bak vid några stålrör som just är avsedda för cyklar och motorcyklar. Spännband finns alldeles intill.



Tar med mig de jag behöver och går uop två däck och leta upp min hytt 7440. Hitta den efter lite letande.


Det är en fyrmanshytt, två bäddar varje sida, men endast två ärupptagna. Tar den till vänster och längst ner.


Hytten är fräsch,likaså toaletten men rejal dusch. Packar upp och gårt in i duschen, Byter sen om och tar en del grejor med mig upp till däck 9 där bar och restaurang finns.


Leyar upp ett bord vid fönstret. Restaurangfen är ganska välbeökt, både vanliga turister och chaufförer.


Beställer in mat, kyckling, pommes Frites, sallad och öl, kaffet fårt jag sen och går och sätter mig vid mitt bord.


Framfgörmig en stor TV med nån popgrupp jag ej hört eller settt fötut med de såpelar jäkligt bra.


Efter et tag stängs TV'n och en gittarist¨sätter sig framför och spelar mestadel instrumentalt, ibland tar han ton. Faktiskt riktigt bra.


Jag hämtar kaffet och tar med mig ett tomt glas!!!, plockar upp några små flaskor av märket Famous Groose och häller upp.


Sittetr bara och njuter framtill strax före halv 12 dår jag går ner till min hytt. Min granne har tyagit överslafen på adra sidan och sover redan.


Det gör jag också snart för jag känner mig trött.


Vi hörs från Gdyna, Gdansk eller nån annanstans i Polen



15/4-17 på väg söderut, Polen
Lämnat Sverige för drygt två år eller så

d15/4


Sovit gott ovch vaknar av färjans väckning som Spelar I'm sailing ed Rod Stewart, drar mig i nån minutr sen tar ja mig in i duschen innan jag tar alla grejor och beger mig till däck 9 för frukost.


Matsalen är välbesökt, mklickan är strax eftert halv nion sådet ät gott om tid. Buff'en är välgjird, hav finns allt och jag tar för mig av det mesta.


När klockan börjar närma sig halv tio beger jag mig ner mot bildäck 5 och strax öppnas dörrana. Cykeln sod som jag lämade en och nerpackningen går fort.


Jag snirklar mig mellan bilarna så jag nästan ståt längst fram. Cyklar ut och nedför rampen och tar sikte mot Gdynia centrum


Fek km senare står jag framför en turisinfo buti och får reda på var jag kan köpa en karta över Polen.


Beskrivninen är enkle, den ligger vid en av shoppinggatorna och jag hittar den ganska fort. Köper en i skala som är användarvänlig, dessutom rejält inplastad.


Cyklar tillbaka mot ett cafe som jag hastigast såg på vägen mot kartbutiken, Sturbucks och här köper jag kaffe och äter några bullar jag hade med mig.


En herre kommer fram och pratar med polsk brytning på svenska och undrar vart jag är på väg. Han har sett min cykel som är fullt lastad.


Betättat lite snabt om min resa och han berätar att han bor i Stockholm och just nu påsk-hälsaresa tiull några vänner.


Efter någon timme styr jag kosan mot Gdansk och jag är övertygad att snart är dessa städer sammanväxt. Finns inte en lucka av annat än affärer och industrier


Trafiken är ruskigt livlig men cykelvägen är min räddning. Någonstas i Gdansk besöker jag Lidl för provianterig och sen iväg efter mera cykelvägar. Att ta sig ut ur Gdansk var inte lätt. Vägombyggnad överallt fick mig att ta omvägar stup i ett.


Jag hittar cykelvägen på nytt och följer en konstgjord kanal med smutsigt vatten 8-9 km för att sen ha lämnat stan . Regnet som pågått några timmar har tilltagit och det rejält. Skorna är blöta men resten OK.


När GPS'en visar knppt 65 km svänger jag höger in på en grusväg mellan några gårdar. Har sett på håll att här inne fins en trevlig skogsdunge att campa i och det stämmer. Det är en björk moch bokskogsdunge med inslag av enstaka barrträd.


Regnet fortsätter om än i mindre mängd så jag snabbar mig så mycket jag kan för att få upp tältet boch göra iordning kvällsmiddagen.


Det blir makaroner och korv, mackor, öl och kaffe,. Försöker sen lyssna på Leif GW's "Kan man dö två gånger" men John Blund tar över.


Vi hös i moron eller såå jag har det trots regn ganska bra


Distans: 64,6 km
Max: 30.1 km
Medel: 15,5 km
Färdtid: 4,10


Medeltemp: 5,4 C
Maxtemp: 18,0 C
Mintemp: 2,0 C

21/4-17 på väg söderut, Polen
Första veckan i Polen

21/4


Idag den 21 april är jag i Jedrzejov och har tagit in på ett hotell och förutom första natten har det inte regnat vad jag vet om, men nätterna har varit kalla.Att hitta tältplatser har inte varit speciellt svårt om man inte är ute på landsbygden förstås. Här är landskapet mestadels jordbruksmark och skogsdungar relativt få.


Senaste natten i tält fick jag slå upp alldeles vid vägen på en äng och bara 25 meter till närmaste hus och det var strax hitom Wolka Klucka. Den natten var nog också den kallaste för när jag vaknade halv 7 visade termometern -5,1 C och tältduken var täckt med vit frost på utsidan. Tack och lov har jag bra sovsäck och den extra linern som man drar på sig inuti sovsäcken är väl värd kostnaden.


Vägarna är för det mesta bra och väldigt breda, vägrenarna likaså. Dessutom är cykelvägarna väl utbyggda och i de flesta fall fullt körbara. Visa vägsträckor är vidunderligt vackra och de är där bokskogarna har tagit vid, ljuset som faller igenom är på nått sätt magiskt och storslaget.


Sådana gånger tänker jag på min arbetskamrat Brita och hennes fantastiska bilder av bokskogen från södra Sverige. Ljuset som sipprar igenom dessa skogar är magiskt.


Trafiken är oftast livlig och de kör väldigt fort, långtradarna har jag sett mer än hundratals av. Men inga incidenter har jag upplevt så här långt.


Däremot så har både Maggi, en portugisisk ko och Kenta, älgtjuren från Ö-vik sorg och det har även undertecknad. Ulla, min svensk ko har försvunnit någonstans och vi vet inte var. Förhoppninsvis så har hon kommit till de sälla "komarker" som finns. Stor saknad i vilket fall som helst och Ulla har varit med länge och både hon och Kentha hade börjat funnit varandra efter en del tidigare problem, vem kom inte ihåg Bad Gastein, då stod Kentha inte högt i kurs


Vägarna frånsett de små och avsides som finns på landsbygden är många gånger väldigt raka och mycket tråkiga frånsett de som jag cyklat efter ute på landsbygden.


Hittills har det varit ganska lätt cyklat, få backar. Några i och för sig har varit påfrestande långa, men upptill Italien och Apenninernas oändligt långa och slitsamma backar är det långt.


Det som varit värst är motvinden och är det en raksträckas på 4 km då känns det extra tung. Sidvinden är nästan värst, framförallt mest riskabel då vindbyarna ibland vill ta med mig ner i dike eller dra mig ut mot vägen, sådana gånger gäller det att ha fokus på uppgiften.


Polen, den del jag cyklat efter är typisk jordbruksmark. Varenda liten gård ute på landsbygden har en egen jordbrukstäppa, förmodligen för eget bruk och alla hus har hundar!!. I de flesta fall är hundarna små men den finns även varianter där det finns en stor hund och flera små. De flesta är nog korsningar av nåt slag.
Så länge de håller sig inom inhägnaden är det inga bekymmer men många gånger kommer de springande och skäller som bara den. Hundar som blir överkörda måste vara otaliga.


Det jag saknar är kossor, hästar och andra jordbruksdjur, de finns men väldigt få av dem. Kan nog räkna kossorna jag sett på mina händer och fötter.


Polackerna är i gemen dåliga på engelska om man bortser från hotell och större butiker, där kan man kommunicera hjälpligt.

Jag upplever polackerna som mindre nyfikna och hjälpsamma jämfört med t.ex. turkarna, men givetvis finns det undantag. Det harv hänt flera gånger att de stannar mig efter vägen och vill veta mer om min cykling.


Hjälpsamheten finns trots språkproblem. När jag var i Plock som ligger vid Polens största flod Wisla och var på väg ut mot Sochacsew stannade jag till vid en cykelaffär, som jag för övrigt besökte på väg in mot stan, bara för att få bekräftat att jag skulle korsa Wisla ytterligare en gång så beskrev en av de anställda hela vägen ner mot slovenska gränsen på polska och ritade en beskrivning som pappret inte räckte till för utan han fortsatte på en tidning innan jag fick stopp på honom.


Pappret fick jag men inte resten av beskrivningen som fanns på tidningen. Beskrivningen stämde helt och hållet.


Att köpa mat och proviant är relativt billigt, speciellt bröd och Yoghurt, två stora bägare med naturell Yoghurt kostade knappt 6 kr, en stor kaffe för mellan 15–20 spänn, bröd väldigt billigt.


Att koppla upp sig via WiFi är vanligt men hastigheten varierar kraftigt. Bäst hittills har varit hos McDonalds.


Att få uppleva ett land och dess kultur från cykeln är för mig det optimala, hinner se en massa som de flesta andra resenärer bara kan drömma om. Dessutom får jag ytterligare en upplevelse information genom lukten och den är inte att förakta.


Varenda gång jag lyckats hitta en bra tältplats, fått upp tältet och gjort i ordning inredningen med sovsäck, kudde och lampor och börjat göra iordning kvällsmiddag känner jag välbehag och stor frihet.


Jag är nog lite galen men det måste man nog vara för att gilla att stå ut med prestationen att färdas med en cykel som väger 50 kg med all packning 10-12 mil om dagen, men idag den 21 april tar jag en hel dag ledigt och bara vilar.


På söndag drar jag vidare mot slovenska gränsen och det tar nog ett par dagar innan jag når den och de har lovat varmare väder nästa vecka


Distans: 683 km
Max hastighet: 57,6 km/h
Medelhastighet: 16,0 km/h
Färdtid: 51,49
Medeltemp: 5,8 C
Maxtemp: 21,0 C
Mintemp:- 5,1





24/4-17 Mnisek nad Popradom, Slovakien
Snart i Slovakien

24 april


Idag när jag vaknar ser jag att det regnat kraftigt under natten men för tillfället uppehåll.


In i duschen och gör mig färdig för avfärd.En dags vila på ett hotell så när som folktomt, tror jag bara sett en person under de två nätter jag bott här trots att hotellet kanse kan ta 75-100 gäster.


Ägarinnan är en tjurig och besvärlig kvinna, kan inter ett ord engelska men kräver att jag skall kunna polska!!


Frukosten är te, bröd, ost, äggröra och stekta korvar. Äter upp allt inklusive de 6 brödskivorna som liggr o korgen och liknar råglimpa.


Sen iväg, bara korsa stora vägen och följa cykelvägen till jag kommer till stora vägen. Det är söndag så trafiken är sparsam.


Har motvind på förmiddagen men får skaplig hjälp av att den vänder sen på eftermiddagen. Lanskapen är storslagna jordbruksmarker inte mycket skog. Kommer fram till Breskov där jag stannar för fika, sen iväg mot Tarnow som jag mest cyklar igenom för att straxom slå läger vid Wojnicz.


Det är mörkt när jag slår upp tältet så jag ser inte att på andra sidan ett staket så finns det nog en tomt och där en stor hund som sj´käller så fort jag gör nåt.


Jag fortsätter att göra iordning kvällsmat och till slut tystnar hunden. Somnar lika fort dom vanligt.


Vaknar en tre kvart tidigare än programmerat och vädret är kallt men inget regn. Har en känning av en överansträngd höger vadmuskel så det jag får göra är att flytta tillbala klick-pedalklacken på skon för att få mera kraft mot hälen och det fungerar.


Efter någon mil ändrar landskapet kraftigt karaktär. Jordbrukamarkerna har blivit mera berg, och skog och vägen är backing och föäljer ibland efter någon älv eller bäck.


Husen efter vägen är också av högre standard, det syns ex.på staketen, men framför allt är landskapet vackert så in i norden.


Påminnetr om Wales, Slovenien och även Lake Garda. Det senare beror på en stor sdjö jag kommer till efter cirka 38 km, Jezioro Roznowskie.


Här delas vägen men jag ser en rastplats rakt framför mig med en pirliknade utbygnad. Styr kosan dit och tar en visuell paus.


Strandkanterna är förstärkta med sten och betong och detg finns en byggd promenadväg i sten efter strandkanten. Jagv fortsäter sen utan att se mig för och fåtr heller ingen varning av nån skylt.


Cyklar först fyra km uppför, 6-9 % lutning oich jag är totalt slut innan jag är uppe. Sen lite utför innan jag stannar och gör en kultur och fritidsnämnds besök vid en ruin som de håller på att gräva ut arkeologoiskt.


Har man suttit i Kultur & Fritidsnämnden kan man inte missa sådana här tillfällen.


Fortsätter sedan i ruskig fart utfär och blir hänförd av utsikten nedför sluttningarna och över bergen och kullarna på andra sidan.


När jag är längst ner svänger vägen efter sjön och jag blir först glad men sen ser jag att den tar slut.


Det var de det... (:.(:-(


Har nog missat en avtagsväg och jag kan inte komma på vart. Stannar en skolklass och frågar en av fröknarna ocvh får på snål engelska att jag först skall upp till ravin och sen vidare.


Ytterligare 4 km uppför, och nästan lika brant. Sen en lika ruskig utförslöpa, raksgräcka och förbi rastplatsen och nu tänds ett ljus i mitt huvud, vist ja, här skulle jag ju ta vänster över bron.


Onödigt men upplevelsemässigt positivt trots uppförsbackrna.


Kommer fram till Nowy Sacz efter en vacket men jobbig cykling drygt 70 km i motvind. ´Stan är vacker och infarten har utformats med standsnamn i ett blomsterarrangemang.


Stannar till vid en Pizzeria och får i mig en skapligt stor sådan. Sen iväg efter 87:an mot Slovenska gränsen. Efter några km träffar jag en gentleman med en karbon racer som vill veta vart jag är på väg o.s.v.


När jag kommer till Stary Sacz efter ytterligare några km går jag in på ett turistentra som samtidigt är någon form av kultur och konst utställningslokal.


Får en lokal karta över resten av vägen mot slovenska gränsen ocvh bör bör vara framme sen eftermiddag.


Resten av vägen går i motvindens tecken men himmelskt vacker, mestadels bara småbackar men en del kan man kalla benvärmare. Vägen slingar sig efter floden Podoro så där skönt vacker som den kan gära ibland.


Husen efter vägen ligger många gånger långt upp efter sluttningarna mellan bergen som omsluter min framfart.


Klockan 19:45 efter en sitsa tung backe korsar jag floden Podoro vid Mnisek nad Popradom och jag är i Slovakien. Bara hundra meter efter bron fins en stor plats med några takade campingord och nån stuga. Den här platsen får bli min i kväll.


Det är riktit kyligt i luften när jag slår upp tältet och sen gör ordning maten under taket. Gör också up en eld av några fuktiga vedklabbar som finns och efter idogt arbete har jag lyckats får lite fart på brasan.


Det blir nudlar, rökt skina, några mackor med ost, öl, kaffe och en Wirre. Efter måltiden tar jagbaramed mig det nödvöändigast och lämnarcamping kör och en del mat kvar.


Ner i säcken som jag redan förberett, tar fram den ena mobilplattan för att på nytt försöka lyssna på Leif GW, men det slutar med att jag får i hörsnäckorna men inget mer innan John Blund tagit över min plats


Distans: 101 km Medelhastighet: 14,4 km/h Max hastighet: 51,6 km/h
Medeltemp: 7,2 C MaxTemp: 17,0 C Mintemp: 1,0 C






Färdtid: 7,0 51,49 Medeltemp: 5,8 C Maxtemp: 21,0 C Mintemp:- 5,1

24/4-17 Puste Pole, Slovakien
Tunga backar men vackra sådana


25-26 Slovakien


Har sovit gott men hårt, underlaget alltså. Känner på en gång att de är kallt ute och det blåser rejält. Inte en enda fuktdroppe på tältet bevisar detta.


Jag packar ner allt och ta grejorna inklusive cykeln till det takade campingbordplatsen. Det är så pass kallt att jag faktiskt sitter och huttrar medan jag äter men känner at värmen är på gång inifrån.


Att det är måndag ute märks inte, trafiken är sparsam och från början känns allt lätt. Ja har noterat att det finns någon form av bar eller pub efter 3–4 km och bestämmer att där skall jag stanna för toalett och hygienbesök.


Baren eller puben är inte stor och ligger på ena sidan av en vacker bäck eller älv som jag senare skall följa någon mil.


Jag blir tvungen at ta en omväg då genvägen över den lilla bro som jag sett inte är öppen. Blir mottagen av en liten hund som vänder sig om efter någonting och det visar sig vara en kelsjuk och fult vuxen ST. Bernhard. Skulle nog kunnat sitta framför honom i timtal utan problem för han bara njuter. Tyvärr så är han lite misskött, ingen pälsvård och väldigt smutsig.


Jag får låna toaletten och gör sen mina hygienbehov vid ett an tvättställen. Som plåster på såren beställer jag kaffe och kladdkaka och med för tunn vispad grädde.


Sen iväg och vägen är obeskrivligt vacker, kurvig som en... Jaa Ni vet vad


Älven slingra sig bredvid mig till vänster och jag hör hur det porlar vackert. Om den är vacker så är det också väldigt backig. I


nga dunderbackar med 5-6 % lutning som värst- Värmen ha kommit och efter några km tar jag av mig jackan och kavlar upp ärmarna på tröjan. Tempen är upp emot 21 C.


Trafiken är mer än sparsam, blir förvånad av att något fordon kör om mig men backarna fortsätter.


Jag kommer så småningom till dagens utmaning, en 4 km uppförsbacke mellan8-12 % som tillslut ger mig en belöning i form av en bedårande utsikt ner mot Stavra Lubovna dalen.


Uppförsbacken har nu bytts mot en riskfylld nedförskörning. På grund av all min packning blir jag tvungen att bromsa mestadels hela tiden annars har ag nog kunnat nå 75-80 km/h. Skulle inte ha lämnar min Racercykel hemma!!


Fy tusan vad roligt det skulle ha varit att först ha klättrat och sen fått ge järnet utför.


Tillslut kommer jag fram till Stavra Lubovna och några rondeller, Liedl och ett Kaufland- Provianterar hos Lidel innan jag fortsätter in mot centrum. Cyklar först runt för att orientera mig och ser att den lilla staden är väldigt vacker med små mysiga hus och inbjudande affärer.


Jag hittar ett fik och beställer kaffe, frågar om de ärt OK att köpa fika bröd i bageriet dörr i dörr.


Tjejen i kassan nickar jakande och pekar. Sen in och kopplar upp via WiFi, köper en öl av en sort jag aldrig hört tala om än mindre druckit, smakar lite sött, men gott. Tror nog det va en alkoholfri öl.


Efter en paus på cirka 90mkinuter drar jag vidare samma väg jag kom och förbi Lidel men tar av åt höger, riktning Presov.


Kvällsluften är skön men fortfarande varm, har lätt motvind och inga problem att hålla 21-23 km/h. Passerar många små byar, den ena vackrare än den andra och omgivningen får en att bli salig. Jag småsjunger och visslar medan jag färdas framåt mot mörkret som sakta håller på at ta över. Vägen är kurvig, inte många backar men ej helt utan och de som finns är överens-komliga.



Efter vägen ser jag smörblomsliknande gula blommor hela tiden i dikesrenarna och speciellt där det är fuktigt. Tyvärr så är boskapen långt upp på sluttningarna så det blir inga hälsningar, tråkigt, för jag gillar kor.


Nu har de blivit mörkt ute och jag ´ha den senaste halvtimmen svårt att hitta en bra tältplats men strax efter 20 snåret vid en ort som heter Puste Pole tar jag av åt höger nedför en spårig och lerig traktorväg in mot ett skogsdungeområde. Efter lite letande hittar ja en skaplig plats och 20 minuter senare är mitt campingkök i full aktion.


Ris, rökt fläsk, trebrädskivor med ost och en öl. avlutar med kaffe och några kokoskakor. Den här stunden är för mig en hel njutning. Tältet uppe, sovsäck liner och kudde förberedd och jag mår som en prins. Det jag vet just nu med matpannan i knät att det inte blir många om ens nått avsnitt av Leif GW Persons "Kan man dör två gånger".


Har tills kväll hunnit till avsnitt 6 av drygt 180 och et blir bara ett avsnitt i kväll innan jag sommar till ackompanjemang av tågen som dundrar förbi på andra sidan skogsdungen


Natti Natti


Dagens distans: 47,25 kmMedelhastighet: 13,5 km/hMaxhastighet: 47,2 Färdtid: 11,11 (t/m) Medeltemp: 15,9 C Maxtemp: 267,0 C Mintemp: 8,0 C

26/4-17 Belza, Slovakien
Ungerska gränsen nästa och sista dagen i Slovakien

26/4 Mot Ungern


Har sovit gott trots alla tåg som dundrat förbi under natten. Äter all frukost inne i tältet och drar vidare. De första km utför och jag når Kamenica ganska snart men fortsätter bara igenom mot Presova.


Efter några km till på cykeln efter en ganska livligt trafikerad och smal väg ser jag på långt håll ett välbekant cykelmönster. En långfärdscyklist, vi cyklar på ett lite speciellt sätt då vi har packning.


Han vinkar och jag vinkar. Vi stannar och pratar med varandra. Han är från Seuol och heter Lee Jae och är bara två år yngre än mig. Det finns tydligen fler tok i världen.


Vi snackar mestadels om vart vi kommer ifrån och var vi är på väg. Byter e-postadresser och även "Selfi kort".


Sånt här gillar jag, träffa likasinnade nördar. Lee har bara två packväskor, och sover bara på hotell. Hans nästa mål är Slovakien, Polen och sen in i Ryssland och därifrån ta ett flyg hem.


Resten av vägen mot Presova blir glatt då sådana möten piggar upp en mentalt.


I Presova som jag kommer fram till strax efter kl. 13 och i medvindens tecken är en halvskapligt stor stad.


Cyklar runt i centrala staden och ser människor strövar omkring i lugn takt. Stadens studenter verkar ha någon form av aktivitet för en massa stånd är uppsatt med olika aktiviteter.


itta ett lite café som mest liknar en passage genom ett hus mellan två gator. Beställer in kaffe och kopplar upp via WiFi.


I samma portgenomgång finns en välsorterad cykelaffär som tilldrar mig ett visst intresse. Strosar omkring och finner den väldigt välsorterad.


Sen tar jag riktning mot Kosice och cyklar ut genom stan efter en väldigt vältrafikerad väg och lika många vägbyten innan jag så at säga hunnit ut. Medvinden jag hade i morse är nu helt borta, en kraftig motvind och en dessutom en väldigt dålig väg som skulle påminna om att rida på en häst med stelopererad rygg. Dunkar i arslet ganska rejält ibland.


Vägen är dessutom väldigt tråkig, inte mycket att fästa blicken vid. När jag kommer till Lemesany, en liten ort ser jag ett glasstånd, stannar och köper en tre-kulors modell och sätter mig vid ett stort äggliknande skulptur.


Den är gjord med korkar från PET flaskor och har visst slagit nått Slovenskt rekord.


Efter glassätandet som för övrigt är årets första ute i det fria och tempen just nu är 22-23 C


Kosice som jag senare cyklar in i är en stor stad, infarterna och utfarterna är många, men har redan tagit notis om Miskolc som ligger en bit in i Ungern men tar också in på Tesco för proviantering.


Efter någon halvmil ser jag en skylt som visar Kechnec, det är en gränsort strax hitom och en bit från stora vägen mot Ungern men den ligger åt mitt håll så det får bli riktningen.


Någonstans nu i kvällsdunklet och i den täta trafiken som framförallt långtradarna utgör missar jag en avfart till en mindre väg utan jag hamnar på en motortrafikled och blir efter några km stoppad av någon trafikkontrollant som på Slovakiska berättar detta. Hann tycker jag skall vända men jag vägrar för att köra mot körriktningen är inte vad jag tänkt mig.


Får tillslut fortsätta och gör det km efter km utan att ha en enda möjlighet att komma av motortrafikleden. Till höger om mig ett drygt två meter högst stängsel och till vänster en vägdelare av betong. Bara fortsätta. Ser ljuset av ett samhälle 5-7 km bort och tänker där borde jag kunna ta av. Inte då, bara stängsel.


Så småningom hittar jag en liten nedfart till något som liknar en liten damm och där det finns en tillräckligt stor plan gräsyta att slå upp mitt tält.


25 meter från motortrafikleden dånar trafiken förbi och förmodligen gör de ingen notis om mig. Det jag mest är bekymrad över är om gränspolisen skulle få syn på mig. Vad gör de då. Fast jag har mitt pass och är medborgare i EU så det borde inte bli några problem.'


Inom 10 minuter har jag fått igång mitt campingkök och äter kvällsmiddag, eller kanske sen kvällsmiddag. Känner mig ganska nöjd ändå.


Ingen Leif GW i kväll. Somnar innan jag vet ordet av.


I morgon mot Ungern och Miskolc


Distans: 105,7 kmMedelhastighet: 16,0 km/hMaxhastighet: 42,3 km/hFärdtid: 6, 37 t/mMedeltemp: 16, 0CMaxtemp: 22,0 CMintemp: 10,0 C

28/4-17 Hotel och Couchsurfing , Ungern
Ungern, Miskolc och Coachsurfing

27 /4 Ungern nästa


Trots motortrafikledens buller har jag sovit gott och kommer iväg cirka halv 8. Det är bara några km , 5-6 till den ungerska gränsen ,Milhosť och liger 21 km från Kosice.


När jag kommer dit är den fylld av långtradare som stannat för en paus eller vila i ett av fiken, men jag bara fortsätter. Det är ingen passkontroll vad jag kan se utan det är bara att dra vidare.


Från gränsen har jag cirka 70 km till Miskolc och motvind hela tiden. Vägen är tråkig och trafiken helvetiskt tät, speciellt av alla långtradare.


Landskapet är platt och precis som jag minns tidigare då jag cyklade från Wien till Split. så omges jag ofta av helt gula magnifikt stora fält av raps. Det är som solen landat och tagit en paus på fältet,


Jag ser att vägen på vissa ställen ej tillåter cyklar, traktorer och hästar men jag bryr mig inte, men det gör nämligen en del långtradare som tutar arg.


Polisen kör om mig ett antal gånger med de bryr sig då inte alls, så jag fortsätter men det gäller att hålla focus på vad som kommer bakom. Inga hörsnäckor, ingen radio eller musik, bara lyssna efter det karaktäristiska långtradare ljudet.


Strax för klockan 14 kommer jag in i Miskolc centrum och sätter mig ner vid ett ute fik. Plockar upp min Huawei platta och loggar in i appen Coachsurfing och letar efter någon som erbjuder sängplats.


Får svar efter en liten stund från en färgad kille som heter Ugochukvu Aniagu och är från Nigeria. Han arbetar som datakille på HP.


Han skriver att i kväll sover han hos sin flickvän men i morrn går bra. Vi bestämmer att jag hör av mig i morgon efter lunch och fram till dess letar jag upp ett hotell ett stenkast från Centrum.


På kvällen går jag några hundra meter från hotellet i regnväder och letar upp en bistro och får äta en kycklingrätt med pommes frites. Efter måltiden som jag åt i lugn och ro på en nästan tom men mysig restaurang går jag sakta hem och det regnar fortfarande.


Skriver lite i resedagboken men sen blir John Blund för ivrig och jag faller i djup sömn.


Distans: 70 km Medelhastighet: 16,1 km/h Maxhastighet: 36,2 km/h Färdtid: 4,21 t/m Medeltemp: 14,1 C Maxtemp: 25,0 C Mintemp: 8,0 C


28/4 Miskolc Vilodag


Jag vaknar relativt utvilad och tar mig in i duschen och sen ner till frukosten som delvis är serverad. Tjejen frågar vad jag vill ha ur menyn som hon sträcker fram till mig.


- The and scrabbled eggs with bacon blir mitt svar


Äter upp frukosten och går upp på rummet och gör mig färdig e iväg ner mot city och letar upp ett stort I, eller turistbyrån och tar reda på hur jag kommer till Miskolc utsikt punkt som jag såg när jag cyklade in i stan i går.


Får beskrivet på en lokal karta och jag får även adressen utpekad till en cykelaffär för jag behöver justera växlarna och de kan ju göras medan jag promenerar upp till Avas som området heter. Bestämmer med killen i cykelaffären att jag kommer vid fem tiden


Gör ett lite fel vägval varför de 25 minuter som killen i turistbyrån sa at det skulle ta utökades med en timme drygt, men upp till utsiktsplatsen kom jag lika fullt.


Stan är vid och ganska stor om man ser det från ovan vill säga. Beundrar utsikten ett tag innan jag tar trapporna ner till centrum.


På väg ner känner jag tydligt doften av hägg och syren, och midsommar-blomstren prunkar i trädgårdsrabatterna och våren har snart gjort sitt här nere för nu kommer sommaren. Känner av att det finns mycket pollen i luften för et kliar i ögonen och snuvan vil komma.


Väl nere i city tar jag en fika och tar några mackor jag bredde mig från hotellet i morse.. När klockan börjar närma sig 17 beger jag mig mot cykelaffären för att hämta cykeln. Den är klar och han har fixat justeringen men det var tydligen så simpelt att jag slipper betala, det kallar jag service och kundbemötande.


Tar cykeln och beger mig knappt 1 km till en fontän och en Tescobutik mitt i stan. Här skall jag och Ugochukvu träffas som vi tidigare kommit överens om.


Han ringer och säger att han blir 45 minuter sen så jag hinner ta mig en kaffe vid ett närbeläget kondis.


Klockan 18.45 kommer Ugochukvu tillsammans med sin slovenska flickvän. Vi bekantar oss och han beskriver vägen hem till honom som enkel och gör även några noteringar i min lokala Miskolc karta.


Det är cirka 6 km från vår plats. Själv skall han åka buss.


Drygt en halv timme senare och en liten omväg så hittar jag gatuadressen som ligger i ett gigantiskt bostadsområde, typ Tensta. Husen är slitna, likaså området.


Ugochukvu bor på andra våningen och öppnar dörren när jag knackar på och välkommnar mig med ett stort leende och säger.


- Welcome P-G


Han visar mig runt i lägenheten som också är sliten.


Det är två rum med balkong och en separerad dusch och toalett. Köket är litet och trångt, gjort för två personer. Möbleringen sparsam och enkel.


Ugochukvu visar vart jag skall sova och han har redan bäddat. Får också koden och SSID för WiFi.


Sen hjälper han mig att bära upp cykeln och ställa den ån på balkongen…


- This area is not certain. If the bicycle is down the stairs, there is a great risk that your bike get stolen.


Sen sitter vi tillsammans och småpratar lite om varje. Nigeria, hans arbete på HP, om Donald Trump och givetvis om min lilla cykeltur.


Jag visar också bilder från Ö-vik och lite om mina tidigare cykelturer i Europa.


Under tiden har Ugochukvu eller som han också kallar sig Chris hämtat en kall god Öl som jag dricker uppn och den smakar ljuvligt.


Vid midnatt är det dags at natta.


Vi hörs i morrn

30/4-17 Balmajuvaros, Ungern
Stulen telefon och mötet med en far till världskända sångers

29/4 Kosice


ar sovit gott och Chris kommer in strax för halv 8 och säger



Efter en liten stund kommer chris in med kaffe påp en bricka men jag förslår att vi dricker kaffe I köket.


Mera småprat innan ja tar farväl. Själv skall Chris, hans flickvän och några kompisar gör en hitchhiking i Slovakein under helgen.


Jag cyklar samma vägv tillbaka och träffar en cyklist som blir intresserad av mina cykelväskor och mitt cykelmärke, Surly Long Haul Trucker eller bara SLHT. Han har likadana. Vi följs åt in till stan, byter e-post adresser med varandra och givetvis en selfi. Cykel killen heter Teo Fuler Teofil och är turistguide vilket ja får freda på när jag frågar varför han kan engelska så bra.


Innnn jag lämnar sta besöker jag en bistro för ytterligare en kaffe och några toasts. Att ta sig ut ur stan r egentligen inga problem bortsett från alla vägbyggen och den livliga trafiken.


Efter någon mil svänger jag av åt vänster mot Nyekladhaza, det är en liten mindre väg men ganska trafikerad. Har lite medvind så det r relativt lättcyklat och Ungern är så här lång väldigt platt.


Efter ytterliga några mil kommer jag till ett större samhälle, Polgara där jag tar av åt höger mot Tiszacsege.


Landskapet är bara så platt, inte en backe och mycket sankmarker varför fåglarna och givetvis grodorna trivs här. Ser inga grodor men hör dem tydligt.


Vädret är muligt men Sverige sommar varmt. Viker av från vägen mot en gammal järnvägsbro och gör inordning kaffe och äter en pizzaliknande slice jag köpte innan jag lämnade Miskolc.


Jag tror alla fall att järnvägsspåret inte används för det ser slitet ut och elledningar och kablage verkar lösmonterat.


Sen iväg ytterligare någon mil efter platta vägar och tar vänster då jag ser en skylt med texten Nationalpark Hortobagyl.


Om det varit platt och rakt tidigare blir det nu ännu rakare och plattare. Jag har en raksträcka som är nästan 1 mil lång, inga hus nästan bara små lador och skjul som tillhör åkermarkerna. Det här området är ett stort fågelskyddsområde och fågelutsiktstornen är många.


En annan sak som skiljer Polen och Slovakien från Ungern är att jag nu på några km sett tre ko besättningar och det är alltid lika trevligt.Vägen svänger sen lite höger för att under ytterligare 4-5 km bli en raksträcka. Kommer tillslut fram till Balmazujvaros där jag handlar i en liten butik och där jag också får problem med en alltför påverkad herre.


Medan Jag packar ner min mat i väskorna distraherar han mig med frågor på Ungerska och utan at ja märker något så har telefon blivit stulen. Detta märker jag inte förrän 5km senare när jag skall slå upp tältet strax utanför samhället. Att åka tillbaka är meningslöst, klockan är över sju.


Tältar en bit från vägen på en liten undanskymd plats på en äng och hinner precis på upp tältet innan regnet kommer.


Det blir en tidig kväll och bara två kapitel i Leif GW’s ”Kan man dö två gånger


I morrn mot Debrecen


Distans: 105,7 km Medelhastighet:; 18,4 km/h* Maxhastighet: 33,9 km/h Färdtid: 5,45 t/m Medelemp: 11,4 C Maxtenp: 17,0 C Mintemp: 8,0 C


0/4


Under natten ha det regnat in omgångar en nu när jag vaknar vid sjutiden lyser solen och tältet ärt helt torrt på utsidan.


Bestämmer mig för att cykla tillbaka till affären utifrån nån har sett eller hittat min telefon. Jag kan ju ha tappat den, fast det tror jag dock inte


Att hitta affären var svårare än ja föreställt mig så jag får ta hjälp av en äldre herre påp cykel med röd skjorta och slips .


Han berättar att han arbetat i Ryssland varför han kan lite engelska, sen har han bott och arbetat i Canada där hans fru fortfarande bor och han fortsätter med att han kan många språk.


Sen säger han utan att betänkligheter…


- Do You Know Celin Dion SÄGER HAN?


- Yes, I know a little about this famous singer


That´s my daughter fortsätter han


Han fortsätter och berättar sin historia och fyller också I att han arbetat i USA


Do You know about Maria Carrey säger han?


- Yes a little bit, she is also a singer sager jag


- That´s my daughter too!!!


Nu har han nog blivit galen är så är han en mytoman av stora mått. Jag tänker att man borde kontra med att jag är far till Barck Obamas hustru men avstår.


Framme vid affären har ingen mobil hittats och ingen känner mannen som stod i butiken och halsade öl.


Det är bara att acceptera förlusten och cykla vidare mot Debrecen. Har medvind och det går relativt fort bland raka platta vägar.


Kommer fram till en vacker stad men med lite folk i rörelse. Däremot är trafiken livlig på min och utfarterna till stan. Äter lite mat och sen iväg mot Rumänska gränsen och Oradea.


Provianterar i en Tescobutik på väg ut ur stan och sen vidare med bra medvind i ryggen och när jag ser skylten Hozzupalyi svänger jag av och tar sikte mot Pocsaj som får bli mitt campingmål i kväll.


Vid 19-tiden i skön sval och sommarlik väder cyklar jag över en liten bro alldeles utanför Pocsaj och ser att även ån finns et plats för mig, min cykel och en tvåmans tält från Hilleberg med namnet Allak. Cyklar runt några fastigheter och tar en traktorväg ut på en längda där det betar ett 15 tal kor.


Mellan ån och läggda en stor 5-7 meter hög val som jag med nöd och näppe tar mig över med cykeln. Styr den givetvis.


Solen håller på att gå ner så jag vänder köksabsiden på tältet mot solen bara för att få lite skön värme.


Kvällsmat, öl och kaffe och nått kapitel i Leif GW,s ljudbok innan jag somnar


Distans


: 72,3 km Medelhastighet:; 19,3 km/h Maxhastighet: 32,9 km/h Färdtid: 3,45 t/m Medelemp: 14,7 C Maxtenp: 20,0 C Mintemp: 11,0 C


29/4 Kosice, Balmazujvaros och tappad telefon


Har sovit gott och Chris kommer in strax för halv 8 och säger



Efter en liten stund kommer chris in med kaffe påp en bricka men jag förslår att vi dricker kaffe I köket.


Mera småprat innan ja tar farväl. Själv skall Chris, hans flickvän och några kompisar gör en hitchhiking i Slovakein under helgen.


Jag cyklar samma vägv tillbaka och träffar en cyklist som blir intresserad av mina cykelväskor och mitt cykelmärke, Surly Long Haul Trucker eller bara SLHT. Han har likadana. Vi följs åt in till stan, byter e-post adresser med varandra och givetvis en selfi. Cykel killen heter Teo Fuler Teofil och är turistguide vilket ja får freda på när jag frågar varför han kan engelska så bra.


Innnn jag lämnar sta besöker jag en bistro för ytterligare en kaffe och några toasts. Att ta sig ut ur stan r egentligen inga problem bortsett från alla vägbyggen och den livliga trafiken.


Efter någon mil svänger jag av åt vänster mot Nyekladhaza, det är en liten mindre väg men ganska trafikerad. Har lite medvind så det r relativt lättcyklat och Ungern är så här lång väldigt platt.


Efter ytterliga några mil kommer jag till ett större samhälle, Polgara där jag tar av åt höger mot Tiszacsege.


Landskapet är bara så platt, inte en backe och mycket sankmarker varför fåglarna och givetvis grodorna trivs här. Ser inga grodor men hör dem tydligt.


Vädret är muligt men Sverige sommar varmt. Viker av från vägen mot en gammal järnvägsbro och gör inordning kaffe och äter en pizzaliknande slice jag köpte innan jag lämnade Miskolc.


Jag tror alla fall att järnvägsspåret inte används för det ser slitet ut och elledningar och kablage verkar lösmonterat.


Sen iväg ytterligare någon mil efter platta vägar och jag tar stopp vid en stor gåsfarm för att ta några bilder.


Undrar vad de använder gässen till tänker jag och blir påmind om de otäcka bilder jag sett på TV när de plockar fjädrar till vårt påskris här hemma. Innan jag hinner ta några kort kommer det en cyklist med en packning som heter duga. Bara två väskor men resten på styrstången i plastpåsar.


Han är från tyskland och kan inget annat språk så det får bli lite kroppsspråk och de får ord jag kan på tyska.


Jag pekar på ett grått,2 meter långt 50 mm plaströr som sticker upp bakom sadeln. Längst upp på röret någon form att kedjeanordning. Mellan hans ben finns flera rör av samma typ. Vad jag förstår så är det någon form av regnskydd. Alla val är personliga och han tycker detta är bra. Han åker och jag får mina gåsbilder. Sen iväg efter fortsatta patta vägar och tar vänster då jag ser en skylt med texten Nationalpark Hortobagyl.


Om det varit platt och rakt tidigare blir det nu ännu rakare och plattare. Jag har en raksträcka som är nästan 1 mil lång, inga hus nästan bara små lador och skjul som tillhör åkermarkerna.


Det här området är ett stort fågelskyddsområde och fågelutsiktstornen är många, men jag ser då inga. Fast infoskyltar vittnar bl.a. om rovfåglar


En annan sak som skiljer Polen och Slovakien från Ungern är att jag nu på några km sett tre ko besättningar och det är alltid lika trevligt.


Vägen svänger sen lite höger för att under ytterligare 4-5 km bli en raksträcka. Kommer tillslut fram till Balmazujvaros där jag handlar i en liten butik och där jag också får problem med en alltför påverkad herre.


Medan Jag packar ner min mat i väskorna distraherar han mig med frågor på Ungerska och utan at ja märker något så har telefon blivit stulen. Detta märker jag inte förrän 5km senare när jag skall slå upp tältet strax utanför samhället. Att åka tillbaka är meningslöst, klockan är över sju.


Tältar en bit från vägen på en liten undanskymd plats på en äng och hinner precis på upp tältet innan regnet kommer.


Det blir en tidig kväll och bara två kapitel i Leif GW’s ”Kan man dö två gånger


I morrn mot Debrecen


Distans: 105,7 km Medelhastighet:; 18,4 km/h* Maxhastighet: 33,9 km/h Färdtid: 5,45 t/m Medelemp: 11,4 C Maxtenp: 17,0 C Mintemp: 8,0 C


30/4 Balmazujvarors och Debrecen


Under natten ha det regnat in omgångar en nu när jag vaknar vid sjutiden lyser solen och tältet ärt helt torrt på utsidan.


Bestämmer mig för att cykla tillbaka till affären utifrån nån har sett eller hittat min telefon. Jag kan ju ha tappat den, fast det tror jag dock inte


Att hitta affären var svårare än ja föreställt mig så jag får ta hjälp av en äldre herre påp cykel med röd skjorta och slips .


Han berättar att han arbetat i Ryssland varför han kan lite engelska, sen har han bott och arbetat i Canada där hans fru fortfarande bor och han fortsätter med att han kan många språk.


Sen säger han utan att betänkligheter…



Han fortsätter och berättar sin historia och fyller också I att han arbetat i USA


Do You know about Maria Carrey säger han?



Nu har han nog blivit galen är så är han en mytoman av stora mått. Jag tänker att man borde kontra med att jag är far till Barck Obamas hustru men avstår.


Framme vid affären har ingen mobil hittats och ingen känner mannen som stod i butiken och halsade öl.


Det är bara att acceptera förlusten och cykla vidare mot Debrecen. Har medvind och det går relativt fort bland raka platta vägar. Kommer fram till en vacker stad men med lite folk i rörelse. Däremot är trafiken livlig på min och utfarterna till stan. Äter lite mat och sen iväg mot Rumänska gränsen och Oradea.


Provianterar i en Tescobutik på väg ut ur stan och sen vidare med bra medvind i ryggen och när jag ser skylten Hozzupalyi svänger jag av och tar sikte mot Pocsaj som får bli mitt campingmål i kväll.


Vid 19-tiden i skön sval och sommarlik väder cyklar jag över en liten bro alldeles utanför Pocsaj och ser att även ån finns et plats för mig, min cykel och en tvåmans tält från Hilleberg med namnet Allak. Cyklar runt några fastigheter och tar en traktorväg ut på en längda där det betar ett 15 tal kor.


Mellan ån och läggda en stor 5-7 meter hög val som jag med nöd och näppe tar mig över med cykeln. Styr den givetvis.


Solen håller på att gå ner så jag vänder köksabsiden på tältet mot solen bara för att få lite skön värme.


Kvällsmat, öl och kaffe och nått kapitel i Leif GW,s ljudbok innan jag somnar


Distans: 72,3 km Medelhastighet:; 19,3 km/h Maxhastighet: 32,9 km/h Färdtid: 3,45 t/m Medelemp: 14,7 C Maxtenp: 20,0 C Mintemp: 11,0 C

1/5-17 Oradea och Dragesti, Rumänien
Rumänien, Transylvanien och Draculas hemvist

1/5


När jag vaknar vid sju tiden har jag nu varit på cykel i en (1) månad och som jag har planerat har jag cirka 29 kvar.


edan jag äter min frukost hinner morgonsolen med att torka upp fukten från ytterduken på tältet och sen styr jag cykeln upp mot vallen och vidare ner mot traktorvägen och sen ut på vägen med riktning mot rumänska gränsen.


Det första större samhälle jag passerar heter så vackert och lätt uttalat som Biharkeresztes och knappt 30 km från Oradea i Rumänien som blir ett delmål idag men innan dess skall jag passera gränsen.


Vägsträckningen dit är lättcyklad och kommer först till Artand som är nån sorts kontroll på den ungerska sidan och de verkar helt tom på folk.


Ingen kontroll av pass eller dokument på denna sida av gränsen.


Hundra meter längre fram och då heter ställer Bros var det större aktivitet, flera filer för bilar, lastbilar och så då jag som fick komma mellan. Klarade kontrollen och fick passera GÅ utan att först hamna i ….. De kanske inte spelar monopol i Rumänien förresten.


In till Oradea, cirka 11 km från gränsen var vägen som vanligt spikrak och livligt trafikerad. Industrier och företag på en enda lång rad hela vägen in till stan


När jag hittat centrum efter att ha följt skylarna som visar Cetro hamnar jag mitt på ett stort gigantiskt torg med stora vackra byggnader och väldigt rent överallt. Stora skulpturer av förmodligen viktiga personer lokalt och nationellt står på torget.


Sätter mig vid ett av uteserveringarnas bord och beställer enbart kaffe. Säger till killen i disken som står mellan borden att jag vill ha en stor kaffe…


Do you want espresso frågar han mig?



Sätter mig vid ett av borden längst ut mot torget och plockar upp en pizzaslice jag haft i styrstångsväskan och äter den med god aptit och samtidigt försöker läsa på pekplattan.


De flesta restauranger jag nu varit gäst hos har WiFi, en del med lösenord andra är det bara att logga in.


Alla affärer är stängda i dag. Även i Rumänien firar med 1 Maj så det blir inget simkortsköp idag. Efter kaffepausen cyklar jag lite runt och korsar floden Crisuc Repede via en vacker bro och in i nåt om liknar ”gågatu” delen av Oeadea. Här står uteserveringarna på rad och efter ett visst inre övertalande sätter jag mig inne i en av restaurangerna och beställer in en pizza.


Sitter två timmar och kopplar upp min dator samtidigt som jag själv kopplar av, känner en viss forma av inre harmoni trots strulet med mobiltelefon. Sådana här händelser lär man sig tråkigt nog väldigt mycket av.


Efter pizzan drar jag ut ur stan genom att först korsa samma bro och flod och ta riktning mot Băile Felix som ligger några km utanför stan men målet jag har ställt in är Drăgeșt


Trafiken är livlig mn ganska lätt att hitta ut och skyltar talar hela tiden om att jag är på rätt väg. Det märks att jag lämnat Ungerns platta och trädlösa pustan för nu är det mera Wales likt. Kullar och små berg överallt och väldigt grönt.


Innan jag hunnit ut på landsbygden ha jag passerat en massa hotell efter vägen, säkert en femtiotal. Måste vara et populärt område kring Oradea. Jag rekommenderar faktiskt ett besök i denna stad för den inger som nått sorts lugn och den är vacker.


Vägen mot mitt campingmål denna kväll, Dragesti är vacker, backig och kurvig och en annan sak som skiljer Rumänien från Ungern är kyrkornas utformning., kyrktornen här i Rumänien har mera kupolliknande utseende, riktigt vacker om jag får bestämma.


Klockan är 21:00 enligt GPSén med 20:00 på mitt armbandsur av märket SEIKO med kinnetic som jag fått av min arbetsgivare HumanResurs FH AB och som jag dessutom är väldigt stolt över.


Campingplatsen jag valt ligger högst upp på en seg backe och ängen som blir min plats har underbar utsikt ner mot en liten by och bergen som ståtar upp majestätiskt i bakgrunden.


Luften är fortfarande ljummen med mina referenser och himlen är stjärnklar. Detr blir nog lite kallt i natt trots allt.


Äter kvällsmiddag och hinner lyssna tre kapitel om Evert Bäckströms bravader i ”Kan man dö två gånger” och han ständiga problem med skina kollegor och i synnerhet Annica Karlsson men somnar med platan på magen.


Distans: 83,0 km
Medelhastighet: 19,8 km/h
Maxhastighet: 39,8 km/h
Färdtid: 4,12 t/m
Medeltemp: 16,7 C
Maxtemp: 28,0 C
Mintemp: 14,0 C


2/5-17 Grosi , Rumänien
Jobbiga backar men sommaren är här

2/5


Har sovit lite oroligt men annars allt bra. Drar upp dragkedjan till absiden som har utsikt ner mot byn och ser att det blir bra väder idag.


I dag har jag som första mål Beiuş och dit är det knappt fyra mil. Behöver ett nytt simkort och även en ny butan/propan gasflaska till campingköket som håller på att ta slut.


Nu har sommaren kommit känns det som. Cykla in kortärmat och i shorts och kommer fram till Beiuş mitt på dagen.


Hittar en mobiloperatör, Orange som kan hjälpa mig, det är två snygga tjejer som gör allt i sin makt för att få mig nöjd. De är klädda i mobilopratörens klädsel med inslag av orange.


Jag laddar kortet med pengar som borde räcka till Bulgarien för då måste jag ladda nytt enligt en av tjejerna. Simkortets laddning av pengar är bara giltigt i Rumänien.


Fikar en kaffe och sen letar jag upp en turistbyrå som för engångs skull är skyltad mer än en gång och det går inte at missa.


Får en lokal karta över området och er mot Vașcău. Mannen i turistbyrån säger då att


-Then You have to cycling over the mountain, a climb of 800 meters


- Yes that´s my plan for tomorrow I would like to go for Deva.


Ut ur stan och motvinden har börjat göra sig påmind och strax efter Vașcău undrar jag om någon av bromsarna ligger på. Vägen ser helt plan ut men vid en snabb koll på GPSén visar den mellan 1,4 och 2,5 %. Det är lustigt hur landskapets utformning kan lura ögat så pass.


Området är vackert grön och bergen i bakgrunden och kyrkor finns lite här och var.


Vissa av dem ligger långt från vägen och alldeles nedanför bergen


Så småningom kommer jag fram till en liten by Cristioru de Jos och stannar i backen och ser att byns enda affär och samtidigt samlingspunkt för lokalbefolkningen för inne i affären finns förutom en liten disk i vinkel, lite grönsaker, torgvaror, chark in en liten disk, läsk och öl. Dessutom står det en kaffemaskin på disken.


På den andra disken finns nån sorts bröd som ser gott ut, långt och smalt. Köper en sådan och beställer en kaffe. Köper också fyra tomater och en Youghurt på flaska.


Sätter mig vid et av borden alldeles under en TV och mitt emot ett annat bord som är upptaget av fyra män från orten.


De blir nyfiken på mig och vi försöker kommunicera så gått det går med de få ord någon av dem kan på engelska.


Förklarar att jag skall tälta i natt och i morrn ta mig in till Deva. Då skrattar de och skakar på huvudet och pekar uppåt.


Efter min extra paus blir ny resten av kvällen, cirka 1,5 timme at cykla uppför bland serpentinkurvor, vägarbeten, maskiner och dålig väg och lutningen är allt annat är plan. Mellan 7-9 % och det är bara mellan vissa kurvor som lutningen blir skonsam, 6-7 b%.


Jag kommer till slut upp och stannar till vid ett hus alldeles vd vägen och ända på toppen av berget för att få fylla på mina vattenflaskor.


Två hundar talar tydligt om att jag kommer och deras husse en äldre herre som siter framför huset med fötterna i ett fotbad.


Ber om vatten och han torkar sina fötter och tar på sin nåt som liknar slippers och hämtar vatten åt mig.


Trots att klockan passerat halv 8n på kvällen är luften skönt varm, 16-17 C.


Jag fortsätter nån km utför innan jag tar av efter en stig uppför en liten kulle och stigen leder mot en stor äng med utsikt ner mot byarna Vârfurile och Grosi.


Husen nedanför liknar mest logobitar och jag ser dem endast genom att de har ljusen tända.


Runt om mig kullar och berg och allt är grönt och väldigt vackert. Platsen jag valt är den mest gudomliga hittills, rent magiskt.


Det blir en ren njutning att sätta upp tältet, göra i ordning makaroner och ungersk rökt korv som jag för övrigt inhandlade i Balmazujvaros.


I kväll hinner jag också lyssna mera på Evert Bäckström, kommissarie vid Stockholmspolisen vilket jag för övrigt har gjort sedan jag lämnade Oradea. Har hunnit till kapitel 24 eller 25.


Rumänien är vackert, väldigt vackert och människorna trevliga och hjälpsamma.


En stor skillnad från norra Polen där jag upplevde polackerna som mera avståndstagande och inte lika hjälpsamma


I morrn mot Deva och där tänker jag stanna i två nätter


Distans: 84,8 km Medelhastighet: 16,5 km/h Maxhastighet: 54,3 km/h Färdtid: 5,08 t/m Medeltemp: 21,4 C Maxtemp: 30,0 C Mintemp: 14,0 C

3/5-17 Deva, Rumänien
Mot Deva och vilodag

3/5


Det första jag gör när väckaren ringer 07:05 är att titta ut genom köksabsiden och ser hur dimman ligger tät över husen nere i dalen. Himlen är helt ljusblå så idag blir det varmt och troligen lite jobbigare än hittills.


Tar det lugnt nu på morgonen , känner ingen brådska och hinner också bekanta mig med några vackra blommor som växer på ängen.


Kommer iväg strax tio och har först en 12 km utförslöpa på väldigt dålig och guppig väg som kantas av vägmaskiner.


När jag kommer ner till byn Vârfurile tar jag in på bensinmacken för att göra lite toalett och hygienbehov och samtidigt göra mig av med lite skräp.


Sen iväg, solen står helt naken på himlen och det är varmt och första utmaningen kommer när jag skall ut ur byn., En rejäl serpentinlikande backe om drygt tre km och bena får jobba. Dessutom har jag ingen hjälp av någon större medvind.


Första anhalten blir Bradsom ligger cirka 37 km bort och fler tunga backar kommer jag att kämpa ner. Runt halv tolv cyklar jag in i ett livligt Brad och stannar till vid n en uteservering och ber om bara väldigt ett vatten vilket jag också får. I min styrstångsväska har jag några påsar espresso kaffe. Får också koppla upp mig via deras Wifi. Sitter drygtv 45 minuter innan jag vände in mot centrum för att leta reda på om det går att köpa någon gasflaska till campingköket vilket jag lyckas med.


Sen iväg i värmen som nu har gradtalet upp mot 30 C. Till Deva är det ytterligare 37-38 km och till en början, första milen får jag fler tunga serpentinbackar men från klockan 16 är det mesta lät trampat. In örat lyssnar jag på Magnus Roosmanns inläsning av Kan Man dö två gånger och nu ramlar kapitlen in.


Resten av eftermiddagen ram till klockan 18 är en skön cykeltur och fortfarande är landskapet bedårande vackert.


Sedan i går är jag nu i Transsylvanien som betyder bortom skogen och Deva är administrativ huvudort för județet Hunedoara och har cirka 66 000n invånare.


När jag cyklar in ser jag en befästning långt ovanför stan och det verkar som det går någon form va rälsbana upp dit. En skylt med ett stort I talar om att en turistbyrå finns alldeles vid bergets fot och jag styr dit.


Cetatea Deva heter befästningen och ligger på en vulkanisk bergstopp som man tar sig upp via en linjär rälsbana. Det får bli ett besök i morgon. Turistbyrån kunde inte hjälpa mig med någon lokal karta men jag fick lite hjälp att hitta ett närbeläget hotell någon km bort.


Hotell Deva ett flervåningshotell ligger vid en stor rondell och vattenfontän och jag bokar in två nätter och får rum 205.


Cykeln får jag ställ i receptionen alldeles under en stor svängd trappa och i receptionistens blickfång. Tar med mig något av innehållet och tar mig via hissen upptill plan två och rummet. Ett dubbelrum med enkel standard och balkong med utsikt över rondellen och fontänen. Litet badrum men det räcker åt mig. TV´n av gammal typ med massvis av kanaler. I Rumänien är man inte lika tokig som i Polen och Ungern att dubba allt till inhemska språket så man kan hitta program där man förstår vad som sägs


Duschar och byter om för att äta en Pizza på Arrboria någon km bort, sen tillbaka för att bara slappa, se på TV och hämta hett vatten ur vattenpelaren som står vid receptionen så att jag får lite kaffe.


Distans: 93,3 km Medelhastighet: 16,6 km/h Maxhastighet: 59,4 km/h Färdtid: 5,37 t/m Medeltemp: 27,5 C Maxtemp: 42,0 C Mintemp: 20,0 C

4/5-17 Deva, Rumänien
Deva och vilodag

4/5 DEVA och Vilodag


Frukost serveras på bottenplan och den är helt OK. Youghurt, bröd, korv, ägg,pålägg, kaffe och crousianter.


Går sen upp på mitt rum och är bara slö framför TV´n som det faktiskt går att se på då alla program inte är dubbade.


Sen tar jag mina apostlahästar och beger mig bort mot bergbanan upp till Cetatea Deva. Den är brant, nästan helt lodrätt. När jag kommer upp är det nästan folktomt, dessutom finns ingen servering, information bara en läskautomat som är trasig.


Jag går runt bland slottruinen och beundrar utsikten ner mot Deva och det platta landskapet. Cetatea Deva är en fästningen ligger ovanpå en vulkan i Poiana Ruscă Mountain Range och har anor sedan 12-1300 talet.


Resten av dagen i slöhetens anda, strosar lite omkring och gör ett besök i en av stadens många kyrkor. Katolska och ortodoxsa kyrkor är ofta vackert intredda och pampiga, sen blir det inter mycket gjort annat än TV och planering för i morgon.


Somnar vid midnatt

5/5-17 Cristian, Rumänien
Mot Sibiu och störtregn

5/5


Vaknar halv sju, vädret ute är mulet men in get regn. In i duschen, lite nerpackning och en ner till frukosten och äter en rejäl sådan. Förser mig också med lite färdkost under dagen.



Innan jag lämnar hotellet ber jag om skrivarservice. Behöver ett dokument utskrivet och det fungerar så att jag skickar honom ett e-postmeddelande och han skriver ut det nån minut senare. Får också ett kuvert att stoppa det i.


Nu iväg och klockan är strax efter 10 och riktningen är Sibiu. Tyvärr jag motvind men jag har ju ingen brådska så det är bara att trampa på lugn takt.


Tyvärr så är vägen platt, rak och givetvis då väldigt tråkig. Inter mycket att se än jordbruksmark. Efter cirka 6 mil kommer jag till en liten stad, Sebes där det blir kaffe och några av mina medhavda mackor från hotellet i Deva.


Jag fortsätter sen efter huvudgatan och tar vänster mot Sibiu. På himlen syns att det kan nog bli regn snart men däremot har vägen blivit mer kuperad och vacker.



Efter nån halv annan mil börjar regnet ta fart så jag stannar vid en plats där de lastar hästar och grillar. Det är nåt Zigenarläger och jag hinner inte stanna förrän alla barnen kommer fram med stora leende och tigger pengar. Snart dyker också några vuxna upp och gör samma gester.



Frågar om de tar kort…!




När jag cyklat cirka 80 km kommer jag in i en liten by , Cristian och kommer längst upp i backen som tar mig ut ur byn öppnar sig himlen på vid gavel så jag blir tvungen att sanna vid en bensinmack och invänta värsta skuren.



Det går över efter en halvtimme och jag försätter några km till innan jag tar av åt höger in över en läggda och sätter upp tältet i en äppelodling där träden står i prydliga rader.




Tyvärr finns et inget att palla!!

















Medan jag äter min kvällsmat hör jag hur regnet nu åter tar fart och det blir ingen GW i kväll



Vi hörs i morrn från Sibiu





Distans: 85,4 km
Medelhastighet: 15,9 km/h
Maxhastighet: 47,2 km/h
Färdtid: 5,22 t/m
Medeltemp: 18,6 C
Maxtemp: 25,0 C
Mintemp: 10,0 C



6/5-17 30 km hitom faragas, Rumänien
Sibiu och Faragas

6/5


Sover lite länge idag, ha ej aktiverat larmet så klockan är 08.11 när jag tittar i min platta. Under natten har det regnat bra men just nu är det lugnt. Ute gol göken som vanligt och jag hör även en hund som skäller.


Strax före 11 drar jag vidare, solen har börjat göra sitt jobb så det blir nog en skön dag.


Innan jag är ute på vägen träffar jag på en äldre sliten herre bärandes på en hink.


I den finns massor av sniglar och av kroppsspråket förstår jag att det är för att ätas, ja bara undrar om det är för personligt bruk eller om de dyker upp på menyn hos nån lyxrestaurang nånstans.


Sen vidare mot Sibiu och fyra tunga slitsamma backar innan jag stannar vid med McDonalds restaurang för kaffe.


Innan dess har jag provianterat för kvällen och i morgon. Medan jag sitter ut vid McDonads restaurangen kopplar jag upp min dator och läsplattan i deras WiFi nät. När jag blev av med min Huawei telefon i Ungern så försvann också tvåstegs inloggningen till min blogg.


Google Authenicator är en App som genererar en unik kod var gång jag skall logga in i bloggen, förutom den sedvanliga användarnamnet och lösenordet.


Att få hjälp via Google är svårt men jag lyckas via en FTP klient som jag laddar ner logga in där jag sparar bloggen och avaktivera den plugin som Wordpress har skapat från Google och nu går det att komma åt den.


Vädret fortfarande vackert och varmt, det är ett typiskt svenskt sommarväder. Tar sikte på skyltar som visar Brasov som är nästa stora stad.


Vägen är bra, vädret lika så och jag har medvind. Det liknar mest Roller Coaster, upp och ner och kurvigt, tempen 17-19 C. Efter ytterligare några mil och cirka 30 km från Faragas ser ja en lämplig plats en bit in på en åker, det här får bli min plats i natt.’


Medan jag sätter upp tältet kommer en tydligen markägaren i en större SUV och ställer några frågor, först på tyska men jag svarar på engelska och frågar…




Sen vanliga rutiner och jag hinner faktiskt med tre kapitel a Leif GW i kväll


Distans: 80,4 km
Medelhastighet: 18,8 km/h
Maxhastighet: 59,4 km/h
Färdtid: 4,17 t/m
Medeltemp: 17,6 C
Maxtemp: 33,0 C6
Mintemp: 12,0 C


7/5-17 Tohanu Nou, Rumänien
Högmässo besök, återvinningsmetod och hisklig motvind


7/5



Idag har jag först 30 km till Faragas där jag stannar mitt i stan vid en magnifik typisk ortodox kyrka med guldfärgade tak och kupoler. Cyklar runt innan jag gör ett besök i den. Det är söndag så det är någon form av högmässa.



Kyrkan är inte fullsatt men nästan och prästen predikar i lugn och samlad ton om nått ag egentligen inte förstår ordagrant men begriper att det ha att göra med vår frälsare















Innan jag lämnar Faragas styr jag cykeln tvärs över gatan och ber om hett vatten. I min styrstångsväska har jag några påsar espressokaffe och jag äter upp resten av mina medhavda frukost mackor från Deva innan jag drar vidare



Solen har gjort sitt och värmen är påtaglig, förmiddags medvinden har bytts mot lite motvind men inget som påverkar alltför mycket. Jag kan håla en medelhastighet av drygt 17 km /timme.



Strax efter 17.30 cyklar jag in i Codele, en stad cirka 15 km hitom Brasov. Här skall jag vika av mot Bran och slottet där Dracula har huserat.



Vid Lidel ser jag en liten skylt BRAN och dit är dt drygt 22 km. Vägen är liten, smal men nu har den lila motvind jag hade tidigare blivit jobbig, det tar emot rejält.




Tyvärr så måste jag förvånas över hur skräpigt det är efter vägarna, burkar, PET faskor aoch allt annat skräp är vardag och vid en bro där älven rinner har de någon form av uppsamling av just PET flaskor, det ser rent ut sagt fördjävligt ut.









När jag kommer till Zarnesti tar jag vänster mitt i samhället och nu tar motvinden i alldeles förskräckligt. Slutar jag och trampa blir det tvärstopp så jag slår läger strax hitom en liten by som heter Tohanu Nou.



Ser några kullar två tre hundra meter från vägen och ta mig upp dit. Får fin utsikt ner mot Zarnesti men även problem att få upp tältet. Viden tar i så in i norden men får jag bara ner två tre pinnar så löser det sig och tillslut så sitter jag och äter min kvällsmiddag och samtidigt hör hur fåraherden lite längre ner ropar och ratar med sin hund och sina får.



I morrn besök på slottet Bran och Daculas hemvist.



Distans: 80,4 km
Medelhastighet: 18,8 km/h
Maxhastighet: 59,4 km/h
Färdtid: 4,17 t/m
Medeltemp: 17,6 C
Maxtemp: 33,0 C6
Mintemp: 12,0 C


8/5-17 Bran och Fundata, Rumänien
Draculas slott, 27 km underbart vacker klättring


8/5



Har sovit oroligt i natt och känner at luften är lite kylig. Fåraherden hörs tydligt och hunden som liknar en Border Collie kommer på besök. Han är nyfiken med avvaktande men tillslut få rvi kontakt och sen kommer även fåraherden och gör ett besök.















Till Bran är det 6 km och jag måste passera Tohanu Nou och där ta av åt höger och cirka tre km senare kommer jag fram till slottet som tornar upp ståtligt där det står majestätiskt på en stor kulle.



Nedanför är handeln på gång. Massor nav olika stånd där de säljer allt och lite till.



Entrén till slottet är stängt och öppnar inte förrän kl. 12 så det får bli kaffe och en öl på en pub i närheten.



Sitter på puben någon halv annan timme uppkopplad innan jag beger mig mot slottet. Inträdet är för vuxna 35 Lei drygt 80 kr.



Först en stenlagd väg upp genom en vacker park och sen är det bara att följa pilmarkeringarna för att hitta tunt bland alla rum. Slottet är välskött och underhållet.



Enligt en myt så skall Dracual , Bram Stokes påhittade figur eller Vlad Ţepeş (Vlad III Dracula) ska ha bott där, men inget är tydligen sant.





I vilket fall som helst var det en upplevelse att få se slottet. Medan jag går runt hör jag att det är många ryssar som också besöker slottet. Deras accent går ej att ta fel på.



Givetvis fanns det som alla sådana slott skall ha en tortyrkammare

















Efter besöket drar jag nu vidare mot Pitesti och första delen av vägen är plan men sen börjar klättringen.





Det är uppför hela tiden, kurva efter kurva och för varje meter så blir utsikten ner mot byarna bara vackrare och vackrare.Moieciu de Jos,









Drumul CaruluiochCreasta de Visheter några av byarna som ger en gåshud.



















Det är så fantastiskt vackert och grönt och husen ligger mot bergskullarna och det måste vara en gåva att få bo så vackert.





Efter 26 km uppför stannar jag till nån km efter Fundata och slår tältläger vid vägen på en kulle med några stora granar. Nedanför betar både hästar r och kor.














Vägen upp hit har varit allt annat är lätt cyklad med himmelskt vacker. Rumänien är ytterligare en plats som kommer att finnas i mitt cykelhjärta.



Medan jag äter hör jag hur långtradarnas motorer dånar och sliter in uppförsbacken den jag nu sal ha som utförsbacke i morgon.



Efter maten blir det lite sömnad. För cykelhandsken måste lagas då kardborrbandet lossnat



Distans: 26,0 km
Medelhastighet: 11,4 km/h
Maxhastighet: 41,5 km/h
Färdtid: 2,17 t/m
Medeltemp: 14,5 C
Maxtemp: 23,0 C6
Mintemp: 9,0 C


9/5-17 Glambocata, Rumänien
Mera vacker klättring och tältplats bland åkrar


9/5



Nästan tio timmars sömn men känner mig ändå trött och ute regnar det, inte mycket men det kommer at ka vad jag förstår. Långtradarna dånar fortfarande med de tar backen uppför.



Ute är luften allt annat än varm + 3C och regnet tilltar. Det blir regnkläder och neopren handskar idag.



Först en 3 km utförskörning på dålig och skakig väg, sen uppför i drygt tre för at senare få en utförskörning knappt 12 km.




Landskapet är fortfararande obeskrivligt vacker och vattenångan som stiger uppför bergen gör landskapet ännu mera magiskt och vackert































Efter byn Rucar som jag nådde efter 11 km utförskörning får jag en ny stigning om knappt 5 km och sen sista biten mot Campulung ä rdet mest utför och platt cykling. Regnet har minskat men ej upphört.



I Campulung hade jag tänkt stanna för kaffepaus men drar vidare mot Pitesti där jag intar en pasta rätt mitt i stan innan jag drar vidare mot Bukarest som ligger 110 km söderut.



Hade tänkt bara cykla nån mil md det blir tre innan jag hittar en lämplig plats i byn Glambocatsa.



Ävenidag får jag tokcykla för några jagade hundar och inte konstigt att jag ser döda hundar varje dag ligga efter vägarna.



Ser en liten grusväg upp mot några kullar och mellan odlingslotter så jag fortsätter och får sista km styra cykeln på lägdor och över en djup bäck innan jag hittar en lämplig och lite undanskymd plats upp mot skogskanten.



Regnet har upphört men himlens utseende säger att det blir regn i natt. Somnar vid midnatt och bara ett kapitel i Leif GW´s bok.



Distans: 125,2 km
Medelhastighet: 18,2 km/h
Maxhastighet: 45,8 km/h
Färdtid: 6,52 t/m
Medeltemp: 9,0 C
Maxtemp: 12,0 C
Mintemp: 2,0 C


10/5-17 Bukarest, Rumänien
Bukarest och tråkig platta, raka vägar och mera galna hundar


10/5


Vaknar av att regnet piskar mot tältet vilket det också gjort hela natten, så det blir regnkläder och neopren handskar även idag.


Tar en annan väg ut ur campingen än den jag tog i går kväll och det ar inte lättare. Mellan åkermarkerna är det staket, stängsel och skällande hundar som ser till att min passage blir besvärlig men tillslut hittar jag ut på väg 7 mot Bukarest.


Efter några km käneer jag att bakdäcket har liter luft, skall jag stanna och ta fram min egen lilla handpump eller vänta tills jag kommer till en besninmack.


Jag ser snar en skylt med textenvulcanizare så jag svänger in och en man ta emot migf. Ingen engelska att tala om, men tyska kan han.


Han förstår mitt problem och hämtar luftpumpen och fixar trycket i däcket bak med hjälp av min lilla adapter som behövs till s.k racerventiler. Hans fru kommer och frågar omjag vill ha kaffe och jatackar...


- Yes please,It would taste good with a cup of coffee.


Någon minut senare drickert jag en välsmakande kaffe och nått för servicen och kaffet blev det inte tal om.


En ak är då säker, rumänerna är välvilliga, vänliga och hjälpsamma. Tyvärr kan jag inte ge polackerna samma omdöme, undantag finns förstås. Upplever rumänerna som turkarna fat de var ännu vänligare och generös.


Hade jag backigt i går och förgår så har jag det platt idag. Raksträckor, raksträckor och mera raksträckor och de är bara så tråkigt och dessutom fler jagande hundar, ibland är de två och de är snabba. Får ta i så att GPSén visar 34-35 km/timme för att cykla från dem.


De här är värre än i Turkiet. Varenda dag har jag jagande och skällande hundar i hasorna ellert framför eller bredvid. Snart händer det någon olycka.


Dessutom finns det bilister som verkar ha ögonen nån helt annanstans än mot kommande trafik.


Idag vid två tillfällen fick jag tvärnita och väja för att inte het enkelt krasch in i en bil . Det var likadant i går.


En stor BMW ficj för sig attv alldeles framför mig göra en vänstesväng och det var nära..


Jag kommer in i Bukarest, regnet ar upphör och klockan är strax efter halv fyra. Hittar en turistinfo byrå och får en lokal karta. Sen letar jag upp en turkisk liten restaurang och äter några köttbullar som mera påminner om biffar och lite pasta.


Sen bokar jag två nätter på hostel mitt i stan för 73 Lei i två nätter. Får säng nio, underslaf vid ett fönster mot gatan. In rummet finns plats för 14 sängar men alla är inte upptagna. Här sover både tjejer, kilar och gamla gubbar som jag.


Tar också reda på om de har tvättservice genom att fråga tjejen i receptionen.



Bra, då får jag byxor, jackan, strumpor, underkläder och tröjor tvättade.


Sen upp till min säng och tar med mig ombyte innan jag går in i en dusch som jag tror på håller att ramla omkull, men vattnet är varmt.


Sen lite pyssel med laddare och mobiler innan jag letar upp ett ställe att äta på. >Ett halv kvarter från där jag bor hittar jag en publiknade O'Learys bar som verkar populärt så jag sätter mig vid ett bord jag blir tilldelad. Beställer in en Guiness och sen enlamm och korvrätt med pommes frites och portionen är vältilltagen och dessutom förbaskad god.


Sen tillbaka till min säng för klockan är nu sen så jag går samma väg tillbaka och får ett erbjudande av en tjej i röddress om sällskap men tackar ödmjukas om nej. Hon var liksom inte min typ.


Distans: 87,8 km
Medelhastighet: 16,5 km/h
Maxhastighet: 32.2 km/h ( uppstod då jag tokcyklade från två jagande hundar)
Färdtid: 5,19 t/m
Medeltemp: 6,9,0 C
Maxtemp: 14,0 C
Mintemp: 3,0 C


11/5-17 30 km hitom faragas, Rumänien
Sibiu och Faragas


6/5



Sover lite länge idag, ha ej aktiverat larmet så klockan är 08.11 när jag tittar i min platta. Under natten har det regnat bra men just nu är det lugnt. Ute gol göken som vanligt och jag hör även en hund som skäller.



Strax före 11 drar jag vidare, solen har börjat göra sitt jobb så det blir nog en skön dag.



Innan jag är ute på vägen träffar jag på en äldre sliten herre bärandes på en hink.











I den finns massor av sniglar och av kroppsspråket förstår jag att det är för att ätas, ja bara undrar om det är för personligt bruk eller om de dyker upp på menyn hos nån lyxrestaurang nånstans.





Sen vidare mot Sibiu och fyra tunga slitsamma backar innan jag stannar vid med McDonalds restaurang för kaffe.



Innan dess har jag provianterat för kvällen och i morgon. Medan jag sitter ut vid McDonads restaurangen kopplar jag upp min dator och läsplattan i deras WiFi nät. När jag blev av med min Huawei telefon i Ungern så försvann också tvåstegs inloggningen till min blogg.



Google Authenicator är en App som genererar en unik kod var gång jag skall logga in i bloggen, förutom den sedvanliga användarnamnet och lösenordet.



Att få hjälp via Google är svårt men jag lyckas via en FTP klient som jag laddar ner logga in där jag sparar bloggen och avaktivera den plugin som Wordpress har skapat från Google och nu går det att komma åt den.



Vädret fortfarande vackert och varmt, det är ett typiskt svenskt sommarväder. Tar sikte på skyltar som visar Brasov som är nästa stora stad.



Vägen är bra, vädret lika så och jag har medvind. Det liknar mest Roller Coaster, upp och ner och kurvigt, tempen 17-19 C. Efter ytterligare några mil och cirka 30 km från Faragas ser ja en lämplig plats en bit in på en åker, det här får bli min plats i natt.’



Medan jag sätter upp tältet kommer en tydligen markägaren i en större SUV och ställer några frågor, först på tyska men jag svarar på engelska och frågar…





Sen vanliga rutiner och jag hinner faktiskt med tre kapitel a Leif GW i kväll



Distans: 80,4 km
Medelhastighet: 18,8 km/h
Maxhastighet: 59,4 km/h
Färdtid: 4,17 t/m
Medeltemp: 17,6 C
Maxtemp: 33,0 C6
Mintemp: 12,0 C


11/5-17 Bukarest, Rumänien
Bukarest, svenka ambassaden och en blå gul svensk fana

11/5


Bukarest och en svensk flagga för cykeln


Vaknar av ett hiskligt liv på gatan utanför. Ser att det sitter folk där och pratar högljutt, troligen kvar sen i natt.


Kliver upp och in i badrummet, sen ner till receptionsaveln ingen och skaffar lite hett vatten för mina espressopåsar.


Slöar lite framför datorn innan jag beger mig ut på stan och riktning mot Svenska ambassaden för att eventuellt få en svensk flagga.


Har sedan igår sett ut vägen och det är inga problem. Bara att ta höger från hosteldörren och sen fortsätta ner mot en stor gata so går genom hela stan. Till Svenska ambassaden är det säker 6-7 km och så småningom kommer jag. Den ligger i ett grönområde och omgivningen är nog ganska välbärgad.


Ser skylten med det svenska statsvapnet eller sigillet på en grind och tyvärr visar informationen att de har endast öppet mellan 10-12 för allmänheten.


Går till en annan grind som ser ut att vara öppen och ser en herre stå vid ett fönster nära marken och prata med någon.


Frågar vom det är OK att komma in och han nickar jakande. Innanför fönstret står en medelålders mörkhårig kvinna och jag berättar mitt ärende.


Hon funderar några sekunder sedan pekar hon med riktning bakom huset och ber mig gå till en liten dörr.


Hon öppnar och ber mig sätta mig ner, nån minut senare står hon bakom en glasfördedd disk och ber mig ännu en gång berätta mitt ärende vilket jag också gör.


I’ll look in the basement, maybe we have some flags left!


Två minuter senare kommer hon upp med två flaggor och frågar




Hon ger mig den och frågar sen varifrån jag kommer och jag hämtar en svensk karta som ligger på en bord och pekar sen på Örnsköldsvik.


Flaggan kostar ingenting och jag tar och går sedan ut i solskenet och tillbaka mot stan. Jag stannar till vid ett museum för geologi och går in.


Tjänstemannen vid disken vill ha 4 Lei i entré men jag har bara 3,40 i kontanter och kort tar de ej.


Hmm, det var synd tänkte jag. Samtidigt går en äldre man ut genom stora entrédörren och säger nåt åt tjänstemannen som sedan säger att den äldre herren gav mig fritt inträde.


Jag går efter mannen och tackar honom för generositeten. Sen går jag runt bland stenar, kartor, lavamaterial och förhistoriska djur innan jag går ner i källaren och ser på självlysande färgglada stenar.


Att det fanns så många olika sten och bergarter troddee jag inte, kan nog inte ens en procentdel i promiler av alla. Synd bara att all information var på rumänska. Intressant i vilket fall som helst


Går sen i lugn takt tillbaka in mot Bukarest gamla stadsdel där mitt hostel ligger och stannar till i en gränd som har nåt Rembrandt tema. Det är tydligen en konstnärsgränd för alla dörrar har text med Rembrandt eller liknande och dessutom är gränden också ett matställe så jag sätter mig vid ett av borden och beställer in en öl och en pizza.


Skriver sen några vykort, ringer syrran och beger mig sen tillbaka till mitt rum. Hämtar datorn och sätter mig i ett samlingsrum en våning ner och kopplar upp datorn.


Kollar lite i Google maps efter morgondagens cykeltur mot den Bulgariska gränsen som ligger cirka 100 km söderut.


Kollar också lite nyheter både lokala i Övik, och nationella. Sen sent som attan går jag upp till säng nio och kryper ner. Livet på gatan utanför är mer än livligt, det blir nog svårt att få en bra nattsömn.


I morgon tar jag farväl av Bukarest och Rumänien och cyklar mot Bulgarien och i första hand Ruse som ligger på andra sidan Donau


12/5-17 Ruse och Silvio POle, Bulgarien
Bulgarien och medvindsdag

12/5


Bulgarien


Vaknar tidigt av livet på gatan, är bara att acceptera. Kliver upp och in i badrummet. Gör mig sen färdig och går ner till receptionsvåningen för varmt vatten till mitt kaffe och kollar Google Maps ytterligare en gång innan jag cyklar iväg.


Det blir nog inga problem att ta sig ut ur stan. Först ner till floden Dambolvita som jag skall korsa, sen höger och efter ytterligare några km skall jag ta vänster mot Giurgiu som är gränsstad på den Rumänska sidan.


Jag har medvind så det går relativt fort trots livlig trafik. Efter nån km blir jag stoppad av en yngre kille som bara är nyfiken och vill fråga om mig, varifrån jag kommer o.s.v.


Vi byter Selfi bilder och facebook adresser och sen vidare i medvindens tecken. Landskapet är platt och jordbruksmarkerna är gigantiskt stora, de tar ibland aldrig slut, ser ingen ände på dem.


Ja kommer fram till Ruse strax före halv fyra och cyklar in i den lilla stad som detta är och hittar ett stort I, turistbyrå. Går in och samtalar lite med en yngre kille med skaplig engelska. Vi pratar om Sverie, Rumänien, Nastase m han för övrigt träffat 1972 i New York på Flashing Meadows.


Han berättar också om den bro som jag skall passera för att ta mig in i Bulgarien. Den är en Stalin skapelse sedan 1954 och är pampig vad jag förstår.


Vänder sen cykeln och tar sen höger vid en rondell och riktning mot Donau floden. Bron som jag snart kommer till är förstås stor och det finns en inskription längst upp på en av pelarana som säger att den byggdes 1954.


Tio minuter senare är jag i Bulgarien och visar upp mitt pass för en tullare. Inga problem jag kommer in.



Sen vidare in mot stans centrum som ligger 6-7 km från bron. Kommer in till ett stort marknads torg d


Är kommersen är i fullgång och en harminikår spelar en typisk kommunistisk marschlåt. Vänder sen upp mot en gågata och ser ännu bett stort I. Går in och hittar så småningom en kille som sitter lite gömd bakom disken.


Får en lokal karta med regional info. Säger vart jag är på väg och han ber mig ändra vägval när han ser mitt val



Tackar för tipset och styr cykeln några hundra meter upp efter gågatan och sätter mig vid ett cafe och beställer en öl, Kaffe och äter nån macka jag har i väskan.


Sen iväg och letar upp Lidel för lite handling och sen 6-7 km tillbaka mot bron för riktning mot Silestre som för övrigt också är en gränsövergångs stad.


Tar först felm i rondellen men ändå rätt då skylet visar Varna, en Badort vid svarta havet, fast det är just den vägen jag inte skulle ta enligt turistbyrå killen. Vänder efter 3 km då jag upptäcker mitt missöde och sen tar jag höger i rondellen. Ser ny skylten Silestre, 107 km bort.


I uppförsbacken ut ur Ruse står långtradarna på kö i motsatt riktning och alla skall nog mot Rumänien.


Jag räknar , 1,2,3,4…. 56, 57 stycken. Det är mist 60 stycken som väntar att på sina handlingar godkända.


Vägen är rak, vädret ljummet, 23-25 C och medvind så allt känns bra. Det som jag reagerar på medan jag trampar vidare mot mitt tältläger i kväll är hur lite skräp det är efter vägen och dessutom är gräsytorna och slänterna klippta och välskötta. Jag möter heller inga lösspringande hundar och hör bara nått enstaka hundskall.


En annan sak som jag så småningom kommer på är att det doftar fläderblom så in i norden och jag ser nu tydligt träden och buskarna efter vägen, en skön doftlig upplevelse.


Efter cirka 20-22 km vis Silvo Pole tar jag av efter en liten grusväg upp mot en liten höjd och slår läger vid en mobilmaststation.


Får utsikt ner mot samhället och uppsättningen går fort. Äter min kvällsmat och avslutar med kaffe och en Wirre.


Somnar efter ett kapitel i Leif GW´s ljudbok.


I morrn mot Silestre, cirka 100 km och jag hopas jag får chans att lyssna lite på Eurovison Song Contest


Distans: 116,5 km Medelhastighet: 20,1 km/h Maxhastighet: 56,2 km/h Färdtid: 5,48 t/m Medeltemp: 21,1 C Maxtemp: 31,0 C Mintemp: 15,0 C

13/5-17 Silestra, Bulgarien
På väg sydbäst mot Svarta Havet


13/5



Vaknar men ligger och drar mig till halv 8 och solen lyser från en lite disig himmel men det är säker mer än 20 C ute.



Sedvanliga rutiner innan jag drar iväg mot Silestra som också är en gränsstad. Första 60 km fram till avtagsvägen mot Tutrakan är platt och rolig att cykla på ch fortfarande känner jag doften av



Cyklar inte in till Tutrakan utan stannar vid en fräsch Shell mack och köper kaffe, mackor har jag i styrstångsväskan.



Sitter en stund och lyssnar på bulgarisk konversation från bordet intill, sen iväg. Nu har den platta vägen bytts mot kuperade backar och efter 6-7 stycken börjar det kännas i bena.



Några mil från Silestra får jag faktiskt trampa på för två hundar jagar mig. Jag kommer fram till Silestera strax efter 19 på kvällen, lite senare än beräknat och tar in på ett hotell fast jag ej tänkt detta från början.



Får rum 510 och utsikt ner mot Donau. Duschar och byter om och går ner i restaurangen som är fullbokad av nått lokalt sällskap som både dansar och sjunger till en entusiastisk disk jockey.



Det finns bord ledigt ute vid den intakade restaurangdelen och det gör inget för vädret är varmt, drygt 22 C.



Efter måltiden som smakade förbaskat gott tar jag hissen upp fem våningar och slår på tv´n. Lägger mig i sängen och slötittar men John Blund vill nått annat, drygt 111 km idag har satt sina spår. Jag vaknar dock så att jag hör delar av Robins bidrag, men just inte mer.



I morrn mot Dobrichi



Distans: 111,2 km
Medelhastighet: 19,3 km/h
Maxhastighet: 61,8 km/h
Färdtid: 5,47 t/m
Medeltemp: 22,7 C
Maxtemp: 30,0 C
Mintemp: 18,0 C



15/5-17 Mellan Silestra och Shoumen, Bulgarien
Två tuffa berg att cykla över och en bekymmrad kvinna


14-15/5


Bergsklättringar



Hade tänkt dra mot Dobrichi men det blir istället mot Shoumen och sen mot Bourgas och Sozopol som ligger vid Svarta Havet.



Fortfarande relativt lättcyklat om man bortser från en del dryga slakmotor. Vägarna är fortfarande ovanligt bra skötta vid vägrenarna, relativt lite skräp.



Får många uppmuntrande tutningar från både lastbilar och personbilar, de är väl inte vana att se en cyklist med full packning och en svensk flagga där bak.



Jämfört med Rumänien är vägarna mer omgärdade av vackra skogar och det är mestadels lövskog vilket gör att ljuset skiner igenom väldigt vackert.



Vädret är varmt, fast på mornarna är det lite typiskt svenskt, svalt men skönt. Jag cyklar i princip bara igenom Shoumen och drar vidare sydväst mot havet. Någonstans efter cirka 55 km blir jag omkörd rav en Range Rover och jag reagerar att den är högerstyrd. 100 meter längre fram stannar bilen och en kvinna stiger ur och ber mig stanna.



Vad har jag nu gjort är första tanken men kvinnan säger bara





Vi pratar en stund, tar ett selfi och jag får henens visitkort. Hon har en camping i Sozopol. Innan vi skiljs så ger jag henne en kram för man blir ju bara så glad av all denna omtanke.



Fortsätter några mil till och två berg att klättra över men har också en rejäl utförsbacke om 7 km. Vägen och omgivningen är obeskrivligt vacker, man får gåshud flera gånger.



När jag är längst upp på sista backen, trodde jag så hittar jag en bra glänta att slå upp tältet och väl skyddat från vägen ligger den också.



Sedvanliga rutiner innan jag somnar. Ikväll ingen GW för nu har jag läst alla kapitel. Fann en bra ljudboksapp som jag laddade hem och som fungerade bra även när jag cyklar.





Distans: 107,2 km
Medelhastighet: 16,8 km/h
Maxhastighet: 56,7 km/h
Färdtid: 6,17 t/m
Medeltemp: 22,1 C
Maxtemp: 30,0 C
Mintemp: 14,0 C


16/5-17 Svarta Havet, Bulgarien
Svarta Havt nästa mål




16/5



Vaknar av att solen lyser in i tältet och upptäcker att jag sovit över en halvtimme. Plattan hade tagit slut på batteriet, men vem bry sig i dessa tider





Jag drar iväg strax efter 10 och får några km uppför, mest några % lutning och sen härliga och magiskt vackra vyer ner mot de små byar jag passerar. Landskapen är otroligt välskötta, gigantiskt stora, ser ibland inte änden på dem.



Vissa är ungefär som solen landat, alldeles gula och km långa rapsfält och på vissa ställen blommar vallmon efter kanterna.



Mitt första stopp blir innan Karnobat och vid en bensinmack där jag lånar toaletten och dricker en kaffe. Har cirka 55 km kvar till Bourgas och nu har motvinden tagit över och jag har även långa tråkiga slakmotor.



Kommer fram strax efter halv sex och stoppar vis ett McDonalds lik restaurang för kaffe och nån sort bulle.



Läser in mig på Google maps och ser att det är 35 km till Sozopol och bestämmer att dit cyklar ja ikväll.



Inga problem ut ur Bourgas som är framför allt känd för sina badstränder och är en populär turistort men har även en oljeindustri. Stan är relativt stor ,drygt 250 000 invånare. Cykelturen mot Sozopol går relativt fort då vägen är platt och jag på nytt fått medvind.



Kommer in i stan som är en typisk badort med segelbåtar som ligger i hamn och hotell som efter vägen. Hittar inte campingen trots att jag visar visitkortet så jag får hjälp att hitta ett billigt hotell mitt i stan av ett medelålders par.



De ringer faktiskt upp campingen och jag får prata med nån i personalen och det visar sig att jag hade varit rätt när jag tre km hitom Sozopol gått in på ett lyxhotell och frågat om de känner till campingen men bara fått ett stort nej och ett skakande huvud.



Campingen visar sig ligga alldeles intill…!!!!. Drar dit i morrn för camping och bad i Черно море eller Svarta Havet om det är lättare att förstå.



En sak är då säker, engelska är bulgarerna inte alls bekanta med. Om jag vill ha ett glas eller kopp med hett vatten ser de ut som ett stort fråge tecken.




Då kan det hända att jag får en eller två flaskor kallt vatten istället lom jag överhuvudtaget får någon respons.


En annan sak som jag har lärt mig under de här 7 veckorna. Kolla på toaletterna om det finns papper i hållarna.


På ett ställe i var jag tvungen att be en japan som stod utanför i tvättdelen om papper, lite pinsamt men vad gör man (Hände i Rumänien faktiskt)


Distans: 122,4 km
Medelhastighet: 19,3 km/h
Maxhastighet: 56,6 km/h
Färdtid: 6,22 t/m
Medeltemp: 21,2 C
Maxtemp: 32,0 C
Mintemp: 16,0 C





18/5-17 Svarta Havet, Bulgarien
Sozopol och bad i Svarta Havet

17-18/5


Hittar tyvärr campingen men den är stängd. Missuppfattade Annas svar angående den så jag bokar in två nätter på ett lägenhetshotell dom har en egen badstrand.


Får lägenhetshus 104 ochb rum 43


Två rum medf kök, badrum och en stor altan med utsilt över havet, kan det bli bättre och dessutom är vädret en tupisk svensk sommar.


Det blir två sköna avslappnande dagar i Sozopol och första kvällen tar jag mig ner till den privata stranden och slänger mig i vattnet, + 20-21 grader.


Området jag bor på väldigt stort, här finns nästan allt, flera swinging pooler, resaturanger och en liten affär. Dessutom nått fitnesscenter som jag ej besökt.


Att det inte är turistsäsong det syns på aktivirterterna, inte mycket folk och peronalen verkar ha lite att göra. Kan tänka mig vilken typo av aktivitet det är här om fyra veckor..


Sozopol och speciellt den gammla delen är väldigt mysig att promenera i. Små gamla och smala gränder och många mysiga barer och restauranger lit här och var.


I morgon den 19 maj drar jag vidare ner mot Malko Tarnovo och Kirklareli som ligger i Turkiet. Borde var där inom två dagar.


Har snart cyklat fyra hundra mil men det är en bit kvar innan målet är nått!!!


Nästa gång vi hörs då är jag nog i Turkiet och snart har jag då lämnat kontinent 1, Europa

19/5-17 Svarta Havet, Bulgarien
Nu drar vi söderut igen

19/5


Har sovit gott och äter en frukost ute på altan, sen packar jag cykeln och ner till receptionen för att lämna in nyckeln och en iväg söderut.


Vägen ner mot Tsarevo är platt och lättcyklat och det är medvind och när jag når en liten stad blir det en kaffe och en bulle jag har med mig.


Sen ut ur stan mot Malko Tarnov och första km inga problem men sen börjar utmaningen med stort U. Det är uppför hela vägen, endast några få utförsbackar att vila benen men sen nästa och nästa. Värmen börjar också göra sitt för att få mig att stånka och det gör jag.



När jag nått cirka halvvägs upp, fast det vet jag ju inte då men när jag skriver vet jag det träffar jag ett ryskt par med sin son på mannens pakethållare. De har cyklat från Istanbul och skal nu först mor Bourgas.




Killen heter Ivan, hans fru Ksenia och deras sjuårige son heter Tima.



De kommer från Yekaterinburg och är nu på väg hem.



Deras utrustning är inte precis som min. Ganska enkel, inga Ortlieb Packväskor utan de mesta på pakethållare och i en väska fram på styret. Deras cykelskor är också a den enklare modellen men lika fullt verkar de vara glada och nöja. Engelskan är de sparsam med.


Vi tar också var sin Selfi utifall vi skulle vilja göra Facebook en tjänst. Jag fortsätter uppför och de får utför.



Mitt stånkande pågår några timmar till innan jag får slå upp tältet och jag lovar att jag var trött.


Dessutom var vägunderlaget bland de sämst jag cyklat på.


Tror inte jag upplevt en sån guppig väg som denna och under så lång tid.


Jag var nog lika mycket över på vänster sida som höger som ner i dikena för att undvika de värsta groparna



En liten styrkeuppvisning trots allt i en by som jag glömt namnet på.







Sista km ner mot min camping som jag sett ut sedan tidigare är skönt utförskörning och mitt stopp blir vid en älvstrand som jag tar av mot.


En helt underbar plats, rent vatten, skön kvällsluft och en härlig solnedgång. Dessutom ingen trafik som stör.


Lyckas också göra upp en eld att kok maten och kaffet över.


Det är sådana här platser man letar efter och som gör strapatsen värd all slitsam trampning uppför och i motvind.


Sover sen en skön natt trots hårt underlag.

21/5-17 Lüleburgaz , Turkiet
Mot Malko Tarnov, Turkiska Gränsen och mötet med Bernd


20–21/5



Vaknar i solens tecken fast frukosten blir bara kaffe och två tunna kakor då jag glömt att proviantera. Trodde jag skulle hitta någon liten landsortsbutik kvällen innan men icke då.



Jag får käka nån macka i Malko Tarnov dit jag har cirka 15–17 km och som normalt inte brukar ta speciellt lång tid, men det gjorde det.



Det var lika kämpig denna förmiddag som jag hade delar av gårdagen, uppför och uppför.



I Malko Tarnov blir det kaffe och en omelett vid en bar som ligger vid stans stora torg. Vädret inte att klaga på ej heller omeletten som sitter som gjuten i magen och kaffet är också acceptabelt



Efter den sena frukosten ser jag i min Huawei platta att det bara är nio (9) km till gränsen men jag lovar att sju av dem var uppför.



Jag når först den bulgariska checkpointen innan Turkiet och får visa pass, eter ytterligare några hundra meter ytterligare Passkontroll och fortfarande är jag i Bulgarien.



Sedan kommer den tredje kontrollen och nu är jag i Turkiet vilket också den röda fanan med skäran och stjärnan vittnar om.



Det blir att ställ sig i kö för ett antal turistbussar är på väg igenom. Efter att ha blivit godkänd och välkomnad blir det ytterligare en passkontroll innan jag får lämna gränskontrollområdet.



En sak är då säker, vägarna i Turkiet är i mästarklass om man jämför med Bulgarien. Breda, hela och vägrenar som är flera meter breda.



Hinner dessutom inte långt förrän nästa igenkänningstecken av Turkiet märks, utropen från moskéerna. De hörs på flera mil hål tror jag lite överdrivet.



Jag har medvind och kommer fram till Kırklareli strax för 16. Först proviantering i stans utkant en in i centrum som är livlig och ganska snart ser jag en Vodafone butik och bestämmer mig för att skaffa ett nytt SIM kort.



Allt verkar fungera förutom att allt tar sån evinnerligt lång tid, blir dock bjuden på turkiskt te och kaka och skall bara sen få allt att fungera.



Det är nu problemet börjar, det förbetalda SIM kortet som kostar 55 TL visar sig endast fungera nationellt. Jag lyckas få reda på att om jag betalar ytterligare 40 TL så jag kan få ringe utomlands för 120 minuter, fast jag har betalt för 750 minuter. Vad tusan gör jag med resten…? Vägrar att betala och Vodafone försäljaren som tidigare varit så trevlig blir nu förbannad och ringer Polis!!!



Fast det händer inget mer än att jag får tillbaka kopian han tog av passet. Det blir nog att vänta till Istanbul innan jag får ett bra SIM kort ä jag benägen att tro.



Klockan har blivit kvart över 8 och et är mer än halvmörkt ute när jag drar iväg mot Istanbul efter en stor tvådelad spikrak väg. Hittar en campingplats cirka 4 km utanför stan vid ett stort vetefält och skall vika av efter en traktorväg som både är guppig och hal.



Precis när jag ställer cykeln mot ett vattenledningssystem av betong ramlar en svart väska jag har fram på hållaren över framväskorna och som innehåller mat o.dyl ner på marken.



Ovanpå denna väska brukar jag också ha en vattentät påse med regnkläder alá fjällräven och den nyinköpta skaljackan som också den är av fjällräven märke. Tyvärr som hittar jag inte den. Någonstans mellan stan och min campingplats har en ramlat av.



Vänder och cyklar tillbaka i mörkret med headlampa på för att leta efter den. Cyklar ända till Vodafone butiken men ingen påse. Bara att vända om och jag är ganska deppig. Regnkläderna kostar cirka 3000 kr och skalljackan 5000 kr. Roligare kan man ju ha.



Tillbaka till min campingplats och fortfarande ingen jacka. Äter kvällsmat fast den smakar bittert, bara att bita i det sura äpplet. Faaan! blir min reaktion flera gånger denna kväll medan jag äter.



Innan jag somnar kommet jag på att skaljackan blev tvättad i Bukarest så den ligger i den ena av bakre väskorna, blir lite gladare då jag återfått en 5000 kr jacka. Istället är den blå lite billigare jackan för 2000 spänn borta tillsammans med regnkläderna.



Vaknar tidigare än beräknat då regnet gjort mig lite bekymrad. Inte skoj att ta ner tältet i ösregn, men vad gör man. Jag är ingen vädergud tack och lov. Glädjande nog avtar regnet medan jag packar ner och tar sen på mig skaljackan som nu får ersätta regnkläderna och drar sen iväg.



Kommer cirka fem hundra meter efter traktorvägen som nu är ännu mera hal och som dessutom sett till att jag står på huvudet men ingen skada skedd. Bara lite lerig. Precis strax innan den stora vägen och på höger sida av traktorvägen ser jag en välkänd påse och den är min med regnkläder och blå jacka.


Den ligger alldeles vid vägkanten pris vid ett stort gupp och då minns jag att jag nästa var på väg att vurpa där i gårkväll.



Blir lycklig som ett barn över nån present och det går inte att beskriva glädjen att ha återfunnit kläderna.



Resten av vägen blir i solens tecken trots regnet.



Efter cirka 15 km ser jag ett café liknandebyggnad och tänker mig vattenpåfyllning och toalettbesök så jag cyklar in och blir attackerad av en stor svart hund som lyckas att slita ner reflexvästen jag fått av Brita och som jag hade bak på den stora väskan.



Ägarna som ser allt blir förtvivlad, bannar hunden och ber mig komma in. Det är inget café utan ett kontor med stora panoramafönster. Blir bjuden på kaffe, turkiskt te och får en 1,5 liters vattenflaska som kompensation.



Jag drar vidare och allt går bra, vädret har blivit halvmulet så skaljackan åker av och bara T-shirten blir kvar.



Jag kommer in till e ganska stor stad som heter Lüleburgaz och min plan är att bara dra igenom. Vid det sista trafikljuset ser jag välkända cykelväskor framför mig och en man med en gul tunn jacka. Cyklar upp bredvid och frågar varifrån han kommer och vart han är på väg.


Medan vid fortsätter att cykla hinner han berätta lite om sig själv och vart han är på väg.



Han heter Bernd och är från Österrike och har som första mål Istanbul. Frågar lite avvaktande om det är OK att vi gör sällskap?



Han säger…





Jag svarar att..







Efter några km trampande och lite snack om allt och inget så stoppar vi för en ÖL, en turkisk EFES vid en liten uteservering alldeles vid vägen och den sitter som ett smäck, Ölen alltså.



Efter ytterligare några km hittar vi en lämplig plats att slå upp våra tält vid. Vädret fortfarande bra, soligt och en ljummen kvällsvind drar över och jag känner mig lite upplyft av att fått sällskap av en likasinnad som dessutom är min närhet av min ålder.



Bernd är femtiosju år två barn och en fru som heter Uschi. Han arbetar normalt som busschaufför men nu fått fem månaders cykelledigt av sin arbetsgivare.



Han skall sen vidare från Lissabon in till Georgien.



Jag äter min kvällsmat och Bernd bjuder på rödvin. Det roliga också är att han nästan har det likadant tält som jag, fast i rött och det heter Staika.



Under kvällen pratar vi om den resa vi hittills gjort och lite om annat också. Bernd visar sig vara en jäkligt trevlig, lättsam och rolig kille så jag fortsätter at njuta av sällskapet.


23/5-17 Sivrili, Turkiet
RAKI och Pablo från Zaragoza


22–23/5



Vaknar av en god sömn och utan att väckaren har ringt, bad för säkerhets skull Bernd att väcka mig om jag inte vaknade i tid.



Efter lite frukost drar vi iväg mot Lissabon och stannar till vid ett litet industrisamhälle, Büyükkarıştıran för en turkisk kaffe, ingen höjare med en erfarenhet rikare.



Sen ut mot stora vägen, Bernd säger vid korsningen att nu har vi …





Funderar och ser att den mot Tekridag förvisso är längre men verkar trevligare då vi får cykla efter kusten lite mera.





Vi har fortfarande lite medvind men dn del kommer från sidan. Vägen ha nu blivit lite backig. Många korta, 600–1000 meter långa backar mellan 4–7 % känns till slut i benen.



Efter några mig pekar Bernd på några stora byggnader och säger…





Och berättar också om en tysk journalist med dubbla medborgarskap som sitter där. Vi fortsätter ytterligare nån km då nästa stora fängelse dyker upp.



Jag stannar och tar ett foto, Bernd är lite framför och har stannat alldeles vid ingången till fängelset. På den stora parkringsplatsden står det flera bussar och ut kliver besökare förmodligen till intagna.



Medan vi står och ser vad som händer kommer en uniformerad officer med texten Jandarmeri på brösten fram till oss och ber oss följa med över.



Jag tänker, vad har jag nu gjort? Dessutom i Turkiet. Tagit ett förbjudet foto. Visitering, förhör och vad mer. Herregud!

Vi följer med över och möts av flera uniformerade vakter med Jandarmeri text på bröstet.



Vi går in genom en gate och in på ett kontor, på vägen in blir vi hälsade med handslag av ytterligare vakter och inne på kontoret finns redan tre personer, en av dem en ung snygg tjej klädd i en förbaskad snygg uniform och hon ler bara som en del kvinnor kan.



Inget förhör, ingen visitering, inget raderade av bilder bara nyfikenhet om oss, varifrån vi kommer och vart vi skall nå för mål.



Vi blir bjudna på turkiskt te och får många nyfikna och glada frågor. Både jag och Bernd säger sen att detta aldrig har kunnat hända hemma hos oss.



Sen fortsätter ytterligare 9 km mot Tekridag där vi käkar mat nere vid beachen innan vi handlar lite bröd, vin och drar vidare för att campa.



Hittar först en bra plats nere vid havet och där det redan står några bord som skulle bli bra att sitta att äta vid men en vakt kommer fram och säger först att han vill ha femtio TL och sen kommer efter en halvtimme hans chef och vill ha trettio.



Vi avböjer och drar vidare



Vi avböjer och fortsätter fem km med regnet hängande över oss.





Tillslut vid sidan av stora vägen ser vi en äng som sluttar ner mot havet och bestämmer här eller aldrig.



Medan vi sätter upp tältet kommer regnet, först som små skurar men sen som störtregn men då är både jag och Bernd skyddade av våra Hilleberg tält.













Jag äter min kvällsmat, vi avsmakar vinet jag köpte i Tekridag, fast det var Bernd som valde ut det.



Senare under kvällen stannar en bil bredvid våra tält och ropar glatt till oss att komma fram. De sträcker fram en tallrik med fräscha grönsaker, sallad och feta ost och önskar oss välkommen till Turkiet.



Både jag och Bernd säger att detta inte händer i våra länder. Turkarna är så förbaskat trevliga, vänliga och hjälpsamma, fast det finns ofta ”en räv bakom deras öron” inte alltid men ibland.



Jag tror att både Bernd och jag somnar innan klockan 22 denna kväll



I morron strax 100 km till Istanbul





Både jag och Bernd verkar ha sovit gott och jag äter Ayran med Müsli, dricker te och små pratar med min nyfunne vän och dagens strapats.



Härifrån och framåt mot Istanbul står samhällena som ”spön i backen” och ut ur varje samhälle en liten rackarns backe som sliter på cyklbenen som så väl blivit intrimmade hos Åsa, Micke och alla andra på F&S i Ö-vik så det blir bara lite svettpärlor i pannan.



Tack F&S Ö-vik för detta, Ni är bäst, I LOVE YOU.



Efter cirka 55 km och klockan 13:15 styr vi in våra cyklar i Sivrili som också är en kuststad med allt vad detta innebär.



Letar upp en fiskrestaurang och beställer in musslor med ris och sallad, öl och RAKI





Vi sitter ganska länge och mår bara bra.



En gäst beställer ett fat med frukt åt oss och kyparen bjuder på turkiskt te.



Kan man må bättre, kanske men inte just nu.







Sen drar vi iväg mot nästa campingplats och ”same procedur Then last year”, en lång sugande backe om några km uppför. Fast vi börjar nu bli vana.



Första platsen Bernd ser blir lite för nära bebyggelsen men några hundra meter längre ner efter vägen en campingplats som vi styr våra cyklar in mot.



Blir anvisade en plats längre ner bland träden, buskarna och även skräpet som ligger lite här och var och får ett bemötande av en engelsk talande med spansk brytning ung kille med röd-orange jacka.



Vi slår läger intill hans plats och samtidigt bekantar vi oss med två äldre turkiska herrar som står vid ett träbord och dricker nåt.



Bernd häller upp lite vin och Pablo som kommer från Zaragoza tar fram lite nötter som vi avsmakar i sommar-ärmen.



Bernd och Pablo fortsätter konversa-tionen med herrarna medan jag sätter upp mitt tält.



Jag känner mig faktisk trött och innan jag hunnit sätta på kaffe som jag hade planerat somnar jag i tältet med alla kläder på och skorna likadant och vaknar inte förrän 23.30.


Inget kaffe, Ingen GV bara John Blund.

24/5-17 Istanbul, Turkiet
Istanbul och en helvetisk trafikerad väg

24/5


Vi vaknar vid sjutiden och gör oss snabbt klara att dra vidare de dryga 50 km som är kvar innan i når Lissabon om man nu får tro att Google Maps kalkylerat rätt. Pablo har bestämt att han följer med oss intill Istanbul.


Vi turas om att vara lok för vi har lite motvind och nu märks det att Istanbul kommer allt närmare för samhällen kommer tätare och trafiken mer intensiv.


Efter drygt 25 km och 8 backar stoppar vi Büyükçekmece för kaffe och en Ayran och samtidigt ett besök på en toalett utan stol som är vanligt i dessa länder.


Efter fikat en 4,5 km backe som tar rejält på krafterna och samtidigt en trafik nu som får min puls att blir mer än hög.


Det blir Bernd som får vara draglok och han guidar oss bland alla filbyten och tusentals bilar och backarna tar aldrig slut.


Känner innerst inne ett visst obehag att cykla i 25–60 km i timmen i detta trafikkaos, men Bernd verkar inte gjort annat i hela sitt liv så vi kommer in till Istanbul vid 13-tiden och efter 74 km som nu min Garmin eTrex Touch navigator visar så har Bernd guidat oss till en bar som han kommer ihåg sedan ifjol och vi intar soppa, kebab och en öl.


En Hive-Five för att v klarats oss helskinnad till Istanbul


Sen vidare, först guidar Bernd Pablo till färjan som skall ta honom över Marmarasjöns till en kompis han har. Sen visar Bernd mig ett bra hostel nere vid Enimen och samtidigt vart iranska ambassaden ligger.


Innan vi skiljs tar vi en öl alldeles vid mitt hostel på en pub med namnet Red River och bestämmer att vi träffas i morron kväll.


Rummet på fjärde våningen, ingen hiss med 78 trappsteg upp och utsikt nr mot en av smågatorna. Inget fyrstjärnigt hotell men helt OK och bra pris.


Dusch, ombyte, kaffe i köket ner vid hostelreceptionen och sen ut på stan för att leta efter nån butik som säljer camping-gas till mitt kök, ett nytt SIM kort och ett nytt batteri till min Samsung 5.


Allt blir bra och inga problem med nationella och internationella samtal. Avslutar kvällen med pasta på Red River puben och ser samtidigt på BBC News och sen på europé League mellan Ajax och Manchester C.


Sommar vid halv två tiden medan Tomas Bolmé läser ur Leif GW´s Linda sommarmordet och samtidigt är jag glad för att jag fått en ny vän i Bernd och han har sagt att jag är alldeles välkommen att besöka honom och Uschi när jag är på väg hem från min lilla cykelresa.


Vi hörs


// P-G (the global cyclist)

26/5-17 Istanbul, Turkiet
Vilodagar I Istanbul och Visumstrulansökan

25–26/5


Istanbul är en stad som kokar på många sätt, det luktar rök och stekos överallt och affärer som säljer mobiltelefoner, kameror, kläder, skor finns det tusentals av.


Ärligt talat gick jag vilse i ett av gallerierna och viste inte vart jag var när jag kom ut, det kanske jag normalt inte gör i vanliga fall heller.


Att hitta till den iranska ambassaden var en enkel match. Klockan halv tio var jag där och blev insläppt av en välväxt och väldigt kortklippt kille.


Sen in genom en detektor av nåt slag, lämna ryggsäck, kamera, mobil och pekplatta till en tjänsteman bakom disken.


Ut genom en annan dör och sen in i en källarlik lokal och klickar på knappen för VISA och ställa sig kö


Det går fort och jag får reda på av tjänstemannen bakom den glasförsedda disken att via Internet leta upp en iransk turistagentur, fylla i formulär för att få en s.k. registreringsnummer som jag skall använda när Visumansökan skall fyllas i.


Själva Visumhandlingen kan jag hämta upp i en turkisk stad nära gränsen, Erzurum när allt gått igenom.


- Count with 7–8 days säger mannen


Det är det minsta problemet, för avståndet mellan Istanbul och Erzurum är drygt 135 km.


Att hitta en researrangör på nätet som inte har webbsidor enbart skrivna på turkiska eller iranska är inte lätt.


Fast jag har ju adressen som det tyska paret gav oss onsdags så jag tar fram Huawei-plattan och hämtar upp bilden jag och försöker leta fram adressen.


Får ingen eller tio träffar!!, Taxichaufförerna sliter sitt hår...


- Hayır, bilmiyorum


- Muhtemelen Asya tarafı


- 50 €


Så småningom tror jag att turistresearrangören är hittat för adresen stämmer. Fjärde våningen och jag beskriver mitt ärende och visar honom bilden jag har i Huaweiplatta.


Han skakar bara på huvudet och säger nåt om transitering.


Han skakar bara på huvudet och säger nåt om transitering.


- Try another travelagent blir hans svar.


Innan jag är tillbaka vid mitt hotell har jag nog gått två mil och besökt ytterligare fem, sex turistarrangörer utan resultat


Det blir nytt försök i morgon.


Senare på kvällen får jag ett e-postmeddelande från Bernd som fått reda på vart researrangören är och vi träffas nästa morgon för Briefing.


Det visar sig att det är exakt samma adress som jag besökte dagen innan, men jag tar spårvagnen och efter sex stopp kliver jag av och går upp fyra våningar.


Lika oförstående denna gång men jag lyckas till slut på reda på att researrangören finns tre våningar under inte från mannen på fjärde våningen utan från en annan person ute på gatan.


Berättar mitt ärende och han ringer ett samtal. 10 minuter senare kommer en kille och berättar att ...


- Yes, we can arrange your request, but it will cost you some money


- Of Course blir mitt svar och tänker tyst det ordnar sig


Killen fortsätter att prata om kostnader, arrangemanget av registreringsnumret och om taxiresor.


Taxiresor tänker jag, det här luktar skumt


- How much do You want for the registrations number blir min fråga


- 250€ and You have to wait in Istanbul 10-12 days


Nåt stämmer inte så jag säger nått om 40€ som det tyska paret pratat om men då fortsätter killen att prata om myndigheter, taxiresor o.s.v.


- Never ever blir mitt svar och sen säger jag bara


- Fuck off.


Tar spårvägen tillbaka till Ambassaden och får två tips av tjänstemannen bakom disken.


Ringer Bernd och berättar vad som hänt, skickar också ett e-postmeddelande till Pablo om samma sak.


Just nu känner jag en viss frustation, så jag får ta fram plan B vilket innebär att istället för Iran direkt från Istanbul tar jag vägen över Georgien till vilket jag inte behöver Visum och därifrån men nya försök ta mig in i Iran.


Senare strax för två på eftermiddagen får jag kontakt med Pablo och vi träffas vid färjeläget.


Pablo ger mig anvisningar och samtidigt säger han att web adresserna jag fick hos ambassaden kan slänga.


-These are just trying to trick you into money


- Use this webbsite instead och skriver ner "key2persia.com"


Får också en del andra nyttiga tips


Sen tillbaka på rummet och gör en detaljerad plan med orter och hotell som jag skall fylla i formuläret.


Pablo var noga med at säga att nämn inge om cykling för då får du avslag.


Var noga med konsekvens när du fyller i sa Pablo också



Efter att ha planerat om rutten i Excel har jag kommit framtill att jag bör komma till Teheran med flyg!!! den 18 juni och skall lämna Iran den 29: e. samt orter med hotellrum dag för dag och ingen ort får heller ligga för nära Turmenistanska gränsen.


Researrangören vill också ha en digital kopia på ett nytaget passfoto i storleken 6x4 cm samt en kopia på förstasidan passet.


Detta ordnar jag hos en fotograf några hundra meter från mitt hostel. Sen tillbaka och fyller i resten och skickar bilderna till arrangören.


Får reda på att kostanden blir 27€ + en 10% avgift till Paypal som de vill att jag använder vid betalning


De skriver också att jag ej får nämna Iran, researrangörens namn o.dyl till Paypal för då blir betalningen "rejected".


Har troligen nått at göra med att Paypal är amerikanskt och det blir x-tra känsligt med Iranbetalningar.


27€ + 10% det blir knapp 30€. En skillnad på 220€ och dessutom kan jag hämta upp Visumet hos konsulatet i Erzurum. Då slipper jag vänta och kommer att vara vid konsulatet bara någon dag innan.


Nu känns det bra mycket bättre och-planen kan jag ha kvar utifall det skulle strula ändå.


PÅ kvällen går jag 15 meter över gatan och käkar nåt turkiskt som är jäkligt gott och dricker Coca-Cola då den här restaurangen inte serverar alkohol.


Vi hörs senare

29/5-17 Istanbul, Turkiet
Fler vilodagar i Istanbul, avsked av Bernd och Hell´s Road t

27-28/5



Resten av tiden i Istanbul var bara att varva ner, går mestadels omkring bland alla gallerier och marknader. Fikar på mysiga caféer oftast nåt väldigt tyúrkiskt som då också är vä’ldigt väldigt sött men jäkligt gott.



Jag ätter oftast min kvällsmat vid puben 50 meter från mitt Hostel Yani. DE har bra service, stor TV och kanaler som intresserar mig-. Dessutom har de god mat vilket är det viktigaste.



Innan jag lämnar Istanbul den 29 skall jag göra ett besök på den Uzbekiska ambassaden och höra om det är något speciellt jag behöver tänka på innan jag ansöker om visum ilket jag kommer att göra i Teheran.



Sista kvällen innan avcykling från Istanbul tvättar jag de kläder som jag behöver ha och ser oickså över Google Maps rutten så jag vet vart jag skall styra mitt ekipage på måndag morgon.



Det jag säkert vet är att jag inte får cykla över bron, faan så jag måste ta färjan över till Haram. Inget att göra åt det.



Resten av kvällen i slöhetens tecken, mat hos puben Red River och jag avslutar med den Jameson.



På måndag morgon frukost nere i samlingsrummet och lite packning. Sen upp igen för att hämta resten och kolla att inget är glömt.



Bernd har mejlat att han kommer förbi innan vi åker så jag sitter utanför och väntar. Strax före halv tio dyker min goa vänt från Österrike upp med sitt stora härliga leende och han säger på typisk tysk-engelsk brytning..





Vi snackar lite om våra vägar, han tar en mera norrut väg och jag drar lite mot Ankara. Rnd skall också ta en färja, fast inte samma som jag.



Vi följs åt ned till hans färja och tar där avsked men lovar att hålla kontakten både via e-post och telefon.



Avskedet känns lite deppigt för Bernd har varit en glädjespridare och trygg person att ha i närheten. Kommer att sakna min Österrikiske vän, men han finns ju kvar.😊😊



Jag själv går över bron och tar en taxi till Uzbekiska ambassaden som liggger cirka 8-9 km bort på andra sidan sundet.



När jag kommer fram är det kö utanför och jag får lämna över mitt pass genom ett staket till en tjänsteman som sitter innanför ett fönster. Ser att han skriver in mig i liggaren och jag får vänta på min tur.



När det är dag går jag genom en grind och mellan två husväggar och framtill ett halvöppet fönster och där sitter en tjänsteman och jag berättar mitt ärende.



Får reda på vad som behövs och att det är OK att hämta begära Visum i Teheran. Sen tillbaka till mitt Hostel och avfärd.



När jag kommer till färjeläget står en polis vid ingången och sägert att de har bagage kontroll idag och pekare sen på avskanningslådan som bagaget skall igenom



Jag säger bara…





Polismannen ler och går och hämtar en skanningsspade och för den över mina väskor



Allt OK och jag säger till honom med ett stoooooorty leend





Han ler och förstår min glädje över att slippa plocka av alla fem väskor plus styrstångsväskan.



Färjeresan till Haram utan problem men sen börjar helvetet vill jag lova. Trafiken är allt annat än lugn, 3-4-5 filig väg och tusentals bilar, skyltar att håla reda p och filbyten stup i ett.



Efter cirka 20 km första incidenten, en omkörande bil pressar mig mot barriärräcket till vänstert så att jag nästan gick i vägen.



Efter ytterligare 15-17 km efter samma väg och i samma trafikkaos kommer nästa incident. Måste göra ett filbyte över till vänster och hinner knappt över när jag känner vindraget från en bil som kör förbi. Inte många dm mellan oss vill jag lova och om inter pulsen är nog hög sedan tidigare så är den det nu.



Så småningom lungnartrafiken ner sig och även min puls och sista 20-23 km relativt lugnt. Jag ser från vägen att nedan för på andra sidan järnvägen finns ett område som liknar en rastplats och den ligger vid Marmaresjön och har ett antal campingbord utställda. Bestämmer att här får det bli.



Måste först cykla några km till så att jag kan ta av höger och sen två km tillbaka. Området är välkliptt och ganska fritt från skräp och jag placerar ut tältet under några tallikade träd.



Medan jag sätter upp tältet kommer två civilklädda poliser och frågar varför jag campar här och samtidigt visar sin polisleg.



Berättar lite om min resa, varifrån jag kommer i morse och var jag är på väg och vi fortsätter att prata lite. De är väldigt trevliga och inte hotfulla på nått sätt



Det är helt Ok att tälta här säger den ene av dem till slut och de åker iväg. Jag fortsätter med tältet och sen gör jag iordning kvällsmaten som jag äter vid ett av campingborden.



På Marmaresjön står ett antal fartyg ankrade och väntar på nått jag ej ha en aning om. Somnar vid 22-tiden och väckaren är ställd på kvart i sju.



I morgon mot Aksaray en liten tripp på drygt 90 km



Vi hörs


30/5-17 Sakarya, Turkiet
Sakarya fika och högtrycksvätt av cykel

30/5.


Under natten har regnet kommit i skurar, det hörs väldigt mycket inuti tältet, mer än vad det egentligen regnar, fast när jag vaknar är det uppehåll men det er ut som om det skulle komma mdr närsomhelst så jag snabbar på med mina morgonbestyr.


Dagens cykeltur är av en den enklare varianten, bara små motlut och inte särskilt mycke motvind heller.


Jag cyklar in i Sakarya vid 16 tiden och stannar vid första för att handla. Letar upp Yoghurt, bröd och tandkräm och går till kassan och där sitter en yngre kvinna med huvudduk. Kortet jag skall betala med verkar inte fungera så jag byter till ett annat. Samma problem. Kassörskan tillkallar ägaren och det visar sig att de endast kan hantera nationella kort.


Hmm, det blir att lämna tillbaka varorna o h prova i nån större affär med kortläsare som tar internationella kort eller helt enkelt ta ut lite Turkisk Lira (TL).


Ägaren säger nått till kassörskan, trycker på en knapp och ger mig kvittot och påsen med mina varor och samtidigt säger nått på Turkiska som jag egentligen inte förstår men ägrens kroppspråk och gester talar om för mig att et här bjudet han och affären på.


Jag visar min tacksamhet mot denna Turkiska generositet och cyklar iväg med stor glädje och förvåning.


Jag tar mig in i centrum för att leta upp ett ställe för kaffe där de också har WiFi . Efter en kvart sökning hittar jag ett mitt i stan, Ömer Usta heter caféet.


Beställer kaffe, Nescafe och sätter mig ute vid ett bord, tar fram mobilen och Huawei plattan och kopplar upp.


Medan jag sitter och surfar kommer en yngre grabb fram, han jobbar i caféet och ställer några frågor, tyvärr bara på turkiska men jag tar fram översättningsprogrammet och skriver nått på svenska och översätter till turkiska.


Sen kommer ytterligare en anställd och en ung tjej som är dotter till caféägaren fram och sätter sig vid mitt bord.


Tjejen som är väldigt söt bär som många andra tjejer en huvudbonad och ler väldigt vackert. Hon kan engelska och blir en kommunikations brygga mellan oss.


Hon frågar, jag berättar och hon översätter. Det är alltid lika roligt när de visar på nyfikenhet om intresse om vem jag är. Jag ta fram min kamera och tar en bild a de tre ungdomarna.


Tjejen heter Hedeye, en av kilarna heter Samet och den andra killen heter Yasuf. Säger att jag nog läger upp bilden på Facebook om det är OK.


Hedeye säger…


-Of Course it´s OK


Efter fikat drar jag iväg mot Duze. Himlen är mörkt grå så det blir nog regn snart och efter bara någon mil så strilar det ner. Regnkläder på och sen vidare igen. Vägen är stor och separerad från mötande trafik och det är också problem att hitta en lämplig plats att slå läger vid.


Första platsen, en skogsdunge vid sidan av stora vägen den får jag skippa då traktorvägen är så lerig att efter 25-30 meter så går inte hjulen runt. Lera ända upp till skärmkanten.


Rengör det värsta och kan cykla till närmaste bensinmack som bara är på andra sidan vägen och lånar en högtryckspruta.


Rengör cykeln så gott det går och sen vidare ytterligare någon mil innan jag bestämmer att en plas alldeles vid vägen får duga.


Även här är det lerigt men det är bara några meter så det går bra. Får upp tältet fort och gör min ordning kvällsmaten.


Känner mig ganska trött så jag somnar efter bara ett kapitel av Linda och Sommarmordet.


Distans: 94 km Medelhastighet: 20,1 km/h Maxhastighet: 47,1 km/h Färdtid:4.40 t/m Medeltemp: C Maxtemp: C Mintemp: C



[PF1]

31/5-17 Bakacak, Turkiet
Duze, Bakacak och tunga tunga backar

Har sovit ovanligt gott och solen lyser in i mitt Allak tält. Idag blir rutten mot Duze och lite till. Eftert 12 km stannar jag till vid första bästa bensinmack för ytterligare avtvättning av cykeln. Leran i Turkiet är både smetig och svår att bli av med.


Sen iväg mot Duze där det blir kaffestopp. Det har varit relativt lättcyklat och landskapet sisådär. Inget att komma ihåg faktiskt.


Kaffestoppet i Duze blev längre än beräknat. Hade planerat att koppla med hade problem med WiFi anslutningen men till slut löste det sig också.


Sen iväg mot Bolu. Vägen verkar helt plan med GPSén säger 1-2 % hela tiden och det känns faktiskt också i bena. Dessutom många små 7-800 meters backar som ite gör det lättare precis.


Nästa lilla samhälle Jag cyklar igenom ligger precis i en dalgång och längst ner ser jag nästa lilla utmaning.


En skaplig backe kanske 3 km, men det är bara att trampa på. Halvvägs drygt upp hoppar jag av cykeln och styr sista biten till toppen, tror jag.


Det är nu utmaningen börjar. Serpentinvägar om 7-8 % lutning sliter nåt infernalist och dessutom är värmen påtaglig idag.


Efter cirka 3-4 km stannar jag vid en uteservering som ligger mitt i en serpentinkurva. Har spanat in en vattenkran med tillhörande ho som jag använder för att skölja av mig, tvätta bupp tröjan och fylla på vattenflaskorna.


När avkylningen är klar fortsätter jag trampandet uppför. Det blir några stopp vill jag lova. Lutningen är aldrig under 6 %


I Bakacaka blir det både vila och kaffe vilket är behövligt efter 11 km uppför och jag har cirka 3 kvar innan jag får tältplats. Tar en selfi av mig själv med ett leende på läpparna


Ett leende trots att jag var helt utpumpad.


Efter ytterligare 3 km uppför och med utsikter ner mot där backen startade kan vara sammanfattas i magnifikt, bedårande, kan ej beskrivas.


ngst där nere för cirka två timmar sedan statade jag min klättring uppför.


Strax efter och efter en liten grusväg som ledde upp till en stor mobilmaststation slår jag läger. Klockan är drygt 20.00 och jag är helt slut så det skall bli skönt med mat, Kaffe och vila


I morgon mot Bolu och Gerede


Distans: 83 km Färdtid: 5,50 t/m Medelhastighet: 14,3 km/h

1/6-17 Gerede, Turkiet
Nu har jag varit ute på min cykeltur i två månader

I dag, 1 Juni har jag varit ute på min "lilla cykeltur" i två månader och avverkat 4720 km drygt. Det är lite mer än 10% av en tänkta sträckan. Ömsom vin och vatten men så ska det ju vara. Allt kan ju inte vara guld och gröna skogar.


Det som slår mig mest är hur vänliga turkatna är. Jag ser inga likheter hos några andra ännu. De är nyfikna, hjälpsamma och väldigt generösa.


Det andra som slår mig dagligen är all nedskräpning efter vägaran, och specviellt i Turkiet är det synligt. Ibland stora högar av allehanda skräp efter vägarna och i buskagen. Det är nått jag inte begriper att de kan se hur illa det ser ut.


Just nu är jag i Gerede att har mågra mil kar idag innan jag får slå läger i mitt sköna, mysiga Hilleberg Allak tält.


Bernd har höt av sig via e-post och han har också tuffa etapper och stånkar liktsom jag gennom dessa.


Det har nu gåt tre dagar sedan vi skildes i Istanbul och ja saknar faktiskt hans sällskap.


Fast jag kommer förhoppningsvis träffa fler "cykelnördar efter vägen", men Bernd var nått x-tra. Rolig, lättsam och trygg, och om jag får fortsäta sprida lite mer känslor så är han lite av en "Kenth typ".


Om allt går som det är tänkt har jag drygt 90 mil till Erzurum där jag har begärt att mitt Visum för Iran kan hämtas och researrangören har meddelat att de fått mina pengar så det verkar seriöst så här långt.


En annan sak som är typiskt för Turkiet och speciellt nät man inte är i storstäder är tilölgången till en ÖL. Man skall ha tur om man hittar nått att köpa i de mindre ständrna och i synnerhet på landsbygden, men det löser sig.


Vi hörs


See Yeah

1/6-17 Örrnil, Turkiet
Nyfikna skolungdomar och ett Turkiet som bara är så magnifik

1 Juni 2017- första sommar månaden ( i Sverige vill säga)


Har sovit gott och det behövdes och dessutom Hade Jag valt en tältplats som var tyst från trafiken, fast långtradarnas tunga dån sliper man ju inte.


Luften är ljummen men mulet på gränsen till regn tror jag så nerpackning och frukost går fort. Första 3 km hisklig utförskörning sen lite lugnare. Får några tuffa benpass innan Bolu och Gerede.


Bolu cyklar jag bara förbi, vägen går precis utanför stan och jag har ingen anledning att ta mig in till Sehir merkez eller centrum som det heter på svenska.


Cirka 14 km eller exakt enligt distanstavlan ärt det till Gerede när jag stoppar i ett litet samhälle för en lunch soppa. Hittar ingen bra bar så jag stannar vid en bensinmack som ser ut att ha en uteservering.


Går in på macken för att höra om de har WiFi men föreståndaren skakar nekande på huvudet och säger nåt i stil med..



Går ut och skall hoppa på cykeln då några ungdomar, 8-12 år kommer fram och en av dem en ung kille i grön tröja säger på engelska…



Blir förvånad av denna kunskap och svarar…



Sen dyker det upp fler ungdomar och alla är lika nyfikna på mig och min cykel. De har tydligen rast från skolan som ligger alldeles bakom bensinmacken.


Jag tar några kort av dem, först säger de unga tjejerna nej men sen bry de sig inte.


En av killarna, han i grön tröja provar att sitta upp på min cykel.


Han heter visst Bike, passande namn eller hur.


I Gerede hittar jag efter idogt letande ett café liknande ställe där jag kan får kaffe, Pepsi och en hamburgare med Pommes Frites till en kostnad av 13 TL. Ganska billigt vill jag lova. Dessutom har de bra WiFi uppkoppling, servitören en ung man runt 20 kan också kommunicera på engelska.


Cafét som också är en butik för Turkiska godsaker är stilrent inredd, snyggt och prydligt utan lyx.


Efter lunchen går jag ut till cykeln för att fortsätta och upptäcker att vår herre där upp har öppnat kranarna för fullt. Vattnet formligen forsar efter gatan. Regnkläder på och sen iväg samma som jag tog in men nu svänger jag vänster och vidare cirka 1 km då jag ser skylten Erzurum och svänger i den riktningen.


Efter nån halvtimme blir det att ta av regnkläderna för nu har regnet slutat och värmen under blir för häftig.


Fortfarande många små backar men landskapet blir bara vackrare och vackrare. Dalgångarna är bedårande, Stora gröna bergsliknande kullar på ena sidan, grågrönsprängda bergsmassiv på den andra och däremellan dalgångar som kan ge vem som helst ”ståpäls”


Vägen mellan backarna är väldigt bra, breda väggrenar och asfalten hel. Ytters få gupp. Ettv ytterligare stopp blir det efter cirka 90 km vid en bensinmack för avtvättning, toalettbesök och vattenpåfyllning.


Vädret och himlen ser ut att fortfarande kunna ge regn men vissa partier är ljus och inger hopp. När min Garmin EtREX Touch 35 visar 103 km svänger jag av åt höger in på en åker där det står ett stort träd alldeles ensam ungefär mitt på.


Här får det bli camping i kväll, både tid och distans talar för det och dessutom verkar platsen lagom stökig.


På andra sidan vägen någon form av bar, och campingliknande ställe och nedanför en av många bensinmackar.


Sedvanliga rutiner innan mina trådlösa headset åker på och ljudboken med Leif GW´s Linda och Sommarmordet ljuder i mina trötta, trött……tröt…trö…tr.


Distans: 103 kmMedelhastighet: 17,5 km/hMaxhastighet: 59,1km/h Färdtid: 5,56 t/m


I morgon mot Illgaz, cirka 100 km

1/6-17 Illgaz, Turkiet
Ändra ej rutiner

2/6 Ändra ej rutiner


Dimman ligger tät över min tältplats men några sprickor berättar att det inte är omöjligt att solen kommer fram innan jag sticker iväg mot Illgaz.


Trafiken dånar jute på D100 vägen och lastbilarna dånar som vanligt. Efter frukost och nerpackning styr jag cykeln över ängen mot stora vägen. När jag kommer fram till vägen bestämmer jag att ljudboken med Leif GW skall jag lyssna på.


Den trådlösa är ej laddad så jag letar efter hörsnäckorna med sladd och den har jag i min midjeväska som jag just då upptäcker är ej runt midjan. Panik blir första reaktion. För i den har jag ett av passen och min plånbok bl.a. När jag tänker efter så är jag övertygad om att väskan var i tältet igår kväll och om ingen har varit inne i tältet under natten så borde väskan endera vara glömd v id tältplatsen eller kvar inne i tältet.


En snabb tillbakavandring för att kolla att den inte ligger vid tältplatsen men där var den inte så när jag är åter vid cykeln så är det bara att ta fram påsen med tältet och undersöka. I ett av hörnen känner jag nåt som påminner om en väska och när jag öppnar en av dragkedjorna ser jag den.


Normalt brukar jag alltid ta på mig midjeväskan när cykelbyxorna åker på men inte denna morgon så det är orsaken till att en viss panik uppstod trots at jag innerst inne var övertygad m att den låg i tältet.


Regeln är att aldrig ändra på viktiga rutiner för då är det lätta att man missar nåt. Sen hör-snäckorna kommit på plats och ljudboken startats så drar jag iväg mot Illgas.


Första 3-4 km utför och sen en lagom tung 4 km lång backe som slingar sig vackert upp från dalgången och mellan bergsskärningarna. Det går inte att annat än beundra vyerna ner mellan bergen mot dalgången jag nyss lämnat. Trafiken är sparsam och vägen och i synnerhet vägrenarna är bra.


Efter cirka 30 km i närheten av Atakaracalar känner jag att cykeln beter sig lite och vänder cykeln uppner. Ser på slangen att det är någon form av märke med ränder som orsakat punkteringen.


Byter slang, pumpar upp trycket, hänger tillbaka framväskorna och sen iväg efter samma trafiksparsamma väg. Vädret är strålande, solen från en klarblå himmel utan att vara för het. Fem km senare stannar jag till vid en vägkrog med hotell som är nästan gom och äter ris och böner och serveras också ett stort fat med vitt bröd.


Lyckas få igång WiFi och surfar lite på SVT för att hålla mig ajour om vad som händer hemma. Sen vidare för att vid nästa samhälle, Kursunlo vika in mot centrum för proviantering. Samhället är litet och utbudet av barer och caféer är sparsamma. Det här samhället är typisk för landsbygden. Små affärer och nästan bara caféer där ortens gentlemän sitter och dricker sitt cay, röker och samtalar över nåt som hänt.


Efter provianteringen så packar jag ner det jag handlat i väskorna och under tiden så samlas det folk runt mig och cykeln. Alla vill på ett eller annat sätt ta reda på vem jaq är, vart jag skall och om cykeln.


Försöker så gott det går att beskriva mig själv och min cykelresa, innan jag drar ut ur stan så ärt det nog fem, sex stycken runt mig men till slut så säger jag på turkiska…




och fortsätter mot Illgaz.


Resten av vägen och landskapet mot Illgaz cirka 34-35 km är som en landskapssaga, dalgångarna avlöser varandra och bergen på båda dalgångssidorna reser sig så majestätiskt att man blir mållös.


Vid sjutiden strax innan avtagsvägen mot Illgaz ser jag en perfekt campingplats alldeles nedanför en bergssluttning. Platsen jag väljer ligger på en höjd vid sidan av bergssluttningen och jag har utsikt ner över dalgången som dånar i grönt och över vägen.


Jag gör iordning min kvällsmiddag och äter den medan solen går ner bakom bergen. Luften är ljummen, myggen svävar omkring utan att störa mig och jag mår som en prins.


Somnar nog strax efter 21.30.


Distans: 101 km
Medelhastighet: 20.0 km/h
Maxhastighet: 62,7 km
Färdtid: 5,03


2/6-17 Illgaz, Turkiet
Ändra ej rutiner

2/6 Ändra ej rutiner


Dimman ligger tät över min tältplats men några sprickor berättar att det inte är omöjligt att solen kommer fram innan jag sticker iväg mot Illgaz.


Trafiken dånar jute på D100 vägen och lastbilarna dånar som vanligt. Efter frukost och nerpackning styr jag cykeln över ängen mot stora vägen. När jag kommer fram till vägen bestämmer jag att ljudboken med Leif GW skall jag lyssna på.


Den trådlösa är ej laddad så jag letar efter hörsnäckorna med sladd och den har jag i min midjeväska som jag just då upptäcker är ej runt midjan. Panik blir första reaktion. För i den har jag ett av passen och min plånbok bl.a. När jag tänker efter så är jag övertygad om att väskan var i tältet igår kväll och om ingen har varit inne i tältet under natten så borde väskan endera vara glömd v id tältplatsen eller kvar inne i tältet.


En snabb tillbakavandring för att kolla att den inte ligger vid tältplatsen men där var den inte så när jag är åter vid cykeln så är det bara att ta fram påsen med tältet och undersöka. I ett av hörnen känner jag nåt som påminner om en väska och när jag öppnar en av dragkedjorna ser jag den.


Normalt brukar jag alltid ta på mig midjeväskan när cykelbyxorna åker på men inte denna morgon så det är orsaken till att en viss panik uppstod trots at jag innerst inne var övertygad m att den låg i tältet.


Regeln är att aldrig ändra på viktiga rutiner för då är det lätta att man missar nåt. Sen hör-snäckorna kommit på plats och ljudboken startats så drar jag iväg mot Illgas.


Första 3-4 km utför och sen en lagom tung 4 km lång backe som slingar sig vackert upp från dalgången och mellan bergsskärningarna. Det går inte att annat än beundra vyerna ner mellan bergen mot dalgången jag nyss lämnat. Trafiken är sparsam och vägen och i synnerhet vägrenarna är bra.


Efter cirka 30 km i närheten av Atakaracalar känner jag att cykeln beter sig lite och vänder cykeln uppner. Ser på slangen att det är någon form av märke med ränder som orsakat punkteringen.


Byter slang, pumpar upp trycket, hänger tillbaka framväskorna och sen iväg efter samma trafiksparsamma väg. Vädret är strålande, solen från en klarblå himmel utan att vara för het. Fem km senare stannar jag till vid en vägkrog med hotell som är nästan gom och äter ris och böner och serveras också ett stort fat med vitt bröd.


Lyckas få igång WiFi och surfar lite på SVT för att hålla mig ajour om vad som händer hemma. Sen vidare för att vid nästa samhälle, Kursunlo vika in mot centrum för proviantering. Samhället är litet och utbudet av barer och caféer är sparsamma. Det här samhället är typisk för landsbygden. Små affärer och nästan bara caféer där ortens gentlemän sitter och dricker sitt cay, röker och samtalar över nåt som hänt.


Efter provianteringen så packar jag ner det jag handlat i väskorna och under tiden så samlas det folk runt mig och cykeln. Alla vill på ett eller annat sätt ta reda på vem jaq är, vart jag skall och om cykeln.


Försöker så gott det går att beskriva mig själv och min cykelresa, innan jag drar ut ur stan så ärt det nog fem, sex stycken runt mig men till slut så säger jag på turkiska…




och fortsätter mot Illgaz.


Resten av vägen och landskapet mot Illgaz cirka 34-35 km är som en landskapssaga, dalgångarna avlöser varandra och bergen på båda dalgångssidorna reser sig så majestätiskt att man blir mållös.


Vid sjutiden strax innan avtagsvägen mot Illgaz ser jag en perfekt campingplats alldeles nedanför en bergssluttning. Platsen jag väljer ligger på en höjd vid sidan av bergssluttningen och jag har utsikt ner över dalgången som dånar i grönt och över vägen.


Jag gör iordning min kvällsmiddag och äter den medan solen går ner bakom bergen. Luften är ljummen, myggen svävar omkring utan att störa mig och jag mår som en prins.


Somnar nog strax efter 21.30.


Distans: 101 km
Medelhastighet: 20.0 km/h
Maxhastighet: 62,7 km
Färdtid: 5,03


3/6-17 Tosya, Turkiet
Fler punkteringar och min första Ramadan middag


3/6 Ramadan i Tosya



Efter mina sedvanliga rutiner drar jag iväg mot Tosya och Merzifon och klockan är bara 08:40. Dimman som jag vaknade till ärt borta och solen gör nu allt för att värma upp. När jag kommer ut på vägen ser jag till min stora besvikelse att det är lufttomt i bakdäcket. Bara att ta av fram-väskorna och vända cykeln uppner.



Samma märke på langen som vid förra punkteringen så jag går igenom både däck och fälg utan att se nåt konstigt. Kanske ärt det bara tillfälligheter som gör att punkringarna ser likadana ut. 35 minuter senare cyklar jag vidare. Jag har ovanligt lätt cyklad väg, knappast några backar att tala om och dalgångarna fortsätter att avlösa varandra, den ena vackrare än den andra.



Cirka en mil från Tosya ser jag på långt håll en touringcyklist, vi möts vid barriärräcket som skiljer mötande trafik åt.



Han kommer från Malysia och heter Hanson Ma och har cyklat hela vägen förutom genom Burma som hade stängd gräns varför han fick ta flyget till Iran och fortsätta därifrån. Hans mål är i första hand Istanbul.



När jag kommer in i Tosya svänger jag av mot ett hotell som har en servering och beställer Pommes Frites och någon bönliknande gryta.



Innan jag tänker fortsätta mot Merzifon går jag in den lilla butik som ligger mellan hotellet och serveringen för att köpa bröd. Packar ner de två stora rund brödkakorna i väskan och skall dra iväg.



På nytt är det lite luft i bakdäcket och inser att nått är galet. Får hjälp av två ungdomar att hitta en cykelreparatör som kollar att fälgen är OK och lagare mina tvåtidigareslangar, köper dessutom tre nya av killen i en lilla cykelbutiken som också är en cykelverkstad.



En av kilarna som hjälpte mig att hitta cykelverkstaden skriver i sin mobiltelefon med hjälp översättningsprogrammet om jag vill äta middag med honom och hans kompisar 20.15.



Jag tvekar först men inser att det skulle nog kännas lite oartigt och jag har en känsla av att den här killen och hans kompis är schyssta och ärliga.



Jag tackar ja och efter en halvtimme när cykelns backdäck är lagad och väskorna packade kommer han tillbaka och har fler i sällskap.



Han frågar på nytt och jag är intresserad och jag tackar ja. Killen visar mig vägen genom trånga gränder och förbi små otaliga butiker och hantverkare och stannar vid en tvåvåningshus.



Han öppnar en dörr pekar upp mot en smal trappa. Jag låser cykeln och tar med mig de viktigaste väskorna upp. Lokalen består av tre rum och är nån sorts samlingslokal för nått politisk sammanslutning.



Innan vi skall äta blir jag tilldelad ett rum för att bara få vila mig en stund i en av sofforna som finns stående efter ena vägen och vid fönstret som vetter mot gatan.



Killen som nu är i sällskap men ytterligare några stycken pekar på klockan och säger 20:15 och visar med gester att då skall vi äta.



Jag vilar ryggen på soffan en stund innan han kommer tillbaka och vi går in i ett stort rum, kanske 6x4 meter med affischer av olika krigsherrar på ena långväggen och affischer med olika text budskap på den andra väggen.



Ett stort lågt bord mitt i rummet förberedes med olika typer av skålar med mat, bröd och grönsaker. De mesta har jag nog aldrig ätit förut. Runt bordet sitter vi nu ner på mjuka kuddar och vi är nog 10-12 stycken som har samlats.



Innan vi börjar att äta så skall det tas foton och selfies och skratten kommer ofta. Grabbarna, för det är bara killar med, inga tjejer är noga med att jag verkligen tar för mig av allt och jag lovar att det smakar helt underbart.



Medan vi äter försöker vi kommunicera med varandra så gått det går, mestadels med hjälp av Googles översättningsprogram.



Efter maten dukas det fram frukt av olika slag och jag känner mig mer än mätt. Stämningen är hjärtlig och härlig och jag har svårt att ta till mig gästfriheten, känner stor glädje över deras vänlighet.



Efter maten frågar de mig vad jag vill göra och jag säger att det nu är dags för att försöka få nån plats att sova på. Innan vi går kommer en av killarna fram med mobiltelefonen och visar med översättningsprogrammet att de vill ge mig en gåva och överlämnar en bok om Ataturk. Givetvis är den på turkiska men det betyder inget för det är ju gesten som räknas och jag blir faktisktnrörd till tårar över hur vänliga dessa ungdomar är



Klockan är drygt halv tio, kolsvart ute och regnet öser ner. Nått tältande blir det då inte i kväll. Alldeles för sent att hitta en lämplig tältplats.



Den kille som hjälpte mig att hitta cykelreparatören säger att han kan hjälpa mig till en billigt hotell i närheten och jag tackar för erbjudandet.



Vägen till hotellet ungefär samma som rån cykelreparatören och vid en av tvärgatorna från huvudvägen upp genom stan stannar vi vid ett litet hotell. Killen pratar med mannen i receptionen och de lyckas och pruta ner priset för en hotellnatt med 15 TL.



Snacka om gästfrihet och vänlighet, mycket kan sägas om Turkiet med människorna är så gästvänliga att det knappast finns ord för det.



Jag vet inte hur jag skall visa min tacksamhet med ger båda grabbarna men stor kram innan vi skiljs åt. Cykeln med packning på jag ställa efter ena väggen i receptionen och här borde den vara säker men låser den ändå.



Rummet är på tredje våningen och har fönster mot huvudgatan. Två sängar och en plattTv på väggen vid en kortsidan



Badrummet är litet och trångt men de finns en duschkabin som har både kallt och varmt vatten. Packar upp lite grejor jag har med mig, slår på TV´n utan att förstå vad de säger.



Innan jag tänker lägga mig tar jag en sväng neråt stora huvudgatan och går in på ett Café där det redan sitter ett antal äldre gentlemän, en del spelar kort, andra röker över ett glas cay och några ser sport på TV´n som hänger mitt i rummet.



Jag beställer en Nescafe och en Cola och sätter mig vid ett hörnbord så att jag också kan se lite sport.



Sen tillbaka till mitt rum på tredjevåningen och jag lägger mig under en tung filt och vita lakan i sängen som står närmast fönstret.



Försöker lyssna lite på Leif GW en det är lönlöst, somnar innan jag vet ordet av.



Distans: 50 km
Medelhastighet: 16 km/h
Maxhastighet: 65,7 km
Färdtid: 3,08


6/6-17 Merzifon och Samsun, Turkiet
Fler punkteringar, Sveriges Nationaldag och Bernd igen


4-6/6


Luften i däcket höll i cirka 65 km men fram till dess hade jag vacker cykling genom bergsskärningar och gränslösa dalgångar.



Strax innan Osmanic känner jag att cykeln som glider i sidledpå vägen och vet att nu är trycket för lågt. Bryr mig inte om att byta slang utan tänker vänta tills i morgon bitti och då byta däck på samma gång.



Alldeles vid infarten till Osmanic möter jag två tjejer på varsin touringcykel och fullt lastad. Vi möts mitt mellan vägarna och får reda på att e är två engelska tjejer, den ena från Cardiff.



De är på väg från eåkt åt andra hållet jämfört med mig.



Inne i Osmanic stannar jag för lite proviantering och en vidare mot en lämplig tältplats men innan jag hittar den,cirka 5 km utanför stadsgränsen har jag stoppat flera gånger för att fylla på luft.



I morgon blir det bara däckbyte oavsett väder och vind. Hittar en plats på en liten höjd med utsikt över D100 vägen mot Merzifon och Samsun.



Jag vaknar av att vara svettig och solen lyser med fullkraft in i tältet. Har nog gått lika bra utan sovsäck denna natt.



Jag äter min vanliga frukost, gör iordning tält och packning och sen börjar jag att byta däck. Kollar langen och ser samma mönstra som tidigare. Nåt är fel. Kollar fälgens insida och en ser och känns helt OK. Vänder ut och in på däcket och sköljer av det i den vatten kanal som rinner bredvid min tältplats och då ser jag att insidan är lite skadad och att det finns en mönster som påminner om slangskadorna.



Har nog löst problemet.



Synd bara på däcket för et var kevlar förstärkt och inte billigt.



Behåller det ändå för kanske kan någon däckexpert fixa skadan så att det går att använda igen



På med ett reservdäcket och en ny slang, pumpning och en iväg. Solen har redan gjort att värmen nu närmare sig trettio grader. Vägen är bra och t är många bergsskärningar jag cyklar genom. De vackra dalgångarna är inte lika många och backarna har blivit både flera och brantare. Medelfartden är knappt 17 km i timmen och värmen gör att det känns lite jobbigt.



I mina öron hörs Henning Mankells Kinesen och den är så välskriven att jag ibland glömmer bort hur jobbigt både värmen och backarna är ibland.



Någon halvannan mil innan Merzifon styr jag in cykeln mot en Lokatasi, en vägkrog för ris, böner, CocaCola och ett fat bröd.



Får också igång WiFi och slösurfar till SVT bara för att se hur det är där hemma. Fortsätter sen mot Merzifon och handlare lite för kvällen. Regnet hänger i luften, himlen på min högra sida är kolsvart men ännu inget regn. Åskan mullrar så det blir nog vått innan kvällen och innan jag ens täkt tanken kommer en skur av rejäl typ



Jag stannar till vid en av många bensinmackar i Turkiet för toalettbesök, vattenpåfyllning och ber också om ”hett vatten” för lite Nescafe medan jag väntar ut värsta regnet.



Det slutar inom en kvart och jag drar vidare. Åskguden har fortfarande jobb på gång för det mullrar högre och kraftigare hela tiden.



Jag hittar en plats att slå upp mitt tält mellan två vägar och på en plats som de nog haft som arbetsområde när de byggt en här nya vägen jag nu cyklar på.



Fortfarande inget regn men däremot har vinden tagit i så det räcker, säkert 15 20m/s i byarna och uppsättningen av tältet blir lite besvärligt. Det är faktiskt på gränsen att det inte blåser iväg innan jag fått ner tillräckligt med pinnar. Ikväll använder jag nog också alla stormlinor för säkerhets skull.



Jag får upp tältet och alla grejor in innan regnet kommer och nu har TOR slagit på allt vad tygen håller. När det blixtrar som mest lyser hela byn nedanför mig upp och ibland är et både två och tre blixtnedslag samtidigt. Det är både häftigt, vackert och på samma gång lite skärrande.



Åskan som TOR dragit med sig har medfört att värmen ikväll är mer än ljummen så sovsäcken fåre bli kvar i påsen och jag ligger bara i linern.



Innan jag somnar så lyssnar jag ett par kapitel av Kinesen.




Sveriges Nationaldag, 6 Juni och regnet som öst ner under natten är borta. Solen är på väg att skina igenom de grå molnen så jag väntar i det längsta med att packa ner tältet. Äter frukost medan jag har ställt tältet lite på högkant mot en liten grushög så att det hinner torka upp helt och hållet.



Det har trots kraftiga vindar under natten känns tryggt i ett Hilleberg tält. Det märks att de kan tillverka tält.



Innan jag åker iväg ringer jag Bernd som är i Tosya, cirka 223 km från Samsun, han är två dagar bakom mig.



Vi bestämmer att höra av varandra innan kvällen.






Att Turkarna dricker mycket te är det knappast svårt att ta miste på. För på många ställen efter vägarna har man ställt ut stora vattenkokare av speciell typ för turkiskt tekokning och försäljningsställen med tekokare är lite ovanligt.







.













Cykelturen mot Samsun de första 65 km är ganska lättcyklad med undantag för några benvärmare om 3-5 km. Vid lunchdags omkring tvåtiden stannar jag till i slutet av en hiskeligt lång utförsbacke, kanske 8-9 km vid en vägkrog som många lastbilsförare stannar till vid.



Sallad, grillad kyckling, ett fat med vitt bröd och en Cola. Medan jag äter får jag e-post från Bernd som skriver att han är i Osmanic och tänker ta bussen till Samsun. Han beräknar komma fram vid 22.30 tiden och vi bestämmer att jag försöker leta upp campingplatsen som de engelska tjejerna pratade om och sen meddela Bernd.



Efter en sena lunchen drar jag vidare, först lite utför och sen en skaplig ”slakmota” som Assar skulle ha sagt, fast den här var 6 km. När jag nåt toppen får man liksom skörda och utörfsbacken nr mot Samsun känns behövlig.



Innan stadsgränsen blir jag stoppad och invinkad av en trafikpolis i ljusblå uniform och jag undrar vad deg nu kan vara, men et är bara de att han och hans kompis som sitter i bilen är bara nyfiken på vem jag är, vart jag kommer ifrån och vart jag skall



























Trots att jag nått stadsgränsen är det fortfarande knappt 15 km kvar till Samsuns Boulevard där campingen skall ligga enligt de engelska brudarna.



Boulevarden som går genom stan alldeles vid vattnet är egentligen två, en i var riktning och traken är tät. Samsun är den största stad jag cyklat in i förutom Istanbul.



Jag letar upp första bästa café där jag också frågar om de har WiFi innan jag beställer kaffe. Behöver komma åt Google Maps för att göra min sökning av campingplatser



Hittar till slut campingen och den ligger precis som tjejerna sa alldeles efter Boulevarden vid vattnet.



Efter fikat så är et bara att fortsätta några km till och vid en rondell fylld av vita och röda blommor sr jag en vit skylt med texten Caravan Camping. Vänster och sen höger och sen tre km efter en mindre väg går parallellt med spårvagnrälsen och jag bromsar in när jag ser att tält och två cyklar.



Campingen är omgärdat av et drygt två meter högt kraftigt grönt staket och en rejäl grind. Den är låst men tältkillen kommer och öppnar och säger först…





Han fortsätter och säger att personalen finns nånstans i området då det är bara att vänta. Till slut kommer det en ung kille och han ringer ett telefonsamtal när jag berättat vad jag vill. Det är tydligen han chef och han lämnar över mobilen till mig och jag frågar om det finns plats för mig och även för Bernd som kommer vid halv elva tiden .





Att det är en husvagnscamping syns på de cementgjutna platserna som både har kallt rinnande vatten och eluttag. På tre sidor av husvagnsplatsen finns stora gröna ytor at sätta upp tältet och ändå komma åt vatten och eluttag.



Som grannar får jag alldeles vid sidan om mig ett engelskt par med en stor Range Rover och ytterligare en plats bort tältkillen med sin tjej. De är båda från Tyskland och Munchen och de är också långcyklare.



Efter min tältuppsättning lite småprat med grannarna om litd av varje och jag fårf rfda på att det tyska paret skall också ta vägen över världens tak. Det engelska paret med Range Rovern har egentligen ingen utstuderad och planerad utan tar resan dag för dag, men lite åt mitt håll skall de dock



Bernd ringer vid halv åtta tiden och jag ger honom adressen så att han kan hitta till campingen. Problemet nu är att personalen är borta för kvällen och grindarna är låsta både för in och utgång!! och bara en vakt finns som tillgång och han har ingen uppgift alls om att Bernd skall komma klockan 22.30.



Försöker förklara för honom genom Google translation men det är inte lätt. Jag ber honom ringa campingens chef och till slut gör han som jag ber honom om och det löser sig, fast jag får lägga ut 50 TL för Bernd.



Strax efter 22 ringer Bernd och säger at han bara är nån km bort så jag ställer mig vid grinden och gör även vakten uppmärksam på at nu kommer det fler campare.



Jag ser en välkänd figur i varselgul jacka komma cyklande och vakten öppnar dörren. Alltid lika roligt att träffa nån man gillar och jag tror att det är ömsesidigt för även Bernd ser glad ut.



Bernd får platsen intill min och efter hans tältuppsättning delar vi på två Turkiska Effes, eller bara Öl. Nio dagar utan en öl då smakar det bara så förbaskat gott – WORTH WAITING FOR.



Resten av kvällen mera småprat med oss själva och våra grannar



Vi hörs i morrn rån en rundvandring i Samsun

7/6-17 Samsun camping, Turkiet
Vilodag i Samsun

Idag gör jag och Bernd en rundvandring i Samsun. Skall leta efter ett nytt däck bak och sern ladda mobilen med mera pre-paid pengar.


Vädret är riktigt varmt och vi gpr sakta intill stan och stannar vid en av många små trånga gränder då Bernd vill göra sig fin i ansiktet.


En barberare är det som gäller och sen drar vi vidare till en Turkcell butik för mera insätning på Simkortet.


Det går smidigt och sen drar vi iväg mot ett café och hittar ett som passas oss båda, La Amore heter det och är prydligt infredd i gammal stil och lite rosa möbler.


Sen ner mot stora huvudgatan och letar upp de cykelbutiker jag såg när jag cyklade in häromdagen. Efter tre försök får jag ett däck som ser OK ut trots att det inte är kevlarförstärkt, och jag betalaR 25 tl vilket i sig inte borgar för någon högre kvalitet. Däcket heter LEO och är tillverkat i Filipinnerna.


Tilbaka in mot stan och letar upp en bar som har WiFi och erbjuder mat. Lite svårt att hitta några bra restauranger i desa Ramadantider. En fast-fodd bar får duga och de har WiFi.


Klockan börjar bli framår eftermiddagens slut så vi tar våra apostlhästar och beger oss mot vår camping och innan vi når den så går vi in på en gigantisk stor galleria och letar upp en välkänd elektronikbutik där jag köper en ny HUAWEI. Min reserv Samsung S5 är ite att lita på längre. Ner tre våni gar och in i en matbutik för lite vin och ölköp


Väl tillbaka till campingen blir et dusch och sen bjuder vi in Philip och Beata, de tyska par som campar lite till höger om oss för vin, bröd och lite chips. Snackar om det mesta med mestadels om cyklingen.


På andra sidan sitter två gäng turkar vi varsin husvagn och grillar. Klockan har blivit så pass sen att de får äta. Efter et litet ta komer de över till oss för lite nyfiket info och de har med sig två stora tallrikar bröd, grönsakr och grillat.


Ingen risk denna kväll att vi svälter ihjälp. Säger det igen Turkarna är generösa och trevliga.


Resten av kvällen bara lite småsnack innani kryper ner i våra sovsäckar.


I morgon kustvägen mot Unye efter svarta havs kusten

8/6-17 Tafem, Turkiet
Kustvägen mot Tirebolu

8/6


När jag vaknar är BErnd redan på gång och säger...


- You must take a bath at the sea, Lovley


- OF Course, but first toilet.


Jodå badet var skönt och svalkande så här på morgonen och efter avsköljning i campingens ute dusch så blir det Youghurt, musli, te och mackor innan vi drar österut efter kusten och i första hand mou Unye.


Vägen är plan och vi har medvind trafiken är dock livlig och tgrång första milen på grund av alla vägbyggen.


Mitt påp dan stannar vi till för en liten lunch vid en vägkrog och äter vår mat i en skön skuggig plats vid sidan om serveringen under ett antal stora gröna lummiga träd.


Sen fortsätter vi vår cykeltur frfamtill halv sex då vi några km utanför Tarem hittar nått som liknar en camping. Omrfådet bestårav stora planterade träd av talltyp och bakom dessa en stor beach med stora sanddynor. Att sägtta upp tält på en sandigplats är inte optimalt med de platser som ej är sandiga är fulla av plast skräp och glas.


Vi sätter upp tältet och jag går en sväng ner mot stranden för bad men avstår då det första jag ser ären död delfin. Går tilbaka och Bernd säger att han skall ta en sväng mot den lilla kiosk som vin passerade på väg mot stranden för attg höra om de eventuellt säljer nån BEER.


Jag stannar kvar och håller koll och Bernd skakar på huvudet när han är åter. Resten av kvällen hjälper jag Bernd att föra över bilder från sin Lumix kamera till sin Samsung tablet.


Vi somnar nog vid tio tiden


Immorrn mot mera kuststäder


11/6-17 Giresun, Turkiet
Nu skiljs vi åter igen

9-11/6



Resterade tur mot Tierbolu är relativt enkel, ganska platt och mestadels vindstilla eller medvind.


Inget ovamligt händetr annat än att LEO blev lite sur och gav efter för en väldigt vass tagg från ett av många träd som vi hade på campingen i Tarem.


Det blir bara att byta slang, fast först försöker vi laga den med både lagningslapparna och limmter var nog för gammalt för det fäster ej som det skall.


Sen iväg mot mot nya campingar och den sista vi har innan våra vägarc sklijs igden blir en härligt skän sandfri men stenig strand utanför Giresun. Ovanför standen en stor moské så vi vet vad vi har att vänta undr natten, specielet vid tre tiden


Innan vi sättetr upp tälten varsin Tuborg Shot och bara njuter av omgiveningen, vågornas skvalpande mot den steniga stranden och så soplens nedgång övr hosrisonten.


Dertv blir lite nmatv och sen några vgolas vin som Bernd hade med sig i väskan.


So sagt vid tre tiden så ljuder utropen från Minareten, vaknar men somnar om lika fort igen.


I morrgin mot Tirebolu för avsked.



12/6-17 Öskutun, Turkiet
Rutt skiften

12/6


Vi kommer fra till enn liten stad, 12000 invånare strax före kloickan 8 på morgonen. Inget cafe öppet men vi får varsin CAY.


Någon kn utanför stan så tar vi avsked. Jag drar mot Kurtun och Öskurtun oc Bernd tar vänster mot Trabzone.


Lite tråkigt att skiljas igen för sällskapet har varit jäkligt roligt och jag har haft stor gjädje av hans sällskap.


Vägen är slingrig, på ena sidan till vänster berg och höga gröna skogsbevuxna kullar, på min högra sida en älv och stora vägbyggen. GPSén visar på att det stiger hela tiden, inte jätte brant utan mesadels 2-3 %. Ju längre och högre jag stiger desto vackrare blir omgivningen. Älven blir bredare och på ett antal ställen stora fisk och musselodlingar. Landskapet är gudabenådat vackert, går ej att beskrfiva.


I Dogankentr styr jag cykeln mot centrum för att få mig lite mat. Ramadan gör det svårt men hittar ett "hak" som severar enerfirik mat, vatten och en stor plastburk med vitt osötat och tråkigt bröd.


Sen iväg uppför igen och bara nån km utanfr Dogankent blir jag inbjude för CAY av några männs som suítter vide en husvagnsliknade fordon vid vägen och ett platstält över några bord.


Tackar ja och försöker svara så gått det går när de frågar. Se4n fortsätter klägttringen upp mot Kurtun fär jag dricker kaffe och en söt kaka.


Vägen är ba, vacker, vacker och mera vacker. Fisk moch musseodlingarna avlöäser varandra likaså alla tunnlar jag mste igenom. De längsta 1800 meter.


Vid 19-tiden stannarvjag vid edn vänsterkurva där det finns en grusig sandplan med några gröna träd. Sätter up tältet med utsikt i älvens rikting och till höger en stor fisk eler musselodling. Soplen är på väg ner, luften är ljumme och den höga luften är skön.


Helt underbart att cama vid sådana här platser



Imorgon mot BayBurt

13/6-17 Bayburn, Turkiet
Varmt, och stigande mot Bayburt

13/6


Vägen fortsätter som den slutade, vacker efter älven och mestadels utför de första 12 km. Sen plant, någratunnlar och värmen som blir jobbig.


'Kommer in i Gumhushane vid 1-tiden och försöker leta upp ett Café vilket i dessa Ramadatider är svårt. En äldre herre hör min fråga inne i en Turkcellbutik och visar nig vägen till ett ställe som serverar kaffe.


Det ligger i en liten gränd som bestgår av 20-22 trappsteg och cafét ligger i en innergrån fullt med stora körsbärsträd som skugga för solen.


- Here they serv coffe säger han


OK, just my bike, Ill return


Fem minuter senare sittwr jag vid hans bord som är länhst ner till vänster under ett stort körsbärsträd. Beställer in kaffe. Vi samtalar påp engelska så gott det går och hanpresenterar sig som Attilla med fru, och tre vuxna barn.


Ha är en gamal skollärare och bor en bit utanför Gumushane. Attila betalar som en generös trurk.'


Sen iväg efter vattenpåfyllning och vörfsta milen endast lite uppfört, 1-2 % men det är varmt. Vid en besnsinmack sert jag en kille med en vattenslang ui fullt arbete, kan ej motså den chansen och blöäter ner hela mig. Skön akylning som kommer att behövasför sen börjar stigningen , brantare och brantare samtidigt som vämen stiger.


Dagen högsta punktv 1858 meterdå öä


är jag trött. Pustar ut och har sen lätt cykling intill Bayburt där jag efter en hisklig utförläpa provianterar och sen dricker mera Nescafe innan jag fortsätter ytterligae 3-4 km till en plats vid ett påbörjat vägbygge där jag vid 20.23 tiden får upp mitt tält och hinner få i mig pasta innan jag somnar till ytterligare ett kapitel i ljudoken.


I morgon mot Askale

14/6-17 Erzurum, Turkiet
Askale och 2405 möh
Har sovit gott och drar vidare mot Erzurum via Askale. Vädret är varmt och jag är medveten om att idag blir det nog jobbigt. Trots värmen är solen inte helt framme och jag kan se på himlen att det nog kan bli lite regn.

Vädret ändras fort, de mörka molen försvinner och det blir varmare ju längre dagen skrider framåt. Jag skrider uppåt och uppåt och mera uppåt och bakom mig ligger hela Bayburt dalen för mina fötter. Trots at jag är helt slut vissa partier så hinner jag njuta och uppleva de vackra dalgångarna. Även här pågår väg-och tunnelarbeten. Turkiet måste ha en stor kista av pengar för väg- jobb.

När ja tillslut efter många stopp och vattendrickning når toppen så är det vid ett stort monument för stupade soldater från 1:a världskriget.

Stannar och går de cirka 110 trappstegen upp till platsen för statyn och flaggan och får ännu mera en vacker dalgångssyn.

Sen iväg och nu har jag 16 km utför innan resterade 20 km är på platten innan jag når Askale. Här blir et lite mat på ytterligare ett litet HAK. Sen iväg mot Erzurum men tänker inte dra ända dit ikväll för himlen har nu åter blivit svart och åskan dånar från alla håll.

Sex km utanför Askale får LEO på nytt ¨problem och jag måste byta slang. Hittar en busshållplats som får duga som skydd, för regnet öser jus nu ner.

Efter bytet på med regnkläder som några km senare måste tas av då allt regn helt plötsligt upphört.

Sen kommer regnkläder på igen då regnet åter kommer. Vid halvåtta tiden , cirka 27 km från Erzurfum cyklar jag in mot en bensinmack med restaurant för jag har på håll sett att det finns gröna ytor bakom macken och tänker fråga om löfte att få slå mupp ett tält.

Innan jag hinner fråga kommer bensinmacks föreståndaren fram när han ser att jag gör lite research och ger via gester klart att jag får tälta.

Alldeles vid min tältplats finns ett takat förråd som får duga som cykelstall. Ställer cykeln mot ena väggen och sen upp med tältet. Skyndar mig så att inte regnet kommer igen, för det har nyss slutat.

Restaurangen kan ej erbjuda varken kaffe, CAY eller mat på grund av Ramadan så det får bli mat i mitt eget kök.

Imorgon mot Erzurfum för Visum hämtning och några vilodgar
16/6-17 Erzurum, Turkiet
Lite nördig statistik att informera

Statistik kan vara både nyttigt och nördigt med betoning på det sistnämnda men jag kan inte låta bli at informera lite om vad jag gjort fram till den 16 juni .



och det lär bli både högre och lärgre vad det lider....

17/6-17 Erzurum, Turkiet
Erzurum, Visum, cykel reparation och rökproblem


Tre dagar i Erzurfum



Jag kommer in till Erzurum efter en väldigt lång raksträcka, kanske 18-19 km. Strax innan den första rondellen ser jag på min vänstra sidan nått som får mig att reagera, stanna cykeln och ta fram kameran.



En stor, kanske tre meter hög hockeymålvakt i aktion och bakom målvakten en byggnad som jag är säker på är hockeyarenan.



Hockey i Turkiet kunde jag inte tänka mig, när jag vänder mig om och tittar upp mot bergen ser jag ännu fler vintersportanläggningar, två hoppbackar.



Tydligen är det så att Erzurum och dess region är en vintersportort. Efter några bilder fortsätter jag någon km till och vid rondellen ser jag en stor Örn so stoltserar framför en sorts stadsport. Det är tydligen Erzurums stadsvapen.



Kanske borde Örnsköldsvik och Erzurum bli vänskapsorter, de har ju tydligen samma intressen.



Jag kommer in till stans centra en kvart senare och efter lite letande hittar jag Irans ambassad vid en bakgata. Jag känner igen flaggan, grön, vit och röd och framför ingången en kur som huserar två turkiska poliser som vaktar ingången.



Ambassaden finns tydligen på två våning ar för fönstren är skyddade med insynsskydd och kraftiga galler.



Knackar på och blir insläppt. Får efter en stund prata med en tjänsteman som ger mig instruktioner hur jag skall få mitt Visum.’



Först betala i närmaste bank 75€, sen kopia av första sidan i passet och två nytagna foton av mig. Kopian oh fotona har jag redan ordnat och sist fylla i ett formulär.



Efter bankbetalnigen är jag tillbaka och lämnar fram kvitton, kopia, foton och formulär och 20 minuter senare får jag ämna konsulatet med ett Visa för Iran passet.



Jag leta upp ett hotell mitt i stan och andra försöket håller den prisklass jag accepterar. Inget Hilton men helt OK. Hotel Bey heter hotellet och ligger vid en huvudgatan som massvis av folk använder som genomfart och passage.



Rum 310 på andra våningen, en enkelsäng, platt TV och skaplig dusch. Det finns tillgång till WiFi och frukost ingår i priset om 70 TL per natt.



Cykeln får jag ställa in i ett låst rum till vänster om hotellentrén, det blir ju helt perfekt. Tar med mig nödvändiga saker och in ordnar mitt rum för tre nätter.



Via Google letar jag upp några cykelbutiker som kan fix min framdrev och ny kedja och får tre träffar. Efter en kaffe och bakelse på gallerian alldeles intill så letar jag upp de två närmsta cykelbutikerna.



Den första säljer bara cyklar och den tredje som verkar seriös och ha kunnig mekaniker har inte tid





Det får bli ett nytt försök i morgon hos den tredje. Resten av dagen lite shoppande och bara strövaomkring



Vid tre tiden liter mat på gallerian som är stor och i fyra våningar och restaurangerna finns längst upp och har utsikt över huvudgatan.



Beställer in en typisk turkisk maträtt med Pepsi Cola och sätter mig vid ett fönsterbord. Turkarna röker så in i norden att jag upplever besvär med fönsterplatsen blir min räddning.



Sen tillbaka till hotellet för att inte göra speciellt mycket och resterande tiden den första dagen.



På kvällen efter kl.20:15 mat på en bar tvärs över gatan



Somnar id två tiden.



Dagen efter först frukost kl. 7och sen iväg för att leta upp en ny cykelreparatör, inte lät så jag går tillbaka till den andra jag besökte igår och ber på nytt om hjälp





och nu skakar han på hela kroppen för att tydligt meddela mig att ingen reparation är möjlig.



Jag cyklar tillbaka till den första och ber en ung kille, kanske 12-13 år att guida mig till den tredje jag har på listan.’



Vi cyklar kors och tvärs genom smågator och så småningom finns cykelverkstaden på höger sida av en liten gata.



Mannen säger att han kan fixa detta och grejorna ser jag att han har på hyllan. Jag tar en svänom i kvarteret för att leta upp en kaffeshop och efter idogt kletade finner jag en sådan. När jag är åter en timme senare drygt är cykel färdig och jag cyklar tillbaka till hotellgatan för lunch.



Sen besöker jag en annan galleria som specialiserat sig på mobiler och skydd för dessa. Säker femtio små butiker och alla säger…





Och de småler när de ser att jag har en Huawei. Innan jag lämnar gallerian hittar jag också i samma byggnad en frisör som får göra min frisyr lite skönare.



Resten av eftermiddagen lite bloggjobb och sen på kvällen mat på en restaurang några hundra meter ovanför hotellet.



Lika rökigt här om inte värre och jag får ej beställa allt ur menyn då Ramadan gör att den är lite sparsam.



Fast maten jag ändå får är väldigt god och mättande, tyvärr så reagerar jag ännu mera för cigarettröken och det känns inte bra i mina luftrör.



Jag går tillbaka och möts av tusentals människor som går både uppför och nedför hotellgatan, det är så här Ramadan fungerar. Lugnt med mat intag och aktivitet under den ljusa tiden medan efter solens nedgång är alla ute. Ganska häftig syn.



Sista dagen i Erzurm blir lugn, sover lite extra och mestadels av dagen gör jag inget annat än bara ”Walk About”



I morgon mot Aigir


18/6-17 Aigir, Turkiet
Aigir nästa


18/6



Frukost tidigt, jag är först och tar ett bord mitt i det stora rummet som ligger på sjätte våningen och sen efter nerpackning i väg mot Aigir.



Solen skiner från en helt blå himmel och första km uppför men esten av dagen lättcyklat. Landskapet är som jag tidigare sagt bedårande med alla gigantiska berg och dalgångar mellan dessa. Man får gåshud så vacker är det.



Vid tvåtiden en lunch vid en vägkrog som har öppet trots Ramadan. Det finns ju även kristnai detta land och de servrar mat



Innan jag når Aigir måste jag bestiga en och ana backe men helt OK. I Agir som jag kommer fram till fem tiden drar jag bara igenom lite hastigast och fortsätter cirka 20 km till innan jag slår läger mellan två berg och en bergsskärning. När jag senare sitter i tälet och äter känner jag mig väldigt liten omgiven av dessa berg, men likafullt vackert och mäktigt.



Jag somnar till ännu ett kapitel ur ljudboken


19/6-17 Berget Ararat, Turkiet
Värme, sol, hot med påkar och camping vid Arralat

19/6


Tung cykeldag i värmen mot Dogubayazit


Den dagen blir jobbig och jag når 2200 meter över havet med trötta ben och tror sen att jag får lång skön utförslöpa med motvicen gör att jag måste trampa likafullt och landkapety lurar mig ideligen.


Tror att det är utför med GPS en visar ändå att jag klättrar. Efter en slitsam förmidagen börjar det lätta både vd det gäller backar och motvid.


Cirka 14-15 km hitom Diayadin gör kaffe och lite benvila.


Strax innan Dogubayazit nytt stopp för mat vid en vägkrog för jag känner mig svulten och får både ris grönsaker och kyckling samt ett stort fat vitt bröd


Träffar också två holländska unga killar som bara är inne för lite ”cold drink”


Efter maten drar jag vidare mot Dogubayazit och någon km senare en incicent som kunnat få allvarliga följder.


Fyra fem barn vid vägkanten, några med påkar skriker…



Jag väjer vänster och en av de yngre slänger ett tjockt plaströr mot mitt huvud men jag hinner värja mig med höger arm och träffar armbågen så pass att en kraftig svullnad uppstår och jag håller mig på cykeln.


Först tänkt stanna men inser att det är ännu värre.


Två km senare jagar tre stora hundar livet av mig men ännu en gång klarar jag mig från att bli biten.


Jag cyklar in i Dogubayazit för att mötas ev den sämsta huvudgata jag överhuvudtaget cyklat på men förklaringen heter ombyggnad.


Jag fortsätter sen mot Gurbulak som ligger 40 km bort och efter cirka 20 km på en rak och skön väg i medv ind stannar jag och slår läger vid en stor torr och stenig plats på vänster sida av vägen.


Nedanför tre små byar som jag knappast ser och bakom dem Turkiets högsta berg, Arralat som är snöbelagd och har en topp som ligger drygt 5500 m.ö.h


Imorgon mot Iranska gränsen

21/6-17 Gurbulak, Iran
Iran nästa och camping i den fria zonen

21/6


Sommarsolstånd även här


22 km går fort på raka vägar och medvind och jag kommer fram till gränsen före halv elva.Möts av långa körer av långtradare som väntar på genompassage.


En man i brun kavaj och gråspräckligt hår frågar om växling och jag säger först kaffe, lite macka och WiFi sen kan vi prata om växling.’


Han guidar mig genom några obemannade kontroller eller åtminstone bryr de sig ej upp ot en bar som ligger vägg i vägg med passkonttollen


Här köper jag en macka, vatten och kaffe. Kopplar upp för att visualisera min rutt via Google.


När jag åter står vid cykeln träffar jag på ett tyskt par som jag snackar med och de berättar tillslut för mig att i Iran fungerar dej ATM, d.v.s kan ej göra bankomatuttag, det ärt endast kontakter som gäller.


Inom området finns ett PTT som har Cashmachine men tyvärr så funkar den ej idag. Då dykewr mannen i brun kavaj och gråspräckligt hår och erbjuder skjuts i hans vita buss till Dogubayazit förf kontantuttag och senare växling.


Det är bara att bita i det sura äpplet och acceptera hans erbjudande. Tar ut Turkisk Lira för en månad och vi gör växlingsaffär sen men jag kollar med google om kurs och kollar även hos ren bank att pengarna jag fått i Iranska valuta är OK och banken säger OK.


i åker tillbaks till Gurbulak och jag tar mig genom gränskontrollen alla pass och via kontroller och kommet jut påp andra sidan strax efter halv sju på kvällen .


Den första stad som jag cyklar igenom har jag inget namn på med har gått tips om MaKu som ligger cirka 20 km från gränsen.


Dit når jag strax för 20.00 och är kaffesugen men att hitta ett Cafe är inter lätt. Får hjälp av en äldrde man som kan engelska och han säger när jag berättar om att jag tänkt tälta utanför Maku att det finns en park mitt i stan där jag kan slå upp tältet.


Efter lite fotande och nyfikna frågor vänder jag kosan två km och stannar till vid den parkliknade område med en stor upplyst MAKU FREE ZON.


Det är ett stort område med takade kabiner efter en sidan och en slingade bäck på motstående. Däremellan gröna ytor och stenbelagda gång och cykelbanor. Här finns öäven offentliga toaletter med tvättmöjligheter.


Trots vad mannen sa så bestämmer jag mig för att tälta på andra sidan bäcken som har ett stort område av gröna och bruna ytor och med träd., Bkaom mig en gigantiskt rakskuren bergssida som på nått sätt föröker tala om fgöpr mig vilken magik, kraft och styrka det finns i berget.


Efter uppsättning och mat så går jag den km som det är intill Free Zon området och nu ser jag vad mannen menar.


På massvis av platser och givetvis i de takade kabinerna så sitter folk på filtar och äter eller i små tält. Jag har givetvis kunnat sätta upp mit tält jag också men den plats jag valt får duga.


Innan jag drar mot mitt tält köper jag en flaska vatten och kaffe vid ett av många gatustånd och jag får inte sitta och dricka kaffe i fred mer än 30 sekunder innan fyra fem män ställer sig omkring mig och vill nyfiket veta vem jag är. Google översättningsprogrammet använder de flitigt


Efter cirka tjugo minuter går jag tillbaka till min tältplats och somnar fort efter några kapitel i ljudboken av Ander de la Motta





22/6-17 30 km hitom Marand, Iran
Iran nästa och camping i den fria zonen

22/6


Vaknar denna morgon av att allt är tyst, fast det har det inte varit under natten. Åska, blåst och regn har avlöst varandra och jag hade planerat att det får bli sovmorgon eller att ta degt lugnt med värsta ovädret lagt sig. När jag tittar ut är himlen delvis blå och tältet helt torrt på utsidan.


Det är aldrig roligt att ta ner ett blött tält så mina mungipor drog uppåt. Äter lite frukost och sen ett stopp vid parkens allmänna toalett och hygien facilitet för lite hygien och toabesök.


Första 50 km lättcyklat och vid ett cementgjuteri svänger jag in för lite vattenpåfyllning. En av de anställda pekar på en stor rund liggande plasttunna innanför staketet och jag går dit och vrider på kranen och kallt vatten börjar sakta rinna ner i mina flaskor.


Jag bli inte ensam länge för snart har jag sex sju stycken omkring mig med frågor och kamerabildtagningar.


Mycket skratt och glädje blir det och innan jag skall cykla iväg kommer en stor kille i vit skjorta, stort svart skägg med gråa inslag och ett leende som slår det mesta och säger nått med sitt kroppsspråk att jag vill också vara med och slår armarna kring mig och säger…



Jag känner lite skämtsamt på hans skägg och skrattar, de andra hakar på och säger i kör DAESH och gör en snittande rörelse över halsarna och skrattar.


Sen iväg i värmen och med nyfyllda vattenflaskor, och med glädje i mitt sinne. Senare på eftermiddagen letar Jag efter nån plats att proviantera men efter vägen är et mestadels tomt med affärer eller bensinmackar då jag svänger ner höger mot ett litet samhälle där jag förmodar att nån sorts matbutik måste de nog ha och jag ser nåt på en liten tvärgata i det lilla samhället som skulle kunna svara mot mina behov.


Alldeles innan stannar en vit bil med en ung chaufför och han frågar vad jag letar efter



Han pekar bakåt precis dit jag var på väg och innan jag har parkerat cykeln har han också anslutet till affären. Butiken är liten men har nog det mesta och jag hittar min Yoghurt i kyldisken och en flaska Coca Cola. Ber också om bröd och pekar på några påsar tunnbrödsliknade som ligger i ett hörn men försöker säga att jag vill bara ha en tredjedel då jag bara ha en cykel som inte tillåter alltför mycket packning. Köper också en förpackning kakor.


När jag skall betala säger killen rån den vita bilen på dålig med ändå förståelig engelska….



Innan vi skiljs går vi ut för lite selfi och han vill ha min e-postadress och mitt instagramkonto vilket han också får.


Jag bockar och bugar över han generositet innan jag cyklar iväg i sällskap av hans guidning mot stora vägen.


Där framme tackar han mig för mitt besök men jag vill med mitt kroppsspråk säga att et är jag som skall tacka.


Han ger mig en kram och en puss på höger kind innan jag cyklar iväg med ännu ett leende i mitt sinne.


Vid 19 tiden på kvällen ser jag att nu är det dags för camping och det fort, för bakom mig har vinden tagit i så att sanden ryker och jag vill absolut ha upp tältet innan värsta sandstormen kommer.


Att hitta en plats för skydd mot vinden är i det närmaste hopplöst då det inte finns några träd eller buskar som skydd.


Mellan två stora kullar ser jag en plats som skulle kunna ge lite lä så jag svänger in och bland lite större stenar får jag så småningom upp tältet. Vid en av öppningarna lägger jag ihopsamlat växtmaterial och ett gammal plastskynke och några stenar över för att hindra sanden att dra in.


Sen lite förberedelser inuti tältet då jag hör en röst som ropar…



Funderar vad det nu kan vara och svarar…



De frågar om det är OK att campa bredvid mig



Sen blir det matlagning, kyckling bitar i sås och nudlar, bröd och Coca Cola, lite smal talk och sen ljudboken innan jag somnar


I morgon mot Tabris

23/6-17 El Goli, Iran
Varmt, tunga backar ocg El Goli camping

23/6


Det har även i natt regnat men nu klockan halv sju är allt borta oh det blir soligt som bara den idag förmodar jag


Vi gör alla sällskap mot i första hand Marand där vi handlar och får lite tips av en ung cyklist om en bra camping i Tabris, El Goli där det finns både tillgång till varmt vatten, dusch och WiFi.


Mrdan vi pratar för den unga killen kan lite engelska kommer en lite äldre kille i tajta träningskläder och joggingskor och ansluter till vårt samtal. Han är visst nån regionalt maraton champ och när vi sen skall dra mot Tabris hänger han med oss och kilen men cykeln mot en tullstation 15 km bort.


Maraton killen är en hejare på att springa och i de tuffa uppförsbackarna mot tullstationen hänger jag inte med honom.


Under den tiden får jag reda på att både maraton killen och han på cykeln allra helst vill lämna Iran på grund av deras religion. De är inte muslimer. Den yngre killen frågar flera gånger hur svårt det är att få uppehållstillstånd i Sverige och jag svarar det jag vet att det i te är lätt just nu.


Vi gör sen ett stopp för lite lunch ute i det fria av den mat vi handlade i Marand.


Holländarna skall innan campingen till Tabris flygplats då det hört att där kan man ta ut pengar som sedan kan växlas till Iranska Rial. Fast det blev inte så, den möjligheten fanns ej.


Vi fortsätter sen in mot stan för att leta upp El Goli och får hjälp av en cyklist som genom stan bland gator, rondeller och diaboliska bakar och efter drygt 20 km har guidad oss ända fram till campingparken.


Det är ett stort område som verkar väldigt populärt för massor av folk strövare omkring blad fikaplatser, grillstånd och några har hopat på små djurliknande båtar som finns i den konstgjorda sjön


Vi får en tältplats på etage tre som vi kan dela och efter uppsättning ner till en varm dush och ombyte innan kvällsmat.


Tar sedan en runda i området och laddar också mina mobiler och dator i receptionen samtidigt som jag surfar runt lite.


Somnar vid 23-tiden


Distans: 131 km
Medelhastighet: 20,7 km/h
Maxhastighet:
Färdtid: 6,22 t/m.


24/6-17 Tabris, Iran
Vänliga Iranier och löfte om sovplats i Teheran


24/6



Holländarna drar vid halv åtta tiden im mot Tabris centrfum då det fått nys om nån bank för transferering och jag sitter nere i receptionen med Dator innan jag drar österut.



Vädret är egentligen för varmt för att cykla och även backarna första 10 km är mer än vettigt. Första 10 km är uppför och motvind och jag sliter som en dåre.



Några timmar senare kommer holländarna i kapp mig men de fortsätter efter ett hejande. En mil senare träffas vi igen vid en vägkrog.



Efter lite kaffe och en sorts bulle med saffran drar jag vidare utan dem. Backarna avlöser varandra, den ena efter den andra. Den längsta är 8 km och sliter nått enormt i värmen.



Efter cirka 20 km stannar jag på toppen av den värsta av stigningarna för at pusta ut och dricka vatten och ser mina holländare komma bakom.



Får reda på att en av dem känner en Iranier i Tyskland som de kan för över pengar till och han i sin tur göra en överföring till en kompis han har i Teheran och Han Kan då ta ut via sitt bankkort.



Omständligt, jaa, men bättre brödlös än rådlös som min mor alltid sa. Sen skiljs vi åt



Först stannar jag vi en av många små billiga krogar efter vägen för vattenpåfyllning och blir bjuden på te och CocaCola


Efter denna paus vidare och några km senare blir jag omkörd av en svart Hundai som stannar framför mig och en man kliver ut och hälsar mig välkommen till Iran samtidigt överräcker en plastförpackning kakor, dadlar och annat sött.



Han pratar bra engelska då han jobbar på Teherans internationella flygplats som nån tjänsteman.

















Han erbjuder mig sovplats och hjälp när jag kommer till Teheran och överlämnar ett visitkort med all text på Iranska men han fyller i telefonnummer och e-postadress.



Innan han, hans dotter, syster, far och mor som också finns i bilen åker iväg så säger han att han utgår ifrån att jag hör av mig när jag är i huvudstaden.



På nytt blir jag bevisad om den Iranska gästfriheten.



Efter ytterligare 40 km stannar jag till efter vägen vid en vägbank och tar av upp mot en åker via en smal stig och slår upp tältet med utsikt ner mot dalen jag nyss varit i och backen där långtradarna sliter och dånar uppför.



Solnedgången över bergen i fjärran är fantastisk. Efter en sen middag somnar jag som vanligt efter nått eller några kapitel i Anders de la Mottas ljudbok, ”Slutet på sommaren”






25/6-17 En äppellund 45 km från Zajdan, Iran
Värmen gör mig snart tokig men äppellunden skön

25/6


Ännu en varm morgon men inte lika som igår fast det räcker gått och väl ändå för starten är uppför i fem km.


Tar det lugnt resten av dagen, stoppar för vattenpåfyllning och kaffedrickande när det behövs och vid ett av många rastplatser som består av en liten byggnad med tre väggar, tak av gräs och växtmaterial, en fontänliknande vattenhållare stannar jag till för att blöta ner keps, mig själv och tröjan. Frågar efter nescafé och blir serverad av familjens ena barn


Betalningen slipper jag även denna gång då han är glad över mitt besök. Mera Iransk gästfrihet, det är bara att buga.


När GPSén visare 132 km stannar jag till vd en äppelodling som ligger precis vid vägen och kan erbjuda mig nödvändig skugga och svalka.


Helt perfekt, lite insyn och rent omkring mig. Äter nudlar och tonfisk i olja !!!!. Får svälja förtreten då jag trodde konserven innehöll nått köttliknande. Äter ju inte tonfisk på grund av hur den fiskas och metoden gör att även delfiner följer med näten och druknar!!!


Får se upp bättre nästa gång vid proviantering.


Somnar efter maten nån trekvart av ren trötthet, inte så mycket fysiskt utan mera för att solen tar på krafterna. Vaknar halv tio och går ut för behov och tandborstning och sen några kapitel i ”Slutet på sommaren” som bara blir bättre och bättre.



Distans: 132 km
Medelhastighet: 18 km/h
Maxhastighet:
Färdtid: 7,20 t/m.


I morgon mot Zanjan och här blir det nog en hotellvistelse, känner behov av detta.

26/6-17 Holtell Park i Zajdan, Iran
Leo ger med sig och hotell i Zajdan

26/6


Sol och trafik ljuden väcker mig i förtid så jag somnar om. Sen iväg men kommer bara 200 meter innan Leo, det filippinska däcket jag köpte i Samsun för 25 TL på nytt släpper ut luften. En tunn, knappt millimeter tjock tråd och nålliknade metall är orsaken. Bara att ta av väskor och vända på ekipaget för att byta slang.


Sen iväg och knappt 45 km och vid tolv tiden på väg in mot Zanjans centrum. Första försöket negativt men får tips om Park Hotell någon halv annan km bort.


Nästan mitt i stan vid en fontän kliver jag in i en stor hotellreception som inger kvalitet. Rummet kostar 1900000 Rial och frukost ingår.


Ligger på tredje våningen och jag får hjälp att bära upp en del packning och låsa in cykeln i hotellets garage som ligger runt hörnet.


Dusch, ombyte och sen en lunch med soppa, grönsaker och bröd. Inget nattliv bara slappa, lite skrivande och surfande så länge WiFi vill fungera.



Distans: 44,7 km
Medelhastighet: 16 km/h
Max hastighet:
Färdtid: 2,45 t/m.


I morgon vidare mot Tehran som nog ligger två och en halv dag bort


Vi hörs


Ha det bra för det har jag trots backar, punkteringar och den evinnerligt intensiva solen


// P-G

27/6-17 Khorramdarren , Iran
Fixa växlar och nytt stöd

27/6


Idag vaknar jag tidigt, redan klockan sex är jag uppe. Frukosten serveras klockan 07.00 så jag hinner med lite surfande innan. Fast från rummet ärt uppkopplingen slö för att inte säga nästan död. Kopplar ner stup i ett. Längst upp i korridoren alldeles intill hissen så finns ett bönerum av nåt slag och där fungerar det bättre så dit beger jag mig.


Efter frukost så ber jag receptionisten om att få låta väskorna vara kvar medan jag letar upp de cykelverkstäder jag googlat fram och det är OK


De två första där kan man för övrigt ingen engelska och verkar endast sälja cyklar och tillbehör men den tredje har då en mekaniker som verkar veta vad han gör.


Han fixar växlarna, justerar balansen på bakhjulet, fixar större hål i bakhjulsfälgen för att mina slangar med större ventil skall passa. Anledningen är att då kan jag använda bensinmackarnas pumpar och då fungerar också min flaska med lagningsskum.


’Medan jag väntar dyker en äldre engelsk lärare upp och berättar om sin bror som arbetar på ett universitet i Stockholm och erbjuder också att visa mig runt bland sevärdheter i Zanjan och vi kommer överens om att han hämtar mig klockan 13 utanför hotellet.


Han dök ej upp så jag drog mot Teheran 20 minuter före två.


Vägen mot Teheran är platt, inte en backe, vädret mer än soligt och motvind. Stannar redan efter 16 km och in på ett långtradarfix för kaffe men de har bara Te. Så jag beställer in det istället.


Ägaren sätter sig vid bordet och vi pratar lite om min resa och vad jag tycker om Iran. Betalningen för teet stod ägaren för.


Sen vidare i blåslampsvärmen och det sliter i huvudet med så mycket värme att vid den första rastplats med där de har de har en rund bassäng som de via ett stort plaströr pumpar i vatten.


Runt omkring sitter flera iranska familjer på filtar och äter, det är för övrig ganska typiskt att Iranier sitter vid vägkanten i skuggan och har med sig fika och mat.


Det första jag gör är att blöta ner HumanResurs kepsen, sen tröjan och sen stoppar jag huvudet direkt under plaströret.


Gudomligt skön känsla.

Just innan jag cyklar iväg så stannar en av familjerna som också är på väg mig och frågar om jag gillar ÖL!!!


Han sträcker ut en röd Tuborg 7,2% och jag får det som är kvar, kanske en tredje del.


Jag frågar vad han köpt härligheten men f


Gudomligt gott


När jag på nytt är på väg och står vid cykeln som är uppställd mot ett staket kommer en liten flicka fram och ger mig en bit bröd med nått syrligt på.


Efter denna gest kommer en ung kvinna, hennes man och barn fram och frågar om jag vill ha te och ett grillspett kyckling.


Det är bara att buga djupt och tacka för iraniernas otroligt generösa behandling av mig. Detta händer faktiskt lite då och då.


Jag fortsätter mitt stånkande i värmen och när klockan börjar närma sig 18 så blir det lite drägligare och motvinden är inte lika jobbig heller och nu cyklar jag också igenom lite större och modernare städer, Saeen Qalen, Hidaj, och strax utanför Khorramdarren efter cirka 105 km idag vikare jag er mot en fruktodling och slår läger på en öde och torr åker som i ena änden är omgiven av tre höga murar.


Distans: 102 km
Medelhastighet: 18,3 km/h
Max hastighet:
Färdtid: 9,07 t/m.


28/6-17 Estehban , Iran
Mera välvilliga iranier

28/6


Idag har jag också lättcyklat, om man menar avsaknaden av backar och stigningar. Jag har medvind, ganska bra faktiskt fram till 10 sen avtar den och värmen ökar i samma takt.


Första stoppet idag bli i Qazvin vid en storts rastplats, parkområde med gröna gräsmattor och takade runda sittplatskabiner. Givetvis finns också här en magnifik moské.


Jag tar fram väskorna med mat och campingkök och gör en liten lätt lunch av bröd, smör, honung, nån sorts köttkonserv, cola och tre koppar kaffe.


Sen vidare och jag har tänkt att cykla så pass lång idag att det inte är mer än 90 km till Teheran i morgon


Flera gånger efter vägen blir jag stoppad av bilister som vill ge mig vatten, frukt och bröd. Nyfikna är det minsta de är och generösa. På nytt blir jag överväldigad av iraniernas välvillighet.


Vägen är fortfarande platt men motvinden och värmen gör allt för att slita ut mig. Landskapet är fortfarande stora slätter med bergen på var sida men inte lika magnifika som i Turkiet.


Det blir en del stopp för vattenpåfyllning och vila och cirka 13 km hitom Estahban stannar jag till vid en sorts servicestation där det finns tankmöjligheter, matställe, en liten affär, och WC.


I herrarnas som ser relativt fräsch ut vilket många gånger inte är fallet och här finns också en en stor tvättränna med fyra fem kranar kallt och varmt vatten.


Jag tvättar av mig rejält, hämtar mina grå shorts, borste och skurar dem rena. Gör likadant med sockarna, skorna och sulorna. Nu känns allt fräschare.


När jag tillslut kommer in till Estehban så är det första jag ser en sorts recycling av gummidäck, de eldar upp allt och ett stort moln av svart tjock rök står som en pelare rakt upp i skyn.


Vid utfarten stannar jag till för kaffe och en skål glass med tre olika sorter. Samma visa här, de vill veta vem jag är, vart jag skall o.s.v.


Sen ut ur stan och hinner knappt trampa iväg förrän en familj i en vit bil stoppar mig och överlämnar ett fat med plommon och körsbär.


Sen trampar jag vidare innan och hinner inter långt innan nästa bil stannar och en ung kvinna och en iransk skådespelare som ger mig mera frukt och skådespelarna vill ju också ta en Selfi. Vad säger man?


Fem km senare ytterligare en bilist som vill gem mig en påse med äpplen, bara så där.


Strax efter en moské med guldfärgad kupol korsar jag vägarna och cyklar ner efter en grusväg som leder ner mot nån sorts sjö. Det är för långt ner så jag stannar vid en gammal och öde stenbyggnad och slår upp mitt tält på den steniga och torra ängen eller vad man skall kalla den.


Efter middag som består av bröd, makaroner och kycklinggryta, kaffe, kakor och så en liiiiiten Wirre så börjar jag lyssna till en ny ljudbok, Sankte Per av Björn Hellberg


Distans: 140,1 km
Medelhastighet: 21,8 km/h
Max hastighet:
Färdtid: 6,29 t/m.


I morgon Teheran och enligt Maps.Me så är det 89 km kvar.


29/6-17 Tehran, Iran
Teheran nästa

29/6


Vaknar tidigt, kanske runt 05 snåret att flera hundar skäller och vistas runt mitt tält. Jag kikar ut genom ett vädringsfönster och ser en av dem stå vid min cykel och skälla som bara den


En timme senare drygt kliver jag upp och förbereder dagens cyklelrutt till 8 miljoners staden Teheran. En sak jag har i huvudet är att om det är lika livlig trafik som i Istanbul så tar jag nog tåg eller buss från nån närbelägen stad innan. Istanbul cyklingen gör jag ej om.


Klockan är strax efter sju då jag sitter på cykeln och medvinden som jag hade i går är som borta men jag har haft värre motvind än så här.


Fortfarande lika platt och vid utkanten av Karaj så stannar jag och köper mig en påse nescafe, en flaska iskallt vatten och en munk. Vatten till nescafét finns i en stor tekkanna som står ute vid affärfen.


Sätter mig vid nån sorts sittplats och till vänster om mig halvligger förmodligen ägarinnas man på en bädd av filt eller pläd och äter karameller.


Priset för kalaset blev 30000 Rial eller cirka 8 kr.


Upp på cykeln och iväg och några km senare får vägens omgivning mig att tänka på Tyskland, den omges på båda sidor av bokskog och den ger en skön skugga nån km.


Jag fortsätter mitt trampande i värmen och vattenflaskorna får jag fylla på hela tiden. En liten skåpbil kör om mig strax innan ett större samhälle och en yngre kille kliver ur och frågar…



Killen åker sen iväg och ja fortsätter till nästa bensinmack för att utföra en del behov. Herrarnas toalett är så skitig att jag går in på damernas och den är knappast så mycket bättre men får duga.


Efter ytterligare några km hitom Garmidareh så blir jag omkörd av en vit japansk bil. Varnings-blinkers på slagna och en stor man kliver ut och har ett leende som kan få vem som helst glad.


Jag har någonstans i mitt minne en bild av honom att jag sett han förr och han vet att vi setts förut.



Vi träffades i Tabris och han heter Yusuf och är Research and Development Manager för ett telekomföretag.



säger han med sitt stora leende och ber hans son ta ett foto av oss.


Iranierna måste tycka att turister på cykel är nått alldeles extra för de tutar, vinkar, kör upp bredvid en och via ett öppet passagerarfönster frågar hur man mår.


Resten av vägen in mot Teheran är förutom värmen relativt enkel att cykla.


Trafiken och intensiteten jämfört med Istanbul är som att paddla i Nämnforsen jämte Moälven vid slussen i Sund


Jag kommer in i Tehran och det första jag ser är den stora mobile, utställning, mäss , tv och restaurang tornet, Milad tower (Borj-e-Milad, födelsetornet) som är Irans högsta byggnad och det femte högsta tornet i världen, 435 m


Sen kommer nästa magnifika landmärke, Azaditornet (Shahyad) som byggdes 1971 i samband med 2500-årsjubileet av det persiska riket.


Känns mäktigt att få cykla runt detta på min väg mot centrum.


Det första jag gör är att leta upp en butik som säljer SIM kort och får hjälp av en engelsk kunnig och givetvis mobilkunning kille i svart skägg som också verkar seriös.


Han fixar detta inom en halvtimme och jag provringer till Kenth och han ringer upp mig sen för att kolla att det fungerar båda vägarna.


-It works


Säger jag till killen i en lilla butiken och jag får plastkortet som SIM kortet varit fäst vid för där finns alla data.


Sen letar jag upp en restaurang som jag först trodde var kinesisk men det är en restaurang som förvisso serverar mat men även tillhanda håller vattenpipor.


Borden är soffor som man sitter upp vid och givetvis tar man av sig skorna. Innan maten serveras läggs en plastduk på soffan och jag sätter mig med ryggen mot väggen och börjar äta.


Runt omkring mig sitter folk och äter och många av dem röker i sina vattenpipor,Shisha


Efter maten letar jag upp tunnelbanan, Metro så jag hittar den i morgon då jag skall ta mig ut mot Turkmeni-stanska ambassaden.


Nere i gångarna är Trumph på väggarna och det är inga snälla nidbilder de visar, ganska skojiga faktiskt


Sen ringer jag till Aref, den man som lovade att hysa in mig in hos honom när jag kommer till Tehran. Får tag i honom men tyvärr så är han ej i stan men säger åt mig at ringa i morgon vilken tid som helst och han ser framemot att ha mig som gäst.


Letar sen upp ett hotell för 1.500 000 rial som heter Riaz. Helt OK och i entrén luktar det både rent och gott. Killen i receptionen är dessutom trevlig och kan engelska. Får rum 302 och hjälp av bära upp allt bagage.


Distans: 87,6 km Medelhastighet: 16,8 km/h Max hastighet: Färdtid: 5,18 t/m.

30/6-17 Teheran, Iran
En trippel trubbel i Tehran

30/6- 4/7


Trubbel med kontanter, Visum och banköverföringar


På grund av kontantuttags besvär i Iran måste jag ta bussen till Istanbul för att göra överföringar. I Iran fungerar inga internationella kreditkort på grund av utländska sanktioner.


Det är en resa på cirka 36-37 timmar och bussen avgår från Western Terminal 10:00 enligt biljetten men det blir nästan två timmars försening och jag blir dessutom tvungen att byta buss då jag fått fel instruktioner från busschauffören.


Busen är full så när som på enstaka stol och det blir många kiss och rökpaus stopp men även för mat och kaffe.


Bussen är relativt rymlig så jag får några timmars sömn om än ytliga och ej ryggvänlig men ändå lite vila för kroppen.


I Burgulak, gränsen mot Turkiet en två timmars väntan, bussen skall igenom och genomsökas, passkontroll o.s.v.


Efter drygt 37 timmar stannar bussen alldeles utanför en Iransk resebyrå i centrala Istanbul och klockan är fyra på morgonen.


Tar in på ett hotell bara 100 meter från resebyrån och får sova till kvart över 8 då jag går ner till ett väldigt välförsett frukostbord.


Sen till resebyrån och köper en returbiljett till Tehran. Busen avgår precis utanför kl. 11.30 så jag hinner tillbaka till hotellet för mera kaffe i restaurangen.


Strax efter 11.30 åker vi iväg med en buss som har lite högre standard och klientelet verkar också vara mera välutbildat och ha lite högre status.


Resan går bra och den passagerare som sitter mittemot mig är en riktigt rolig typ. När de unga gardet längre fram i bussen spelar lie rytmisk Iransk pop så börjar han dansa och sjunga i bussen och fler hakar på. Bra stämning vill jag lova blir fet av detta.


Vid nästa morgons förmiddag, runt 10 är vi tillbaka i Burgulak och första kontrollen den Turkiska inga problem men när jag står i kön för att ta mig in i Iran blir jag kallad till ett kontor med stor fönster och en text som talar att här får man hjälp som turist och de är engelsk språkig


En ung vacker kvinna, kanske 30, 32 år i snygg dress och matchande sjal över huvudet förklarare helt sonika att mitt Visum inte gäller längre och hjon säger…



I mitt Visum syår det en liten rad om just ONCE vilket betyder bara en passgenomgång och detta är den andra.


Kvinna förklara på engelska att jag måste…


Bus to nearest airport and flight to Tehran for searching Visa at the Airport och forsätter



Jag försöker förklara varför jag måste gå tillbaka till Istanbul och sen åter och hon förstår problemet men säger bara att våra regler och politiker har bestämt detta


Det blir att bita ihop och gå ut genom passkontrollen ocvh genom den Turkiska igen och sen ta första bästa lediga ”VANbuss il närmaste flygplast som ligger 70 km bort. Biljetten köper jag i Douganbyzit och den innehåller ett anslutningsflyg från Istanbul till Tehran.


Planet avgår cirka 15.00 och väntas till Istanbul kring 17 och anslutningsflyget till Tehran skall avgå 19:15 så det finns tid.


Allt fungerar som det ska och det Turkiska planet ha bra service, rymliga platser en TV vid varje sittplats.


Maten serveras inom en halvtimme och den äter jag medan jag ser på en gammal Die Hard rulle på TV´n


Landningen på Tehrans flygplats utan problem och innan passkontrollen blir jag anvisad av en flygplatstjänsteman att besöka VISA disken för ny ansökan.


Framför den står en man i grått kortklipp hår bakom några rep och ropar ut namnen till de som ansökt om nytt eller nya Visum.


Jag lämnar fram mitt pass och blir uppmanad at fylla i en ansökan och betala 75€ i kassan intill vilket jag också gör. Fyller sen i fyra fem rader i formuläret och tjugo minuter senare har jag ett nytt Visa, Just Once som räcker till mitten av september.


Nu går passkontrollen bra och jag leta sen upp ett växlingskontor och växlar in till Iranska Rial


När detta är avklarat ställer jag mig i kön för att fylla på mitt Iranska Pre Paid SIM kort och det fungerar. Har också 2 GB surf som gäller i en vecka oavsett och jag förbrukat mängden eller ej.


Sen gäller det att hitta till ett hotell för i natt. En ung kille letar sig fram till mig och frågar om jag är intresserad av en natt i ett Hostel.


Har i princip inga andra möjligheter så jag tackar JA och han fixar en privat taxi skjuts intill hostelét som är litet, halvdant men vad gör man.n Frukost ingår i priset


Vaknar nästa morgon trött som bara den och när klockan är strax före nio sätter jag mig i Hosteléts s.k. trädgård för frukost som är av den minst sagt enklare varianten.


Efter frukost tar jag mig in till centrala Tehran via tunnelbanan och fyra stationer inklusive ett byte är jag framme vid ett stort torg som jag känner igen.


Vandrar lite runt, besöker på nytt den mobilaffär som jag köpte SIM kortet första gången jag kom till Tehran och ber om hjälp varför jag inte kan ringa Bernd. Han förklara, eller säger sig tro att det har att göra med Turkiska mobiloperatören.


Sen letar jag upp en café alldeles intill och som ligger lite lugnt till, utsikt från anda våningen och de har WiFi.


Google Maps och ser hur jag skall hitta till Aref där jag har cykeln och all packning. Ser att det är långt och ingen spårvagn eller tunnelbana så det blir på nytt en privat taxi.


25 minuter senare kör den äldre och smale taxiföraren runt Olympic Square rondellen och jag känner igen pizzabaren Rayhane.


Fast först går jag in på restaurangen intill som serverar både kaffe och mat. Det är en riktigt mysig restaurang med en vattenfontän i mitten och en vattenkanal rakt igenom restaurangen och mellan borden.


Äter lite kyckling och ris och blir bjuden på ett stort glas Dougk som liknar Ayran men är syrligare och en aning kolsyrad och smakar väldigt gott


Under tiden ja äter lite surf med mobilen och surfplattan och sen går jag intill Rayhane baren och blir väldigt välkommande bemött. CocaColan jag ber om slipper jag betala.


Araf hade jag tidigare på förmiddagen ringt och vi hade bestämt att träffas jus vid denna restaurang klockan 17 men jag tror att Araf fått förhinder för klockan blir snart slagen halv sju.


Då ringer Araf och ber om ursäkt, nått problem på jobbet, ber mig komma upp och det är ju inga problem för jag vet vart han bor och det är bara nån km bort


När jag börjat gå kommer en av de anställda på Rayhane och ger mig skjuts på hans motorcykel eller vespa upp till Araf.


Araf tar emot mig tillsammans med hans syster som är väldigt vacker och vi snackar lite om vad som hänt innan vi går ner till hans garage och tar fram cykel och packning.


Araf säger att han måste åka iväg 600 km söderut varför han på nytt ej kan ordna sovplats åt mig men ber mig höra av mig sent lördag eller tidigt söndag.


Vi tar farväl och jag får trots mina protester ej betala Araf för han utlägg om 2500000 Rial.



Sen iväg och har inte tänkt cykla långt för förra gången jag var här hade jag ju sett parken där alla satt och umgicks, grillade och åt så den parken får bli min campingplats i natt


Efter en snabb koll i mobilen ser jag at jag fått e-post från den Uzbekiska researrangören och en tjej som heter Aliya och i mejlet en länk till en betalsajt, Payoneer dit jag skall transferera 80$ plus cirka 3% i nån s.k fee, totalt 82,47$


Fast det gör jag i morgon tänker jag utan at då veta vilka problem som kommer att dyka upp på grund av den Iranska Internet myndighetens webbsajt blockeringar


Mer om detta i morgon


Vi hörs mer från Tehran


// P-G

7/7-17 Tehran, Iran
Camping i Tehran och bankstrul

Idag cyklar jag efter stora vägen in mot Tehran och tar sikte mot Tehrans ”Landmark” nr 1, det 435 m och det sjätte högsta tele & tv tornet i världen, Milad Tower


Jag löser min elektroniska biljett och beger mig upp i tornet. Entrén ärt stor och oktagonformad. Fyra hissar finns att använda om man skall upp mot det stora masthuvudet där restauranger, utställningar och mera finns att tillgå.


Tornet är väldigt tjusigt inrett och från och med fjärde sektion får man en guidad information av en engelskspråkig ung tjej som är klädd i en vackert blå dess med sjal.


Efter en genomgång åker vi hiss ytterligare uppåt och stannar för att se utsikten och här finns också en utställning om kända Iranska, poeter, predikanter och politiker och alla är tillverkade i naturtroget material, liknar och känns som silikon.


Guiden berättar först persika och sen till mig på engelska. Högsta punkten jag är på är drygt 300 meter och Tehran härifrån är magnifik och jag får lite darr när jag ser vart jag skall cykla sen in mot Tehran


Den blir enklare än jag trott och efter några timmars cykling är jag inne i en helt annan del av Tehran än jag statade från.


I mina tankar under cykelturen har jag bestämt att tältplatsen ikväll blir omkring Darband området men jag vet också att det blir jobbigt att ta sig upp dit. Fyra km bara uppför och lutningen gör att det blir att styra cykeln.


När jag kommit in till den del av Teheran som ligger nedanför Darband området så stannar jag vid en stor bank fgötr att fråga efter ett visst torg som jag har som riktpunkt.


Utanförbanken finns en stotr vaktkur och jag parkerar cykeln utanför och blir genast vänligt bemött av några storvuxna vakter.


Förklarar så gott det går vad jag vill och så småningom kommer ytterligare en storvuxen vakt och frågar om lunch.


Blir lite fundersam men han frågarv om jag vill ha luch och bsträcker över en oöppnad aluminiumform med ris och kött amt en bägare av en dryck som heter Dougk. och så npekar han på sin stol som stgår framför en TV monitor.


Jag vtackarf till slut för erbjudandet och äter med stor aptit upp all mat och den var jäkligt god.


Torget somjag frågade efter fins längre upp och de visar med hjälp av Goole Maps hur jag skall cykla.


Dessa Iranier är då väldigt vänliga.


Efter jag kommit tillbaka med flyget från Istanbul så är min midjeväska full med miljoner av Rial och nu är det problemet löst, men snart kommer nästa som får mig att må illa moch bli stressad


Den Uzberkista researrangören som skall tillhandahålla mitt LOI, Letter of Inventation för att jag skall få ett Visum till Uzbekistan skickar mig e-post och en länk till en betalsajt Payoneer, likt Paypal och nu börjar problemet.


Den Iranska Inrernetmyndigheten blockerar sajet så jag kommer inte vidare. För att lösa detta laddar jag hem en VPN tunnel, Psiphon som gör att min internetadress hålls dold och då kommer jag vidare.


Allt fungerar tills jag skall göra transfereringen från Swedbank, då strular det med mitt BANK ID. Det ser ut som om transfereringen går igenom men jag får e-post både från Aliya och Payoneer att betalningen blivit rejected.


Aliya tror att det är Swedbank som är problemet men efter fler försök att tinga telefonbanken visar det att inga överföringar har överhuvudtaget försökts att göras. Det är alltså så att Psiphon och deras proxy som inte pratar bra ihop.


Tillslu efter 10!! Försök lyckas jag via Psiphon egen webbläsare komma förbi spärren och få igenom betalningen.


Kort därefter två e-postmeddelande, ett från Aliya och det andra från Payonere att ”the payment has been approved


Aliya skrfiver att hon påbörjar LOIét på en gång. Fram till jag får mitt Visum, 3-5 dagar får jag leta upp tältplatser i Tehran så gott det går.


Första natten efter jag har lämnat Aref blir uppe i Darband området och vid ern pasageväg fört de som skall bestiga Darband berget.


Detta jag reda på tidigt på morgonen för damtalen och höga röster på olika språk väcker mig tidigt.


Cyklar sen cirka 4 km utför och ner mot centrala delar av Tehran och mestadels rör mig omkring eller bara Walk About.


Dagen går ganska fort och jag har hittat en stor flott galleria där de har WiFi i hela byggnaden om än lååååååångsamt.


Kvällens camping hittar jag med hjälp av Google Maps och letar efter stora gröna områden. Det är bara det att de ligger högt upp så jag får mestadels styra cykeln km efter km uppför och tillslut hittar jag en plats som fungera som nån sorts park. Den är i två etager och bänkar med papperskorgar finns utsatta. Marken är klädd med stenplattor och mellan de olika bänkarna finns ett antal små, större träd och buskar.


Jag styr cykeln till etage två och längst in en kilformad yta av hårdpackad jord, en några träd amt en mur på båda sidorna.


Jag ockuperar den enda bänk som finns och framför den en cirka 35 cm hög mur som får bli mitt matbord.


Det kommer folk och sätter sig nere på etage ett och ingen ser ut att bry sig om mig. Vid 21 tiden har jag efter middag krupit ner i min sovsäck och somnat ganska fort


Vi hörs i morgon Lördag

8/7-17 Teheran, Iran
Tre ambassad besök

Lördag 8 Juli


Besök hos tre ambassader


Vaknar tunt halv 8 av att en parkskötare gör sitt jobb med en lång sopkvast i orange. Packar ihop fort och äter min frukost och sen ner mot centrala delar igen och letar efter Svenska, Uzbekistanska och den Turkmenistanska ambassaderna.


Det tar några timmar med hjälp av Google Maps men jag finner dem så nästa gång blir det enklare att bland alla dessa gator som är fyllda av intensiv trafik hitta dem.


När jag står utanför den svenska ambassaden kommer en ung lång svensk tjänsteman och skall in och arbeta tydligen. Han tar tid att prata och jag berättar om min resa och de problem jag haft i Teheran.


Han säger att om det skulle strula med kontanter kan ambassaden hjälpa till genom att jag ger Ambassaden en fullmakt till Swedbank att föra över pengar till deras konto och sedan kan jag få ut dessa genom deras försorg i Teheran. Det känns ju tryggt att veta. Stressen och oron blir ju bra mycket lägre av sådana uppgifter


Resten av dagen samma galleria och mera WiFi uppkopplingar, utnyttjar gallerians fräscha toalett som har tvättställ och en västerländsk toalettstol. >Blir lite tjenis med städarna som husera här nere men även med vakterna som finns lite här och var i gallerian


Vid fem tiden på eftermiddagen samma långa backe upp till campingen jag hade igår, det passade mig bra. Lite avskilt och lugnt område.


Vi hörs i morgon när jag besökt Svenska ambassaden


Ha det bra


// P-G



10/7-17 Teheran och Golestan, Iran
Svenska ambassadbesök och möte med två svenska cyklister


9 & 10/7



Börjar bli less, klättrar lie på väggarna, vill iväg mot nästa gräns men vad gör man då den administrativa kvarnen mal långsamt. Bara att vänta och inse att jag är i ett annat land och har behov av deras regler.



Klockan är strax för nio och jag står utanför ambassaden och redan sitter det folk och väntar på sina konsulära handlingar, de allra flesta vill ha eller skall förnya sina Visumpapper till Sverige.



Ja ringer på den ingång jag skall använda och inte den som avser Visumansökningar och får prata med en engelskspråkig g tjänstekvinna som släpper in mig.



Ytterligare en dörr skall öppnas inifrån innan jag är inne på ambassadområdet och det första jag ser förutom den Svenska och EU fanan är två förmodade iranska tjänstefolk som står ute och röker.



Själva entrén och rummet där man säker och får info är litet och två par sitter redan där.



Får efter en stund prata med en kvinna som jag ser på hennes namnskylt att hon är tredjesekreterare.



Jag ställer några frågor men huvudfrågan är om det på nytt skulle behövas kontant uttag kan då ambassaden ställa upp.



- Jo om du fyller i ett fullmaktsformulär och ger din bank rätt att föra över pengar till vårt konto kan du ha dem inom två bankdagar.



Det lät ju tryggt så jag fyllde i formuläret utifall.



Behöver jag inte pengarna tas de ej från mitt konto heller säger kvinnan bakom disken.



Hon ger mig sitt visitkort med e-post och mobilnummer och jag ser att hot heter Odfin.



Jag ringer när allt är fixat, fast du kan ju också ringa detta nummer oavsett vad det gäller säger hon och ler stort.



Efter besöket som ´tog en timme går jag runt knuten på ambassadbyggnaden och mot Uzbekiska ambassaden.



Hinner knappt fram då en ung kille kommer fram och frågar om jag är svensk



- Yes, I´m svarar jag



- Det är jag också säger han och fortsätter men



- Ser att du besöker Uzbekiska ambassaden, Visum frågor?



- Ja, har ansökt och vill veta lite mer.



- Då är du lite fel säger killen.



-Du skall istället till Uzbekistan konsulatet som ligger bara några hundra mer från här.



- Vi skall också dit säger han nästan i samma mening



- Är det OK om jag hakar på frågar jag lite försynt



- Självklart



Vi går mot svenska ambassaden och där står hans flickvän och vi gör följe upp mot Uzbekiska konsulatet.



De skall också in till Turkemistan och sen mot Uzbekistan säger att det kan vara lite knivigt att få transkitvisum, 50-50 men turistvisum lättare om man anlitar en jeep/bussarrqangör



Det var ju också info som var viktig att höra. Låter att tänkas på. Vi kommer fr4am inom tio minuter och den fråga jag bara vill ställa är



- What does a Visa cost frågar jag



- Were are You from frågar den Uzbekiska kvinnan på ganska bra engelska



- Sweden



- 65$ blir hennes svar..



Sen drar jag ner mot min galleria igen och träffar den gamle städaren nere på plan-4



Lika glad som tidigare och jag pekar på de två kontakter som finns bakom tvättställen under hyllan. Här laddar jag mina två PowerCharger om 15 respektive 20000 mha



-Ok säger han och ler



Jag ger honom lite dricks som han stoppar kvickt ner i sin ficka och nu ler han ännu bredare.



Går sen upp till en restaurang som heter Dolcevita och äter några mackor och kaffe samtidigt som jag kopplar upp och laddar mobilen och surfplattan.



Sitter faktiskt här ända till halv fyra innan ja bestämmer mig för at ta mig uppåt stan igen.



Medan jag var på ´Svenska ambassaden och väntade på tredje sekreteraren och att hon skulle kolla om allt var rätt ifyllt pratar jag lite med en Iransk tjänsteman som kan svenska och får tips om att besöka det Kungliga palatsen som ligger åt mitt håll nån km uppför.



- Det bör du absolut se. Parken är vacker och palatsen ännu vackrare



En timme senare har jag betalat 300 000 Rial för ett besök och går igenom grinden in i ett stort parkliknande område med byggnader och hus lite här och var.



Parken är välskött och det rinner en liten smal betongbyggd kanal genom delar av parken



Det som intresserar mig mest är själva palatset, The Blue Hall. Här bodde Shaen eller Mohammad Reza Pahlav (Konungarnas konung)i och hans fru Farah.



Entrén är magnifik, golvet är av marmor eller någon annan glänsande och välputsad sten. På väggarna hänger tavlor, mattor och annat dyrbart och i taket ett stort öppningsbart jalusi.



Längst in i entrén finns ett stort rum som Shaen hade som sin privata biograf.



Den rymmer säkert femtio, sextio personer och i taket vid dörren hänger små tunna rör ner som skall vad jag tror dämpa störande ljud både in och ut.



Jag går runt i den nedre delen, entré delen och tita på alla möjliga föremål. De flesta alldeles för dyrt bara att tänka på.



På övervåningen som har drygt ett tio tal rum är de flesta sovrum åt Shaen, Farah, deras barn och Shaens/Farah syskon.



Sovrummen är ju nåt alldeles extra. Undrar om han sovde gott när han bodde här eller om mardrömmar om folkets resning störde nattron.?



Innan jag lämnar området går jag in på ett fik som ligger alldeles intill och ligger skönt i skuggan. Beställer kaffe och en stor kaka av sockerkakstyp ocg surfa lite då de har WiFi



Innan utgången en sväng in på Automobilmuseumet där det står tcå svarta RR och på båda sidor om dessa motorcyklar både för vuxna och barn. Fast egentligen verkar det som det mest var för att leka med. Inga Hondor, eller BMW cyklar.



Sen traskar jag vidare med cykel n på min högra sida uppför backen som lutar mellan 6-10% och stananr till några eller trehundra hundra meter från min tältplats och köper lite för kvällsmidagen.



När jag är uppe med cykeln på etage två sitter redan ett ungt par på "min bänk och vid mitt matbord" och är kära.'



Jag ställer cykeln vid trädet alldeles intill och sätter mig på muren hitom bänken och inväntar deras avgång. Fast den dröjer cirka en timma.



Sen går de förälskade vidare och jag kan börja med middag och att sätta upp tältet.



Kvällen är mörk och mer än ljummen. Fåglarna snackar lite här och där, kattor i området jamar eller fräser åt varandra.



Har också fått ett e-postmeddelande från Pablo, han Ni vet som är från Zaragossa Spanien och han vill veta hur det är i Iran och om jag har några tips.



Svarar så gott det går innan jag kryper in i tältet och drar en tredjedel av sovsäcken över mig. Klockan strax efter 21.30 och jag ser på mobilens alarmfunktion att jag får drygt 8 timmars sömn innan jag åter skall vakna.



Somnar som en stock


11/7-17 Nivaranparken, Iran
Klättrar på väggarna


11/6 Klättrar på väggen



Tredje natten på samma campingplats långt uppe i stan. Den fungerar bra, lugnt område och lite avskilt från insyn. Dessutom en bänk och en skapligt hög mur som får duga som mitt mat och arbetsbord.



Tar det ganska lugnt har ingen brådska e-post korgen avseendet Uzbekiskt Visum är tomt.



Klockan tio idag skall jag hämta resten av mina kemtvättade kläder som jag igår förmiddag lämnade in Norin kemtvätt.



När jag är framme strax efter 10 möts jag av en välbekant doft, PerKlorEtylen och jag får mina shorts i en stor plastkasse.



De luktar PKE men är rena och fräscha. Sen traskar jag vidare ner mot min galleria för där finns både gratis WiFi, laddningsmöjligheter och även uttag vid vissa bord.



Innan jag kommer fram ser jag nåt som får ett djurälskade hjärta att nästan brista. Vid trottoaren står en bil och bakom den två plastlådor med varsitt får och alla ben hopknutna.



De bräker och ur deras ögon ser jag ett förtvivlat rop på hjälp. De skall förmodligen snart slaktas.



Detta är givetvis verkligheten men likafullt blir jag känslomässigt berörd intill hjärtar







Fortsätter sen men lite sorg i hjärtat ner mot min galleria









Jag tar först hissen från Ground Floor, GF ner till bottenplan, -1 och sen en ny hiss ner till garage och toalettplan, -4 och in i toalett utrymmet.



Tar fram mina PowerCharger och stoppar in sladdarna i vägguttaget och lägger laddarna uppe på en hylla ovanför.



Den ”gamle städaren” är där och frågar med stort leende…





Innan jag åker upp tillplan tre för kaffe och fika ger jag “den gamle” 200 000 Rial och han ler nu ännu bredare.



Jag tror att det är viktigt att skämma bort vissa personer om man vill ha nått extra



Uppe på plan tre kaffe och en chokladkaka, sätter mig vid ett väggbord och kopplar in datorn och mobilen för laddning.



Sitter här upp till halv fyra på eftermiddagen. Cafét ligger som i skuggan och det ’r någorlunda svat och sen har de stabil WiFi.s













Mannen på vänstra bilden och han till höger på den andra heter Sorha och den som jag kallar ”Den gamle städaren”




Efter fikat ner till plan -4 och mina städarkompisar som alltid är lika glada och givetvis så skall det tas ”selfi” vad annars i Iran.












Efter besöket på Artemis gallerian ut i hetluften och ta sig uppåt stan och min tältplats men innan jag kommer dit tar jag stegen in i Nivaran parken och cafét CafeKarzin. Det ligger i skuggan under alla stora bladrika träd och serverar gott kaffe





Det är ett populärt café för här sitter redan ett tjugotal personnr och utbudet är också av kvalitet.



Sen fortsätter jag uppför en km till innan jag tar plats vid mitt tält och ännu har ingen från resebyrån i Uzbekistan hört av sig om Uzbekistans MFA har godkänt min Visumansökan.



Har jag inte klättrat på vägarna för så börjar jag göra det nu





Vi hörs senare



See Yeah


13/7-17 Teheran, Iran
Visum för UZB godkänd

13/7


Idag torsdag på eftermiddagen får jag et e-postmeddelande från Aliya att min ansökan om Visum för Uzbekistan är godkänd. Det enda som var lite tråkigt är att beskedet kommer på eftermiddagen och då har konsulatet stängt. Det blir att vänta till söndag för då öppnar de igen.


Det blir ytterligare camping i min park några nätter till.

14/7-17 Iran, Iran
Lite information om det Iranska folket


Innan jag startade min cykelresa visste jag sedan föra årets cykeltur i Turkiet (Juli 2016, Ankara-Cappadokia-Antalya-Burdus-Istanbul) att turkarna är nyfikna och vänliga och sen läste jag i Fredika´s blogg , http://thebikeramble.com) att Iranierna är ännu mera generösa och vänliga.


Nu har jag varit här och cyklat i Iran i tre veckor och jag blir påmind flera gånger varje dag om deras vänliga inställning och generositet.


Jag blir stoppad efter vägen och erbjuden hjälp, vatten, läsk, frukt och kakor.


De skall tas ”selfi” i alla möjliga positioner. Jag blir bjuden på mat av banksäkerhetsvakter men det som jag mest kommer ihåg var ARAF.


Honom träffade jag efter vägen och blev erbjuden en ask med frukt och kakor samt att jag fick hans telefonnummer och e-post så att jag kunde höra av mig när jag kom till Teheran.


Det gjorde jag också och Araf som arbetar som kommersiell chef på flygplatsen och bor i en förort till Teheran to mig i sin bil i och köärde runt i Teheran flera timmar innan han tog mig till en restaurang i Dabandområdet som är ett stort berg och området är flitigt besökt


När vi är på väg tillbaka berättar Araf att han fått en sen och oväntat besök av två barn så han kan inte erbjuda sovplats. Istället bokar han in mig på ett hotell, skaffar taxi och betalar alltihopa utan att jag får betala tillbaka, 2.400 000 Rial eller ungefär 600 sek.!!


Vad som än skrivs och sägs om Iran i våra tidningar och TV så glömmer man bort det Iranska folket. Det är alltför sällan man hör nåt positivt om dem. Tycker själv att man får en bild av att de är krigiska vilket inte stämmer.


Vid min tältplats så kom en kväll ett äldre par och frågade bekymrat om jag behövde något.



Sen går manen tillbaka till bilen och hämtar banan och en stor honungsmelon.


Kvällen efter ligger jag i tältet och lyssnar på en ljudbok medan regnet vräker ner. Jag somnar och hör röster utanför som ropar. Öppnar tältet och de frågar om jag behöver något, vatten mat etc.


Detta är vardag för mig i Iran


Fundera lite på vad jag skrivit och tänk till nästa gång Ni hör nyheter från Iran. Det massmedia skriver stämmer inte alltid


زنده باد مردم ایران


Leve det Iranska folket

17/7-17 Teheran, Iran
Mera väntan...

Idag söndag vaknar jag tidigt, skall vara på UZB konsulatet kl., 9 och hämta mitt Visum. Kommer dit nästan först och ställer mig i kö och skriver upp mitt namn på en tavla som sitter på grinden.


Sen två trappor upp och ställer mig utanför dörren och väntar.


En kvinna tar emot mitt pass men säger jag får vänta då strömmen har brutits och inga datorer fungerar.


45 minuter senare har jag mitt pass i handen och Visumet är kopierat in och 90 $ fattigare.


Skyndar mig iväg till d4n turkmenistanska ambassaden som ligger några km bort och lämnar in mina papper inklusive kopia på Visumet från UZB.


Får reda på av en sur och kortfattad tjänsteman som sticker ut sitt huvud genom luckan att jag får vänta i tio dagar innan besked.



Nu blir det problem med mitt UZB istället. Måste begära en utökad förlängning av mitt Visum vilket betyder att jag får vänta till i morgon och det innebär ännu en natt vid min camping park.


Hörs i morgon den 18/7


20/7-17 Semnan, Iran
Ut ur Teheran

Vaknar av ont i armen men annars OK. Dricker kaffe och äter en macka sen iväg mot Semnan som jag hittar riktning mot ganska fort.


Vägen är rak, platt, torr och ökenliknande och värmen mördande. I Mamazand ett stopp för te macka och fetaost.


Småbyarna avlöser varandra och i en av dem Eyanekey stannar jag vid en fontän och beger mig mot några affärer eller butiker och går in i mellan två av dem där jag ser ett tvättställ.


Tar av mig på överkroppen och tvättar mig så gott det går. Tröjan får också en omgång av vattnet och den orangefärgade tvålen.


En ung kille kommer fram och ber mig stiga in i rummet som finns intill och pekar sen på airconditionsaggregatet som hänger i taket.


Kylan som den sprider är mer än ljuvlig. Här inne sitter och ligger fem sex personer, en del av dem röker vattenpipa och de ber mig sätta mig nr på soffan.



Den unga killen bjuder mig på en iskall läsk och sen är kommunikationen igång. Efter cirka 40 minuter tackar jag för mig och drar vidare.



Jag glömde att säga att det blev ett antal Selfies.



Vägen fortfarande platt och ökenliknande, bergen omkring mig är majestätiska och vackera.


Vid en bergsskärning får jag se hur bergen har formats likt veckande ryggar som går vertikalt nedför. Helt magiskt och även lite trolskt.









När jag kommer till Garmsar där Jag tänkt handla för ikväll blir jag stoppad av en privat polis som vill ser mitt Visa och pass.


Frågar sen var jag bor på för hotell men jag svarar


-Not in this town.


-Going for Semnan.


Han ber mig att ta mig ut ur stan av någon anledning vilket jag också gör och han följer efter mig i sin bil. Trots polisen uppmaning stannar jag för att handla och han vevar ner sidorutan på passagerare sidan och säger på Iran-engelsk brytning som ibland är väldigt svår att förstå…


-Go for Semnan


Efter proviantering drar jag ut vur denna polisbevakade stad och om bara värmen avtog så skulle det kännas bättre


Tjugofem km senare ser jag tre stora lastbilar stående vid en parkeringsficka alldeles intill en konstgjord cementgjuten och V-formad kanal, de badar!!!



Kan inte låta bli att stanna och göra likadant. Tar av mig kläderna utom cykelbyxorna och hoppar i det starkt strömmande vattnet. Vilken härlig känsla, ligger i säker en kvart. Sen upp och givetvis Selfies.


Medan jag klär på mig kommer polisen och det blir Visa koll igen. Allt OK.


Sen iväg mot nästa mål som blir Aradan som jag når vid fyra tiden. Cyklar in den lilla stan och stoppar en MP fö info om ett historiskt monument jag sett skylten av.


Måste ju även vara lite kultursökande också.



Han tar sin MC och ber mig följa med honom ut ur stan cirka 5 km till ett klippliknade berg med massor av grottor


Påminner om de vulkaniska tuppstensformade och egendomliga bergskulpturer om finns i Kappadokien, Turkiet. Så här bodde folk i Iran förr




MP killen som för övrigt heter Omid Nato får ett samtal från sin syster medan vi traskar runt monumentet och hon vill prata med mig och hon säger att han vill bjuda mig på mat




Jag tackar JA och sen tar han mig till en liten bar med ”sitt och ligg bord” och han beställer in ris och kyckling till oss båda. Det smakar både gott och sitter skönt i kistan



Innan vi skiljs så handlar han lite frukt och godis åt mig och föreslår sedan en campingplats som är säker


Den ligger precis vid infarten till höger om en rondell och det är en typisk park som oftast finns i sådana här städer. Gröna ytor och en del med små kabiner.



En liten väg eller gågata går rakt igenom och på varje sida klotformade lampor med ljus som skiftar från ljusblått till mörkt rött




Givetvis finns också här en ståtlig moské som vid den här iden är upplyst.


Får upp tältet fort och även besök lika fort. Selfies, Selfies och mera Selfies.


Området är populärt. Iranier överallt på sina filtar och äter. En del är par andra hela familjer inklusive farmor, mormor.


Några ungdomar visar sitt intresse för mig och jag har svårt att bli av med dem. Låtsas att gå in i tältet för att sova men de sitter kvar där ute en bra stund.


Lite senare på kvällen smyger jag mig upp till själva parkingången där det finns ett antal små butiker som säljer, godis, glas, chips, frukt o.s.v för vid den av dem står den stor aluminium vattenkokare för te och jag har mitt glas och Nescafé med mig så det är bara att fylla på och få sig lite av livets goda.


Sitter vid sidan om och dricker mitt kaffe och studerar iranierna som går fram och tillbaka. En del av kvinnorna är modernt klädda andra går i svarta dräkter som täcker det mesta, fast ytterst får Nijab bara en sjal över huvudet.


En annan sak jag märkt är att väldigt många män har skor som liknar sandaler eller lofers, bara ett fåtal har heltäckta skor.


Medan jag sitter där och funderar över livets vedermödor och varifrån jag kommer så har jag snart några av barnen runt mig igen och vart jag än går kommer de efter.


Somnar ganska fort efter några kapitel av Mankells Handen.


Dagen efter startar jag klockan halv åtta och värmen är redan påtaglig och redan vid tio tiden har jag nog druckit tre liter vatten och jag tar varje tillfälle i akt att hitta platsar före vattenpåfyllning.


Vid ett sådan, mitt i ett ökenlandskap ser jag nått som liknar en fabrik eller dyl. och cyklar in mot en vaktkur. Två hundar gör sig gällande men är inte påflugna. En man med stor vit sjal ner mot nacken kommer emot mig och jag visar mina flaskor och pekar mot munnen.


Han ber mig följa in i vaktkuren och hämtar iskall kanna med vatten och ett fat med frukt.


Jag kan ej persiska och han ej engelska men vi försöker ändå kommunicera. Efter en halvtimme iväg mot Semnan som är mitt slutmål för idag, har kanske 55 km kvar.


Vi en liten bar för långtradare blir det ett nytt stopp. Måste bara få skugga för tempen är över fyrtio grader.


Här sitter och ligger redan fyra långtradarchaffisar vid ett av fyra bord som står efter väggen i skuggan. Genast blir frågan.


-How are you.


-Where do you come from?


-Where do you go?


Tre av dem är iranier, en från Turkiet och vi snackar lite om min cykeltur och jag visar några kort från Ö-vik.


Medan jag sitter där kommer en cyklist med Ortlib väskor och jag känner igen killen från UZB konsulatet i Teheran.


Han sätter sig bredvid mig och presenterar sig som Lars från Dresden och har samma mål som jag för kvällen så vi bestämmer att göra sällskap.


Efter lite uppfriskade kall fruktläsk och en halv vattenmelon drar vi vidare. Landskapet är fortfarande öken liknade och tråkigt och värmen verkar aldrig vika ner sig.


Lars har ingen plan var han skall tälta men jag förslår en av många parker och han tar fram en kartmodell som jag inte har eller sett. Den är väldigt detaljrik och vi ser två stora gröna ytor.


Bestämmer oss för den större och när vi kommer fram är det redan fullt med folk som sitter och umgås. Området är också nån sorts lekplats för barn, här finns en vattenpark, några snurrande karuseller.


Lite i bakgrunden från den värsta folksamlingen slår vi upp vårt tält och vi blir givetvis föremål för nyfikna ögon. Vi äter lite mat och snackar om morgondagen.


Medan vi äter diskuterar vi morgondagens rutt. Vi har två val att cykla, en söderut som är lättcyklat med väldigt varm och en norrut upp emot bergen som är lite tuffare!!!! men mindre varm och även väldigt mycket vackrare. Tillslut väljer vi den norra och bergigare turen.


Somnar till två kapitel av Handen eller 20 minuter. Har ställt in ljudboksappen att stänga av efter just tjugo minuter.


20/7-17 Semnan, Iran
Över bergen

På torsdagsmorgonen vaknar både jag och Lars ganska tidigt. Området är nu nästan tomt sånär på några motionärer.


Vi packar ihop och drar norrut mot bergen i värmen. Det är uppför hela tiden, inte mycket som är platt och enligt Lars detaljrika karta skall vi klättra 1200 meter upp innan vi kan slå läger för natten.


I en av de små samhällena vi cyklar igenom, Shamhmitzan blir det en köpt lunch på ett lite lyxigare ställe.


Så fort vi stiger in blir vi uttittade. Lars beställer lamm och jag kyckling som vi delar på. Innan vi går blir det tre fyra Selfies och vid cyklarna ytterligare två.


Vi måste vara exotiska.















Efter lite proviantering i några av samhällets många småbutiker tar vi oss ut ur samhället och GPSén slutar aldrig att visa hur mycket vi klättrar. Benen sliter och även huvudet får



Många och långa sträckor är ganska öde, endast bergen är med oss hela tiden och värmen förstås. Bilar som kör om oss eller som vi möter tutar och vinkar till oss och jag undrar många gånger vad e egentligen tycker och tror om Lars och mig.


När man cyklarunder sådana här omständigheter och när man mestadels är ensam får man många frågor att besvara. Ibland när det är som tyngst och varmast kommer frågan till den själv, Varför gör du detta frivilligt. Säljer bilen, säger upp lägenhet och jobb och packar in ditt bohag i en stor lokal och lever så spartanskt man kan?



Det jag får se och uppleva från cykeln är det inte många som gör och många av mina tidigare uppfattningar ställs på kant. Jag träffar människor i deras dagliga och naturliga situationer, ser hur de bor och även många gånger får reda på vad de tänker och tycker.


Detta är värt mer än bara sa sandstränder, moojitos och hotellreceptioner. Givetvis har jag möjligheten att avbryta om så jag tycker, men just nu är alt spännande och jag ser framemot nästa dag.







Dagens högsta punkt är på 2436 meter enligt GPSén och vi får en skön nedförskörning nån km innan vi mitt i en serpentin kurva tar av in mot en liten grusväg och en yta som får bli vår paus. Äter några mackor, dricker kaffe och delar på en halv vattenmelon.



Medan vi sitter där i skuggan kommer några fårskötare eller liknande och hälsar. En av dem väldigt social och trevlig. Efter en stund hämtar han från sin blåa flakbil en stor kanna som rymmer kanske tre fyra liter och häller upp nyskördad honung över till en tom Nescafe burk som jag har. Honungen är fortfarande varm


En massa snack om området och vi får tips om en ort som heter Badab Soort som enligt honom är väldigt populär. Det skall finnas nån vattenkälla som på kvällarna vid solens nedgång får olika färger



Efter, ja just de Selfies cyklar vi några km, kanske 5-6 nedför mellan de majestätiskt och gigantiskt vackra och veckade bergen. Solen håller på att gå ner bakom bergstopparna och luften blir allmer skön och lagomt sval.


Vi hittar på vänster sida i en dalgång en plats lagomt skydda från insyn och trafikljud som får bli vår ”under bar himmel” camping för i natt.


Området och dalgången är en plats för får och getter och vi hör långt upp bland bergen hur hundarna skäller och vi ser även några vita getter efter ena sidan av bergen.


Vi äter vår provianterade mat och sen gör vi ordning för natten under bar himmel.


Luften har nu blivit riktigt sval och Lars tar på sig jackan. Det gör även jag efter en stund. Tror nu att tempen är i nivå med det jag är van vid hemifrån.



När mörkret så sakta kommer så blir stjärnorna fler och fler och jag har tidigare sovit på en femstjärnigt hotell i Bad Gastein men det här hotellet tar priset, ”Millionstar hotell” och airconditionen är perfekt.



Ligger och tittar i taket och ser nästan hur himlen som rör sig ovan mitt huvud – MAGISKT



Somnar tillslut utan några kapitel av Handen.


Vi hörs imorgon





22/7-17 Semnan, Iran
Badab Soort och grusväg

Vaknar kanske inte utsövd men har ändå haft en skön natt. Hundarnas skall kommer allt närmare likaså hör man fårens bjällror allt tydligare och snart är de mitt ibland oss, fast de är inte speciellt nyfikna.



Efter frukost drar vi vidare utför en bra sträcka och det vi klättrade igår är snart borta men det blir mer.


Området är fortfarande ganska ödsligt, det är bara bergens majestätiska framtoning som finns omkring oss.


En del små byar passerar vi igenom andra ser vi bara skymten av.


När klockan börjar närmas sig 10 blir också hettan påtaglig så vattenflaskorna vi hade fyllt på i går eftermiddag kommer väl till pass. Tillsammans har jag och Lars 8-9 liter vatten med oss.


Magen min är inte bra, förmodligen en kombination av vatten, medicin och de bönor jag åt för två dagar sedan så det blir att utnyttja naturens toalett flera gånger.


På eftermiddagen börjar jag känna mig sliten och magen är i uppror och vi har någon halv annan mil kvar till Badab Soort och South Spring. Lars däremot ser helt otröttlig ut.


Tillslut har vi nått nästan fram och tar en grusväg mot South Spring. Har just då ingen aning om hur jobbigt sista 2 km kommer att bli.


















Vi kommer fram till nån sorts vägdelning och parkering och här står redan mycket folk. De flesta av dem skall åka nån sorts lastbilspickup upp och vi diskuterar med folket om det är bättre att ta den vänstra vägen eller den högra.


Det blir livliga diskussioner och tillslut bestämmer vi oss för den högra. Först cirka 100 meter ganska platt sen en vägdelning och vi skall åt vänster.



Ser på en gång att nån cykling uppför denna stig med stora hål, stenar, djupa hjulspår och ett underlag som är väldigt löst. Jag börjar att styra min femtio kilo tunga cykel och inser ganska fort att detta blir jobbigt. Lars tänker försöka men kommer femtio metet sen ger han upp.



Här har Lars bestämt att vi hjälps att med att styra cyklarna upp sista 1,5 km.



knappt ger nåDet är så brant och dåligt under lag så att en stor fyrhjulsdriven bil får backa ner.



Det blir tufft och jag lovar att både ben och armar värker. Att styra en cykel som vägen kanske femtio kilo uppför en brant där underlaget knappt ger nån friktion sliter vill jag lova.





Någon stans innan toppen kommer denna kvinna nerridande på sin häst och ser inte ut att ha några problem.









































Tillslut är vi uppe och redan finns här kanske drygt 100 människor som rör sig mellan den trappstegsformade vattenfallet och den lilla vattensamling som finns längre upp.


De flesta blöter bara sina fötter medan några faktiskt badar. Den är inte djup, kanske 150 cm som djupast.


Ovanför själva pölen finns själva källan och därifrån kommer folk med vattenflaskor för vattnet skall visst enligt en av kvinnorna som välvilligt talar med oss vara nyttigt.


Givetvis vill vi också ha nyttigt vatten så jag går upp och fyller på av det lilla vatten som sipprar ur berget mellan stenarna.


Det ser rent och fräscht ut men när jag smakar så är det en kombination av salt och kalk haltsmak. Kanske är det nyttigt men både jag och Lars avstår.



Vi tänker campa mitt upp på toppen vid en stor trappstegsformad avsats, inget tält bara sovsäck och liggunderlag och stjärnorna so m finns ovan oss i miljontals.


23/7-17 Semnan, Iran
Mera grusväg och trötta ben

23/7


Morgonenefter är det nästan bara vi som är kvar. Hör några röster vid den lilla vattensamlingen. Himlen är klar blå och inte skymten av nått moln som skulle kunna ge skugga idag heller.



Det kommer att bli varmt även idag















Innan vi tar oss ner för branten så blir det givetvis badning då det saknas dusch i våra tält.












Grusvägen mellan bergen blir dagens start och den börjar lite enkelt men sen blir dewt tufft och mer kommer men omgivningen ger mersmak.












Känner redan efter nån km att benen är slitna och får faktiskt hoppa av cykeln i vissa motlut och låta armarna jobba.


Det är mycket uppför och brant och vattenflaskorna börjar att sina men de skall räcka till nästa påfyllning. Det värsta är nog värmen, den sliter mer än man tror, men det är nog huvudet som blir mest trött  





Men även Lrs får också lita i gruset och motluten



















Men tillslut så kommer vi fram till en asfalterad väg och här tar vi en välbehövlig paus innan vi fortsätter

















Ungefär 7 km utförslöpa i en fart som nästan är för hög. GPSèn visar 75,6 km/h och jag tänker stundvis vad händer om jag får framhjulspunktering.


Fast det är ju väldigt skönt att känna fartens tjusning om än den är farlig.


Efter utförskörningen stannar vi till strax utanför ett litet samhälle och tar en lunchpaus i en fruktodlingsplantering.



Trots att det är slitsamt så hinner jag njuta av omgivningen och speciellt bergen imponerar på mig. Deras utseende och på många ställen veckade fåror som vattnet har åstadkommit gör på nåt egendomligt vis att de vill säga något.



















Vi kommer sen fram till en liten by, Cheshmeh som verkar vara död. De som syns sitter utanför affären och gör mestadels ingenting. Byn har givetvis en moské som jag besöker för att låna en toalett.


Nästa samhälle vi passerar heter Dibaj som är den sista samhället idag för att proviantera. Hinner inte mer än stanna av och parkera cykeln innan man är omringad av byns arbetslösa eller barn


How are You?


Your Coutry?


Welcome to Iran


är några av fraserna som alltid kommer. Sen skall de följa med in och se vad man handlar.



Vi tar oss ut ur Dibaj genom en rondell med ett stort monument och första 5 km är platt för att sen bli tuff upp till 2400 m.ö.h.När vi kommer upp håller solen på att gå ner mellan bergsskärningarna och skapar vackra långa gula skuggor och nu på kvällen är värmen för en svensk cyklist acceptabel.


Här blir det den tredje natten i rad med bara himlen och stjärnorna som täcke och tyvärr så verkar min uppblåsbara matta läcka igen för jag känner snart av underlaget. Fast trötthet har snart tagit över och jag somnar.


Z

24/7-17 Semnan, Iran
Separerade rutter och camping problem

Idag kommer min och Lars rutt att separeras. Lars kommer att ta en nordligare och mera tuff rutt och jag tar en liten enklare.


Försöker också nå turkmenistanska ambassaden i Teheran men det går dåligt. Mobiltäckningen är inte den bästa och när de väl svarar så bryts samtalet. Ingen hitt och jag vill veta hur det går med min Visa ansökan.


Vi tar farväl genom att önska varandra säker och trevlig rutt och hoppas att vi syns vid nått annat tillfälle.


Fem km motlut innan jag får en välbehövlig utförskörning som sen byts ut mot vägarbete i fyra km med bara grusväg och hål. Nu gäller det att se sig för, punka just nu är det minsta jag vill ha. Efter knappt fyra km ser jag skymten av en liten by och alldeles till vänster en liten vattendamm som jag inte kan låt bli att doppa min lekamen i.


I byn ån km senare stannar jag och får mina två vattenflaskor fyllda, 3 liter borde räcka ett tag. Vägen fortsätter nu mellan två berg och från att landskapet varit torrt visar grönska sig. Genast så blir man lite gladare.


Vägen är nu mestadels platt men jag väntar bara att stigningen upp mot Nyala skall börja, för det berättar i alla fall Maps Me om.


Drygt 5 km upp efter berget via serpentinvägar gör jag en paus och beundrar dalgången nedanför som pryds av grönska.



















Efter denna paus vidare upp efter berget mot Nyala men innan dess stannar en jeep och ett par från Belgien stannar och vill veta vem jag är, de själva skall via Turkmenistan till Mongoliet. Blir bjuden på två Coke som dessutom är kalla.


Fortsätter sen 4 km i makligt tempo uppför och uppför. Varenda gång jag tror jag nått toppen finns ytterligare en serpentinkurva.


Men inget är för evigt, allt har ett slut även denna klättring och jag cyklar in under en stor skylt med texten Red Crecent Society of Iran, eller bara Iranska Röda Korset. Knackar på och ber om toalettlån vilket jag också får.


Skorna tas av utanför entrén och ställs i ett skoställ. Sen blir jag inbjuden till deras larmrum och får te. De kan lite engelska men lite får vi ut ur varandra. De är trots språkförbistring riktigt tevliga och de är klädda i snuýga röda uniformer.


Givetvis skall det tas ”Selfies” innan ja får cykla vidare.






Två av tre Red Crescent medarbetare









Ännu är inte klättringen riktigt över men det är bara några hundra meter och stigningen låg.


Sen börjar en utförskörning i nästan 2 mil genom ett grönt och skogrik bergssida. Strax jag är nere märker jag att en eker på bakhjulet är trasigt så det första jag gör n är jag kommer in i Galugha är att leta upp en cykelverkstad som fixar problemet.


Medan jag väntar går jag tvärs över gatan in på ett välsorterat konditori och beställer tre muffinsliknade kakor och frågar om det finns hetvatten och visar upp en smal påse med nescafé.


Den unga kvinnan som som står vid disken fixar detta och jag sätter mig vid det enda bord som finns.


När jag skall betala skaka hon på huvudet och ler, tydligen tycke hon det var trevligt med en turist som fann denna brödbutik och tog den som ett Café.


Sen iväg för att leta upp ett campingställe för natten och planerar göra det innan Kord Kuy.


Vid utfarten av Glugha blir jag omkörd av en Mc med en ung flicka baktill. MC killen säger åt mig …


Come OK och pekar åt höger


Vi svänger av vägen in på en liten stig mellan två åkrar och stannar till vid ett litet kvadratiskt stenhus med en övervåning byggd av grenar, käppar och ett plåtak. Trappen upp är en hemmagjord stege.


En stor matta ligger på ett trägolv och vid ena långsidan en hemmagjord hylla där de förvarar porslin o.dyl



Flickan sätter sig mitt emot mig och ler så vackert att man blir tårögd. Mannen som är hennes pappa och är i trettiofemårs åldern sätter fram ett fat med bröd, tomater och mjukost och ber mig äta.




Om huset är av simpel kvalitet så är deras hjärta desto bättre och större. Innan jag åker iväg hämtar han mig tomater ur sin egen odling och en melon.


Ännu en gång har jag fått bevisat att Iranierna är något extra, alldeles speciella.



Fortsätter mot Kord Kuy men små samhällena avlöser varandra och mörkat gör at jag får svart at hitta bra campingplats.


Vid 21 tiden svänger jag på vinst och förlust in på en smal väg och hittar en plats mellan vägen och en åker med grön yta därj ag slår upp tältet i skydd av några låga träd.


När jag fått upp tältet och iordning ställt sovrummet kommer en vakt från universitetet mitt emot och menar med sitt kroppsspråk att jag ej kan tälta där.


Jag drar en nödlögn om att jag va tvungen att byta campingplats på grund av lösspringande hundar.


Samtidigt tittar han på mitt ben och ser bandaget och ser även min skadade armbåge. Han går iväg och sen börjar en karusell liknade händelseutveckling ja ej förstått skulle uppstå.


Några uniformsklädda vakter dyker upp och mera diskussion innan jag får krypa ner i sovsäcken.


Ja har precis somnat när nya röster hörs och jag öppna tältduken och där står tre stycken vitklädda ambulansmän med skyddshandskar och säger nåt om emergency.


-No, No I`m OK


-I have medical treatment and antibiotic.


Efter mera diskussioner så går de iväg, men snart är polisen där och sa säger nått att jag skall följa med till Marshall i stan och sova där.


De menar att området är farligt och att jag kan bli dödad. Jag nekar till sten och när jag dessutom inte ens får ta ner tältet då håller jag på att gå i bitar. Givetvis kontrolleras mitt pass och visum


Sen kommer nästa gäng som tydligen är från stadens regeringskansli. Sammanlagt ett tiotal personer kring mig som alla pratar i mun på varandra och några lyser med skarpa ficklampor rakt i mitt ansikte.


Tillslut får jag stanna och klockan är 00:30


Puuh, vilken pärs.



Jag somnar som en stock och känner mig både mentalt och fysiskt utsliten.


25/7-17 Mashhad, Iran
På väg mot Mashhad

är jag vaknar klockan kvart över sex nästa morgon kommer visumkontrollanterna och skal se mitt visum. De hittar inget fel och går.


Jag ser att de säter sig i en bil på andra sidan vägen och inväntar vad jag skall göra och när jag efter nerpackning är jag på väg ut mot väg 22 mot Kord Kuy kommer de efter och vinkar glatt.


I Kord Kuy som jag cyklar in i vid 9 tiden stannar jag vid en vägkiosk för att fylla på vattenflaskorna och ta lite hett vatten ur den tekokare som står vid den en kioskväggen. Köper några mjuka kakor och sätter mig bakom kiosken där det står några stolar av plast lutan mot en vägg


Tar fram nescafé burken är matväskan och gör mig kaffe och samtidigt laddar jag batterierna till min kamera.


Jag börjar nu försöka ringa ambassaden i Teheran men de svarar ej eller så är det upptaget. Det blir att försöka senare efter lunch.


Kommer fram till Gorgan strax efter klockan ett och blir stoppad av en bilist och hans unga fru som efter en stund vill bjuda mig på lunch som jag ej tackar nej till


Kvinnan i trettioårs åldern kan engelska bra, hon är elektronikingenjör vilket förklarar språkkunskaper. Hennes man är civilingenjör och säkert 15 år äldre om utseende får bestämma.


Vi äter en god ris och kyckling tallrik på en restaurang med air kondition. Får också reda på nu via ett telefonsamtal jag gjort att ansökan är klar inom två dagar och att jag måste vara på konsulatet i Mashhad senast tåv dagar från nu. Meddandet säger inget om att ansökan är godkänd eller ej.!


Detta är omöjligt om jag inte skall cykla hela nätterna också.


Jag frågar paret som sitter emot mig om de vet var bussterminalen i Gorgan finns och de lovar att visa mig vägen.


Väl framme där ber de också att få hjälpa till att beställa biljetten och det slutar med att de betalar den också inklusive packning och cykel!!!!!


Niloofan heter en vackra unga kvinnan och hennes man heter Safeed







Klockan är nu tre och bussen avgår fyra.

26/7-17 Mashhad, Iran
Mashhad och VISA dags


25 Juli



Jag kommer fram till Mashhad kvart över tre på morgonen med stela ben och rygg, bussen är inte gjord för att sova i egentligen.



Packar cykeln och letar upp terminalens entréingång och ser att en liten butik är öppen. Köper en påse nescafé och tar vatten ur en tekokare. Sätter mig på en bänk och googlar fram en yta som är grön och ser tillräckligt stor ut så att det kan rymma ett tält.



En timme senare har jag funnit en plats som både är grön, ren och lite skyddad för insyn. Sover till klockan är nio d jag packar ihop och cyklar in mot bussterminalen igen.



Nu är det mycket folk här och det blir mera kaffedrickande och googlande. Hittat var den turkmenistanska konsulatet ligger.



På väg dit stannar jag till vid en researrangör för att fråga om de har flygresor in till Uzbekistan utifall mitt visum ansöka skulle bli avslagen.



Mannen vid skrivbordet kan engelska och vi snackar lite om just Turkmenistan, finansiella problem o.s.v.



Han själv som heter Reza gillar cyklister och det slutar med att han erbjuder mig att sova över hos honom till det är klart.



Jag får hans telefonnummer, både till jobbet och hans mobil. Sen visar han mig också små trix och färdigheter i Maps Me som jag kan ha nytta av. Vissa av dem helt nya upptäckter för mig.





Resten av dagen ram till eftermiddagen cyklar jag runt lite i Mashhad som är Irans näst största stad med drygt fyra miljoner invånare.




Stannar till vid ett litet hotell några hundra meter från Mashhads största landmärke, Iman Reza, Holy Shrine moskén.





Treda på att de har WiFi och bestämmer at jag fikar här Cykeln får jag hjälp med at ställa nere i garaget.



Medan jag siter och dricker mitt kaffe och surfar så har Reza skickat en länk till hans adress som jag kan exportera in i Maps Me och få ruttanvisning.



Trafiken är livlig vill jag lova så det gäller att se sig för vilket jag tycker att jag också gör men vid vägkanten där jag stannat för att kolla rutten blir jag påkörd av en bilist. Både jag och cykeln åker i gatan men farten är låg så inget händer annat än att jag blir vansinnig på chauffören som bara gapar och tittar på mig innan han åker iväg utan att ta reda på hur det gick för mig.



Sedan träffar jag en annan kille som presenterar sig som cyklist och kommer från Tyskland. Vi pratar och snart kommer vi fram till att både jag och han har cyklat med Lars.



Vilket sammanträffade. Han visar mig vägen till Turkmenistanska konsulatet som bara ligger några hundra meter från där vi nu står. Han heter för övrigt Marin



Det ligger på en tvärgata och ser inte speciellt lyxig ut men en vaktkur utanför talar i alla fall om att bakom grindarna finns nåt att bevaka. Ser på skylten att de har öppettider mellan 09:00 och 12:00.



Sen visar han mig vägen till hans Hostel utifall det skulle strula med det boende jag nu är på väg till.



Till Rezas bostad var det enligt Maps Me bara att följa den stora Boulewarden som just nu vid sextiden på eftermiddagen är knökful med bilar.



Rezas gata ligger i ett mera välbärgat område men ändå inget lyxigt och jag trycker på knapp 7 på tavlan som sitter på dörren och Reza svarar att han kommer ner och öppnar.



Tio minuter senare stiger jag in i hans tvårummare och möts av ännu en kille som även ha heter Reza.



Vi presenterar oss för varandra och Reza visar mig badrummet för han har förstått att det är nått som står högt på min lista.



Efter dusch om ombyte blir jag bjuden på pasta, bröd och läsk. Det är ingen lyxvåning han har och den är sparsamt möblerad.



Min sovplats kommer att bli på golvet och madrass och filt har han redan ordna, likaså två kuddar..



Vi hörs Senare



// P-G


26/7-17 Holy Shrine, Iran
Besök på konsulatet och Holy Shrine moské

26 Juli


Vaknar tidigt och gör mig i ordning för att ta tunnelbanan till turkmenistanska ambassaden. Reza har gett mi ett transportkort och även visat var Metro ligger så det blir nog inga problem.


Kommer fram till ambassadbyggnaden några minuter innan nio och sätter mig att i den glasförsedda kuren som står framför en vägg med en minimal lucka av stål.


Efter knackning så öppnar en kvinna och säger efter en stund att jag får vänta till i morgon för då skall ansökan vara klar.


- this is your number säger kvinnan


och överräcker en handskriven lapp med siffrorna 7445.


Traskar sen lite moloket iväg mot metro och tar tunnelbanan till Basij stationen som ligger nära Iman Reza moskén.


Moskén är den näst största världen, bara Mekka är större. Den kan samtidigt rymma 500000 personer.


Innan man får gå in blir man visiterad och alla saker som ej godkänns får man lämna in till en förvaringsdisk och man får ett kvitto som man sedan skall visa upp när man går.


Moské området är gigantiskt stort och byggnader den ena vackrare än den andra överallt och mellan dem en stor yta , flera fotbollsplaner stor.som också delvis är klädd med stora röda iranska mattor.


Inuti i byggnaderna sitter, står och ligger folk överallt. Trängseln är massiv. Att jag är i ett muslimsk land går det inte att ta miste på.


Folk ber och läser ur skrifter, en del lite mera återhållsamt andra med stor inlevelse.De flesta sitter ner på golvet andra i ståstolar med bord


Väggarna är täckta av mosaik i blått och glas. I taken stora kronor av lampor i glas och innertaket glasförsett


Svårt att förklara atmosfären men den är uppenbar och helt annorlunda än de jag är van vid från våra religiösa byggnader.


Jag lämnar området och beger mig till hotellet jag besökte i går för kaffe och mera goka medan jag utnyttjar deras WiFi.


Sen tar jag tunnelbanan tillbaka till Rezas lägenhet. Alla tunnelbanane vagnar berättar tydligt med engelsk text och med pictogram var kvinnor och män skall kliva på.


Only Women


Only Men


står det med på vagnarnas sidor. Jag ser dock kvinnor i männens vagnar, kanske är de i sällskap av någon man.


En annan kulturell skillnad jag har fått lära mig av Reza är att det inte är lämpligt att gå i shorts och när jag ser mig omkring kan jag ej upptäcka någon som är klädd annat än i långbyxor


Det är inget brott men kan upplevas av vissa som stötande så jag har givetvis mina långa träningsbyxor på mig.


Tar mig sen i maklig takt tillbaka till lägenheten för att i princip inte göra nått alls bara slappa.

27/7-17 Mashhad, Iran
Exhibition i Mashad och mötet med Mousad

Senare på kvällen tar Reza mig på en biltur till sin kompis Mousad och sen åker vi till en utställning om Mashhad och Iran.


Det är en stor utställning med historiska monument och händelser, teater förställning om Irans historia, butiker som säljer typiska saker för Mashhad och Iran.


Naturligtvis finns här kameler


Vi går runt en timme drygt och tittar på uppträdanden av både historiska händelser och en ceremoni för ett brudpar.



Blir sen bjuden på en typisk Iransk maträtt i restaurangen. Även här är det uppträdande av några som skall förställa ormtjusare. Den ena av dem är enligt Mousad Irans bästa ormfåmgare.


Efter utställningen åker vi hem till Mouads hus för han har lovat att ta kopior på mitt UZB visum och första sidan av mitt pass. Hans hus är i två våningar och omgärdat av ett stor och insynsskyddat staket


Mousad är för övrigt en arkitekt och dessutom välkänd i Mashhad. Blir bjuden på te och kakor medan hankopierarochkopiera ochskriver ut minna dokument.


Sen iväg tillbaka till Rezas lägenhet för mera te , lite snack och sen sömn


Vi hörs i morgon då jag skall besöka Turkmenistanska ambassaden


27/7-17 Mashhad, Iran
Refused...!


27/7



Klockan 08:40 står jag utanför konsulatet och det sitter reda en som väntar på svar. Det är en tysk kille som har ansökt om fyra visum genom Turkmenistan, ett för honom själv, två till hans bar och det fjärde för hans fru.



När klockan är nio öppnas den minimala luckan av stål och en tjänsteman ser jag sitter vid sin dator. Lämnar över mina papper och 2 minuter senare får jag svaret…





Ingen förklaring, ingenting bra REFUSED



Blir tom i skallen och funderar vad gör jag nu. Den tyska killen med fyra visumansökningar hade samma tur som jag





Tar tunnelbanan tillbaka och just nu känns allt åt helvete men kan inget göra. När jag stiger innanför dörren berätta jag vad som hänt och Reza svarar





Vi checkar nätet efter flygresor och Reza som är I resebyråbranschen vet hur man letar.



Sen kollar jag via en webbsajt Karavanistan om Visum för Azerbzjan och genom den sajten kan man söka elektroniska Visum ganska lätt via Azerbzjans MFA.



Fyller i ansökan och betalar 20$ och får ett e-postmeddelande ganska omgående at inom tre arbetsdagar skall det vara klart.



Sen bokar vi ett hostel i Baku för i första hand tre nätter och sen flyget till Uzbekistans huvudstad Taskjent.



Det tar cirka 35 minuter och allt är nu ordnat för inresa till Uzbekistan. Det enda som återstår är bussen till gränsen men det lovar Reza att fixa



Nu har magkänsla övergått till nästan normal funktion, fortfarande är ju bara visum ansökan under behandling fast flera jag pratat med säger att det nästan aldrig brukar strula.



Resten av kvällen i maklighetens tempo hemma hos mina kompisar Reza och Reza


28/7-17 Park Mellat, Iran
Korftspel i Parfk Mellat

28/7


Vaknar vid 8 tiden och efter frukost tar jag mig in till stan med tunnelbanan och vandrar omkring i folkvimlet och trafikkaoset.


Jag förvånas över allt folkvimmel men är man i Irans näst största stad kanske det inte är så konstigt.


Trots att temperaturen är över 35 C är det ingen, ingen som går i shorts. Alla har långbyxor, likaså jag och jag ser också ganska ånga kvinnor i svarta kläder från topp till tå men ytterst få bär HIJAB.


Sen tillbaka hem och Reza som är hemma och ligger i soffan med sin mobil och röker frågar om jag är intresserad av att följa med Mousad till Park Mellat och spela kort med hans vänner i kväll


Funderar några sekunder och sen säger jag..


- Of Course, tell Mousad I`m in


Klockan sex kommer Mousad förbi och vi åker till parken, detta är nåt som de gör två gåner per månad eller mer och de brukar vara samma gäng.


Parken är gigantisk stor med dammar, spelplaner, gröna ytor i överallt och massor av stora bladrika.


Parken är välskött, inte mycket skräp syns.


När vi kommer fram så står där redan tre av han vänner och väntar, en yngre man och två kvinnor eller unga tjejer. Mousad tar fram sin stora matta han har med dig och lägger dem på marken. Vi tar av oss skorna och sätter oss ner likt skräddaren


Var tiden lider dyker allt fler upp och som mest tror jag vi är tio elva personer. Fem av dessa är tjejer och alla bär sjal i olika färger och jag måste medge att jag tycker det är snyggt. Gänget är ganska unga, Mousad och jag bryter mönstret och de verkar vara ganska moderna vads det gäller beteende och klädselval.


Kortspelet heter Maffia men ja tänker inte förklara vad det går ut på för det är för invecklat.


Ett ganska socialt spel i alla fall, mycket snack, kommentarer och bortförklaringar och ganska roligt.


Medan jag spelar kort och har trevligt bland dessa nyfunna vänner ringer Lars och vill att jag skall komma hem till hans nyvunna kompis men jag tackar nej och tycker istället vi kan träffas i morgon mitt på dan.


Vi kommer överens om att ringa varann på förmiddagen.


Innan vi åker hem till Mousad för Pizza blir det sharader och klockan 22:30 drar vi iväg ut ur parken och in i trafikkaoset som nu är bland de värsta jag sett.


Först skall ju pizzan beställas och det tar tid men sen blir det sen kvällspizza på golvet hemma hos Mousad.


Jag kommer hem strax efter ett på natten och både Reza och Reza är vaken och sitter i soffan i bara kalsingarna.


Detta är fördelen med att turista som jag gör, man träffar massor av olika människor och varje möte är ju unikt.


Detta händer ju aldrig en vanlig charterturist. Jag får ju se och uppleva hur Iranier lever och bor och ad de gör på sin fritid och för mig är det ovärdeligt.


Hemma hos RFeza och Reza är det som vanligt, lite stökigt, mycket rökning och mobilanvändande men hjärtlig stämmning och bra humör

31/7-17 Mashad & Torghagbeh, Iran
I väntas tider

29-31/7


Resten av veckan blir lugn, sover lite längre vilket i och för sig Reza också gör, alltid.


Deras arbetstider är ju inte som våra. Kommer de till jobbet 8 eller halv nio verkar det som ingen bryr sig. Tempot är betydligt lugnare än hemma, inte samma disciplin.


Effektiviteten är ju inte heller deras signum, allt går lite som långsammare och mera invecklat. Skulle iranierna ha samma effektivitet i sin administration eller arbete som vi har skulle nog många bli arbetslösa. Jag tror både Vi och de har mycket att lära av varandra.


En sak är då säker Iranierna är väldigt trevliga människor. Ibland lite väl trevliga men heller de än surmulna och avståndstagande.


På måndag får jag en inbjudan att sitta med i en skolklass för engelsk studie. Reza är med i nån Telegram grupp ( en social app) där någon hade sökt efter en sådan som jag och Reza frågade om jag var intresserad.


- Of Course blev mitt svar


Ännu ett tillfälle att komma Iranierna in på livet. Så Reza skjutsade in mig vid halv tio iden och en engelsk lärare tog emot mig och jag fick sitta med i deras språkundervisning i två timmar.


Fick berätta om mig själv och vad jag tyckte om Iran o.s.v. Riktigt skoj måste jag erkänna


Sen tillbaka hem för att klockan fem träffa ytterligare en engelsklärare, denna gång en ung kvinna Hon heter Parastoo Amiri och hämtar upp mig i sin bil klockan kvart över och först åker vi till en av Mashhads stora parker, Vaki-Abad Forest park.


Även denna parken var välskött och väldigt pampig. Givetvis är sådana parker välbesökta speciellt kvällstid.


Sen tar hon mig till en liten stad utanför Mashhad, Torghagbe där vi först dricker Dough som är en filliknande dryck men lite surare och sen dricker vi te i en liten restaurang. Denna lilla stad är väldigt populär för Mashadsbor speciellt fredagskvällars.


Många små restauranger och en liten älv rinner rakt igenom. Nu när det mörknat tänds alla möjliga lampor i olika färger men oftast i grönt, vitt och rött som är färgerna på den iranska flaggan. Parastoo skjutsar mig tillbaka på ett proffsigt körsätt. Inga ryck eller häftiga omkörningar, bara lugn och säker körning. Innan vi skiljs så givetvis en ”Selfi” I morgon sista dagen i Mashhad för nu drar jag mot den Azerbajdzjan gränsen


Jag har nu bott hos Reza och hans kompis Reza i en vecka och är överväldigad hur jag blivit mottagen. Har känt mig som hemma, fått egen nyckel och kunna gå och koma hur jag vill.


De har bjudit mig på mat och dryck men framförallt vänlighet vilket jag för alltid kommer at ha med mig. Kommer att sakna dem så in i norden

1/8-17 Mashhad, Iran
Info info info

Har dåliga uppkopplingar och få WiFi anslutningar 😕😕


Kommer att ladda upp bilder när jag är i Baku och fått mig några kalla ÖL.😍😍😍😍


Sju veckor sedan den förra 😨😨

1/8-17 Azerbajdzjan, Iran
Min Namnsdag och Azerbajdzjan nästa


1/8





Har nu varit i Iran en hel månad och upplevelserna står som spön i backen. Allt jag tidigare hört om Iran och speciellt det iranska folket ställs på kant.



Gästvänligare och generösa människor måste vara svårt att hitta. Givetvis är ju inte allt tiptop. Användningen av bank & kreditkort är ett bekymmer, värmen en annan åsso trafikproblematiken. De kör som galningar och parkerar hur som helst.



Landskapet är torrt och vidsträckt men undantag från delar av den norra regionen



Uppe i bergen är det också torrt men istället så är bergsmassiven så infernaliskt ståtliga så det kompenserar.



Iran har varit en tota överraskning och jag tycker det är min plikt att berätta hur det egentligen är i Iran.



Givetvis så är det en muslimsk land med allt som där hör till och visst ser jag kvinnor klädda i helsvarta dräkter och Hijab.


Har också träffat på många kvinnor som vägrar ta i hand, utan höger hand mot bröstet är det som gäller. Fast de allra flesta kvinnor är ganska moderna och bär givetvis sjal men mest för syns skull.



Det är också ett problem för kvinnor att få cykla ensam , en man skall oftast vara med och anledningen är tydligen enligt Islam deras säkerhet



På tunnelbanevagnarna är skyltar uppsatta var män och kvinnor kliver på. Fast hundraprocentigt strikt är det inte.



Iranierna har sexdagars vecka, endast fredag ledig men jag tror inte de arbetar lika effektivt som vi hemma gör.



Maten är god, mycket kyckling, lamm, och kebab och ris givetvis men inga Tuborg med alkohol.



Det finns mycket mera at säga om Iran men min bild är ändå väldigt positiv



HEJ DÅ IRAN NU DRAR JAG MOT AZERBZJAN



Bussen avgår klockan 13 och 16 timmar senare är det meningen att ja och cykeln är i den Azerbajdzjan gränsstaden Astara.



Reza skjutsar in mig till bussterminalen och sköter sen också till att jag kommer på rätt buss och att cykeln blir incheckad.



Han väntar sen troget kvar till vi skall åka. Snacka om en bra kompis. Reza har varit guld värd om det ens räcker.



Som vanligt i detta land är tidpassningen ett bortglömt kapitel. Att den avgår nästan en timme försenad verkar ingen bry sig om.



Annars är bussarna av bra kvalitet och det finns ofta got om utrymme för långa ben som mina. Det känns bra att få komma iväg även fast jag haft det bra i Mashhad och hos Reza..


Nästan ett dygn senare är jag i Astara på den iranska sidan och jag cyklar de tre km genom stan till passkontrollen.


Hinner knapptfram inna ntre, fyra män med sedelbuntar konmr fram och säge...


- Hello, How are you.


- Exchange money ?


Jag jämför kursen med min valuta app och ser att de tar bra betalt så jag nekar och vämntar till jag kommer in i passområdet.


Här får jag lite bättre betalt och växlar in 1 miljon Rial!!


Sen mot passkontrollen på den iranska sidan


De bläddrar frenetiskt efter stämplar och sen sägetr en av dem var är ditt andra pass och ber mig ta fram det


Vaa? Hur vet de att jag har ett pass till?


Föröker ej neka utan plockar fram det och nu börjar en dryg timmes väntan på att de skal kolla av allt.


I Iran är det ej tillåtet med två pass!!'


Jag blir tillslut hämtad av en vakt och får följa med in till gränskontrollens chef President of Border Administration.


Han verkar i och s´för sig trevlig men kan ingen engelska utan jag får tolkhjälp av vakten som kan desto bättre.


Chefen vill veta varför jag har två pass och jag förklarar att är i sin ordning hemifrån Sverige och att jag kan behöva skicka iväg mitt pass hem till Stockhom och då måstre jag ha det andra för identgifikation


Han vill också veta min cykelrutt i Iran och jag redogört så gott det går. Sen frågor om mitt arbete, var jag är utbildad och till sist mitt civilstånd.


Tydligen rävcker mina förklaringar och jag blir först utsläppt sen insläppt till Azerbajdzjan.


Mellan Iran och Azerbajdzjans område och genom passkontrollen får jag visa mítt pass och visum sex (6) gånger.


Nu är jag i mitt nioende land och rutten har skrivits om igen. Fast inget konstigt i det.


En sak är då säker att detg första jag gör när jag kommer till Baku är att beställa en... två


- STOR STARK KALL ÖL



8/8-17 Azerbajdzjan och BAKU, Iran
Baku och ett skitigt hostel

2-7/8


Det första som slår mig när jag cyklar in i Azeerbajdzjan är renligheten efter vägarna. Det är som dag oich natt jämfört med Iran, dessutom är trafiken mera sansad, är lugnare och bilarna stannar vid övergångsställen.


Husen verkar också vara mera omskötta och det är få bilar jag ser med plåt och lackskador.


Mitt hostel som jag bokat via nätet var inte av den standard jag förväntat mig. Tydligen ljuger bilderna för interiören och allt annat stämmer dåligt, endast priset stämmer. 40 manat fär fyra nätter och det är billigt.


Får en säng i ett 8-bäddars rum, ingen frukost och duschen bara kallt vatten. De eller de wsom sitter i nån sorts reception sewr mer än seriös ut och kan förövrigt inte ett ord engelska.


På detta hostel mestadels folk från Pakista, och Indien och de kan ju prata engelska.


Efter installation ut och leta upp en bar, restaurangf eller nåt ställe där jag kan få mig en öl.


Tre hundra meter från mit Hostel, Sport Hostel hittar jag en restaurang i en park och beställer först en öl och sen ytterligare en sådan.


Det känns att jag varit utan öl i minst sju veckor för det smakar helt underbart och inte dyrt heller, 3 manat eller cirka 15 kronor.


Resten av dagarna i Baku bara väntan påflyget till Tashkent i Uzbekistan. Undersöker den gammla stan är också på UNESCOS världsarvslista.


Stadsdelen är väldigt vacker med gammla hus, gränder och en gammal ringmur runt om. Det finns knappast nåt skräp efter gatorna, allt väldigt rent.


Gräsytorna på sidan om gatorna är i perfekt skötsel, gröna och fräscha och det bästa är att trafiken är lugn.


Inga tokiga omkörningar eller galna filbyten som i Teheran och Mashhad.


De stannar och lämnar föäreträden vid övergångsställen, precis som hemma.


Jag går runt och svettas i den tryckade värem som är här, tror inte tempen är under +35.


I Baku är det många byggnader som är gigantiskt stora och vissa av dem syns oavsett var du är. Nere vid Kaspiska havet och en bit ut syns den stora byggnaden som var tillhåll för ESC.


En annan stor skillnad jämför med Iran är att det finns fler gallerier som påminner om våra och mataffärer som också påminner om våra.


Att ta sig från mitt hostel in mot stan är enkelt då man lyckats klura ut var man köper ett Metro kort och sen hur man laddar det.


Mitt kort fick jag gratis av en informations tjej på en galleria i stadsdelen MAY28 och sen var det bara att ladda den med mynt nere i Metros tunnelbana.


Att åka taxi är i och för sig inte speciellt dyrt heller men tunnelbanan är otroligt billig att åka.


Dagen innan mitt flyg till Tashkent tar jag en taxui till flygplatsen och frågar hur jag gör med min cykel. Viar upp en nyss tagen bil av min Surly Long Haul Trucker och de säger att den kommer att plastas in och visar mig var och hur.


Givetvis en extra kostnad.


Sitter på flygplaten några timmar och utnyttjar deras snabbare WiFi sen tillbaka till hotellet .


Vi hörs i morgon från Kazakstan och Almaty

8/8-17 Almaty i Kazakstan, Uzbekistan
Kazakstan och sen Tashkent

Vaknar tidigt och packar ner alla grejor och tar sen cykeln ner till gårdplanen som är önster på huset.


Hittar en taxi som kan ta mig och cyklen till flygplatsen och anläder vid halv nio tiden.


Det första jag gör är att ta mig två våningar upp till en avskilt cafe där jag äter en soppa och dricker en kall öl.


Medan jag äter kopplar jag upp mig mot Tajikistans webbplats för E-visum och börjar de tre stegen som skal leda mig fram till ett E-visa med GBAO permission för Pamir.


Allt fungerarv bra till steg tre där jag skall betala, nåt händer med WiFi anslu´tningen och jag måste starta om ansökan.


Det är nu det blir problem, för när jag skall klicka på NEXT vid steg tre så får jagv ett medelande om att det ej går att skicka e-post svar då min E-visa ansökan redan är Applied.


Får en uppmaning om att via menyn gå in och ändra eller redigera ansökan.


Ett nytt fönster dyker upp och jag skall fylla i min e-postadress, mitt passnummer och mitt födelsedata vilket jag också gör men får ett svar tillbaka


- No Request, check your email, passpoirt numer and birth data.


Inget fungerar och nu står jag där utan e-visa. Tyvärr måste jah nu sluta med felsökning och istället se till att mina väskor och cykel kan plastas in och checkas in.


Planet avgår enligtv tidtabellen och skall vara i Almaty kl. 18 .Fem timmar senare, fast klockan är bara fyra på e.m (tidsförskjutning) landar vi och jag tar mig ut ur den lilla flygplatsen och i KAZAKSTAN behöver vi Svenskar inget Visum.


Ett stort huskomplex till vänster om entrén med en skylt längst upp talar om att ett hotell finns bara 100 meter från flygplatsen. Passar mig bra. Vid griden mot hotellet står två kvinnor och frågar om jag behöver ett hotell.


- Yes and I have already find one säger jag och går.


Kvinna som är lång, kanske 175 cm viar sitt visitkort och säger de har ett litet hotell med bra WiFi bara fyra minuters gångväg från här.


Kvinna ser seriös ut och jag accepterar. Fyra, kanske fem minuter senare är ag vid hotelelt som är litet och ligger inbäddat i ett bostadsomrtåde md mycket grönska. Även här i Almaty är renligheten runt omkring mig påtaglig. I nget plats, eller PETflaskor slängda. Gräsytorna klippta och rena och allt ser prydligt ut.


15 minuter senare är jag incheckad i ett dúbbelrum med stor platt TV,bra WiFi, vattenkokare och mikrovågsugn på rummet.


Toalett och dusch tvärs över hallen och även den är ren och prydligt, dessutom mlukat detv gott av rosor eler vad det nu är.


Duschar oich byter om om synkar alla klockor och mobiler så det stämmer med den Kazakstanska tiden.


Sen tarv jag min apostlahästar och går drygt en km mot flygplatsen och tar där vänsterm och hittar en lokal restaurang som verkar välfylld.


Bestääler in en kötträtt med grönsakler och bröd och sen en skål med Pommes Frites. Maten smakar välkryddad utan att vara för het och den kalla ölen är mer än ljuvlig för den torra strupen.


Tillbaka på rummet nya försök med E-visa ansökan men inget fungerar och nu känns det binte bra. Har heller inte många dagar kavr att vistas i Uzbekistan.


Det blir att lösa detta i morgon när jag anländer till Tashkent.


Resten av kvällen friidrott och simning påp Eurosport


Vi hörs i morgon från Tashkent i Uzbekistan






9/8-17 Hotell Grand Jaxon, Uzbekistan
Utökning av UZB Visum och E-Visa problemet löst

Vaknarv tidigt och sovit oroligt, tankar har snurrat i mitt huvud vad jag gör om jag inte får förlängningav UZB visum och om inte det Tajikistanska E-iVa Visa probelemt går att lösa.


Klockan halv 10 harn jag checkat in mot Tashkent och sitter mest och väntar på bording.


Planet avgår planenligt och stax före halv två landar vi i den Uzbekistanska huvudstaden Tashkent.


Jag förklarar mina problem för en Visum tjänstrman och han säger det enklaste är att besöka migrationskontoret två vångar upp....'


- They can help you, but first get your luggage and your bicycle


Hämtar min packning och cykel ocjh sen genom metqldetektorn och röntgenmaskin. Blir anvisad en plats för mitt bagage och cykel av en flygplatsanställd och sen upp två våningar.


Knackar på dörren och en officer i uniform öppnar och välkomnar mig. Rummet är lång och mitt i stårett skrivbord med dator och efter ena långväggen hyllor och porträtt av deras stora ledare och president.


Jag förklarar mitt problem och han ber om mitt pass ocvh ser att mitt VISA snart är på väg att upphöra.


Jag frågar bedjande....


- Can You help me?


Han funderar och frågar ...


- How many days do you need for an extended Visa?


- Six, seven days is what I need


Han skriver ner en adress på ett papper och säger att jag skall besöka Uzbekistanska huvudkontoret för VISA.


- Explain for them your problem and they can help you.


Tar pappret med adressen och sen ut för att hämta packning och cykel och därefter en taxi till adresen.


En tjänsteman hjälper mig med en bra taxi och fyrtio minuter senare står jag inne på ett överfullt kontor i Tashkent för migranter.


Kontoret har sex diskar och allt info på ryska. Får hjälp av en vakt att ställa mig i rätt kö och tjänstemannen ger mig två formulär efter tt jag förklarat mitt problem.


Han insr snart att jag ej begriper ett ord i formuläret och hämtar ett på engelska som han dessutom hjälper mig att fylla i.


Sen till disk trvå för att betala 40$ för administartiva kostnaden och summan måste vara i dollar!!


Får tillbaka ett kvitto och en stor hög med Uzbekistanska sedlar som jag tillsamans med kvittot lämna in i den tredje luckan.


Får tillbakia nåt certifikatr som skall lämnas till disk 1 och där får jag reda på att de ej kan utfärda nýtt visum här utan det gör migrationsofficren på flygplatsen.


Tar mina paopoper och går utv till den väntande taxin som sen tar mig till flygplatsen. Taxin har fel på si aircondition så jag är grenomblöt av svett.


Knackar på nytt opå hos migrationsofficerern och ger honom alla dokument och mitt pass.'


Trettio minuter senare överräcker han mitt pass med utökad Visa och säger...


- This is your last extended Visa, no more


- You must enter the Tajikistanska border not later then august 18, not 19!!


- Of Course, seven extra days is enough for me.


Jag fortsätter och säger med et leende....


- If I got some problerm I will call You


Han tittar på mig och efter några sekunder så ler han och säger...


- OK


Tar mitt pass med utökad Visa och sen samma taxi tillbaka mot ett hotell. Taxilillen harv redan hittat ett skapligt fräscht ocvh billigt hotell åt mig och efter en himme är vi framme.


Det ligger en bit från centrum men nära den Tajikistanska ambassaden som han också har kollat upp åt mig.'


Hotellet med nmnet Grand Jaxon är ett tvåvånongshus med en ingång som består av innergård med stora träd och grönska.


20 minuter senare är jag incheckad och får rum sex på övervåningen. Rummet har tre sänger stående vinkelträtt mot ena långväggen. En stor platt-TV hänger på ena kortvåpggen och badfrummet med svensk toalettstol!!! sewr fräsch ut.


Jag packar upp och gör sen nya försök att fixa E-visa visa webben m,en samma felmeddelande dyker upp.


Resten av kvällen mestadels framför TV och ser på friidrott och Cykel på Eurosport


Vi hörs i morgon när jag besökt Tajikistanska ambassaden

10/8-17 Tasjkent, Uzbekistan
Slö dag på hotellet
Denna dag sover jag till halv nio och sen gör jag mestadels inte mycket annat än googla min resväg, fixa cykeln och se över packningen. Det är mest väntan till i morgon då jag skall ut ur Tashkent

Hela eftermiddagen och kvällen bara slappa och kommer nog att behöva det för värmen verkar inte ta adjö.

Vi hörs från cykelvägen mot Samarkand
Ha det bra
// P-G (The global cyclist)
10/8-17 Hotell Grand Jaxon, Uzbekistan
Tadjikistans ambassad och nytt SIM kort

9/8


Vaknar klockan 8 och går ner till en frukost beståpende av sex trekantskurna brödskivor, stekt ägg, två kokta korvar, kaffe och en mjuk kaka.


Har beställt en taxi som väntar när jag kommer ut. Tio minúter senaregår jag in till ambassaden via en vaktad grind.


Här inne sitter tre VISA tjänstemän och högvis med pappoer bakom dem på golvet. Förklarar mitt problem och de verkar förstå men säger att de inte kan fixa detta på den här avdelningen.


Jag får ett telefonnummer att ringa till en E-visa tjänsteman på den Tajikistanska Ministry of Foregin Affairs.efter jag förklarat vad som gått fel


Ringer upp medan jag är på ambassaden och får svar omedelbart. Tjänstemannen kan bra engelska och efter jaqg förklarat vad som gått fel ber han om mitt passnummer och födelsedata.


Han ser att informatio´nen från mig finns på deras server men att mitt födelsedata blivit fel, och han säger jag måste ändra till rätt födelseår ocvh det skall jag göra via menyn på E-Visa sajten.


Bär jag gjort detta så kan jag fortsätta till steg tre som är betalningssidan. Han lovar också att jagv får återkomma till honom om det fortfarande skulle bli strul.


Ut ur ambasaden och nu vill jag leta efter plats för kaffe. Hittar inget men medan jag står vid vägen stannar en liten vit bil och grågar genom den nervevade rjutan på passagerarsidan vad jag letar efter.


Detta är tydligen en privat taxikille som villtkjäna lite extra penagr.


Jag säger först...


- Taqke me to an bicycle workshop, I need a new bicyclepump


Han ber mig hoppa in och kör mig till en Intersportliknande butik där cykeldelen finns på bottenplan.'


Finner en modell som både har funktionsjuttag för racerventiler och vanliga ventiler.


Sen tar killen mig till en liten kiosk för kaffe i en mugg. Efter att jag drukit upp kaffet vidare till UZB Cell eller den Uzbekistanska motsvarigheten till Telia.


Passqande nog är färgern detsamma som Telias, Lila. Mobilförsäljaren ber om pass, visum och regitreringskort från hotellet vilket jag inte har så det blir att gå ut tomhänt.


Inget SIM kort utan att de vet var jag bor i Tashkent. Taxikillen tar mig tillbaka och till hotelet där jag får ett papper med regisdtreringsdata.


Nu åker vi till en ny mobiloperatör och efter att mobilförsäljerskan sdkannat in mit pass sex (6) gånger ar jag ett nytt mobilnummer, +97 4909154 och nu kan jag också ringa min E-Visa tjänsterman på MFA'


Taxin tar mig tillbaks till Hotell Gran Jaxon


Jag går upp på mitt rum och börjar att försöka ändra uppgifterna via E-Visa sajten.'


Tyvärr så är WiFi anslutningfarna både långsam och uinstabil så det tar minst en timme och då dyker nästa problem upp.


För att förhindra SPAM så måste man boka i en ruta som där jag intygar att jag inte är en robot.


Får ingten access till Googels verifieringssida och detv tar ytterligare fyrtifemminuter innan jag kan gå vidare.'


Jag matar in ,min e-postadress, mitt passnummer och mina födelsedata jag matat in första gången på flygplatsen i BAKU fastv denna gång så 'ändrar jag födelseår till det som MFA tjänstemannen sett att jag matat in.


Fungrar ej, bara...


- No Request found, Check email, passportnumer and birtdata


Gör nya försök med samma resultat.


Riner upp killen med mitt nya mobilnummer och han svarar omdelelbart'


Jag säger att det inte fungerar med mitt nya födeöseår, 1973 son jag uppfatade att han sa att jag matat in...?!!


- No 1973, 1933


- OK I`ll try again and come back to you no matter how it goes


- Yes You are welcome


Nu matar jag in e-post, passnummer och födelsedata där året är 1933 och nu blir jag vidareskickat till redigeringssidan där jag kan mata in rätt data och sen dyker en grön skylt upp som säger PAY


Två minuter senare är mi´n E-visa ansökan med GBAO permission till Pamir betald och ett kvitto ramlar ner i min e-postkatalog


Inom två timmar har jag ett nytt e-postmedelande om att min E-VISA ansökan är...


- Approved och en stor stämpel med texten GBAO längst ner i högra hörnet


Yippe-Ki Yay - I´m on the roaqd again - Yippee-Ki Yay



Resten av kvällen i ett leende rus och min dåliga magkänsla var borta. Nu känns magen som om den fått minst fyra pitepaltar att arbeta med


Senare på eftermiddagen går jag ut mot stora vägen och tar en lokal buss in mot lite centra delar och letar upp en bar som liknar McDonadls ocb äter en köttblandning med lök och kryddor, en kall öl och sen kaffe.


Jag går den tillbaka och vidare förbi min korsning och in i butik där de säljer alkohol.


Köper en miniflaska Vodka, två Carslbergsöl och xen mot hotellet. Stannar vid en liten butik för att köpa en flaska CocaCola och jag täeker inte använda den för att borsta tänderna om ni undrar!!!!


Resten av eftermiddagen blir lugn framför Eurosport, ringer syrran men hon svarar ej och sen till Kenth som svarar.


Framtill natti natti bara TV, Eurosport och lite Vodka drinkar för att fira att jag lyckats med att lösa alla strul


I övermorgon sitter jag på cykeln mot Samarkand och sen vidare mot den Tajikistanska gränsen och sen Dushanbe


Vi hörs


// P-G ( the global cyclist)

11/8-17 Mellan Tashjkent och Jizzakh, Uzbekistan
Nu siktar vi mot Tusen och En Natt


Vaknar innan väckaren ringer och går in i duschen, sen ner till det lilla köket där tre bord står och väntar på frukostgästerna.



Strax efter halv tio drar jag iväg ut ur Tasjkent och Samarkand. Att hitta ut inga problem det gäller bara att ha ögon i nacken.



Vägen är spikrak, inte en endaste lite backe, bara raksträckor och inte mycket att fokusera blicken på. Omgivningen mestadels jordbruksmark och förvisso ganska grön. Fördelen med vägarna både i Turkiet, Iran, Azerbajdzjan och nu i Uzbekistan är att vägarna är att man sällan möter någon trafik.



Värmen är inte lika hemsk varm och tryckande som i Azerbajdzjan men det går åt en hel del vatten ändå. Det blir ett stopp efter knappt 40 km vid en vägkrog som ligger i SKUGGAN. Efter ytterligare 30 km efter oändliga raksträckor där man får fokusera blicken 2-3 km framåt mot en vägskylt, stolpe eller stort träd och sen ny fokusering, ny fokusering så blir det lunchsoppa och en jäkligt god kall öl.



Trots att jag har Maps.Me som karthjälp tar jag fel vid en y-korsning och kommer efter cirka 12 km fram till en vägkontroll och blir stoppad av en beväpnad soldat.



Jag har kommit till den Kazakstanska gränden och denna passering är stängd. Han pekar åt det håll jag nyss kom ifrån och visar i sin mobiltelefon att det är 12 km.



Bara att vända om och ta av åt höger strax efter ett litet motlut och sen trampa vidare.

Vid femtiden drar jag in mot en stor marknadsplats som ligger alldeles vid vägen för lite proviantering, hinner inte långt in med min cykel innan några damer i färgglada klänningar och munnen full med guldtänder ropar efter mig och gör gester att de vill ta några SELFIES.



Jag har nog aldrig i mitt tidigare liv sett så många människor med så mycket guldtänder. Ibland är både övre och undre tandraden full med guld, gäller både män och kvinnor. Guld är nog billigt hos tandläkarna här i Uzbekistan.



Jag drar vidare cirka 20 km till innan jag ser en bar med texten Café och kaffe längtar jag efter. Tyvärr är den stängd med några män som står och hänger vid staketet pekar snett inåt mot ett stort område med massor av stora bladrika träd och jag kan se mellan stammarna ett antal bord som står utställda.



Går in i en barackliknande byggnad och frågar efter kaffe men de serverar bara te. Fast mitt framför mig finns två tappkranar för öl och det kan jag ju inte missa.



Den blir jag bjuden på och säter mig ute vid ett av borden och snart blir jag föremål för nyfikna och killen vid bardisken vill givetvis ha en SELFIE.



Undrar hur många SELFIES som jag finns på, måste vara ett hundra tals. När jag druckit uppå min öl kommer en yngre man med sin kompis fram och hälsar. Han kan kommunicera ganska bra på engelska och beställer efter en stunds ”smalltalk” in tre öl varav en för mig.



Efter två kalla öl drar jag iväg cirka 15 km innan jag slår läger vid en gasstation där det vid sidan om finns en tillräckligt stor grön yta att slå upp tältet på. Alldeles intill finns en påbörjad byggnad som får duga som garage åt min cykel.



Jag är fortfarande imponerad över hur rent det ’är överallt. Sällan ser man tomma flaskor, burkar eller PETflaskor slängda.



Ser ofta mestadels kvinnor gå med stor kvast och säck och städa efter vägarna, även gräsytorna sopas. Jämför med Iran och Turkiet rena himmelriket



Jag får en tidig kväll och försöker somna vid nio tiden medan jag lyssnar på sista kapitlet av Hypnotisören.



Det kommer att bli varmt och jag måste ligga i sovsäcken!!! för myggen verkar inte bry sig om vad jag tycker om deras agerande.



Vaknar vid midnatt och känner att det blivit svalare ute och det välkomnar jag.



I morgon mot Jizzakh som ligger cirka 100 km bort och ytterligare 100 km till Samarkand



Distans: 121, 7 Km
Färdtid: 6,09 (t/m)
Medelhastighet: 20,1 km/h
Maxfart: 35,9 km/h


12/8-17 Jizzakh, Uzbekistan
Jizzakh, kanalbad och cykelstrul
12/8
Vaknar av att några hundar skäller och klockan är halv 8. Det kommer att bli varmt även idag för det finns inte tillstymmelse till moln.
Cyklingen inga problem, endast små backar och de är korta. I Jizzakh måste jag leta upp en cykel-verkstad för två av mina ekrar har det upp.
Strax efter ett blir det lunch vid en av de vägkrogar som finns, soppa, bröd och en kall öl är vad jag får i mig i värmen.
Fortsätter enträget vidare och hoppas at inga fler ekrar skall tröttna. Vid sidan av Vägen så rinner en kanal och vid många ställen ser jag folk, i synnerhet barn bada och vid ett ställe måste jag göra likadant.

Kanalen är väldigt strömmande så jag måste hålla i mig i de rör som går tvärs över annars åker jag nog iväg en bra bit. I vilket fall som helst är det skönt.

Efter badningen drar jag iväg lite mera fräsch än innan och lite senare en avtagsväg mot Jizzakh. Skylten visar 29 km och efter nån halvannan mil stopp vid ett litet vägstånd där jag köper en läsk och en förpackning kakor.
Mannen som halvsitter bakom disken ber mig sätta mig intill honom i skuggan.
Cykeln lutar jag mot en stolpe som håller upp taket och hjälmen lägger jag på styrstångsväskan och sätter mig.
Alldeles under ståndet rinner ännu en kanal och jag har inga betänkligheter kring detta ända fram till manen stöter till disken. Hjälmen ramlar ner och rullar nedför slänten och ner i kanalen.
Nu är det inte långt kvar, knappt 22 km och tyvärr så brister ännu en eker innan jag är framme och denna gång är det en av de inre så det går inte att ”lirka ut” den som är brusten.
Får gå in till närmaste gård och be om en avbitare så att jag kan fortsätta till Jizzakh för där skall det visst finnas cykelreparatörer.
Efter att ha frågat några personer och använt uttrycken…
- Reparist
- Bicycle
- Mekanik
så blir jag guidad till en marknads plats och busstation och mitt i under ett tygtak och massor av cykelgrejor på marken så står där en ung kille som säger att han kan fixa detta.
Tyvärr så har han inte rätt längd på ekrarna och inte heller rätt verktyg att ta av bakre kransen och nån annan som har de grejorna i Jizzakh finns ej.
- Samarkand säger några av de som står runt omkring mig.
Jag räknar till 23 stycken personer, gamla som unga som verkar intresserad av en cyklist från norra delen av Europa.
Alla verkar ha nått att säga men inget vettigt som jag kan använda.
Den unga killen ringer efter en ”master” men han har samma problem men sträcker ändå upp resterande ekrar så de skall hålla till Samarkand.
Klockan har blivit strax efter 8 på kvällen och solen har gått ner. Skall nu ta mig ut ur stan mot en plats där jag kan campa. Trafiken är livlig och vägstandarden är tydligen importerad från Bulgarien för det är hål och gupp för varje meter och bilarna bakom mig tycker jag skall försvinna från vägen för de tutar hela tiden
Cirka 15 km utanför stan ser jag en yta mellan vägen mot Samarkand och järnvägsspåret som ser ganska bra ut.
Slår upp tältet ganska fort och dricker endast kaffe och några mackor. Har inte aptit för mera.
Tågen som rullar förbi verkar ha alla hjul lösa för det skramlar nåt så infernaliskt och tågsätten är långa, säkert 40-femtio vagnar.
Det blir nog en natt där nattsömnen får lida, dessutom är myggen även här aktiv.
I morgon knappt 100 km till den mytomspunna staden Samarkand
Distans 120 km
Medelfart: 19,4 Km/h
Maxfart: 24,3 km/h
Färdtid: 06:13 t/m
13/8-17 Samarkand och Registon, Uzbekistan
Samarkand


13/8





Strax efter klockan nio sitter jag på cykeln mot Samarkand, första km platt men sen ändrar landskapet karaktär och berg på båda sidor gör mig sällskap. Vägen är fortfarande dålig och nu är det inte avskilda vägbanor längre.



Små backar avlöser den för övrigt raka vägen och värmen är fortfarande alldeles för hög för att jag skall tycka det är behagligt.



Det blir ett och annat stopp och som vanligt litar jag på skyltarna där det står Café. Sällan har de kaffe men allt annat.



Vid det här stället cirka 45 km från Samarkand köper jag istället två Winerbröd liknande kakor fast utan innehåll och en glass.



Sätter mig utanför minimarket affären på en fönsteravsats och kopplar av.





Den unga tjejen i affären kommer ram och ställer några frågor som jag nu vid det här laget blivit van att höra.
En annan tjej, mörk och lite äldre kommer också fram och börjar prata och sen blir jag bjuden på en kall svalkande melon.


Jag kommer in till Bulungur vid 14-tiden men en lättcyklat distans och bra med medvind., har faktiskt svårt att hålla under 29 km/h.


Stannar ånyo till vid en café plats för nånstans måste de ju ha kaffe. Platsen är välbesökt och de flesta dricker te, Chai och äter nån sort kötträtt med bröd.
Innan jag beställer letar jag upp toaletten som ligger på baksidan av cafét nere i ett hörn. Det är egentligen ett utedass där man nig sitter över ett hål i cementgolvet.


Inget paper, inget vatten så det blir att gå tillbaka och ta med sig några servetter för att göra mina behov. Är inte speciellt road av standaren men vad gör mig när kroppen säger att det är dags. Bara gilla läget


Nått kaffe får jag ej men väl en kanna med te och sätter mig under ett träd som ger skugga och ser samtidigt hur alla blickar riktas mot mig.


Efter cirka en kvart kommer servitrisen fram och sätter ner ett stort fat med vattenmelon.


- I did`nt order any melon säger jag och ser frågande ut


Hon pekar på ett bord till vänster om mig och en herre ler och gestikulerar att han bjuder.


Givetvis går jag fram och tackar honom och hans kompis för generositeten. Äter upp melonen och mitt te samtidigt som jag ögnar igenom en resebroschyr om Uzbekistan och synnerhet Samarkand.


När jag skall beta mitt Chai te så blir jag avvisad gesten säger på nytt att vi bjuder


32 km kvar till Samarkand och vägen är fortfarande platt och medvinden rejäl. Det tar mig bara drygt 1 timme in till Samarkands stadsgräns och inga fler ekrar har brustit.


Måste fixa detta i Samarkand för sen börjar lite tuffare cykling och många av vägarna är bara grusväg.


Cyklar in mot centrum och in i en stor pulserande som är allt annat än en sagostad som många av oss förställt oss och jag tänker på ”Tusen och en natt”


Samarkand är en av de största städerna i Uzbekistan och givetvis moderniserad. Renligheten är påtaglig och jag ser många kvinnor som sopar gator och gräsmattor med kvastliknande sopar.


Givetvis finns här kvar de som en gång gav Samarkand dess prägel. Stora monument med blå kupoler och väggarna klädda med kakel och mosaik.


Jag har tur att stanna till vid ett hotell alldeles intill ett av landmärkena och bestämmer at här får det bli några nätter.


Hotellet ligger i stadsdelen Ramistan och lobbyn är stor, fräsch och golvet i glansade stenplattor. En trappa med röda heltäckande mattor leder upp till övervåningen.


Rummet kostar 15 $ och i det ingår frukost. Får hjälp att ta mina väskor upp till rummet som har utsikt över gatan. Det är ett tre-bäddars rum och jag blir upplyst om att en eller två kan komma att dela rummet med mig.


- It´s Ok säger jag


- Do You have WiFi frågar jag sen


- Yes, we have.


Det låter ju bra men jag vet ju av erfarenhet att i både Iran och Uzbekistan så är bandbredden inte vår standard. Några 10Gb kan man ju glömma.


Badrummet helt OK och en toalettstol av svensk standard men den är inte fastskruvad så man får sitta still när behovet kallar på uppmärksamhet.


Resten av eftermiddagen uppackning, dusch och ombyte innan jag tar en sväng runt i kvarteret. Träffar på en rysk cyklist som ser ut att ha huvudet djup ner i kartans värld. Ställer några frågor och det visar sig att han har startat i norra Kazakstan och cyklat genom Pamir nu på väg mot Bukhara. Jag nämner om mitt hotell som bara är runt knuten och säger att det duger åt sådana som oss.


Någon timme senare på går jag tvärs över gatan till en butik med skylten Ucell och en likdanande logotype som Telia.


Fyller på mitt SIM kort med tjugo minuter och det kostar 40$!!. Det är dyrt att ringa från Uzbekistan hem till Sverige. I samma butik står den ryska cyklisten och även han fixar sitt SIMkort. Han säger också på typisk rysk-engelsk accent att vi kommer att dela hotellrum. Han har också fått rum nio




Kvällsmidagen blir på en ”sylta” till höger om hotellet några tiotal meter bort och jag beställer en soppa av kokt kött på ben, potatis och morötter och så en kall öl, soppan smakar precis som jag är van vid från min mors tid vid spisen, väldigt god och mättande


Senare på kvällen känner Jag att nått är på gång i min kropp, känner mig frysen trots 30 gradig värme.


Jag och den ryska killen pratar lite om den cykeltur han har gjort och den jag tänker göra över Pamir och får reda på bra och billigt hostel i Dushanbe och i Kourogh.


- There are lost of cyclist at both hostel and it`s cheep, an typical cyclist hostel.


Han berättar också att stora delar av vägen över Pamir är grusväg men det finns bara en väg så det blir svårt att cykla fel. Dessutom är trafiken sparsam, kanske en bil per timme.


Maten är däremot dyr, speciellt bröd och grönsaker så det gäller att proviantera innan man bestiger världens tak.


Vatten inga problem, många små bäckar med fräscht vatten, inga problem att dricka




Jag kryper ner i sängen tidigt då jag känner at nått är på gång och ser på repriser av Friidrotts VM.


Vi hörs mer sen från Sagostaden


Distans: 98 km
Medelhastighet: 20,2
Maxhastighet: 50.4
Färdtid: 05:24.





15/8-17 Samarkand och Registon, Uzbekistan
Feber och värk

15/8


15/8


När jag vaknar känner jag att kroppen är varm och jag har värk överallt. Inget roligt i denna värme.


Jag går ner till frukosten och får i mig lite stekta ägg, korv, bröd och Chai


Sen tar jag cykeln och trampar iväg cirka en och en alv km till en cykelreparatör jag fann i går kväll. Han skulle visst öppna klockan 8 men nån reparatör hittar jag då inte. En ´butik alldeles intill säger att han har stängt idag.


Det finns en cykelbutik alldeles intill man han har inte rätt grejor att ta av bakkransen så det blir at cykla tillbaka till hotellet och be dem söka efter en reparatör till i morgon.


Tjejen i receptionen säger att det ordnar vi och jag ber dem också då ringa efter en taxi somkan ta mig och cykeln till mekanikern. Att själv leta fram dem i den här stan där knappast nån har hört ordet bicycle blir inte lätt och jag vill inte känna av någon stress av at behöva cykla runt i trafikvimlet efter en som kan hjälpa mig.


Vid halv ett tiden letar jag upp en liten bar för ännu en sopplunch och känner att det blir at gå tillbaka till hotellet för att vila kroppen. Varje steg känns jobbig och huvudet är tungt.


Jag kryper ner under lakanet och lyssnar på en ny ljudbok men somnar ganska fort.


Vaknar upp vaknar upp vid halv fyra tiden och tar en kort lugn promenad till ett ställe där jag kan få lite mat. Att jag har feber det känns för hela kroppen värker, armar, ben, rygg, huvud och även familjelyckan värker då jag pinkar.


Vid fem tiden är jag tillbaka på rummet och strömmen har brutits igen och hotellet har ställt ut en bensindriven el aggregat alldeles utanför mitt hotellfönster. Trots den åtgärden har jag varken TV eller luftkonditionering och det dånar nått så grymt.


Bestämmer eller rättare min kropp bestämmer att nu blir det säng till nästa morgon så jag tar på mig ögonbindeln som på ena sidan är grön med texten ”Wake me up” och på den andra sidan som är röd med texten ”Do not disturb”


Somnar ganska fort. Vaknar vid 22 tiden och går in i på toaletten för behov och sen tillbaka till sängen. Ser också att strömmen är tillbaka för en röd lampa på TV`n lyser.


Vi hörs senare


// P-G


16/8-17 Samarkand och Registon, Uzbekistan
Sista kvällen i Samarkand och besök vid Amir Temur mausoleet


16/8



Vaknar vid sjutiden och känner mig mycket fräschare efter nästan 18 timmars sömn. Ner till frukost och sen till cykelverkstaden som har lovat att fixa ekrarna till mitt bakhjul.


Cykelverkstaden ligger i en innergård men det liknar mera ett skrotupplag och cyklelmakaniern är en äldre korpulenmt herre som gestikulerar att det här fixar vi.


Fast jag blir lite betänksam när jag ser vilka verktyg han har och hur han tänker ta loss den bakre kassetten. Får lite ont i magen men jag hoppas han vet vad han gör.


En timme senare är alla fyra ekrar på plats och balanseringen är också OK så nu kan jag tryggt sitta på cykeln några hundra mil till, förhoppningsvis.


Kostnaden för fyra nya ekrar och monteringen av dessa 30 SEK !!!


I morgon tar jag ut riktningen mot den Tadjikistanska gränsen och förhoppningsvis också lite svalare luft.


Senare på eftermiddagen tar jag en sväng till ett mausoleum Amir Temur och går runt och sen in i själva mausoleet där det givetvis redan finns många turister.


Går sen fyra km tillbaka i maklig tkt och gör en del proviantering innan jag är tillbaka på hotellet. Jag vet sedan tidigare att jag skall byta rum då hotellet nu är fullbokat av dans och sångartister som skall uppträda i Samarkand under helgen.


Portiern hade missat att jag skulle sova även denna natt här och nu har det blivit en del logistikproblem men det löser sig.’


Får ett annat tre bäddars rum alldeles in till trappan ner men utan fönster och får dela detta rum med två killar från Istanbul.


På kvällen tar jag mig mot Registons stora torg och går vidare genom och sen en stor gågata mot ett annat madrsss där jag hittar en trevlig uterestaurang alldeles intill.


Beställer in en kötträtt av kyckling och lamm med kokt potatis och så en öl. Godaste jag ätit på ett tag.


Vid 21 tiden tillbaka för att förbereda morgondagens cykeltur mot Tadzjikistanska gränsen.


Vi Hörs från Tadjikistan



// P-G


17/8-17 Samarkand och Devon, Uzbekistan
Mera problem vid gränskontrollen och jag får "spel"


17/8



Jag vaknar tidigt och packar ner det mesta innan jag går ner för frukost. Idag får jag gröt att äta, förvisso utan mjölk men väldigt, väldigt god. Liknar rågmjölsgröt i färg och konsistens men smakar helt annorlunda.



Innan avfärd ber jag om ett registreringskort som jag nu lärt mig är väldigt viktigt att bära med sig om jag skulle bli stoppad av nån polis eller i kontroll vid gränsen



Mot gränsen som ligger fyrtio km bort är det raka spåret och kommer dit s



trax för efter att ha cyklat på en helt bedrövligt dålig väg. Är nu helt övertygad om att Uzbekistan har importerat vägstandarden från Bulgarien.



Jag passerar några små samhällen innan jag korsar en flod och alldeles strax därefter ser jag gränskontrollen.



Fyra vakter eller militärer var av tre med Kalasjnikovs står framför en bom och släpper igenom bilar och gående.



När jag kommer fram så markerar vakten utan vapen. med armarna i kors över brösten att här blir det ingen övergång för mig.



Inte ett enda ord engelska kan han eller de andra och jag får ingen förklaring heller trots att jag visar mitt pass och mitt Visum. Den Uzbekistanska gränsövergången är stängd.



Jag får spel och säger på svenska…





Skulle bara fattas att nån av dem kan svenska!!



Jag ringer upp den MFA tjänstemannen jag hade kontakt med i Tashkent och förklarar vad som går fel



Efter att han och officeren samtalat blir jag övertygad om att här blir det ingen övergång och jag får heller ingen bra förklaring om var närmaste finns heller.



Innan jag åker säger jag högt och på engelska att…









De hjälper mig en sådan och efter en lunch på hotellet drar jag och en äldre herre i sin



Chevrolet iväg mot Devon som gränsstaden heter.



Först är vägen platt liktsom omgivningen men ser blir det mera bergigt och många magnifika bergspass kör vi genom. Helt makalöst och jag får en insikt om vad som väntar mig i Pamir



Vid 22 tiden kör vi in i Devon och stannar utanför det tredje hotellförsöket, hotell Turon där jag sober över i natt.



Distans 80 km



Färdtid 03:10



Maxfart 38 km/h



Medelfart: 20,4 Km/h





Vi hörs i morgon från TaDJIKISTAN FÖRHOPPNINGSVIS



// P-G


18/8-17 Dusjanbe, Tadzjikistan
Tadjikistanska gränsen och Onno från Holland

Idag har jag ingen brådska då avståndet till gränsövergången till Tadjikistan är mindre än 50 km.


Devon är en liten stad så att ta sig ut är inga problem och efter cirka 16 km ser jag en cyklist med ortlieb väskor sittande efter vägkanten.


Jag stannar till och efter den vanliga hälsningsfrasen får jag reda på att han heter Onno och är från Holland. Han har samma resrutt som jag över Världens tak så vi bestämmer att åtminstone göra sällskap till Dushanbe.


Vi har även planer på samma hostel, Green House Hostel som ät väldigt populärt för de4 som skall över Pamir och via M41 eller Pamir Highway.


Vi når gränsen vid ett tiden och första kontrollen är den Uzbekistanska och nu måste man ta fram de papper jag fyllde i när jag första gången anlände Uzbekistan. Hur mycket pengar jag har i varje valuta, värdet på all packning o.s.v. och sen fylla i en ny likadan och båda skall lämnas till passkontrollanten.


Efter den första kontrollen på denna sida ab gränsen måste all packning av och köras genom röntgen.


Sen ut och in till den Tadzjikistanska kontrollen som går väldigt fort. De flesta vakter och service folk har de typiska huvudbonaderna som man ofta har sett på TV. Stora och med stort brätte.


Efter några km gör vi paus vid en liten vattenkanal som rinner igenom en liten dunge av större träd för en sen lunch.


Sen fortsätter vi ytterligare cirka 25 km innan vi tar av från den stora vägen och cyklar efter en liten mindre men desto sämre väg. Enligt kartan skall den finnas en stor kanal som xkulle passa bra at få campa efter.


Strax efter en liten bro går en grusväg längs med kanalen och vi bestämmer att söka lyckan efter denna.


På båda sidor finns betande kor och unga killar som sköter om dem, de hojtar och ropar och är väldigt nyfikna på oss cyklister.


Alldeles till höger om grusvägen en avstickare och en öppen yta vid en tom stenbyggnad som får bli vår första natt i Tadjikistan.


Efter uppsättning av tälten så gör vi varsitt besök i kanalen för badning. Vattnet är strömmande och kallt, kanske inte mer än 16-17 grader men väldigt uppfräschande.


Efter kvällsfikat som intas i en vacker solnedgång och varma vindar så kryper jag i sovsäcken och startar min ljudboksdeckare som blir mer och mer spännande.


Känns kul att på nytt hittat en cykelkompis att snacka och fundera med och som dessutom har samma rutt.



Har ställt väckaren på 06:50 för det skulle vara skönt att komma in i Tadjikistans huvudstan Dushanbe vid tolvtiden.


För varje meter jag nu cyklar så längtar jag både med nyfikenhet, glädje och med fasa på cyklingen över Pamir. Högsta punkten innan vi når Osh i Kirgizistan är nästan 4800 m.ö.h.


Vi hörs från Dushanbe


// P-G (the global cyclist)


19/8-17 Dusjanbe, Tadzjikistan
Tadjikistanskt bröllop och Green House Hostel

19/8


Vaknar med lite ont i ryggen, underlaget lite väl hårt utan madrass som jag avstod ifrån på grund av ren lathet.


Vi får givetvis besök av en lokal farmare iklädd tjock rock med fårpälskrage och han vill bjuda oss på mat men vi avböjer. Istället kommer han tillbaka med två stora klasar med gröna och blå druvor.


Vi cyklar samma väg tillbaka efter kanalen men vid den större vägen tar vi vänster istället. Efter några km kommer vi fram till ett litet samhälle där hela byn verkar vara på morgonglatt humör. Klockan är bara halv nio och musik ljuder från en innergård så nåt är på gång men å andra sidan är det ju lördag..


Jag fokuserar att inte cykla ner i alla hundratals gupp och märker inte förrän efter några hundra meter att Onno har stoppat. Vänder och genast blitr jag inropad av lokala män till d43n innergård jag hörde musik från.


Där inne står ett långt dukat bord under ett naturligt innertak av vindruvsrankor. Blir tillsag att sätta mig och får en plats mitt emot Onno. Snart får jag en tallrik med ris och nått köttliknade, grönsaker och bröd. Mitt emot mig står två unga killar i vita skjortor spelande på nån sorts lång trumpet och bakom dem ett par andra som spelar på nån sorts rymt-instrument. Vill inte kalla det för melodisk men nån sorts melodi har de i alla fall övat in.


Vi är mitt inne i en Tadzjikistansk bröllops middag, hela byn är inbjuden och bordet som kanske rymmer femtio personer är fullt med mat, bröd, frukt, kakor och tekannor överallt.


Vi blir också filmade av en person med en stor kamera som liknar de man ser från TV och det verkar som ortsborna tycker det är roligt att vi är där. Måste säga det är ömsesidigt.


En ung man sitter jämte mig och han pratar bra engelska, studerar språk och kultur på ett universitet i Tashkent och vi får lite info om bröllopet. Bruden och brudgummen är inte med utan de är på annat håll och kommer inte förrän till kvällen.


Det är hög stämning och de unga grabbarna i vita skjortor spelar vad tygen håller, inget för ESC men ändå spännande att få lyssna på inhemsk traditionell bröllopsmusik.


Efter bröllopseventet så drar vi vidare mot Tadjikistans huvudstad Dushanbe och vi bör vara framme vid halv tolv tiden då det inte är mer än 40 km kvar.


Tyvärr så får jag framhjulspunktering och är inte överraskad då vägen är helt bedrövligt dålig och hålen och guppen är tusentals.


Vägen är ingen highway utan en mindre landsortsväg mot Dushanbe dit vi kommer fram ganska precis runt 12.


Onno haR fått adressen till vårt hostel och matat in den i sin kartapp så det blir inga problem att hitt Green House Hostel.


Det ligger några hundra meter från den stora väg och genfartsled som sen skall ta oss ut ur stan mot Pamir highway.


Det syns ganska väl varet hostllet ligger för utanför står det bilar med texter om Pamir och mongolia och innaför den stora ståldörr som skyddar innergården står det massvis av motorcyklar, många av dem är BMW. Här finns också några entusiaster som har cykel, nördar likt oss.


Inregistreringen går fort. Det första jag ser när jag vid bordet där jag registrerar mig är campingglasflaskor så nu slipper jag leta på stan efter dessa.


Vi får samma rum på övre plan och delar de med sex-sju andra. Sängen är bäddad med nya lakan och täcke och en nystruken duschhanduk ligger på sängen. Golvet likt trappan upp är täckt med heltäckningsmattor. Kan tyckas vara lite ohygieniskt på en plats som denna med så mycket olika typer av människor.


Priset är cirka 9$ per natt och då ingår WiFi och frukost. Packar upp och sen in i duschen och ombyte.


Lägger mig sen på sängen och lyssnar nån timme på ljudboken innan jah tar en sväng runt kvarteret.


Resten av dagen och kvällen i lugnets anda


Vi hörs senare


P-G ( the global cyclist)


23/8-17 DUSHANBE, Tadzjikistan
Lämnar Dushanbe för Khrough

23/8


Jag lämnar Green House Hostel vid halv nio tiden och beger mig till Sheraton hotell alldeles i närheten för caschuttag. Medan jag skall stoppa nr pengarna i börsen hinner ATM maskinen ta mitt kort. Det blir att be hotellet om hjälp och de säger att jag måste vänta till eftermiddagen för det är endast bankens personal som kan ta fram mitt kort.


Cyklar tillbaka till hostelet och sitter där fram till två tiden då jag återvänder till Sheraton hotellet för at invänta bankkillen som tyvärr är en timme sen, men jag får mitt kort.


Drar iväg ut ur Dushanbe vid halv fyra tiden och första 25 km är lättcyklat men en kommer backarna. Inte jättebrant men ganska långa och många. Det blir några stopp för paus och vattenfåfyllning. Märks nu att jag är på väg in i Pamir området för bergen tornar upp sig på alla sidor.


Efter cirka 37 km har jag nått en topp och får en skön utförskörning i nån km innan jag cyklar igenom en helt nybyggd tunnel som pryds av ett anslag om och när den byggdes klar och med presidentens stora kroppshydda framför.


Tunneln är 45 km lång och när jag kommer ut på andra sidan är det kolsvart så det är bara att leta upp närmaste plats för camping. Det blir alldeles vid sidan av vägen på en liten höjd med buskar som har sylvassa taggar.


Nedanför ser jag lastbilarna som dånar både uppför och utför. Lite kvällsmat innan jag avslutar med några kapitel i ljudboken


Distans: 44 km


Medelhastighet:


Maxhastighet:


Färdtid: 02:53


23/8-17 Kulob, Tadzjikistan
Vackra vyer och fler trasiga ekrar

23/8


Vaknar av ungdomars skrik och hojtande på sina får och getter och lastbilstrafiken som dånar nedanför.


Förts km utför innan jag korsar en vacker flod Vachsj också har ren av de största dammarna som finns.


Sen får jag en uppförskörning i knappt 10 km innan nästa tunnel skall cyklas igenom. När jag kommer ut på andra sidan möts jag av en bedårande utsikt ner mot n sjö som enligt skyltarna på vägen heter Blue sea. Något hundratal meter längre fram efter en bergsskärning en stor grusplan med massor av uppställda tält där de serverar mat och dryck.


Här står redan många bilar, lastbilar och bussar och står här även en cyklist från Örnsköldsvik som sätter sig ner och ber om kaffe och soppa med kokt kött. Medan jag äter så njuter jag av utsikten ner mot den stora blå sjön med som har ett flertal stora stenformationer som sticker upp.


Jag har en slitsam stigning kvar innan jag avslutar sista 25 km på ganska lättcyklat väg. Tyvärr så känner jag av att framhjulet har pyspunka men inte mer än att jag får pumpa och vänta med att byta slang vid camping i kväll.


Måste också byta två trasiga ekrar men det får jag vänta med tills jag kommer till Kulob.


Vid en vägkrog stannar jag till då jag ser några andra cyklister och parkerar intill deras bord. Byter slang, pumpar och skall gå in för lite kaffe eller ett glas öl. Ser då att paret parkerat sina cyklar på en innergård och de har tydligen ett rum för natten.


Vägkrogen har i sin innergård en stor gulgrön yta där man kan sätta upp några tält men även tre fyra rum som man får i princip bo gratis i om man samtidigt äter mat hos dem. Det finns dusch att tillgå men vattenförsörjningen är inte av vår standard.


Det tyska paret en herre i min ålder och hans kanske 15 år yngre fru har ljusblå T-shirts på sig som drar till sig mitt intresse och jag får reda på att mannen har sedan tolv års ålen blodcancer och texten på baksidan T-tröjan säger Cycling for Cancer. Det är tufft gjort och mannen har cyklat i många länder bland annat på Island 6 gånger. Tydligen så är motion bra både för det mentala och att hålla sjukdomar i schack.


Rummet har fyra kala vita väggar med två eluttag, inga mattor, inga bord utan det blir att blåsa upp madrassen och ta fram sovsäcken.


Innan jag kryper ner får jag först jaga ut alla förbaskade myror men flugorna är svår att göra nått åt.


Somnar trots värmen ganska fort.


Distans: 69n km


Medelhastighet:


Maxhastighet:


Färdtid: 04:26

24/8-17 Kulob, Tadzjikistan
Kulob och byte av två ekrar

24/8


Vaknar tidigt vid sex tiden och känner att det är färdigt sovit. Är alldeles svettig och den tyska tjejen säger att vattnen är slut i duschen när hon ser att jag är på väg dit. Blir en provisorisk avtvättning i handfatet som står utanför. Här finns det vatten om än lite.


Vägen mot Kulob är platt mestadels, några enstaka backar får upp min puls. 70 km senare cyklar jag in i stan som givetvis har en Bazar som är knökfull med folk. Här inne hittar jag en cykelreparations-kille som fixar mina två trasiga ekrar medan jag dricker kaffe i ett närbeläget kaffe inom bazaren.


Sen proviantering för fyra fem dagar för det är inte säker att jag finner de som behövs i de små affärerna i byarna jag kommer att passera enligt andra som cyklat samma väg.


Vid 16 tiden drar jag ut men får på nytt punka och denna gång är jag övertygad om att det är cykelkillen som orsakat detta då han skulle ta av däcket. Det speciella avtagningsverktyget man skall använda har han ju givetvis inte utan en skruvmejsel blev hans val.


Styr cykel tillbaka till en däckfirma som lagar slangen och sen på nytt iväg. Genom stan och sen ut och hela tiden visar GPSén 2-4 % lutning. Värmen tär på en och svetten rinner och jag känner mig sliten redan och värre skall det bli.


I nästa lilla samhälle efter cirka 10 km ökar stigninen till 6% och jag ser inget slut heller och inga bra platser att sätta upp tältet.


När GPSén visar 93ckm hittar jag tillslut en plats intill vägen som får duga.


Känner mig utpumpad och slut. Luften ute har nu börjat bli sval vilket jag inte har nått emot


Distans: 93km


Medelhastighet:


Maxhastighet:


Färdtid: 07:10


Färdtid: 04:26

25/8-17 Kulobpasset, Tadzjikistan
Kulob passet

06:15 vaknar jag av trafiken och bestämmer att det blir snabb frukost och sen iväg. Uppför, uppför hela tiden, inte jättebrant men två tre procent sliter ändå.


Redan efter tre km stannar jag för vattnet är slut. Ställer cykeln vid stora vägen och går efter en dammig grusväg upp mot ett litet hus som verkar vara byggt av halm och lera.


En hund skäller på mig och en kille kommer ridande på en åsna i full fart för att ta reda på en förrymd åsna som sprang iväg.


Allt runt omkring det lilla rektangulära huset är torrt, inte ett grönt grässtrå. Jag tittar in genom dörröppningen och ser ett rum utan tavlor på väggarna, inga hyllor eller prydnader, bara en matta på golvet och längst in sitter ett litet barn och ser förvånat på mig utan att säga ett ord.


Jag ropar och en kvinna klädd i röd klänning och svart-vitkofta kommer fram. Jag visar mina två flaskor och hon tar emot dem och återkommer några minuter senare med dem.


Det har inte mycket till välfärd att visa upp, fattigdomen är stor men gästvänligheten är större, det är något som fastnat i mitt medvetande under denna cykelresa. Fattiga människor ger utav de lilla de har.


Vid flera tillfällen måste jag styra cykeln då det är för brant och tufft. Jag kan dock njuta av utsikten ner mot dalgången nedan den som jag campande förra kvällen.


Stoppar halvvägs upp för att fylla på vatten innan jag fortsätter ytterligare uppför 5-6 km till jag kommer fram till en stor portal men nån text jag ej begriper. GPSén visar på + 3200 m.ö.h.


Jag får en utförskörning på en grusväg som ej är värt namnet och det skakar nått så in i norden och det jag fasar för just nu är punktering och i denna värme och grusdammet som bilarna river upp finns det annat som är trevligare.


Vid halv ett tiden kommer jag till ett litet samhälle, ShuroObod och alldeles utanför det lilla samhället stannar jag vid en bar för lite lunch som jag sköljer ner med rysk öl.


Har inte hunnit längre än 17 km och medelhastigheten framtill nu inte mer än 7 km/timme!!


Från SuhoroObod är vägen väldigt bra och lättcyklat och vid fyra tiden på eftermiddagen efter en hiskligt lång och brant utförskörning ner mot Panji floden som är gräns mot Afghanistan kommer jag först tlll Khirmanjo och dricker kaffe och äter några kyckligbitar samtidigr som jag ser ppå nån lottning till Champioslige. Henrik Larsson syns som en av ”dragarna”


Fortsätter sen genom nästa lilla samhälle, KISHT och möts av byns alla ungar alla ställer frågor om…


-Who are You?


-What´s your name?


-What´s your country


-Were are you going?


Vid det här laget börjar jag bli trött på alla frågor men det är ju barn så man måste ha lite överseende.


Det som oroar mig är att alla och inte bara nu för den delen skall göra ”High-Five" medan jag cyklar förbi. Ibland har det varit nära att jag skulle köra omkull.


Jag fortsätter uppför byn efter den sedvanliga SELFIN som skall göras och en av de äldre killarna, 12-13 år springer bredvid mig hela tiden,


När jag stannar längst upp i byn innan jag skall passera en biflod till Panji floden för att ta fram kameran ser han att jag har en extra cykelpump och vill givetvis ha den.


Efter litet övervägande ger jag honom den och han blir givetvis glad. Jag är nog säker på att han nu har KISHT´s modernaste cykelpump.


Fem km längre fram alldeles vid Panji floden och intill vägen slår jag läger.


Solen håller på att gå ner och omgivningens berg och floden gör platsens magisk.


På andra sidan floden, den Afghanska sidan kör militärbilar fram och tillbaka efter en smal grusväg som slingrar sig efter bergskanten.


Distans: 57 km


Medelhastighet:


Maxhastighet


Färdtid

1/9-17 Pamir Lodge, Tadzjikistan
Sjuk, illamående och negativ info från kinisiska konsulatet

Sjuk och yrsel


Redan på kvällen jag kom till Pamir Lodge, mitt hostel i Khrough kände hag mig hängning och orkeslös. Vid fem tiden på e.m. också illamående och känning av yrsel igen. Gick och lade mig kvart över sex och sov periodvis till sju morgonen efter.


Åt frukost, korv, stekta ägg, bröd, marmelad, och te. Satt sen en stund ute och funderade innan jag vid elva tiden gick och lade mig och lyssnade på en ljudbok. Låg hela dagen förutom en paus för två youghurt bägare


Tillbaka på vingliga ben för mera ljudbok.


När klockan är kvart över fem kryper jag ner under täcket ned mina trådlösa hörlurar och ljudboken. Somnar nog in på riktigt en timme senare. Får gå upp på natten en gång och tidig morgon flr att gå på toaletten. Stegen är tunga och långsamma när jag går tillbaka och kryper ner igen.


Vid sju tiden kliver jag upp för frukost som jag intog tillsammsns med en hungrig katt och sex, sju getingar som verkar gilla marmeladen och känner mig lite piggare.


Efter frukosten kommer illamående och yrselkänslan sakta tillbaka och munnen känns torr som en öken.


Lite senare går jag ner till stora vägen och hoppar på en minibuss nr 3 som tar mig in till Khorog basar. Tänker skaffa mig en kartong och packa ner allt onödigt jag haft med mig!!


Har jämfört andra cyklister och de har nog i snitt tio kilo mindre och skicka det med en bil till i första hand Murghab.


Inte nog med detta så fick jag ett e-post meddelande under morgonen från det kinesiska konsulatet att jag måste söka visum för Kina I Sverige, de accepterar inga ombuds-ansökningar.


Det innebär att jag måste flyga hem för visum ansökan och likafullt inte säkert att det blir godkänt ändå😠😡. Har hört av andra att de fått ta flyget till Hongkong och sökt visum på flygplatsen. En del har kommit tillbaka med godkänt visum andra har fått avslag.


Läser man också webbsajten caravanistan.com så skriver de att kinesiska myndigheter ändrar visumregler från månad till månad, ibland vecka från vecka.


Jag har en plan B och det är att söka visum till Nepal och ta mig söderut den vägen. Får jag också nej där tar nog min motivation slut för fortsättning. Min hälsa är också med i bilden.


Till Osh i Kirgizistan är det drygt 720 km över och mellan bergen och jag skall upp till drygt 4600 m.ö.h.


Vi hörs


// P-G


4/9-17 Green House Hostel, Tadzjikistan
AVBRYTER...!!

Några dagar i Khorough med illamående och värk var jag på väg att få krafterna tillbaka efter att ji mig en dos peniccillin ag fått i mig en dos penicillin.


Men efter näst siista kvällen när vi varit ute och ätit hade jag svårt att ta mig från vägen och upp mot mitgt hostel


Hade svårt att andas och fick sova halvsittande. Min astma medicin hjälpte bara tillfälligt. Mera värk, mera yrsel.


En holländsk!! läkare som bodde på hostelet avrådde mig från att fortsätta innan jag unddrsökt mig riktigt. Min astma, dammet och sen den höga höjden kulle kunna äventyra min tillståmd till ddt värre.


Bestämmer att jag med ett ungt tyskt park som var tvungna att avbryta sin cykelresa mot Osh p.g.a. AMS /Acute Mountain Sickness) tar vi en jeep tillbaka yill Dushanbe.


Under denna resa får jag verkligen svar på att det är dmmet som orsakar mina hälsoproblem i kombination med höghöjd.


Dammet efter vägen gör att jag vid tre tillfällen knappt kan ta mig ut och in i Jeepen utan att få astma attack och min astma medicin verkar bara för en liten stund.


Hela min bröstrygg verkar vara inflammerad för den värker från midjan till nacken. Att gå uppför tio trappsteg ger mig andnöd! Faan


Mitt beslut att avbryta är inget jag är glad åt. Känner stor besvikelse. Alla mina förberedelser, drömmar som get mig motivation att byta ut min vardag mot en en annan på cykel går i krasch.


Motivationen försvann och sen också problemet med det Kinesiska visum kravet som verkar märkligt. Jag skulle enligt konsulatet måste lyga till Sverige och söka nytt därifrån. Nått ombuds ansökan skulle inte godkännas..


Det tydks paret som jag åker jeep med fick samma besked, de skulle sen in i Mongoliet. Två andra svenskar fick samma svar.


Några andra norksa cyklister för dem var det OK.


MINA DRÖMMAR HAR GÅTT I KRASH - HOPPAS DET ÄR TILLFÄLLIGT BARA.


Jag tar ett flyg från Duschanbe hem till Sverige så fort jag ordnat biljett


vilket jag tänker göra ett försök med nu på morgonen


Vi hörs


// P-G ( besviken global cyclist)

8/9-17 Green House Hostel, Tadzjikistan
Astman fick mig besegrad denna gång....?

8/8


Två dagar av problem i Khoroug och fem dagar i Dushanbe utan att jag känner mig återställd och den medicin jag har med mig räcker tyvärr ej.


Dessutom är sjulvården här i Tajikistan inte den man är van vid från Sverige, besökt faktiskt en s.k.vårdcentral i Dushanbe som rekommenderats av andra och t'änkte att de kanske har nån uperkur på gång.


Jag visade dem min inhalotort tuber och de visste knappast vad det var bra för.


Nån sortds undersökning fick jag och medan jah låg på en brits av trä kopplade en sytser in en slang i min höger arm och jag tänkte et var nån sorts antibiotika.


Senare visade det sig att det var nån sorts vätskeblandning med elekrolyter.


Jag lämnade vårdcentralen endast lite tyngre än när jag anlände. Vätskan vägde väl nåt hekto eller två!!


För två dagar sedan bestämde jag mig slutgiltigt att hälsan går före min stolthet. Vågar inte riskera ytterligare komplikationer. Senast jag drabbades av nåt liknade var för sex år sedan och dena gång var det kylan som var orsaken. Då var jag utan fysisk aktivitet helt för nästan 3 månader och det tog nog ett halvår innan jag kunde gträna för fullt igen


Idag den åttonde juli går flygte från Dushanbe 02:20 och väntas landa i Franfurt sju timmar senare. Skall sen leta upp ett tåg till Malmö där jag kan lämna in cykelnkarftongen på bussgods och sen ta SJ mot Uppsala eller Arbrå


Jag tror ingen förstår min frustation. Lagt ner så mycket tid, pengar, planering,och ork på denna drömresa och så spricker det för att jag inte planerade in att damm kunde ge samma besvär som kylan.


Jag får helt enkelt ta ett besök hos mina läkare och se vad de kan göra och sen när krafterna är åter starta på nytt från Khoroug och ta mig via Osh genom KINA.


Vi hörs och syns


P-G ( the global cyclist numera desillusionerad cyclist)

8/9-17 Green House Hostel, Tadzjikistan
Förloppssammanfattning-Statistik

Lite nördig statistik information som min Garmin GPS eTrex Touch 35T har levererat sedan 1 april


Total distans: 10,733.47 km Max distans: 145,08 km Tid: 622:12:01 h:m:s Max höjdstigning: 1,401 m Medianhöjdstigning: 405 m


Höjdstigning: 79640 m Höjdförlust: 75034 m Medelfart: 15,8 km/h Maxfart: 76,5 km/h


Antal Länder 12 - Antal komtinenter 2 - Antal huvudstäder 5 - Antal punkteringar 17 - Antal ekerbyten 9 - Övriga reparationer 2 -


Antal tältnätter 109

2/7-18 Hos syran & AirBaltic, Sverige
Omstarten TGC 1719

27 juni- 1 juli - Omstarten


Nu börjar min omstart av THE GLOBAL CYCLING och hoppas att jag nu slipper de problem som fick mig att avbryta förra hösten.


Först tar jag tåget ner till syrran i Uppsala och stannar där till mitt plan avgår mot Dushanbe i Tadjikistan den 2 juli.


I Uppsala blir det avkoppling och kortare vandringar efter Fyrisån. Syrran och hennes man bjuder på god mat och Ros'e vin och på lördag blir det underhållning på en innergårdskrog


med Jazzduon Svante Turesson och Victoria Tolstoj.


Vädret i Uppsala soligt och varmt så länge solen har varit uppe.


Dagen för avfärd kliver jag upp 0515 och hinner med frukost innan tåget avgår mot Arlanda 0624


Incheckning går bra så när på att jag måste byta disk tre ggr p.g.a. datorstrul. Systemet vill visst inte acceptera


att jag har mer än en (1) väska och ja.g har fem!!!


Det löser tillslut genom att vi stoppar alla väskor i en plastpåse avsedd för barnvagnar


Fördelen är att jag slipper betala övervikten och jag klagar inte överdrivet mycket! 😁


Planet avgår nästan punktligt, 10 minuter efter tidtabellen.


Drygt 1 timme senare landar AirBaltic i Riga och nästa etapp mot Moskva avgår strax efter 13.


Strax före klockan tre landar vi på Sheremetyevo flygplatsen och här måste jag hämta ut all packning för att byta flygplats till Vnokovo som ligger drygt 1 timmes taxiresa bort. Har drygt 6,5 timmar på mig så någon stressig finner sig inte😃Bilköerna är långa och stoppen många men trafiken verkar ändå lugn. Taxin får av någon anledning inte köra ända fram till entrén så det blir att leta upp en "trolley" och bege mig under vägen mot avgångshallen.Tyvärr så ha inte arkitekten tänkt mycket på logistiken för gångarna för "trolleys" är på tok för smala vsp det blir att dra "trolleyn" bakänges nedför trapporna istället.Säkerhets kontrollen går bra och tar den hissen upp till avgångshallen på våning 2 som är stor.Kan inte checka in förrän tidigast halv 8 så det blir kaffe och en kycklingmacka framför en storTV som visar fotboll förstås. På den här avgången måste jag betala för cykeln eftersom bokningen inte medgav det .Blir hänvisad till en "Pay disk" för special luggage. Kvinnan i disken kan inte mer engelska än en uttorkad flodåra i Kalahari öknen.- Mr Putin this in an international Airport YouTube must make sure that the staff can speak English.- Best P-G, now You are in Russia and I'm the boss and know was best. The Russian language is soon common all over the world.Den kvinna som tog emot min tillhörigheter accepterar inte att de inplastade vvöskorna är utan handtag.Hon gestikulerar att ingen inlämning är möjlig utan ett handtag på påsen med väskorna.


Tar väskorna på en vagn och får hjälp att fixa ett handtag med hjälp av en rulle kraftejp.-It's OK tycks hon säga med kroppsspråket. Även den här flodåran är lika uttorkad som den andra.


Sen får jag mitt Boardingpass och kan gå igenom ytterligare en säkerhetskontroll och passkontrollen.Klockan är bara strax efter 20 och planet mot Dushanbe avgår 22 så jag hinner med en Guinness och lite fotboll innan "taket off".Planet från Ultair är lite modernare än AirBaltics men det är också en längre resa. Tidsskillnaden mellan Moskva och Dushanbe gör att jag inte kommer att vara framme förrän 0410 på morgonen.Får någon timmes sömn men ljudnivån gör att den blir bara ytlig.


Inga problem med pass och visum allt går smärtfritt och en taxi kille dyker upp så fort jag kommer in i utgångshallen.- Taxi ? säger han på engelsk- Yes, Green House Hotel, do you know were it is?Han ler och säger- No problemEn stund senare står vi utanför den stora stål grinden till GHH.Inga problem med säng, 7$ per natt i flerbäddsrum.Tar med mig det nödvändigaste upp på övervåningen efter att jag fått en kopp kaffe från det gemensamma köket.Somnar ganska fort och kliver ej upp förrän strax före 11 hörs senare ikväll// P-G

3/7-18 Green House Hotel, Tadzjikistan
GreenHous Hotel och Sverige i kvartsfinal

3 Juli


Blir inte mycket gjort idag rent fysiskt, endast en kort sväng på 4 km fram och tillbaka till en matbutik för inköp av läsk, bullar och två öl.



Jeepresan till Khorog är redan fixat, den hämtar upp mig nästa morgon klockan.0600


Hostelet är inte fullt men både cyklister och MC förare finns bland gästerna. Några skall mot Kohorog andra har kommit därifrån.


Det blir mycket fotboll på TV och klockan 19 lokal tid börjar "min match" Sverige- Schweiz. Har laddat upp med en kall öl och en pizza jag beställt.


Det blir nervösa 90 minuter innan jublet bryter ut och jag går ut på trappen och viftar med "Moder Svea' i gult och blått.


Lägger mig vid midnatt och har ställt väckaren i mobilen till klockan 0515.


Vi hörs i morgon från Khorog


// P-G


4/7-18 Dushanbe och Pamir Highway till Kohorog, Tadzjikistan
Mot Kohorog och bil problem

4 juli


Vaknar av att min Huawei ringer och jag kliver upp. Helst har jag velat ligga kvar för utsövd är jag då inte . Madrassens fjädrar har jag känt av, allihopa. Någon "Hästens" var det i alla fall inte


In i badrummet och sen ner till köket för en kaffe, inget mer. Jeepchaffisen kommer förbi strax före sex och vi lastar på mina väskor och cykelkartongen.


Vi åker i väg genom stan till en plats som liknar en station för jeeptransporter.


Massvis med jeepar av all olika modeller och storlekar.


Alla som skall mot Kohrog har samlats här och väntar tålmodigt på att godset lastas upp på jeeparnas takräcken. Likaså får jag vänta. För vi byter jeep.Sist lastas min cykel kartong upp och sen surras allt fast.Vi åker iväg strax före sju och har cirka 620 km kvar till Kohrog Fram till Kolub som vi kommer till vid 11 tiden är vägen relativt bra och här blir det ett längre stopp för mat.


Entypisk Tadjikistanskt matställe som är välbesökt.Det serveras en buffé med ris blandat med kött bitar, fyra varianter av soppor, spett med kött bullar modell "större golfbollar", spett med grillat kött och förstås grönsaker och olika "röror"


Ris och golfbollarna hamnade på min tallrik tillsammans med en halvkall Fanta.


Sen iväg och nu vet jag att första 35 km blir skakig och mycket uppför.


Strax före SuhoroObod en militär kontroll och jag får visa upp mitt pass samt det elektroniska Visumet med GBO access.


Inga problem och en vänlig handskakning från den grönklädda militären och vi kan åka iväg till nästa kontroll som bara finns runt kröken. Det är den Tadjikistanska polisen som står här och chauffören visar upp några dokument. Sen iväg. efter en väg som har sett bättre dagarFrån SuhoroObod är vägen bra i 60 km. Nyasfalterad, bred och mycket utför. Till Afghanistan är det inte långt, bara Panji floden skiljer länderna åt.Vädret är trekvartsmulet men varmt, +32 C och pannan är snabbt blöt om inte jeep föraren har sitt fönster öppet.



Ett snabbt stopp för att tvätta fötterna hinner vi med och det var Gudomligt skönt.När vi kommer till Yoged. är det roliga slut, "shaking road" tar totalt över. Damm, grus, sten, hål, mera damm, grus, sten och hål och så blir det 27 mil.


Radion går på hög volym hela tiden och det är inte P4 eller Spotify som hörs. Låter mera som ""så ska det låta för Imamer"Dessutom så sjunger den manliga passageraren med på ett sätt så jag tror han är Tadjikistans svar på Thomas di Leva.Att kunna sova i jeepen är bortom all rimlighet, man slumrar till för att vakna av nått gupp.


Vid ett av dessa tillfällen rycks jag upp i all hast och chaffisen försöker få stopp på jeepen. Han bromsar vad allt tygen håller och jag hinner uppfatta att vi är på väg över vägkanten ner mot Panji floden.


Tack och lov hinner han få stopp. Det är visst nån vajer eller axel till styrningen som gått sönder.En halvtimme senare har han fixat felet och vi kan forsättaResten av resan utan missöden men skakigt och dammigt och jag blir avsläppt vid Pamir Lodge kring 22.30 tiden.


Enung tjej tar emot mig och jag blir tilldelad en överslaf på andra våningen där flerbäddsrummen finns.


Sommnarganska fort, är trött efter 14,5 timmar i en trång jeepen på skakiga vägar och som kunnat slutat riktigt illa.


Vi hörs senare när WiFi finns och har kapacitet

6/7-18 Pamir Lodge under ett , Tadzjikistan
Förberdelser och nya vänner i Khorog

6 Juli - Förberedande dagar på Pamir Lodge.



Trodde jag hade sovit länge för jag hade tryckt av väckningslarmet många gånger. Det var var det att larmet var inställt på 0510!! och klockan var nu bara några minuter över 8.


Jag går upp till den plats där de de serverar frukost som är ett stort rektangulärt bord med mattor på. Bordet är inte högre än 6 dm och det är meningen att man sitter på den, utan skor givetvis.


Det är ingen engelsk frukost precis men två stektaägg, en kokt korv, stor runt bröd, sylt och kakor. Inget kaffe men te.
Sen börjar jag att montera i hop cykeln och medan jag håller på blir jag först bekant med ett belgiskt par, Janne och Maarten. Janne är faktiskt en tjej.
Sen kommer också en Schweizisk kille med, en musiklärare från Basel. Vi kommer senare alla fyra gemensamt ta oss ner till en restaurang i Kohrogs city park.


Restaurangen är omgiven av stora gröna träd och lummiga buskar och bredvid den flyter Panjiflodens floden förbi. Restaurangen har öppna sidor varför det svalkar skönt bris från floden.


Sen tillbaka för mera förberedande uppgifter och lite skrivande i resedagboken. Att ladda upp den är inte lätt då WiFi i Tadjikistan inte har vår standard.



Senare på kvällen åker jag och musikläraren ner för en kvälls middag på en Indisk restaurant. Vi får senare sällskap av Janne och Maarten.
Martin och jag åker hem strax för halv tio och jag stannar uppe ett tag till för Internet anslutningen är OK Routern finns utomhus under ett plåtskyddat tak med ett "sitt bord".



Sommnar vid 23 tiden och får sällskap av en svart kattunge som jamar efter lek. Vis av min allergi för kattor avstår jag. Morgonen efter tar jag och Martin farväl av Janne och Maarten för de tänker cykla den norra rutten mot Murgab och Kirgistanska gränsen.


Både jag och det Belgiska har fått massor av intressanta tips om den norra rutten av Martin. Han har nämligen cyklat från andra hållet och ger oss tips.Martin lägger också in s.k bokmärken i min "Maps me" karta så att det är lättare att hitta alla platser som är av vikt.


Ett bokmärke för en plats med heta vattenkällor där man kan bada och matställe.Ett annat för ett bra "Home Stay eller B&B. Ett tredje för bra mat och info service i Murgab, o s.v.
Han markerar också ut vart vägen är dålig, vart det finns och inte finns vatten att hämta😁


Att hitta bra affärer att handla mat är svårt, mestadels nudlar, soppor, pasta, kakor, läsk och Snickers är allt
Vi åker sen ner på stan för proviantering och en enklare lunch.Sen tillbaka för vila och och förberedelser. Hinner me en dusch från ett duschrum som jag skulle klassa som riskabelt.


Eldragningar och kontakterna som är monterade skulle få vilken elinstallatör hemma i Ö-vik att anmäla till MSB.


Men nu är vi i Tadjikistan och jag tror inte MSB's långa arm räcker hit.


Sen sätter jag mig på bordet under plåttaket för lite skrivande,bklockan har blivit 18 och Internet routern ställs fram😀Himmelen har blivit grå och regnet strilar ner åstadkommer ett skönt avkopplande lugnt snatteri mot plåttaket



Kvällen blir sen lugn och i morgon bitti drar jag iväg mot Murgab och Martin mot Dushanbe efter grusvägen som gav mig andningssbprighrter i fjol.


Nu måste Ni vara beredd på att det kommer att ta tid att koppla upp sig och skriva i resedagboken på ett tag.


Får vänta i bästa fall till Murgab enligt Martin om de har ström där.


Annarsblir det nog inte förrän jag kommer in i Kirgistan. Inte ens mobiltäckning fungerar särskilt bra efter norra rutten.


Ha det bra för det tänker jag försöka ha.


Vi hörs när Internet är uppe


// P-G


The Gobal Cyclist


P.s glöm ej bort min lilla insamling till orangutangerna. Läs mera på min blogg D.s

7/7-18 Vid floden Ghund 55 km från Khorog, Tadzjikistan
Nu börjar klättringen mot Murghab

7 juli


Vaknar 0510 och börjar att packa cykeln sen går jag upp till frukos bordet och den den sedvanliga menyn, stekta ägg, kokt korv, bröd, sylt och sen te och kakor.


Innan jag cyklar iväg med mig själv, min bostad med kök betalar jag 272 Somoni för tre nätter och lika många frukostar. Ganska bra pris med tanke på standarden.


Att hitta ut ur Khorog är inga problem, bara följa huvudgatan åt höger efter att jag korsat bron över Ghundfloden.


Att hitta ut ur Khorog är inga problem, bara följa huvudgatan åt höger efter att jag korsat bron över Ghundfloden.


Att jag är i Pamir land råder det ingen tvekan om, det är bara titta sig omkring och insupa de magnifika bergsmassiven, 3,4 och fem tusen meters berg.


När jag startar visar GPS'en att jag är 2111 m.ö.h och mer kommer det att bli.Vägen är upphör hela tiden nen inte jättebra men det känner ändå på.
Förmodligen hör den höga höjden att det blir lite jobbigare. Man kan ju säga att jag nu är på höghöjdsläger.
Det blir några stopp här och var för vatten går det åt. Vädret är soligt och alldeles för varmt för mig egentligen. Fick jag bestämma är den aldrig över 22 grader i skuggan.
I varje by jag cyklar genom är det utsmyckat med ballonger och blommor, både naturliga och konstgjorda.
Tadjikistanerna firar 60 års minnet av nånTadjikistsn som blev Imam 11 juli 1957, Mubarak eller vad han nu heter.
Vägen är förhållande vis bra, mestadels asfalt så här långt, bara en halv mil med grus, gropar och småstenar.
När jag kommer till Vudz, en liten by med bensinmack och en bykrog med närbutik ( enligt Maps me) har jag cyklat 55 km och en titt på GPS'n visar att jag nu är 2755 m.ö.h.
Stannar vid krogen och beställer in en soppa med grönsaker potatis och kokt kött och då en kopp kaffe.Smakar riktigt gott. Det blir en Tadjikistansk Pepsi som sköljer ner maten.
Har tänkt cykla några timmar till för klockan är bara fyra. Fortsätter sen ytterligare drygt två timmar och jag lovar att det är tungt ibland.
Den höga luften påverkar nog mer än jag annat Hittar en bra tältplats nere vid floden och en bit från vägen. Lite skyddat från insynme. Inte fullt Fördelen är ju att det är lätt att tvätta sig och ta vatten ur floden till matlagning.
morgon blir det mera klättring, fast det vet jag ju .Det är bara att mentalt instllställa sig .Har som delmål att stoppa vid en plats som heter Jelody. Där kan man bada i varma källor, äta mat och sova över.
Fast nu är det dags att krypa ner i sovsäckenoch försöka lyssna på ett kapitel av Nionde graven
Dagens distans: 78,6 kmMedel fart:12 km/hMax fart: 44,2 kmMax höjd: 2933 m.ö.h
Vi hörs när jag badat// P-G

8/7-18 Jelondy, Tadzjikistan
På väg mot heta bad i Jelondy

8 Juli


Vaknar av att solen värmer och lyser upp tältet rejält.


Under natten har det varit kallt för en av vatten flaskorna som var ljummen igår kväll är nuu sval.


Packar i hop det mesta, hänger sovsäckenoch över cykeln för vädring och gör sedan ordu frukost.


Himmelen är nästan klart blå men några enstaka cumulusmoln blåser in från bergen. Som det känns nu för jag lite medvind vilket nog kan behövas.


Till Jelona som är en plats med gästus, matplats och heta bad möjligheter ha jag drygt 55 km. Det förbli mitt slutmål idag


Vägen fortfande skaplig och knappar någon trafik, fast det händer mellan bergspazsen att jag blir omkörd av stora långtradare, ibland är de fyre fem i rad.


Vädret är varm och jag ser att solen bränner på armarna för under klockan är det alldeles ljust.


Strax hitom Varshedz stannar jag till för en kaffe eller vad det nu var, en Pepsi och två små prinskorvar. Vinden fläktar skönt medan jag slappar.


Inne i lanthandeln som består av butik och en privat del är det nästan mörkt, endast några tolvvolts lampor i taket är allt för att förse butiken med ljus. 220 volt här ute är ovanligt om man nu inte har ett dieselaggregat och den lyxen har inte alla., åtminstone inte köra den så ofta, istället får de hålla sig till enklare solpaneler.


Idag på förmiddagen passerade jag 3000 meters gränsen och så högt har jag aldrig varit förut, om man bortser från flygresorna!


En sak man undrar över är vad befolkningen hör ute lever av. Inte mycket till boskapsskötsel heller.


Kanske jobbar männen i Dushanbe på veckorna och kommer hem på helgen, framtiden får lösa detta.


Även om vägen ser rak ut så är den syn många gånger bedräglig.


Tittar jag på GPS"n display så visar den många gånger +2% och sträckorna är tillsammans med andra tuffa backar så sliter det.


Det slår aldrig fel så fort jag närmare mig en ny kommer alla ungar springande


- How are you?


- What's your name?


och så vidare... och så skall många göra "Hive Five" men det undviker jag av risken att fastna och köra omkull.


Fortsätter att trampa på och har dela tiden som följeslagare, för det mesta det jag den ljusgrön skimrande floden och de gånger jag inte har visuell kontakt hör jag tydligt hur den forsar


Träffar på ett par som kommer från Murgab och givetvis stannar vi för att hälsa och byta info.


Får också träffa med en fransk mcförare och vi har ungefär samma mål. Berättar att jag skall stoppa ikväll i Jelona för varma källor bad.


Han fortsätter 5 km till för att äta vid en liten vägkrog När jag cyklat förbi den platsen hör jag honom komma bakom mig och han säger på fransk engelsk brytning att ...


- You just passed The Hot Spring? och pekar 500 m bakom oss.


Blir lite misstänksam då jag nästan säkert vet att mitt bad skall ligga på höger sida av M41 och den här byggnaden ligger h på vänster sida.


Cyklar tillbaka och det visar sig att de har Hot Water Spring bad men det är inte den jag letar efter.


Det blir att cykla tillbaka och 7 km senare efter lite letande hittar jag en stor byggnad 500 m från M41an.


Fick lite hjälp av den franskan föraren som kom nu från andra hållet och sa att vägen till badet går över den lilla träbron dom låg nedanför vägen. Jag hade gissat på en annan infart utifrån hur jag såg att byggnaden låg.


Byggnaden är stor och målad i ljust vitt och taket i gråfärgad plåt. Ganska lång byggnad och den ser pampig ut.



Runt huset en stor mur och gruinden är låst men en dörr är öppen. Lämnar cykeln utanför och går runt byggnaden och in i en stor entré som ser fräsch ut.


Frågar om bad och mat och hon som sitter bakom den höga disken nickar.


För 40 Somoni får jag bad och då ingår ett rum för natten.


Tackar JA och frågar få vart man äter och hon pekar mot väggen bakom oss.


Hämtar cykeln som jag får ställa in ett ett förråd som en gång varit ett bad och toalettrum. Mitt rum för natten ligger mitt emot.


Packar upp och tar med mig de jag behöver och ombyte.


Det känns på engångs att jag kommit rätt för omkläd-ningsrummet är fuktigt och väldigt varmtr Ventilationen är ej av bästa slag.


Badet är en rektangulär pool om 4x10 och i ena kortändan tre steg ner mot vattnet I den andra ändan på långsidan kommer det heta vattnet in helt utan kylning.


Vattnet är rejält varm, kanske 40-43 grader, nästan hett.


En sak är då säkerhet är gudomligt skönt och säker bra för trötta ben. Ligger i kanske 40 minuter och går sedan tillbaka till mitt rum som jag delar med den franska mckillen


Efter en tupplur på 45 minuter går jag till matsalen och får någon blandning av makaroner,nått som liknar brunt ris och nått jag glömt namnet på men det verkar som det är lökskivor med.


Inte gourmet middag precis men helt OK för en hugrig cyklist och priset 15 Somni är billigt.


Jag tänker inte ersätta om toalettbesöket i utedassdt på baksidan huset lie avskilt .


Resten blir slapp och ljudet försvinner vid halvåtta tiden.


Vi hörs i morgon då stora utmaningen börjar.


// P-G



Dagens distans: 56,7 km


Max fart 40,1 km


Medel fart: 12,5 km/h


Min höjd: 2937 m.ö.h


Max höjd: 3558 m.ö.h (Jelondy)

9/7-18 Alichur, Tadzjikistan
Klättring upptill 4271 m.ö.h

9 Juli


Innan jag trampar iväg äter jag en god frukost som består av svart te, bröd och en tallrik youghurt gjort på kor, får och getter


Vägen är bra men mycket uppför har efter cirka 1,5 timmars cykling kommer mc-killen förbi, han stannar och säger att nu är det bara 400 m klättring kvar och det ska stämma för min GPS visar på drygt 3800 m.ö.h.


Det är bara att fortsätta trampa och efter par timmar är jag på toppen av Koltezek pass , 4271 m.ö.h.


Jag lovar att både benen och jag själv är trött. Sen fortsätter vägen lite utför men vägstandarden är minst sagt dålig i drygt 30 km.


Kan knappast fokusera på annat än var alla hål och stenar är.


Träffar på ett antal jeepar som står med huven öppen. Speciellt en lägger jag märke till för den jeepen kör jag om tre gånger !!!


Äter också lunch på en gård bestående av tre byggnader och massvis med får.


Boningshuset ser OK ut från utsidan men interiören är av sådan standard vi sett i gamla svenska filmer från 1800 talet, men youghurten var jättegod, gjord på mjölk från Jak.


Fortsätter att trampa efter dåliga vägar och kommer fram till Alichur strax före halv sju.


Byn ligger vackert vid floden och jag ser skyltar om Home Stay överallt.


På himmlen tornar stora svarta moln upp och det börjar blåsa.


Jag bestämmer mig för Guest House Matluba och ser att de inbjuder övernattning i en Yurt.


Yurt är ett stort runt tält med en kamin i mitten. Man sover på golvet och får flera lager av täcken som är så tunga att jag inte förstår hur de kan tvätta dem.


Inredningen är mycket mattor och ranor och färgerna går i rött, grönt och guld.



Maten är god, först Jak yoghurt sen stekt potatis och spagetti. med nått köttliknande. Riktigt gott. Efter maten en dusch och vis av erfarenhet förväntar jag mig ingen hög standard.Duschen är i en hus lite ovanförr yurten och man måste värma vattnet först över en stor kamin. Det fixar mannen i huset.
Två stora hinkar med kallt vatten stor intill för att blanda ut det heta vattnet. Hela rummet luktar ved ledning och en skön värme sprider sig. Sitter en bra stund och ger också mina underbara vänner, fötterna ett varmt bad.


Sen ner till yurten och jag lägger mig under två tjocka, tjocka täcken och somnar innan jag vet ordet av.



Distans: 84,4 kmM


Max fart: 52 km


Medel fart: 11,6 km/h


Minhöjd 3541m.ö.h


Max höjd: 4244 m.ö.h



Jag lovar att det känns att man är högre upp än dubbla Kebnekaise. Kraften är inte som vid havsytan.
Har kvar 100 km till Murghab



Vi hörs// P-G

10/7-18 Murghab, Tadzjikistan
Sovit som en JAK i Yurten

10 Juli


Vaknar strax före 0700 och känner mig utsövd. Ha inte frysit det minsta, fast med dessa täcken skulle det nästan vara omöjligt.


Går in i boningshuset och matrummet ligger till höger.


En stort bord i mitten och till höger en svängs soffa som ser fräsch ut. Hinner knappt sätta förän frun i huset, en ung kvinna kanske 35 år dukar fram JAK Youghurt, bröd och svart te. Sen kommer hon in med en stor tallrik som liknar välling med ris och den är riktigt mättande.


Vädret är lite svalare än igår då jag startar med långbyxor och med min knallgula reflex- regnjacka.



Från Alichur är vägen platt och väldigt rak och efter cirka 10-11km möter jag ett amerikanskt par på cykel som har som mål Jelondy


De kommer från Murghab och säger att jag får en ganska lätt resa.


Vägen är fortsättningsvis platt och rak genom Alichur dalen som måste vara flera mil lång, ibland ser man knappast slutet.


I dalgången på lämpligt avstånd från M41:an ser jag växelvis betande får och jakar men det är inga jättehjordar


Efter 20 km kommer den franska mc-killen, stannar och frågar hur det är. Han skall också till Murghab.


Landskapet är helt dött på byar, nåt enstaka hus cyklar jag förbi, förmodligen får eller Jak farmare.


Efter 40 km kommer nästa cyklist mot mig, en Uzbekistanare.


På hans tröja står skrivit Silk Road 1200 km. Han är glad och meningarna formligen sprutar ut ur mun på honom.



Han säger att han är en operasångare och ger samtidigt ett prov på O Sole Mio och jag måste ju erkänna att hans stämma faktiskt lätt riktigt bra.


Cyklist operasångaren heter Kyanish.


Sen iväg genom flera ödsliga dalgångar som omges av massivt stora berg. Vissa av dem ser i samma mening både groteska och vackra ut.


Efter några stigningar och passering av Neizatash passet på 4137 m får jag en skön utförskörning och strax efter byn Mamazair möter jag ett gäng på fem cyklister som kommer i motsatt riktning och uppför på addera jag nyss varit på toppen av.


Vi stannar och byter info och jag får reda på att två av dem är från USA, två från Holland och den femte från Spanien.
Sen iväg och utförskörning som fortsätter mellan bergs-passen och dalgångarna i minst 20 km och fort går det. Hinner knappt blinka innan GPS'en visar 85 km distanserad sträcka
Det är bra cykelväder, lagomt varmt och inte så mycket motvind heller. De gånger jag har det står man nästan still om man slutar trampa trots att det lutar utför.
Redan från 12 km avstånd från Murghab ser jag staden som är omgiven av grandiosa berg, gröna ytor med vatten omkring. Det känns skönt att snart få kliva av min Long Haul Trucker efter drygt 100 km.Vi stannar och byter info och jag får reda på att två av dem är från USA, två från Holland och den femte från Spanien.
Sen iväg och utförskörning som fortsätter mellan bergs-passen och dalgångarna i minst 20 km och fort går det. Hinner knappt blinka innan GPS'en visar 85 km distanserad sträcka
Det är bra cykelväder, lagomt varmt och inte så mycket motvind heller. De gånger jag har det står man nästan still om man slutar trampa trots att det lutar utför.
Redan från 12 km avstånd från Murghab ser jag staden som är omgiven av grandiosa berg, gröna ytor med vatten omkring. Det känns skönt att snart få kliva av min Long Haul Trucker efter drygt 100 km.Vi stannar och byter info och jag får reda på att två av dem är från USA, två från Holland och den femte från Spanien.
Sen iväg och utförskörning som fortsätter mellan bergs-passen och dalgångarna i minst 20 km och fort går det. Hinner knappt blinka innan GPS'en visar 85 km distanserad sträcka
Det är bra cykelväder, lagomt varmt och inte så mycket motvind heller. De gånger jag har det står man nästan still om man slutar trampa trots att det lutar utför.
Redan från 12 km avstånd från Murghab ser jag staden som är omgiven av grandiosa berg, gröna ytor med vatten omkring. Det känns skönt att snart få kliva av min Long Haul Trucker efter drygt 100 km.
När klockan passerat 1700 med några minuter en "Check Point Charlie" kontroll av pass och visum bara 4 km från Murghab.
Officeren ser jag matar in alla uppgifter för hand i en loggbok. Ingen dator eller annan uppkoppling synlig.

Cyklar sen över bron och floden Aksu och tar in på Pamir Hostel och får en sängplats i en Yurt.
Hostelet har både en liten shop, bar och möjlighet att själv laga sin mat, fast då måste man vänta till deras egen mat-lagning är klar.
Hinner med kaffe, hämta nödvändiga prylar från cykel som blir inlåst i ett förråd och laddning av min elektronika prylar.Dessutom en dusch där mixningen mellan kallt och varmt(nästan kokhett) är ett lotteri. Likafullt känns det skönt.Sen kommer hostelets receptionist eller ägare fram och säger...- Now You can use the Kitchen for cooking och visar mig vägen in i köket.
Det blir makaroner och en burk köttkonserv med malda köttbitar från en ko. Åtminstone så visar etiketten en ko på framsida.
Tar min lagade mat och lägger den på en oval tallrik som jag blir erbjuden av tjejen i köket.Går ut i matsalen och smakar av maten. Gott smakar det vilket fall som helst.Fördelen med sådana här härbärgen, Hostel, guesthouse är att alla som övernattar här har i princip samma mål.
Det finns mycket att få info om. Ibland, nää ganska ofta faktiskt hör man andra prata och diskutera om deras strapatser, vad som varit bra och inte, vattenhål etc.
Sen går jag ner till min Yurt som nu fått ytterligare en sänggäst, en MC kille från södra Tyskland och heter MAX.
Att ha tillgång till elektricitet dygnet runt är vi vana vi men här i Pamir är det mera ovanligt.
Endast mellan 19- 24 kan man ladda sin elprylar. Därefter fram till morgonen alternativ ström från nått aggregat. Under dagen knappast någon ström alls annat än från solpaneler.Det kanske jag inte har nämnt men jag tänker stanna i Murghab i två nätter innan jag fortsätter mot Karakul Lake och sen vidare mot Sary Tash i Kirgizistan.
Karakul Lake, som inte skall förväxlas med sin namne i Kina, är en stor och lite salthaltig sjö halvvägs mellan Murghab och Sary Tash.
När jag väl kommer dit blir det nog en ytterligare vilodag för Akbaital passet på 4655 m.ö.h måste övervinnas
Finns här ingen möjlighet att ta ut pengar som Pamir Hostel ägaren sagt att det skall finnas måste jag vidare mot OSH. Den sträckan får jag nog ta med en s.k.Shared Taxi från Sary Tash.
Vi hörs// P-G
Dagens distans: 103,6 kmMax fart: 56 km/hMedel fart: 15 km/ hMax höjd: 4085Min höjd: 3590

11/7-18 Pamir Hostel Murghab, Tadzjikistan
Vilodag i Murghab och Pamir Hostel

11 Juli


Idag gör jag i princip ingenting, bara vilar benen och resten av kroppen.


Det kommer att behövas för i morgon skall jag vidare norrut genom bergsmassiven och upp mot Kirgizistanska gränsen.


Innan dess kommer jag att efter 70 km att få bekänna färg för högsta punkten skall nu cyklade över, Akbaital passet 4655 m.ö.h.


Jag tar en sväng ner mot marknadsdelen av Murghab


och ser mig omkring, stannar till när jag hör musik och ser en folksamling.



Det är ett par som dansar en som det ser ut en romantisk dans, musiken är hög.


Samtidigt dansar flera små barn en egen dans, de är uppklädda vad jag förstår.


Tar en liten film av händelsen som skulle kunna vara Tadjikistans svar på "Leta Dance", mej jag ser ingen Tony Irving, kanske de har Skype?



Sen tillbaka och går igenom cykeln så gott det går, tvättar av grus och damm från kedjor och växelförare och smörjer sedan in dem. Lösa skruvar ses över, kollar broms-klossarna att de sitter och inte skaver mot däcket.


Eftersom ingen ström är tillgänglig förän sju ikväll finns ingen möjlighet att ladda det som behövs eller slötitta på TV.


Sitter sen ner och pratar med en fransk kille som cyklat från Osh och in i Kina och sen vidare tillbaka via Sary Tash ner hit.


Han gav mig som små mindre roliga tips när jag skall in i Kina.


+ Den kinesiska kontrollen skannar av allt


+ Fingeravtryck, ögats iris, väskor och en själv


+ De kollar efter olagliga böcker och litteratur


+ Inga knivar tillåtna, oavsett om de används till maten


+ De fixar en taxi till närmsta stad för i detta område är det förbjudet att cykla.


Sen i princip en Checkpoint Charlie per 10 km i detta område. Dock inte lika omfattade.☺Detta kommer att bli både spännande och skoj😘😎!!
I kväll samma procedur, sen egenlagad middag bestående av makaroner och köttbullar från Tadjikistansk ko och en Coke
Under kvällen fram till 21 sitter jag mestadels i baren och laddar allt som är möjligt, min Olympus TG:5a, Olympus action kamera, Huawei tablet, mina uppladdningsbara batterier till GPS'en och också mig själv med kolhydrater.
Medan "laddningarna" pågår sitter jag i samtal med en tysk herre som kommit från Osh och nu skall ta en annan gränsövergång in i Kina än den jag valt. Vi kanske ses i Thailand för han har en rutt genom Pakistan in till Thailand
Vi hörs senar// P-G

12/7-18 Murghab & Akbaital passet, Tadzjikistan
Lämnar Murghab för Karakul Lake ut

12 Juli


Hade ställt väckningen till 0645 men klev ej upp förrän 7, hade valt alternativet lör-sön istället för vardag.


Fast jag har ju inte bråttom. Innan jag går upp till frukost bordet packar jag ihop grejerna för att senare packa ner d m i cykelvägarna.


Vädret är klarblå himmel och Sverige varmt, 14 grader Celsius, bra


Det komme att bli en tuff dag idag och beroende på hur jag hanterar ytterligare höjdstigningar beräknar jag vara i Karakul omkring 14 Juli



Till frukost bordet får jag sällskap av mannen från Tyskland som jag pratade med i går kväll vid middagen.


Strax efter halv nio styr jag kosan mot Karakul lake.


Vägen är bra och lagom med stigningar, dessutom lite medvind, men ibland tar vägen liksom slut bara.



Jag frågar efter vatten och kvinnan nickar ett JA säger samtidigt nått jag inte förstår men hennes gest undrar om jag vill ha sängplats.


Tackar nej och pekar uppmot mot passet. Huset eller byggnaderna för de är flera och ser fallfärdiga ut och kvinnan ser lite sliten ut fast hon knappast är mer än 35 är.


Hennes son är kortklippta, snaggad och har inte sett ett tvättfat på hela dagen.


På en platå cirka 4 km från toppen hittar jag en lämpligare plats lite skyddad från ån värsta vinden och sätter upp tältet fort. Om det börjar blåsa mer är risken att den tar tältet med sig under uppsättningen och då blir det problem vill jag lova.


Det km blåser då oass att alla stormlinor blir används. Sätter igång med att bädda i sovrummet och sen matlagning. Medan jag äter hör jag någon som kommer förbi och ropar, ser att det är kul llrn från Australien jag mötte först i Khorog och nu senast i morse i Murghab Vi snackar lite och han har även slitit med motvinden idag. Han tänker fortsätta ytterligare 4 km innan han slår läger. Vi kommer nog att mötas i morrn på väg ner mot Karakul Lake
I kväll tidig läggdags
Vi hörs från Karakul Lake kanske
Dagens distans: 71,i8 kmMax fart: 37 km/hMedel fart:11,3 km/hHögsta punkt:4434 m.ö.hLägsta Punkt,: 3625 m.ö.h.

13/7-18 Akbaital passet, Karakul Lake & Sadat Home Stay, Tadzjikistan
Har sovit dåligt men snart har jag slagit nytt höjdrekord.

13 Juli


Låg och lyssnade på Nionde graven länge i går kväll och hade svårt att sova. Misstänker att det var den höga höjden som bidrog. Sen hade jag också lite problem med att jag fått för mycket solljus på mig så i dag blir det långbyxor.


Under natten har det varit riktigt kyligt men tack vare min härligt sköna och varma Marmont dunsovsäck har jag inte frysit.


Kommer jag bara över passet vilket jag räknar med så blir det lite enklare nermot Karakul Lake, för sjön och den lilla by med samma namn ligger bara på 4000 m.ö.h.


Jag kommer nog att stanna här i två nätter så att kroppen får ännu mera tid att anpassa sig.


För efter Karakul Lake så blir det några stigningar till om inte lika mycket bara drygt 200 mot Sary Tash.


Efter att jag packat ner allt har jag cirka 4 km till toppen och 200 meters stigningar.


Känner verkligen utav höjden så jag tar det väldigt lugnt upp, blir ett antal stopp innan jag ser platån och andningen är tung vill jag lova.


Sista km upp mot toppen inte en % under 8 och max över 20 % lutning


Tyvärr så är inte utsikten vad jag väntat mig men å andra sidan så är bergen omkring lika höga eller högre!!


Vägen är nu ett skämt, det skakar och hoppar så att ibland är man på väg att studsa av cykeln.


Efter drygt två timmar på en studsande och sladdand cykel ser jag några hus efter vägen och en skylt med "Home Stay , Fastfood"


Tar av ner mot ett hus och blir insläppt i ett hus med ett rum som både är kök, vardagsrum och sovrum.


Spisen är en gammal vedspis som står alldeles innanför dörröppningen.


Jag blir anvisad en plats på en mjuk matta på golvet och kvinnan börjar stoppa in torkat buskris som man ofta ser efter vägarna som rullande bollar in spisen och kokar tevatten.


Hennes man förmodar jag kommer in och hjälper till med eldningen, på huvudet en hatt som får en att minnas en av Hasse och Tages gamla gamml filmer.


Det dukas fram Jak yogurth, bröd och det nu nytillagade teet.


Spaghetti grytan säger jag fick nej till för jag blev riktigt mätt av Jak Yoghurten.


Tackar för frukosten och betalar 10 Somoni och cyklar vidare efter stötbrädan till väg.


Efter 25 km blir stötbrödan helt plötsligt asfalterad och det känns gudomligt.


När det är cirka 20 kvar till Karakul Lake ser jag sjön framför mig i grön blå skimrande färg.


Tyvärr så är sjön död, finns ingen fisk, bara på ett litet ställe lär det finnas s.k. "tusenbröder". Sjön är salthaltig.


De sista 20 km är spikrak och vinden ändrar från motvind till vindstilla hela tiden.


Hittar Home Stay Sadat efter en stund. Det ligger i änden av byn som liknar en gammal by i närheten av Mexiko om man fantiserar till en gammal västernfilm av Sergio Leoone, det fattades bara musiken i örat för att göra upplevelsen total.


Man får nya sig i skinnet när man ser hur folk bor i dagens samhälle.


Även i denna by ingen ström dagtid får vänta till sju Dushanbe tid eller åtta som i Kirgizistan innan strömmen slås på fram till midnatt.


Jag går in genom en dörr som det ovanför står Sadat Home Stay.


Rummet jag stiger in i verkar vara en utbyggnad från huset. Det är ett stort rum med en upphöjning av golvytan om 50 cm till höger om entré gången.


Där står först ett lågt bord och mattor placerade framför. Ovanför ett normalstort bord och en svängd soffa.


På ena långsidan tunna gardiner med spets Ch på de andra väggarna hänger vävda mattor i huvudsak rött.


I soffan sitter en stor herre med vårdad skäggdtubb och nån typ av jaktkläder.Intill en yngre tjej. Bada pratar ryska men endast mannen kan kommunicera på engelska.


Frågar efter sängplats...


- Do You havet a room for me one night?


Mannen roprar nåt jag ej förstår men en kvinna i grönt kommer fram och får hjälp att tolka min fråga.


Kvinnan nickar och säger via manen att rummet är färdigt om en halvtimme.


Hon frågar också om jag vill ha kvällsmat och det tackar jag inte nej till.


Medan jag väntar får jag te och stekt skivad potatis med lök i en skål


Mannen och jag samtalar lite och jag berättar vart jag startat och även om fjolårets strapats till Khorog.


Tillslut så frågar tjejen hur gammal jag är .


- She ask How old You are säger mannen


- I'm 65 säger jag


Tjejen tittar på mannen och sen på mig och säger via tolken...


- I thought You were 45!! 😍😍😀


Bara så ni vet så !


Sen vill hon att jag sätter mig bredvid henne för ett foto 😘


I ett hus eller bättre skjul på baksidan finns två rum, ett för tre eller fler och ett mindre rum som jag får


Det finns inga sängar men madrasser på golvet som senare bäddas med lakan, täcke och kudde.


Rummet är ganska naket för övrigt. En sladd i taket med en glödlampa är allt och tunn sliten gardin hänger för fönstret.


Toalett finns på andra sidan bygatan eller vad jag nu skall kallade den.


Dusch i form av vedeldad kamin och en stor tunna med kallt vatten finns vägg i vägg med mitt rum


Det andra rummet delas av två amerikanska par som är här för fotvandring i området.


Senare på kvällen tar jag en runda i byn och blir ännu mera bekymrad av standarden hur folk lever.


Vid åtta tiden serveras det kvälls mål. Vi sitter ner allihopa i rummet med det upphöjda golvet och maten serveras fram.


Rätten heter Mando. Och det smakar gott så jag begär två bullar till vilket också amerikanska männen gör.


Det blir småprat hela kvällen om Tadjikistan för till-sammans med oss sitter en Tadjikistansk guide och chaufför som de amerikanska paren har hyrt. Det är samma person som jag pratade med när jag kom. Han kommer att visa sig vara väldigt rolig att lyssna till 😂.


Vi kommer också in på frågan om USA's president och USA gänget är övertygad om att Trump inte är bra för USA


Inte ens om han skulle lyckas skapa fred på Koreahalvön en fråga jag ställde vad som skulle hända om han lyckades.


- Properly he would get the Nobel Peace Price säger den äldre av amerikanerna!


Den yngre av dem fyller i och säger..


- It is not enough for Trump, he has done so much more crazy things that such a solution would not help him.


Just nu känner jag inte av höjdskillnaden lika mycket som i går kväll, fast nu är jag bara på 4000 m.ö.h.😄😚


Vi hörs senare


// P-G

14/7-18 Karakul Lake, Tadzjikistan
På väg mot gränsen till Kirgizistan men sen...

14 Juli



Vaknar tidigt kring halv sju och förbereder mig för att åka. Först frukost inne i huvudbyggnaden. Där sitter redan amerikanerna och guiden.


Te, bröd, sylt och stekta ägg serveras. Äter med god aptit och beger mig sen iväg



Vädret är varmt och soligt och vägen mot gränsen är skaplig från början.


Efter några km brister ännu en eker, den förra brast innan Karakul Lake.


Problemet nu är att denna eker sitter på insidan av dreven bak och är nästan omöjlig att ta bort utan att lossa hela kassetten bak.


Lyckas få den del som är kvar åt sidan så den inte är i vägen och hoppas nu att det skall hålla till jag kommer åt en cykekrep!!


Hinner inte mer än tänka tanken så får jag problem med växelföraren... GRAHAM!!



Detta fixar jag ej. Måste åter till Sadat Homestay för att ordna skjuts till OSH.


Rutten kommer att ändras.


Tillbaka har jag tur att en sån.k. shared taxi from Murghab kommer in till Sadat Home Stay inom några timmar och de har en plats över.


Istället för att cykla 12 mil till Sary Tash och sen vidare över mot Irkeshtam får jag nu istället ta en Jeep till OSH, fixa cykeln och sen ta mig tillbaka till Sary Tash istället och vidare mot Kina gränsen.


Det är en liten förlängning av den här rutt delen med 65 km, fast vad gör man. I vilket fall som helst är jag inte i tidsnöd.



Vi hörs när jag är i Osh


// P-G


14/7-18 I en jeepbm klan Karakul Lake och Osh, Tadzjikistan
Först Ush, Sary Tash och sen Osh

14 Juli


Resan i en Jeep med 7 Pers på vägar som skakar mer än en shaker är inte rolig men tyvärr nödvändig.


Efter cirka 60 km närmare sig vi oss oss de Tadjikistan gräns kontrollenrna, ja det är tre stopp med korta mellanrum och det tar tid


Allt går bra, inga incidenter eller problem med pass eller visum för nån av oss.


Vi fortsätter ytterligare cirka 10 km och befinner oss mellan den Tadjikistanska och Kirgizistansk gränsen. Det är en sträcka om 20 km.


Ingemsnsland om man så säger, men ändå Kirgizistansk. På kartan,Maps me kallas platsen för No mans land


I byn nedanför ett stort berg inväntar vi den andra jeepen, man kör ofta två för säkerhets skull.


Här bor folk, fråga mig inte vad de lever av.


Husen ser fallfärdiga ut men en skylt med Home Stay ser jag ändå.


Vi fortsätter ytterligare 10 km på galet dåliga vägar som ibland är bortspolade. Tur att jeeparna är fyrhjulsdrivna.Hör skulle en Järvedsregistrerad Subarub fått det svårt.
När vi kommer närmare den Kirgizistansk gränskontrollen ser man på långt håll att det är stor skillnad mellan Tadjikistan och Kirgizistan.
Bara konstruktionen av passkontroll byggnaderna är milsvidda.
Pass kontroll kabinen är välbyggd, officeren välklädd, kan engelska och de har tillgång till dator, passskannings-utrustning och skrivare.
De Tadjikistanska hade bara papper och penna och ingen kunde engelska.Sen blir allt mera tydligt, de torra landskapen är borta nu är bergen mera gröna och dalgångarna mellan dem likaså
Jag säger att nu är jag i "Hästland" no1. Har aldrig sett så många lösa hästar tidigare på samma gång och fåren likaså.Platåer med gröna ängar och betade hästar och får är en positiv upplevelse. Yurtarna är mångtaliga.
Vägen har blivit 200 % bättre och ännu tydligare blir det när vi kört de 12 milen från Karakul och kommer fram till Sary Tesh, som ser ganska välmående ut.
När vi stannar av för lunch och kliver in på ett café blir man medveten om att bergen mellan länderna inte är enda skillnaden
Cafét är snyggt fast ingen lyx, ordning på hyllorna, personalen klädd som man kan föreställa sig serverings-personal. Får tillgång till inplastad meny på två språk, ryska och engelska.Nått som tilldrog min uppmärksamhet omedelbart var routern för WiFi!!!
Här fanns tillgång till internet.
Jag beställer in en typisk rätt i Kirgizistansk rätt, Manty och en KALL ÖL;🍺😍😍
Hit kommer jag att återkomma om 5-6 dagar, för härifrån har jag avtagsvägen mot Irkeshtam och gränsen till Kina, 75 km.
Tillsammans med en kille från Boston resonerar vi oss fram att den förmodade skillnaden mellan länderna är att på denna sida an Pamir bergen regnar det mera ofta medan andra sidan oftast får sitt vatten från smältande snö från bergen.
Det medför att de kan föda upp boskap, grödor m.m som ger stadiga inkomster. Det finns nog också andra orsaker.
Efter lunchen som smakade otroligt gott fortsätter vi mot OSH, knappt 170 km. Tack och lov att vägen verkar vara av EU standard.Fast jag kommer att få slita. Räknar inte med mer än 40 km per dag. Det mesta är uppför tyvärr men vackert så in i bomben. Minst 4 dar lär det ta.Bara sista Serpentinvägen upp mot Thankfulpass lär ta nästan en dag.
I OSH tar jag likt de andra i bilen in på Apple Hostel, blir nog här några dagar.Sen är det tänkt att jag cyklar, svettas och sliter i 170 -180 km tillbaka till Sary Tash.
En speciell fråga till Kristin och Lögge med anledning av den UZBEK jag mötte mellan Alichur och Murghab tror ni inte att Er Martin från Operan skulle kunna dra nytta av en liten cykeltur över Pamir bergenKYANISH såg ut att må bra och hans stämma verkade stämma bra.😀😀
Vi hörs// P-G

16/7-18 Apple hostel, Kirgizistan
OSH, VM final & Inspector Jacques Clouseau

15-16 Juli


Har fått cykeln fixat😀, och haft några dagar av slapphet på Hostel apple i OSH


Igår eftermiddag var jag tillsamms några yngre förmågor, nio stycken från USA, Frankrike, Holland och Kirgistan och besökte ett serveringstält för att se VM finalen i fotboll.


Igår eftermiddag var jag tillsamms några yngre förmågor, nio stycken från USA, Frankrike, Holland och Kirgistan och besökte ett serveringstält för att se VM finalen i fotboll.


Riktigt skoj att de ville ha en gammal gubbe med.Inträde 0 sek


Bordet framför oss satt troligen några "förfåglade" Kirgistaner, åtminstone om man tog en titt på bordet deras, se bild


I dag,följde jag med fransosen till basaren vi startade halv och åter fem. Det var som att lyssna på en film med Inspector Jacques Clouseau, wörld, äpon, möp, börder o.s.v fast killen var ju trevlig så dagen som sådan "wörth wäjting för.


Ikväll lite tvätt maskins jobb och sen packning för i morrn drar jag söderut mot Sara Tash och räknar att komma dit runt 21 juli . Normalt tar 18 mil två cykeldagar men nu är denna sträcka ingen vanlig sträcka, det mesta är uppför.


På vägen hem från Basaren ville Jacques in på CBT eller turistbyrån och då såg jag att den 22 juli 55 km sydväst från Sara Tash har de en Jak (Yak), häst och kulturfestival i en ort som heter Sarymogol och de tänker jag besöka. För 500 SOM eller 65 sek får man hela festivalen med uppvis-ningar, häst och Yak shower inkl mat.


Mitt VISA för Kina börjar inte gälla förrän 1/8 på PER dagen som alla kommer att minnas 😘så jag har gott om tid


Trevligt nog kommer Jacques också att vara där och då har vi lovat att lyfte en bringare tillsammans


Vädret i Kirgizistan är allt annat än bra cykelväder, varmt, soligt så in i "bömben"


Vi hörs om några dagar


//P- G


THE Global Cyclist

17/7-18 Osj, Kirgizistan
Drar söderut mot SaryTash

17 Juli


Vaknar runt halv 8 , gör mig egentligen ingen brådska. Äter frukost i lugn och ro.


Tar farväl av Maarten och Janne som kom upp igår. Detta par gillar jag mycket, speciellt Janne


Innan jag trampar i väg så kommer Arno, eller ska jag kalla honom Inspector och säger att vi ses i Sarymogol.


Att hitta ut ur OSH inga problem, Maps me har redan visat var jag skall svänga.


Vädret är varmt men ingen motvind och det är bara att styra rakt fram. GPS'n visar hela tiden1-2% och avverkad höjdstihning ökar hela tiden.


OSH ligger ganska lågt och högsta punkten för idag är drygt 2400 m


Trafiken är normal och inga problem med lösa stenar och gupp för vägen är bra.


Träffar några andra cyklister efter vägen, först ett par från Schweiz och sen en kille från Japan som har allt i svart, cykel, kläder och väskor. Ju längre in på dagen desto varmare och GPS'n höjd indikator ökar hela tiden.


Ett blir några kortare stopp för vattendrickning och vila Trots att vägen är väl trafikerad så både står och går hästar och kor på vägen. Coolaste av dem verkar korna vara, de verkar som de inte bryr sig Bilisternar verkar också vara medveten om de udda trafikanterna för jag ser inga incidenter.


Landskapet är fortfarande böljande , mindre och större gröna berg avlöser varandra och floden följer liksom bara med På många ställen ser jag barn som leker och badar i floden, även hästarna gillat att stå i vattnet. Får själv lust att hoppa i.Det får bli någon annan gång.


Så småningom kommer jag fram till en skylt som visar 9 % lutning uppför. Det är bara att tjuren vid hornen, upp skall jag ju. Det blir ett antal stopp efter backen som slingrar sig från vänster till höger.


På sluttningarna betar både kor och hästar och man kan tydligt se de små stigar de gjort för att komma uppåt mot toppen och mera saftig gräs.


Där det finns kor och hästar finns också folk De flesta verkar bo och vistas i Yurtar och från varje sådan hörs.


- Hello


- What's your name!


Tillslut är jag på toppen och mina ben är stumma som en en "Stolpe i Bonn. En skylt visar 2438 m och min GPS säger att jag klättrat 1303 m och haft 71 m utför.


Utsikten ner från toppen kan jag inte beskriva bra nog men den är obeskrivligt mäktig. Vägen slingrar sig nedåt hela,tiden och verkar ej ta slut



Någonstans där nere utom synhåll ligger dagens etappmål, Gulcha.


Utförsäljningen går fort trots att jag bromsar ofta, i bland blir nästan så man måste helt stanna, få kor står mitt i vägen och inte verkar de bry sig speciellt mycket heller


Kommer fram till Gulcha vid sex tiden och letar upp en bar eller liknade där jag kan få en öl.


Hittar en stort hotell som endast har en gäst i det jättestora middagsrummet. De flesta bord är täckta med stora överdragslakan i vitt.


Sen strupen fått sitt in på en mack för vattenfyllning och sen ytterligare nån km mot Sary Tash innan jag viker av ner mot Gublach floden för en lämplig plats att slå upp tältet.


Stigen är smal och en grind blir jag tvungen att öppna och stänga och tillslut verkar det som stigen slutar


Vid en liten stuga står en man i arbersfagen omgiven av två skällande hundar.


Han kommer fram och jag frågar medkroppssppråjet om det är OK att slå upp tältet i gläntan längre bort.


Han nickar ett JA och följer mig dit. En annan herre på andra sidan staketet kommer över och hjälper till att resa tältet.


45 min senare äter jag nudlar och köttkonserv, en öl och kaffe.


Vi hörs när jag kommit till Sary Tash


Dagens distans: 83,7 km


Max fart: 63 km/ h


Medel fart: 13,7 km/h


Max höjd: 2438 mö.h


Min höjd:1114 m.ö.h


Totalt uppför 1797 m


Totalt nedför: 841 m

19/7-18 Sary Tash, Kirgizistan
Lämnar Gulcha och klättringen upptill Taldyk eller Thankful

18-19 Juli


Behöver inte tuppar sova, tror att den tupp som fanns nästgårds måste ha fått i sig amfetamin. Han har galt sedan jag vet inte när i alla innan solen börjar lysa in i tältet


När han var tyst började "Igor"att tjuta och sen kom tuppen igång igen och sen Igor och...


Kom iväg strax före nio och luften känns som svalare än tidigar. Idag har jag planerat in ungefär 65 mrnvi får se vart det slutar


Inget anmärkningsvärt händer idag, träffar på några cykelentuiaster från Nederländerna, och Schweiz mealdrig någon från Skandinavien


Vid tolv tiden tar jag in på en bykrog för lunch och beställer in en köttsoppa med bröd.


Som vanligt i dess länder börjar man alltid med chai (te) och bröd sen kommer maten.


Soppan är god och köttet likaså Äter upp nästan hela bröd kakan fast jag egentligen inte gillar koncistensen, ganska seg.


Cirka en mil senares stannar jag till när jag ser två kvinnor rulla nått avlångt fram och tillbaka efter vägen med hjälp av rep som snurrats runt och varje kvinna har två tampar att dra med


Medan jag filmar händelsen vinkar den ena kvinnan att jag skall komma till dem, den andra går in huset för att senare komma tillbaka med två skålar, den ena innehåller youghurt den andra som skulle kunna vara en mildare variant av Ayran. Gott var det i vilket fall som helst och jag gillar den youghurt de har i dessa länder. De är lite tjockare och och mera matig.


Tackar och bugar sem nera cykling. Har bara ett pass som är lite jobbigare annars ganska enkelt men inte helt utan slut.På eftermiddagen har jag också haft lite medvind och det är ju inte den precis


Många bilister verkar gilla cyklister för de tutar och hejar hela tiden. En del stannar när jag stannat och frågar om allt är OK, om jag behöver nått.


Vid sex tiden slår jag upp tältet utanför en vägkrog


Hinner.med att få kaffe på krogen och sen lige hygien.


Sen tillbaka för att ladda batterierna för veckans utmaning, en klättring om 1100 meter å mindre än tre mil!


Klättringen uppförTaldyk eller Thankfulpass


Vaknar av solen och lastbilstrafiken


Packar ihop och går in till vägkrogen och får kaffe och bröd. Ingen yogurth, men några andra gäster äter nån köttbens rätt.


Sen trampar jag vidare mot dagens slutmål Sary Tash som ligger bara 33 kanske 34 km bort. Låter inte mycket men nu är det klättringen som är utmaningen. Toppen, Taldyk eller som den också heter Thankfulpass ligger på 3615 m.ö.h och sista milen är brant, 13-14% som mest och 7-8 resten.


Innan dess några andra stigningar mellan 6-9%.Inte många meter plan cykling. Meter för meter kämpar jag mig uppför och blir omcyklad av ett antal cyklister med bara en väska och kanske styrväska.


De tillhör en grupp som heter TDA, Global Cycling som arrangerar kortare och längre cyleltesor i hela världen. Den här gruppen har en tur som startar i Peking och avslutas i Istanbul.


All deras packning transporteras mellan övernattningsorterna. Ganska behagligt.


Så småningom om efter drygt 2 timmars klättring är jag uppe och det känns bra. Trodde jag skulle vara tröttare faktiskt. Fast några hopp över plinten låter jag bli idag


Vyn ner mot dalgången och alla serpentiner jag passerat är makalös. Ärligt talat är jag stolt över mig själv som lyckats ta mig uppför med hedern i behåll.


En liten paus sen utför i några för nästa klättring. Den är inte lika lång och inte lika brant. Bergen runt omkring mig är gröna och topparna mjuka. På sluttningarna massvis av betande hästar och kor. Bland dessa betade djur otaliga yurtar, mindre s.k. cirkus vagnar och små skjul.


När jag nått denna topp har jag en skön cykling 4,5 km utför mot Sary Tash.


Strax innan när jag stoppat för att beundra vyn framför mig, bergen som är alldeles vit av snö och dessutom sol bestänkt kommer en kvinnlig cyklist förbi och frågar.


- Is everything OK?


- Do you need help?


No I'm OK, just admiring the view


Hon kommer från Kanada och tillhör TDA gruppen. Hon tycker jag skall campa bland dem för de har väldigt skoj ihop


Vi cyklar resten av vägen mot campingen tillsammans och har trevliga samtal i det tiden.


DagarnasVäl framme ser man att de somcamoar här är cyklister och jag ser också de två bussar som TDA har för deras packningar och allt annat som behövs för ett sådant arrangemang.


Här träffar jag också på den svenska cyklisten som tidigare idag cyklade om mig i backen upp. Han heter GÖRAN


Ha berättar att denna rrsa från Peking till Istanbul inkl allt exklusive egna extravaganser 22 000 $ , smakar det kostar det!


Slår upp mitt tält mitt bland alla andra och går sen runt och bekantar mig med platsen.


Några känner igen mig och det blir glada kommentarer och handskakningar.


Jag får också löfte om att äta med dem ikväll vilket jag tackar JA till


Sen lite hygien,laddning av mobiler och batterier. Äter kvälls middag som är pasta med köttfärssås och grönsaker


Dagarnas distans: 116 km


Max fart: + 67 km/h


Medel fart:11,9 km/h


Max höjd: 3615 m.ö.h


Min höjd: 2626 m.ö.h


Vi hörs från Yak, häst och kultur festivalen i Sarymogol


// P-G


The Gobal Cyclist

21/7-18 Tulpar kol, Kirgizistan
Cykling till Tulpar kol och festivalen

20-21 Juli



Efter en natt på campingen tillsammans med TDA gruppen cyklade jag in till samhället och letade upp ett gästhus med WiFi..Den de hade på campingen var inte värd namnet.



Hittade ett mitt i byn som heter Eliza och deras upp-koppling och hastighet helt OK.


Här får jag också sällskap av två spanjorer och en japan som bugar hela tiden.


Fredagen blir lugn gör mestadels inte mycket annat än äter, fikar och surfar


Kollar givetvis var den här Yak, häst och kulturfestivalen skall hålla till.


Tänker cykla dit dagen innan, lördag , så att man är på plats när det startar.



Rummet jag får har två sängar som är bäddade med snygga färgglada tjocka täcken. Allt ser fräscht ut i sängen.


Middagen serveras vid 19 tiden. Frukosten halv 8 Innan middagen tar jag en sväng runt "kvarteret". Vid middagsbordet sitter förutom jag de två spanjorerna från Barcelona. Efter maten tar jag en dusch då en av tjejerna kommer fram och säger att hon nu har värmt dushvattnet!!


Någon dusch slang finns inte och inte någon varmvattenberedare heller. Däremot två hinkar,en med varmt vatten och ett kärl med lite svalarr samt ett tredje kärl för mixing av varmvattnet


Tvagning och sen häller man över dig det tempererade vattnet och håller på tills man är färdig😀


Resten av kvällen lite surfning och förberedelser inför i morgon.


Lördag morgon 21 Juli


Vaknar när min Huawei larmar 0720 och känner mig utvilad. Har sovit gott trots att sängen varit hård men täckena har varit sköna.


Fronisten serveras strax efter halv åtta, ingen engelsk frukost precis, men te, bröd, sylt, nån sorts smör och två stekta ägg.


Vid nio tiden drar jag iväg mot Sary Moholm. Vägen är mycket bra, platt och så har jag medvind. Till Sary Mogol är det 33 km och jag ser en informationstavla med CBT på och info om festivalen. Skylten visar 450 meter åt vänster och jag tar av.


Mitt i byn i ett oansenligt hus finner jag CBT. Träffar också min guesthouse kompisar från Sary Tash hör.Vi kommer att gemensamt följas åt upp i bergen.


Här på CBT får jag reda på att festivalen håller till bland bergen på en plats som heter Tulpar kol. Dit är det knappt 25 km och ligger på en höjd av 3500 m.ö.h. Det blir lite klättring, knappt 500 m.


Innan vi fortsätter mot bergen och genom byn hinner bi med en lunch på en bar. Köttsoppa , te och brytbröd. Soppan är ruskigt god och mättande, potatis, morötter, lök och kokt kött


Vägen eller rättare sagt de spår som bilar och jeepar skapat är grus, sten och på en del ställen jättemjuk sand som är lätt att fastna i . Hela tiden uppför och framför oss tornar de snöklädda Pamirska och gigantiska berg upp sig.


Det går inte fort för vägen är skakig och mycket lösa stenar Solen gör sitt för att det inte skall bli för enkel cykling. Det är varmt.


Några pausar blir det och efter att vi cyklat förbi ett endamt hus blir vägen ännu sämre och brantare, som mest 14% lutning.


Vissa partier har så mycket löst grus och stenar att jag med min cykel måste styra den. På ett ställe slant det till så det blev en enkel vurpa.



Om vägen blivit sämre så har omgivningen blivit vackrare,


man blir alldeles stum. Gröna kullar och snöklädda berg har vi runt omkring oss och dessutom små sjöar insprängda där emellan.


Korna betar i sin alldagliga ro och verkar må alldeles utmärkt


Så småningom kommer vi fram till en stor dal med en sjö till vänster och längst in ser vi ett antal Yurtar uppställda och en del vagnar. Vi är framme.


Här i morgon skall det hållas en årlig festival med hästar, tackar, brottning och någon form av kamp mellan lokalbefolkningen och de turister som hittat hit. Vad för nån sorts kamp vet jag ej men i morrn lär vi få reda på det.


Vi slår upp tälten nedanför ett massivt berg som skimrar i grönt och rött och framför sjön som för övrigt är varmare än luften.


Omkring oss betar kor och ett stort antal svarta välpälsade Yakar. De noterar oss men inte mer.


Efter tältuppsättningen ner till sjön för lite hygien sen in i tältköket för matlagning. Makaroner, lök, Kirgistansk korv, kaffe, kaka åsså en liten, liten sitter som jag köpte på flygplatsen i Moskva.


Känner att jag mår ganska bra just nu och omgivningen är ju bara så infernaliskt vacker.


Snöklädda 4-5-6000 meters berg, grön dalgång, vita yurtar, vacker sjö och så granna svarta långhåriga yakar som betar bara några meter från oss.


Det har börjat blåsa och nu när solen sagt nattinatti så känns det i luften att vi är högt upp. Knappast mer än 9-10 grader. Nu är det skönt att krypa ner i en skön Marmot dunsovsäck och...zzzzZZZZZ


Dagens distans: 57,8 km


Max fart: 34 km/ h


Medel fart: 13,9 km/h


Max höjd: 3488 mö.h


Min höjd: 2944 m.ö.h



Vi hörs senare från festivalen


// P-G


22/7-18 Tulpar kol, Kirgizistan
Tulpar kol och festivalen som slutade i sordin

22 Juli


Vaknar efter en god natts sömn men blåsigt. Festivalen skulle börja vid 10 tiden men här i Kirgiztan tar man inte tidsschemat så allvarligt.


Det börjar med att lokala ansvariga och andra inblandade i festivalen talar till besökarna om hur viktigt denna festival är för orten ( översättning till engelska gjordes av en CBT ansvarig)


På grässlänterna mot bergssluttningen satt vi besökare och svettades i solen medan vi lyssnade på musiken.


Sen spelade och sjöng ett antal lokala och andra Kirgizist -anska musiker typisk musik från Kirgistan.


Om jag är ärlig skulle jag inte det första jag gjorde om jag kom till en musikaffär köpa en CD.


Sen blev det lunch servering som ingick i priset och festivalen skulle fortsätta klockan 2.


Lunchen bestod av ris och kött, en platslåda med bröd,och frukt


På festivalområdet hade den lokala befolkningen satt upp sina stånd för försäljning av läsk, glass, friterade bröd, kakor, kokt och friterad fisk och enklare servering.


Ungdomar rider fram och tillbaka på sina hästar och flrmodligenväntar,att fådelta,i uppvisningen.Att de kan rida märks tydligt, de är ju uppvuxna,ned att sitta på hästryggen.


Strax innan klockan 2 rusar ett antal människor uppför en kulle på motsatta sidan av festivalområdet och ingen av som satt och väntade begrepp ett dugg. Vi fick heller ingen info från CBT utan efter en stund började rykten sprids sig om vad som hänt.


Det skulle visa sig att en lokal ungt barn druknat i den lilla men djupa sjö som fanns på andra sidan kullen.


Vid halv fyra tiden stod det klart att festivalen skulle bli inställd.


Folk börjar i lämna området och en sordin lades över hela området av förklarliga skäl.


För mig blev det att sätta upp tältet igen och förbereda ytterligare en natt vid Tulpar kol sjön.


( CBT killen hade tidigare på morgonen rått oss att plocka ihop tält och grejor annars fanns risk att de skulle bli skadade under häst och Yak uppvisningarna


Vid fem, halv sex tiden började jag att känna av mag-smärtor och brännande känsla från strupen till magen.


Så fort tältet var uppsatt kröp jag ner i sovsäcken och försökte vila. Magsmärtora och den brännande känslan tilltog.


Måste ha varit nått ha ätit eller druckit . Jag mådde inget bra.


Vid elva tiden var jag tvungen att gå ut för det kändes som magen skulle vändas ut och in. Jag slapp det och senare skulle det släppa och jag återgick min sömn.


Under natten hör jag tydligt hur både Yakar och kor återvänder..


I morgon planerar jag attbege mig lsterut mot Kina.


Vi hörs senare


// P-G

23/7-18 Sary Tash, Kirgizistan
Lämnar Tulpar kol och cyklar tillbaks.

23 Juli


Magen känns bra och området är lugnt så när på tre tältade, de som.bor här, nägra bilar och nått som liknar en räddningsbil. De står alkahöfst upp på den kulle som sjön nedanför så tragiskt tog en ung pojkes liv i går.



Hinner med en frukost och ett lycka till åtspankorerna som gjorde mig sällskap hit upp.



Strax före nio dar jag iväg och hinner se att en dykare och en gummibåt är ute på sjön för att leta.


Cyklelturen ner mot Sary Mogol går fort, bara utför men nan hinner inte se så mycket av omgivningen man skulle önska.


Vögenr för dålog för det och jag vill inte ha en punktering mitt i vildmarken.


Ett kortare stopp i Sary Mogul innan jag är utr på huvud-vägen somr är asfalterad ända,till Sary Tash.



Det första jag gör när jag komner fram är att ta in på bykrogen och beställaen öl, kaffe och tre muffinsliknande skapelser.


Sen upp till Elizas gästhus och får reda på att rumnet står kvar.


Innan middagen kl.halv sju hinner jag med en kombinerad dusch och klädestvätt aktivitet.


Vid middagsbordet får jag sällskap av en skotsk cyklist och en MC förare från klocklandet.


I morgon drar jag österut mot Irkeshtam och ini Kina


Dagens distans: 57,8 km


Max fart: 29,2 km/h


Medel fart: 16,8 km/h


Högsta höjd: 3488 m.ö.h


Lägsta höjd: 2944 m.ö.h


Vi hörs


// P-G

24/7-18 Nura och Irkeshtam, Kirgizistan
Irkeshtam nästa och fem månader till julafton.

24 Juli


Som vanligt lyser solen och ett får bräker oavbrutet. Frukosten serveras halv åtta och den sätter jag i mig med god aptit.


Strax efter nio jag på cykeln med riktning Irkestham som är den Kirgizistanska gränskontrollen Vägen är hur bra som helst och inga stira backar men GPS'n visar ändå på 1-2%.


Sary Tesh ligger på 2950 m.ö.h ungefär och det högsta passet idag är på 3760 m.ö.h så lite klättring lär det ändå bli Dalgångarna är gigantiska och bergen till höger om mig är snöklädda och väldigt mäktiga. På vänstra sidan mera gröna och kulliga. Raksträckorna ibland så långa att man inte ser slutet av dem. Yurtar ser jag överallt, likaså får och kor som betar under överseende av någon yngling på häst eller åsna Hästarna verkar liktsom sköta sig själv, de är ofta i grupper om 8-10 stycken.


Cyklar i fatt ett New Zeeländsk par som har samma mål som jag idag Efter cirka 25 km börjar klättringen mot Töö-morun passet och även om omgivningarna ger gåshud så får jag slita.Har också till och från kraftig sidvind som tar tag i cykeln på ett olustligt sätt ibland.


Så småningom är jag uppe och enligt kartan är det nesta nu nedför till Nura som ligger 6 km från gränsen och Irkestham. I en av nedförsbackarna sitter tre stycken cyklister, två män och en kvinna och de skall Sary Tesch.Vi byter några ord och jag får reda på att de varit i Kina och att alla historier jag tidigare hört om nitiska och misstänksamma poliser och vakter inte är överdrivna. Efter ytterligare utförskörning på sköna vägar och fantastiska vyer kommer jag fram till en kontroll . Det blir den sedvanliga kontrollen av mitt pass som han bläddrar i flitigt.


Han har också synpunkter på att jag hade förvarat passet för djupt ner i den bakre väskan och är lite irriterad. Sen ser han att jag har en flaska öl och den vill han se på. Inspekterar den som en skulle vara olaglig och ställer den sen på sidan om sig på en hylla efter väggen. Jag rycker åt mig den på en gång och han försöker hindra mig.


Jag säger på engelska åt officeren..


- That's mine, bought in Sary Tashoch stoppar ner den kvickt i väskan.


Han tittar på mig och säger nått om vodka men mer förstår jag ej. Sen iväg och i nästa uppförsbacke träffar jag på en SVENSK cyklist.


Får reda på att han är från Hammarstrand och gör nu sälskap med ett par från USA. De har varit i Pakistan och nu har de kommit från Kina via Irkeshtam. De säger också att de kinesiska polisern är misstänksamma.De hade eskort av dem i flera mil Vidare trampar jag upoför och på toppen av detta pass ser jag nu byn Nura nedanför mig.


Husen är små, liknar rallarbaracker och alla har blåa plåttak. Ser häftigt ut på håll. Jag tror att 2008 var det jotdbövning i denna by och husen somdå ersattes fick alla böå tak.


När jsg är i byn försöker jag leta efter ett café eller liknade.Visar några pojkar ned mitt kroppsspråk och pekar mot magen och gör samtidigt en rörelse ned händerna som skulle, öreställa atg jag äter. Den äldre av dem pekar på några hus,längre upp efter byvägen.Det är lite modernare,och är omgärdat av ett stålstaket och en stor stålgrind.


Det visar sig vara en sjukstuga, tydligen trodde killen att jag hade magproblem. En av sköterskorna pekar nedåt vägen mot Irkeshtam och jag ser då ett hus som inte är blårt utan rött.


Det arr en liten byafföe så jag bestämmer mig för att köpa yoghurt, kakor, Coca Cola och en glass som nog måste ha varit upptinad och omfryst flera gånger


Äter upp glassen utanför och fundersr lite över hur folk lever här. Innan jag drar iväg kommer jag på att jsg behöver fylla på vatten.Går på baksidan av den röda affären och frågar killen jag nyss handlade av. Han håller på att bygga en mur och ber sin son att hämta mamma.


Jag får mitt vatten och sen frågar kvinnan om jag vill ha te.


Jag tackar JA och efter någon minut är jag inbjuden i hennes hem och blir bjuden att sitta ner på golvet på mjuka mattor framföe ett lågt bord. Teet och en korg med bröd och smör ställs fram, sen visar hon mig ägg och en korvbit och frågar om jag bill ha.


Tackar JA och en stund senare har jag en stor tallrik med ägg och korvomelett. Snacka om generositet 😍😍😍


Efter den middagen drar jsg vidare mot gränskontrollen som inte går,att ta miste på. Långtradare står på kö för att få komma igenom.Efter vänstra sidan av vägen baracker ich enkla skjul där man säljer lite matvaror, godis, tobak o.s.v.


Jag slår upp mitt tält bakom fyra parkerade långtradare på en stor tom plats med enbart sparsamt med gräs men desto mer grus och småsten.


Platsen får duga för i natt, den uppblåsbara madrassen från Exped får jämna ut ojämnheterna. Himmlen har börjat bli grå och TOR mullrar kraftigt, lite regn börjar falla men jag hinner få upp tältet innan mer faller ner.


Vi hörs i morrn när jag passerat Kina gränsen, det lär visst ta tid. En del har fått vänta i nio timmar.


Sen lär jag få ta taxi de första femton milen för i detta område får man just nu inte cykla 😰😰


Dagens distans: 72,6 km


Max fart: 68,4 km/h


Medel fart: 15,6 km/h


Max höjd: 3760 m.ö.h


Min höjd: 2925 m.ö.h


//P-G

25/7-18 Irkeshtam-Ulugqat, Kirgizistan
Irkestham China och nya vänner

25 Juli


Under har det blåst rejält men Hillebergs Allak klarar även detta. Har sovit siså där men tio timmar får väl ändå anses som tillfredsställande.


Att plocka ner tältet var ett äventyr för det blåste rejält men tillslut så var alla grejor packade på cykeln och jag drog iväg mot den Kirgizistanska kontrollen.


Innan dess gick jag in i en vagn för kaffe, två stekta ägg och ett friterat bröd. Själv hade jag med mig yoghurt och några söta bullar sedan igår.


Passeringen genom kontrollen smärtfritt och till den första av kinesiska passeringskontrollerna var det knappt 3 km.


Även här gick det smärtfritt och här träffade jag också på det Nyzeeländska paret jag cyklade förbi igår.


Efter ytterligare några km kommer jag fram till den Kinesiska gränsen som har samma namn som på den Kirgistanska. eller Simhana som vissa kartor visar.


Klockan är nu 9.45 Kirgizistansk tid och 11.45 Peking


Här får vi plocka av alla grejor som skannas, får sen själv skannas i ett specialrum både framifrån och från sidan och båda gångerna med händerna sträckta äver huvudet.


Efter några minuter kommer en tjänsteman fram och vill ha våra mobiler och pekplattor. Dessa behåller han liktsom våra pass.


Vi blir uppmanade att ta en taxi till närmsta stad där vi skall passera ytterligare en imigrationskontroll för visitering och skanning. Man får inte cykla genom detta område.



Cyklar och packning lastas in i en taxivan och sen blir det att vänta, vänta och vänta.


Bredvid vår taxivan står tre stycken s.k. stadsjeepar med lampor på taket, detr poliser och sqqäkerhetsfolk.


De skall förmodligen göra oss sällskap till Ulugqat.



Här blir det nog nått hotell eller B&B för det lär nog ta hela dagen den här proceduren är jag rädd för.



När vi äntligen ta fart mot Ulugqat är klockan 15.30 Peking tid.


Tråkig väntan bland nästan tomma men som det verkar ganska nybyggda hus. Poliserna och säkerhetsfolket har vafit trevliga mot oss, de verkar tycka att det bara är trevligt att turister vill tas sig in i Kina. via världens mest avlägsna gränskontroll (Wikipedia).



Vägen är bra, inga Tadjikistanska grusvägar och mellan de små samhällen som dyker upp är det dött.Höga berg överallt och mellan dessa knappast någon grönska.



Avsaknaden av grönska och regionen status förklarar kanske varför ingen boskap syntes till



Det är gott om vägskyltar, de flesta på mandsrin men några är på engelska😁😁 vilket jag föredrar.


25 km hitom Ulugqat en gräns- och passkontroll där vi blir avfotade först i passeringskontrollen sedan av en polis som fotade oss med mobilen och samtidigt kollade med passfotot. Proceduren gick ganska snabbt och alla skräckhistorier jag hört har så här långt stått på ändan.


Kanske kommer mera sedan men det får jag då.Just nu vill vi bara till Ulugqat.


Några km hitom Ulugqat ny imigrationskontroll som också den gick bra. Sen 2km cykling och nu är det en säkerhets-kontroll.


Denna,är inte lika effektiv och jag ser hur de stavar våra namn helt galet. Förnamn blir efternamn och vige versa.


Att hitta ett lämpligt hotell inte svårt få de hotell som är tillgängliga för utlänningar känner alla till.


Vi får våra rum på våning fyra och betalar 130 yuan per person.


Uopp med väskor och cyklarna får vi låsa fast i receptionen, sen köper vi en iskall öl var och sätter oss i ett stort rum med ett stort träbord framför en soffa. Vi blir genast ett fotobjekt.


Upp å rummet som är OK med dusch, TV och vatten-kokare för kaffe&😁


Vi letar upp sen en bar bara några hundra meter från hotellet och äter med god aptit.


Sen en liten runda innan vi åter tar oss upp på rummen. Jag KOKAR vatten för KAFFE innan jag går ut igen och letsr upp Bank of China för uttag av Yuan.


Innan vi säger godnatt åt varandra frågar Rhys om frukost tid.


- what time tomorrow for breakfast Seven o 'clock?


Jag svarar...


-For me it's OK


-Do you mean Beijing time or Kyrgyzstan time ? kontrar Rhys.


- BEIJING Time svarar jag då alla mina klockor har den tidzonen.


Problemet i Kina är att det bars existerar en (1) tidszon och sju i Ulugqat då är det kolmörkt. En annan upplevelse är att poliser finns överallt och CCCTV kameror


Resten av kvällen vollyboll mellan USA och Kina sen försöker jag sova men hundarna utanför håller mig vaken till 3!!!


Vi hörs i morgon från cykelturen till Kashgar som ligger knappt 95 km bort


//P-G


Dagens distans: 142,6 km, ( 22 km cykel )


Max fart: 83 km/h ( 32,7 km/h cykel )


Medel fart: 53,4 km h ( 17,2 km/h cykel )


Högsta höjd: 3003 m.ö.h


Min höjd: 2265 m.ö.h










26/7-18 Ulugqat och Kashgar, Kirgizistan
Den säkraste cykelturen någonsin

26 Juli



Jag vaknar inte utsövd precks när min Huawei ringer 0620 men hundarna är tysta liksomt allt annat.


Ute totalt kolsvarto ogh endast en polisbil med röda och blå blinkade lampor på taket kör förbi i krypfart. Vi hade lovat varandra att knacka på varandras dörr den som först vaknade men jag blev nu osäker om Rhys menade Beijing time or Bishek time så jag väntade till klockan var nästan halv 8 då öppnar Rhys dörren och ser väldigt sömndrucken ut.



- Did I misunderstood I you yesterday about breakfast time?


Rhys tittar på klockan och säger... - half past five!! - I think my watch has changed back to Bishek time!!


Allt löser sig.Diana avstår frukosten då hennes mage inte mår bra men jag och Rhys hittar en "sylta" där vi beställer kokta ägg och en skål med en maträtt som bpde liknar och smakar som kroppkakor.


Bra start på dagen 95 km tur till Kashgar. Vi har redan programerat in att ta väg nr 441 som är mindre än 309:an som både är huvudvög och highway till Kashgar.


Problemet är att vår väg nu är blockerad av cementsuggor och vakter med automatvapen.


Tillbaks och ut till höger och 309:an det är vårt val. Efter knappt en mil första kontrollen som tar evinnerlig tid.


Allt skall manuellt sktivas in och kollas i mobilens app. Sen säger officeren att en kollega till honom skall visa oss en mindre väg. 20 minuter senare sitter vi på våra cyklar på en väg som troligen är den gamla huvudvägen till Kashgar.


Tyvärr visar det sig efter några kmatt även denna sluter ut på motorvägen. Bara att cykla på, inget annat alternativ. Vi har nu enligt kartan ett motlut på 15 kminnan det vänder



Efter ytterligare nån mil blir vi stoppade av polisen som har synpunkter på vårt vägval -We can't read the Chinese and no images show that it or prohibited for cyclist säger vi.



Vi förstår att vi måste byta väg vid nästa samhälle, Toghart port. Vi får hjälp att först hitta en lunchrestaurang och samtidigt en midre väg Lunchen intas i en vägkrogsom är omgärdad av lövtröd som ger skugga Medan vi väntar på maten blir vi säkert fotade av tio kineseri alla möjliga positioner. Sen komner polisen och ber om pass, blir avfotade och sen är de på väg att åka


Tack och lov att Rhys hinner uppfatta detta och springa efter och be om passen tillbaka. Annars hade vi nog fått sitta och vänta i flera timmar minst innan de skulle återkomma.



Vägen är skön, mycket lövträdsomger skugga och trafiken inte,så livlig. Ännu en poliskontroll men den slippervi stanna vid då det är samma polis som verkar chefa här och den som nästan tog våra pass vid lunchen.


Härifrån och till Kashgar är det drygt 50 km!!! och nu börjar det roliga...😁😁😁 Vi får följebil eller rättare sagt polisbil med poliser som bär vapen och skyddsvästsr.


På vissa av dem står det SWAT, Special Weapons and Tactics!


De ligger bakom oss hela tiden, stannar vi, stannar de.Efter nån mil blir det byte och så håller de på ända till sista säkerhetskontrollen innan Kashgar då låter de oss vara.


Någon halvannan nil innan Kashgar och efter en liten brant klättring kommer damm stormen rakr emot oss.


Dammetr så tätt attmsn inte ser ner än 25-30 meter..


Sidvinden samtidigt gör att vi nästan cyklar omkill.


Det blir att ta fram andingsnasken jag har i väskan som stter över styrstången, FFP2 filter från 3 Com trär jag över mun och näsa.Man har lärt sig av misstaget i fjol.


En och en halv timme senare och efter poliskontrollen via små cykelvägar och genom ett livligt Kashgar står vi utanför Old Kashgar Youth Hostel.


Både Rhys och Diana , båda i min ålder är jättetrevliga att vara tillsammans med. De har lovat att ta hand om mig den dan jag kommer New Zealand.


- You must stay at least one week said Diana.


- I've lots of nice places to show you


-Close to our place the is an high suspension bridge just for bicycycles to ride over😍


Rhys påminner lite om både Bernd och Kenth.


Lugn och trygg och samtidigt skojig.


Jag har visst tur som hittar rätt sällskap.😁


Jag vill utan att tveka säga att detta har varit den mest säkra cykrltur jag haft, poliseskor i dryga 50 km😍😍



Dagens distans: 96,26 km


Max fart: 55,4 km/h


Medel fart: 19,2 km/h


Högsta höjd: 2248 m.ö.h


Lägsta höjd: 1317 m.ö.h


Antal eskorterande polisbilar: 4


Antal pass & säkerhetskontroller: 5


Antal kameror efter vögen: Oräkneliga


Vi hörs och syns // P-G

29/7-18 Kashgar, Kirgizistan
26-29 Juli Kashgar och Old town Youth hostel


De narmaste dagarna sköter jag bara om mig sjalv och försöker ta reda pa sa mycket jag kan om resten mot nasta delmal HOTAN.



Rheys och Diana har planerast att ta bussen fran Kashgar och in till Pakistan sa vi kommer att skilja pa vara vagar har.



Pa dagarna gör vi mindre utflytkter men mesadels tar vi det lugnt. Det Hostel vi valt ar inget femstjarning hotel men priset skiljer ju ocksa och en annan fördel ar att alla delar vi samma installning om resor oich man far bra hjalp och tips av andra vilket jag inte trr skulle ha varit detsamma om man bott pa Hortell Trocadero i Rio de Janerio.



Det problem som ar har i Kina ar spraket, kineserna kaan nastran ingfen engelska alls och det blir en del lustiga sprakförbistringar iband.



Rhys fragade en servetris om mera salt och fick en stor slev istallet, begar jag kallt vatten finns det inget och istallet far jag ett glas med nbastan kokande. Nasta jag man fragar om hett vatten far man et glas med KALLT istallet.



De har hellert ingen bradska om man bestallt natt ur menyn. Sista kvallen vi var ut och at tillsammans tog det over tva timmare att fa in all mat vi bestallt. Den tredje ur menyn gav vi upp att vanta pa.



Sen nar vi skulle betala blev det lika stora problern, ingen begrep hur vi ville ha det, alla skrattader och sag helt oförstaende ut.



Tidigare under dagen nar vi besökte Turistinformationen fick jagf trakigt nog veta att regeringen och militaren har stangt stora delen av passet jag skall genom för att ta mig till Hotan.



Det ar helt stopp for utlanningar och speciellt om man fardas ensam pa cykel och MC eller bil. Det blir att ta taget istallet.



Att Kina art en stat som kontrollerar sina medborgare har vi alla vetat men att det skulle vara sa manga poliser ute pa gatorna var för mig en överraskning.



Man gar inte manga hundra meter utan att se 6+10 poliser, varje bankuttags automat har minst tva bevapnade poliser, varje kvartere sitter eller star poliser överasllt och CCCTV kamrorna ar manga.



Till och med pa vart Hosterl kommer polisen in i bland ocvh gför en runda. Men till derasd fördel skall sagas att de allra flesta ar trevliga att ha att göra med.



Det hat med Internet art en annan sak som tydligt talar om att det Kina som jag nu ar i kontrollerar sina medborgare.



Google, Facebook och liknande ar totalstangt. Du kommer inte at natt. Inga kartor eller liknade. Dettas visste jag edan i Sary Tash sa jag laddade ner en speciell VPN tunnel klient, Express VPN, som tydligen inte ens kineserna lyckat knacka...! Sa jag kan komma at mina sparade kartor och sociala medier.


Kashgar ar en livlig stad och stor, dessutom verkar manga ha bra stallt om man nu skall se tillvilka bilar de kör. Manga har stora stadsjeepar och valdigt manga verkar bry sig om sina bilar. Sallan man ser nagra med krockskador, annat var det i Teheran och Mashhad.



Nu ger jag mig



Vi hörs senare fran ett Kina under positiv utveckling hoppas jag



Vi hörs och syns // P-G


29/7-18 Hotan, Kirgizistan
Vilken dag, först försovning sedan säkerhetskontroller ej sk
29 Juli

Hade ställt min Huawei klocka på 07: 15 för att ta farväl av Diana och Rhys. Vaknade inte förän 08:30!!!.
Som tur hade de inte åkt, de stod nedanför och höll på att packa sina cyklar innan avfärden till bussen och Pakistan.

Det är alltid lika vemodigt att ta farvbäl av någon eller några man gillar och de gör jag verkligen med dessa New Zealändare. De sista Diana sa innan de åkte var att jag är hjärtligt välkommern till deras hem när jag anländer NZ.

De sista Rhys gjorde var att ge mig en Jätterkram ocvh dren kändes äkta. Själv började jag packa ner mina saker i väskorna och sedan via en VPN tunnel på datorn ta em en Andtroid kliernt för mobilen så att även den är skyddad från der Kinesiska nätverks jagarna.fann

Blev tvungen att via en Chat snacka med derads support då epostadressen jag tidigare uppgivit inte funkade.

En halv timme senare var även telefonen skyddad av Express VPN.
Sen tar jag mig till tågstation som ligger långt utanför stan och köpa mig ern biljett till Hotan eller Hetian som den också heter.

Stod i kö ungefär en timma och inte ett ord fanns skrivet på engelska, ärligt talat blev jag lite orolig. Alla som köpte biljetter var tvungen att legitimera sig bådr en och två gåmger. Att nått hade hännt som gjort att myndigheterna stängt passet jag måster gernom var tydligt.

Biljetten fick jag tillslut men bagaget ocvh cykeln skulle in och skannas i ern speciell sdäkerhetskonttoll som även är bagageinlämning.
Allt fick jag plocka upp efter att skanningen var klar, och jag menar allt. Tält, campingutrustning, klädpåsar, väskor och småvbäskor med datorprylar och batterier, m.m. Fick ej behålla innehållet i flaskan för brännarern.

Sen stoppas allt ner i stora blå och IKEA liknande väskor, får lämna över passet med visum och de ville också veta mitt telefonnummer.

Får tillbaka två stora kvitton med vad jag lämnat in, ser då att de förtryckta etikettetrna som skall fästas på påsarna inte stämmer med de nummer jag har på kvittot.
ALLT FÅR GÖRAS OM, en halvtimme till försvinner.

Till slut så är allt klart och jag beger mig mot avgångshallern som ligger i en byggnad intill. Får genomgå två säketrhets kontroller innan jag är inne på terminalen.

Samma visa här, inte en textrad eller bokstav på annant än Kinesiska. Som turn är att vanliga siffror använder de så jag kan jämföra min biljetts tågnummer och avgångstid med de som står på den stora digitala skylt ovanför utgången mot perongen.

Tåget jkommer in cirka halv sex och jag letar upp tågvagn 14 och plats 21. De är ockuperade av nåpgra äldre damer och nån yngre med barn. En yngre kvinna kommer och skall ha platsen intill mig och nu uppstår världens gräl med nån eller några som måste flytta. Rena kakafonin i vagnen, alla ställer sig upp och bara börja att nyfiket ta in vad som skriks.

Själv är jag övertygad att snart smäller det men det lugnar ner sig till slut.
Tåget startar och jag är med

Klockan är kvart i nio på kvällen Peking tid och vi har stannat och nu stått stilla mitt i ett tomt och gigantiskt platt landskap.

Tror att platsen heter Yarkand men jag är osäker.

Min Maps.me säger att transitnavigeringen är avbruten i detta område och kan ej positioneras.

Tåget är knökfullt och luftkonditioneringen är urusel.

Jag försöker skriva i resedagboken och märker hur alla omkring mig nästan ramlar in i bildskskärmen.

De måste tycka jag är exotisk.

Det finns ingen serveringsvagn men en konduktör eller annan tågpersonal kommer emellanåt springande med en vagn fylld av frukt, läsk och kakor.

Toaletten är av typen "Hål i Golvet" och det är så trångt att man måste dra upp knäna under näsan när man skall..

Skulle tåget göra någon inbromsning vet jag inte var jag hamnar och hur jag tar mig upp.

Nästa stopp blir vid en station som heter Sah Che, inte den heller syns i kartappen, likaså nästa som heter Zap station!!!.

Nåt som verkar otryggt är dörrarna ut ur tåget låses med nyckel inifrån.

Vad händer om vi måste ut ur tåget fort och kanske tågpersonalen är satt ur skick?

😡👎👎
Vid stopå för avstingar försöker jag få lite frisk luft och sträcka på benen men blir vänligt men bestämt nekadav den kvinnliga konduktören👎


En annan detalj jag upptäckte idag vid bagage inlämningen var att jag har nått under 76 kg!!😲🙋. Då hade jag långbyxor, tröja och cykelskor på mig. Utan dem har jag nog varit under 75.😁


Att motionera och undvika för mycket gosaker är tydligen positivt. Orken har jag kvar i viiket fall som helst för de får jag höra från andra cyklister.


Kommer fram mitt i natten och får reda på att mina grejor och cykeln får jag hämta i morgon. Hittar en taxi in till city för ett hotell men nu är det så att jag är i Kina och då får utlänningar inte ta vilka hotell som helst.

Får dock hjälp att hitta ett som tar emot sådana som jag, får rum på 12e våningen efter en registrering som tog minst en halvtimme.

Jag fick hålla tillbaka mina känslor men jag trodde att jag skulle explodera ibland när samma fråga återkom om igen.

Jag får bekräftat via en tv kanal på mitt rtum att de haft militärövningar just i de område jag hade planerat att cykla under dagen. Detta förklarar kanske varför jag blev nekad.

Vi hörs och syns
// P-G
30/7-18 Hotan, Kirgizistan
En lugn dag i Hotan


30 Juli



Jag vaknar eller rättare sagt jag väcks av min Huawei kvart i åtta och det minsta jag kan säga att jag inte är utsövd. Frukosten srveras från 8 och den vill jag inte missa för jag har tänkt att ta mig till järnvägsstation och hämta mina väskor och cykeln



Frukosten är den bästa hitills jag ätit sedan min omstart. Två stora bord med både varma och kaklla rätter. Lite ovanlig meny men nu är jag i Kina och de har ett annat frukost tänk. Den är riktigt god måste jag erkänna. Blir rejällt mätt.



Sen leta upp en taxi som tar mig den dryga milern det är till station. Innan jag kommer in på stationsområdet den sedvanliga säkerhetskontrollen och sen upp på övervåningen och skall gå in i stationsbyggnaden men blir avvisad med en gång. Visar upp mitt kvito och den unga sökerhetskillen läser noga och pekar bakåt och åt höger.



Bagage utkämnngern ligger runt hörnet och när jag komer fram är det låst,. Går tillbaka igern och försöker reda ut när de öppnar. Får ett ett visst rabalder reda att de öppnar tio. Det blir att vänta en trekvart.



Strax innan står jag och väntar och en kille kommer fram och rycker kvittott ur min hand när jag just står och löser ur den.



När porten öppnas fördöker jag gå in men blir på nytt stoppad, denna gång av den kille som nyss löster mitt kvitto. Han jobbar visst här. Får reda på att jag inte kan hämta grejorna nu utan i morgon!!



Jag ryter till och söger att jag blivit lovad att få hämta grejorna idag. Han svarar då på fåordig engelska...



- Come five a clock



- Can you garantie that frågar jag



- Yes, five a clock



Det blir att hitta en taxi tillbaka till hotellet vilket visar sig svårare än jag trodde, Får gå i frem km innan en grönvit taxi tar enot min begäran om skjuts till West Lake Hotel.





Hinner med n¨gra rafer i resedagboken ladda över bilder till externa hårddisken, kolla Google Maps och ”WhatsUp” ringa syrrans Staffan.



Innan jag tar en taxi till station går jag in på ett ”Fik” jag sett tidigare. De verkar servera kaffe och skyltar med väldigt snygga och frestande bakelser..



När jag kommer fram tyill det gigantiska stationshuset ser jag att en låsbygel är satt över dörrhandtagen. Klockan är bara kvart i fem och killen sa att jag kunde hämta grejorna kl. 5.



Genom ett fönster ser jag att en tjänsterman sitter och arbetar vid en dator och att en annan anställd arbetar inner i baggagelagret.Kan också skymta mina grejor.



Knackar på fönstret och tjänstemannen viftar irriterat med armarna, knackar ytterligare efter en stund ocvh nu börjar han veva med dem.



Killen från igår ser jag komma förbi med en vagn med kartonger, ber honom om att tala om för den viftande tjänstemannen att lömna ut mina grejor. Efter några minuter öppnas dörren och en skjubar grind åker upp. Sen kommer först cykel och sen den blå IKEA liknande väskan med resten.



Ut ur byggnaden och sen säkerhets och visum kontroll innan jah kan cykla tillbaka till hotellet. Går ganska bra att hitta tillbaka då jag memorerat vägen och tagit ut fixpunkter.





Cykel tar en säkerhetsvakt hand om och låser in och resten följer med mig i hissen upp till våning 12.



Dusch, TV, resdagbok och mera Google Masps innan jag senare går ner i hotellets restaurang och äter. De serverare en Buffe med många nya rätter för mig. Ni som känner mig vet att jag gillar grisfötter, nu finns här fårfötter. De är grillade och smakar lite annorlunda med konsistenesen är den samma.



Jag kryper ner under sköna täcken strax efter midnatt och innan jag somnar undrar jag hur i himmelsa fridens torg jag skall ta mig ut ur stran mot Xira då Maps.me inter verkar kunna beskriva vägen.



Vi hörs från Xior



// P-G



The Globa Cyclist


31/7-18 Hotan och Yutian, Kirgizistan
Lång dag på cykeln och polisskort i nästan 50 km, igen


31 Juli





Jag vaknar 07:15 och går ner till frukosten efter att jag duschat. Sen upp på rummet och bär ner alla grejor och ber receptionisten att säkerhetskikllen skall komma med cyklen.



Strax efter halv elva!!! sitter jag på cykeln och skall ta mig ut ur stan mot Xior. Har fått en stadskarta av receptionost killen så att det blir inga större bekymmer att hitta ut ur citykärnan.



Därefter, när stadskartan inte räcker till då blir det lite mera bekymmer. Skyltarna säger mig inte ett smack annat än att jag kan se vägnummret.



Först S326 och sen G315 och efter lite funderande är jag på väg mot LOP som ligger 23 km från Hotan. Vägen är bra och inga backar och två säkerhetskontroller innan jag kan cykla vidare genom LOP.



I nästan 70 km cyklar jag nu på en väg som går platt och rakt genom ett område som påminner om öken.



På ena sidan vägen telefon eller elstolar i flera rader och på den andra kraftledningslinjestolpar, mellan dessa inte ett grönt strå, bara sten, sand, grus och mera sten, sand och grus. Jag ser inte slutet av området.



Det enda som kan glädja mig är när jag ser en blå skylt med vit text. Inte för att jag förstår vad som står med det liksom bryter av det döda landskapet. Inga djur, inte ens fåglar varken ser eller hör jag.



När jag närmare mig Xior kommer nästa säkerhetskontroll, denn är ett nummer störe än de tidigare och jag blir ombedd att sitta ner och får samtidigt att glas vatten ur en pappmugg som en kvinnlig polis räcker över.



Efter drygt 35 minuter blir jag tillropad av en bister herre i polisuniform. Han försöker prata engelska och det sår så där. Han frågar mig om det mesta som går att läsa i passet och Visumet och säger sedan att...



- Xior, old town, go



- I need somwhere to sleep säger jag och tänker inte berätta att hotellet jag nämde är mitt Allak tält.



- Old town, gooo!



Sen får jag mitt pass och cyklar genom kontrollen mot Xior. Dit har jag cirka 10 km. Efter några hundra meter upptäcker jag att en vit polisbil ligger bakom. Nu begriper jag vad som kommer att hända.



Inget Xior, de kommer att secondera mig ut ur stan utan att jag får åka in. När jag stannar ropar den bistra polismannen att det är 7 km till nästa hotell.



Det låter som rimligt och jag fortsättetr två km och stannar igen vid en verkstadslokal där jag ser luftslangar ligga vid en pump. Bakhjulet behöver lite påfyyllning.



- Can you help me? Såger polismannen som kommer med raska steg emot mig



- No, I can’t help you säger jag lite med ironi i rösten





Däcken blir påfyllda och då säger polismannen igen...



- 13 km to hotel



- 13, for two km ago you sad 7, Can’t you count?



Nu är jag på krigsstigen och jag får hålla tand för tungan så gott det går. Är både trött och hungrig.



Polismannen ser min karta som ligger på styrstångsväskan och säger nåt i stil med...



- Yutian, hotel for you.



Jag tittar på kartan och ser att från Xior till Yutian är det 78 km!!! och säger



- First You sad 7 km, then 13 and now Yutian, You must be nuts.



Nu tänker inter jag hålla tillbaka vad jag känner.



- Yutian, 78 km, are you follow behind me all the way



- Xior old town, no hotel, I’m you secure



Jag hoppar på cykeln och ser att GPS’n visar 103 km. Vägen är bra och temperaturen lite sval. Efter vägen och nere i diken arbetar som det verkar ortbefolkningen med att ta bort gräset mellan planterade träd som har rödmålade streck på stammen. På de ställen gräset är borta har de lagt ut vattenledningsrör i plast.



Den här resningen pågår i minst fem km och det är nog tusen personer som är ute och rensar, barn unga, män och kvinnor.



Efter en mil stannar jag vid ett ställe där det serverar mat från ett kök och de grillar kött över glödande kol.



Sättert mig vid ett lågt sittbord och får en tallrik med bröd och grillade köttbitar. Polismannens bil har jag sett och den har också vänt, men istället har två andra herrar dykt upp. En står vid grillen och den andra sitter jämte mig när jag äter.



De säger inget men jag skakar på huvudet och hånler åt deras beteende. De rör inte en min. Framför mig och fyra meter över trägolvet ser jag en fem, sex tums skärm och den blixtrar ungefär var femte minut.



De tar säkert bilder av mig medan jag äter.



Sen iväg och jag säger åt grabbarna att följa med...



- Now I’m leaving, are you coming?



I ögonvrån ser jag att de ligget nåt hundra meter bakom. Jag är både less, trött och förbannad så när jag får nästa möjlighet att stoppa cyklar jag in mot några affärsbyggnader där de säljer mat och lite annat. Tänker leta upp en plats för att få kaffe.



Hinner inte in till kaffestället då två uniformerade ocvh beväpnade vakter med skyddsväst ber mig att omdelbart lämna platsen.





De uttrycker sig på kinesiska men jag förstår deras kroppsspråk. Tittar på den ena av dem och säger...



- Please speak English, I can’t understand you



Sätter mig på cyken och trampar vidare i kvällsmörkret som nu håller på att lägga sig, 133 km och de fortsätter att ligga hundra meter bakom. Nu har polismannen tydligen åkt tillbaka och nu är det piketbussen med de beväpnande vakterna som följer mig.



Klockan har slagit 21.30 och efter ett stopp för vatten ser jag att även dessa poliser är borta. BRA!!



Framför mig ser jag en stor röd och blå lampa lysa och blinka och tänker att det är nog en poliskontroll så jag väntar med att sätta upp tältet innan jag passerat dem.



Ny kontroll av pass och visum och det tar cirka 20 minuter sen iväg och nu är det kolsvart men jag hittar en plats på höger sida av vägen som har ett antal större gröna buskar som kan skyla mitt tält och min cykel från vägen.



Får upp tältet relativt fort trot det bäcksvarta mörkret. Klockan 23 ligger jag i min marmot och funderar över dagens strapatss.



Dagens Distans: 142,4 km



Max fart: 33,4 km/h



Medelfart:18,7 km/h



Färdtid: 07:37 t.m



Vi hörs i morrn



// P-G


1/8-18 Yutian och Minfeng, Kirgizistan
– Ännu mera öken och camping i China Unicom basstation


1 augusti


PER dagen



Halv åtta stiger jag upp, har förvisso sovit ganska bra men känner mig trött.


Packar ihop och drar vidare mot Yutian och dit är det knappt 40 km. Givetvis passn och visumkontroll innan man får cykla in i stan. Efter några km ser jag nått som liknar em McDonalds restaurang och styr kosan dit via en liten infartsspärr.


Beställer en soppa med kött och spagetti, Pepsi Cola och en bit bröd.



Det är en rejäl portion och jag blir mätt. Ringer också hem. Sen iväg och så fort jag lämnat stadsgränsen börjar en ny cykelresa genom ett dött landskap.


Ser helt sljukt ut och verkar ändlöst. Så här fortsätter det mil efter mil och det enda jag kan trösta mig med är att vägen är bra.



När klockan är strax före halv fyra och efter 71 km kommer nästa poliskontroll men på motsatta sidan finns ett antal små butiker som jag bestämmer mig för att undersöka först.



Behöver vattenpåfyllning i flaskorna och sen frågar jag om kaffe men ingen verkar servera.


Då frågar jag om hett vatten och hämtar nescafe burken från cykeln så jag får mitt kaffe ändå.


Ringer syrran och blir grattad på min namnsdag, PER.



Viseringskontrollen där fick jag fylla i de flesta uppgifterna själv för polis kvinnan och mannen förstår intre vad som står i passet, vilket jag kan tycka är märkligt.



Kina som är ett sånt data samhälle borde kunna förse dessa poliskontroller med Pass och Visum skannings utrustning, liknande som de har vid Imigrationskontrollerna.


Nu skall alla uppghifterna matas in för hand och det är tio kolumner att fylla i.



Knappt 45 km senare strax före halv sju ser jag på höger sida av vägen en stor mast med en hög mur runt om.


När jag kommer närmare ser jag också att grinden är öppen pch hänger på trekvart. Här jobbar ingen och platsen ger både lä mot sanden om det skuller blåsa upp vilket inte är omöjligt då himmlen är ganska mörk.


Dess utom ger den insynsskydd från vägen. Skulle polisen se mitt tält blir det att packa i hop har jag fått reda på av andra,sant eller överdrivet vet jag inte men många har sagt likadant och jag tänker inte chansa.



Till Minfeng är det knappt 40 km och här har jag tänkt ändra ruttriktning från den stora vägen och ta en liten mindre mot Yeyik och Karasay.


Min analoga Kina karta har den vägen utritad men Maps.me hittar den inte just nu. I annat fall får jag ta den större vägen men det blir längre. Vi får se i morrn



När jag skriver detta är klockan 22 och regnet studsar på mitt Hillibergska Allak tält





Dagens distans: 113,8 km
Maxfart: 37,0 km/h
Medelfart: 19,7 km/hpå min
Färdtid: 05:45 t.m



Vi hörs



// P-G


2/8-18 Minfeng och öken, Kirgizistan
Mera öken cykling och långt till nästa vattenhål


2 augusti



Har sovit gott men ligger och drar mig en stund innan jag kliver upp. Under natten har det regnat, det har jag hört och jag gråter inte över det.



Från min campingplats vid China Unicom basstation in till Minfeng är det knappt 40 km och det obligatoriska poliskontrollen skall först passeras.



Vid denna tror jag de var helt ute när det gällde att tyda mitt pass och VISUM. De bläddrar fram och tillbaka, nya poliser tar över och fortsätter att bläddra. Sen tar mitt pass vägen genom en annan polis och in på ett kontor med mörka fönster.



En yngre polis springer mellan mig och kontoret med frågor som han översatt till engelska via någon app i telefon.



- Where do you come from



- Whats your name



- Where do you go



- Where last night



- Your country



Och så vidare. Sen återkommer han med samma frågor flera gånger och till slut måste jag skriftligen besvara dem.



Sweden vet dom överhuvudtaget inte vart det ligger. Tillslut efter 35 minuter fick jag cykla iväg de resterande 20 km in till Minfeng.



Träffar på en kinesisk ung tjej på cykel med packning och vi byter några ord så gott det går. Sen letar jag efter en lunchbar och hittar en till slut på en liten sidogata från stora genomfartsleden.





Menyn är bara på kinesiska, inte ens bilder finns att peka på. Får följa med in i köket och peka ut vad jag vill ha.


Ur en stor gryta med ris nickar jag påp huvudet och sen när hon plockar fram nått som liknar fläsk ur frysen, nickar ja en gång till.



En stor skål med ris kommer in och en tallrik fylld med stekt saltat fläsk och stekt paprika. Det smakar precis som hemlagat, förbaskat gott och inget lämnade jag kvar. Satt som ett smäck.



När jag äter fläsket kommer jag att med ett leende på läpparna minnas vad dr. Kenth sa innan jag åkte iväg...



- Du kan inte bara dricka västska du måste få salt också.



Nu är du väl nöjd Mr Kenth, idag har jag fått min saltranson och för flera dagar framåt.





Sen ut ur stan mot nästa stora delmål Qiemo. Tyvärr så hittar jag inte den mindre vägen som har varit lite kortare och förmodligen mera vacker. Alla jag frågar skakar på huvudet av någon anledning.



Efter ett par mil med vacker omgivning, gröna stora ytor med betade kor, hästar, getter och åsnor och vattendrag som rinner mellan övergår landskapet till ökenliknande igen. Inte mycket att se, hinner i alla fall att ta av mot en enslig stuga och be om vatten påfyllning.





En ensam herre med moped bor där tillsammans med några getter och en av dem har ett skadat vänsterbern.



Han räcker över en halv melon åt mig medan han fyller flaskorna. Normalt är jag ingen melonälskare men en dag påp cykel i denna värme är en melon både mat och dryck. Skivorna slinker ner ganska lätt.





Efter 87 km ett nytt stopp vid vad som verkar vara ett lastbils matställe. Här köper jag några muffins, två öl ovh två pepsi cola. Sen fyller jag flaskorna och även vattenbägen. Hinner med att dricka upp en öl och få varmt vatten för kaffe.





Härifrån har jag 228 km till nästa ort, Qiemo och 130 km till nästa plats jag kan fylla på vatten!!



Fortsätter ytterligare 30 km efter en ödslig och urtråkig väg. Lastbilarna är då flita från motsatt håll och mång tutar och hejar glatt.



Klockan 19 ungefär styr jag cykeln av vägen upp bland några sanddyner och sätter upp tältet på toppen av en sanddyna som är tillräckligt platt.





Ikväll tänker jag inte gömma bort tältet.



Vad skall de säga?



Det finns liksom inga andra alternativ.



Ser också två polisfordon åka förbi åt varsitt håll och de verkar inte bry sig.



Vi hörs senare från förmodad mer ökencykling



Dagens distans: 116,8 km/h
Maxfart: 41,1 km/h
Medelfart: 18,9 km/h
Färdtid: 06:12 t.m


3/8-18 ao yi ya yi la ke zhen , Kirgizistan
Fortsatt tråkig cykling och gratis mat


3 augusti





Långtradarna har avlöst varandra under natten, så någon törnrosa sömn har det inte blivit men jag kan inte klaga.





När jag vaknar är vädret svalt och det verkar lugnt på trafikfronten. Om jag fattade killen vid vägkrogen igår sa hade jag 130 km till nästa liknade krog där man kan fylla på vatten.


Hoppas att jag nu kalylerat rätt och att de vatten jag har i flaskorna och vattensäcken räcker. I värsta fall får jag väl styoppa någon långtradre och be om vatten.



Trampar iväg vid åtta tiden och har lite medvind. Molnernn är täta och håller solens strålar borta vilket jag inte har nått emot.



Km blir mil och sen flera mil och öde landskap hela vägen. De hus som finns tillhör någon myndighet eller så ör de utrymda.



I vilket fall som helst är de ytterst få. Efter knappt 60 km ser jag först några stora byggnader som verkar tillhöra nått vägbygge men på andra sidan ett hus eller vad man nu skall kalla det.


Jag ser att det finns bord utställda under ett plåttak och några kylskåp



Svänger yvärt in och ser en kvinna bakom några bord i färd med att tillaga något. Jag pekar på magen och gör en gest som skall föreställa att jag vill äta.



Hon pekar uppmot vägen där det står ett bord med ett antal rostfria lock över en bunke. Hon lyfter på locken och drar undan ett skynke som döljer ett antal grillade köttbitar. Påminner om högrev.



Väljer ut ett lämpigt stort grillat stycke och tar också åt mig av de runda brödskivor som hon tar fram ur ett annat skynke och går tillbaka och sätter mig vid ett bord som hygieniskt har en ren plastduk på.



Äter med god aptit och sköljer ner med någon energidryck jag hittade i kylskåpet. Blir rejält mätt och flottig om mina fingrar.


Några bestick finns inte. Jänner mig nöjd. Tänker på vad killen sa igår om 130 km, han kan väl inte ha menat detta ställe för då har han kalkylerat 70 km fel.



Ibland känns det hopplöst med att bara cykla efter platta och många gånger spikraka väger utan att kunna njuta av omgivningem men här finns inte mycket att se.


Man får glädjas åt om vägen svänger lite ellert om det dyker upp någon ny skylt jag ej sett tidigare.



60 km blir 80 och 90 och när GPS’en visare 95 km så verkar jag komma fram till ett litet samhälle jag inte vet namnet på. Kartan och Maps.me verkar inte ha samma namn.



Maps me vill kalla platsen för ao yi ya yi la ke zhen och verkar vara en plats för långtradare för de står uppställda lite här och var.


Det finns också boniningshus liknande byggnader lite längre åt vänster från vägen.



Cykklar förbi några bensinmackar och swr en kulle som tvättar av några bilar med en högtrycksslag, ställer cykklen nmot ett staket och kullen fördtår vad jag vill.


Får spola av cykeln det nesta av av lera grus och damm så nu borde växlar och reglage fungera lite bättre.





300 meter längre fram hser jag en bar och de vinkar glatt åt mig när jag styr kosan diit.Ägarem frågar på kinesiska vad jag vill ha och jag pekar på kylskåpet med kall ÖL.



WORT WAITING FOR



Hämtar också datorn och batteriladdaren för småbatterier och sätter slkaddsarna i kontaktdosan som ligger på bänken.



Sen nickar jag JA när han frågar poå nytt om jag víll äta. Menyn på väggen kan man glömma så jag pekar på ett bord där de redan sitter matträtter och gör sen en gest att jag bara vill ha lite grann.



Två minuter senare har jag en liten skål med ris och en tallrik som är rågad med spaggett liknade mat, kött, gröna och röda grönsaker.



Dricker två!! Öl, tror att det är mellanölsstyrka, medan jag äter



De har dessutom WiFi ser jag på en skylt och kopplar upp mig. Snabbt dessutom.


I den här baren blir jag sittande dryga 2,5 timme och får även i mig tre koppar kaffe.



De verkar tycka det är roligt med en cyklande utlänning för jag får leende och glada kommentarer!! (trots att jag inte begriper ett ord så inbillar jag mig detta)





När jag skall iväg säger ägern på typisk kinesisk engelska att...



- Free for You, no coast



Först protesterar jag men han insisterar kraftfullt och säger på nytt...



- Free for You, no coast



Jag tackar ödmjukast och ger honom ern kram till alla andras förtjusning och sen skall ha ge mig en hel melon men då protesterar jag rejält och försöker få honom att inse att det blir för tungt.





Strax före kvart över 18 drar jag vidare efter G315. Ni har vädret blivt blåsigt och dessutom har dimman slagit till. Har kraftig sidvind och jag får hålla i styret rejält när jag får möte med långtradarna.



21 km senare och klockan visar halv åtta styr jag cykerln bakom några sandkuller med buskar som skall skydda mot värsta vinden och sätter upp tältet bland sanddynerna.



Vi hörs senare



// P-G



Dagens distans: 117,7 km
Maxfart: 30,7 km/h
Medelfart: 19,2 km/h
Färdtid: 06:10 t.m


4/8-18 Qiemo eller Cherchen, Hotel Yo Do, Kirgizistan
130 km motvind och SWAT poliser bjuder på käk

4 augusti


Redan i går kväll efter stoppet i Ao Yiyayi Lakexiang hade det börjat blåsa och himmlen var alldeles grå. Även under naten hade det blåst men under morgon timmarna verkde det som allt hade lugnat ner sig.


Att tälta i sand är ingen höjdpunkt och i synnerhet om det blåser. Sanden här är blandad med jord och väldigt lätt och ryker in överallt.


Till och med huden känns narig av sanden och dragkjedjorna mår heller inte bra.


Strax för kvart äver åtta styr jag cyklen bland sanddynorna upp på väg G315 och startar dagens etapp mot Qiemo eller Cherchen som den oclså heter och som ligger cirka 130 km österut.


Luften är sval och det gillar jag men himmlen är helt ljustgråmulen men solen försöker tränga genom vilket jag hoppas den inte lyckas med.


Första km känns bra, 20-21 km/h kan jag hålla utan att förta mig och med denna fart är jag i Qiemo vid tre halv fyra tiden.


Det roliga tog slut ganska fort och motvinden tog över, först 18-19 km/h, sen 15-17 och tillslut har jag ibland svårt att hålla mer än 13-14 km/h.


Långtradarna som jag möter gör inte ansträngningen lättare för de drar med sig vinden så jag får hålla i styret med båda händerna krampaktigt.


Känns ibland outhärdligt att inget se annat än sanddynor blandad med någon sorts gräs och små buskar.


Inte ett boningshus, bara gamla byggnder som har övergivits och de är inte heller många. Får hålla mig till godo med de blå skyltarna med vit text som informerar nått jag inte begriper.


Det varnas för att somna vid ratten, att inte dricka medan man kör och att inte tända eld, denna information fattar jag då de har stora skyltar med pictogram som jag kan tolka.


Enligt min karta, den analoga, skall det finna två små byar där man eventuellt kan få sig en bit mat men inget av deta verkar stämma.


Tillslut efter 67 km kommer jag till en poliskontroll men det är allt.


Samma procedur som tidigare med mitt pass, ett antal SWAT poliser skall bläddra fram och tillbaka och till slut säger jag....


- Be careful with my passport, I do not want to have loose pages.


De begriper inte ett smack och dessutom kan de inte läsa vad som står i passet.


Tillslut tar de kopior av pass och visum och fotar dessutom utav det i deras mobiler tíllsammans med mitt anikte.



Jag frågar var närmaste matställe finns och får ett var att det är Qiemo, 65 km bort!!!


De ser på att jag blir frustrerad och en av poliserna räcker fram mobilen och översättnings appen där det står...


- Is instand nudels food?


Tänker till för en sekund och sen svarar jag JA.


Två minuter senare har de tillagat en nudelsoppa som de kommer med i en platburk och två kokta ägg.


De hämtar en stol åt mig och en pall som bord, man blir både förvånad och glad över deras generositet.


Medan jag äter är de intresserad av cykeln som står jämte och även av ”lill kenta” och tar iden och skrattar. SWAT poliser, då tänker jag på amerikanska polisfilmer där de framställs som tuffa och hårda.


Det finns hopp om mänskligheten, alla är vi nog mjuka inuti även om vissa bär vapen med bajonett, skyddsväst och har texten SWAT på bröstet.


Innan jag lämnar poliskontrollen får jag en bild med var jag skall ta in på för hotell i Qiemo,


Sen 65 km tung, nästan outhärdligt cykling mot Qiemo i motvinden som tilltar hela tiden.


Varje besnsinmack har denna form av säkerhet. Ingen kommer in bara så där. En vakt öppnar avspärrningen genom att skjuta den åt sidan


Givetvis kommer jag fram till slut men sista milen var jobbig och ännu en poliskontroll måste jag passera innan jag fick cykla in i stan.


Av en officer får jag en lokal stads karta och på baksidan står det att Yo Do hotel tar emot utlänningar!!


Alla hotel och gästhus har inte den möjligheten!!


Några små grabbar som lärt sig några tuffa fraser på engelska säger...


- I know where it is, here we go


Ochs å drar de med mig mot hotellet dsom ligger på vänster sida av genomfartsleden 3 km framför.


Det är ett stort pampigt hoterll med en ännu pampigare entrehall. Får ett dubbelrum för 80 Yuan i ett annex vid sidan om. Vakten följer med och visar var rum 3109 ligger.


Ser ganska fräscht ut med två sängar, en stor platt TV och ett badrum med badkar som ser slitet ut.


Cykeln får jag ställa invid trapen upp till övervåningen. Tar en dusch i badkaret och blir inte förvånad över all sand som samlas på badkarsbotten. Måste vara ett hekto!!


Maten intar jag i hotellets huvudbyggnad och personalen frågar om det är OK om de väljer meny åt mig då den de menylista dse räcker fram bara har kinesisk text och inte medger bildvisning.


Jag svarar ....


- Of Course, it's OK


Maten kommer fram i två stora tallrikar, den ena med kokta grönsaker, den andra med kött, lök och kryddstarka grönsaker, sen en skål med ris.


Säga vad man vill om Kina men maten är både god, för att inte säga utsökt och nyttig.


Om jag är trött i bena, opåverkad är de inte, mest är det nog huvudet som har slitit idag.


Stannar i Qiemi i två nätter


Vi hörs senare


Dagens distans: 128,4 km Maxfart: 25,7 km/h Medelfart: 15,4 km/h Färdtid: 08:30 t.m Total tid: 11:00 t.m


5/8-18 Qiemo eller Cherchan, Hotel Yo Do, Kirgizistan
Skön vilodag på Hotell Do Yo Qiemo


4-5 Augusti


Gör i princip ingenting, bara slöare. Äter frukost som är god och nyttig vad jag kan förstå men jag saknar juicen. Istället är det någon mjölk liknande dryck som de serverar. Den ser inget god ut så jag avstår.





På förmiddagen innan tolv gör jag en sväng i området för att leta en skoaffär. Har kommit på att det kanske är bra och skönt att ha vanliga promenadskor när man inte cyklar.



Problemet är mina fötters storlek, 45, inget de skyltar med precis men vid tredje affären hittar jag ett par som passar siså där. De är svarta och ganska lätta och kostar 299 Yuan eller ungefär 390 sek.



Senare under dagen gör jag iordning lite kläder som jag tänker be hotellet om de kan köra i tvättmaskin. För det behövs.



Tar också ut tältet på framsidan och sätter upp det. Även tältet behöver en tvättning, både insidan och utsidan.



Lämpligt nog finns en stor grov slang på gräsmattan som jag trär över röret till vattenkranen som sticker upp ur marken.





Tältet får stå uppställt några timmar så att det hinner torka ut värsta fukten. Sen in och lämna över påsen med kläderna till en av hotellets personal.



Slö tittar på kinesisk TV och har tur att det finns engelsk text annars bara kinesiska program eller så är de dubbade.



Skriver också i dagboken och försöker göra en ruttlista från Qiemo/Cherchen till Golmund där också Kinesika ort namn är med.





Strax före klockan 19 kommer personalen tillbaka med min klädespåse och allt är rent och hopvikit minutiöst snyggt.



Vid åtta tiden går jag in i stora hotellets byggnad och tänker mig kvällsmat. Som vanligt bara menyn på kinesiska, inga bilder och den unga tjejen som nyss sträckte fram menyn kan inte hjälpa mig så jag vänder och går besviket ut och letar upp en bar i närheten. Hittar en och trots liknande meny så kan jag peka på ett bord intill och få något liknande.



Ris, kött och grönsaker och vältilltaget smakar ypperligt och en kall öl gör inte saken sämre.



Knivar och gafflar är inget de dukar fram däremot pinnar och



Det går bättre och bättre för vare dag att använda dem. Man lär så länge man lever.



30 Yuan för kalaset, ungefär 40 sek kan man inte säga mycket om.



När jag går tillbaka noterar jag mer än vanligt att det finns gott om butiker som säljer stenar. Jag tittar i en butik som har några intresserade stenköpare. Efter väggarna ligger råmaterial av stenar och in montrarna de som är bearbetade. En del kreationer är grymt vackra och väl snidade. Utan att veta tror jag det är JADE de säljer.





Går sen tillbaka till rum 3109 och förbereder nästa dags cykling. Den rutt jag nu har planerat är ungefär 1000 km lång och avslutas i Golmund.



Det kommer vad jag förstå av Google maps att bli mera ökencykling och längsta etappen mellan två orter är 336 km, Yitunbulakezhen och Wutumeirenziang.



Det blir nått att bita i. Massor av vatten får jag ta med och jag har ju vattenväskan som rymmer tio liter och dessutom vattenkaskor. Maten inga problem, makaroner, ris och fisk eller köttkonserver.





Natti Natti



Jag somnar in till SR Sportradion som jag lyckats starta tack vare Express VPN appen



Vi hörs i morgon från ökencyklingen



// P-G



The Global Cyclist


6/8-18 Öken mellan Tatriangxiang och Washixaxiang , Kirgizistan
– Maps.me, jag och polisen vill ej samarbeta och + 42 C i sk


6 Augusti




Hade planerat att starta 09:15 men det blev 20 minuter senare. Cyklar ut genom? hotellets avspärrningar och tar vänster mot väg G315 som Maps.me beskrivit för mig. Följer skyltarna och allt ser ut att bli bra, men sedan vill Map.me att jag skall göra en U sväng och jag blir osäker men gör ändå som kartan säger, den kan väl inte ta fel?



Frågar en av poliserna vid en av otaliga poliskontroller som står efter gatorna och han pekar åt motsatt håll då han ser min ruttplan.



Det är också min uppfattning. Efter några km vill Maps.me att jag åter skall göra en U sväng och nu börjar jag undra om nått är fel.



Tillslut följer jag min plan och cyklar åt det håll jag är säker på att G 315 skall ta mig ut ur stan och österut.





Denna äldre man sliter nog även han i värmen och av packningen.



Efter knappt en mil gör jag en ny kontroll och nu verkar vi prata samma språk. Det fanns tydligen två utfarter ur Cherchen och jag och poliserna vill ta den större av dem medan Maps.me ville ta den andra. Så kan det vara med Open Street kartor, de är gratis men inte optimala..-50



Första 45-50 km ganska enkel cykling men värmen börjar stiga rejält.



Flera små byar cyklar jag igenom innan jag kommer till Tatriangxiang där jag gör ett stopp vid ett ute fik.



Tyvärr så säljer de inte mycket matnyttigt annat än läsk och mjuka kakor. Det får bli så, en Pepsi och två muffins och när jag skall betala kommer en av de andra gäster och betalar åt mig,



Det kan man kalla generositet.





Sitter ute vid ett av borden som står så att det blir lite skuggan, dricker upp min pepsi och äter mina två muffinsar innan jag provianterar lite för i kväll. Sen drar jag iväg och så fort jag lämnat stan börjar ökencyklingen.



Det verkar som myndigheterna försökt att hindra ökenspridningen genom att plantera någon form av växtlighet, det kan man se på hur prydligt och i raka rader de är planterade. Det liknar et rutmönster men det enda jag kan se är att det enda som verkar växa är högarna av PET flaskor och aluminiumburkar.



Värmen fortsätter att stiga och nu är det som att cykla med en hårtork 25 cm från ansiktet. Det blir ett antal stopp och dessa väljer jag vid någon av alla mobilstationer som finns för här kan jag hitta lite skugga.





42,7 grader Celcius visare GPS’n och då kan man undra hur varmt det är i solen . Nästa by eller samhälle heterWashixaxiang men dit hinner jag inte idag utan det blir att leta upp en bra plats och då helst utan sand att slå upp tältet på.



Strax efter 19 ser jag en mobilstation med stora solpaneler på framsidan och en stor betongplatta intill. Perfekt tänker jag och styr cykeln av vägen och upp mot station.



Det blev också perfekt. Framsidan av mobilmasten har en plan yta med grus och sten så här blir det ett tält uppsatt. Betongplattan får bli mitt kök.





Efter att allt är uppsatt och maten på kokning är klockan strax före 20 och temperaturen är + 38 grader.



Äter pasta och korv som jag sköljer ner med en ljummen Tuborg, sen en kopp kaffe innan det är dags att krypa in i tältet.





Känner mig både mätt och trött och fortfarande över 35 grader





I natt blir det att ligga på sovsäcken istället för i den, värmen är för hemsk.





Natti Natti.



Vi hörs i morgon från Öknen


Dagens distans: 112,6 km
Maxfart: 28,5 km/h
Medelfart: 17,9 km/h
Färdtid: 06:17 t.m

7/8-18 några km utanför Washixiaxiang , Kirgizistan
Mera öken, mera värme och "nu får det vara nog"


7 augusti





Äter både korv och kokt ägg innan jag lämnar basstationen. Enligt Maps.me endast 96 km idag och första två timmarna har jag bra fart, drygt 21 km/h.



Strax efter 10 och ungefär 40 km ser jag några långtradare stå parkerad på vänster sida av vägen och en byggnad som jag misstänker är en bar.



Parkerar cykeln utanför och går in och ser en massa bord, alla är tomma. En kille kommer fram, troligen ägaren och jag pekar på menyn som hänger på väggen. Bilder förenklar mitt val och jag får efter tio minuter en tallrik med spagetti och en stor skål med steka äggbitar och massvis med kokta tomater. Grymt gott.





Innan jag åker iväg blir det som nu är standard i Kina för mig, en massa selfi som alla vill ta. Till mitt mål för ikväll har jag nu 55 km ökencykling kvar och känner redan att temperaturen är över 40 grader.



Även motvinden har nu börjat ge sig till känna. Efter ytterligare någon halv annan mil en säkerhets-kontroll som ger mig spel till slut.



Tror att det är fyra poliser som skall bläddra i mitt pass och igen av dem verkar förstå vad som står i passet för frågor som de kan läsa sig till ställer de till mig via översättning s appen.



Får tillbaka mitt pass och frågar om toalett. En av poliserna pekar bakom min rygg mot en vit byggnad och jag ser att den högra delen är för herrar.



Fyra platser med en 1 meters vägg mellan och ett hål rakt ner i marken är vad denna station kan erbjuda.


Sen kommer det in fler nödiga och en av dem gör mig uppmärksam på att det inteär bara vi svenskar som läser mobilen överallt. Den här Kinesen både röker och ser på Youtube medan han sitter på huk. Han verkar ha bra balans!!





När jag kommer tillbaka till cykeln som står vid vakternas bord kommer en av dem fram och säger…



- Passport!!



Tydligen har en ny polis dykt upp för jag känner inte igen honom men det ger mig spel och jag säger med ilska att…



- No, now it’s enough. Four of You have already checked and browsed my passport


säger jag ocjh pekar på var och en av dem.



De får inget pass och det accepterar de för jag får ingen mera fråga utan blir iväg släppt.


Fem kilometer senare ser jag en kollon av långtradare framför mig och en ännu längre kollon från andra hållet.



Mellan dessa står två polisbilar. Först förstår jag in get sedan ser jag en mindre lastbil ligga med hela sidan på vänster körfält. Troligen fel lastad och kört för fort.





Jag fortsätter i värmen och känner mig sliten, cirka 35 km kvar. Temperaturen visar hela tiden mellan 40-43 grader Celcius och jag tänker högt…



- Now I would like “ Raindrops keep falling on my head….Gammal godig fr[n sjuttio talet



Hinner med sett stopp vid en besinmack där de har airkondition och njuter av kylan medan jag sitter ner i en soffa och ser på Kinesisk Live News om torkan.



När jag till slut vid fem tiden kommer fram till Washixiaxiang svänger jag in mot en affär som ser ut att ha lite bättre sortiment när det gäller mat. Köper lite kakor, små prinskorvar och köttbullar som är frusna, några tomater, två öl och en glasstrut.



Sen vill jag leta upp en liten bar bara för att få vila benen och få skugga medan jag dricker upp en av de kalla ölen jag nyss köpte.



Jag frågar en polis som står vid infarten och han pekar framåt mot en lång byggnad. Han följer med mig hela vägen och pratar oavbrutet på kinesiska vilket gör mig stressad och till slut säger jag….



- Please speak English to me, I can”t understand Chinese, otherwise you can keep Your mouth shout!!



Jag går nedför några trappor till en liten bar och sätter mig vid ett bord och tar fram min mobil och den kalla ölen.



Snart har jag fem poliser runt mig och alla jobbar med sin mobil, förmodligen översättnings appen.



En mobil sträcks fram och det står ….



- Do you need help?



- No, I’m fine, just tired and thirsty.



Sen mera kinesiska och jag bara skaklar på huvudet, dricker upp min öl och går ut till cykeln och trampar vidare österut mot Chaqiliq som ligger 80 kom bort.



Fem km utanför samhället hittar jag en ny basstation som får bli min tältplats. PÅ baksidan av den vita muren finns grovt grus och skugga.



Middagen i kväll blir pasta, köttbullar, prinskorvar och tomater, en lite kall öl och kaffe’



Vi hörs i morgon från Chaqiliq



Natti Natti



// P-G



Dagens distans: 103,69km
Maxfart: 28,5 km/h
Medelfart: 17,5 km/h
Färdtid: 06:01 t.m


8/8-18 Ruoqiang, Kirgizistan
52 grader Celsius och mera Polisstats beteende


8 Augusti – 52 grader Celsius och mera Polisstats beteende





Har sovit ganska bra och ute år det lugnt. Äter frukost och drar iväg kl.8 mot Chaqiliq, även känd somRuoqiangoch det ligger bra knappt 80 km bort.



Luften är sval för att vara i Kina just nu, plus 25 grader. Två timmar senarer är det plus 40 och det fortsätter att stiga.



Måste vara den varmaste dagen så här långt.



Jag noterar att det verkar som alla floder och bäckar är torrlagda men det verkar som de bygger nya kanalerför konstbevattning överallt, man kan ju undra hur miljömässigt detta är.



För mig är det idioti.



Strax efter 12 kommer jag fram till Chaqiliqeller Ruoqiangsom verkar vara en stor stad om man ser till höghusen som tornar upp.





Nu börjar det tragiska med detta gigantiska land, övervakning, kontroll och total brist på turistservice.



De säger att Nordkorea är värre, kan det vara möjligt??



Efter envisa frågor om vart jag skall vart jag tänker sova så svarar jag bara…



- Have not decided yet



Får ett översatt svar som säger….



- You can only stay at Longdu if you are in Ruoqiang


- hmm ???



Efter ytterligare väntan blir jag transporterad med jeep till hotellet och passet får jag ej åter förrän jag lämnar området i morgon. Fort går det också ,de verkar ha bråttom fast sträckan är bara nån km.



De följer med mig in på hotellet och för en konversation med personalen jag överhuvudtaget ej begriper och till slut säger en av dem…



- No bicycle!!!



- What…?



- No bicycle, other transport



Här inser jag att någon uppkäftighet inte är på tal, vara att buga för kontrollstatens företrädare.





Jag får mitt rum på första våningen, 1009 och cykeln får jag ställa så att den är lätt att övervaka från säkerhetsvakten som sitter vid bommarna.



Jag packar upp men känner en stor olust och otrygghet och sen dusch innan jag går ut för at få mig någon mat.



Tar mig in mot en galleria när en av säkerhetsvakterna vill ha mitt pass och jag svarar att det har hotellet tagit hand om och så visar jag mitt rumskort.





En annan polis kommer fram och visar upp mobiltelefonen med min bild, pass och visum bild och säger….



- Is this You on the picture?



- Yes, it seems so



Polismannen tar mig till en annan bar där de serverar muslims mat!!!!!!!



Snacka om att vara övervakad, de vet exakt vart jag går och vad jag gör. Säger högt för mig själv som Magnus Uggla sa…



- Jag mär illa jag mår illa, tror Kina vill en illa



Maten var god men stämningen just nu är något helt annat. När jag en stund senare går förbi bommarna in mot hotellentrén så står samma polisman, han med min bild, och agerar säkerhetsvakt.





Jag misstänker vad som kommer att hända i morgon, de kommer att se till att jag lämnar Ruoqiang med annat än cykel eller till fots.





Dagens distans: 78,6km
Maxfart: 104, 5 km/h !!!!
Medelfart: 18,9 km/h
Färdtid: 04:10 t.m
Medeltemp: 43 C
Maxtemp: 52 C



Vi hörs i morgon från jag vet inte vad



// P-G


9/8-18 Urumqi, Kirgizistan
Vilken dj…..kla dag


9 augusti





Frukost och sen iväg med polis och taxi till flygplatsen som ligger en mil utanför stan. De har bestämt att jag skall flyga ut ur området.



Flygplatsen är en fästning, man kommer inte in utan att passera först en spärr och sedan en annan. Köpa biljetter på flygplatsen som polisen sagt att det går visar sig vara fel. Nu är det inte bara en polis inblandad, utan sex stycken.



Jag får viss hjälp att boka via deras mobiltelefon men då dyker nästa problem upp, jag har inget kinesiskt simkort och det behövs ett telefonnummer annat än mitt eget.



En yngre poliskvinna som ser ganska bra ut och kan lite engelska lånar sitt eget och då fungerar det. Planet skall avgå kl. 18.30 och incheckning tidigast 16.30.





Vart jag skall åka…? Urumqi som ligger norrut i höjd med Kashgar. Jag åker alltså åt fel håll om man ser till att min resplan är Golmund.



De säger att jag kan köpa en ny biljett till Golmund från Urumqi och det hoppas jag för annars har jag för tillfället ingen plan B.



Varför jag inte får cykla från Chaqiliq eller som den heter, Ruoqiang vet jag inte och får heller inga bra svar då ingen varken kan eller vill prata engelska.



’Tar samma taxi tillbaka och hinner äta innan taxikillen kommer vid 15 tiden för att ta mig, mina väskor till Ruoqiang flygplatsen.



Ingen grind öppnar förrän 16.30 så jag får vänta i en polislokal och sen skall allt först skannas sen får jag gå mot Departure hallen för ny skanning.




Den polistjej som lånade ut sitt telefonnummer är med mig hela tiden och även när väskorna skall checkas in.


Detta tar tid, skanningen visar på att det finns oklarheter i väskan så allt måste öppnas och fås igenom. Inga tändare godtas, inte ens flinta stenen som ger gnistor när man slår dem mot varandra godtas o.s.v.



Tre gånger kommer säkerhetskillen fram med väskorna och de skall öppnas igen, men till slut får jag gå igenom säkerhetskontrollen!!!!! och sen in genom gaten till flygplanet.






Planet avgår 10 minuter innan tidtabellen om det nu har någon betydelse. Strax för halv åtta landar vi i Korla och nu skall jag byta plan till Urumqi.



Flygvärdinnan kommer fram och ber mig följa henne, får inte gå av själv utan blir guidad till incheckningsdisken och sen när allt är klart så får jag reda på att planet avgår 21.50 från gate 1.//



Denna dagen ett liv



och jag mår dåligt







Vad som när jag landar i Urumqi har jag inte en aning om men en flygbiljett till minst Golmund skall jag ha för nu vill jag ut ur detta kontrollsystem.



När jsag kommer fram till Urumqi som verkar vara en stor stad om man nu kan bedöma detta från ett flygplansfönster.



Väskor och cyklem kommer fram fortare än jag anat och sern ut till entrehallen för att leta efterf ett hotell. Någon polis har jag ännu inte sett som har mig som objekt.



Att hitta ett hotell är inte svårt, men att hitta ett som har licens för att hysa utlänningar är svårare.


Jag får vänta i dryga två timmar innan jag kan följa med en buss pakistanier till ett hotell cirka 20 minuters bussresa från flygplatsen



Hotellet ser inget ut för världern från gatan men rummen är fina. Jag har ett dubbelrum och på varje bädd är det rena sköna och vackergt vikta lakan och täcken. Sen har varje säng en egen stor roskvist.



Lill Kenta gillar detta och lägger sig på en gång bredvid den av dem, inte visste jag att han var förtjust i rosor, trodde mest han gillader tallskott



Vi hörs när jag bokat ny resa till Golmund



// P-G


11/8-18 Urumqi och Xianyang, Kirgizistan
Mot Xianyang och förhoppningsvis är nu problemen från Xinjia

11 Augusti


Bokningen av flyget tillbaka mot min planerads resrutt är ordnad, det gjorde jag igår.


Flyget avgår från Urumqi 07:50 och landar i Xianyang 11:55. Sen blir det en lång väntan för nästa påstigning mot Golmund som avgår 19:15.


Knappt tre timmar senare skall jag landa. Incheckningen gick så där, det är cykeln som är problemet men det löste sig.


Säkerhetskontrollen gick också bra men den var omfattande, mer än vanligt. Planet lyfter enligt tidtabellen. Har fått sitt plats 31 K och till höger om mig sitter en herre som snarkar likt att dra timmerstockar.


Efter att vi fått mat dra han timmerstockarna igen och plötsligt så flyger han upp ur stolen och jag ser att termosens innehåll, någon form av te rinner ur och över han kläder och stol.


Tack och lov klarar jag mig från att bli nersölad. Landningen gick bra och likaså att få väskor och cykel. Nu gäller det att hitta ett litet hotell och en taxi som kan ta mig dit.


Vi hörs senare när jag loggat in på hotellet // P-G

12/8-18 Xianyang, Kirgizistan
Xian/Xianyang

11-12 Augusti


Jag tar hjälp av en tjej i disken för Customer services på flygplatsen och hon fixar så att en taxi kommer och hämtar mig utanför Gate 324.


Det visar sig att bilen är för liten för cykeln så han ringer efter en kompis som har en liten större stadsjeep som kan ta cykeln.


Femton minuter senare kör vi in på en smal gata med massor av små hotell på båda sidor och lokala barer finns också nästan i varje gatuhörn.


Hotellet är litet och jag får själv bestämma om jag vikll ha ett rum på övervåningen eller i bottenplan. Väljer det senare alternativet.


Rummet har två sängar och ett kombinerat, tvätt, duschrum och toalett i samma kabin. En liten annorlunda lösning som jag aldrig sett tidigare.


Lösningen fungerar förvånansvärt bra, speciell_t för små utrymmen och så är risken för fuktskador liten då allt är av slagtålig Hammarplast.


Står och tittar lite på interiören och funderar vad det är för dörr som är längst in, ytterligare ett utrymme, kanske en bastu?!


Vrider på handtaget för att öppna….!!! Och inser efter någon sekund att inte var det någon dörr inte.


Det var vredet till den stora takduschen!! Om jag blev blöt?, Ja, det brukar man bli i en dusch.


Får anse detta som ett litet problem jämfört med de jag haft de föregående dagarna.


Resten av dagen och kvällen bara slappa och koppla av, ladda för nästa dag och försöka glömma de “Fucking bastards” i Chiqilaq.


Dagen efter lite lokal sightseeing, mera vila och sen packa upp cykeln som f[tt lite skavanker av den omilda behandling som bagagepersonal kan åstadkomma ibland


Hittar en liten lokal bar i närheten och äter lite ris med grönsaker innan jag går tillbaka och gör mig redo för sängdags.


I morgon tar jag mig in till Xian för att göra lite kulturell insats. Xian är nämligen känd för sin stadsmur Chéngqiáng.


Natti Natti


// P-G


13/8-18 Xian , Kirgizistan
Stadsmur, Bell och Drum Tower besök i Xian


13 augusati


Vaknar tidigt och duschar innan jag dricker lite påskaffe, sen beställer en taxi de 25 km som det är in till Xian.


Vägen är gigantisk stor och trafiken verkar aldrig ta slut, hela tiden nya bilar från alla håll.


Det tar nästan en och en halv timma innan jag kan kliva av framför en av de 18 portar varav åtta sdom leder in och ut genom stadsmuren. Varje port har tre torn.


Stadsmuren,Chengqiang i Xian är gigantisk stor, lång hög och tjock. Hela muren är knappt 14 km lång, ungefär 12m hög och är 12-14m bred längst upp medan den längst ned är mellan 15-18 m.


Utanför muren finns en vallgrav som går runt hela muren och är 20´-22 m bred och drygt 7 m djup med en strandkant på cirka 2 m.


Tangdynastin (618-907) var de första som byggde stadsmur runt Xian, sen har flera dynastier fortsatt och den senaste var år 1568 då stadsmuren gick från en jordmur och istället förstärktes helt med tegel.


Imponerande bygge hur som helst. På muren kryllar folk och blandas med cyklister.


Att vara på muren ger en verkligen en känsla av att vara tillbaka i det gamla Kina. På muren finns idag kanoner, lanternor och unga män som är klädda i forntida soldatkläder som patrullerar muren., V


Värmen är hemsk och jag känner att skjortan är alldeles klibbig och det verkar bli värre ju längre dagen fortskrider.



Efter att jag vandrat några km eller så på muren går jag ner till museet som ligger under och tittar på hur det såg ut på dynastiernas tid.



Sen ut på stan och skall med hjälp av Maps.me leta upp Bell och Drum tower som också är attraktioner i Xian.



The Drum Tower har fått sitt namn efter den enorma trumman som finns i byggnaden. På denna trumma slogs det i skymningen varje dag för att markera dagens slut. På motsvarande sätt slogs det på klockan i klocktornet varje gryning.



I trumtornet finns åtskilliga trummor utställda, en del flera tusen år gamla.



The Bell Tower ligger två hundra meter bort och för att ta sig dit måste man passera fler gångar under gatorna. Det ligger mitt i centrum av Xian.



Tornet byggdes 1384 av kejsaren Zhu Yuanzhang som ett sätt att dominera den omgivande landsbygden och ge tidig varning om attack av rivaliserande härskare.



Dessa två torn kan man säga är tvillingtorn då de ser likadana ut åtminstone på avstånd



Efter dessa kulturella besök går jag sakta genom smågatorna och in i en bazar som verkar ha allt och lite till. Det är trångt och utbytet som finns är massivt. Sen kommer jag ut och in i en annan del, en muslimsk mathandels gata där det kokas, syltas, stek och grillas i parti och minut.



Sen letar jag upp ett litet mera lyxigt café och beställer en cappucino, go kaka och en kall öl innan jag tar ven taxi tillbaka till hotellet ni Xianyang.



Vi hörs senare när jag tagit mig ut ur dessa städer som ligger tätt intill varandra. Hur det skall gå till vet bara gudarna och jag har redan ont i magen för uppdraget, men det löser sig



Ha det bra, för det har jag



Vi hörs



// P-G


13/8-18 Xianyang, Kirgizistan
Vaarför står det Kirgistan och OSJ i nresedagboken och bilde

Tyvärr så verkar mintur.se inte ha med Kina av någon anledning, därför klickar jag i det land jag var sist i och det var ju Kirgistan. Staden OSJ är den stad som närmast stämmer överens med vart jag var.



Har skickat en undran till Mintur om detta men de svarar tyvärr inte. Det blir bättre när jag lämnat detta kontroll land



Ha det bra


P-G

15/8-18 Xianyang och Heihe, Kirgizistan
Tar mig söderut mot Hanshong och cykelbärning

14-15 Augusti


Jag lämnar mitt hotell runt tio tiden och drar söderut. Min Maps.me är laddad för först skall jag genom Xianyang och det är en par mil innan jag når lite mera lugnare vägar.


Det går förvånansvärt bra att ta sig genom miljonstaden och ut på lugnare vidder. Tyvärr så är inte Maps.me så snabb på uppdateringar så den väg jag fått beskrivet tar helt enkelt slut och ett plåtstaket stoppar mig tillfället.


Kan lirka upp plåtdörrern och ta mig genom. Sen nästa problem. Vägen slutar mer eller mindre och en ny stor har de byggt lite på sidan om och ta sig dir blir att cykla på grusväg och genom majsfält, småbyar och ännu mera vägändringar innan jag efter 45 km har kommit tillbaka på G108 mot Hanshong


Landskapet här i denna region är helt annorlunda än iXinjiang. Mycket mera grönt och jordbruksodlingar. Mera fröjd för ögat.


Långtradarna, de flesta röda verkar vara den trafikyrkesgrupp som är villig att ta störst risker, flera gånger idag såg jag incidenter till olyckor, en långtradare framför mig fick tvärnita då en annan chansade att hitta korsa vägen. Det tjöt ur däcken och röken låg tät.


Vädret är fortfarande varmt och fuktigt, 37-39 C och det sliter Går åt massvis med vatten.




Någon mil innan Zhouzhi stod en av dessa efter vägren med hela hytten intryckt och det satt folk i hytten.



Vid sex tiden på kvällen cyklar jag in i Zhouzhi som verkar folktom men jag hittar en liten bar där jag får i mig hemgjorda nudlar och nått köttliknande samt en halvljummen öl. Smakar otroligt gott.





Ägarna med mamma som tillagades och serverade mig ett jättegod middag i Zhouzhi



Sen drar jag vidare mot Mazhaoi och försöker leta upp en tältplats lite på sidan av vägen. Nu verkar folk ha vaknat, verkar som de firar nått. Folk och stånd på båda sidor av vägen och alla verkar uppspelta.



På väg ut ur Zhouzhi



Lättare sagt än gjort men vid åtta tiden efter en liten byväg med massor av odlingar på båda sidor hittar jag ett litet hål under några odlingsträd och jag sätter upp tältet så snabbt det går.



Klockan 21 ligger jag nerbäddad i min “Liner”, sovsäck inte att tänka på i denna värme, inte en grad under 30.





En annan sak som slagit mig sedan jag kom till Xianyang och Xian är att antalet poliskontroller minskat avsevärt. Nu kan man ta sig in på en bensinstation utan att först vänta på att bommarna skall dras undan. Inte heller ser man butiksanställda med skyddsvästar som var vanligt iXinjiang region. Givetvis finns det poliser men känslan av att vara totalövervakad har minskat drastiskt. I området jag är i nu syns de knappast till. Det går åt rätt håll



Imorgon blir det klättring över och mellan bergen



Somnar innan jag vet ordet av





Vi hörs



// P-G





15 Augusti



Vaknar av högljudda röster från vägen och klockan är bara strax före sex. Det är några äldre män vid vägen som pratar och en av dem plockar majs rens och en del av dem ligger nära mitt tält.



Jag kommer iväg ganska fort och har duggregn över mig. När jag kommer ut på väg G108 ser man tydligt att det platta landskap jag tidigare haft är ett minne blott. Bergen tornar upp sig framför mig och jag är inter direkt besviken.



Ökenlandskap har jag fått nog av. Heller lite svett och tårar av klättring av tråkigt ökenlandskap som är helt dött och fritt från vyer.



När jag nått över den första lilla bergshöjden kommer belöningen, nedanför mig ligger en sjö eller stor flod och öar mitt i. På båda sidor gröna och trädbevuxna berg. Helt magiskt, liknar vägarna i Norge.





25 minuter senare blir det stopp och en stor grind blockerar vägen framför mig. På båda sidor står det bilar och det visar sig att längre fram har ett stort ras blockerat vägen och mera ras är att vänta.





Det alternativ som finns, om jag nu inte skall cykla tillbaka till Zhouzhi och byta väg vilket gör att det blir drygt 100 km extra är att plocka av alla väskor och bära dem och cykeln över berget.





Det finns en trappväg upp och den verkar vara flitigt använd just nu. Folk kommer med ryggsäckar, påsar och allt annat och de bärs både uppför och utför.



Stigen med trappor upp till toppen är 1,5 km och det tar mig tre timmar av svett att bra först väskor i tre hundra meter, sen hämta cykeln och väskor igen o.s.v ända till toppen.







Under vägen upp möter jag säkert över 100 personer och de tittar på mig som om jag vore en galning, är benägen att hålla med.



Jag kommer till slut upp och då har jag bara utför istället, sen serpentinväg 6-7 km.































¨







Landskapet är mer än bedårande. Floden Heihe rinner nedanför och jag har nu den som följeslagare resten av dagen.



Äntligen vad jag väntat på dessa vackra vyer, kan ej beskriva hur otroligt vackert det är och nästan ingen trafik heller.



Den ena vyn vackrare än den andra och kan inte bli mera likt än vägarna som slingar runt fjordarna i Norge.





Fort går det inte, har en medelfart av cirka 14, kanske 15 km som bäst.



När jag kommer fram till Chenche, en liten pittoresk by efter floden stannar jag till för lunch innan jag drar vidare, Idag blir det inga 100 km, tror att det får räcka med 65.



I Dengzhanwozi, en by som ligger vid sidan av vägen på andra sidan Heihe floden men en liten bro leder över får bli mitt stopp just nu.



Har fått punka så brons mur får bli cykelstöd. Efter byte drar jag iväg och har bestämt att Shaliangzi får bli mitt slutmål ikväll.



Shaliangzi har ett stort turistcentrum då området ingår i Heihe nationalparksområde. Skyltar efter vägen talar om detta med jämna mellanrum.



Jag kommer fram dit cirka kl. 19 och tar ens sväng runt området som består av några hus, ett turistcentrum, ett hotell, en restaurang samt några andra byggnader som förmodligen är flitigt använda under högsäsongen.



Skyltar inom området talar om att detta är en vandringsled och klättringsområde. Jag tar friheten och slår upp mitt tält utanför en byggnad som verkar helt stängd då stolar och bord står staplade på varandra. Har bara 100 meter till restaurangen som jag tänker utnyttja





Denna dag har varit svettig med all möda har varit värt detta. Helt makalösa vyer, fågelkvitter, ekorrar, fjärilar, gula, gröna och stora svarta som jag aldrig sett tidigare.



Öken, det är Öken, bara sand, sten, torra buskar, man nästan till slut ser Spöken.





Kommer att sova gott i natt.



Vi hörs från mera skön cykling förrän är det inte slut



Ha det bra för det har jag



// P-G


16/8-18 Changjiaoba , Kirgizistan
Bedårande landskap och mycket klättring, samt en olycka som

16 Augusti


Har sovit gott och efter nerpackning av tält och annan utrustning tar jag mig till hotellets matsal för frukost.


Tar också med mig två slangar som behöver lagas och jag hade i går kväll sett att de hade ett handfat med plugg så jag kan checka var hålen är.


Det fungerar bra och frukosten består av någon sorts gröt på ris, syrande grönsakerna bröd och två kokta ägg. Ganska bra start p0å dagen. Sen iväg mot Hanzhong men delmålet blir mycket tidigare.


Det startar som det slutade igår eftermiddag, urskön väg att cykla men idag det tillägget att det bär uppför hela tiden.


Ett litet stopp i en landsortsby efter drygt 10 km för lite hett vatten, Nescafé påsar har jag i själv. En liten hund kommer fram och möter mig när jag parkerat cykeln utanför ett litet Cafe. Tack och lov är trafiken sparsam men fort går det inte, 8–10 km som medel.


Det är inga våldsamma backar med de ör många och värmen börjar stiga runt elva tiden. Efter cirka 15 km kommer en skylt jag sett mera frekvent hemma i Europa, varning för brant stigning. Det är en serpentinväg som är helt omsluten av skog och vackra träd.


Vägen är så kurvig och smal att det finns skyltar efter vägen som uppmanar bilister att tuta i svängarna, och det gör de som oftast. 22 km från start får jag punka, styr cykeln cirka 2 km innan jag hittar en lämplig plats att byta. Tar en halv timme med att packa av väskor, bort med hjul, däck och slang, på med ny och sen packa tillbaka allt igen. Klättringen fortsätter ytterligare 8 km innan jag via en lång tunnel når toppen.


En liten återhämtning och sen drar jag utför. Bruna tavlor med vit text, som betyder nåt lokalt intresse av vörde dyker upp med jämna mellanrum, Foping National Park och bilder visar på apor och pandor.


Till detta centra har jag cirka 11 km. Det går hiskeligt fort utför och jag får bromsa mestadels hela vägen men vägarna ör utmärkta så inget händer. Foping National Scentific park ståtar med stora skylar på vänster sida av vägen och en stor buss står vid infarten.


Att det är en park som eventuellt hyser apor och pandor påminner stora skyltar mig om. Parkerar cykeln och går för att leta efter nått ställe att äta på och en liten bar finns alldeles innanför grinden. Beställer in en rätt med smala nudlar och syrade grönsaker, sen en kinesisk hamburgare bestående av smaklöst bröd fylld med mald kött.


Det blir inget besök i parken då de inte kan förklara vad jag får för det’ 60 RMB (Yuan) som inträdet kostar och dessutom är klockan över halv fyra!!! Och jag har bara hunnit 42 km.


Att jag är i Pandans rike går ej att ta miste på Jag fortsätter sen med mycket klätt cykling förbi några mindre byar och kommer så småningom fram till Changjiaoba som verkar vara en liten större stad som ligger vid älven Jiaoxi. Här kan jag nog köpa extra slangar.


Cyklar över en av alla broar och frågar en man i en verkstadsshop och han visar mig och pekar på en byggnad på andra sidan älven. Han lovar att se över min cykeln och jag traskar bort till en liten cykelaffär.


Ser att det finns kartonger med cykelslangar och ser även att 26 tum finns på hyllan. Jag visar honom min slang och han letar och säger sedan på barsk röst…


- Meiyou flera gånger


Det betyder NEJ på kinesiska. Jag pekar på kartongen och säger att det är ju 26 tum och han fortsätter…


- Meiyou flera gånger igen. Inser att det blir inget köp. Varför det är en gåta.


Går tillbaka och hämtar cykeln och fortsätter söderut fast nu på den andra sidan av Jiaoxi älven och tar mig över via en annan bro, en gångbro.


Mitt på bron ställer jag cykeln mot räcket och skall göra ett fotoarrangemang med cykel, Jiaoxi älven och Lillkenta. Sittande på räcket.  


Det slutar med katastrof. Lillkenta ramlar ner mot älven och landar på några stena som finns alldeles under. Jag får panik, Lillkenta har ramlat men han ser oskadad ut.


Tar mig över bron och parkerar cyklen och klättrar tre meter ner mot älvkanten och vadar med hjälp av en påk och hopp mellan sten över till bropelaren och där Lillkenta ligger orörlig. Ingen fara han är hel, bara lite omtöcknad och jag ör överlycklig att få återse honom i full vigör


Samma väg tillbaka med nyfikna människor på bron och vid gatan som undrar givetvis vem i helsike jag är och vad jag gör ute i älven. Visar upp Lillkenta och ler och får leende tillbaks. Fortsätter sen resan söderut och passerar ett antal småsamhällen innan jag vid åttatiden och efter drygt 80 km kan slå upp mott tält vid en kombinerad rastplats och WC.


Det finns några gröna ytor bakom rastplatsens takförseeda rastbord. Det är nu mörkt ute men det går ändå bra att säta upp tältet, har nu gjort det ett antal gånger så vanan finns liktsom.


Strax efter 21 har jag också hunnit med att äta pasta och en stor, rökt ock kryddig korv och avslutar med kaffe och en liten ”jamare”


Dagens Distans; 78,2
Maxfart; 57,9 km/h
Medelfart; 13,6 km/h
Färdtid; 5.45 t.m


Vi hörs senare // P-G  

18/8-18 Hanzhong, Kirgizistan
Lättcyklat mot Hanzhong och en Irländsk pub

18 Augusti


Jag vaknar innan larmet och känner att det är lite svalt ut, tittar ut och ser att det kan bli regn så jag snabbar mig att packa ihop för det är inget skoj att plocka ner tältet i regn.


Drar iväg vid kvart i åtta tiden och förundras över hur flitiga alla småbönder jobbar. De sliter med sina odlingslotter både han och hon. Varenda odlingsbar yta är upptagen av nån sorts gröda, inget lämnas orört. Efter fem km stannar jag till vid nåt som liknar en grossistförsäljare av grönsaker och spannmål men ser också at det finns att köpa lite läsk och annat ätbart.


Köper en Pepsi och en påse med små muffinsliknande bakverk. I min matväska har jag också två köpta korvar sedan i går och sätter mig ner i et vit plaststol och börjar min enkla frukost.


Medan jäg äter kommer bänder in med säckar av majskorn som skall vägas och sen hällas på den stora hög som redan finns. De är noga med allt som hällts ur säcken hamnar på högen, en stor kvast sopar rent på golvet. Vägen mot Hanzhiong är klättcyklad, bara raka spåret och jag kommer fram till Hanzhong vid 11 tiden.


Det märks at det är en stor stad, själva staden ungefär 600 000 men med alla små förorter har de sagt drygt 1,2 miljoner.


Det första jag gör är att parkera cykeln framför en restaurang som liknar MacDonalds och ber att få menyn. Den är förstår nästan bara kinesisk text men en och annan bild kan jag skymta. Runt omkring mig har jag tre tjejer och lika många killar och alla skall kommentera när jag väljer.


Pekar på en bild som ser ut att ha attraktiv maträtt och säger att det ärt för EN Person. Fem minuter senare kommer en av tjejerna in med en stor, jättestor skål av rostfritt och ställer den i et stort hål mitt på bordet. Jag tittar på skålen med någon sorts kötträtt och sen på tjejerna och säger …. - No, No, No. - This is for a whole family, and I'm alone.


De tittar på mig och skrattar, ingen kan ett ord engelska. Efter lite diskussion och ny beställning får jag en tallrik med nudelsoppa, grönsaker och ett stekt ägg och jag säger…


- This is perfect for me.


Sitter en timme på restaurangen och försöker hitta ett hotell i närheten som accepterar utlänningar och hittar et hotell tvärs över gatan som ser lovande ut.


Tyvärr så har de inte licens för sådana som mig men får ett förslag på Tifany hotel och en beskrivning muntligt men hittar den inte i Maps Me. Stannar till vid et annat hotel som verkar exklusivt och får lite mera detaljerade tips här men det blir problem då han skall förklara vart det ligger.


I vilket fall som helst så hittar Maps.me hotellet, Gou Mao men att sen hitta det i verkligheten är inte lätt. Ser ingen skylt eller information om nått hotell med namn Guo Mao och de jag frågar skakar endera på huvudet eller pekar åt olika håll. Till slut hittar jag en skyskrapa, minst 20 våningar och det visar sig vara Guo Mao. Har nu bestämt att här får det bli två övernattningar.


Får rum 1303, alltså på trettonde våningen och får hjälp av en säkerhetskille at packa av cykeln som de sedan tar hand om och hjälp att bära upp alt på rummet. Rummet är stort med utsikt över en huvudgata, två sängar, en TV, WiFi router, fräscht badrum och dessutom hittar jag en engelskspråkig nyhetskanal..


Jag duschar och byter om och sen ut och utforskar lite i omgivningen. Jag vandrar åt det håll jag tidigare cyklat idag när jag letade efter hotellet och hittar en bar som liknar en irländsk pub. Går in och ser att det är en Irländsk pub. En yngre man tar emot mig och säger.. - Hello and Welcome What Can I do for You Han pratar ganska bra engelska vilket jag inte är bortskämd med och jag säger


- Do you serve Guinness?


- Yes we do


Jag beställer ett stort glas och sätter mig vid ett runt bord. Omkring mig går mycket i grönt och på väggarna finns tydliga uppsättningar som skall tala om att jag är på en Irländsk pub.


Han bjuder på två Guinness och är väldigt trevlig att prata med, berättar också att han i fjol kört motorcykel från Finland och hit till Hanzhong.


Jag säger åt honom innan jag går att jag återkommer ikväll för en hamburgare och en Guinness. Jag tar mig sakteligen mot hotellet men besöker en del gallerior som är helt i västerländsk stil.


Väl på hotellrummet tar jag fram lite smutskläder, en påse med tvättmedel och tvättar så gott det går i handfatet i badrummet. Har också en rejäl skurborste så det borde bli någorlunda da rent När klockan närmare sig 20 tar jag ut stegen mot puben, Starry Night och beställer en Guinness och en hamburgare.


Jag ser också ett ansikte som verkar v-österländskt och frågar varifrån han kommer…


- USA sager han Och jag frågar ….’


- Is’t Ok If do company with You?


- Of Course.


Får reda på att han också är en cyklist och har varit i Kina i fem månader och innan dess i Japan. Han skall sen cykla vidare ungefär den rutt jag haft och sen i i Kazakstan och slutligen Spanien  


Vi pratar om våra rutter, vad som varit bra och dåligt, om systemet och givetvis om Trump som han ogillar.


Efter någon halv annan timme eller så skiljs vi och jag går mot hotellet för välbehövlig vila


Dagens Distans:


Max fart:


Medel fart:


Färdtid:


Vi hörs // P-G The Global Cyclist

19/8-18 Bland bergen , Kirgizistan
Mera berg och Burt Bacharach har vaknat

17 Augusti


Jag vet inte om det är vanligt att tuppar gola klockan 2 på natten, men det har den här krabaten gjort.


Nu har jag inga problem med detta men jag undrar bara. Klockan fem börjar aktiviteterna utanför, förmodligen någon som städar. Försöker somna om och det går med viss vilja. Tillslut vaknar jag likafullt av en tupp, min Huawei har ett alarm som heter Roaster och den gal klockan 06.24. Time to go up.


Skyndar mig lite innan alltför mycket folk blir intresserad av min val av sängplats, ute är det mulet och får så vara resten av dagen om jag får bestämma. Klockan 8 sitter jag på min LHT, Long Haul Trucker och pedalar på uppför berget.


Jag det blir klättring även idag och lika vackra är omgivningarna som igår. Vid elva tiden har jag klarat av första berget och jag börjar bli sugen på lite lunch och när jag kommer till Yangtian, en liten by försöker jag hitta nån bar utan att lyckas.


En av killarna jag frågar säger efter ett visst antal översättningar i mobilerna att jag är välkommen hem till honom för lunch. Han bor en bit upp i backen och jag blir serverad någon sorts ris med inbakade gröna blad, en skål med syrade grönsaker och en burk med kryddstarka långa bönor. Hela familjen sitter bredvid och tittar, likaså några grannar som undrar vem jag är. Givetvis blir det Selfies till höger och vänster innan jag kan åka iväg.


Först utför några km innan nästa by och nästa klättring uppför ett nytt berg. Nu har även solen dykt upp och värmen är nu en bra bit över 30 grader. Vid halv fem tiden är jag framme vis nästa samhälle, Youshui och nu vaknar Burt Bacharach och regnet strilar ner.


Strömmen tar visst också slut för ingen i samhället verkar ha nått ljus så det blir ingen laddning av några elslukare. Vägen är nu blöt och luften skön att andas, den lilla motvind jag haft under eftermiddagen är nu borta och nu kommer samhällena snabbt och nära inpå varandra.


Det oroar, en del av dem ganska stora, nått jag inte haft i planeringen. I varje samhälle som jag nu cyklat eller cyklar igenom verkar det som det är allmän eldningsdag.


Det ryker överallt och det luktar bränt gräs och kvistar. De sitter ute vid gatan på trottoaren eller alldeles bredvid och eldar. En del eldar är rejält stora. Ingen tanke på luftförorening här inte.


Det stinker och svider i näsan när man cyklar förbi och dessutom blir jag nog snart döv för varenda bil, scooter, lastbil, trehjuling m.fl. tutar i tid och otid. Lastbilarnas signaler är värst.


Undrar om det har någon effekt överhuvudtaget. Jag betvivlar starkt. Klockan är strax före 20 och hitom Xiecum när jag svänger av vägen ner mot en liten å och letar upp en plats i avskildhet.


Ingen höjdarplats men den får duga. Några ungdomar kommer förbi med ficklampa och undrar förstås vad som pågår när de förmodligen sett min egen lampa lysa.


Dagens Distans: 86,7
Maxfart: 57,8 km/h
Medelfart: 19,4 km/h
Färdtid:3.45 t.m


Vi hörs senare // P-G

20/8-18 Hanzhong och Da'an, Kirgizistan
– Nudlar till frukost, nudlar till lunch och nudlar till mi

20 Augusti


Jag vaknar 06:24 och kliver upp på en gång, Drar bort gardinerna och ser att det blir varmt i dag igen.


In i duschen och sen packa ihop de som ej blev gjort i går kväll. Kollar att inget är glömt och sen hissen ner tretton våningar och packar cykeln som stått hos säkerhetsvakterna.


Går till receptionen och bokar ut och får 46 Yuan tillbaka för den deposition jag lämnade i fredags


Tackar vakterna för deras uppsikt över min cykel och trampar sen iväg klockan halv åtta genom stan med mobilen och Maps.me i vänster handen och navigerar ut ur stan förvånansvärt lätt. Inga problem.


Efter en timmes cykling och 13 km stannar jag till i en liten förorts by och äter frukost som består av rissoppa eller risgröt och sen en tallrik nudlar med grönsaker och kryddor. När man kommer så här som jag gör till små byar och äter på lokala barer blir man uppmärksammad, även denna gång.


Ägaren vill givetvis ta ett fota av mig när jag äter med pinnar. 😊😊 Sen vidare och redan innan halv tio är värmen över trettio grader. Vägen är smal och krokig, och småbyarna avlöser varandra.


Det är inte den bästa av väg, asfalterade ytor avlöses av grusväg och massor av gupp och fort går det inte. Redan innan elva känner jag att värmen kommer att vara tuffaste utmaningen idag, tempen närmare sig 40 grader och det blir ett och annat stopp där det finans skugga. Området jag cyklar igenom är jordbrukslandskap och majsfälten är många, de andra grödorna har jag ingen aning om vad de heter men det finns inte många ytor där det inte odlas.


Vid husen efter vägarna ligger majskolvarna på torkning eller så har de spritt ut majskornen på en cementerad yta utanför husen för ännu mera torkning. Strax efter 13 stannar jag till vid ännu en liten by för lunch.


Baren som ligger ett femtiotal meter nedanför vägen är både matspalts och kök för den kvinna som med flinka händer bakar nudlarna. En speciell panna smörjs in med olja och sen läggs en tunn duk över och med hjälp av en skopa hälls en smet på duken och sprids ut.


Ett lock läggs över och jag tror att det blir någon sorts ångstekning/kokning. När det är klart lyfts duken med den tunna nudeldegen över på ett inoljat bakbord och duken tas bort.


Sedan penslas utan med mer olja, Den färdiga degen viks dubbel och sedan läggs en likadan över och tillslut tar hon fram ett långt, tunn skärblad och hackar tunna strimlor, cirka 10 cm breda och allt läggs i en plastpåse. Det sitter redan fem, sex personer runt två bord så jag får sitta ut i skuggan och vänta på min tur.


Det blir nudlar och grönsaker även till lunch och för det betalar jag 4 Yuan, knappt sex kronor.


Mätt blir jag trots det låga priset. Ölen jag köpte i affären intill kostade 3 Yuan så min lunch kostar knappt tio kronor. Efter nudellunchen någon milcykling i hettan som verkar bara b li värre stannar jag till i ännu en liten by, Qingyangyi och letar upp en skuggig plats efter den lilla bygata som går in till höger. Här sitter jag nästan i en och en halv timme med läsk och en glas på en träbänk och ryggen lutad mot en affärsvägg. Är faktiskt på väg att somna men skärper till mig.


Strax efter halv fem drar jag vidare mot nästa stopp som får bli middagsstoppet. Det är en liten större stad med namnet Da’an och Yangshui floden rinner igenom.


Tar av åt höger från genomfartsleden G108 och cyklar över bron som det är gott om folk på.


Likaså nere vid flodstranden. Det verkar som det är nått jippo eller arrangemang för mycket folk är ute och nere vid stånden pågår nått jag inte uppfattar vad det är.


Stannar till alldeles efter bron vid första bästa bar och pekar på magen som en gest att jag vill äta och killen pekar på en kinesisk meny och säger nått Jag inte begriper men nickar ändå JA.


Får sen följa med in i köket där han visar vads jag beställt.


Nudlar med grönsaker och någon halv stark sås. Även här blir jag uppmärksammad. När jag gick in så fanns det förutom killen, eller kanske ägaren och hans fru.


När jag äter min mat är det sju stycken runt omkring mig. Jag är som en sockerbit för flugorna När jag tar fram mobilen för att kolla av Maps.me kryper de nästan in i mobilen.


De måste tycka att det jag skriver och de bokstäver jag använder är nått väldigt spännande.


Halv sju cyklar jag över bron igen och fortsätter mot Guangyuan.


Bergen tornar upp sig på båda sidorna och luften har blivit svalare, kanske 28, 29 grader.


Det vackra landskapet jag hade i slitet av förra veckan återkommer och det känns stimulerande att cykla bland välskötta odlingar, en vacker älv som rinner nedanför mig och de magnifika och gröna bergen som reser sig rakt upp, men det gör också vägen.



När GPS’n visar 108 km cykling idag och cirka 15 km söder om Da’an stannar jag till i backen vid en plats till höger om G108 som verkar tillhöra vägbygget som pågår.



Platsen är asfalterad och ett antal högar med grus har tippats längs hela långsidan in mot skogen.


En öppning finns och jag ser att här är platsen är bevuxen av tallar och krypande slingerväxter och platsen är dessutom insynsskyddad från vägen.


Perfekt


En halvtimme senare ligger jag i tältet och mår prima.


Dagens Distans: 108,2 km


Max fart: 42,1 km/h


Medel fart:15,6 km/h


Färdtid: 06:58 t.m


Vi hörs // P-G


The Global Cyclist

21/8-18 Guangyuan, Kirgizistan
Idag händer allt

21 Augusti


Har sovit gott och är beredd på att ta utmaningen jag är medveten om ligger ovanför och framför mig. En nästan 9 km klättring över berget. Långtradarna som passerar hör jag hur de får slita uppför serpentinvägen och de tutar i varje kurva för att varna mötande.


När jag styr cykeln ut mot G108:an märker jag att det är punktering, igen. Chansar att bara pumpa upp däcket med två km senare blir jag tillslut tvungen att byta slang.


Har inga nya kvar bara de som redan är lagade. Håller tummarna att de håller. Fortsätter sen att ihärdigt uppåt, kurva för kurva och långtradarna är flitiga trafikanter uppför och utför backen.


När jag kommer till slut upp på toppen med stumma ben och andfådd. Stannar vid en barlikande byggnad där det redan står en långtradare. Han håller på att fylla på vatten i någon sorts stor behållare som finns bakom hytten och när jag gestikulerar till kvinnan på trappavsatsen till byggnaden att jag vill skölja av mig pekar chauffören på en kran alldeles intill vattenbehållaren.


Det blir en skön och fräsch uppdatering. Sen iväg och nu bär det iväg utför istället och farten ör hög, Efter någon km alldeles efter en vänster kurva och ut på en raksträcka ser jag att asfalten är våt, jag bromsar men lite för häftigt med frambromsarna så att framhjulet låser sig och tappar grepp.


Jag kraschar handlöst ner i asfalten och hinner uppfatta en blå långtradare som kommer nerifrån. Känner sav dunsen mot vägen men känner också att inget är brutet. Skrubbsår på vänster arm, höger ben och en stukad vänster handlove.


En annan långtradare som kommer bakifrån stannar och hjälper mig att lägga om bandage. Cykeln är också OK så det är bara att cykla vidare men nu med lite mera vaksamhet och lägre far.


Jag är hungrig så det blir en sen frukost eller tidig lunch i Wangjiaping, det blir nudlar!!!.så klart


Slangbytet jag gjorde höll inte många mil, utanför Zhuandou får jag byta igen och stannar till vid någon sorts arbetsplats för jordbruk. Förklarar för de som kommer fram att jag behöver laga slangen och packar av alla väskor och börjar det tråkiga arbetet med att försöka laga hålet.


Det går inget bra, pyser sakta ut, det visar vattenbadet. Inte mycket men tillräckligt. En av männen säger åt mig att ta slangarna och hoppa upp på trehjulingen och han kör mig in till stan, en sträcka om fem km till en däckkille han känner.


Tyvärr så framgår det inte riktigt vad det är för dimension annat än 26 tum. Den här däckkillen åtar sig att följa med tillbaka på sin scooter och se på däcket istället. Sen åker han tillbaka med info om rätt dimension och jag har bett honom att köpa tre nya slangar.


Femton minuter senare kommer han tillbaka med nya fräsch slangar och jag får ett fullt fungerande bakdäck. Priset jag får betala är cirka 130 spänn eller 100 Yuan.


Det kan man inte kalla dyrt, snacka om vänliga människor. De har räddat min dag., Tyvärr så har all detta strul kostat mig tre timmar så min plan att hinna fram till Guangyuan får jag nog skippa.


Värmen tar aldrig slut och det sliter, dessutom flera långa slitsamma backar att trampa uppför. Strax efter klockan tre så kommer jag in i ännu ett ny region, Sichuan. Det är vad jag tidigare löst om ett naturskönt område och det stämmer. Berg, djupa dalgångar, floden Jiaing som rinner omväxlande till höger och vänster om mig.


Strax efter skylten som visar Sichuan så cyklar jag förbi en vagn som dras av en man. Tror först det är en mobil försäljningsvagn men när jag trampar förbi ser jag nått helt annat.


Det är en ung kille som drar nån sorts minihusvagn och går med raska steg uppför backen. Givetvis stannar jag och tar några bilder och samtidigt försöker vi kommunicera så gott det går utan att han kan engelska och jag kinesiska.


Får till slut veta at han skall gå till Vietnam med denna vagn som han bor och äter i. Snacka om prestation.Ett mandoms prov


Den tredje tuffa stigningen som nästan tar kål på mig idag har jag upp mot Jianmenshuado och det är också inkörsporten till nationalparken som finns omkring mig.


Har 32 km till Guangyuan och jag anser det är för mycket och dessutom har mörka moln dykt upp på himlen, riktig mörka och dessutom börjar det blåsa rejält. Det blir nog en störtskur snart.


Där nere ligger Guangyuan, ser nära ut med nu är det drygt 25 km, En tunnel skall jag igenom och innan jag är ute ur den som nog är två km lång står regnet som spön i backen.


Det formligen vräker ner och dessutom så går ett antal broar för motorvägen över G108 an och från den forsar det ner regnvatten. Bilarna kör med varningsblinkers och jag börjar bli panik om att hotta en tältplats snart. Det ser svårt ut och den chansning jag gör när jag svänger av vänster upp efter en liten byväg slutar att jag måste återvända. Inte en plan yta att slå upp tältet på.


Ut på G108 igen och tillbaka några km till en plats jag såg skymten av tidigare. En stor plan cementerad yta och takade platser för scootrar och mc framför en nått som liknar en kommunal byggnad. Till höger ett område med små träd och gröna ytor som delvis är upptagna av majsodling.


Här slår jag upp tältet i hällregnet. Det går relativt fort och cykeln med resterande packning som jag inte tar in i tältet låser jag fast under dnt takade scooter och mc parkeringen.


Jag är fullständigt dyblöt och dessutom verkar min Huawei gett upp. Den svarar överhuvudtaget inte och det ger mig mera bekymmer för i den finns min Maps.me. Om mobilen har gett upp av regnet blir jag nog nödd och tvingad att köpa en ny


Vi hörs när jag torkat upp


// P-G


22/8-18 Guangyuan, Kirgizistan
Dagen då jag fastnar mellan två motorvägar


22 Augusti




När jag vaknar har de slutat att regna och även mobilen har vaknat ur sitt oförklarliga viloläge. Känns som en stor lättnad.


Jag packar ihop och drar i väg mot Guangyuan som ligger knappt 30 km bort.


Här tänker jag stanna för en tidig lunch innan jag fortsätter mot Langzhong i förstas hand men målet är ju Beipanjiang Bridge.



Intill Guangyuan har jag en rödasfalterad cykelväg att följa så jag slipper tampas med bilarna och långtradarna.



Guangyuan verkar vara en ganska stor stad och genom stan rinner Narfloden.


Svänger av på höger in på en gata som verkar ha gott om små barer. Jag hittar en nästan omgående och beställer en kötträtt och ris.


Laddar också mobilen som nästan är utan ström. Tyvärr så verkar kabeln var glapp så det går siså där att ladda.



Har också med min laptop in för Erik Mårtensson på MittMedia har bett om en sammanfattning och jag försöker nu skriva mer lite av bad som hänt, vad som varit bäst och sämst.



Medan jag äter försöker jag samtidigt skriva men blir hela tiden påmind av kvinnan i baren att äta medan det är varmt.


Jag sitter i baren till klockan är nästan halv två.



Sen sätter jag mig ute vid ett bord som står alldeles vid gatan och ruttplanerar med Maps.me min rutt mot Langzhong.



Tyvärr så vill Maps.me alltid välja de minsta vägarna och de är dessa som oftast har byggts om.


Jag vill istället använda G212 som leder mera direkt mot Langzhong.



Allt går bra första milen genom stan men sen blir det nått fel, endera på mitt sätt att tolka eller att Maps.me inte är uppdaterad.



Jag inser tillslut efter att ha försökt att omnavigera att jag fastnat mellan två motorvägar.


Dessutom har nu mobilen gått ner i avancerat sparläge p.g.a. svagt batteri så nu ser jag inte ett skavvt av vad som står på skörmen


Jag ser vart jag skall, G212 ligger på andra sidan floden men vet inte hur jag tar mig dit.


Spelar ingen roll jag hamnar bara på en väg där en skylt talar om att jag är på väg mot G5 och det är motorvägen.



I tre timmar har jag försökt att hitta ut men får inse att klockan nu är över 17´och jag hinner inte ut ur stan innan det är mörkt.



Ser ingen annan utväg att cykla tillbaka mot stan, över bron och älven


När och försöker hitta ett hotell för som har statens godkännande att ta emot utlänningar.


Fem försök och tillslut hittar jag ett som har det godkännandet. Tiancheng heter hotellet och ligger vid floden och är en stor skyskrapa om minst 25 våningar.



Får ett rum på 22 våningen med utsikt över floden och den väg jag nyss hade problem att navigera,



Rummet har också ett badkar och det tänker jag nu utnyttja då jag liksom mer eller mindre blivit tvingad att stabba i stan. Känns både tråkigt och onödigt.



Jag duschar, byter om och tar en sväng runt kvarteret för att hitta ett matställe men går bet då alla jag besöker har nån specialmeny gjord för fler än tre personer.



Går tillbaka till hotellet och besöker en av deras restauranger som ligger på samma våning som lobbyn. De har en buffé av storlek större och det är bara att välja och vraka.


Det finns säkert femton olika maträtter att välja.



Jag äter mig proppmätt och avslutar med riktigt kaffe och massor av gokakor och bakelser, påminner mig om gamla goda tiden på fredagarna på Scandic i Övik.


Efter maten åker jag gissen upp 22 våningar, slår på TV och fyller badkaret. Badrummet är så finurligt byggt att man kan ligga i badet och se på Tv samtidigt. Smart va?


I morgon skall jag ta mig ut ur Guangyuan utan at fastna mellan G5 orna.


Natti Natti


//P-G


The Global Cyclist som strular till det för sig


23/8-18 Guangyuan och myggornas paradis, Kirgizistan
En ytterligare vacker cykling bland bergen


23 augusti





Idag vaknar jag tidigt, långt innan in Huawei ringer. Klockan är halv sex och jag börjar genast ta fram Google Maps och leta ut min rutt mot Langzhong och Nanzong. I Google Maps kan jag själv välja väg och jag håller mig till G212.



Tar också ut stödorterr och gör en PDF lista både men engelska och kinesiska namn. Google Maps visar att jag skall ta vänster från hotellet och sen höger i 7 km, därefter höger mot Yuanba och Langzhong. G212 är det som gäller.



Har också tagit skärm dumpar ur Google Maps så att det är lättare att visualisera om jag skulle få problem.



Sen ner till det gigantiska frukostbordet som också har apelsinjuice, måste vara en månad sedan jag fick dricka juice på morgonen. Det finns också ett fat med stekt fläsk och riktigt gott kaffe.



Sen ber jag säkerhetskillen att hämta cykeln och jag trampar iväg genom stan utan svårigheter. Till första samhället på min stödlista Yuanba är vägen ganska platt och det går relativt fort dit. Stan är relativt liten så att hitta ut härifrån inga problem.



Det blir en smal och krokig väg mellan bergen och en klättring om 6 km innan jag får lite andhämtning. Sen lite utförskörning men fortfarande vacker cykling.




Ett kort stopp i en liten by där en trafikolycka mellan en bil och en stor lastbil har stoppat trafiken.





Mitt på dan ytterligare ett stopp i en liten by jag tror heter Weizizhen. Parkerar cykeln utanför en bar och köper en iskall öl som jag avnjuter på en pall utanför baren i skuggan innan jag fortsätter.



Nu ännu en klättring och denna är 8 km och värmen gör att det blir några vattenstopp innan jag får vila igen.



Här uppe bland bergen verkar husen mestadels var av större och mera gediget byggt. Tror att den övre medelklassen har sina residence här. Bilarna på uppfarterna tyder på en viss högre inkomst.



Småbyarna avlöser varandra på eftermiddagen och jag tror att det måste vara majssäsong för överallt ligger majskolvar eller majskorn på tork.



Ibland är hela byn alldeles gul.



Trots att jag är uppe på berget avlöser småbackarna varandra men nu har tempen sjunkit så det är lättare att trampa på och dessutom blir det nästan automatiskt lite medvind.



Vid 18 tiden middag i ett enkelt hak efter vägen och GPS’en visar 72 km. Det blir några mil till innan jag bestämmer att nu blir det camping.



En annan sak jag märkt är att det verkar vara eldningsdag på torsdagseftermiddagarna för nu sitter eller står folk ute vid små brasor, på vissa tomter verkar de ha en liten fest samtidigt.



I en svacka mellan två backar hittar jag en avtagsväg åt höger som ser lovande ut. Det finns hjulspår men de verkar vara gamla. Efter en liten stunds letande bestämmer jag platsen ett femtiotal meter från G212:an.




Det jag inte riktigt hade i beräkningen var mängden av mygg så denna natt låg jag och lyssnade till myggornas sång då jag inte försökte ta ihjäl dem. Det blev inte långa stunder av ostörd sömn.



I morgon har jag planerat att nå minst Langzhong som ligger drygt 80 bort



Dagens Distans: km



Max fart: km/h



Medel fart: km/h



Färdtid: t.m





Natti Natti



// P-G


24/8-18 Langzhong och Dawang, Kirgizistan
Relative lättcyklat till Dawang


24 augusti



Vaknar halv sju av att en bil stannar utanför mitt tält. Tittar ut och ser en person kliva ut ur bilen och gå vidare utan att säga något. Jag packar ihop och drar vidare mot första samhälle, Bahie, där fredags-marknaden redan kommit igång.



Det tjoas, skriks och alla verkar vara i färd med något. På trottoarerna kokas, steks och lagas mat och oset känns lång väg.



Passerar bara igenom och stannar lite längre fram efter den kurviga bergsvägen vid en liten och öppen plats med utsikt över dalgången för en snabbfika.



Det blir några bullar sedan igår och två stycken korvar som sköljs ner med en ljummen Pepsi. Medan jag äter min enkla frukost och samtidigt beundrar utsikten arbetar en man med att sopa vägen fri från större stenar. Det är något som är väldigt vanligt efter vägarna här .





Sen får jag en skön och kurvig utförskörning genom vacker skog tills jag kommer till Cangxi son verkar vara en större stad och den ligger vid floden Jialing som gör en rejäl krök här.



Det blir bara ett fem minuters stopp bara för att titta på floden som gör några krökar. Trampar sen ut ur stan på G212 och får några km svag klättring uppför.





Här fixar man så att inte stenar skall rasa ner på vägen



Vid 11 tiden cyklar jag in i Langzhong och noterar skylten Nanchong, G212 och en pil som pekar rakt fram.



Hittar en lunchbar där man själv ur ett kylskåp får välja vad man vill äta. Peka på spagetti, några skivor skinka och korv samt några köttbitar. Allt läggs i en skål som sedan vägs.



Får sen allt serverat i en djuptallrik fylld med sky av något slag.



Sitter här i två timmar innan jag fortsätter ut på genomfartsleden och cyklar mot Nanbu som ligger 30 km söderut.





Denna typ av vattenduschning förekommer till och från i städerna





Denna grymma och beslutsamma man sitter staty i Langzhong vid ett utställningsområde



Någonstans utanför denna stad tänker jag slå läger i kväll. 100 km idag får räcka.



På väg mot en tältplats märker jag att det även ikväll eldas lite här och var. På vissa ställen har de också tänt några röda ljus och jag här även fyrverkerier eller smällare.



Vet inte om de firar något eller om det bara är vanligt fredas nöje.



Cirka 20 km från Nanbu, utanför en ort som heter Dawang hittar jag en liten avtagsväg som jag följer några 100 meter in bland mindre träd och en omgivning av små jordbrukare. Marken är ganska hård med det finns gröna fläckar av gräs och framför allt finns inga fuktiga ytor som myggen älskar.



Här blir det bra tänker jag och slår upp mitt Hilleberg, Allak tält. Innan jag kryper in i tältet tar jag min necessär och går mot G212’an där jag sett några hus.



Vid tredje försöket ser jag att det lyser och hälsar artigt på mannen som sitter mitt i hallen och äter. Frågar med mitt kroppsspråk om det finns vatten för att skölja av sig.



Mannen hämtar en plastbalja och pekar på två hinkar som står vid ytterdörren. Jag tvättar av mig med tvål och borste som jag har i necessären och känner mig redan mycket fräschare när jag efter sedvanligt bugande lämnar huset och beger mig till mitt Allak.



I morgon har jag ungefär drygt 100 km till Nanchong som troligen blir denna dags slutpunkt



Dagens Distans: 100 km



Max fart: 54,3km/h



Medel fart: 15,98 km/h



Färdtid: 6,16 t.m



Vi hörs från Kina
// P-G


25/8-18 Nanchong, Kirgizistan
Har nu varit i Kina 1 månad

25 Augusti – Har nu varit i Kina 1 månad


När jag vaknar känns det som jag sovit gott. Tittar ut genom ventilationsgluggen och det ser ut som det är molnigt, men det är bara ett önsketänkande.


Har nu varit i Kina ren hel månad, och enkelt uttryckt kan sägas både ris och ros ( se min månads sammanfattning sen)



I natt har det tydligen varit dagg, för handduken som jag hängde upp i går kväll på en kvist är fortfarande fuktig.


Efter nerpackning tar jag fram yoghurt och en korv som får bli min frukost.


Skall jag ta mig mot Luzhou som ligger som ligger 300 km eller 3 dagars cykling syd-sydväst. Fast först skall genom Nanchong en storstad om drygt 6 miljoner kineser där övervägande inte kan ett ord engelska.


Vägen är platt, de backar som finns kan man kategorisera som upphöjningar. Efter vägen på båda sidor och även ibland i mitten pryds av tråd med röda och vita blommor, förutom de som tillhör de boende efter vägen.


Efter vägarna arbetar oftast kvinnor med att sopa bort grus, löv och annat skräp ut i periferin och där hittar man både det ena och det andra.


Vägen är bra och trafiken denna lördagsmorgon är sparsam. Vid halvtolv tiden, cirka 20 km från Nanchong i Yingxizhen stannar jag till vid några byggnader med typisk kinesisk arkitektur och hittar en restaurang som verkar mer än full.


Det sitter folk runt runda bord överallt och längst in verkar det pågå någon sorts ceremoni. Jag sätter mig vid ett tomt runt bord och tar upp beställning men en ung kille i svart försöker kommunicera med mig på kinesisk engelska och det går inget bra.


Tillslut begriper jag att restaurangen är bokad av hotellgästerna och ceremonin längst in ingår tydligen i nått firande. Bordet blir dessutom snart fullsatt och jag erbjuder mig att sätta mig ute i hotellobbyn där det finns lediga bord.


Jag får min mat och samtidigt hör jag sånger från ceremonin och utan att veta hundraprocentigt så tycker jag mig höra svenska religiösa sånger.


Hur som helst så efter masten drar jag vidare mot Nanchong som är dagerns mål. Nanchong är för mig en alldeles för stor stad och till och med Maps.me får problem. Lotsar mig mot gator som inte finns.


Nanchong ligger vid floden Jialing och ett antal broar både nya och gamla korsar floden. I stan bor mer än 6 miljoner människor där de allra flesta inte kan ett ord engelska!!


Jag bestämmer att i natt blir det dusch på ett litet hotell och jag lyckas vid försa försöket, trots att hotellet egentligen inter har rättigheter att ta emot utlänningar, men den kvinnliga chefen tar kopior av pass och visum och skickar iväg det till polisen och sen är allt OK


Dagens Distans: 96,2 km


Max fart: 45,6km/h


Medel fart: 17,5 km/h


Färdtid: 5,32 t.m


Vi hörs från Kina // P-G


26/8-18 Nanchong och Zaoshanzhen , Kirgizistan
Uttittad och bjuden på mat och Maps.me gör mig galen


26 augusti





Det gick lättare än jag trodde att ta sig ut ur stan. Idag verkar Maps.me vara på ett bättre humör och lotsar mig genom en livligt trafikerad stad och över Jialing floden utan problem.



Om jag hade det platt i går så är det idag de många små backarnas rutt. Överdriver inte om jag måste besegra 35-40 stycken under dagen.



Det blir ett och annat stopp vid skuggiga platser för värmen verkar aldrig ge sig i Kina. Begriper inte hur de kan arbeta i denna värme. Fast effektiviteten kanske inte är optimal.





Där nere och där borta ligger Nanchong som jag nyss var i.



När klockan närmare sig 13 å stannar jag till i Youxi, en liten livlig stad med en huvudgata där allt skall hända.



Mitt i backen ser jag en bar med gott om folk så jag bestämmer att här får det bli lunch. I baren verkar det som det är OK att slänga allt på golvet. Ser faktiskt grisigt ut. Fast maten ser god ut.



Jag pekar på en skål med stekt potatis och kött och pekar att jag vill äta utanför baren vid några bord som står jämte fönstret.



Jag tar med mig en öl, Snow Beer och sätter mig ute. Dröjer inte många sekunder innan halv gatan har samlats kring mig. En kvinna kommer med en stor skål stekt potatis och kött i sky och nu blir jag uttittad.



Kan räkna till mellan 12 till 14 personer som står runt mig och tittar storögt på när jag äter. Plockar jag fram mobilen vill alla läsa vad som står.



Jag har läst någonstans att Gustav III hade en tradition att bjuda in pöbeln för att bevittna när han och hovet åt. Så känner jag mig nu.



Maten för övrigt väldigt god och jag behöver inte betala ett öre, det bjuder barens ägare på.


Bockar och bugar och trampar vidare uppför alla småbackar som aldrig vill ta slut och värmen bara kvinnan och mannen arbetar med manuell tröskning.





Jag lovar att korgarna var tunga, provade själv. Satt här på en pall i en halvtimme och begrundade deras arbete. Det är inga moderna hjälpmedel de har, men de fungerar.


Sen vidare och jag känner att för varje lite backe så blir benen bara sladdriga och sladdrigare så nästa stopp blir utanför en liten affär där jag köper två glasstrutar och sätter mig på en hemmagjord pall och i skydd av en stor parasoll. . Värmen kommer att ta livet av mig.





Klockan är halv tre och i skuggan är det 40 C.



Nästa större stad blir Guang’an och blir Maps.me galen. Jag har programmerat in Luzhou i Maps.me och det är meningen att den skall guida mig rätt



Ber mig att svänga åt höger två hundra meter innan det finns någon korsning.



Vid nästa höger korsning svänger jag dock av och nu säger kartan 6,2 km rakt fram. Det slutar efter 1,5 km vid en busstation. Väder och tar mig tillbaka och kartbilden blir helt tom eller så visar den höger och vänster om vart annat.



Jag misstänker att det byggts om så mycket att Maps.me inte har en susning om vart jag är. Hittar dock en gigantiskt bred väg ut mot Zaoshanzhenoch nu verkar Mapsd.me fått tillbaka förnuftet.



Jag har inte planerat att stanna i denna stad bara passera mot Luxhou.



16 km rakt fram och allt verkar OK. Efter ett litet stopp fem km hitom Zaoshanzhenfortsätter jag vänster mot stan men strax innan vill kartan att jag skall cykla 4,5 km tillbaka för att hitta vägen till Luzhou.



Bara att lyda. Vänder och tillbaka mot stora vägen och tar vänster här efter ett tips från en bilburen yngre man med Iphon och säger…



- Just ride straight ahead, follow X142against Luzhou.



Gör som han säger och kommer fram mot Zaoshanzhenoch ser stora gigantiska skyskrapor framför mig och det ger mig ont i magen. Jag vill inte in i stan.



Maps me guidar mig ändå in i stan och genom. Klockan har blivit 19 drygt och helt plötsligt ör jag tillbaka där jag en gång vände!!!



Är trött både fysiskt men också mentalt av allt dettas strul och jag har ingen lust att fortsätta cykla ytterligare 5 km som Maps.me vill så jag vänder och letar upp ett hotell för natten. Måste hitta en lösning på problemet med kartnavigeringen.





Inne i Zaoshanzhenefter en stor gata hittar jag efter två försök et hotell som har både vettiga priser och kan husera utlänningar.



Klockan är över 20 så nu har jag bestämt att jag stannar på hotellet i två nätter istället för en.



I dag har det varit en tuff cykeldag ur flerea avseenden, många små backar, solen och värmen och så kartnavigatorn som fått spader.





Dagens Distans: 107,2 km



Max fart: 49,0km/h



Medel fart: 15,7 km/h



Färdtid: 6,53 t.m



Vi hörs från Kina
// P-G


27/8-18 Kina, Kirgizistan
Sammanfattning efter 1 månad i Kina

Den 25 Juli korsade jag gränsen till Kina från Kyrgistan i Irkeshtam och trots alla varningar om kontroller så verkade första delen helt OK.


Kan tänka mig att det på många gränskontroller i USA är likadant.


Men sen, börjar det tråkiga, poliser som skall kolla allt, övervakning, fotografering, eskortering och sen avvisning till Urumqi från vart jag fick starta om.


Sen är det ju ett gigantiskt problem att ingen och jag menar verkligen de, kan engelska. Inte på banker, inte på internationella hotell o.s.v. Att sedan hitta ett hotell som kan ta emot turister från andra länder är också ett problem, förstå inte riktigt varför men min gissning är att kinesiska staten ej vill ha turister som reser på egen hand.


De önskar istället turister som guidas av kineser och på så vis kan man lättare kontrollera vad turisterna får se och inte se. Under den månad jag nu cyklat i Kina har jag bara mött två utlänningar, en I Xian och han var från Ukraina och den andra i Hanzhong, Marten från USA dom också cyklar i Kina.


Jag bortser från alla utlänningar jag träffade i Kashgar på hostelet och givetvis mina nya vännner från N.Z, Rhys och Diane.


Annars helt tomt. Bara två gånger har jag mött touring cyklister och båda gångerna var e från Kina.


Kina kan vara både torrt och tråkigt men också väldigt, väldigt vackert såsom vägen mellan Mazhaoi och Hanzhong.


Vissa sträckor helt obeskrivligt vackert och liknar vägarna i Norge Maten i Kina är både god, nyttig och i de flesta fall billig. Att den är nyttig kan väl min viktnedgång om 7 kilo vittna om. ( ja inte allt, en del får jag väl tillskriva cyklingen)


Vägde mig i Nanchong och vågen visade på 74,2 kg.!!


Vägarna är mycket bra och trafiken likaså, trots att alla skall signalera i tid och otid. De som är värst är långtradarna som verkar alltid ha bråttom. Språket, det är inte lätt att veta vad skyltarna efter vägen säger.


Det är bara i de större städerna som skyltarna har engelskt namn. Kineserna är som oftast vänliga, nyfikna på gränsen till oförskämt nyfikna. Har blivit bjuden på mat flera gånger och på många bensinstationer blir jag också erbjuden kallt flaskvatten.


Kineserna i allmänhet verkar gilla att det finns sådana galningar som jag som cyklar genom deras lilla by och äter mat på deras lokala bar.


Internet fungerar ganska bra, fast hastigheten kunde ju vara bättre.


Förutsätter att du har en VPN tunnelklient nerladdad i datorn och mobilen annars är Internet inte mycket att ha. Facebook, Google m.fl. är blockerade av Kinesiska myndigheter men Express VPN löser det problemet nästan 100 %-igt.


Jag vet inte om jag skulle göra om cykelresan ensam en gång till, det är nog bättre om man är i en grupp som kanske också är guidad och godkänd av Kinesiska staten.


Om cirka dryga tre veckor kommer jag att korsa gränsen mot Vietnam och om det landet har jag bara hört positiva saker från andra cyklister.


Kartan visar i stora drag den rutt jag haft, ej inkluderat flygresan till Urumqi via Korla och ner till Xian



HA DET BRA FÖR DET HAR JAG TROTS ALLT STRUL

29/8-18 Zaoshanzhen och Zitong, Kirgizistan
Undrar när värmen tänker ge sig

26-29 Augusti


Hotellet jag bodde på i Zaoshanzhen var det inget fel på, bra standard och bra mat och rummet var utomordentligt.


Fast jag undrade varför nästan alla hotellgäster gick i pyjamasliknande kläder, männen i grått och vitt med blå inslag, kvinnorna i grått och rosa!!


och de sovde i en konstig sal.


Två nätter stannade jag på hotellet som förövrigt hade ett trevlig SPA som jag utnyttjade, kände sedan att jag nog skulle ha stannat en natt till.


Dagen efter lämnade jag stan med lite oro i magen. MAPS.me fungerar dåligt och har ingen lust att hamna fel igen.


Hade kvällen innan plockat ut orter jag skall passera i Google Maps för att komma rätt till Luzhou.


Pu'anzhen 普安é•&am
p;am
p;Dagger; S304


Yuminzhen 裕民é&a
mp;a
mp;bull;‡


Longshizhen 龙市é&
;
;bull;‡ S207


Yunmenzhen


Hechuan - S204


Yanjingzhen - G212


Sedan väg 208 till Wujianzhen och sen väg 205 och därefter S307 till Luzhhou


Jiuxianzhen


Yongchuan


Lishizhen


Luzhou


Nu blev det inte riktigt så men nästan. Hamnar efter två dagars cykling i Tongnan och Zitong men den xtra svängen är acceptabel.


Första natten tillbringade jag strax hitom Guxizhenen bit från vägen och framtill tältplatsen hade jag faktiskt haft det lite tufft. Värmen olidlig och väldigt många halvlånga backar att besegra.


Vid lunchtid i närheten av Qifuxiangi känner jag att bakhjulet vill sladda ibland och finner att luften sakta går ur.


Stannar till vid en däckverkstad som också är en liten affär och bar samtidigt.


Först gör jag bara en paus för att hämta tillbaka lite energi och tvätta av allt damm och svett.


Medan jag sitter och pustar ut noterar jag beteendet hos kineserna.


Att fimpa i en askkopp är något främmande och väldigt, väldigt många kineser röker.


Matrester slängs också på golvet och ingen verkar bry sig överhuvudtaget. Inte ens kvinnorna som sitter med reagerar.


Sen börjar jag byta slang och tyvärr måste jag säga, står hela baren med folk runt omkring och kommenterar till höger och vänster.


Några av dem är nog inte riktigt nyktra, för det var nära alldeles nyss att det skulle bli handgemäng mellan två äldre män.


De är så nyfikna att de börjar att undersöka mina väskor som nu ligger på golvet och jag ber dem att helt enkelt ”ge fan i mina väskor”…


- Do not touch my bags


De skrattar högljutt och gestikulerar med händerna. Efter bytet fortsätter jag mot dagens mål men det känns tungt. Jag till och med när värmen är som värst cyklar på vänster sida av vägen på vägrenen för att få lite skugga.


Ingen bra lösning, men vad gör man när nöden är stor.


När jag kom fram till ett litet samhälle, Panlongcun stannar jag för att få mig lite mat och som vanligt vid tidpunkten för mina middagsstopp så är baren tom på så när som ägaren och nån anställd.


Ibland brukar de faktiskt ligga och sova i nån stol när jag går in


På den här baren har de WiFi och jag kopplar upp för att nå Google Maps och får reda på att det finns en genväg över Qunlizhen mot Luzhou.


Tar ut en skärmdump för den här chansen vill jag inte missa.


Väger är till en början väldigt skakig och guppig, men efter några km blir det riktigt bra väg och dessutom upp mot bergen där luften är lite svalare och omgivningarna betydligt vackrare.


Omkring halv sex tiden på kvällarna är faktiskt temperaturen ganska mänsklig och då verkar krafterna återkomma.


Strax efter sju några km innan Guxizhen hittar jag en lämplig plats nedanför vägen där jag slår läger. Trots att solen nästan gått ner är värmen fortfarande alldeles för varm för mig och dessutom blir det väldigt fuktig nu på kvällen.


Nu kan jag inte ens krypa ner i ”linern” utan använder den som överdrag endast.


Dagen efter tar jag det lungt och cyklar bara knappt femtio km innan jag tar in på ett billigt hotell mitt i Zitong.


Svettis, Svettis


Vi hörs och syns


//P-G

29/8-18 Tognan och Zitong, Kirgizistan
Kort cykleldag till Zitong

29 augusti


Vaknar av att det är folk som rör kring tältet, en del vekar hålla på med någon rensning av grödor, andra fyller sand i säckar,


Jag har faktiskt sovit rikligt bra trots bastuvärmen igår kväll i tältet. Kommer iväg strax före åtta och redan innan en timme är värmen över 35 C. Vägen är platt och tråkig men problemet är fortfarande navigeringen.


Den stämmer inte. Jag har ett viss visuellt minne hur vägen ser ut men då det är många nya vägbyggen ställer det till det.


Efter några timmars cykling í relativ bra fart kommer jag fram till Fujiang floden med viss hjälp av några säkerhetsvakter på ett bygge efter vägen.


Jag cyklar över floden som är stor och rinner sakta och i grönt väldigt långt under mig. Det är visst nått bygge på gång efter floden, för pråmar och maskiner finns efter flodbanken.


Staden Tognan ligger lite till höger om mig och jag tar en omväg in mot stan då jag trots allt testar Maps.me ytterligare en gång.


Innan jag når själva city stannar jag till vid ett billigt ”Hak” för käk


Klockan är inte tolv och GPS’en visar på drygt 40 km, bestämmer ganska fort att jag tar in på första bästa hotell för jag lider i värmen


En och en halv timme efter maten och i stadsdelen Zitong Residential District hittar jag ett hotell för 118 RBM eller ungefär159 kr natten.


Inget lyx men TV, badrum och aircondition på rummet. Det får duga. Känner mig sliten faktiskt så det får bli en lugn dag på hotellet, kanske en sväng ii kvarteret.


Duschar och byter om och slappar på rummet några timmar innan jag går ut i värmen och fukten. Vandrar lite rastlöst omkring men till slut hittar jag ett ovanligt trevligt fik med gott kaffe, goda bakelser och fiket har stil. Rent och snyggt och tjejerna är också trevliga och välklädda.


Här sitter jag en timme innan jag går sakta tillbaka till rummet för vila. Vid sex tiden går jag ut och alldeles till vänster om entrén hittar jag ett matställe som får duga.igen för nattro.


Hotellet ligger vid en stor genomfartsgata och den har jag nu programmerat in att jag skall följa en bra bot genom stan i morgon på min väg mot Luzhou., S205


Jag slötittar på TV och har hittat en kanal som sänder friidrott från någon gala jag inte fått klart för mig vart.


Jag har också innan jag gick till fiket första gången tvättat upp ett par tröjor, kalsonger och sockar samt Linern och hängt upp den på en s.k. tamburmajor under airconditionsaggregatet och känner att det är redan torrt.


Innan jag kryper ner kollar jag Google Maps en sista gång och plockar ut orter jag skall passera. Väg S205 skall jag hålla ända till strax utanför Rongchang, ungefär 100 km från Zitong.


Kryper ner i sängen som är hård med känns fräsch och tar fram mobilen och hörsladdarna och lyssnar på Partiledardebatten från tidigare idag.


För att kunna lyssna på SR Radio måste Express VPN vara i gång.


Nog vet jag vad JAG SKALL RÖSTA PÅ


Dagens Distans: 40,6 km


Max fart: 36,8km/h


Medel fart: 17,3 km/h


Färdtid: 4.03 t.m





Natti Natti



//P-G


30/8-18 Zitong och Dazu, Kirgizistan
Äntligen regn


30 augusti





Lämnar hotellet strax före halv åtta och har inga problem att hitta de första 10 km genom stan men någonstans missar jag en avfart och har kommit in på 307 :an istället för att fortsätta 205:an som var tänkt.



I minnet har jag noterat att i Tangbazhenm så kan jag ta vänster i en T-korsning och komma rätt ändå, fast lite omväg blir det.





Dubbelt så långt om jag skall vara ärlig, 36 km drygt istället för 19!!



Vid tio tiden kommer jag fram och stannar för en tidig lunch, det blir massor av pasta i en soppa och köttbitar. Bra att ha i magen resten av dagen.



Min rutt nu, den som jag hade planerat in från början, från Tangbazhen går efter krokiga men vackra vägar genom landskap som mestadels består av odlingsmark.



Alla odlar någonting och det finns också gått om små konstgjorda sjöar för bevattning och änder och ankor verkar gilla arrangemangen för de är många.



Solen har inte lyst igenom lika starkt som tidigare utan det är mest soldis men värmen är ändå närmare 40 C och fuktig dessutom.



Strax före klockan ett cyklar jag in på en bensinstation för lite vattenpåfyllning och känner att jag behöver vila både ben och resten av min lekamen.


Får mitt vatten och sätter mig på en pall utanför och håller på att somna.



På himlen börjar det bli mörkt och åskan dånar i emellanåt. Någonting är på gångf.


Har lärt mig att åskan endera kommer med värmen eller så tar den värmen tillbaka, jag hoppas på det senare.



Efter en drygt en halvtimme på pallen och ryggen mot väggen drar jag vidare och känner mig redan mycket starkare.



Några regndroppar kommer men inte mycket. En halvtimme senare blir min önskan uppfylld. Regnet kommer och det rejält och jag känner mig överlycklig



Yippee Ki-Yay, my rain come to day.



Stannar för at ta på mig min gula tunna regnjacka och sen iväg i hällregnet.





Det är som att cykla i en dusch med ljummet vatten och temperaturen har sjunkit ner till 32,5 grader Celcius!!



Dessutom har vägen blivit ännu bättre och vackrare och jag kan dra på ganska bra men är försiktig då jag inte vill krascha ännu en gång.



Efter drygt en kvart har det värsta lagt sig men det fortsätter att duggregna ytterligare en kvart. Att jag blir blöt bekymmrar mig inte ett dugg. En del som som sitter i skydd under tak tittar på mig och amtidigt skriker nått jag inte begriper men jag gissar att de tycker jag skall stanna.



Så småningom kommer alltmer av solen fram och nu har jag en ångbastu istället.


Ångan stiger upp från vägen och dessutom har jag nu framför mig en klättring över ett bergspass om 4 km.



Nån km från toppen och strax innan byn Mojiazhen stannar jag till vid ett hus vid vägkanten där de säljer läsk och lite annat smått och gott.



Köper en halvkall Icete på flaska och sätter mig på en pall intill en åldrad man med skäggstubb.







Efter min korta paus fortsätter jag ytterligare nån km uppför och värmen häller sig fortfarande runt 32 grader.



Vyerna är vackra, det är grönt oavsett var jag tittar och jag är samtidigt imponerad över kinesernas odlingskunskap, de jobbar och sliter med enkla verktyg. Inga storjordbruk här inte, självhushållning är det som gäller.,



Strax efter klockan 16 cyklar jag in i DAZU och tänker stanna till här för lite vila och en middag innan jag fortsätter ut ur stan några km





Dagens Distans: 93,5 km



Max fart: 42,6 km/h



Medel fart: 17,3 km/h



Färdtid: 6.04 t.m



Natti Natti



//P-G


31/8-18 Dazu och Rongchang, Kirgizistan
Ändring av rutt, klippristningar och inhägnad Panda

31 augusti


Jag hade ställt väckaren tidigt för jag hade planerat in att titta på en av många klippristningar som finns i området kring Dazu.


Den närmaste Shizhuanshan ligger bara drygt 2 mil sydväst så den passar bra i min ruttplanering. Det finns tack och lov gott om skyltar i brunt och vitt som berättar hur jag skall ta mig dit. Inträdet kostar 100 RMB eller Yuan.


Det är inte mycket folk här och det märks på personalen och servicefolket, en del av dem sitter i skuggan och halvsover.


Klippristningarna är otroligt gamlauppfördes från 800-talet under slutet avTangdynastintill 1200-talet underSongdynastin.


Totalt i hela området kring Dazu finns mer än 50 000 skulpturer och 100 000 inristade ord!!











































Imponerande konstverk med tanke på vilka hjälpmedel de hade på den tiden att åstadkomma sådant här


Jag blir här i drygt en och en halv timme innan jag fortsätter sydväst mot Luzhou.





























Efter drygt några få km svänger jag av från 309 an och cyklar genom små vackra byar med odlingar, vattendamnar och bambuskogar.


Vägen är små kuperad men det finns en och annan kort intensiv brant backe där jag måste använda lättaste växeln, man kan säga att jag nu är på guppiupptäcksfärd genom jordbrukslandskapet


Vägen är helt obeskrivligt vacker och jag tror i min enfald och med mitt miljötänkande att folk mår bra att bo så här under förutsättning de kan försörja, sig givetvis.


Så här såg vägen ut stora delar till Longshizhen


Byn jag just nu befinner mig i heter Xiaoja Caofang och jag blir huvudattraktion när jag hoppar av cykeln för lite vila. Alla vill prata och kommentera.


En av männen kommer fram och frågar om jag är intresserad av att se på pandor, han ställer frågan med några inlärda fraser på engelska och med hjälp av sin översättnings App


- Yes Of course säger jag nyfiket.


Han ber mig följa med honom och det är bara några km från vägen jag nu cyklat efter. Han hoppar in i sin vita stadsjeep och kör sakta framför mig. Efter nån km svänger vi av åt höger och en skylt med nån text och en pandabild säger mig att det här är på riktigt. Vägen är smal, går knappast att mötas bil och cykel och dessutom både backig och guppig.


Efter någon halvtimme är vi framme vid en byggnad som verkar tillhöra staten för det finns bilder på president Xi Jinping och några medarbetare.


Han säger på mer knackig engelska att detta är en inhägnad och att de tre pandor som finns här har tidigare varit husdjur och fångna. De kommer aldrig att släppas fri för de skulle inte klara sig.


Området är inhägnad av staket med röd tunn maskad duk och jag får inte gå in utan kika över duken som inte är högre än cirka 150 cm


Jag fåt bara syn på en av dem och det lär visst vara en hanne. Om vill jag även se de andra vill han ha 150 RBM eller Yuan.


Det är ett stort djur och ser väldigt snälla ut, nästan kramgoa. Den här jag såg var ungefär 1,5 meter hög.


Jag blir lite misstänksam för det finns inget pris någonstans eller annan info, så jag säger att det räcker med att jag sett en av dem.


Ärligt talat tror jag den här mannen inget har att göra med pandorna utan försöker tjäna lite pengar på mig. In i själva området verkar det vara låst och de byggnader som finns verkar inte vara befolkad för tillfället.


Jag tackar för besöket och mannen verkar besvärad när jag cyklar iväg. När jag är tillbaka på min ruttväg tar jag höger.


Vägen fortsätter upp och ner vänster och höger och omgivningarna är obeskrivligt vackra, men det går inte fort.


Möter en man som vallar massor av gäss som verkar vara otroligt rädda för mig för helt plötsligt så drar de iväg utför slänten ner mot ett område med gyttja och vatten till mannens stora förtret


Longshizhen är ett litet större samhälle och här blir det sen lunch, klockan är strax över 13 så det är dags för lite pasta


Mitt i stan eller samhället hittar jag en bar som vid denna tidpunkt är tom på gäster, bara ägarinna och en ung kille är i baren.


Beställer en öl och en skål med pasta, lite kryddig grönsak och sky. Portionen tror jag skulle räcka till två personer i normala fall.


Intill mig sitter den unga killen, kanske 16 -17 år och han säger efter att han frågat ut mig lite info och säger på lätt engelska...


- I paid for you.


Undrar hur många ungdomar hemma i Ö-vil som skulle gjort detta?


Regnet jag fick i går eftermiddag och som sänkte temperaturen med 5, 6 grader skulle jag vilja ha tillbaka, för nu har vädret återgått till olidlig värme i kombination med fuktig luft.


Efter maten drar jag vidare och känner att jag är sliten både fysiskt men mest mentalt. Värmen är min värsta antagonist.


Efter fem sex km stannar jag till vid en ensam gård efter vägen där jag ser att det finns skugga.


Dörren är öppen till någon sorts form av farstu och det står rostfria matskålar framme så jag tror att det är en liten lokal bar.


Jag ser också ett bord och två, tre stolar. Ropar och hör en hund som skäller och sen kommer en kvinna i dryga sextio fram och jag gestikulerar att jag är trött och svettig och pekar på stolen.


Jag får sätta mig och snart kommer också hennes man som börjar prata med mig på kinesiska


Det dröjer inte länge förrän flera bybor kommer och skall se vem jag är.


Jag sitter här och pustar ut i dryga halvtimmen medan mannen och de andra byboran försöker kommunicera med mig.


När jag känner att jag återfått lite krafter hoppar på cykeln och fortsätter. Efter knappt en mil får jag sladdrigt bakhjul och inser att det är punka igen.


Det är inget stort hål så jag kan ta mig till närmsta by där jag hittar en plats utanför ett hus som får bli min punkalagningsplats.


Hålet som jag kan lokalisera genom att det finns en hink med vatten intill väggen och under en slang från en air-conditions anläggning är inte stor, bara en luftbubbla varannan sekund men precis i skarven och de är svåra att få tät.


Jag lagar hålet och det verkar hålla och sen iväg. Vägen är fortfarande backig, smal, krokig men också vacker. För varje liten backe blir benen segare och segare.


Fem sex km senare märker jag på nytt att bakhjulet sladdar och inser att det inte höll eller så är det ett nytt hål.


Själv är jag nu efter alla korta intensiva backar och värmen ganska utpumpad och trött och orkar inte plocka av alla väskor och börja en ny lagning. Har tyvärr ingen reservslang kvar.


Till Rongchang är det knappt 20 km så det blir att gå och styra cykeln. Jag har nu lämnat den mindre vägen S 310 och är på en liten större väg som trafikeras filtigt av stora lastbilar som kör grus och sand.


Medan jag nu styr cykeln så bestämmer jag att jag stannar i Rongchang för att vila upp mig, känner mig helt utpumpad, benen känns sega och trötta.


Rongchang är befolkningsmässigt liten för at vara en stad på den här nivån, bara drygt 660 tusen men stora skyskrapor finns det gott om.


Kommer fram till nåt centra vid halv sju tiden och får hjälp av en rökande kille som guidar mig till ett hotell som visst tar emot utlänningar.


Hotellet är pampigt och lobby personalen kan lite engelska så incheckningen går fort, bara tio, femton minuter.


Cykeln tar en säkerhetskille hand om och väskorna hämtas av två andra med en vagn och sen får jag hjälp med allt upp till 16 onde våningen om rum 1606.


När jag slår på TV ser jag följande på startsidan



Dagens Distans: 52, 6 km


Max fart: 42,6 km/h


Medel fart: 11,1 km/h


Färdtid: 5.11 t.m


Toltal tid: 11.46 t.m


Natti Natti


//P-G


3/9-18 Rongchang, Kirgizistan
Vilodagar I Rongchang och strul med hotellbetalning

1-3 September.


I Rongchang och Royal Hotel hade jag tre sköna nätter och två avkopplande dagar. Hotellet är flott och likaså rummet jag hade.


Bästa med rummet var ju förstås badkaret med möjlighet att ligga i karet och se på TV och jag hittade efter en stunds letade CGTN, en engelskspråkig nyhetskanal likt CNN. Då får man i alla fall reda på lite vad som händer i världen. Inslag som återkommer ofta är hur kina försöker skapa och bygga affärsrelationer med Afrika.


På det här hotellet är personalen väldigt professionell, de går klädda i stilrena och strikta kläder. De som tar emot vid entrén bär alla vita handskar och är väldigt hjälpsamma.


Frukosten serveras på entréplan och alla bord är fördukader med snygga dukar, servetter och ätpinnar i pappersfodral. Så fort jag sätter mig kommer en servitris fram med kniv och gaffel, tror väl att jag är helt okunnig i att äta med pinnar. Det finns gott om olika rätter att välja mellan och de har också ett bord fylld med is för yoghurt.


Det tredje av fyra bord har go kakor och små bakelser!!, kaffet smakar bra. WiFi anslutningen fungerar också ypperligt, rejält snabbt men jag tappar VPN anslutningen lite till och från och då blir Internet lite mindre öppet.


På första lediga dagen letar jag upp en liten affär och verkstad som säljer 26 Tums cykelslang och jag köper några utifall mera hål skulle dyka upp!!!


För övrigt gör jag inte mycket, vädret ute är som en jättestor hårtork med fuktig luft, det är till och med jobbigt att bara gå och promenera och medan jag gör det hittar jag ett Cafe, Relax Coffee med skön och avslappnad stil, hög standard både på utbudet, interiören och personalen och kaffet smakar helt utmärkt.


På måndag morgon när jag skall dra iväg så det sista jag gör strax före tio är att lämna in rumskortet och se till att jag får tillbaka mellanskillnaden mellan depositionsavgiften jag betalade i fredags och rummets verkliga pris.


Normalt tar man dubbla eller näst intill i depositionsavgift utifall jag skulle äta nått restaurangen eller från rummets utbud eller om jag skulle ha orsakat någon skada på rummet.


Det är nu det blir strul, och riktigt strul. Istället för att betala tillbaka mellanskillnaden så ”canelerar” de summan som är skyddat belopp hos Swedbank och skall göra en ny dragning.


Det är bara det att jag satt en gräns för hur mycket som får dras från bankkortet och nu får receptionisten ett meddelande på sin skärm att… - Insufficient funds De kan alltså inte dra några pengar och de vill gärna ha betalt.


De pengar som skulle ha återförts får jag efter ett antal samtal till Swedbank och deras banksystemekonom reda på att det kan ta tio dagar innan det når mitt konto.


Jag vägrar att betala med ett annat kort annat än att jag får en bekräftelse av nått slag att de verkligen har återtagit transaktionen Mera samtal till Swedbank och hotellets banksystemekonom som efter mina krav skickar ett kvitto på att de har avbrutit transaktion.


Det blir att ta fram ett annat kort och betala hotellrummet för tre nätter. Jag kan nu också be Swedbank häva det ”skyddade beloppet så att jag får tillgång pengarna När jag började i morse vid receptionsdisken var klockan strax före tio och när allt är klart är klockan halv två.


Har då också hunnit med en cykeltur till Hotellets bank fram och tillbaka men som visade sig vara stängd idag!! Varför just idag kan man fråga sig!


Nu har en hel dag nästan gått bort och det påtalar jag för en av tjejerna bakom receptionsdisken, hon är för övrigt avvikande klädd jämfört de andra. Hon bär en svart klänning och en lite större namnbricka med namnet inristad i guldfärg. Hon är någon sorts chef.


Utav henne får jag ett erbjudande att stanna ytterligare en natt på hotellet gratis som kompensation för allt strul eller så får jag på deras bekostnad åka buss till Bijie och det motsvarar två dagars cykling. Är frestad att stanna ytterligare en natt men jag vill iväg och jag har inte obegränsad tid på mitt Visum så jag tar erbjudandet nummer två.


En ung kille i svart kostym och vit skjorta guidar mig genom Rongchang till busstation med sin elscooter och fixar biljett och betalning. Så när Ni läser detta sitter jag på en buss mot förhoppningsvis Bijie Börjar bli less på kinesernas system men än har jag glädjen kvar över att få uppleva både det som har varit positivt, vilket är övervägande och det negativa med deras system.


Vi hörs och syns


// P-G


TheGlobalCyclist som strular till det.

5/9-18 Bijie och Liupanshui, Kirgizistan
Bijie

3-5 September


Bussresan går först till Chongqing där ett snabbt bussbyte blev nödvändigt, sedan går bussturen vidare mot Bijie en trip som tar nästan 7 timmar. Kommer fram strax efter halv elva.


Busstation ligger mitt i ett gytter av gator och hus.


Hinner knappt kliv av bussen förrän en kvinna kommer fram och frågar nåt som jag tolkar till att hon har ett rum att erbjuda.


Jag tackar JA och vi följs åt cirka 400-500 meter till ett höghus och tar hissen upp till sjuttonde våningen.


Cykeln får följa med. Hon verkar ha ett antal små rum för uthyrning, liknar ett billigt hak men priset 120 RMB eller Yuan för två nätter säger jag inget om.


Rummet är litet men har en stor säng, en gammeldags TV som kanalerna ej fungera på och en kombinerad dusch och toalettrum.


Har utsikt över busstation som jag nu ser är rejält stor, massvis av bussar står och väntar för avfärd.


Det blir inte mycket mer än att packa upp och krypa ner i en hård säng och ett täcke som väger flera kilo.


Morgonen efter vaknar jag vid 8 tiden och tänker inte göra mycket av kulturellt idag, bara slappa och försöka hitta hur jag skall ta mig till Beipanjiang Bridge.


5 September Bijie klockan 08.30


Kring Bijie ligger det fem städer i miljonstorlek och ta sig genom dessa mäktar jag inte med så jag köper en bussbiljett till Liupanshui i stället.


Det är inte avståndet eller vägsträckningen som är ett problem utan alla motorvägar jag skall korsa och det blir för mycket för mig


Dessutom har jag nyss upptäckt att Beipanjiang Bridge som Google Maps lokaliserat åt mig inte stämmer om jag letar i Google.


Noteringen där, Wikipedia har helt andra GPS koordinater och skillnaden är stor.


Varför jag inte upptäckt detta tidigare förstår jag inte.


Får leta mera noggrant när jag kommer fram till Liupanshui.


Vi hörs senare


// P-G


The Global Cyclist


7/9-18 Liupanshui, Kirgizistan
Liupanshui och febertsjuk

5-7 September


Jag har känt att nått inte varit som det skall med kroppen, har känt mig trött och matt och i går fick jag ganska hög feber, 39,3 och då insåg jag att någon cykling nästa dag inte var att tala om. Det blev att försöka rehabilitera sig så bra som möjligt.


Ibuprofen, hett bad och en romtoddy fick bli min kur och sen krypa ner i sängen och slötitta på CNN.


Morgonen efter vaknar jag halv åtta och känner mig mycket bättre men efter att jag ätit frukost kommer febern tillbaka, inte lika mycket men + 38 räcker så det blir att krypa ner i sängen och mer slötittande på CNN som tok rapporterar kring Trump.


Allt handlar om den källa i Vita Huset som läckt en massa information till New York Times efter att Bob Woodwards bok om Trump och hans arbete blivit nyhetsstoff.


Det är faktiskt roligt att lyssna på alla kommentarer kring presidenten. Det har också pratats om 25th amendmentsom innebär att man kan avsätta Trump om han inte klarar av sitt ämbete.


Vissa officiella tjänstemän i administrationen har tydligen hindrat Trump från vissa dokument då de menar att han inte kan hantera dem. De påstår att han är barnslig och har problem med att kontrollera sig själv


Trump han är som vanligt ned sina uttalanden…


- You could call it treason


- Fake News


- Gutless and disqusting


Vita huset letar med lyktor efter den som skvallrat för NYT (OP-ED) och alla tjänstemän förnekar att de är just de som är skrivaren.


Med det är också ett tyst motstånd mot Trump i Vita Huset och att många arbetar med Trumps s.k. ”Whims”


Sedan kommer Sverige in i bilden och helgens val, CNN inriktar sig mot Sverige demokraterna och visar bilder på J.Å


- Far-Right Swedish party looks poised for election gain


och sen får man se debatter mellan M, FP och C där de alla säger att det inte blir något samarbete


Men nu är det dags att krypa ner under täcket efter att jag på nytt haft ett hett bad med en rom toddy. Förresten äggen fick jag av receptionisten som sa det skulle funka


Natti Natti


P-G


En sjuk Global Cyclist


10/9-18 Dugexiang och Siegexiang, Kirgizistan
Besvikelsens dag och monsterklättring

10 september


Kommer iväg strax före nio efter att hag ätit en frukost bestående av rissoppa och stor deginbakad skapelse som heter Dumpling eller Jaozi


Sen iväg mot bron och det är uppför hela tiden men efter 3-4 km blir jag medveten om att anslutningsvägen mot bron är avstängd då ett ras har blockerat framfarten på grund av regnet i natt.


Någon annan väg upp finns inte heller för cyklister och att försöka ta G56 an är utsiktslöst då personalen vid påfarten stoppar en.


Det känns som en stor besvikelse men vad skall jag göra? Vänder på cykeln och tar mig nedåt mot Dugeaxiang och sen över bron och riktning Sigeaxiang.


Vägen är otroligt dålig, asfalten som en gång legat på har försvunnit och nu är det stora hjulspår av lastbilar och en rygg i mitten.


Underlaget är dessutom väldigt lerigt och vattenpussarna vet man aldrig om de är bara ett litet hål eller en rejäl grop.



Fast omgivningen kan man inte klaga på. Yunnan dalen är vacker oavsett hur vägarna är.



Efter cirka tio, tolv km blir vägen bättre men istället är det uppför som gäller. Så nu får man växla ner till lättaste växeln, minsta drevet fram och de tre största bak. Fort går det inte men jag får ändå vara glad att temperaturen är behaglig, 24-25 grader.


När klockan har passerat strax efter halv ett kommer jag upp till en av otaliga småbyar Jichangxiang och stoppar för lunch.


Trekvart senare sitter jag på min Surly Long Haul Trucker och pedalar uppför.


De små bergsbyarna avlöser varandra och det blir ett antal stopp för benen att vila och hämta andan.


Byarna blir mindre och mindre där nere för varje meter jag klättrar och jag blir medveten om vilken klättring jag gjort så här långt.


Lastbilarna som alla verkar vara lastade till bristningsgränsen råmar för allt vad de orkar för att tas sig uppför.


Vid halv fyra tiden börjar det duggregna och dimman tätnar så att jag ser knappast mer än 60-70 meter och det verkar inte vara n[got slut på klättringen heller.


Vid fem tiden får jag äntligen se slutet på klättringen och nu bär det iväg utför.


Dimman gör att jag inte ser ett smack av omgivningen nedanför och vägen är blöt så jag håller igen farten.


Jag når Sigexiang strax efter halv sex och nu har regnet tilltaget. Har tur att av en slump stanna utanför ett billigt ”hotell hak” så det blir att styra in cykeln i lobbyn och be om ett rum.


På sådana här små orter brukar det inte vara svårt att få ett hotellrum, de brukar också sällan begära ID eller pass.


När jag går uppför de tre trapporna till rum 306 känner jag att benen inte är speciellt snabba, det blir korta och sega steg uppför.


De andra besvikelserna är ju valet, Miljö Partiet De Grönaklarade förvisso riksdagsspärren 4 % men inte just mer och SD fick hela 17,6%.


Nått är helt galet med svenskarna, när nästan var femte väljare tycker att invandrarfientlighet, kvinnoförakt, miljöförnekelse, kultur och media hat m.m. är nått man kan lägga sin röst på.


Den tredje besvikelsen är att MP i Örnsköldsvik inte klarar spärren till Kommunalfullmäktige, tappar nästan hälften av alla röster sedan förra valet och lika är det här när SD går fram med dryga 2 % och får drygt sju procent av Öviksbornas röster


Fast MP kommer tillbaka både nationellt, regionalt och kommunalt, För vi behövs


Dagens Statistik


Färdtid 6:53:10


Medelfart: 9.2 km/h


Maxfart: 47.5 km/h


Totalt uppför: 4,432 m


Totalt nedför: 3,530 m


Maxhöjd: 2587 m.ö.h.


Minhöjd: 911 m.ö.h.


Medel temp: 22,5°C


Lägsta temp: 17,0 °C


Max temp: 27.0 °C


Natti Natti


P-G The Global Cyclist

15/9-18 Kunming och Highest Point Hotel, Kirgizistan
Kunming och snart Vietnam

15 september


När ni läser detta är jag i Kunming, huvudstad i provinsen Yunnan, ligger på en platå knappt 2000 m.ö.h.


Staden kallas också ”Spring of the city” tack vara sitt klimat, aldrig för varmt eller för kallt.


Jag finner ett hotell en bit från de kaotiska centrum som finns och tänker stanna här i två nätter.


Till den Vietnamska gränsen, Hekou, är det knappt 40 mil och dit har jag tänkt att ta mig med en buss från East Couch Station den 16 september så snart har jag klämtat det stora riket.


Bussen avgår klockan 08.30 och jag fick slita grymt innan den kvinnliga hotellreceptionisten begrep att jag önskade att hon ringde och beställde en taxi till 07.00 avresedagen.


Biljetten är köpt, det gjorde jag i förmiddags och det gick bra. Att ta sig till East Couch Station var som att befinna sig i ett gigantiskt flipperspel.


Vägarna korsade i alla vädersteck, bilarna i långa köer och höghusen går det tretton på dussinet av.


Jag har också lyckats att beställa ett Visum till Vietnam via deras webbportal. Det gjorde jag i går och ansökan gick igenom likaså betalningen, 25$.


Tre arbetsdagar skall det enligt e-postmeddelandet jag fick ta att behandla min ansökan och det är ju ganska snabbt hanterat.


Ett E-Visum räcker trettio dagar men jag har bara en inresa jämfört med ansökan via deras passmyndighet då jag kan åka in och ut flera gånger.


Första kvällen i Kunming blev att bekanta sig med område och jag fann efter liten spatserande bland kvarteren en å som rann sakta igenom och hade dekorerats med blåljus.


Senare på kvällen utanför och nedanför mitt hotellrum var det full aktivitet av människor. Alldeles intill finns det ett sorts köpcentrum eller galleria med massor av affärer och matställen. Gallerian är i tre plan och ganska lyxigt inredd.


På gatan nedanför mitt rum pågår det också någon sorts dansträning, påminner lite om danspassen på F&S och verkar väldigt populärt för det finns flera olika grupperingar.


I morgon den 16 september vid denna tid bör jag vara framme i Hekou och den Vietnamesiska gränsen.


Ha det bra För det har jag trots språkförbistringarna


// P-G The Global Cyclist

16/9-18 Hekou, Kirgizistan
Strul och tolkningsproblem av Visum I Hekou

16 september


När man skall planera en rutt i KINA, eller köpa en resebiljett måste man vara medveten om att den plats eller ort man avser är den rätta.


HEKOU finns på fem (5) platser i Kina. Väljer man fel och sätter sig på en buss är det inte skojigt om man har valt fel ort, kan jag tänka. Tack och lov har det inte inträffat mig ännu.


När jag nu satt på bussen innan avfärd och matade in Hekou i Maps.me ser jag att ruttdragningen går norrut, mot Sichuan och inte Yunnan som är mitt mål.


Man kan aldrig vara säker att biljett säljaren och jag har samma mål. Det blir att kolla med busservice killen och fråga om denna Hekou är på gränsen mot Vietnam


Han nickar jakande och säger något till mig som jag uppfattar som Vietnam så pulsen gick ner till normal läge igen.


När jag sen sätter mig på plats längst upp och fram i tvåvåningsbussen kommer jag ihåg att ”biljett kontrollörskan” bad om 30 yuan extra för byte av en buss från Mengzi som kunde ta min cykel och Mengzi ligger i min ruttväg mot Vietnam.


Så kan en situation uppstå då de verbala kommunikationerna inte alltid är så tydliga.


Bussen är en ganska lyxig sådan och i två våningar och jag har bra utsikt från min plats längst fram.


Så fort vi startat tar jag fram mobilen och mina hörlurar och fortsätter att lyssna på Anders De La Mottes Ultimatum som jag började att lyssna på för någon dag sedan.


En halvtimme går och sen har jag ”fadat” in i en behövlig vila.


Jag vaknar strax innan bussen gör ett uppehåll för oalettbesök och matintag.


Byte av buss i Mengzi gick väldigt bra. Den chaufför som skulle köra den andra bussen kom och hämtade mig och tog mig genom biljettkontrollen där jag fick lämna över mitt pass till biljettkontrollörskan för att få en ny biljett och sen genom säkerhetskontrollen som också gick bra.


Bussen som jag nu skall hoppa på är avsevärt mindre så jag får ta cykeln in i bussen och ställa den längst med de fyra sittplatserna längst bak i bussen.


Strax efter ett lämnar vi Mengzi och drar mot Hekou som är sista Kinesiska utpost innan Lao Cai på den Vietnamesiska sidan.


Jag fortsätter att lyssna på Anders De La Motta men även nu faller jag in i sömn efter några kapitel och vaknar upp några mil innan Hekou.


När vi nästan är framme blir det ett stopp för ID, pass och viseringskontroll. En polisman i grågröna kläder kommer och hämtar in våra ID handlingar och jag har inga tankar på att det inte skall gå bra.


Efter cirka tio minuter kommer chauffören och ber mig följa med in till polisbyggnaden som är en stor kur med fönster mot vägen.


Får reda på att mitt Visum har problem och en kvinnlig polis visar upp mobilen med översättnings Appen där det står på engelska…


- Your VISUM has expired!!


och så pekar hon i mitt VISUM längst upp och på raden där det står 31 May – 31 Aug, Issue Date – Expiry Date och menar att 31 august var den sista dag jag hade godkänt VISUM för vistelse Kina.


Givetvis protesterar jag och pekar på raden under där det står 060, Duration of Stay och jag förklarar att de datum hon pekar på är att det är under denna tid jag måste ha gjort min entré in i Kina.


Efter detta datum är mitt VISUM ogiltigt, och att mina 60 dagar börjar gälla från och med den dag jag går genom passkontrollen och pekar sedan på den röda stämpeln på motsvarande sida som visat 25 July


Hon skakar på huvudet och menar att jag har fel. Medan vi diskuterar vad dessa datum har för betydelse tar en manlig polisofficer över och går i väg med passet.


Jag förklarar också för den kvinnliga polisen att mellan 31 May och 31 Aug är det minst 90 dagar och jag säger sen åt henne ….


- Please consider about what Duration 060 days means! and compare with the other dates


Hon fortsätter att skaka på huvudet och tänker inte släppa iväg mig med bussen som nu stått och väntat i drygt 20 minuter.


Den manliga polisofficeren säger inte mycket utan mest knappar in något i i mobilen.


Det är helt enkelt så att de inte har tillräckligt med kunskap om vad de olika avsnitten i VISUMET betyder.


Jag försöker på nytt förklara det ologiska med att jag har ett VISUM för 60 dagars vistelse i Kina men att de hakar upp sig på det andra datumet som har 92 dagar.


Fortfarande menar hon att jag har fel. En annan tjej som följt med från bussen lägger sig i diskussion och även hon menar att jag har fel.


Nu börjar undertecknad bli både arg och förbannad och säger till att jag vill ….


- I would like to talk to your superior officer, right now


Fem minuter går utan att nått händer men sedan kommer den manliga polisen tillbaka och lämnar över passet till mig och säger…


- Your VISA is OK, you can go.


Det är sådana händelser som gör att jag vill lämna Kina i förtid, man är nästan helt utlämnad åt deras okunnighet och godtycke och jag förväntar mig mera av personer som skall kontrollera Pass och Visum än detta.


Vi hoppar in i bussen och två km senare stannar den på en liten oansenlig busstation cirka 5 km från Hekou.


Får hjälp av busschauffören att ta ut cykeln från bussen och sen monterar jag alla väskor och cyklar sedan sydväst efter Honghe eller Röda floden som namnet betyder in mot stans centrum.


Ett hotell med namnet Jin Di Commercial Hotel ligger efter cykelvägen och jag ber om två nätter med också om option för ytterligare en natt beroende på när vietnamesiska immigrationsmyndigheten har behandlat klart min E-Visa ansökan.


Det är bara att vänta, har några dagar till att vara i Kina innan giltighetstiden går ut!!!


Vi syns och hörs från ett Vietnam som troligen är mera turistvänlig än grannen i norr


När Ni läser detta är jag fortfarande kvar i Hekou och väntar på svar (20180918)


//P-G


The Global Cyclist

18/9-18 Hekou och Lao Caii, Kirgizistan
Väntan I Hekou

17-18 September


I mycket mer att göra än att utforska omgivningarna kring Hekou och Lao Cai medan jag väntar på att vietnamesiska immigrationsmyndigheten har gjort sitt med min ansökan.



Bara att vänta.


Vädret i Hekou skiljer sig ganska mycket från den behagliga värmen jag hade i Kunming. Här är det varmt och väldigt fuktigt.


Efter några hundra meters promenad så sitter skjortan på kroppen som en tajt träningströja.


Har tid att ta en sväng mot den bro som jag skall passea förhoppningsvis ganska snart.



Vi hörs senare //P-G The Global Cyclist

21/9-18 Hekou och Lao Cai, Kirgizistan
Min VISA ansökan har blivit godkänd

20 september


Efter två extra dagars väntan i Hekou fick jag i morse ett e-post meddelande från den Vietnamesiska immigrations myndigheten i Ho Chi Min att den blivit godkänd.


APPROVED


Väntan har varit lite spännande för man kan ju aldrig veta hur de behandlar ansökan. Fick skicka in uppdateringar några gånger för de var inte nöjda med mitt formulär och jag hade svårt att begripa vad de menade med Passport Data , Full Page i deras epost meddelande.


Till slut med hjälp av Svenska Ambassaden i Hanoi fick jag ett svar att det på den bild av första sidan i passet jag skickade in saknades sista raden. När jag sen skickade in en ny bild blev de nöjda.


Så i morgon kommer jag att cykla över Nanxi River via bron som skall ta mig in i Vietnam.


Hekou är en alldeles lagom stor stad för mig, cirka 80 000 invånare, Lao Cai på andra sidan har knappt 20 000n fler.


Det märks att jag är i ett gränsland för skyltar och text varierar mellan Kinesiska och Vietnamesiska tecken och utseenden på människorna är också lite annorlunda än norrut.


Givetvis måste jag ta ut cykeln och bege mig till bron, bara för att få en känsla av att lämna Kina och bege mig in i ett nytt land, det femtonde (15:e) sedan starten i fjol.


Handeln är livlig och cyklar som lastas med massor av varor syns överallt och vid gränskontrollen var det en lång kö som väntade på att ta sig in i Vietnam.


På väg tillbaka tar jag mig genom shoppingcentra och efter en stund er jag en stor skylt med den karaktäristiska mörkblå färgen och Texten GIGANT, en cykelaffär och den ser ju också fräsch ut.


Cyklarna jag ser verkar lika fräscha de så jag måste ju besöka den. Stor är den inte butiken men det finns ett litet utbud av cyklar av märket GIGANT och även lite tillbehör.


Jag frågar om de har bromsklossar till min cykel och killen i butiken kryper in genom en dörr under trappen och kommer ut med en påse med bromsklossar.


De ser ut att passa och jag frågar om de har lust att byta ut mina och pekar på cykeln som står på trottoaren utanför.


Han nickar och jag säger åt honom att jag återkommer för jag behöver lite mat. En timme senare är bromsarna som nya och de nyper snabbt.


80 RMB eller Renminbi eller som valutan egentligen heter fick jag betala(Renminbi betyder ordagrant "folkets valuta" och yuán betyder endast "myntenhet")för bromsklossarna och monteringen. Motsvarar knappt 105 sek.


Tar mig tillbaka till mitt hotell via smågator och massvis av affärer och så verkstäder och sätter på vattenkokaren för nu vill jag ha kaffe.


Vi hörs i morgon eller övermorgon från Lao Cai och Vietnam // P-G


The Global Cyclist

22/9-18 Poh Rang, Vietnam
Good Morning Vietnam

22/9


Jag lämnar hotellet Tian Jiao i Heko och cyklar några km efter genomfartsleden som löper efter älven och svänger in mot den bron med det karaktäristiska brohuvudet. Innan jag tänker ta mig genom den kinesiska passkontrollen stannar jag till vid cykelaffären GIGANT för att fråga om det har ett nytt däck.


Det som jag hade baktill har fått en skada på ytterkanten och är inte tillförlitlig. Jag hade ett däck i reserv men nu vill jag köpa ett till utifall nått händer.


Tyvärr så hade de inte den storlek som jag efterfrågade så jag får försöka med någon butik I Vietnam när jag kommer dit. Tycker att 26’ borde jag hitta I n[n butik.


Genom den Kinesiska kontrollen löper allt enligt rutinerna, inga problem och jag får ta cykeln och cykla över bron till Lao Cai och Vietnam.


Här tar det lite längre tid, drygt 40 minuter innan jag passera gaten och in i Lao Cai. Ingen skanning vare sig av mig eller min packning. De kanske tycket att Kinesernas scanning räckte.


Så fort jag lämnat immigrations byggnaden stannar jag till vid en liten kur där det finns en ATM och tar ut lite Vietnamesiska DONG.


Blir miljonär på engång, kursen är att för 100 Sek får jag drygt 265 000 Dong. Sen ytterligare någon km genom Lao Cai och jag stannar vid en barservering för tidig lunch. Nudlar med kött i sky och en kall öl får jag betala 45 000 Dong eller knappt 17 Sek.


Sen iväg och tar vänster alldeles efter baren och ut ur stan mot Yen Bai som ligger cirka 130 km från Lao Cai.


Det behagliga vädret jag hade förra veckan i Kunming är nu ersatt av värme och hög luftfuktighet och det dröjer inte länge innan både jag och tröjan är genomblöt. Tempen ligger närmare 40 grader än 35 och i solen ännu varmare. Det blir några stopp för vätskepåfyllning


De verkar bli glada av att jag sätter mig intill dem och dricker en kall öl för de vill gärna skåla


Vägen är bra och de backar som finns räknar jag som enbart lite pulshöjande. Inget att bråka om. Vägen slingar sig efter floden Chay och omgivningen är grön oavsett var jag tittar. Ris och banan-odlingarna byter av varandra och småbyarna ligger tätt. Inga problem med att hitta vatten eller vätska.


Värmen är just nu min största antagonist så farten blir därefter, tar det lugnt. På eftermiddagen kommer backarna tätare, de är inte jättelånga men värmen gör att man får slita ändå.


Det är först när jag stannar vid denna utsikt som jag inser att det har varit lite klättrande ändå idag


De småbyar jag nu cyklar igenom har förutom banan och risodlingar också tillverkning av fanerskivor för efter vägen på båda sidor har de staplat upp travar som skall endera torkas eller så är de hopbuntade.


I vissa byar ligger det travar flera km. Ser också lastbilar som lastar dessa. Vägen är fortfarande rolig att cykla efter, det händer nått hela tiden och man vet ej vad som finns bakom nästa krök. Trafiken är också ganska vänlig.


Det långa lastbilarna är de mest kritiska för vägen är ganska smal och kurvorna relativt tajta så ibland får man hålla ut till höger allt som går.


Det blir också stopp ibland då två lastbilar skall samsas i någon kurva och det är inte många dm mellan dem.


Vid halv sex tiden cyklar jag över bron in till Pho Rang och stannar mitt i stan som inte är större än en lite byhåla.


På grund av värmen som fortfarande är över 35 C och en luftfuktighet som ligger över 90 Rh blir det inget tältande utan ett hotell för 200 000 Dong mitt i stan. Rummet på andra våningen är av klass 1 stjärna, kala väggar, en TV och en 140 cm säng med två kuddar och ett tunt täcke.


Badrummet är en kombination av allt, tvättställ, toalett och dusch. Varmvattnet är knappt 25 grader. Det positiva är att det finns en aircondition aggregat längst under tacket och den fungerar bra.


Innan jag knyter mig så går jag ut på stan som vimlar av folk och det lagas, kokas, steks mat över allt. Matoset slipper man inte. Innan jag återvänder stannar jag till vid en tom bar nedanför hotellet och äter lite nudlar och kött i sky


Dagens distans: 81 km


Färdtid: 05.22 t/m


Maxfart: 77 km/h


Medelfart:15,5 km/h


Max Temp: 49 C


Medel Temp: 43 C


Vi hörs senare om jag inte flutit bort


// P-G The Global Cyclist


23/9-18 Yen Bienh, Vietnam
Fortsatt skön cykelväg mot Hanoi


23/9





Vaknar av trafiken nedanför hotellet strax efter 07.00 och kliver upp. Rummet är svalt men ute i korridoren är det som att kliva in ett badrum när man nyss har duschat och ingen ventilation.



Packar cykeln och drar iväg genom stan mot Yen Binh som skall enligt Maps.me ligga 47km bort. Här har jag tänkt äta lunch.



Vägen är krokig, slingrig men förbaskat vacker. Fanerskivor tillverkningen har tilltagit. Knappt en km utan att det ligger massvis av fanerskivor efter vägen på tork eller hopbuntat.



Risodlingarna är många och de är också vackra att titta på. Odlarna har gjort ett bra jobb.



Ju längre in på dagen jag kommer desto varmare blir det och ett tag tror jag huvudet skall expandera till bristningsgränsen.



Klockan börjar bli halv tolv och jag borde vara framme i Yen Binh, har nu cyklat 50 km men ingen liten stad.



Jag stannar dock i en liten by utanför en oansenlig och mörk matservering, ägarinnan ligger på en madrass och vilar men vaknar till när jag ropar.



Jag beställer in ris, kyckling, två stekta ägg, en skål med någon grönsak jag ej vet vad det är och en Coke.



Smakar alldeles utmärkt och den lilla serveringen har också WiFi. Jämfört med Kina kan man hitta WiFi nästan vart som helst, även här ute på landsbygden. Dessutom behövs ingen VPN tunnel att starta. Det fungerar ändå.



Jag fortsätter i värmen som aldrig verkar ta slut och backarna börjar nu ta ut sin rätt. Få hoppa av i vissa av dem och styra uppför



Jag stannar en MC killen efter vägen och frågar om Yen Binh och får svar att jag är på rätt väg men jag har tyvärr ytterligare 38 km att slita.



Nu visar det sig att Maps.me har räknat på en annan Yen Binh och den ligger också i samma riktning men lite på sidan av vägen. Därför fann jag ingen Yen Binh efter 47 km.



Vägen är trots alla backar väldigt rolig att cykla efter, omgivningarna är gudomligt vackra. Allt är så grönt och välordnat.



Trafiken är vänlig bortsett från långtradarna som skall köra om i alla lägen och vägen medger inte omkörning på alla platser, i kurvorna. Vid två tillfällen hade jag andan i halsgropen, långtradaren som körde om fick möte i kurvan och nästan prejade mig ner i det djupa v-formade och cementerade diket.



Det andra tillfället skulle en mötande långtradare köra om i backen och nu blev det trångt. Fick tvärnita och styra åt höger allt som gick och det var inte många dm mellan oss.



Personbilstrafiken är dock relativt vänlig.



Utanför en av många små byar skrek ”Lill Kentha” till. Han krävde att jag stannande. Han hade från sin position bak till på cykeln sett en Vit Älg innanför ett stängsel och ville givetvis bli fotograferad med denna skönhet.



Fanns inget annat att göra än att stanna och bli honom tillmötesgående.



Efter fototagningen fortsatte vi och ”Lill Kenta” var väldigt sentimental men lugn.











Dessa grabbar ville absolut att jag tog ett kort med dem och ”Lill Kentha”

















Klockan halv fem stannar jag till 9 km hitanför Yen Binh och bokar ett hotellrum. Fortfarande alldeles för varmt att tälta. Medeltempen idag 37 C och luftfuktigheten alldeles för hög



Jag har bara varit i Vietnam två dagar men redan nu tycker jag mig märka skillnader mellan folken. Vietnameserna verkar mera glad och gästvänliga. De vinkar och tjoar efter vägen och barnen vill också hälsa. Till och med gamla damer vill vinka och hälsa, hur man nu skall tolka detta men skojigt är det i vilket fall som helst.



I Kina var detta mera ovanligt. Det är också lättare att kommunicera, de förstår ett och annat ord man säger på engelska.



Vägskyltarna har man nu lättare att förstå och man känner sig tryggare då man vet att man är på väg åt rätt håll.



Dagens distans: 91,7 km



Färdtid: 06.00 t.m



Total tid: 08.51 t.m



Maxfart: 47,8 km/h



Medelfart: 15,3 km/h



Maxtemp: 47 C



Medeltemp: 37 C









Vi hörs och syns



//P-G


The Global Cyclist

24/9-18 Bai Bang eller Phong Chau, Vietnam
Lättcyklat, Varmt och Bai Bang

24/9


Dagens distans var ganska lättcyklad trots värmen och fukten. Enda problemen är dessa förbaskade busschaufförer som kör och gör om körningar så man tror att det är utryckning. Vid två tillfällen var det inte mer än några decimeter mellan MIG OCH BUSSEN. Tack och lov har inget hänt… ännu.


Mitt första stopp alldeles utanför Yen Binhs stadskärna då jag såg ett Cafe och en brun labradorvalp. Givetvis måste jag stanna och prata med labben. Den visade sig tillhöra ägaren av cafét. Beställd då samtidigt kaffe men bryggningen som görs på bordet med en speciell tillsats på koppen så jag fick nytt kaffe och denna gång i ett stort glas med is.


Smakade faktiskt riktigt gott och dessutom läskande. Fortsätter sen att trampa på genom stan som är lång och har målet Hanoi.


Vägskyltarna är lättbegripliga jämfört med Kina så det är inga större problem att veta vart man är på väg. Vägen är fortfarande ganska smal och kurvig och rolig att cykla efter.


Vietnameserna är fortfarande glada och de flesta ler alltid, både vuxna som barn och gamla tanter. Strax före halv tolv kommer jag fram till Doan Hung och jag stannar till för lunch. Ris, räkor, pressylta liknande kött och grönsaker samt två burkar energiliknande dryck.


En timme senare sitter jag på cykeln och har bestämt att strax före 100 km idag blir det stopp och klockan kommer då att vara strax före halv fem om inget tokigt inträffar.


Lite vila, tvätt och uppblötning av tröjan hann jag med på denna bensinmack.


När jag kollar Google Maps, Maps.me och vägskyltarna till Hanoi så får jag tre helt olika svar vid ett tillfälle.


Vägskyltarna säger 120 km till Hanoi, Maps.me vill att distansen skall vara 236 km och Google Maps säger 113. Man kan bli fundersam för mindre. Jag litar på Google Maps kanske mest för att den är kortast.


Inget inträffade annat än att jag blev lite matt på slutet med till Phong Chau cyklade jag in enlig tidsplanen.


Ett litet hotell blev min nattplats denna kväll, standarden har varit bättre, kanske 1,5 stjärna. Det roliga är att ett överdrag på sängen har tryckt text i rött och på den står det med BAI BANG Hotel och tre stjärnor är tryckt också.


Det visar sig att detta hotell en gång i tiden mellan 1970 och 1995 var detta en administrativ anläggningen för pappersbruket projektet. Phong Chau eller Bai Bang var huvudort där de flesta bodde som arbetade med projektet.


En väggtavla i receptionen berättar också att svenska staten bekostat denna anläggning och lite till.


I morgon har jag tänkt kämpa in till Hanoi, en sträcka på mellan 79,6 och 80,6 km beroende på vilken av vägarna jag väljer. Skillnaden är knappt märkbar


Själva rutten verkar också vara relativt platt så det bär inte bli några problem om nu inte någon bussgalning får för sig nått annat.


Dagens Distans: 99,1 km
Färdtid: 05.50 t.m.
Total tid: 08.20 t.m.
Maxfart: 78 km/h
Medelfart: 16,9 km/h
Max temp: 50 C !!
Medel temp: 41,1 C
Lägsta temp: 27 C

25/9-18 Hanoi, Vietnam
Hanoi nästa

25/9


Jag startar relativt tidigt, 20 minuter i sju och tar av åt vänster när jag kommer ut på vägen och sen är det i princip raka spåret genom alla städer efter vägen, Viet Tri, Tien Tang, Vinh Yen, Thach Loi och ett antal till som jag inte har en aning om vad de heter.


Värmen är fortfarande ett problem och det går åt mycket vatten och även ett antal stopp där jag ser att skugga finns.


Efter vägen finns det alltid ett antal små platser som oftast är uppbyggda som stora parasoller eller s.k. garden tält. Här finns det nästan alltid vatten, läsk, öl och ibland några hinkar med is.


Strax efter en rondell hittar jag just en sådan plats och stannar. Blir välkomnad av några som redan sitter där och jag sätter mig på en låg plaststol vid ett av borden.


’Köper två burkar Red Bull och får ett glas med iskross. Inbillar mig att de tycker att det är roligt med en cykelturist som inte är inhemsk för de skall prata och kommentera, peka på cykeln och fråga vart jag kommer från.


Vid bordet där de säljer läsk och tilltugg ser jag en typisk grön halvrund hatt som jag tar på mig och nu bryter jublet ut, de skrattar och pekar och ber mig också ta på mig en annan typisk vietnamesisk hatt, en sådan som är gjord av bambu och kallas för Chino Coolie.


Nu blir jublet ännu högre och dessutom vill nu ägarinnan till denna svala plats ha en kram av mig och det blir dessutom en fotosession. Inte säger jag nej utan ger henne en kram och får en tillbaka som känns äkta.


Fortsätter efter någon halvtimme efter vägen som är platt och tråkig. Vid halv elva tiden cyklar jag in i ett litet samhälle och käkar lite lunch. Det blir det vanliga, nudelsoppa, köttbitar och grönsaker.


Strax före Tien Tang kör en skooter förare upp bredvid mig och vill snacka. Det funkar ganska bra och jag till och med får lite draghjälp av honom in till samhället. Stannar här vid en kiosk mitt i stan och pustar ut.


Härifrån in till Hanoi är det drygt 20 km och jag beräknar at vara framme i den vietnamesiska huvud-staden vid två tiden.


Ju närmare jag kommer desto tätare och livligare blir trafiken. Scootrarna är i tusentals och är som myror runt sin stack, de finns och är överallt. Här i Vietnam så är elscootrar inte alls lika vanliga som i Kina.


Innan jag letar upp ett hotell stannar jag till vid ett Cafe, Highlands Coffee som liknar Sturbucks Coffee och tar mig en mellan kaffe och en söt men gokaka.


Sen iväg några km till och ser att jag tagit fel fil och kommer på andra sidan vägen och att ta sig över utan att behöva cykla flera km till och vända blev en liten pulshöjare men jag lyckades och fem minuter senare svänger jag runt en vägdelare mot ett hotell med namnet Seoul Hotel.


Inga problem att få ett rum, receptionisten, eller kanske ägarinnan kan snacka anglosaxiska så att vi förstår varandra.


Jag får väja mellan ett fem dollar billigare rum eller dyrare beroende på om jag vill sova lugnt eller ej.


- I take the room with the more expensive price sager jag


- Floor no 2 or 3? Frågar hon med ett leende.


- Number two is OK.


Femton minuter senare är jag på mitt rum och hittar ganska snart CNN på TV, kanal 67. BBC finns på kanal 66 så nyheter lär jag få i parti och minut.


Sängen är hård men bred, täcket liknar mest ett tjockt lakan, två stora kuddar och en sänggavel som också är klädd i tjockt tyg.


Det finns ett skrivbord vid fönstret och en liten kyl med kalla drycker. Badrummet och duschen är liten men fräsch och givetvis finns en airkonditionsanläggning som jag startar omgående.


Resten av eftermiddagen mest lite uppackning och en omgivningsutforskning.


I morrn skall jag leta upp en cykelaffär som kan sälja mig ett nytt 26’ däck och jag har också tänkt leta upp en båttur i Ha Long bukten.


Dagens Distans: 85,9 km


Färdtid: 05.24 t.m.


Total tid: 08.20 t.m.


Maxfart: 33 km/h


Medelfart: 15,1 km/h


Max temp: 45 CX C


Medel temp: 36, 1 C


Lägsta temp: 31 C


Vi hörs i morgon


// P-G


The Global Cyclist


26/9-18 Hanoi, Vietnam
Hundkött på marknad och jag fixar nytt däck och regnkaos


26/9





Vaknar av trafiken utanför och klockan är 8. Duschar och går sedan ner till receptionen som lovat fixa frukost om jag bara ber om det.



Någon frukost som jag och Ni är van vid blir det inte men nudelsoppa med grönsaker. I vilket fall som helst en bra start på dagen.





Sedan upp på rummet och googla efter en cykelaffär och hittar några stycken och en del verkar lovande. Lägger till bokmärken i maps.me för att senare ta mig dit.



Jag dricker lite kaffe på rummet och sen ut en sväng i närområdet. Har jag tur kanske jag hittar en cykelaffär i närheten.



Värmen är mer än varm, den är kletig. Skjortan suger fast på överkroppen som ett tunt linne. Hittar en galleria som jag utforskar innan jag fortsätter gatan framåt och tar av genom smågator och gränder.



Dessa är ganska roliga att utforska och antalet små trottoaraffärer är oräkneliga. I dessa små gränder är det faktiskt lätt att tappa orienteringen och ett tag vet jag inte riktigt var jag är men jag kommer fram till ännu en gränd där jag köper nått som liknar korv med bröd. Fortsätter sen efter gatan i riktning mot vad jag tror mitt hotell ligger.



Efter en av dessa små gator hittar jag nått som får en att stanna upp, inte av glädje utan mera av äckel. Flera trottoaraffärer säljer hundkött och hundarna ligger på rygg med magen uppåt och som




det ser ut uppsvällda. Hela hunden är intakt men ben, kropp och huvud. En sak är då säketr att efter denna gata blir det inget mat köp eller barätande. Fy farao



Jag fortsätter att gå men minnet av hundarna och det fortfarande känns avskyvärt. Hur kan man äta hundar?



När jag kommer tillbaka till hotellet ber jag receptionen ringa resebyrån som gör reklam för en dags buss och båttur till Ha Long.



Tjejen på resebyrån kommer så småningom till hotellet och jag bokar in en tur nästa dag. 55$ kostare kalaset och då ingår bussresa, båtresa, engelsktalande guide, mat ombord och de biljetter som behövs på öarna.



Nästa dag den 27, klockan halv 8 skall jag bli upplockad i den gamla delen av Hanoi men dit måste jag ta mig själv.



Sen på eftermiddagen går jag ut på gatan och hoppar på en Grab Guy, en taxiscooter som skall ta mig till THBC, The Hanoi Bicycle Collection och den affären ligger drygt 7 km bort vid Hanois stora sjö West Lake.



Resan tar cirka 40 minuter men han hittar fram och utan missöden.



Cykelaffären ligger vad jag förstår i ett mera välbärgat område och det är heller inget fel på affären. De har Shimano grejor, Specialized cyklar o.s.v.



Jag har med mig mitt trasiga däck och de tar fram rätt storlek och även ett däck med utmärkt kvalitet, Schwalbe däck, tysk kvalitet och det borgar fört att det skall hålla.

























Jag fortsätter sen att gå in mot stan efter sjön och ser att snart blir det regn för himlen är gråsvart.



Jag kommer småningom fram till en större gata och ser ett hotell Tian hotell men ett café längst upp så jag bestämmer att jag tar mig dir upp och dricker en öl.



Cafét ligger på 11:e våningen och har utsikt över sjön och dekar av Hanois gamla kvarter.





Himlen har nu blivit delvis svart och jag ser samtidigt att några kanotister snabbar upp sitt paddlande för att hinna tillbakatill stranden.





Medan jag dricker min öl och ser på utsikten börjar det vräka ner regn och gatan nedanför fylls snabbt på av rinnande vatten. Jag njuter av utsikten, ölen och att jag sitter inomhus. Ringer också hem till Kenth och hör hur de har det. Alltid lika roligt att få prata med sina kompisar hemma.





Efter ölen tar jag mig ner på gatan och beställer en taxi hem till hotellet.

























Trafiken är livlig och det går inte heller fort i detta otroliga regnväder. Gatororna är mer som floder och sjöar än gata.




Resen av kvällen blir jag inomhus för att vara ute i detta väder har jag ingen lust med.





Natti Natti

Har ställt väckaren på 06.20.



Vi hörs i morgon när jag besökt UNESCO’s världsarv Ha Long



// P-G



The Global Cyclist



27/9-18 Ha Long Bay, Vietnam
Ha Long Bay

27/9


Jag vaknar innan väckaren ringer och ställer mig i duschen. Vattenkokaren har jag startat och det blir en kopp kaffe innan jag ställer mig på gatan och letar efter en Grab Guy med grön hjälm.


Visar honom pappret som resebyråtjejen skrev åt mig med adressen vart de skall plocka upp mig för resan till Ha Long.


Klockan är tjugo minuter i sju och jag borde vara framme i tid kan tyckas. Halv åtta till kvart i åtta skall jag vara vid mötesplatsen i Hanois gamla kvarter,Hoan Kiem


Trafiken är i rusning så det går inte fort och scooterkillen pendlar mellan körfälten och byter gator så att jag är helt borta.


Strax före halv åtta står jag utanför Hanois opera hus som det står på pappret, bland annat. Det står en massa andra saker också som jag ej kan tyda.


Jag fick resebyråtjejens telefonnummer som jag ringer och säger att jag är på plats. Jag hör hur hon suckar och det är inte utanför ’opera huset jag skulle ha stannar utan utanför deras kontor. Det är just det som står på de andra raderna som jag ej kunde tolka men som scootert killen skulle ha begripit enligt tjejken-.


Det blir att leta upp en ny scooterkille och be honom ta mig till ViaTravel och Dragon tour kontoret.


Tio minuter senare står jag utanför kontoret och det står flera resenärer där också. En kille kommer fram och frågar om jag är faabring och visar upp mobilen med en lista där jag kan se mitt namn och jag svarar…’


- Yes, thats me.


Han ber mig vänta på andra sidan trottoaren och jag har också tur att det kommer fram en kvinna med en korg som innehåller bröd med någon fyllning och hon frågar samtidigt om jag vill ha kaffe.


Hinner på i mig allt innan bussen kommer och jag får hoppa ombord med de andra. Just nu regnar det inte men någon sol lär det inte bli på ett bra tag.


Himlen är helt gråtät., men det är varmt, 26-27 grader och fukten gör att man blir blöt så fort man rör på sig.


Ha Long bukten ligger norr om Haiphong, cirka 170 km nordväst Hanoi. Resan genom stan tar tid, extra lång tid säger guiden på bruten engelska.


Deras president, Tran Dai Quang har nyss avlidit och de har stängt två eller tre stora gator genom Hanoi vilket gör att trafiken som i vanliga fall är livlig nu är kaotisk och dessutom har regnet börjat vräka ner så av bara den orsaken står trafiken ofta helt still.


Guiden säger att vi nog inte kommer att vara tillbaka i Hanoi förrän efter kl. 22 på kvällen istället för halv nio.


Resan går sakta och trafiken är långsam men det går framåt. Efter halva tiden stannar bussen till vid en servicestation där även resenärerna kan få service i form av mat, godis och toabesök. Han säger att vi stannar bara i femton minuter istället för 35 för att försöka ta igen tid.


Strax före tolv svänger bussen av åt höger och kör över mot en liten ö där hamnen för Ha Long bay båtarna ligger. Det är ett ganska stort komplex med service centra, turistinfo och en stor affär där man kan köpa både det en och andra.


Just idag säljs det tunna regnöverdrag med huva för 15000 VN, knappt en tia. Båtarna ligger på rad i hamnen och alla har var sitt namn, en del lite lustiga.


Vår båt ligger längst ner efter den vänstra kajen och vi går ombord. Båten harv två däck varvid det under är också matsal. Personalen har redan dukat och det ser fräscht ut.


Enn kvart senare kör båten ut genom viken och mot öarna som sedan länge är världsarv enligt UNESCO.


Här bland öarna har många filmer spelat in scener, tror att en av James Bonds Filmer har några scener härifrån.


Nu har vädret blivit lite bättre, enbart lite duggande. Maten dukas fram och vi har redan i bussen själva fått välja mellan kött, marint eller vegetariskt. Jag valde marint och blir placerad tillsammans med två familjer från Malaysia. Trevligt sällskap och de pratar bra engelska också.


Maten kommer fram på olika fat och är snyggt upplagt och det verkar vara väl tilltaget också. För mig bär det många nya smaker och det finns några små skålar med lite varierande ”Heta Såser” som jag givetvis måste prova.


Synd bara på vädret, hade varit lite mera skoj om solen också har lyst lite men vad skall man göra åt moder natur.


Ha Long öarna som står lodrätt rakt upp och är grönklädda och ruskigt mäktiga upptar en yta och motsvarandevattenområde på ungefär 1 500 km².


Guiden berättar att Bukten består av ett tätt nätverk med 1 969 monolitiska kalkstensöar.


Många av öarna har fått egna namn, ex. Chicken island och Kinhg Cong island


Undrar om han räknat dem själv.


Många av öarna har också grottor och en del är gigantiskt stora. Den grotta vi skall besöka kallas Surprise Cave och ligger på ön Bo Hon Island


Grottan är väl underhållen med bra trappsteg och säkerhetsrem. Kände ingen halka överhuvudtaget när jag gick igenom och det var säkert en km.


Sen tillbaka till båten för att angöra nästa ö som heter Hang Luon ön och här skall vi få paddla Kajak, de som vill förstås. De andra får åka i bambubåtar som normalt fiskebefolkningen använder.


Jag själv har bestämt att det blir kajak och man är två i varje. Mitt sällskap är en spanjor som boir i Thailand och vi sätter oss i en blå kajak och paddlar ut från bryggan och mot ett hål i berget mot öns lilla sjö, Hang Luon Lake.


Den är helt omgiven av öns kalkstensberg och här inne bor också ett antal apfamiljer som inte är speciellt rädda för oss turister


Vi paddlar i cirka en halv i och runt sjön som har ett behagligt temperatur på vattnet, knappt 30 C innan vin återvänder till bryggan för bästa båttur till nästa ö, Ti Top Island som vi skall klättra upp till toppen av. De som inte vill ta de fyrahundra trappstegen upp får stanna nere vid stranden där det finns barer och där de också får bada i viken.


Även denna trappa är väl munderhållen och ingen halka här heller. Utsikten från toppen över Ha Long bukten är så man får gåshud


Efter denna ö blir det att ta oss tillbaka för nu är klockan över 17 och vi har cirka 165 km till Hanoi.


Ombord på båten bjuder de oss på några glas 14% stark vin och lite tilltugg.


Vi kommer fram strax efter halv sju på kvällen till Ha Long bay hamnen och bussen står utanför och väntar.


På hemvägen stannar vi till vid samma servicestation, denna gång cirka en halvtimme.


Vi kommer in till Hanoi ochHoan Kiemkvarteret strax efter 22 och guiden hjälper mig med en s.k. Grab Bike taxi som skall ta mig tillbaka hotellet på andra sidan sjön.


Det blir ett åkande som både är roligt, spännande och ibland skrämmande då det nästan blir krasch men jag blir imponerad av killen som kör scootern. De verkar ha full fokus på omgivningen och ibland tror jag de har ögon o nacken också.


25 minuter senare och 50000 Vnd är jag vid hotellet helskinnad och väldigt nöjd.



Natti Natti


Vi hörs från ett mulet men varmt Hanoi


// P-G


The Global Cyclist


28/9-18 Hanoi, Vietnam
Hanoi vilodag och promenad kring West Lake

28/9


Jag vaknar runt sju men ligger och drar mig till framåt nio. Är trött efter bussresan igår och alla upplevelser i Ha Long Bay.


På förmiddagen går jag mest runt i kvarterna närmast hotellet utan att göra speciellt mycket. Det finns många små gränder att undersöka och här kan man hitta allt. Det finns gott om små hotell och hostel, massage inrättningar allt från enbart fötterna till huvud, små barer, caféer och en uppsjö av butiker som säljer mobiltelefoner, Appo, Vivo m.fl. Priserna kanske lite billigare än hemma.


Senare på eftermiddagen tar jag en tur till Hanois stora insjö, Ho Tay eller West Lake. Det här området speciellt på västra sidan verkar vara lite mera välbärgat.


Jag möter många som motionerar och cyklar och cyklarna de har är ofta av bra kvalitet och märken.


Givetvis tittar jag in i cykelaffären jag besökte häromdagen, THBC, The Hanoi Bicycle Collection bara för att kika lite. Priserna är inte låga, t.o.m. lite högre än hemma.


Efter rundturen tar jag en taxi tillbaka till Seoul Hotell i trafikkaos som inte liknar nått annat. Är förvånad över att det inte händer massvis olyckor för alla skall tränga sig före.


Scootrarna de tar sig fram hur de vill och de kör ungefär som de har fått kunskapen via modersmjölken.


När jag kommer fram tar jag en sväng till en av de små gränder som finns runt hotellet och beställer mat att ta med sig till hotellet.


Man får mycket mat för 20 spänn och då ingår en 33 cl öl.


Resten av kvällen förbereder jag för morgondagen, äter den köpta maten och ser på CNN och BBC som rapporterar flitigt från senatens omröstning av Kavanagh, han som eventuellt skall bli invald i högsta domstolen.


Turerna är många och en del senatorer få stå ut med både det ena och andra för att de inte vågar ta ställning nu direkt. De kommer tydligen att skjuta upp motröstningen en vecka och låta FBI under-söka hela händelsen.


Vid e23 snåret lägger jag mig under det tjocka lakanet och tar fram hörsnäckorna och laddar SR radio appen och lyssnar på ett inslag hackers. Hinner somna innan programmet är slut.


I morgon ut ur Hanoi och jag har en ganska bra bild hur det skall gå till och sen ta mig mot Ninh Bin och Tam Coc som ligger cirka 7 km sydost om staden.



Natti Natti


// P-G The Global Cyclist


29/9-18 Tam Coc, Vietnam
Hanoi till Ninh Binh och Tam Coc och ett skönt Baaaaaad!

Hade planerat att kliva upp runt sju men min hjärna ville nått annat. Redan halv sju ör jag upp och stänger av airconditionasanläggningen på en gång för det känns kallt. Sen in i duschen som har rejält med varmt vatten och sen en sista koll i Google Maos och Maos.me.


Checkar ut och strax före 07.00 cyklar åt samma håll som jag kom från för några dagar sedan och trafiken är i full gång. Det gäller att ha ”split vision” när man skall byta cykelriktning och fort går det inte heller. Ibland knappt styrfart.


Bilarna, bussarna scootrarna tutar och signalerar hela tiden, undrar verkligen hur effektivt det egentligen är. Hopplöst att veta vem som tutar.


Efter cirka 1,5 timme har jag lämnat värsta delen av Hanoi och jag ser en tydlig minskning av stora skyskrapor och företagskomplex. Även trafiken blir lugnare.


Vägen är platt, inte en enda backe och jag har bra med medvind, att hålla 25 km i timmen är inga problem. Små städerna avlöser varandra och jag har också tur att genomfartslederna går rakt igenom, inga svängar eller körriktningsändringar.


Trots att det är lördag verkar det som många arbetar likafullt, aktiviteten efter vägarna är flitig. I Phu Ly blir det en enkel lunch och sen iväg.


Vägen fortfarande platt men i förgrunden och på sidorna ser man tydligt de ståtliga och för Vietnam de typiska bergen.


Värmen är fortfarande hög och vid elva tiden tror jag den nån sorts peak för nu har blåslampan som sitter framför ansiktet slagit över till fulleffekt och turboläge.


Strax efter halv tre cyklar jag in i Ninh Binh och här gör jag ett felval när jag skall ta av mot Tam Coc, men inser fort att det blev fel så det blir att vända efter bron och sen tillbaka och ta av åt vänster och följa Song Van några km innan jag tar av åt vänster efter en rondell mot Tam Coc.


Skyltar gör att det inte blir några navigations problem.


När klockan passerat 15 med några minuter cyklar jag in i ett Tam Coc samhället som genast visar att detta är en turistattraktion.


Hotell, barer, caféer finns över allt och mycket av skyltar och information är också på engelska.


Jag stannar till mitt i byn vid nått som liknar ett stort torg och alldeles nedanför flyter en liten flod, Song Van som just här breddar ut sig till en liten insjö. Längst ena stranden finns trappor ner mot ett antal roddbåtar som ligger förtöjda.


Ser också flertalet som redan är ute på floden och ror med turister. Bestämmer redan nu att det här måste jag prova på. Har också sett bilder och info om hur det ser ut efter floden en bit från Tam Coc


Tam Coc som också kallas för ”Ha Long on Land” tack vare sin natur som är inramat av frodiga gröna risfält och kalkstenkarsts, området verkar helt en fantastisk. Jag är redan förälskad.


Nästan ingen trafik, lite motorljud och alldeles lagom stort för just mig. Storstäder borde förbjudas.


75 meter från där jag först stannat hittar jag ett hostel , King Cong som erbjuder trevlig inramning, ett OK rum med dusch, men ingen CNN TV, åsså säger mannen att frukost serveras i priset.


Jag duschar och går sen ner mot den lilla roddbåtshamnen och stannar till vide en bar där man kan få sig en öl.


Här träffar jag också på en liten hundvalp med ett reflexhalsband där det står Police dog. Den är välnärd och ren, ingen ´lösspringande utan den här hunden har en ägare som rår om den bar jag nu sitter och dricker min öl i.


Båtarna som ligger nere vid strandkanterna får man hyra med roddare som sen ror iväg efter floden i ungefär 1,5 timme. Får reda på att sista turerna går vid kl. 17 så jag hinner utforska lite till


Jag fortsätter sen min utforskning av stan som vimlar av turister, inte bara Vietnameser utan även andra nationaliteter. Blir intresserad av fyra yngre tjejer som verkar misstänkt nordiska så jag frågar om….


- Where do You come from?


- Sweden svarar de I kör och jag blir genast lite nationalistisk


Får äntligen prata svenska sedan 24 juli i Nora, Kyrgistan då jag träffade killen från Jämtland.


Tjejerna är här på weekendsemester för de har någon sorts utbildningsarbete i Hong Kong, de studerar till ekonomer


Det var jäkligt roligt att få träffa svenskar så det blir lite fotande också.


Efter min fotosession och lite mera utforskning går jag tillbaka till mitt hosterl, King Cong och byter om. Ta på mig badshortsen för nu skall jag också bada när man verkligen har chansen.


Innan jag köper biljett så beställer jag en baguette med knycklig hos en intilliggande bar och sitter en stund innan jag korsar torget och köper min roddbåtstur med roddare.


Floden som rinner förbi är väldigt grunt och vattnet är varmt, säkert närmare 30 än 28 och dessutom verkar det var rent.


Jag sätter mig längst fram i fören med ryggen åt roddaren som också han sitter i samma riksting som jag.Först fårstår jag inget alls av detta men efter nära roddtag begriper jag varför.


Han ror med fötterna och gör det förbaskat bra. Det gör för övrigt de allra flesta andra roddare också


Det går sakta framåt och jag känner redan efter en stund att pulsen går ner rejält. Det är liksom ingen ide att överhuvudtaget stressa upp sig. Bara omgivningarna omkring gör att man slappnar av.


Mår just nu väldigt bra och får jag sen bara hoppa i vattnet då är lyckan fullkomlig. Roddturen går efter en slingrande och grund Ngô Đồng River med de grönklädda kalkstensklipporna som tornar upp sig majestätiskt


Det märks att det är kalkstensberg för stora håligheter syns efter bergs-väggarna och vi ror också genom några av dessa berg, ibland är utrymmet till taket så lågt att man måste ducka..


Three Caves,som Tam Coc betyder ja det är dessa vi ror igenom
Hang Ca Cave,
Hang Cave Giua
och Hang Cave Cuoi
av vilka Hang Ca Cave är längst, nästan 130 meter.


Flodområdet är inte bara vackert, det är obeskrivligt vackert och dessutom lugnt. Det enda som hörs är årornas väsande ljud när de klyver vattenytan och det är nästan sövande.


Vi möter hela tiden båtar som är på väg tillbaka med turister men även båtar som ros av kvinnor och de har försäljning av frukt, kakor, läsk i båten som de gärna vill att man skall handla.


SÅ småningom vänder roddaren och vi tar oss tillbaka nu med solen lite snett från sidan. Lokalbefolkningen är också ute med sina båtar och skördar de som finns i vattnet, några plockar vattenväxter andra håvar in små musslor eller sncäckor


När vi kommer fram strax före halv sex har jag förberett mitt dopp. Sitter nu bara med badshortsen och hoppar i vattnet så fort roddaren har lagt till vid trappan.


Känslan när jag kommer i det nästan 30 gradiga vattnet är helt obeskrivligt och fler än jag tycker tydligen detta. Några barn gör precis som jag nyss gjorde, hoppar i.


Det blir några dopp och en kortare simtur innan jag åter tar mig till mitt King Cong.


Vi hörs senare då jag skall ut och leta efter en kvällsmåls restaurang vilket inte är speciellt svårt i det här samhället.


Strax före halv sju på kvällen i 32 gradig värme promenerar jag förbi det lilla torget och letar upp en restaurang som är tillräckligt välbesökt. Det brukat borga för at maten och servicen är god, den regeln gäller på denna restaurang också.


Jag får ett bord tillsammans med en stor kille från Australien som redan har påbörjat sin kvällsmiddag. Jag beställer in en nudelrätt som är friterad med kyckling och en lokal öl, Draft Beer. Maten som serverades lite senare Var väl tilltagen och jag var misstänksam om jag verkligen kan sätta i mig allt, men det kunde jag.


Killen från Australien och jag har under kvällen trevligt samtal. Frågar lite om Australien och får reda på hur man undviker ormar när man tältar.


Man pressar eucalyptus blad och tar vara på oljan och sprider den runt tältet, oljan är så stark att ormarna skyr den. Han säger senare att det finns redan färdigpressad olja att köpa med samma effekt. Han berättar vidare att I början av våren är det hett och vid östkusten även fuktigt.


Det är ganska dyrt i Australien, exempelvis kan en familje pizza kosta 40-50 $, ölen är också ganska dyr. Givetvis lite billigare på landsbygden och på måndagar i utkanterna av städerna brukar vissa pubar ha specialpriser på stekt och grillat. Det blir både en och två öl till innan jag drar kosan mot King Cong.


Innan jag kryper ner under lakanet tar jag fram lite kläder jag skall ha i morgon. Har planerat att besöka en nationalpark där det finns ett rehab center för apor, lemurer och sköldpaddor.


Gör också iordning kläder som jag behöver tvätta. Mitt hostel, King Cong har den servicen och det passar ju bra att de kan tvätta medan jag vandrar i nationalparken och hälsar på hos Lemurerna.


Dagens Distans: 108 ,4 kmFärdtid: 06.45 t.m.Total tid: 07.52 t.m.Maxfart: 44 ,1 km/hMedelfart: 18,2 km/hMax temp: 57 CMedel temp: 35,7 CLägsta temp: 24,0 C


See Yeah


// P-G


The Global Cyclist

30/9-18 Cuc Phuong , Vietnam
Regnskogsvandring och besöket hos Lemurernas rehabcenter


30/9



Klockan halv åtta sitter jag nere i hostelets lobby och äter frukost. Två stora baguetter, stekta ägg , skalade och skivade gurka samt kaffe.



Resan till nationalparken avgår från Backpackers hostel bara 25 meter från mitt eget klockan halv nio. Får sällskap av två glada tjejer från L.A och vi plockar upp flera efter vägen.



Nationalparken, Cuc Phuong ligger bara några mil nordväst om Ninh Binh och vi tar oss till nationalparkens entré inom en timma.



Härifrån någon mil efter en smal väg där möte med bil nästan är omöjligt men chauffören lyckas på något sätt lösa detta också.



Första stoppet då skall vi vandra genom den täta och gröna djungel som finns här efter en knappt upptrampad stig.



Guiden vi har med oss förklarar lite vad som kommer att hända och vi startar vandringen. Skogen eller djungeln är tät, man ser inte långt och en del träd är gigantiskt stora och flera hundra vår gamla.



Guiden stannar till framför ett stort träd som har avspärrning runt sin stam, detta är gigantiskt stor och när jag frågar hur gammalt det är säger han…’



- More than thousand year old



Väldigt många träd har också ”Tarzan Rep” eller lianer och dessa är tvärs emot vad jag tidigare trodde ganska tjocka men väldigt böjliga.



Vid ett av dessa träd får vi själva prova på att vara Tarzan och Jane och svinga oss i väg från stammen och ner över en liten ravin.



Spindlar finns det gott om likaså ödlor och andra otroliga kryp. Guiden verkar kunna se dessa på hundra meter medan en annan knappt ser dem trots att de hänger runt halsen.



Skogen eller djungeln är helt opåverkad, allt som ramlat ner ligger där det landat och det är väl det som är syftet med en nationalpark att behålla vad modernatur skapar.



Vandringen tar ungefär en och en halv timma och vi kommer fram till vägen där bussen redan står.



Sen iväg till nästa stopp där vi skall krypa in i en grotta som har anor sedan knappt 8000 år. Grottan ligger en bit upp efter berget så vi får klättra efter en naturstig med preparerade steg.



Grottan är helt utan ljus och det är också ganska lågt i taket på vissa ställen. I grottan finns ett stort antal spindlar av storlek jag aldrig skådat förut, några är flera dm breda och har långa, långa ben.



Längre in i grottan där taket är högre hänger hundratals fladdermöss i taket och man hör också vingslag från de som kommer in.



Grottan är inte speciellt djup, vi kanske går några hundra meter runt innan vi är tillbaka ute vid ingången.



Vi går tillbaka till bussen som tar oss till nationalparkens centra där vi intar en riktigt god lunch.



Rehab centrat för vietnamesiska aporna, bl.a. Lemurer ligger bara 400 meter från restaurangen vi äter så dit använder vi våra apostlahästar.



Området är inhägnat med stängsel och skyltar talar om att inga får komma in innanför in hängandet om man inte har tillstånd av rehab centrat och har en guide med sig.



Aporna som hämtats från olika platser där de hållits fångna är placerade i burar stora nog att de kan röra sig och slänga sig fritt.



De flesta av primatarterna som finns på detta rehabcetra här är utrotningshotade och några av dem finns bara ett fåtal kvar i vilt tillstånd. Så fungerar vi människor, ser bara till oss själva.



På centrat finns det ett femtiotal apor, de flesta vietnamesiska lemurer men även andra arter.



Det är meningen att alla dessa apor skall rehabiliteras så pass mycket att de kan först tas till en naturainhängnad där de får sista rehabiliteringen innan de kan släppas ut i det vilda.



Rehabcentrat bekostas av den Vietnamesiska staten och här arbetar förutom forskare och biologer även volontärer.









































































Alldeles intill ligger ett annat rehabcentrea, detta tar hand om sköldpaddor och det är lika illa här, många av arterna är så pass utrotade att det knappast finns möjlighet att rädda arten.



Även sköldpaddorna får gå igenom flera steg innan de kan släppas tillbaka till deras naturliga habitat.



Jag blir bara så ledsen hur vi människor beter oss mot djuren. Utan dessa vore vi dömda till undergång men det fattar vi ju inte.



Efter denna tur som faktiskt varit helt fantastisk, jJag har sett jättespindlar, spindlar med vackra färger, ödlor, träd som är över tusen år gammal och fått besöka ett rehabcenter för vietnamesiska lemurer och sköldpaddor tar vi oss hemåt mot Tam Coc.



Resten av dagen och kvällen blir i lugnets tecken, äter en middag ute och surfar lite på nätet. Förresten så hittar jag några affärer efter gatan som säljer ryggsäckar. Den jag köpte i Xian för k100 sek, North Face ryggsäck höll inter länge. Dragkedjorna gick sönder. Här hittar jag Fjällrävens ”Kånken” med logotype och rikliga etiketter. Dessutom svenska flaggan



Priset för en av dem så är lite större ville kvinnan i butiken ha 350 000 VND eller 135 Sek. En liknande modell kostar 150 000 VND men då säger hon att denna modell är en kopia och har mycket sämre kvalitet. Dragkedjorna håller ej.



Jag kunde pruta ner till 300 000 VND ungefär 115 sek. När jag sedan googlar mot Naturkompaniet i Ö-vik så vill de ha 799 Sek eller 2100 000 VND. Det kallar jag för prischock.



Jag köper den för 300 000 VND och är inte övertygad om att även denna modell inte är en piratkopia, trots logotype, svensk flagga och etiketter med fjällrävens signaturer och texter.



Vi hörs i morgon då jag drar mot kusten och TX. Sam Son, cirka 70 km.



Vietnam är fantastiskt i många avseenden. Glada, tillmötesgående människor, vacker natur, bra mat och billigt.



Grand Canaria är Blaha Blaha om man nu inte åker dit för att cykla förstås.



Nu har jag visst räddat mig själv





Natti Natti mina vänner



//P-G


1/10-18 Sam Son och Indiska Oceanen, Vietnam
Enkel cykelresa till Sầm Sơn och Indiska Oceanen

1/10


Har sovit lite oroligt i natt men känner mig ändå ganska utvilad. Klockan är strax efter halv sju och jag tänker ta en dusch men trots att ja sa till i går kväll så har jag fortfarande inget varmt vatten.


Får ta min dusch nere innanför köket och lobbyn precis som jag gjorde i går kväll. Istället packar jag ihop och bär ner väskorna. Ägaren möter mig när jag är på väg nedför stentrappan och säger…


- Going early today!


- Yes, that”s my plan blir mitt svar


Tio minuter senare serverar han kaffe, två baguetter, stekta ägg och skalade gurkskivor. Tvätten jag lämnade in i går förmiddag är nu klar och torr och för denna service vill hostelet ha 50 000 Vnd eller knappt 20 kronor.


Efter frukosten så tar jag duschen och sen byter jag om till cykelkläder och lastar väskorna på cykeln och börjar styra ut genom den långa entrén som även är P-plats för hostelet stora Suv.


Kommer 10 meter innan jag upptäcker att det är punka på bakdäcket så det blir att lasta av och byta slang. Har gjort detta några gånger men tid tar det lika fullt. Kommer inte iväg förrän 09.15 och svänger höger ut på vägen till Thanh Hoa och San Som.


Får upp farten ganska fort och inser att jag nog bör vara i Sầm Sơn vid 13 tiden. Har medvind och knappast en backe värt att nämnas. De uppförskörningar jag har är över broar och dessa är inte branta eller långa.


Vägen inget speciellt att skriva om annat än att jag blir irriterad över alla som skall tuta och signalera trots att jag ligger längst åt höger.


Jag stannar till efter knappt 30 km för att fylla på vatten för det är fortfarande väldigt varmt. Till Thanh Hoa är det bara knappt 30 km och till Son Sam ytterligare knappt 20 km.


Fram till Thanh Hoa har det gått relativt fort, inte ofta jag varit under 20 km/h och resten av vägen till havet i San Som är lika enkel.


Precis som jag kalkylerat kommer jag in i San Som vid 13 tiden och en kvart senare sitter jag vid en bar Hubway 1 alldeles vid Indisk Oceanen och dricker en Bia Saigon. Vädret är grått eller vitgrått och vågorna från indiska oceanen är lagom höga så jag tar av mig byxorna och hoppar i en ocean som häller knappt 30 gradigt vatten.


Att turistsäsongen i Vietnam är över det märks för de flesta båtarna är uppdragna och vilstolarna ligger på travade högar.


När jag hoppar i är jag ensam och det verkar inte komma några heller.


Hotellet Hoa Hong blir mitt natthärbärge för knappt 110 spänn och jag får ett rum fem våningar upp och utsikt över Indiska Oceanen.


Efter en dusch tar jag en sväng ner mot det centrum av stan som jag cyklade genom bara för att se mig omkring. Hinner med några mobilaffärer och en marknad där det mest luktar fisk innan jag vänder kosan mot hotellet.


Efter några hundra meter tar jag in på en liten gata som går parallellt med beach boulevarden och tittar in i några affärer.


Efter denna gata hittar jag också ett postkontor som jag springer in i och frågar om frimärken före vykort till Sverige. Postkassörskan svarar JA och jag köper 10 stycken, priset 45 000 Vnd eller 17 Sek. Frågar flera gånger om detta räcker för Sverige och hon nickar JA.


Bestämmer att hämta vykorten på hotellet och sen tillbaka för att posta dem. Tjugo minuter senare stiger in genom dörren och kryssar mellan kartongerna för att ta mig till disken och lämnar över vykorten som nu har frimärken påklistrade.


En annan postkassörska skakar på huvudet och börjar bläddra i en pärm med priser och kommer fram till att det behövs ytterligare två frimärken på varje vykort.


Så nu har kostnaden ökat till 148 000 Vnd eller 57 kronor. Det låter mera rimligt så jag protesterar inte. Dessutom har tio kort blivit 11 för jag räknade lite fel. En tredje posttjej buntar nu ihop mina vykort och sätter ett gummiband runt alltihopa och stoppar ner det i en plastbox. Undrar hur lång tid det tar innan de dimper ner i svedala


När jag kommer ut skymningen ökat till mörker och affärernas neon och LED belysningar lyser upp


omgivningarna.


På vägen tillbaka till hotellet stannar jag till vid en trottoarservering och beställer in mat ur menys


marian avsnitt som består av räkor och tomater i tomatsås och en skål med ris. Den är också lite het men inte överdrivet.


När jag skall betala plockar kvinnan fram ett antal sedlar som hon vill att jag skall betala. Blir osäker om hon visar rätt så jag ber henne att skriva ner priset och hon tar fram ett block och skriver ner 300 000 Vnd och jag bara skakar på huvudet och säger…


- No, No, Do not try to fool me.


- I'm not stupid, I know about how much this food should cost.


Hon skriver på blocket igen och denna gång 200 000. Jag skakar på huvudet igen och säger


- I do not pay more than 100,000.


Hennes man som legat på en säng efter väggen och ”mobilat” säger något jag inte förstår men av tonläget begriper jag att han inte riktigt gillar mitt förslag.


Tyvärr så har jag inte jämna pengar så jag säger åt kvinnan att jag går över gatan till fiket mittemot för att växla.


När jag kommer tillbaka ger jag henne en 100 000 Vnd sedel och går iväg. Hör inga protester heller.


Till och med 100 000 är för mycket, 70–75 har varit mera rimligt.


Man skall alltid fråga efter priset om det inte står i menyn men jag litade på kvinnan och har nu lärt mig en läxa.


Tar några snabba steg tillbaka till rum femhundrasex och tänker göra kväll.


Natti Natti från Indiska Oceanens Sam Son


Dagens distans: 77,3 km


Färdtid: 3:39:04


Total tid: 5:53:07


Medelfart: 21,5 km/h


Maxfart: 40,3 km/h


Medeltemperatur: 36,7 °C


Minsta temperatur: 26,0 °C


Maximal temperatur: 45,0 °C


// P-G


The Global Cyclist och arg matprutare


2/10-18 Cua Lo, Vietnam
Äntligen träffade jag på touringcyklister och mera bad i oce

2/10


Jag kommer ner i hotellreceptionen cirka halvsju och det första jag ser är fyra cyklister med Moviestar Team på bröstet. De har alla någon form av hybridcykel för de har lite packning med sig men Inte på långa vägar lika mycket som jag.


En av dem kan lite engelska och vi bestämmer att cykla ihop genom stan och mot Thanh Hoa en bit. De skall mot Hanoi och har startat i Na Dag. Någon mil utanför stan skiljs vi åt.


Så här dags på morgonen är trafiken livlig och speciellt från mopeder och scootrar och alla verkar köra åt samma håll. Förmodligen skall de till nån arbetsplats


Själv fortsätter jag ytterligare några km innan jag tar av åt vänster och riktning mot Vinh. Vägen är platt och lättcyklad så jag har bra fart under ”sulorna” Vid nio tiden efter drygt 50 km stannar jag till i Thin Gia och äter en sen frukost eller tidig lunch.


Sen iväg med oförminskad fart, ganska lätt att hålla 22-23 km per timme. Landskapet är inget att minnas, ganska enahanda men grönt och mycket vatten.


När klockan är kvart i tolv cyklar jag in i ännu en liten stad och ser en stor skylt på en hotellvägg om café. Gör en U-sväng och cyklar in genom porten. Cafét ligger i huset intill och på fjärde våningen och har utsikt mot genomfartsleden.


Jag får en kopp pressat kaffe som är starkt som tusan varför man ofta får med ett glas vatten att späda med vilket jag gör.


Efter kaffepausen drar jag vidare och nu har jag fått lite motvind så nu får jag endera öka kraften eller hålla den fart jag nu har.


Det blir en kombination av båda, hur det nu går till. Strax före två och några km utanför Dien Chau gör jag en fika paus vid en vägaffär där jag köper några kex som både liknar och smakar som Mariekex.


Medan jag sitter här funderar jag över resten av dagens distans, hade planerat in Vinh men nu ser jag att det finns ett alternativ att jag tar vänster efter cirka km km och cyklar mot havet till Cua Lo.


Det skulle inte vara helt fel med ännu ett ljummet oceanbad. Det får bli så. Tar ut ett bokmärke i Msapsd.me vid en bensinmack, Petrilimex där avtagsvägen strax efter skall ligga.


När jag cyklar förbi Petrolimex ser jag två cyklister med packväskor och allt och de är inte inhemska ut verkar komma från Europa eller så.


Vi stannar och hälsar på varandra och det visar sig att de skall mot samma stad, Cua Lo så vi gör sällskap.


Den yngre av killarna heter Nico och är från Tyskland, den andra killen heter Kevin, är i min ålder och från Miami i Florida.


Vi svänger av åt vänster och en skylt säger att vi har cirka 8 km till Indiska Oceanens strand och Cua Lo.


De har redan bokar ett hotell och jag tänker göra dem sällskap. Stan ligger jämsmed havet och hotellen ligger på rad, de flesta verkar nästan helt tomma så att få ett rum är busenkelt och priset går alltid att pruta om man tycker det är för dyrt.


Rum 506 med utsikt mot gatan men tyvärr inte mot havet. Rummet helt Ok med dubbla sängar, bord, två fåtöljer och en platt TV, tyvärr så finns varken CNN eller BBC att få in.


Vi tre bestämde att klockan sex kan vi ses för en gemensam middag på någon av de många barer som finns.


Jag packar upp och tar på mig badshortsen och går de tre fyra hundra metrarna ner mot oceanen och ser vågornas vita toppar som väller in mot stranden.


Slänger mig i det ljumma och salta vattnet. Att det skall var så skönt att bada, helt gudomligt.


Bad säger de att det är hälsan för själen, eller var det nåt annat. Fast just nu är det hälsa.


Efter badet upp på rummet för en dusch och ombyte och sen går vi all tre i väg några hundra meter mot havet och sätter oss vid en bar som är helt tom. Jag beställer in ris, fläskkött och en skål med grönsaks blad ni varm sky.


Kevin äter först nudelsoppa och sen jätteräkor medan Nico äter nudelsoppa och en kötträtt han med.


Sen tillbaka för att få sig lite avkoppling och vila för benen för idag har distansen varit lång. Imorgon har jag en rutt som eventuellt kanske ärm lite för lång. Allt beror på vädret och just nu klockan 21 är det oroligt och blåsigt och tidigare på kvällen har det regnat.


Rutten jag har tänkt går till Quảng Đông och även den ligger vid kusten. Vi får väl se.


Dagens Distans: 140,1 km


Medelfart: 20,2 km/h


Maxfart: 30,2 km/h


Färdtid: 06.54.45 t.m.


Totaltid: 08.53.03 t.m.


Medeltemp:31,4 C


Maxtemp: 35,0 C


Mintemp: 25,0 C


Natti Natti


P-G


The Global Cyclist


3/10-18 Ky Anh, Vietnam
– Regn hela förmiddagen och galna yrkeschaufförer


3/10





Klockan 07.19 sitter jag på cykeln på väg söderut efter kusten mot Da Nang. Dit kommer jag i och före sig inte på ett antal dagar men Ky Anh dir bör jag hinna idag, knappt 130 km.



När jag svänger höger så är himlen totalt grå och jag är övertygad att det snart bli regn. Min övertygelse slår in efter cirka 10 minuter så det är bara att stanna och ta fram Fjällrävens regnställ.































Regnet tilltar i styrka för varje meter jag cyklar. Vägen följer kusten och det är tydligt att efter vägen bor många fiskare för båtarna ligger förtöjda vis strandkanten.





Trafiken är mer än sparsam och det tackar jag för. Tyvärr så gör regnet att jag har lite motvind så det blir inga hastighetsrekord idag.





Min plan att komma till Ky Anh kanske spricker, men vi får väl se om inte vädrets makter tar lite paus.





Trots regnet så arbetas det flitigt på fälten, att det regnar verkar inte bekomma dem ett dugg





Vatten bufflarna som är specialiserad av att vistas bland risfälten verkar inte de heller bry sig om att det regnar, de bara fortsätter att beta





Några km längre söderut är det andra som försöker få vattenbufflarna på torrare mark.





När klockan närmare sig halv elva tycker jag det är dags för lunch så när jag cyklar genom Hong Linh letar jag efter en lämplig bar.



Hittar en som är helt tom så när som på nån personal eller ägarinna



När jag gör tecken för mat ropar hon åt en man som ligger på en madrass bakom några bord. Han kommer fram och lyfter på locket till en panna med nudlar och pekar och jag säger…



- Perfect, Ok



- Do You also have an beer?



Han hämtar en lokal öl på burk och fem minuter senare serveras jag en nudelsoppa med kött och färska grönsaksblad.



Öl på Vietnamesiska har jag nu lärt mig heter Bia och kött heter Thit.



Måltiden slinker ner och det blir inter mycket kvar i djuptallriken, allt kommer att behövas för resten av rutten.



Efter maten har regnet slutat så jag packar ner regnkläderna i den bakre stora North Face väskan. Ingenting av värde händer resten av dagen det enda som bekymrar mig yrkeschaufförernas körning och omkörningar.



De skall förbi framförvarande oavsett vart de är. Tre långtradare i rad och en skall göra en omkörning av den första, vägen är inte tillräckligt bred och hastigheten är inte heller tillräcklig så de ligger omlott varandra och det är inter många dm mellan. Den tredje som ligger längst bak tutar med allt som finns och vill köra om. Detta förfarande är tyvärr ganska vanligt.



Busschaufförerna är nästan värst, de skall bara förbi och ibland är jag beredd att köra i diket för chauffören bryr sig Inte om att jag finns.



The Smiling People



Överallt möter jag hejande och leenden, från alla, i synnerhet från kvinnor oavsett ålder. De ler och smilar och det verkar också äkta. Även männen ler om än inte i samma utsträckning. Detta är något jag sällan upplevde i Kina



Man kan ju tycka att detta folk som fått utstå hemska övergrepp från både fransmännen och sen USA och lider fortfarande av USA’s Agent Orange inte skulle uppvisa detta beteende.









Fast det kanske ’r just detta som gör att de har kommit tillbaka från krigets fasor.











Varningstrianglar som finns i alla svenska bilar har inte funnit nån plats i Vietnam. De använder lite vad som helst för att markera att det är ett hinder i vägen.

















































Det blir några små stopp innan jag vid 16-tiden cyklar in i Ky Anh.





Just innan jag når själva stan möter jag ytterligare en touringbiker. Jag cyklar över vägen och vi välkomnar varandra som vanligt. Han, en kille från Spanien är på väg mot Hanoi efter att ha startat från Ho Chi Min City eller Saigon.



























Han berättar att han gjort sig illa på vänster pedalen och nu har såren blivit infekterad och det gör ont när han skall stödja på foten. Jag säger åt honom att…



- You must search for medical treatment immediately, it does not look good.



Han säger at than letat utan att finna någon



- If you do not find a doctor, I think you should take the bus to the nearest major city



- It can get worseheat and humidity.



Får också reda på att staden Hue som ligger cirka 125 km bort är en riktig pärla att besöka och nämner också om att stan har minnen från Vietnam kriget.



Tjugo minuter senare har jag ett rum för 70 spänn på våning två hos Ngoai Thuiong hotellet som ligger precis efter genomfartsleden.



Antal stjärnor kanske 1 och en halv om jag är generös.. Först får de nästan inte upp dörren med nyckeln, sen får jag be om att få duscha. Den dusch som finns på rummet har fel på blandarens omställning mellan golvläget och duschläget. Det blir som lite svårt att krypa ihop under kranen för att få tvaga sig.



En kille som mera verkar vara intresserad av vad som händer i hans mobiltelefon länkar in mig i rummet bredvid där duschen funkar. Varmvattnet är knappast 20 grader men vad gör man inte för att bli ”fin”.



Byter sen om och går ut för att hitta en bar. Ser ett större köpcentra och här kan man äta för de har en liten hörna för just detta.



Får peka ut vad jag vill ha ur kyldisken och tjejen bakom disken lägger över mina val på en tredelad plasttallrik.



Maten och en 33 cl öl kostar inte mer än 42 000 Vnd eller knappt 20 kronor och jag blir också mätt.



Innan jag går tillbaka stannar jag mitt mot hotellet då jag ser en skylt med ett pictogram som visar att de serverar kaffe. Det blir två koppar kaffe av påstyp och smakar faktiskt bättre än jag förväntat mig.



En annan sak jag funderat över är att alla stolar på sådana här ställen alltid är väldigt låga, liknar ner en barnstol och de är oftast utav plast och väldigt ranglig

















































I morgon skall jag ta mig mot Dong Hoi, cirka 100 km söderut efter kusten.



Dagens distans: 129,6 km



Medelfart: 18,2 km/h



Maxfart: 34,8 km/h



Färdtid: 07.06.50 t.m.



Totaltid: 09.10.13 t.m.



Medeltemp: 32,0 C



Max temp: 45 C





Natti Natti



//P-G



The Global Cyclist


4/10-18 Quan Hue, Vietnam
Fortsätter söderut mot Dong Hoi


4/10



Strax efter halv sju packar jag cykeln och skall dra iväg när jag ser att det har punkteras igen. En lokal cykelreparatör får hjälpa mig. Idag ids jag inte fixa det själv.



Isär plockning av bakhjul, kontroll vart hålet finns, lagning och sen montering kostar mig 20 000 Vnd , knappt 9 kronor!!!





I dag har jag tänkt cykla till Dong Hoi som ligger knappt 90 söder om Ky Anh. Första milen medvind men lite backig och lagom med trafik. Jag cyklar efter Indiska Oceanen och både ser vågorna och känner oceanens salta doft.



Efter cirka två mil får jag lite sed motvind men inte vare än att jag kan hålla 18 km per timme. Samhällena kommer tät, en del väldigt små andra lite större, ungefär som Husum och Bjästa.



Vädret har blivit lite svalare, kanske 30-32 grader, solen syns inte utan ett ljusgrå himmel är allt jag ser.



Vid tio tiden stannar jag i Di Luan för lunch och kaffe. I Ky Anh hittade jag en affär som sålde nescafé på glasburk och det kunde jag inte motstå. Det brukar aldrig bli några protester om jag stannar och ber om hett vatten.



Sen iväg längs kusten och det blir några mindre stopp för vattenpåfyllning och lite vila.





I Thien Phong cirka 25 km från Dong Hoi blir det ett stopp för en Hanoi Bia (Öl) . Strax innan Dong Hoi får jag min första riktiga långa utmanande backe i Vietnam.



Känns ovanligt och den är ganska brant också. Cyklar till och med förbi en cementlastbil som har problem m att ta sig upp.





Strax före halv tre kommer jag fram till Dong Hoi en stad som är i Sundsvalls storlek, den har både en stor hamn och en flygplats kan jag se i Masps.me.



Genom stan flyter Nhat Le-floden som jag cyklar över. Jag hade ju tänkt stanna här men jag ser att det bara är drygt en mil till ett litet mindre samhälle söderut, Quan Hau så jag ändrar min plan för idag.







Quan Hau är inte större än liten småstad, bara drygt 4100 invånare, precis lagom åt mig. Ett motell för 70 kr natten blir bra och den ligger vid genomfarts-vägen den jag skall fortsätta cykla efter i morgon.





Kvälla maten hittar jag längst ner i stan och de serverar nudlar med kött fast inte som soppa. Jag har också beställt två, fast jag fick tre grillade köttbitar på pinne, ett fat med olika sallader, en skål med rödaktig sås och så tunna skivor av nått som jag först tror är plast men jag blir instruerad att lägga först grönsakerna i botten och sen köttbiten överst.





Sedan skall allt rullas ihop till nåt som liknar en vårrulle och doppas i skålen med såsen. Det smakar helt fantastiskt gott och då menar jag allt.



Går sedan tillbaka i kvällsmörkret och den 28 gradiga värmen mot mitt hotell som kallas gör gästhus.



I morgon mot Đông Hà, tror inte jag tar mig till Hue, dit är det drygt 150 km.





En sak är då säker detta är ett äventyr och jag får nypa mig i skinnet ibland, har svårt att tro att gamla gubben klarar av att ta sig så här långt.



Dagens distans: 104,6 km Medelfart: 18,6 km/h Maxfart: 45,7 km/h



Färdtid: 05.35 t.m. Totaltid: 07.09 t.m.



Medeltemp: 33 C Max temp: 36 C Min temp: 30 C



Vi hörs och syns



// P-G



The Global Cyclist


5/10-18 Hue, Vietnam
Lång dags färd mot Hue och vägskyltarna gör mig galen


5/10



Idag har jag planer på att ta mig till Da Nang men allt beror på vädret, regn eller för mycket värme och distansens eldigt Google Maps är 150 km. Vi får se. Fst det vore skoj att nå Da Nang på lördag tidig eftermiddag så att jag kanske får se showen Dragon on Fire som skall visst visas på lördag kväll



I vilket fall so helst så börjar min cykelresa strax efter halv sju och jah korsar floden Song Nhat Le tillsammans med ett antal vietnameser som är på väg till sina arbetsplatser.



De första vägskyltarna säger att till Da Nang har jag cirka 145 km och till Doing Hpi 85 vilket låter positivt. Vägen är platt och jag har lite medvind i ryggen så det går ganska fort.



Efter vägen på risfälten är det på många ställen full aktivitet med att förbereda nästa risskörd, Bonden och vattenbuffeln som drar plogen efter sig strävar slitsamt i det djupa och leriga vattnet.



Regnet har nu också startat så vid första bästa Petrolimex mack stannar jag till för att ta på mig överdragen.



Vid tiotiden eller 09.40 cirka 8 km från Ho Xa stannar jag till vid en långfärdsbuss service plats för lunch innan jag försätter mot Dong Hoi i första hand.



När jag lämnar matstället kan jag också stoppa ner regnkläderna för nu är det uppehåll



Det blir ytterligare några små stopp för vattenpåfyllning innan jag kommer fram till Quang Tri vid 13 tiden. Jag stoppar mitt i stan då jag ser en affär som säljer lite racercyklar och blir intresserad och parkerar utanför och går in.



Tyvärr var det bara i skylfönstren som de hade lite intressanta cyklar så besöket blir kort och det blir också min cykelfortsättning för tv ärs över gatan ser jag ett Cafe och bestämmer för mig att köpa en Bia Hanoi och samtidigt be hett vatten för mitt Nescafe.



Sen iväg och nästa större stand är Dong Hoi som jag bara cyklar igenom för nu har jag bestämt att det blir Hue hur än det känns.



Det mindre roliga är att nu verkar det som vägskyltarna med disansavsånd helt är galna. Den första skylten so hänger ovanför vägen säger Hue 35 km och det låter för bra för att vara sant, den andra som är en sten tillverkad stolpe i vitt och med röda bokstäver efter vägen säger 44. Nästa blå vitys skylt säger nu 39 km fast det borde vara kortare och så här fortsätter det ett bra tag.



Inga skyltar verkar stämma och inte heller det avstånd som jag har memorerat. När jag kommer fram till ett av många små samhällen och städer får jag punktering och styr cykeln några hundra meter till en lokal cykelreparatör som har allt och alla grejor på golvet.



Han fixar min punktering inom tio minuter och för detta vill han ha 10 000 Vnd, knappt 4 kronor. Det är så man undrarom han menar fel. Fyra spänn för att fixa en punktering är inte mycket.



Nu börjar jag bli lite mentalt trött och skyltarna för Hue har också upphört och jag har ingen riktig aning om det är 20 km eller längre till Hue.



Till slut strax efter ett litet vattenstopp vid en av många Petrolimex mackar ser jag en skylt som säger Hue City 10 km och pilen visar att jag skall ta av nästa till vänster.



Jag lämnar AH1, Asian Highway och cyklar efter slingrig, smal liten väg mot Hue. Det är byar hela vägen ändra fram till stan som jag når strax efter halv sex. Lite senare än jag planerat från början.



Hue ligger på flodbanken till Perfume river. Varför floden har detta namn är att på hösten faller blommor från fruktträdgårdar uppifrån från Huế i vattnet, vilket ger floden en parfymliknande doft.



Efter floden som nu badar i den nedåtgående solens strålar sitter människor och njuter eller bara umgås. Efter den krokiga och smala vägen som omges av stora gröna träd är det också fullt med folk.



Ju närmare stan jag kommer desto livligare blir trafiken och jag stannar till som kortast vid en bar eller restaurang dör det tydligen pågår någon sorts ceremoni för folk är uppklädda och framför ingången står en stor vit bil omgiven av blomsterarrangemang.



När jag kommer in till själva stadskärnan är det nu mörkt trots att klockan bara är 18. Får ganska snabbt hjälp av en ung tjej som verkar arbeta i ett apotek att hitta ett billigt hotell. Hon har arbetskläderna på sig, en vit dräkt med namntavla i svart.



Vad jag förstår av hennes engelska så är det en kompis vän till henne som rår om just hennes förslag till hotell.



Det ligger på en sidogata och heter Thanh Hang. Rummet kostar 180 000 och för det får jag TV, dusch, en 140 cm bed och hård säng med ett röd gul färgat överdrag som täcke. Utsikten ner mot sidogatan. WiFi finns också givetvis.



Efter duschen ombyte och sen att leta efter en plats där jag får äta. Känner mig utsvulten och stannar till efter några hundra meter vid en bar där det redan finns gott om folk.



En kvinna i svart med stort leende välkomnar mig på engelska och pekar på e stor panna med Ris. Jag nickar och sen får jag välja tillbehör från en disk med olika typer av kött och fisk. kvällsvimmel



Det blir stekt eller grillat kött, stekta fläskskivor och grönsaker. Sätter mig vid ett av de långa borden. Maten smakar helt ljuvligt och jag känner att magen och energinivån är tom för det var länge sedan jag suckade när jag åt.



Efter maten tar jag en sväng i området och hittar ett Highlands Coffee ställe som jag går in i. Den här kedjan har satsat på lite lyx viket värks på de anställda, möblemanget och allt omkring.



Jag köper en mellan kaffe och två bakelser och för en alarmbricka med mig och sätter mig ute under taket.



Larmet surrar och jag hämtare brickan med det jag beställt och bara njuuuuutet av hur gott det smakar medan jag insuper Hue’s kvällvimel.



Sen ytterligare en promenad ni området som är knökfullt av folk. En del vill att jag skall äka med deras Grab Bike, andra har speciella cyklar som de vill erbjuda att skjutsa mig i och några, för att vara exakt två stycken erbjuder mig Marijuana.



Tackar givetvis nej för min forna arbetskompis Brita har sagt att Marijuana kan man bli lite knäpp av och det är jag ju redan så det tillskottet behöver jag inte.



Sen in på sidogatan till mott hotellrum nummer 303 och en natti natti för jag är trött även fysiskt.





Vi hörs i morgon från Da Nang som ligger 90 km söderut efter kusten och förhoppningsvis en rapport från vad egentlige n Dragon on Fire är för något





Dagens distans: 164,8 km Medelfart: 20,2 km/h Maxfart: 43,8 km/h



Färdtid: 08.24 t.m. Totaltid: 11.17 t.m.



Medeltemp: 27,5 C Max temp: 43 C Min temp: 26 C



Vi hörs och syns



// P-G



The Global Cyclist


6/10-18 Da Nang och Dragon Bridge, Vietnam
Första bergspasset, återseendet av Philip och Beata in Da Na

6/10



Stannade bara en natt i Hue och satt på cykeln klockan 8 med riktning efter kusten mot Da Nang. Vägen AH1 eller Asia Highway har bra standard och landskapet är platt men många mysiga små fiskebyar cyklar jag genom. Vädret är varmt men inte galet hett, 30-32 grader men fuktigheten gör att det ändå känns väldigt varmt.



Strax efter halv elva efter cirka 50 km stannar jag vid en vägbar för en enkel lunch, en påse nudlelsoppa med tre ägg. Härifrån har jag cirka 60 km till Da Nang och nu skyltarna stämmer!!



När jag kommer till en av många små fiskebyar, Langt Co som ligger alldeles vid havet på en landtunga börjar den den första stora utmaningen i Vietnam. Att ta sig över Hải Vân Passet som går genom Annamitiska bergskedjan. ’



Härifrån har jag nu 40 km kvar till Da Nang och beroende på hur brant och lång passet är borde jag vara i framme vid 16 tiden.



Stigningen börjar på en gång och vägen är slingrig och smal.



Tidigare har det varit gott om olyckor efter denna väg så det finns nu en nybyggd tunnel men den får jag ju givetvis inte cykla genom trots att jag försökte men en trafikkontrollvakt stoppade mig med en handrörelse som var tydlig.



Passet kallas också för ”ocean cloud pass” då dimmorna från havet ibland gör att sikten är begränsad.



Skyltar talar hela tiden om hur brant det är och trafiken är trots tunneln ganska livlig men mestadels motorcyklar och bilar.



Utsikten ner mot havet är bedårande med diset gör att det är svårt att urskilja alla detaljer. Efter cirka 14 km trampande och svettande igenom flera hårpinne-kurvor i två timmar når du Hai Van Pass-toppen.
Benen är som telefonstolpar och inte mycket till kraft finns kvar.

Hai Van passet bildar en tydlig gräns mellan Nord och Syd Vietnam, och det är inte heller svårt att förstå att detta pass var strategiskt både för fransmännen och även senare sydvietnameserna och amerikanerna. Dessutom finns gamla befästningar kvar sedan den tiden som bevisar detta.



Platsen är tydligen populär för här står många turistbussar och bilar och massvis av människor vimlar omkring bland försäljningsstånden och några barer och försäljarna är på hugget, nästan jobbiga ocvh inte är det billigt heller



Stannar till någon halvtimme men blir bara stressad av allt vimmel. Sen skall jag nu ta mig utför passet och vägskylten säger att det är 26 km till Da Nang.



Jag märker ganska snabbt att mina bromsar på nytt börjar ge sig så jag får ta det VÄLDIGT, VÄLDIGT LUGNT.



Efter några km måste jag trots att jag tar det ”slowly” stanna för att se om jag kan optimera bromsarna. Jag lyckas ”så där” men inte tillräckligt. Två km senare får jag dessutom punka igen så det blir att ta av packningen och vända cykeln upp och ner och byta slang.



Efter ytterligare någon km är nästan bromsarna slut och det skriker oroväckande när jag nyper åt bromshantagen. Måste leta upp en seriös cykelhandlare och reparatör i morgon.



Inget händer och sista 18-20 km är platt men nu är jag i rusningstrafiken och det gäller att hålla fokus runt om.



Minsta lilla tvekan från mig blir till en incident så det gäller att visa att man är bestämd.



För varje minut som går ökar antalet scootrar med 100 tals, ja till och med tusentals och jag är förvånad att det inte händer olyckor för ofta är det mer än kaos i korsningarna och speciellt där det inte är trafiksignaler.



Strax efter fem är jag inne i Da Nag och gatorna är knökfulla av fordon och scootrar. Jag stannar till vid en korsning där en Cafebar ligger.



Behöver nått stärkande och kaffe skulle passa bra just nu och dessutom vill jag ha WiFi.



Kaffet jag får för 29 000 Vnd är inget vanligt kaffe om man nu inte är i Vietnam. En stor bägare och ett sugrör och kaffet är kallt och bägaren fylld med is. Det piggar upp lika fullt och är också på samma gång läskande.



Jag letar nu fram Dragon Bridge som går över Hàn River och att hitta den är inga problem. För den syns, speciellt nu när skymningen har tagit över.



Dragon Bridge är den längsta bron i Vietnam och liknar en gyllene drake. Den har också ljus, eld och vattenarrangemang och ljuset varierar från blått, gult, grönt och nyanser där i mellan.



Har man en gång sett och cyklat över bron kommer man aldrig att glömma upplevelsen. Helt makalöst tjusig och spännande.



Bron är 666 meter lång och togs i bruk 2012 och är sexfilig. På andra sidan svänger jag höger och cyklar under bron efter flodstranden mot ett hotel som ser lagom dyrt ut. Dangs Hotel står det på en ljusskylt på taket.



Runt hotellet massor av försäljningsstånd så det är lite trångt att ta sig fram men 15 minuter senare har jag ett rum med utsikt över Hàn River och Dragon Bridge som nu badar i ljus och färg.



Får också meddelande från Philip och Beata som tydligen de också har ett hotell på samma sida som jag och det blir bestämt att de hämtar upp mig utanför mitt hotell 20.45 för se ljusshowen på bron som tydligen är varje lördag och söndag och sen en liten pubrunda.



Philip och Beta har varit I Da Nang sedan drygt en vecka så de har haft tid att utforska närmaste omgivningen var det finns för bra ställen att skölja ner vägdammet med.



Dagens distans: 104,8 km


Medelfart: 15,2 km/h Maxfart: 37,1 km/hFärdtid: 06.52 t.m. Totaltid: 09.25 t.m.Medeltemp: 35,5 C Max temp: 50 C Min temp: 30 C


Vi hörs och syns


// P-G


The Global Cyclist

9/10-18 Da Nang och Linh Ung-pagoden på Son Tra-halvön , Vietnam
Vilodagar i ett fantastiskt Da Nang med kära CYKELVÄNNER

7-9 September


Da Nang ligger vid floden Hàn River som inte skall förväxlas med sin namne i Sydkorea. Det är en viktig transportled och var även viktig under Vietnamkriget.


Jämfört med Hanoi är Da Nang litet ungefär som Stockholm noch Da nang är inte heller lika stressande som huvudstaden i norr.


På andra sidan Hàn River vid drakens svans går en Boulevard efter stranden och den är välbesökt och upplyst av LED - och neonljus på kvällarna.


Här hittar man allt man kan tänka sig när det gäller mat och dryck och även annat om man har intresse av sånt.


Det var efter denna gata som jag också fick en ny smakupplevelse, coconut coffee som serverar i ett högt glas med söndermosad kokosnöt och is.


Ett antal broar korsar floden och den som är mest berömd är Dragon Bridge som inte liknar någon annan bro jag sett.


Dessutom har den eld, ljus och vattenshower varje helg men tyvärr gör mig så har Presidenten Trần Đại Quang avlidit veckan innan så denna helg var showen inställd.


Trots detta var det tusentals personer på bron vid klockslaget 21.00 som är den normala tiden för denna spektakulära spel vilket kanske beskriver brons popularitet.


Fortsätter man över bron österut kommer man efter 1,5 km fram till ett blågrön skimrande Indiska Oceanen vars vattentemperatur just nu är närmare trettio grader än tjugosju!


Hotellen efter stranden är minst hundra till antalet och en del av dem är gigantiskt stora och har ljusarrangemang som är sköna att se på när mörkret lagts sig.


Hur hotellen får ekonomin att gå i ihop är en gåta och speciellt nu när turistsäsongen är över.


Fortsätter man att följa stranden kommer man ut ur stan på ett enkelt sätt, och söderut också, närmaste större ort Hoi An.


Detta passar mig perfekt för jag skall senare ta just den rutten när jag skall mot Kambodja, har bestämt att Laos får sakna mitt besök.


Hotellet jag har inkvarterat mig i Dangs Hotel ligger alldeles vid Drakerns huvud och gatan utanför entrén är på kvällstiden helt ockuperad av gatuförsäljare och små stånd som säljer mat och läsk.


När man kliver ut på morgonen känner man nästan inte igen sig för då är gatan helt tom, bara vita markeringar i gatan visar att här har det stått en försäljare.


Cykelns bromsar som gav upp på väg utför Hai Van passet fick jag nu fixat av en cykelreparatör med verkstaden i en plåtlåda på gatan en bit från mitt hotell.


Jag pekar på mina bromsklossar fram och bak, han kikar och nickar. Hoppar på sin moped eller scooter och kör iväg.


Hans kompis eller assisterande verkstadschef eller vad han nu har för titel pekar att jag skall sätta mig på en röd plaststol av barnstorlek för att vänta.


Jag frågar om det är OK att jag återkommer om några timmar så att jag hinner med en liten frukost och som svar får jag ett stort leende och ett OK till svar.


Går tillbaka och korsar stora vägen och går in till Philipp och Beatas hotell för att prova deras frukost. Rostat bröd, marmelad, stekt korv, fläsk och ägg, juice, ris, nudlar, grönsaker och kaffe ur en kaffebryggare blir dagens frukost. Helt i min smak.


Sen tillbaka till hotellet, hämtar ryggsäck, badshorts och badlakan och beger mig till min cykelreparatör a’la Öviks cykel och Fritid för att se om min velociped är klar för hämtning.


När jag kommer gående på gatan hör jag att någon ropar och ser Da Nangs ”Glud” som pekar och viftar.( De som undrar vem GLUD är så är det Ö-viks cykelgud)


Cykeln står lutad mot en mur med stor kätting omkring och efter en viss inspektion och testning känner jag att han gjort ett bra jobb. Bromsarna nyper och är beredda för nästa utförskörning.


Priset han vill ha är 80 000 Vnd vilket motsvarar cirka 31 kronor och jag ger honom 100 000 för jag känner att det är jobbet absolut värd. Han blir glad och ler ännu bredare än för några timmar sedan.


Cyklar sen iväg mot havet på en ovanligt lätt och lite ostadig cykel.


När man inte har någon packning känns det som man trampar luft och alla rörelser man gör på styret får omedelbar verkan.


2 km senare parkerar jag cykeln vid en av många barer och pubar efter beachen. Vid den här tiden på dagen är de flesta helt stängda och öppnar inte förrän vid 16 tiden. Det gör då inget för jag har andra planer.


Går ner mot stranden som är ganska folktom och tar riksting mot de vita skummandes vågor väller in mot stranden vars sand är nästan brännande het.


Tar av mig min röda HumanResurs tröja och låser fast min nyinköpta Kånken ryggsäck vid en stolpe som har en röd flagg och texten ”No Swiming”


Jag tänker inte simma, bara bada så jag tar inga notiser om detta och vattnet är salt och ljummet, vågorna är trots att de är ganska små kraftfulla och det är svårt att ligga helt orörlig när de väller över en.


Efter mitt naturliga spa besök ser jag efter om det finns någon liten krog i närheten och hittar en liten bar en bit från stranden i skuggan. En kall lokal öl och en cheeseburgare får bli min lunch.


Sen tillbaka in mot drakens huvud men först får jag för mig att testa hur det skulle vara att ta en genväg mot Australien, garanterat inga backar.


Blir lite tveksam då jag undrar om kedjan och dreven klarar av det salta vattnet. Får bli en annan gång.


Senare på kvällen ett pub besök efter den sydöstra stranden och det roliga är att medan jag, Philpp, Beata och Elanine sitter och dricker våra öl så kommer det fram en kille till mig och hejar och säger…


- Do You remember me? Säger han


Jag tittare på honom utan att de galvaniska elementen börjar reagera. Och jag säger…


- No, I’m sorry


- I'm the guy from the kayak paddling that soaked you down säger han och ler


Då ramlar på polletten ner och jag känner igen honom. Vi byter några ord och han är imponerad över att jag hunnit före honom ner till Da Nag med min cykel och han kör MC.


- How do You recognized me?


- Not so difficult. A blond Swede on a bicycle, I do not know or meet anyone like you


Riktigt roligt att han kände igen mig.


Vi sitter fram till strax efter ett på naten innan vi tar en Taxi tillbaka den fyra km som det är till hotellen våra.


Dagen efter vid halv tio tiden, jag låg faktiskt och sov eller slappade till strax före Nio tar jag cykeln och trampar efter kusten till Linh Ung-pagoden på Son Tra-halvön i Da Nang, som ligger 9 km från My Khe-stranden eller 14 km från mitt hotell.


Lady Buddha syns på långt håll och är helt kritvit. Hon har en imponerande höjd av 67 m, ungefär som en trettio våningars höghus


Området är lummigt med massvis av stora skuggande träd. Inom området finns också pagoder och hus för tillbön, skulturer av ibland groteska former men lokafullt vackra och imponerande att titta på.


Pagoderna och de små bnönehusen och deras inredning är otroligt vacker, Buddhastatyer är gjorda och utsnidade i mörkt träslag, ett hantverk som är mer än imponerande.


Överallt ser man människor som tillber och sätter rökelser i krukor som står framför Buddha statyerna. Trots att turistsäsongen är på lågnivå det ganska mycket folk här.


Att det finns Japaner här bland besökarna är inte svårt att undvika för de har ett lustigt beteende med att alltid ta porträttbilder framför nått populärt fotoobjekt.


De har heller inter bråttom eller tar någon notis om att andra kanske vill ta en bild utan att de skall synas.


När jag gått runt i området bland statyer, utsnidade vackra möbler, stora och små träd går jag tillbaka till cykeln och sätter mig lite längre in bland träden och tar fram min påse med baguett och skinka och sätter mig på muren.


Helt plötsligt hoppar en apa upp och sätter sig en halv meter från mig och krafsar hastig på min arm. Dem vill nog ha en del av min macka vilket den också får i omgångar. Det verkar helt orädd.


En halvtimme senare cyklar jag tillbaka mot stan med stannar till vid ett antal fiskebåtar som ligger vid stranden och tar mig ett bad bland dessa.


Sen fortsätter jag över Hàn River via en annan bro lite längre norrut och stannar till vid ett Cafe som verkar populärt.


Efter kaffepausen går jag tvärs över gatan för att under mitt kaffedrickande har jag sett en salong ”Spa and Beauty” och går in för att fråga om de klipper hår.


Två tjejer vid disken säger jag och sen …


- 100 000 Vnd


De ber mig att sitta ner och det dröjer inte länge förrän en kille i ”trasiga” jeans börjar att blöta ner mitt hår och sen snygga till mig, om det nu är möjligt!


Känns skönt att få lite luft i kalufsen.


Jag drar sedan vidare efter Hàn River söderut och över nästa bro innan jag svänger av efter floden tillbaka mot hotellet.


Styr in cykeln i hotellets lilla kombinerade garage och tvättstuga, ber också den blåklädda mannen som är någon sorts vaktmästare, städare och vakt om att få mina kläder som jag lämnade in för tvätt innan jag drog iväg mot Lady Buddha.


Sen upp på rummet för en dusch och lite vila innan jag och mina cykelvänner går ut för att äta och dricka en och annan öl


Vi hörs i morgon dör då sitter jag på cykeln söderut mot Kambodjanska gränsen som nu är målet


Ha det bra vi syns och hörs


// P-G


The Global Cyclist


10/10-18 Tam Ky, Vietnam
Varmt, fuktigt och byte av bakdäck

10/9


Kommer iväg strax före halv tio men innan dess besökte jag Philipp och Beatas hotell för att ta tillfälligt farväl och äta en frukost.


Jag kliver in genom entrén förbi de stora elefant figurerna som vaktar utanför och tar hissen till våning tre där de serverar frukost.


Blir genast lite konfunderad och tänker har de möblerat om sedan förra gången jag var här.


Känner inte riktigt igen mig men tänker inget mer om det. Äter min frukost och får sen mitt kaffe, en stor kopp svart välsmakande kaffe.


Betalar och går ut. Receptionen tycker jag ser exakt likadan ut och hissarna är på samma ställe.


Ställer mig sedan vid cykeln och gör visuell inspektion och inser att jag är på fel hotell men samma byggnad.


Den har två entréer och de är nästan identiska där är förklaringen till min fundering om ommöblering.


Philipp och Beatas rum är på femte våningen och jag knackar på, vi byter några ord och önskar varandra lycka till mot Angkor Vat i Kambodja.


…WE MEET AGAIN…


Sen cyklar jag efter indiska oceanen i motvind och stigande temperatur. Tack och lov att det är platt.


I går hade jag tänkt att bara ta en kortis idag, till Hoi An, 32 km men jag tänker att det är bättre att försöka komma fram till Ho Chi Minh staden en eller två dagar tidigare så att jag får tid att besöka Cu Chi som ligger i utkanten av HCM city och de tunnlar som VietCong och FNL använde under bl.a. Tet Offensiven 1968. Detta vore något att få se och besöka.


Mitt på dagen tror jag maxtempen är uppe i snart 50 C och jag känner mig sliten. För var dag som går ser jag att aktiviteten och antalet vattenbufflar på risfälten öka.


Oftast är det en man som går efter vattenbuffeln och med vatten upp till knäna. Det verkar slitsamt både för farmaren och den stackars buffeln som nog heller hade gått och betat med sina kompisar.


När jag kommer fram till Ha Lam får jag både punktering och jag inser också att bakdäcket har gjort sitt.


Tänker inte byta själv utan en cykelreparatör åtar sig jobbet medan jag äter en nudelrätt med räkor och grönsaker nåt kvarter bort.


Det nya däcket schwalbe som jag köpte i Hanoi kommer nu till användning och det är ett kvalitetsdäck.


20 000 Vnd vill mannen ha för besväret, 8 svenska kronor. Jag fortsätter sen vidare knappt 30 km innan jag stannar i Tam Ky och jag känner mig mer än sliten…!


Tar in på et hotell mitt i stan och efter installation och lite skrivande kryper jag ner i sängen och klockan är bara halv sju.!!!


Vi hörs förhoppningsvis i morgon när jag är på väg söderut efter kusten. Planen är cirka 95 – 100 km


// P-G


The Global Cyclist


Dagens distans: 87,2 km
Medelfart: 18,1 km/h
Maxfart: 29,1 km/h
Färdtid: 04.54 t.m.
Totaltid: 07.46t.m.
Medeltemp: 40,0 C
Max temp: 48,0 C
Min temp: 32 C


11/10-18 Duc Pho, Vietnam
Ett befriande regn och en undran om Vietnameser har trafiksk


11/10



Har sovit 11 timmar och jag känner mig utvilad men ändå lite seg. I går kväll när jag låg och lyssnade på SR P1 om Bonnie och Clyde och deras livsöde trodde jag att någon influensa var på gång eller dylikt. I dag på morgonen är jag övertygad om att det var solen som orsakade att min kropp värkte.



Ser på armarna och ansiktet att jag fått lite mera solbränna än jag haft tidigare och det var anledningen.



Jag sitter på cykeln söderut några minuter efter 8 och tar det lite lugnt de första milen. Det har regnat under natten så att luften har hög fuktighet och det märks, får stanna och torka av glasögonen flera gånger då de håller på att imma igen.



Skolorna har full aktivitet och det är inte särskilt svårt att upptäcka en skola. På skolgården ser man barnen och ungdomarna klädda i skoluniformer.



Trots att skolgången i Vietnam är gratis så har de fattigaste inte råd med böcker, skoluniform och att ta sig till skolan dessutom den fria skolhälsovården som Vi har i Sverige är svårtillgänglig.



I Vietnam är skoluniformerna ganska enkla. Vita skjortor med skolans logotype och svarta eller marinblå byxor för både killar och tjejer.



Tjejer som går i högskolan kan också bära áo dài, en lång dräkt av silke och i vissa skolor är detta obligatoriskt.



Detta fick jag höra tidigare av en lärare i Viet Tri när jag hade stannat för att ta mig en titt på en skolgård.



Han tackade flera gånger Sverige för dess hjälp både under Vietnamkriget och efter. När jag ville ta en bild av honom sa han bestämt nej med oklar anledning men vad jag begrepp så hade skolan en policy att inte bli för ” Internetiserad”



Strax efter 11 kommer ett befriande regn, de flesta som kör scooter tar på sig tunna regnöverdrag som liknar ponchos men det gör inte jag. Det är bara skönt att få bli lite blöt och erfarenheten säger att detta regn inte blir långvarigt och då torkar jag fort.



Vid halv ett tiden cyklar jag in i Thien But för lite mat. En liten trottoarservering blir mitt val och för 10.50 Sek får jag en Cola, ris och flera olika köttbitar, dessutom en liten skål med fruktbitar i kryddad sås. Ingen Gourmé lunch men den är god och fyller väl sin funktion.





Sen iväg och snart börjar regnet igen och det är lika skönt denna gång. När man nu har varit i Kina i sju veckor och Vietnam i två så har man snart lärt sig att i städerna är scooterförarna helt galna.



























De har ingen ”splitvision” alls ser sig aldrig om eller så chansar de för att hinna över och idag vid två tillfällen var det bara min intuition som gjorde att jag inte krockade.



Klockan halv fem är jag framme vid dagens mål Duc Pho, en liten stad som inte ens kommer på tiondeplats i storleksordning med sina 150 000 och ligger i Quảng Ngãi Provincen.



Har idag ansökt om E-Visa till Kambodja, ansökan togs emot, likaså betalningen 36$. Tre arbetsdagar skall jag visst få vänta på att kunna ladda ner den förhoppningsvis godkända E-Visa applikationen. Visumet gäller för trettio dagar så jag har gott om tid att besöka Angkor Vat.



Har planerat att vara kring tempelområdet i tre dygn och biljetten för detta är 62$. Fast innan jag kommer till Kambodja skall jag också besöka Cu Chi som ligger i utkanten av HCM city och de tunnlar som VC utnyttjande. Det här är platser man inte får missa





// P-G



The Global Cyclist



Dagens distans: 112,2 km Medelfart: 18,1 km/h Maxfart: 38,7 km/h



Färdtid: 06.08 t.m. Totaltid: 08.29 t.m.



Medeltemp: 31,8 °C Max temp: 40.0 °C Min temp: 28,7 °C


12/10-18 Binh Dinh, Vietnam
Duc Pho till Binh Dinh 120 km och inget att klaga på

12/10


Sovit gott i tio timmar men har hört att det regnat ute i natt. För mig får det gärna duggregna emellanåt, det är bara uppfriskande när medelvärmen är över 34,0 °C.


På morgonen vid sju tiden är det fullt på vägarna av scooterförare på väg till jobbet och till skolan det är bara de yngsta som cyklar eller får draghjälp av någon äldre med scooter eller billigare moped.


I Kina var scootrarna till 90 % elektrifierade medan här i Vietnam är det kanske bara 20-25 % som är eldrivna.


Man kan köpa en scooter i Vietnam, begagnad sådan och tio år gammal för omkring 300$, vill man ha en bättre kvalitet så rekommenderas Honda som har nästan hela marknaden 65-70% och en 5 är gammal 100 CC får man punga ut med 700$.


Nya scootrar kostar från 14,500000 Vnd, mindre än 640$ och bland de dyraste får man öppna storbörsen och 107 391000 Vnd eller 4600$.


Det finns inte en stad eller minsta by med minst två eller flera som säljer scootrar, utanför affärerna står det oftast 25-30 stycken och inne i affären minst lika många.


Man ser ofta par, unga och äldre som kör scooter, bil är för de flesta lyx och vill man verkligen visa sin ekonomiska status så kör man bil och då helst SUV. Lexus SUV’ar har jag sett många av, Toyota och MazdaScootrarna används till allt och då menar jag allt.


Har de några år på nacken så är många utrustade med någon sorts anordning för vagn eller upphängning av väskor och korgar.


För att köra en scooter i VN krävs licens!! Och man undrar om det då ingår nån körutbildning!!!


Som vanligt har jag lite medvind på första delen av förmiddagen men så fort solen värmer upp luften blir det endera lite sned sidvind eller motvind.


Efter knappt 40 km kommer jag fram till ett litet samhälle Tam Quan och ser ett ”fik” på vänster sida och tänker att kaffe skulle sitta bra.


Kaffet man beställer är en liter kopp som inte motsvarar en ”Svensk storlek” men lika fullt är det kaffe.


Kaffet man beställer är en liten kopp som inte motsvarar en ”Svensk storlek” men lika fullt är det kaffe. En yngre kille kommer fram och frågar om jag också vill ha någon kaka eller liknande och jag nickar JA.


Fem minuter senare kommer han tillbaka med två stycken runda brödskivor som liknar hamburger-bröd och med någon fyllning. Smakar helt OK, blir faktiskt mätt av dessa två.


Vägen är småkuperad och några kräver att de större dreven bak måste användas. När klockan är strax före tolv tycker jag det är dags för lite lunch. I Binh Duong blir det en trottoarbar som får förse mig med mat. Ris, köttbitar av olika slag och ett större stycke grillat kött på ben. Grönsaker och olika små skålar med olika såser kommer alltid fram. En tillbringare med kall lite smaksatt vatten sätts på mitt bord.


Sitter här knappt en tre kvart innan jag drar vidare. 70 km har jag redan avverkat och har planer på cirka 45 till innan jag slutar att trampa.


Värmen har nu nått någon sorts ”peak” för tröjan är genomsvettig och jag stannar för att byta till en fräschare.


Jag fascineras av hur flitig bönderna är, de rensar och rycker från sina odlingar på slätten, några går bakom sina vattenbufflar medan andra buntar ihop gräs och växter som sedan bärs upp mot vägen. Ingenting får gå förlorat. På andra odlingsmarker kan man se de grå vattenbufflarna med sina bakåtböjda horn beta i den blöta jordbruksmarken och med vita hägrar som följer i deras spår eller sitter på deras rygg.


Bussarna är fortfarande ett ”gissel” ha efter sig, de tar överhuvudtaget ingen notis om framförvarande eller mötande. De bara tutar och sen kör. Ibland olustigt nära trots att jag ligger längts åt häger på vägrenen.


Vid fyra tiden kommer jag fram till Binh Dinh och GPS’en visar 118 km så jag tycker det för räcka för idag.


Min plan att cykla minst 100 km om dagen som genomsnitt fram till Ho Chi Minh staden håller fortfarande.


I morgon har jag planerat att dra lite längre ut mot kusten för att få lite mera havs vyer och Tuy Hoa blir en bra slutpunkt för födelsedagen



Dagens distans: 118,7 km


Medelfart: 19,7 km/h


Maxfart: 45,3 km/h


Färdtid: 06.01 t.m.


Totaltid: 08.41 t.m.


Medel temp: 34,6 °C


Max temp: 49,0 °C


Min temp: 27,0 °C



Vi hörs och syns


// P-G


The Global Cyclist


13/10-18 Tuy Hoa, Vietnam
– Grattis på min födelsedag och dagens distans till Tuy Hoa


13/10




Idag när jag vaknar har det gått ett är sedan min förra dag och då var jag hemma i Ö-vik, nu är jag i An Nhon, Vietnam. Känns lite overkligt men otroligt spännande och inspirerade att få vara med om allt jag upplevt så här långt.



Klockan är strax före sju och försöker att vara på cykeln runt halv åtta.







Dagens distans blir ner till Tuy Hoa en sträcka om cirka 115 km och enligt Google Maps finns 6 lite större backar men alla verkar vara av den mindre typen.



Att Vietnam är ett land där kroppen används mer än teknik blev jag varse om när jag cyklade över en liten bro. En ensam man med en liten träbåt försöket muddra floden manuellt, muddringsskepp är överkurs här





Skämt åsido, flodens sediment är väldigt näringsrikt så denna bonde försöker nog att ta med sig lite av det naturliga gödsel som floden transporterar och lägger det säkert på sitt risfält. Arbetet är likafullt imponerade.



Första 20-22 km relativt tråkig men snabb och två större samhällen passerar jag bara förbi.



När jag passerat Quy Hoa börjar dagens utmaning, ett bergspass som skall erövras, drygt 3 km och mellan 6-8 % lutning. Vatten går det åt i massor.























Efter cirka två tredjedelar av berget gör jag en paus vid en lyxfri fikaplats.



Vatten, Cola och en mugg med hett vatten för mitt Nescafé blev det här och dessutom lite skugga





När jag väl nått toppen får jag en hisklig utförskörning i fyra km, vågar inte släppa bromshantagen för man vet ju aldrig vad som kommer bakom nästa kurva.





Utsikten är magnifik och längst ner ser jag att de håller på att bygga en ny väg så att lastbilarna slipper att slita uppför och utför berget





























Vid foten av berget blir det ganska lättsam cykling och jag känner av doften från havet och jag ser även oceanen till och från.



När jag är framme vid Le Uyen en liten fiskeby följer jag havsviken och flera små fiskebyar avlöser varandra. I viken ligger båtar och stora näthåvar och bara väntar på nästa aktivitet.



Här i Vietnam är det inga tomma vikar, det lyser av aktivitet.



Temperaturen under min födelsedag har ju kunnat varit svalar



Värmen har på nytt stigit över fyrtio grader så varje chans att få blöta ner sig tar jag vara på och vid en lämplig vik testar jag också tvungen hur vattenkvaliteten är. Känslan är obeskrivlig



Lite senare cyklar jag i ett pittoreskt litet samhälle, Song Cau som jag genast blir förälskad i.



Har faktiskt planer på att göra en övernattning här bara för att det är så vackert och mysigt.



Letar upp en bar som serverar nudlar, kött, två skålar med sås, en tallrik med grönsaker och så något som liknar gigantiskt stora chips. Bland de goaste jag ätit på flera dagar och med en Saigon öl får jag betala 16 kronor.





Alldeles intill sitter en sömmerska i fullt arbete och jag har ett stort hål i tältpåsen och frågar om hon har lust att fixa detta medan jag äter.
Svaret blir Ja och ho syr ihop hålet på några minuts





Efter maten bestämmer jag mig trots allt att dra vidare mot Tuy Hoa, har knappt 70 km dit.



Ut ur Song Cau kommer nästa slitsamma klättring och denna är riktigt brant, säkert över 15% så det blir att styra ekipaget upp.



Vägsträckningen är fortfarande vacker och följer kusten som en slingrande orm och flera backar som tar på krafterna.



Sista 20 km får jag lite medvind och när jag kommer fram till Tuy Hoa och skall precis svänga vänster i en rondell sr jag en touring cyklist som vinkar åt mig. Han är vietnames och har cyklat från Hanoi. Frågar vad jag letar efter och jag svarar att först skall jag ha tag på en ATM maskin och sen ett hotell.



Han svarar att jag kan följa med honom ner mot havet för han och hans kompisar som har tagit en annan väg har ett hotell som jag skulle kunna boka in på.



Jag accepterar hans hjälp och tio minuter senare cyklar vi in på hotellets entreplan. Hotellet ligger bara ett stenkast från havet och jag ser de vita stora vågorna slå in mot stranden.





Efter incheckning och installation på rummet tar jag på mig mina shorts och beger mig ner mot beachen. Klockan är nästan 18 så det är mörkt ute men det tänker jag inte bry mig om. Skall bvara ner i vattnet.





Vågorna är så stora att simma är helt uteslutet och några av vågorna slår omkull mig och returen från dessa drar mig tillbaka. Helt otroligt vilka krafter ett av naturens element kan ha.



Tänket på tsunamivågorna som är mångfalt större vilka enorma krafter de besitter. Efter mitt bad upp för en dusch och sen ut för att leta upp en bar för jag är vrålhungrig.





Denna dag har varit jobbig fysiskt men också fantastisk vilka vyer jag fått skåda.




Jag får senare reda på att mitt Visum för Kambodja är APPROVED





























I morgon mot Nha Trang som också ligger vid Indiska Oceanen, knappt 120 km söderut



Dagens distans: 116,7 km Medelfart: 17,1 km/h Maxfart: 49,9 km/h



Färdtid: 06.46 t.m. Totaltid: 09.42 t.m.



Medel temp: 38,9 °C Max temp: 52,0 °C Min temp: 26,0 °C





Vi hörs och syns



// P-G



The Global Cyclist


14/10-18 Vung Ro Bay och Ninh Hoa, Vietnam
Fantastiska Vietnam, ett nytt land att älska


14/10




Under natten har det regnat tydligen, för beachboulevarden nedanför är våt. Klockan är kvart i sju och jag tar på mig kläderna och ner till frukosten som serveras på bottenplan, G.



När jag kommer ner sitter redan de killar jag mötte i går och vi pratar lite om denna dagens tur och vi skall åt samma håll.



De planerar att starta strax efter 8 och de det har jag också planerat. Frukosten är väldesignad, det finns korv, stekta ägg som jag tar rejält av. Dessutom en hel del från havet, nudlar, grönsaker och del annat gott. Bröd i form av små baguetter finns också samt juice och en kanna med bryggt vietnamesiskt kaffe.



Efter frukosten går jag upp på rummet och byter om till cykeldress, packar väskorna och sen ner till hotellobbyn för att checka ut.



Innan vi drar iväg så blir det lite fotande som vanligt. Ut ur Toy Hoya inga problem. Mina nyvunna cykelkompisar stannar mitt inne i stan och jag fortsätter själv över den stora bro som tar mig över Song Da Rang.































Sen är det bara att trampa på och följa havet. Vägen är nyasfalterad och rak dessutom medvind så jag har bra fart under ”sulorna”.



Efter cirka 20 km en ny bro att köra, denna tar mig över viken Cura Bien Da Nong.





Jag stannar mitt på bron för att nyfiket se hur det går för alla som står vid räcket och fiskar, dessutom är vyn storartad.



Några minuter senare dyker mina Vietnamesiska kompisar upp och den av den jag träffade i går eftermiddag n ämnet nått om en historisk plats från Vietnamkriget bara 20 km härifrån och de har tänkt stanna där för lunch och han frågar…



- Do you want to have lunch with us?



Och jag svarar omgående



- Yes, that would be nice.



Vi fortsätter vidare efter kusten och några km senare kommer en liten klättring på 2-3 km, inte brant men ändå svettigt.



Jag har tydligen mera ”Power” i benen än de för jag ser inte till dem när jag nått toppen. Fortsätter ytterligare några km innan jag stannar vid en liten mysig och blommande ute kafé. Blir mött av några vietnamesiska ungdomar som givetvis ler.



Köper några vattenflaskor och en läsk och bara njuter av atmosfären.





























20 minuter senare sitter jag på cykeln igen och jag har i minnet om ”20 km” att det skulle vara en historisk plats att stanna vid. Vũng Rô Bay heter platsen och ett minnesmärke finns uppsatt och en bar finns också vid stranden.



Det historiska med denna plats som kallas Vũng Rô Bay incident enligt mina vietnamesiska cykelvänner är att Vietcong landade många fiskebåtar med vapen just i denna bukt men en amerikansk operation lyckades spränga en fullastad båt med vapen och sprängämnen men samtidigt dödades kaptenen.



Jag stannar till och snart här även de andra dykt upp. Lunchen skall ätas på en flytande bar och för att komma dit får man gå en bit efter stranden och sen hoppas på en båt som tar oss ut till restaurangen.



Viken är obeskrivligt vacker, jag får ”ståpäls” bara av att se omgivningen.





Vi låter cyklarna stå vid baren och tar med oss de viktigaste. Jag blir också uppmanad att ta med mig mina badshorts.



Bad igen… Varför inte





20 minuter senare kliver vi ombord på en flytande restaurang mitt i viken. Restaurangen har åtta stycken kassuner mitt i där fisk och annat från havet finns och på båda sidor finns plats för små bord och hängmattor.





Innan vi får börja äta skall det ju beställas vilken fisk som skall håvas upp och det får de andra bestämma.





Själv blir jag påmind om att jag hinner bada innan maten serveras så jag dyker ifrån restaurangen ner i det ljumma och salta vattnet. Känslan när jag åter kommer upp till ytan går inte att beskriva, helt omöjlig.



Om man kan få håren på armarna att resa sig i vattnet har jag lyckats.







Sen får vi sätta oss vid bordet som är litet så det är meningen att vi skall sitta på golvet.





Först dukas det fram musslor och bläckfisk, olika såser och sojasås och Saigon öl. Sen kommer huvudrätten som är den fisk som håvades ut kasusen.







Det var väldigt länge sedan jag ätit så gott och mått så bra. Jag vibrerar inifrån.



Efter maten blir det vila i cirka 40 minuter innan båten kommer och hämtar oss. Jag faktiskt sömmande i denna hängmatta. Nåt så obegripligt skönt det kan vara att få somna i en hängmatta på en flyttande restaurang i en vik i Vietnam.





B¨ten kommer vid två tiden och jag blir också informerad om att jag var ”Invited fort lunch” så ingen betalning för mig. Det är bara att bocka och buga för deras genorisitet



Strax före halv tre drar vi vidare söderut och redan nu är jag införstådd med att det inte blir Nha Trang som mål ikväll.





Först några km lätt cykling sen tre km uppför ett bergsmassiv men hela tiden har man indiska oceanen som följeslagare.





Efter klättringen lättcykling resten av vägen mot Ninh Hoa och knappt 60 km. Vi kommer att få cykla sista 30 km i mörker. Det är priset vi får betala för att få ha upplevt en dag som jag fortfarande inte kan smälta. Jag får på nytt ”ståpäls” bara jag tänker på detta.



Vilken dag jag fått uppleva



Vi kommer fram till Ninh Hoa strax före halv åtta på kvällen och en av killarna har bokat ett enkelt hotell en bit från city.



Efter installation, ombyte knackar grabbarna på dörren och säger…



- Dinner, do you want to make us company?



- Yes, I would like that



Vi äker en taxu in till stan och stannar utanför en trottoarbar och grabbarna beställer in mat från baren men de köper också lite annat smått och gott från några matstånd vid gatan.



Ris, stekta ägg, fläskkotletter, fläsktärningar, sallad, såser, öl och så har de köpt en flaska vodka som de bjuder på.



Yes, thats right. Slipper även betala denna middag. Blir också informerad om att de gärna ser mig som cykelpartner i två dagar till och jag tackar ödmjukast för allt de ställt upp med,



Nu har jag ett nytt land och folk att älska



Vietnameserna är på ett naturligt sätt otroligt vänliga och generösa, man blir hänförd av deras positivitet



Dagens distans: 101,1 km Medelfart: 18,4 km/h Maxfart: 46,0 km/h



Färdtid: 05.22 t.m. Totaltid: 10.54 t.m.



Medel temp: 34,0 °C Max temp: 52,0 °C Min temp: 26,0 °C





Vi hörs och syns



// P-G



The Global Cyclist




15/10-18 Cam Rahn, Vietnam
Hetaste dagen hitills i Vietnam

15/10


Vi lämnar hotellet och Ninh Hoa strax före halv sju och redan nu känns det som det skall bli varmt som tusan idag.


Vår rutt genom stan är fylld av bilar men i synnerhet av scootrar och även vägen mpt Nha Trang är trafiken tät. Alla vill väl till jobbet.


Cirka 10 km från Nha Trang får en av vietnamesiska cyklisterna punktering och det blir ett byte av slang. De säger åt mig att fortsätta mot Nah Trang för de kommer att hinna upp mig så jag fortsätter själv. Några km hitom stan gör jag en paus för en halvtimme men blir tvungen att forttsätta. När jag är inne i Nah Trang gör jag et nytt stopp men någonstans har vi passerat varandra.


Tråkigt men inget att göra något åt så jag fortsätter mot Cam Rahn som ligger söder om Nha Trang och efter kusten.


Det är lite med andan i halsgropen jag kryssar mig genom denna stora och livliga stad, scootrarna måste man ha full fokus på. De kan hitta på vad som helst, och trafikregler verkar inte vara något som de prioritera.


Så småningom kommer jag igenom vimlet och är på lite mera säker mark. Att kustlinjen omkring Nha Trang är en resort är tydligt., Hotellen ligger på rad och områdena kring dem är gröna, massor av träd och buskar och väldigt välskötta gröna ytor i övrigt.


Till Cam Rahn är det knappt 60 km och min plan är att ta mig dit. Inte längre idag för värmen är mördande och dessutom motvind.


Hela tiden har jag Indiska Oceanen på min vänstra sida och hotellkomplexen fortsätter att ståta upp sig.


Sista 15 km innan Cam Rahn håller de på att bygga nya hotell och en del är gigantiskt stora, Radisson Blu är en av hotellkedjorna som satsar på denna kustlinje.


Någon mil innan själva Cam Rahn stan blir det lunch och 8 km senare tar jag in på motellet Lily 2, inte en meter till idag för jag tror jag brinner upp.


Min plan sedan Da Nang om att cykla minst 100m km per så att jag hinner med Cu Chin tunnlarna utanför Ho Chi Minh staden håller, just nu 104,7 km per dag


Dagens distans: 92,5 km Medelfart: 18,1 km/h Maxfart: 52,8 km/h


Färdtid: 05.07 t.m. Totaltid: 06.34 t.m.


Medel temp: 40,8 °C Max temp: 54,0 °C Min temp: 27,0 °C


Vi hörs i morgon


// P-G The Global Cyclist


17/10-18 Gia Ray, Vietnam
Punktering och sedan en trasigt bakdäck men till Gia Rya kom

17/10


Hade ställt väckaren klockan sex och efter en dusch och utcheckning sitter jag på cykeln strax efter halv sju. Inga problem att ta sig genom stan bara man håller koll på tvåhjulingarna.


Första 50 km går riktigt bra och jag känner att det finns lite medvind i ryggen, några backar är det inte heller nått att bråka om.


Första stoppet i Thuan Nam för kortare paus och lite vätska. Vid nio tiden ytterligare ett stop vid en PetroVietnam bensinstation för mera vätskepåfyllning och även lite vila för benen.


Här nere verkar det vara en ny typ av odling, liknar agavebuskar och på en del finns stora röda frukter. En del odlingar är riktigt stora.


När klockan passerat 10 med tio minuter stannar jag till vid en vägkrog som verkar ha bra mat, Than Minh heter orten och den är inte speciellt stor men god mat kunde jag beställa.


Jag fortsätter efter lunchen och nu börjar värmen på allvar över och det går givetvis tyngre att cykla. Några kortare motlut får jag också. När jag cyklat drygt 60 km får jag punka och stannar utanför som jag tror är ett skjul men som visar sig var en bostad åt ett äldre par.


Det visar sig att de reservslangar jag har inte är lagade vilket jag trodde så det blir att försöka laga dem tills jag för chans att köpa nya.


Den äldre kvinnan kommer fram och ler nyfiket och jag ler ju givetvis tillbaks sen kommer hon flera gånger med ett glas isvatten till mig för hon ser att jag lider i värmen.


Efter lagningen drar jag i väg och värmen är nu på topp och nu känns det ibland tungt att hela tiden cykla mot blåslampan som jag har framför mig.


En liten motvind har också dykt upp plus ett antal längre slakmotor.


På väg ut ur det lilla samhället Than Tam som jag passerar genom strax efter 13 känner jag att bakdäcket kraschar och jag får styra tillbaka cykeln mot närmaste cykelreparatör.


Jag hittar en reparatör som verkar repa det mesta och han tar itu med mitt problem.
Han visar mig bakdäcket och en stor reva på höger sida av däcket har rivits upp så detta Schwalbe som jag köpte i Hanoi är nu i det ”sälla jaktmarkerna”.


Mannen ropar till frun som letar i nått förråd och tillslut hittar det ett däck som passar. Lite mera grovmönstrat men vad har jag för val så här mitt i den vietnamesiska landsbygden. Han har också en ny slang att erbjuda.


Hän sätter på däcket och slangen och sen ropar han till mig och pekar på bakhjulet som wobblar.


Han gestikulerar om det är OK att han fixar även detta och jag sätter upp tummen som en gest till honom att fortsätta.


Med flinka fingrar och enkla verktyg fixar han mitt skeva bakhjul.


Medan han arbetat har jag haft sällskap av familjen unga dotter.


Hon kanske är tre år eller lite drygt men otroligt social och nyfiken. Hon hittar på allt tok medan pappa lagar min cykel och mamman lagar en annan cykel.


En plastförpackning med ekrar och nipplar fångar henens intresse och snart har hon spridit allt på golvet.


Jag plockar upp ekrarna och nipplarna och medan jag gör det har hon hittat ett paket med svetstråd som får samma öde till mötes.


På nytt får jag plocka upp även detta och nu har flickan hittat min hjälm som hon verkligen gillar. Hon provar den både bak och fram och finner den väldigt skojig


Det här arbetet tog kanske en timma och jag fick välbehövlig vila. Kostanden för allt inklusive nytt däck, ny slang och justering av bakhjulets ekrar 200.000 Vnd, knappt 80 kronor.


Sen vidare med ett leende på läpparna, inte för reparationen utan för flickan som gav mig många goda skratt med hennes pappa och mamma fixade cyklar.


Barn är lika oavsett var i världen man befinner sig, vilken hudfärg eller religion de tillhör. De är nyfikna och gillar att testa.


Nästa stopp kommer efter drygt 90 km mellan Xuan Hung och Xuan Tam när jag ser ett kafé eller liknande där total skugga verkar råda stannar jag och styr även in cykeln och beställer en Cola, får även ett glas med iskallt grönt te som jag nu lärt mig att verkligen gilla.


Det är verkligen läskande och dessutom gratis på de flesta barer och kaféer.


Strax före 17 cyklar jag in mot Gia Ray och har i tankarna att nu blir det stopp för idag. Infarten mot stan är en enda lång slitsam slakmota och jag får verkligen slita. Inte så mycket för det fysiska utan mera av värmen som tröttat ut mig. GPs’en visar att dagens maxtemperatur är 57 °C !!!


Ett hotell vid utkanten av stan för 160 .000 Vnd får duga. Luftkonditionering fungerar och bara den är värd 160.000 Vnd.


Ställer in den på 17 grader och sen in till toaletten som också är dusch för lite nödvändig hygien innan jag letar upp ett matställe.


Det verkar nu också som min satellitsändare börjat fungera, den har satt ut punkter var jag varit idag men tyvärr så finns inte några aktiviteter mellan förmiddagen den 15 och fram till idag på förmiddagen


I morgon tar jag mig mot Ho Chi Minh staden men jag kommer att göra allt för att undvika köra in i miljonstan. Mitt mål är ju Cu Chi tunnlarna och de ligger lite norr om stan. Hur det blir med detta får Ni höra sedan.


För övrigt ligger Philipp och Beata bara en dagstur bakom mig så vik kommer nog att få lyfta några bägare iskall öl in Kambodja ganska snart


Dagens distans: 105,0 km Medelfart: 17,3 km/h Maxfart: 57,5 km/h


Färdtid: 05.52 t.m. Totaltid: 06.22 t.m.


Medel temp: 29,5 °C Max temp: 57,0 °C Min temp: 23,0 °C


Vi hörs i morgon


// P-G The Global Cyclist

18/10-18 Thuan An, Vietnam
Mot Ho Chi Minh staden och en enda stor förort i 100 km

18/10


Har sovit ovanligt gott trots det simpla hotellet som hade hänglås för dörren på utsidan och skjutlås på insidan.


Sitter på cykeln redan för halv sju och allt går enligt planerna och de är att ta mig till Cu Chi tunnlarna utan att h’ta mig in i Ho Chi Minh staden.


Värmen är redan över 28 grader och mer kommer det att bli. Sceneriet och landskapsbilden Inte mycket att yvas över denna dag, ganska rakt och platt och en enda stor förort till Ho Chi Min City. Städerna och samhällen avlöser varandra.


Strax innan Bien Hoa blir det lunch för 30.000 vnd och sen iväg mot vad som var tänkt Phu My Hung som ligger strax före den plats tunnlarna skall ligga.


Ju närmare HCM jag kommer desto mer trafik, motorvägar och vägkorsningar och min puls den ökar den med. När jag närmare mig Thuan An i provinsen Binh Duong är trafikkaoset max och hur jag skall ta mig igenom detta gytter av vägar, broar vägtullar och alla lastbilar vet i tusan.


Vid ett tillfälle är jag helt omringad av lastbilar som kryper fram meter för meter, från höger en påfartsväg och även den är fylld av lastbilar, till allt detta alla mopeder, MC och scootrar och jag mitt i alltihopa med cykel och röda packväskor och gulgrön hjälm,


Ett tag vet jag inte ens vart jag är för batteriet till mobilen har laddats ur och jag orkar helt enkelt inte ta fram laddaren som jag har i styrstångsväskan.


Så småningom kommer jag loss och tar första bästa avtagsväg åt vänster. Hamnar i nått slitet men gigantiskt stort kvarter. Hittar runt men vart norr och söder är just nu vet i tusan.


Bestämmer att nu är det färdig cyklat för idag för GPS’en visar nästan 100 km. Inne i Thuan An hittar jag Hoang Dung ett tvåstjärnigt hotell som får duga. Gatan utanför verkar bli lagom livlig ikväll så det lär inte bli några problem att hitta matställen.


Får ett rum med dubbelsäng, TV och luftkonditionering, kombinerad toa och dusch samt ett kylskåp kallt som attan och fylld med drycker som jag inte tänker röra.


WiFi fungerar och jag loggar in efter att jag duschat, letar fram en tourguide för Cu Chi tunnlarna och hittar VinadayTravel som har ett antal olika alternativ. Jag fastnar för ett som de kallar Cu Chi Tunnels and My Tho Full Day. Det visar sig senare att detta är en ”Private Tour” och jag som ensam måste betala 260 $.


Letar då upp en ny attraktion med Cu Chi tunnlarna som inslag och finner då en som verkar vara både kul och spännande, Discover Cu Chi tunnels in the afternoon by Les Rives Speedboat


De plockar bara upp folk inom vissa distrikt i HCM så jag chattar med en guide representant och hon rekommenderar att jag tar ett hotell i distrikt 12 och förslår ett billigt hotell Mai Phuong Thao hotel som jag senare accepterar och bokar två nätter, 19:e och 20:e.


Dessutom blir det hyrd taxi in till detta hotell för jag vägrar att ta mig in till hotellet i detta trafikkaos. Från mitt hotell Thuan An är det till HCM knappt 15 km men jag tror att det nog tar minst tre timmar att hitta hotellet jag bokat in distrikt 12.


Dagens distans: 99,78 km
Medelfart: 17,8 km/h
Maxfart: 50,6 km/h
Färdtid: 05.35 t.m.
Totaltid: 07.53 t.m.


Medel temp: 40,2 °C
Max temp: 53,0 °C
Min temp: 28,0 °C


Vi hörs i morgon eller övermorgon om jag nu inte ha förvirrat mig kvar i tunnlarna


// P-G The Global Cyclist


Förvirrad och förväntansfull Cyklist I Ho Chi Minh City distriktet

20/10-18 Cu Chi och Ho Chi Minh, Vietnam
Ho Chi Minh City och speedboat till Chu Ci Tunnlarna

19 – 20/10


Jag lämnar Hoang Dung hotellet i Thuan An redan klockan 8 och en och en halv timme senare bokar jag in på Mai Phuong Thao Hotel. Det ligger i distrikt 12 i Ho Chi Minh staden och är ju inte den del som man egentligen vill vara i.


En ganska tråkig del av stan, fördelen är att det är mycket lättare att ta sig ut ur stan mot Bavet och den Kambodjanska gränsen och av den anledningen bokade jag ett hotell här. Priset kan jag ju inte heller klaga på, två nätter för drygt 200 sek.


Efter uppackning en runda i området och en lunch på en gatukrog, sen några gokakor och en bägare med iskaffe på ett konditori.


Tillbaka till mitt rum på våning fem och lite ombyte. Letar upp adressen till resebyrån och frågar sen receptionisten var närmaste buss finns.


Hon beskriver att det är bara att gå över gatorna så hittar jag en busshållplats och jag skall hoppa på nr 65 som går till distrikt 1 där alla resebyråer och ”backpackers hotell” och uteliv finns.


Bussen kostar 5000 Vnd, cirka 2 sek och till resebyrån är det 11 km. Resan tar knappt en timme i normal rusningstrafik och bussen stannar vid en stor busstation inte långt från VINADAY goREISE resebyrå så den är inte svår att hitta.


Det märkas att detta område är populärt för har finns bra barer, små billiga hotell och massvis av souvenirbutiker.


Jag går in till resebyrån som också är ett ”Backpacker hotell” och snackar med personalen och tar reda på allt jag behöver veta för turen i morgon kl. 11.


Hittar också i området en fotobutik som säljer Olympus och jag frågar om de har en laddare till mina batterier då jag misstänker att den jag har inte funkar 100 %-igt, men Tji.


Sen går jag och fikar och vandrar runt i distrikt ett bland Cirkel K affärer, kaffebutiker, klädshoper och vad mer jag nu hittar.


När klockan är strax efter halv fem går jag tillbaka mot busstationen och inväntar buss nummer 65 som skall ta mig tillbaka till distrikt 12 och mitt hotell.


Det har nu också börjat regna och det mörknar ganska fort, trafiken tilltar för varje sekund. Bussen avgår en kvart före fem och trafikkaoset är nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Tror att det gått avsevärt fortare att cykla samma sträcka.


Tusentals och åter tusentals MC, mopeder och scootrar över allt och att inte bussen kör över ett antal är ju ett under.


Hela denna tur tar en och en halv timma, 11 km, det blir inte någon stor medelhastighet. Den stannar bara femtio meter från mitt hotell och jag går och köper med mig lite mat till hotellet och äter på rummet.


Sen slötittar jag på lite fotboll medan jag äter mitt ris och fläskkotlett. Det regnar fortfarande ute för det hör jag från taket nedanför.


Klockan ställer jag på halv åtta för jag räknar med att hinna ner till resebyrån på en timma. Somnar sen med hörlurarna i örat och P1.


Vaknar lite för utsatt tid och ser att ute är det mulet men inget regn. Packar ner kameran, lite ombyte och en vattenflaska i ryggsäcken och går över gatorna till busshållplatsen och kliver på nr 65 in mot distrikt 1.


Dert första jag gör när jag kommer fram är att leta upp en bar som serverar frukost och beställer in två ostmackor och en tallrik pannkakor som är ett mellanting mellan tunna och tjocka och smakar lite sött.


Om jag fantiserar riktigt så tycker jag det smakar sockerkaka, men den är trots allt god och framför allt mätande.


Går sedan till VinaDay och sätter mig att vänta på de som skall hämta upp mig. I hotellets kök och frukostrum får jag två koppar gott kaffe som jag dricker medan jag väntar.


En ung tjej kommer in och sen går vi till en liten transitbuss och åker iväg för att plocka upp ett par till, det är en dansk familj med två barn.


Sen ner mot floden, Sông Sài Gòn varifrån speedbåtern skall ta oss efter floden norrut mot Chu Chi och tunnlarna.


Båtplatsen ligger vid en vacker park som har ett antal restauranger av lite lyxigare typ och borden står redan dukade med vita dukar och väntar nog på de första gästerna.


Båten ligger alldeles vid en av restaurangerna och vi blir ombedda att hoppa ombord.


Båten är ganska stor men har ingen fast överbyggnad utan ett kapell som går att öppna på sidorna är enda skyddet


Tillsammans med guiden, tjejen och båtföraren är vi tolv ombord. Danmark, Spanien, Indien och Sverige är representerande


Sen berättar Guiden som heter Bao vad som skall hända och att båtresan efter Saigon floden tar cirka 75 minuter och när vi kommer fram blir det först lunch och sedan till tunnlarna och alla ” booby traps” som gerillasoldaterna arrangerade.


Båten är det fart i, en Yamaha 200 Hk, FourStroke tarcoss fram efter den slingriga floden i 25 Knop så det går utan.


Efter floden är det full aktivitet, små lastbåtar, fiskbitar som knappt jag skulle våga sitta i och sedan en massa pråmar och de flesta fullastade med sand. Efter stränderna håller de på att bygga och anlägga.


Vädret har blivit både varmt och soligt så fartvinden är bara skön. Tjejen som hämtade mig utanför VinaDay serverar läsk, frukter och vatten så det är bara att ta förs sig.


Strax för ett stannar vi utanför en anläggning som har en stor restaurang och ett centra för just besöket av tunnlarna.


Maten är ruskigt god och väl tilltagen så det blir till och med över i faten. 45 minuter senare går vi först genom en souvenirbutik och sen ner i underjorden och passera entrekontrollen. Allt är sedan tidigare betalt så guiden överräcker bara en broschyr med vår biljett.


Vi får reda på att detta område som ligger utanför Saigon eller som det nu heter Ho Chi Minh City hölls av gerillasoldaterna, VietCong, FNL och lokala befolkningen.


Ända sedan slutet av 40 talet då fransmännen härjade här har man byggt tunnlar och ” booby traps” och han visar os på hur de fungerade.


Den första som vi kommer till är inhägnad vilket man förstår när en anställd tar en bambukämp och stöter lite lätt i marken. En lucka fälls upp, eller ner och i hålet som kansje är 150 cm djupt sticker sylvassa spjut upp.


Faller man ner här då lär det bli svåre att ta sig upp. De var också enligt guiden meningen att de som ramlade ner inte skulle dö på en gång utan amerikanerna skulle bli tvungna att ta hand om stackarn vilket kräver mera resurser än att bara stoppa killen i en ”Body Bag”.


Han fortsätter att berätta att tunnlarna som vi senare skall till börjades grävas under fransmännens tid och då hade de grävt cirka 50 km. Sedan under amerikanernas tid fortsatte grävandet och tillslut hade de en sträcka om 250 km.


Fällorna är ruskiga och han visar också oss en s.k.dörr fälla som när dörren öppnas faller en träkonstruktion ner med sylvassa pinnar och spetsar angriparen


Överallt inom området finns olika platser både ovan jord och under jord där de reparerade, underhöll och tillverkade olika vapen, fällor för gerillasoldaterna. Inga avancerade tekniker fanns utan de var enkla och krävde ingen ström.


Gerillasoldaternas skor gjordes av utslita däck från egna och fiendes fordon och var också tillverkade så att de skulle skydda fötterna men också hindra att de halkade.


Sen skulle vi ner i tunnelsystemet och guiden frågar om någon har cellskräck för det är smalt och trångt.


En av deltagarna, han från Spanien ber att få slippa då han anser att hans egen kroppsstorlek inte passar tunnels storlek


Jag som är ganska lång fick krypa på knäna för att inte ryggen skulle ta i taket. I dessa tunnlar kunde det finnas allt från sängplatser, sjukstuga, vapen och ammunitionsförråd och rum för befälsstrategi.


Det var nästan lite olustigt, klaustrofobiskt att krypa på alla fyra för att ta sig fram och man kan ju tänka sig hur det var under Vietnamkriget


I djungeln som vi nu går genom finns också kanoner, luftvärnssystem och förstörda amerikanska tanks kvar.


Sen kommer vi fram till en plats för souvenirer, lite glass och de som vill en skjutplats där man får köpa ammunition och sen provskjuta bl.a. M60. Ingen i vår grupp tycker det var nått att satsa på men smällarna från skjutplatsen hördes väl så givetvis fanns de som tycket det var skoj


Mat behövs oavsett om man är angripare eller förvarare och eftersom ingen ström fanns fick man tillverka enkla men fungerande små kvarnar som malde riset för det var det som de åt för det mesta.


På vissa platser kunde man se en liten upphöjning i marken och små rektangulära hål som det kom rök ur.


Nere i tunnlarna tillagades mat och röken måste ut någonstans och för att inte det skulle synas från luften så lagades mat endast tidigt på morgonen eller sent på kvällen och eldstaden fick ju inte synas.


Så här kunde ett avsnitt av tunnelsystemet se ut, 250mkm långt. Ganska fascinerade hur de lyckades gräva detta.


De vapen och vapensystem som Nordvietnameserna, VietCong; FNL och gerillasoldaterna behövde fick de bl.a. av forna öststaterna och ryssarna som skickade det till Kina och därifrån bars de hela vägen ner till Sydvietnam via stigsstigsysten som kallades för Ho Chi Minh leden.


Den totala sträckan som gick från Nordvietnam via Laos och Kambodja till Sydvietnam var över 1700 km lång, längre än hela Vietnam. Mycket av det som transporterades gjordes med cykel givetvis och sjlv har tillrätta lagt drygt 2000 km genom Vietnam


Snacka om uppoffring. Alla bar, alla hjälptes åt, barn kvinnor och gamla.


Sen fick vi se en dokumentär film från Vietnamkriget innan vi åkte tillbaka i 25 knop mot Ho Cghi Minh staden.


Sedan de lämnat utav mig vid VinaDay så WhatsAppade jag till Philipp och Beta och vi kunde senare träffas någon timme för en öl innan jag tog 65:an tillbaka till mitt hotell.


Philip och Beata stannar ni stan ytterligare tre fyra dagar. Alltid lika roligt att träffa detta par från Aachen i Tyskland


Nu är det slut från Vietnam


Nästa gång vi hörs är jag i Kambodja


// P-G


The Global Cyclist


21/10-18 Mộc Bài, Vietnam
Lämnar ett fantastiskt Vietnam för ett oprövat Kambodja

21/10


Strax före 12 är jag framme i Mộc Bài som ör den vietnamesiska gränskontrollen mot Kambodja och den ser pampig ut.


Genast kommer det fram en valutaväxlare som givetvis tycker att jag skall välja just hens kurs, skakar på huvudet och säger att jag …


- Please wait, I will return when I checked in


Det första jag får göra är att ta av alla väskor som sedan skall genom röntgenkollen…


- Is Everything OK? säger jag åt mannen som kollar bildskärmen


Han nickar ett Ja och jag tar väskorna tillbaka till cykeln som står alldeles intill. Sen frågar jag igen om jag skall passera med cykeln igenom men han pekar att jag skall gå på utsidan.


Det gör jag också och innan jag vet ordet av är jag förbi hela passkontrollsystemet och i princip i Kambodja


Blir ju fundersam och tänker lite högt, men stämpeln i passet då? Tänker just inte mer än så och fem hundra meter senarer står jag framför den Kambodjanska gränskontrollen Bavet.


Nu har jag lämnat ett fantastiskt Vietnam som jag kommer att sakna, har varit en positiv överraskning nästan helt igenom.


De som slår lite smolk i bägaren är trafiksituationen och i synnerhet från bussarna och lastbilarna efter vägarna. De kör som Jag är störst och skall fram först, flytta dig!!


I städerna är ju scootrarna i mångtusentals och jag är fortfarande förvånad att jag inte sett ett antal olyckor som de kör. Fast på något sätt hittar de som oftast en lösning.


Trettio dagar och tvåtusen etthundra åttiotre km har jag avverkat under tryckande hetta och fuktighet som ibland påminner om ett badhus. Jag vet betydligt mer nu om Vietnam är tidigare och de som får mig att undra varför inte folket visar mera hat mot USA än vad de gör amerikanska flaggan syns på många ställen och till och med caféer har döpts till B52.


Själv har jag mest sett leenden, fått ryggdunkar och heja rop. Jag är överväldigad.


Detta land är absolut värt en resa. Mallorca, Grand Canaria m.fl är ju, vad var det nu Hasse sa i i Sketchen ”På Jobbet” i 88-öres revyn?..... ….. ….. …..`? Fyll i själv


Goodby and By Bye Vietnam


Nu väntar Kambodja, Kan Ni slå grannen


Vi Ses i Kambodja


// P-G The Global Cyclist


21/10-18 Bavet, Vietnam
Kambodja nästa land i min globala resrutt

21/10


När jag efter passkontrollen ii Mộc Bài som gick alldeles för bra är jag framme efter 500 meter I Bavet och den Kambodjanska kontrollstationen.


Den är kanske inter lika pampig som den Vietnamesiska men den verkar mera gemytlig och ser egentligen inte ut som en gränsstation med mina västerländska ögon som referens.


Precis vid en kur blir jag uppmanad av en kille som sitter vid ett framför kuren att fylla i ett formulär med uppgifter om mig, mitt pass och Visa, vart jag skall o.s.v. Formuläret skallsedan tas med och visas upp i passkontrollen.


När jag är framme märker jag att nått inte är OK och en manlig kontrollant säger att…


- Outgoing passport stamp is missing


Jag berättar att ingen frågade efter passet, kontrollanterna ler och säger vänligt…


- Go back and get Your passport stamp.


- Can I leave my bicycle outside here sager jag frågande.


- Yes, You can leave it here


25 minuter senare är jag tillbaka och några minuter senare efter hand och fingertrycksavläsning cyklar jag in i Kambodja.


Att jag är en dag för tidig enligt mitt VISUM tar de ingen notis om!! Det ätr bara jag glad över.


Givetvis visste jag att jag kunde bli stoppad till nästa dag men går det så går det. Den här gången lyckade det. I Kina har det varit omöjligt.



Klockan är nu 12.20 lokal tid och mitt femtonde land på min Globala Cykelresa har startat.


Det första jag slås av förutom att värmen håller på att slå omkull mig fullständigt är alla kasinon som också är hotell. Alla ligger efter genomfartsleden och allt verkar vara under konstruktion. Liknar lite Las Vegas tror jag. Har ju inte varit i den stan men sett bilder därifrån. Tio stycken kan jag nog räkna upp.


Man kan ju fråga sig varför just här? Det jag fått reda på är att ”gamling och spel” inte är tillåtet i denna skala i Vietnam.


Att ta in på några av hotellen är nog inte att tänka på utan det får bli en bra bit utanför stan. Efter cirka 8 km stannar jag till vid en liten obetydlig affär som verkar sälja krimskrams bara för att köpa en läsk och frågar samtidigt var man kan äta.


Killen som kan endast några ord engelska pekar runt hörnet på sin butik. Jag får min läsk och sätter mig på en låg röd plaststol av ”Icke slagtålig hammarplast” och dricker upp min Coke i en enda klunk.


Törstig är det minsta jag är.


Jag styr cykeln en femtiotal meter och ser flera röda låga stolar men också nått som liknar en bar. Två killar av den yngre sorten står inne i baren och jag gestikulerar och samtidigt säger…


- Do You serve food here?


En av killarna nickar och ber mig att sätta mig ner vid bordet utanför. Jag får en inplastad meny men bra bilder och text på engelska, Priserna som står innanför parantes är alla i dollar. Men jag blir införstådd efter att jag frågat vom de tar….


- Do You accept local currency?


Efter några sekunders väntat svarar en av dem


- Yes we do


Jag beställer in en tallrik med ris och kött samt en lokal öl.


.


Portionen är vältilltagen men inga grönsaker, inga små skålar med olika såser. Bara några vplastflaskor med okänt innehåll om man bortser från flaskan med Soja sås.


Hoppas att detta är ett undantag! Medan jag äter ser jag ett hotell 100 meter bort, Garden Hotel.


Ser ut att vara i rätt prisklass. Tar mig dir efter maten och hotellet verkar både utvändigt och invändigt vara ett tre stjärnigt. 25$ vill receptionisten ha och då ingår frukost. Jag bråkar inte om priset utan accepterar.


Rummet på andra våningen är stort med utsikt över framsidan. En stor dubbelsäng med ett badhandduksarrangemang av två svanar ligger mitt på.


En platt-Tv hänger framför och jag hittar några nyhetskanaler där man snackar engelska, CGTN, en sorts kinesisk CNN fast med engelska eller amerikanska journalister. Upptill CNN har de dock en bit att vandra.


WiFi anslutning finns men tyvärr så är den långsam, liknar lite av de jag hade i Kina.


Efter installation en dusch och ombyte,


’Lill Kentha” har redan funnit sin plats och han bara små myser. Tycker det här är grymt bra! Grymt?. Älgar grymtar ju inte de bröööölar och det ärt precis det han gör.


Efter duschb och ombyte och lite nyhetstittande tar jag mig ut för alldeles i närheten till häger om hotellet verkar det vara full aktivitet. Sång och höga röster hörs. Det är lite skoj i dessaa länder som Kina, Vietnam och nu Kambodja att allt ser helt annorlunda ut på dagen jämför med på kvällen.


Under den ljusa tiden är det lite tråkigt och grått med efter mörkrets inbrott vid sex tiden på eftermiddagen då öppnas like en Pandora ask nya affäer och allt är nu upplyst i olika färger som blinkar och snurrar och roterar. Ibland har jag faktiskt haft svårt att hitta tillbaka till hotellet.


Det verkar vara en marknadsplats och ett ställe där man äter. Över alltihopa ett tak med ledlampor i vitt blått och rött.


Framför alltihopa en scen där en Kambodjansk Lasse Lönndahl och sjunger nån ballad i en mikrofon och ett högtalarsystem som har rundgång.


Efter en rundvandring blir det mat i form av ris, köttbullar, korv och något kött, med en kall öl.


På scenen har nu Lasse Lönndahl slutat att sjunga och istället två stycken som ropar ut nått jag först ej begriper men sen förstår jag att detta är Kambodjas svar på Bingolotto. Det verkar vara ett populärt ställe för nästan varje bord är upptaget


Olika nummer kommer upp på en stor skärm och matgästerna har ett papper framför sig med olika nummer.


Jag sitter nu bara och väntar på att Loket eller Lotta Engbergs skall dyka upp men tyvärr så uteblir de.


I vilket fall som helst smakade maten bra och jag blev mätt. Maten verkar lite dyrare än i Vietnam, 50 spänn eller 25000 KHR kostade kalaset. KHR står för Khmer Riel och är den Kambodjanska valuta koden.


I morgon drar jag vidare mot norra Kambodja och Angkor Vat


Till Angkor Vat har jag drygt 400 km rakaste vägen. Skall jag ta omvägen via Phnom Penh blir det drygt 470 km. Vi får väl se sa en blind hur det blir med det.


Dagens distans: 71,2 km Färdtid: 03.49 t.m Total tid: 06.47 t.m


Maxfart: 44,5 km/h Medelfart: 18,7 km/h


Maxtemp: 58 °C Medeltemp: 40,1 °C Min temp: 29 °C Vi hörs senare


// P-G


The Global Cyclist

22/10-18 Bavet Asia Leader och Karol Ko , Vietnam
Dagen som började I Moll men slutade lyckligt


22/10



Det blev sen läggdags i går, klockan hade passerat halv ett innan jag kröp ner under täcket och som vanligt ligger jag och lyssnar på SR innan jag somnar.



Jag vaknar först strax efter 5 så jag bara vänder på mig och tänker sova minst 1 timme till. Nästa gång jag vaknar är hon nästan halv 8 och inge mobil har ringt.



En snabbkoll visar att volymen varit avstängd så det är inte konstigt att jag inget hört. Aldrig skoj att försova sig men jag behövde kanske den extra timmen.



Jag gör mig in ordning och går sen ner och ut och mot det lilla Cafét som ligger tvärs över plan från hotellet där de serverar frukost.































En tjej tar emot mig och jag ger henne den biljett eller vad man nu skall kalla det som jag fick av receptionisten.



Frukostmenyn helt OK, stekta ägg, ris, grönsaker både färska och kokta, dumplingsbröd utan fyllning, rostade bröd och juice. Kaffet blir sen.



Fyra koppar kaffe hann jag md innan jag återvände och hämtade mina grejor. Cykeln står på baksidan och är ordentligt låst. Först med min egen låsvajer och sedan har hotellets ”allt i allo” också låst fast den med en grov kedja och hänglås.



Sen iväg och klockan är nio. Cyklar rakt fram mot Phnom Penh och skippar rakaste vägen mot Angkor Vat. Den verkar lite mera tråkig än den väg mot Phom Penh som jag nu cyklar efter. Vägen är lie guppig och stötig, Vägstandarden verkar så här lång sämre än i Vietnam. Har tänkt mig cirka 100 km idag för det är inga backar som saktar ner farten. Motvind kommer jag nog att ha större delen av dagen i vilket fall som helst har jag läst in via TV’ns väderprognos.



Efter ganska precis 4 km känner jag för en bråkdel av en sekund en vibration på bakre däck, sen en knall som får folk omkring mig att reagera.



Ett par som sitter under taket i en vägshop pekar tvärs över gatan och jag förstår att där finns det en cykelreparatör.



Styr över cykeln och pekar på bakhjulet, killarna nickar ett JA och sen tar jag av all packning och vänder cykeln upp och ner.



Tar av bakhjulet och räcker över det till en av killarna. Då ser att fälgens högra uppfasade vägg har gett med sig. Fälgen har helt enkelt gett upp. Sådant här går ej att laga, bara byta fälg med allt vad det innebär.



Roligare start på Kambodjaresan hade jag tänkt men inget jag kan göra nått åt just nu. Att denna cykelreparatör skall ha en fälg som passar min cykel är lika troligt som Jimmy Åkesson skulle konvertera över till Miljöpartiet.



Tänker att det enda rimliga just nu är att ta sig till Phnom Penh för där finns det garanterat cykelaffärer med fälgar i dimension som passar min cykel.



En av killarna pekar tvärs över vägen mot en lång byggnad med plåttak.Inga reklamskyltar eller nått och säger…



- Bicyccleshop



Do You mean I can buy a new rim in the bicycle shop there? säger jag



- Yes, You can



Fem minuter senare sitter jag på hans MC och vi kör ner de fyra femhundra metrarna till lokalen. Han stannar utanför en stor dörr och vi går in.



Någon cykelaffär finns då inte alls här är min första tysta kommentar. Här tillverkar och producerar man rör i aluminium



Vi går fram till några killar och min hjälp snackar nåt jag ej förstår. En äldre man i svart tröja med texten CRONUS tar min fälg och tittar på min hjälp och sen på mig och ber mig följa med.



Det kanske finns en cykelaffär i denna verkstadslokal lika fullt. Vi stannar utanför ett kontor där det står OFFICE ovanför.



Inne i kontoret står efter ena långväggen en ej färdigmonterad cykel av mountainbike typ. Mannen ringer ett antal samtal och jag ser mig omkring.



Utanför arbetar ett antal män med att lasta kartonger på en pall och jag ser att det står www.Tropixbike.com på kartongerna och pictogram som liknar en cykel.





Nu blir jag intresserad på allvar och går ut ur kontoret för en visuell kontroll. Det jag ser är ett antal monteringslinjer och på dessa cyklar i olika stadier.

































Jag har alltså hamnat hos en cykeltillverkare i Kambodja…!!!!











Cyklar över allt, däck, fälgar ramar, styren allt som en cykel skall ha.











Går tillbaka till kontoret och en ung kvinna i liknande tröja som mannen och hon ställer ett antal frågor om cykeln, fälgen och lite till samtidigt som hon ler så att det skulle kunna väcka döda



Jag frågar….



- Can you fix a rim similar i have here?



- Yes, she says, but we have to change the rim and all spokes.



- Your rim has 36 spokes and ours only 32.



En kvart senare kommer en annan kille in med en ny fälg s storlek 26”. Han börjar sedan demontera bort den bakre kassetten från den skadade fälgen. Använder verktyg som bara proffs har.



Sen tar han fälgen och vi går genom tillverkningslokalen och fram till en lina där man monterar ekrar på fälg.



Han instruerar killen vad som skall göras och själv går Han och hämtar en påse med nya fälgnipplar och nya ekrar







Efter att min skadade fälg är tom tar en ny montör över på en annan monteringsstation och börjar med flinka fingår montera eker efter eker.



































Den unga kvinnan som kom in till kontoret ber mig följa med henne in till sitt kontor. Här inne finns prototyper till nya cykelramar och ritningar. Sätter mig på stolen framför henne där hon sitter framför en dator.



Tar ett av hennes visitkort och sr att hon heter Ray Ho och har titeln General Manager Assistance. Vi pratar lite om min resa, varifrån jag kommer o.s.v. Får reda på att företaget har 300n anställda och exporterar också cyklar till Europa.





Efter en stund kommer killen som monterade bort mitt bak drev in med hjulet färdigmonterat och klart. Ny fälg, nya ekrer, nytt däck och slang. Allt ser professionellt ut



Jag frågar också om en extra slang och om han har fyra nya bromsklossar. Tio minuter senare kommer han tillbaka med min önskan.



Tjejen, Ray hade hoppats att företagets transportör skulle hämta min cykel och väskor som står uppe vid vägen hos cykelreparatören men han har visst fastnat hos den Vietnamesiska tullen.



Hon förslår att killen som jag nu fått reda på är företagets chefsmekaniker och tekniker skall följa med mig upp och montera allt, inklusive nya bromsklossar.



Ray frågar om 20 $ är för mycket. Jag hoppar till och bara skakar på huvudet. 20$ knappt 200 spänn för allt inklusive montering.



Hade jag sagt JA borde jag få stryk. Hemma i Ö-vik hade kalaset inte klarat 100$ gränsen.







Får låna en av företagets mountainbikes och vi cyklar tillsammans upp till där jag har cykel och väskor



En halv timme senare sitter jag på min Surly Long Haul Trucker och är på väg mot Phnom Penh.



Vilken morgon, försovning, gott bryggkaffe, kraschar fälg, däck och slang 400 meter från en cykeltillverkare…Ibland är turen obegriplig.



Resten av dagen ett trampande mot stigande värme och lite stötig väg och jag håller koll på skyltarna. Trafiken är inte ens i närheten av den i Vietnam, ganska lugnt, inte ens scootrarna är ett gissel när jag cyklar genom alla små samhällen som dessutom inte alls är lika stora och livliga som i Vietnam



Det blir ett antal små korta stopp för vätska och skydd mot värsta solen. Ett kaffe stopp blir det i cafeterian Like Coffe efter knappt 40 km. Fortfarande har jag en positiv känsla i kroppen. Hade ju faktiskt berett mig på att ta en buss till Phom Penh.



Klockan halv fem cyklar jag in i Karol Ko och hittar ett Guesthouse med billigt rum och airkondition



Dagens distans: 82,3 km Färdtid: 03.28 t.m Total tid: 07.47 t.m



Maxfart 29,92 km/h Medelfart: 18,4 km/h



Max temp: 47 °C Medeltemp: 37,8 °C Min temp: 31 °C

Vi hörs senare från Phom Penh



// P-G



The Global Cyclist


23/10-18 Phnom Penh och Mad Monerky Hostel, Vietnam
Phnom Phen nästa


23/10





Under natten har jag vaknat flera gånger av att det varit olidligt varmt i rummet. Både luftkonditioneringen och fläkten har varit avstängd. Förmodligen på grund av alla elavbrott som började redan på kvällen och sedan har det åskat och dundrat vilket också troligen påverkat el-försörjningen.



Jag sitter på cykeln några minuter efter sju och har Phnom Penh (រាជធានី
ភ្នំពេញ)
som mål idag vilket inte borde bli några problem då det är knappt 90 km dit och platt som en pannkaka. Trafiken är lugn även i de otaliga små samhällena och städerna jag cyklar igenom. Inte ens antalet scootrar är i närheten av antalet i Vietnam och Kina.



Jag cyklar under en stor del av dagen efter Mekongfloden som på många ställen har brett ut sig och liknar överdränkta åkrar.















Efter några mil strax efter Neak Leung så korsar jag en av Asiens största floder, Mekong, (Mènam Khong) via Kambodjas längsta bro, Tsubasa Bridge som är ganska nybyggd.







































Stannar mitt på brons mitt och högsta punkt för att se och imponeras av den brunfärgade flodens framfart 38 meter under mig och det är fler som gör.







Denna flod är en livsnerv för alla som bor efter den och det skall visst finnas mer än 1500 fiskarter i floden, en del riktigt stora, 3 meter långa och 300 kg tunga. Delfiner finns visst också i floden men tyvärr ganska sparsamt. I vilket falls som helst så floden och dess fauna och djurliv så viktigt att länderna som floden rinner genom också upptäckt det och de satsar pengar på att bevara dess unikatet. Kineserna undantaget!!



Drygt en 1 km senare är jag på andra sidan och fem minuter därefter sitter jag vid ett litet matställe och äter ris och kött som är kokta eller grillade med ben. Klockan är cirka halv tio och jag har avverkat cirka 30 km.



Jag har sagt det förut, värmen det mest betungande, får fylla på vatten hela tiden eller stanna bara för att få skugga.





Efter vägarna massvis med små stånd där man kan köpa mestadels lite drickbart, frukter, nötter och bär. Jag ser också att i många av dessa stånd stöter man någon storts säd med hjälp en dieseldriven trähammare som slår ner sin stöt i en stor träskål medan kvinnan rör om i skålen. Vad för sorts säd vet jag inte.







































Det säljs också någon sorts hemmagjord saft som är tappad i stora glasflaskor, en del av dessa är gamla Coca Cola modeller. Ser inte inbjudande ut där de står i rader i värmen och är dammiga.



Att det gäller att se om sitt hus vad det gäller inkomster är tydligt. SIM-kort, lotter, Print&Copy service, mobiltelefonskal & sladdar, blandas med diverse kläder, badskor o.dyl. säljs.



När det är så här tätt mellan försäljningsställen är det inte nödvändigt att ha ett antal liter vatten på cykeln, det räcker med den vattenflaska jag har i hållaren. Det går att få något så där kalla drycker och vatten. Kylskåp har de ofta men kylan är inte tillräcklig därför brukar de ofta också ha en stor kyllåda med krossad is som endera innehåller drycker eller bara för att fylla glasen med.



Bensinmackarna är också ganska vanliga och jag har noterat att priset varierar mellan 3800 och 4200 Khr, ( Cambodian riel) ungefär 8.40 till 9.20 kr per liter.



Än så länge sedan i juli har jag inte sett en enda bensinmack där självbetjäning tillämpas utan det är anställda som fyller på tanken och betalningen sker oftast vid pumpen, kassabetalning är ovanligt.



När jag närmare mig Phnom Penh ökar trafiken och intensiteten men inga problem. Förväntar mig mycket mera trafik när jag kommer fram till Kambodjas 1.3 miljoner stad och huvudstad.



Att jag får möte med scootrar, mopeder och MC på min sida av vägen och vägrenen är jag nu så van vid att jag knappast reagerar. En och annan gör en häftig eller oväntad manöver man jag är beredd.



Innan Phnom Penh är det några förorter jag skall ta mig genom och stora skyskrapor reser sig rakt upp och framför mig och helt plötsligt är jag mitt i Phnom Penh utan att jag riktigt begripit detta.



Ett Cafe finns mitt framför mig på andra sidan av den två delade boulevarden som går rakt genom. Bestämmer att det skall bli paus och kaffe så jag byter till vänsterfil och tar mig över fyrvägs-korsningen utan problem.





Cafét liknar ett Starbucks Cafe och verkar populärt. Beställer en medelstor pappmugg med kaffe och en bakelse som liknar en tårtformad prinsessbakelse. Medan jag äter och njuter av både kaffet och luftkonditioneringen ”browsar” jag i mobilen efter ett lämpligt ”Backpacker hostel”. Jag ser nu också att jag är i centrum av stan.



På min sökning får jag fram 67 stycken som passar min sökning och jag fastnar för Mad Monkey Phnom Penh Hostel. Det ligger endas 2,2 km från min plats och har fått omdömet 8.2 på en skala upp till 10 av andra som bott där.





Maps.me får guida mig. Jag styr cykeln och vid ett övergångsställe blir jag tilltalad av en man från Irland som kan några ord på svenska…



- Huur måar duu?



- Tack ska du hau!



och några fler fraser. Han har bott i Sverige i två år så några ord hade han snappat upp. Vi fortsätter att snacka medan vi går efter Boulevarden och jag får tips om att hålla koll på mina grejor, att inte ha mobilen i hand och öppet, inte ha min kamera runt halsen för det är tydligen vanligt att de snor direkt ur hand eller skär av kamerabandet från motorcykel eller scooter.



Lite felnavigering blir det då korsningarna ligger väldigt tätt och Maps.me’s positioneringen inte är hundraprocentig men efter cirka 40 minuter är jag framme vid Mad Monkeys hostel.





Gatan ligger vid en tvärgata från den stora boulevarden och verkar livlig. Barer och små hotell på båda sidor av gatan och mitt hostel har en stor apa som logotype vid ingången.



Hostellet verkar poppis för det är mycket folk inne i den öppna entrén som också har en liten pool som är välbesökt och bar där det sitter många framför och umgås ljudligt men trevligt med sina öl eller drinkar.





Jag får ett rum på våning två med utsikt över gatan, Två stora breda dubbelsängar var av en av dem har två vackra svanar vikta av badhanddukar vid fotänden.



”Lill Kentha” vet precis vad han vill så han hoppar upp och lägger sin bruna lekamen mellan svanarna och suckar tungt och säger på typiskt älgspråk…



- Hu läng ska vi stann henna? säger han



- Tre nätter svarar jag



”Lill Kentha” verkar nöjd för han lägger till sig och småbrölar en stund innan han faller i sömn.



Själv packar jag upp och ställer mig i duschen





































Snett tvärs över gatan har hostelet en bar och pub som jag besöker för at få i mig lite mat, ser också att från klockan 20 i kväll så är det ”Free Beer” och det kan man ju inte missa.



Maten är grymt god och skulle gärna ha satt i mig en tallrik till men bestämmer att det får bli lite vila på rummet så att jag orkar med en pubsväng.



”Lill Kentha” sover fortfarande och det gör jag snart också, faller i sakta sömn medan P1 ljuder i mina öron. Vaknar strax efter 20 och tar mig lite släpande de 75 metrarna som skiljer hoselet från puben.



Gratis ölen serverar på våning tre och den är ganska fullsmockad med unga människor men inte knökfull.



Tar en plats vid bardisken och pekar på skylten ovanför bartendern och han fyller upp en sejdel med öl. Jag är inte ensam som är törstig efter gratis öl, jämn ström med tomma sejdlar som vill fyllas på.



Stämningen är god och ut högtalarna strömmar en blandning av 70–80 - och 90 tals musik. Innan jag återvänder ber jag om en ny gratis öl.



I övermorgon tar jag mig till tortyrfängelset, S21, Toul Sleng i centrala Phnom Penh och sen till Killing Fields, Choeung Ek som ligger cirka 15 km från stan, en av många platser där Röda Khmererna dräpte uppemot 3 miljoner människor.





Dagens distans: 94,3 km Färdtid: 05.46 t.m Total tid: 09.02 t.m



Maxfart 42,1 km/h Medelfart: 16,4 km/h



Max temp: 52 °C Medeltemp: 39,5 °C Min temp: 29 °C

Vi hörs senare från en utflykt runt Phnom Penh



// P-G



The Global Cyclist


25/10-18 Tuol Sleng, S21 och Choeung Ek, Vietnam
En dag för eftertanke & vilse bland stånden i Russian Market


25/10





Jag kliver upp halv åtta och äter en omelettfrukost med juice och ett medhavt glas med nescafé som jag senare tänker tigga hett vatten till.



Klockan halv nio hoppar jag på en Tuk-Tuk som skall ta mig först till Tuol Sleng, S21.



En Tuk-Tuk är ett motordrivet mopedliknande fordon med sittplatser för sex stycken och tak som skyddar mot regn och sol.













Färden går mellan trånga gator och korsar några större gator innan vi är framme vid fängelset. Min guide eller Tuc-Tuc förare väntar utanför.



Jag tar en broschyr och guidemap med olika nummer tryckt på engelska och får också hörlurar med en liten bandspelare.



Inom området som innan röda khmererna tog över var ett skolområde är det stigar och markeringar med siffor som hänvisar till broschyren och man knapar in den siffra som man står framför för att höra berättelsen från just den plats jag nu står vid.



Rösten är lugn och tydlig men inslag från överlevande och f.d. fängelsepersonal är mera händelserik. Det finns fyra byggnader som man får vistas i, A, B, C ochD. Området är cirka 2500 m2och är omgivet av träd och gröna ytor. Mitt i området ett stort gripande monument över de som fick vistas här.



Inom detta området torterades och mördades mellan 14 – 20000 stycken, endast 7 av de int.agna kom ut med livet i behåll.



Den första kallas för ”Place of Suffering and Death, fängelse och förhörs hus. Rummen är kala med galler för fönstren och mitt på golvet står en säng av stål. I några rum också en plåtlåda av okänd betydelse. På många av sängarna är fjädrarna nersuttna till en stor grop. På golvet syns mörka fläckar.





Autentiska bilder visar vad som föregick i dessa rum.





I hus B, Torture and Prision, och C, Desperate in Detention torterades och hälls de fångna oftast fastkjedjade med schackel som var fästa i golvet.







Byggnad Dkallas för Undeniable and Evidence och nu har de flesta inte långt kvar innan befrielsen från plågoandarna, Khmer Rouge kommer.









Tortyr redskapen var oftast enkla men grymma



























Byggnad C kalas för Desperate in Detation och här hölls också de intagna i celler i väntan på mera tortyr och förnedring.



Fler bilder på väggarna berättar ohyggliga historier sim är svår att åt åt sig. De som var intagna blev här mellan två och fyra månader sedan försvann de till okänt område eller till Choeung Ek.





















Water board torture bänk och bord, skendränkning med andra ord.





Jag fortsätter till hus C och D och får se mera grymma bilder och skallar från döda. Även barn fanns bland de intagna.





Innan jag lämnar byggnad D går jag upp till våning tre fören filmvisning av vad som föregicks. Vissa scener spelas upp av fångvaktarna som berättar du de gjorde.





En av de överlevande säger på frågan vad han tycker att bara en av de ansvariga ledarna erkänt och pratar om ånger…



- Man kan inte begära att de skall känna ånger då de aldrig har erkänt att de gjort något fel.



Utanför byggnaderna säljs givetvis souvenirer som skall påminna mig om området. Böcker, filmer o.dyl.



Vid några försäljningsställen satt två at de sju som överlevde helvetet och visade bilder och ville sälja deras biografi. De är givetvis gamla men det syntes i deras ansikten att de har plågats av tiden här.



En av männen visar en autistisk bild från den tid han var här och när jag ser den och sen ser den gamle mannen i ögonen då kan jag inte hålla tillbaka mina tårar.



Jag lämnar området med många tankar i mitt medvetande och har svårt att begripa hur man kan vara så grym och sedan också inte ens visa ånger.



Tuc-Tuc föraren tar mig nu ut ur stan cirka 17 km och vi åker efter mycket små oh guppiga vägar som kantas av olika försäljningsstånd och små verkstäder.



Fattigdomen är påtaglig men det spirar ändå någon sorts glädje bland människorna, för de ler och hejar när vi åker förbi. Kontrasterna är givetvis stora och ganska påtaglig när bilen framför oss är en vit Lexux SUV av modell R300.



Området vi kommer till en grön lummig plats, Choeung Ekoch det är är en minnesplats över Röda khmerernas massmord och systematiska avrättningar






Platsen kalas ofta för ”Killing Fields”, som man skulle kunna tro bara var en avrättningsplats.



’I Kambodja under Röda Khmerernas välde fanns cirka 300 stycken



Hit slussades regimkritiker, lärare, intellektuella Under Röda khmerernas regim slussades intellektuella, homosexuella, ja alla som regimen tycket kunde vara ett problem. Hit kom också de som torterats till döds i Tuol Sleng, S21 fängelset.



Området var innan Röda Khmererna tog över en minnesplats och begravningsplats för buddister och i synnerhet den kinesiska befolkningen här omkring.



Området är oerhört vackert och lummigt och mitt i området en liten sjö omgiven av grönskade träd.



Mellan 17 april 1975 och till Röda Khmerrnas fallavrättades mellan 1,5 upptill 3 miljoner människor. På den tiden mer än en tredje del av befolkningen.



En stor stupa, ett buddistiskt monument till 9 000 människor funna i massgravarna vid Choeung Ek, fylld med dödskallar och kvarlevor av de som mördades.







Innan man fick bevista stupan var vi tvungna att ta av oss skor, mössor, hattar o.dyl



Runt hela det vackra och lummiga området finns tydliga bevis på massgravar och än idag så kommer det upp benrester, tänder och klädesbitar speciellt efter regn och man kan se bevis på detta efter en del stigar.







Detta är den sista massgrav som byggdes innan Vietnameserna befriade folket från Khmer Rouge.





























Området har ett otroligt lugn omkring sig och så var det också innan RK intog platsen
och gjorde den till en avrättningsplats.



Alla platser man fick besöka efter stigen påverkade mig grymt men det var en speciell plats och träd som fick mig att nästan tappa andan och mina känslor är på bristningsgränsen till gråt.



Till Choeung Ek tog man också hela familjer som skulle avrättas, många efter påtvingade erkännanden som ex….



- Jag har stulit ris som tillhör oss alla.



- Jag har inter lytt order från myndigheterna



Att dräpa en hel familj var effektivt för då fanns risken för hämnd från någon anhörig liten.



Ett träd som idag är besmyckat med färgade armband och bindlar och en skylt framför står det skrivet med vit färg…











”Killing Tree Against Which Executiopners Beat Children”

































Fångvaktarna tar tag in barnens, även spädbarns ben och slungar barnet med huvudet före in i trädet medan mamman oftast såg på. Huvudet krossas och hjärnsubstansen rinner nerefter stammen och ner i jorden.





Jag lämnar sedan området med tunga eftertänksamma steg mot min Tuc-Tuc förare som skall ta mig mot det Kungliga Palatset som ligger nere vid riverside.



Samma väg tillbaka och in mot stan. Innan vi når palatset ber jag honom stanna vid ”The Russian Market” som är en stor marknad några km från palatset.









Avdelningarna med fisk kändes lång väg och här ligger levande krabbor som sprattlar för sitt liv och jätteräkor stora som jag aldrig sett förut. Hela marknaden är ett skådespel av färger, doft och intryck.



Atmosfären är gigantisk och intrycket svårt att sortera. Marknaden är så stor att jag går vilse och vet inte vart min Tuc-Tuv står nnär jag kommer ut på gatan .



Fast jag vet att det bara är satt gå runt kvarteret så kommer jag till den tvärgatan som vi stannade vid.
Sen åker vi vidare mot Palatsen som skall bli dagens sista besök men tyvärr så är den stängd även idag. Stora reparationer pågår utanför.



























Får i alla fall någon bild av delar av palatsen som är omgivet av en fem sex meter hög och ljusgul mur.





Jag säger åt chaffisen att ta mig hemåt och 20 minuter senare kliver jag in till Mad Monkey och ser att poolen är fullsmockad av varma hostelgäster som ligger i poolen.





Vi hörs i morgon för resten av dagen tänker jag ta det lugnt



// P-G



The Global Cyclist



27/10-18 Hostel Mad Moneky , Vietnam
Känner mig trött och stannar en natt till på Mad Monkey


27/10 – Känner mig trött och stannar en natt till på Mad Monkey





Allt är egentligen förberett att jag skall dra norrut idag men medan jag sitter och äter min frukost får jag andra tankar i huvudet.





Jag bestämmer att det får bli en vilodag till i Phnom Penh och frågar om rummet jag har haft fortfarande är tillgängligt



Tjejen i receptionen säger att det endast finns rum i gemensamma sovsalar. Det får bli så och rummet är på övervåningen och delas med 11 andra. Sovsalen är fräsch och ren och likaså min säng på nederplan, helt OK.



Resten av dagen inte mycket aktivitet annat än att jag går ner till det lilla snabbköpet och köper bröd, yoghurt liknades dryck och en förpackning med skivad Edamerost och sen två stycken burk öl.



Efter att jag lastat upp det jag köpt till min bed tar jag på mig badshortsen och lägger mig i poolen likt många andra. Gudomligt skönt.



Sen pratar jag med receptionisten och frågar om Mad Monkeys också har ett hostel i Siem Rap. Svaret är JA och sen frågar jag om det går att boka tre nätter härifrån.





Hon bokar in mig mellan den 30 oktober och 2 november och jag får lägga en depositionsavgift som är 8 $ .



Resen av dagen i vilostadiets läge, mera bad och lite mat på eftermiddagen. Vid 20 snåret går jag upp på rummet och lägger mig ner med min Lenovo, I5 dator och försöker surfa bland webbsidorna. Det går så där för anslutningen bryts stup i ett.





Strax efter 21 drar jag däcket åt mig och lyssnar på P1 om hur Kasinoverksamhet fungerar och om alla som har blivit spelmissbrukare.



De tjänar pengar som gräs och har till och med speciell personal som håller koll på när och hur ofta spelarna är inne. Har de varit overksam i två dagar ringer de upp och erbjuder några alternativ till att fortsätta.



Jag somnar in innan programmet är slut och vaknar inte förrän klockan halv sju nästa morgon



I morgon drar jag iväg mot Siem Reap och Angkor Vat, 310 km norrut. Bör vara där sent eftermiddag den30 oktober



Ha det bra för det har jag



// P-G



The Global Cyclist


28/10-18 Sampong Chey, Vietnam
Mot Siem Reap och konstiga möten i Sampong Chey guesthouse


28/10





Vaknar av ljuset men ligger och drar mig till väckaren ringer. Allt är nästan nerpackat och jag går efter badrumsbesök över till baren för en omelett, bröd, smör tomater och en iskall juice.





Strax för klockan nio sitter jag på cykeln och tar mig relativt enkelt genom Kambodjas största stad. Först vänster och sen höger och följer Boulevarden förbi självständighetsförklaringens monument och sen följer jag Mekong Floden genom stan och in i ett område som är lite mera stökigt men lika fullt skoj att cykla genom.



I mitt minne har jag bara att ta av höger över bron och sen är det bara raka spåret efter floden mot mitt mål Siem Reap.



Trafiken är lugn och värmen inte heller lika jobbig som tidigare. Efter Mekong floden som svämmat över på ett antal ställen ser man fiskare och bönder som tar vara på vad floden kan ge. De båtar de använder verkar väldigt ranka men det verkar inte bekymra de som sitter i.



Mekongfloden är mäktig och väldigt viktig för alla som bor och lever efter den. Den rinner genom länderna Kina, Laos, Burma, Thailand, Vietnam och Kambodja och är 4500 km lång.





Det blir ett antal stopp under dagen och min lunch tar jag in på en vägkrog strax efter Batheay cirka 70 km från Phnom Penh och klockan har inte passerat 13.



Vid Srok Cheung tar jag av åt vänster och följer en mindre väg och skylten visar Kampong Thom och det är åt rätt håll.



Om värmen inte är lika påtaglig så har jag istället motvind att jobba mot, jämna plågor.


Fortsätter ytterligare några mil innan jag tar in på en HomesStay som ligger efter vägen några km hitom Sampong Chey och GPS’en visar att jag tillrättalagt 104 km idag.



Känner mig rejält sliten och det blir en tidig natting ikväll. Området medger liksom inga utsvävningar.



Efter att jag startat luftkonditioneringen ställer jag mig i duschen som bara har ljummet vatten men likafullt är det skönt.



Lägger mig sen på sängen som har ett täcke eller pläd i rödgul färg med djurmotiv på och är av skuren frotté. Den är mjuk fast något för kort för mina 183 cm för jag känner av luftkonditioneringen på mina fötter. Jag ställer också väckaren på halv sju så att jag inte somnar in fullständigt redan nu.



Känner på en gång att det är nära att jag ”fadar” bort. Benen är stela likaså armarna och det är en befrielse att få ligga ner på hela ryggen.



Efter den korta sovstunden tar jag min mugg och fyra teskedar nescafé och går ut till innergården och frågar om det finns hett vatten att få. 10 minuter senare kommer hon tillbaka med min mugg och jag sätter mig vid det mörka och tunga träbordet sim står till vänster om entrén och dricker mitt kaffe.



Får också koden för WiFi.


Efter ett tag händer något märkligt, en ung tjej med lång mörkt hår kommer och ställer sig bredvid mig och fördsäker säga nått på engelska som jag inte förstår.



Hon står där en bra stund och sen är hon borta. Tio minuter senare är hon tillbaka nu men en annan tjej och jag frågar…



- Do You want me something?



Hon mumlar något och sen säger hon…



- She wanted to see how you looked like



- !!!!?



Efter ytterligare tio minuter är hon tillbaka med en annan tjej och jag frågar på nytt…



- Is there some problems here?



- No, but She wanted to see how you looked like



- !!!!?



Mycket underligt och jag säger…



- I been on my bicycle from Phnom Penh, 104 km, I’m tired and soon I will crawl down in bed.



- Good night



Sen går de och kommer inte tillbaka något mera. Undrar vad detta var för invit. Man kan ju gissa, fast på väggen står det på en skylt tydligt att ingen alkohol och sexuella aktiviteter är tillåtna!!!



Klockan 20.00 lägger jag mig under djurpläden och ställer väckaren på 06.30, för det blir en längre cykeldag i morgon





Dagens distans: 104,3 km Färdtid: 05.43 t.m Total tid: 07.41 t.m



Maxfart 33,1 km/h Medelfart: 18,0 km/h



Max temp: 44 °C Medeltemp: 38,1 °C Min temp: 32 °C




Vi hörs



// P-G



The Global Cyclist


29/10-18 Stoung , Vietnam
Halvtuff dag med motvind till Stoung och blir bjuden på Papa

29/10


Ligger och drar mig vi tjugo minuter innan jag bestämmer mig för att kliva upp. Allt är nästan packat så det går fort att lämna rummet. Sätter mig i lobbyn vid det stora mörka träbordet och äter fyra skivor vitt bröd och en dricker en flaska mjölkliknande Yoghurt


Sen strax före kvart över sju sitter jag på cykeln mot Triel. Känner inget av gårdagens frossa och värk men jag känner av motvinden som redan är på gång trots at värmen inte riktigt har hunnit över trettio grader.


Det kommer nog att bli tungsamt idag, för vägen är spikrak och skall så vara stora delen av dagen. Rak och platt väg och motvind är något av de värsta rent mentalt när man cyklar, man ser liksom inget slut, det känns bara tungt.


Det är inget att säga om landskapet, Mekongfloden har jag lämnat så den ser jag inte, bar några biflöden och de är närmast uttorkade och istället används de till att dumpa både det ena och det andra.


Det som inte kan tas hand om det slängs lite här och var, speciellt plast, plastflaskor och dyl. eller så eldas det upp. Det finns inte en dag eller ett samhälle där det inte ryker från någon förbränning. Ibland är också lukten outhärdlig. Förstår inte riktigt hur man kan acceptera att det skräpas ner så gräsligt.


Jag vill påstå att detta är ett tydligt tecken på fattigdom att allt skräp ligger utslängt på gator, utefter vägar och snart sagt överallt. De som borde kunnat begripa konsekvenserna rensade Pol Pot bort.


Risken är ju stor att turister väljer andra länder att turista i. Jag har flera gånger tänkt bada i Mekongfloden men avstått bara av den anledningen att det är så gräsligt nedskräpat. Bara I Phnom Penh använder invånarna mer än tio gånger mera plast som en person inom EU.


Den återvinning som finns är att gräva bland soporna för att hitta nåt av värde, mestadels kvinnor i enkla kläder och flipp flopp sandaler.


Vid tolv tiden efter knappt 76 km stannar jag vid en TELA mack för vattenpåfyllning och sitter en stund i skuggan. Blir bjuden på en Papaya av förestånderskan och den slinker ner utan bekymmer. Sitter en stund till och filosoferar innan jag fortsätter 4 km och stannar för lite mat vid en vägkrog och långfärdsbusstoppplats.


Fortsätter sedan genom ett naturvackert område med massor av vatten, sjön Boeng Prey Pras och Kampong Svay.


Området runt sjön försöker man göra trivsamt men allt plastskräp ruinerar denna tanke för varje individ som tycker som jag.


Utanför stan cirka 20 km hitom Stoung ett nytt vattenpåfyllningsstopp och skuggpaus.


Halv fem cyklar jag in i stan Stoung och letar upp ett homestay som jag efter inspektion backar från. Skitigt och ingen luftkonditionering.


Tillbaka på huvudgenomfartsleden och hittar Steang Meas restaurant som också är ett hotell och det ser trevligt och seriöst ut. Dessutom verkar det vara en plats som långfärdsbussarna stannar vid för mat eller övernattning och det är ju ett bra tecken.


Får ett rum med kyla, två dubbelsängar bäddade vackert med vikta handdukar och ett rött sidentyg lagt diagonalt över sängarna.


Dessutom en TV där CNN har en plats så det blir lite nyhetstittade ikväll.


Duschar och byter om och går sedan ner till hotellets matsal och får i mig lite mat, risk och kött samt en köttsoppa på kokta köttben. Helt OK för en Global Cyclist som jag.


Utanför min hotellbalkong en liten damm där det kryllar med fisk och tvärs över en bonde som bränner skräp eller vad det nu är.


Går ner i viloläge vid 21 tiden och lyssnar på CNN. Ställer väckaren på halv sju och försöker få igång SR och P3.


Ett inslag om skomakarligan på 70 talet har jag lust att lyssna på. Det blir automatiska omstarter stup i ett då anslutningen inte är den bästa så inledningen av programmet skulle jag kunna återge nästan ordagrant. I vilket fall som helst så somnar jag tillslut.


Ha en fortsatt bar dag för det har jag


// P-G


The Global Cyclist



Dagens distans: 125,9 km Färdtid: 07.17 t.m Total tid: 08.45 t.m


Maxfart 34,1 km/h Medelfart: 17,3 km/h


Max temp: 46 °C Medeltemp: 38,1 °C Min temp: 26 °C

30/10-18 Siem Reap &n Mad Monkey, Vietnam
På väg mot Siem Reap och Angkor Vat världens största religiö


30/10





Jag vaknar utsövd någon timme innan väckaren gör sig hörd men drar mig till den ljuder.



Kvart i sju sitter jag på cykeln norrut mot Siem Reap, cirka 100 km till stan och borde vara där strax före tre.



Luften så här på morgonen är mera behaglig än vid tio tiden och jag har lite medvind. Kommer nog att ändras under dagen.



Det märks att det är arbetsdag för alla verkar ha ett mål även skoltjejerna verkar skynda sig till sin första lektion





De hejar, tjoar och vinkar och de flesta har ett stort leende på läpparna vilket också gör mig glad..



Dagen första stopp blir efter drygt halva sträckan strax hitom Soutr Nikom. Ris, kött och köttsoppa, en pepsi och lite snack med de nyfikna lokalborna som redan sitter och skryter för varandra.



Överallt blir jag väl bemött och jag tror de tycket att det är roligt med lite exotiska turister som jag. Vanliga turister stannar ju aldrig på sådana här platser.



Det blir några korta stopp för vattenpåfyllning, ibland har jag tur att jag också får fylla flaskan med krossad is och det är en gudomlig känsla att få skölja strupen med kallt vatten.



Efter vägen ser jag ofta stora och mindre vattensamlingar där det odlas lotusblommor. De är otroligt vackra och blomman sitter långt ovan vattnet på stjälken. Skall vist dofta hyacint.



Inom Buddismen och Hinduismen är den helig och står för perfektion.





Har fått smaka av den och tror att det är bitar av roten man äter, gott var det i vilket fall som helst. Även frön från blomma kan ätas.



I andra pölar brukar en och annan asiatisk vattenbuffel ha sitt revir. Andra betar av det gräs som det finns gott om och som har vattenbuffeln några vita hägrar som intresserad följer hans betande.



Sista 12–15 km in mot stan är vägen kantad av stora lummiga träd som ger en skön inramning och skugga. Trafiken har också ökat så det är tydligt att jag närmare mig Siem Reap



Vid två tiden cyklar jag in i ett livligt Siem Reap som är Kambodjas näst största stad, cirka 168 000 invånare och är mest känd för sin närhet till ruinstaden och världens mest religiösa tempel Angkor Vat som också idag är en stor turistinkomst för Siem Reap.



I Maps.me har jag ”bookmarkat” Mad Monkey hostel och jag letar efter Siavatha Boulevard som ligger tvärs den stora genomfartsleden den skall jag sedan följa en bit och men också ha koll på ett KFC, snabbmatlagningskedja för hostelet skall ligga tvärs emot, och det gör det också.





Ser Logotypen på min vänstra sida så det är bara att markera ut vänster armen och köra över gatan.





Själva hostelet ligger inne i en liten gränd men inga problem att hitta. En jämn ström av folk går in och ut. Det ser mysigt ut och poolen är populär och det kommer den att bli för mig också.





Efter lite strul med bokningen då de ej hittar mitt namn så får jag ett fyrbäddsrum på bottenplan och nedre slafen. Rummet är väl konditionerat vilket jag inget har emot. Sängen är bred, lakan, kuddar och det tunna täcket verkar rent och fräscht.



Ser lovande ut. En dusch, ombyte och sen 50 femtio till närmaste bar för ris och kött och en Angkor beer.





Dagens distans: 103,6 km Färdtid: 05.23 t.m Total tid: 07.16 t.m



Maxfart 35,7 km/h Medelfart: 18,7 km/h



Max temp: 51 °C Medeltemp: 35,8 °C Min temp: 23 °C



Vi hörs i morgon från en heldag i Angkor Vat för jag har fredan bokat in mig för en guidad tur.



// P-G



The Global Cyclist


31/10-18 Angkor Vat, Vietnam
Angkor Vat och tre andra tempelruin besök


31/10





Har sovit gott trots ungdomarnas pubbesök på hostelet’s topbar. Vaknar strax före sju och gör mig redo för dagens utflykt och upptäckelse av ruinstaden Angkor Vat.



Packar Kånken ryggsäcken från Fjällräven! med kamera, vattenflaska, extra t-tröja, (inte för kylan utan för det omsatta) ,tre bredda mackor med Edamer ost. Sen i i badrummet och därefter tar jag glaset och fyller med lite nescafé och går till baren och ber om hett vatten. Kaffe måste man ju ha på morgonen om möjlighet finns.



Klockan 07.40 står det på kvittot att de skall hämta mgi, klockan blir 8 utan någon ”PickUp”. Ber tjejen i receptionen att ringa telefonnumret jag ger henna och förklarar vad jag vill.



- They will pick you up any minutes säger hon och ber mig sätta mig ner och vänta



En kvart går utan att nätt händer, ingen Group Tour kommer.



Strax för halv nio dyker det upp en mörk kille i 35 års åldern med en beigegul skjorta med något emblem. Han ler med hela mun som bara indier kan och jag tänker skall han vara vår engelska talande guide under hela dagen, då blir det jobbigt. Indier är väl inte kända för att tala tydlig engelska.



En Mercedes buss står på andra sidan gatan och folk sitter redan där i. Guiden förklarar att vi skall vara 12 plus honom och chauffören så vi skall plocka upp sex stycken till.



Sen ut ur stan mot Angkor Vat’s biljett centra för biljett till dagen aktivitet. Det finns egentligen tre alternativ, en dags, tre dagar eller en veckas biljett och de kostar ju givetvis lite mera att välja nått annat än en dags biljett och den kostar 37$.





Sen in i bussen som är otroligt fräsch med ”aircon” och vadderat innertak och sen börjar Guiden snacka. Jag sitter längst bak och måste hålla ögonkontakt med honom så att jag överhuvudtaget förstår vad han säger. De pratar liksom genom att blåsa ut orden genom näsan och mun samtidigt.



Jag uppfattar att vi skall besöka följande platser i nämnd ordning…



- Angkor Vat(Prasat Angkor Vat, stadstemplet)



- Taphrum



- Lunch



- Bayon(Prasat Bayon)



- South Gate



och till sist skall vi gå upp till



- Bakheng Hill(Phnom Bakheng)



för att bevittna solnedgången över Siem Reap. Han tror att vi kommer att vara tillbaka vid våra hotell kring 18.30, en heldag bland ruiner och gudar alltså. Det kommer nog att bli väldigt intressant att se och höra.





Området runt Angkor Vat templet och huvudbyggnaden ligger i ett urskönt vackert och lummigt grönt område och en vallgrav med vatten och en yttre mur omsluter hela Angkor Vat tempelområde.



I området kring Angkor finns eller fanns stora dammar, baray, och idag syns rester av ett kanalsystem, vilket enligt guiden var grunden för rikets makt, då fler risskördar kunde bärgas
I Angkor området finns det drygt 70 större ruiner och ett tusentals antal lämningar. Man kan ju förstå varför UNESCO gjort detta område till ett världsarv.





Innan vi går in i tempelområdet skall guiden berätta vad vi skall se.





Att ta sig in till huvudbyggnaden går man över en flytande gummiliknade bro som gungar skönt under fötterna.



En annan sak som man ser och hör tydligt är alla Japaner, de skall tas selfies i alla möjliga konstellationer och att andra vill ha en bild där inte de är med verkar inte vara något de funderar över.





Muren runt tempelområdet är gråsvart och ungefär fem meter högt. Härifrån kan man se de fem tornen som ståtar högt över marken och dessa är också gråsvarta.



Först tar vi oss igenom muren via en stor port och det första so man ser är en stor Budda staty.























































En viss likhet tycker jag ändå att det kan skönjas om man leker med fantasin lite vårdslöst



Innanför muren en stort grön park och en liten damm med vatten. På sidorna stort skogsområde





De första byggnaderna vi tittar på är bibliotek fast det finns ju förstås inga böcker kvar idag med det är makalöst hur gigantiskt det är.







Det allra största templet, och det som i folkmun är känt som Angkor Vat, byggdes mellan 1112 och 1150 av Suryavarman II som en hinduistisk helgedom tillägnad guden Vishnu.





Vi fortsätter sedan till byggnaden med de fem tornen som är så mäktiga att man tappar andan, man kan nästan känna dåtidens atmosfär komma emot en då man går uppför de stenlagda trapporna.



Ingen har bott eller levt inuti byggnaderna utan de gjorde man utanför området i träbyggnader, allt var ju för att tillbedja guden Vishnu.





Väggarna är fulla av utmejslade arkitekturer som många har försänkta reliefer och en del är också lackade eller polisherade . Där finns bland annat avsnitt ur hinduiska berättelser.



Huvudbyggnaden är i tre våningar och vi besöker alla. Att det idag är ett buddistiskt tempel är tydligt på många platser.









I huvudbyggnadens andra våning finns en geografisk och väderstrecksmitt och en sten markerar detta också vilket föranleder en massa bilder skall tas.













Här står vi i exakt mitten av templet och mitt i alla väderstreck

















Tempel är vänt åt väster tvärtemot alla andra Angkor tempel och guiden säger att detta beror på att Guden Vishnu kan kopplas till detta väderstreck. Annars är väster förknippat med död enligt buddistisk tro









Den tredje våningen som ligger drygt femtio meter ovan mark får bara besökas av 100 personer per gång så man får vänta i kö innan man kliver uppför de branta trapporna





Utsikten från templets högsta punkt är grandios och man kan ju förstå varför man ville bygga ett palats eller tempel åt en gud man dyrkade på denna plats.





När vi besökt tredje våningen och sett på utsikten över tempelområdet gick vi genom en annan del av parken som också var lummig och grön men också beboddes av ett fåtal apor som dock verkade skygga för oss.





Detta tempel är givetvis under restaurering och stenar, block som ligger på marken är märkta med text och siffror så att de kan pusslas ihop senare.



Marken under är ju inte stabil varför många delar har nermonterats för att stabilisera grunden. Det är ju givetvis inte gratis för ett fattigt land som Kambodja så därför har den Tyska förbundsstaten gått in som medfinansiär.



Sen fortsatte turen vidare till nästa tempelområde, Taphrum,(Ta Prohm) som har förutom ruiner av tempel också ett antal träd med rötter av storlek jag aldrig kunnat föreställa mig och som nu visar på naturens kraft att omgärda hela murar.



Till skillnad från de flesta templen i Angkor område har Ta Prohm stått i samma skick som det byggdes. Området är väldigt pittoreska och kombinationen av träd som växer ut ur ruinerna och djungelns omgivning har gjort det till en Angkor mest besökta tempel för turister. En annan orsak till detta tempels popularitet är att filmen Tomb Raider har fleras inspelade scener från detta tempel.



Jag fascineras av trädens storlek och de gigantiskt stora rötter som kryper över, under allt. Medan vi går här bland ruinerna så hörs också tydligt att djungeln är nära. Papegojor snackar med och till varandra, kanske också till oss.





















































Säga vad man vill, naturen är fantastisk. Synd bara att inte alla tycker så!



Givetvis är även detta tempelområde under restaurering och i detta fall är det den indiska regeringen som stött till ekonomiska medel



Nu tar vi oss runt tempelområdet och åker för att äta och jag är utsvulten. Restaurangen ligger åt ett håll som jag överhuvudtaget inte har en koll på men maten var god så in i bomben.



Åsså fick jag en stor skål ångad ris till och en Angkor Beer, 33 cl. Har nog kunnat äta en portion till men jag kommer ju ihåg att det finns tre mackor med Edamer ost i ryggsäcken.



Nu när magen fått sitt finns ny energi för att besöka nästa tempelområde, Bayon som är en tempelruin i mitten av det mur- och vallgravsomgärdade Angkor Thom





Byggdes i början av 1200-talet av kung Jayavarman VII som dennes statstempel, den är kvadratisk och man får rysningar när vi kör förbi templets ena av två ingångar för att parkera.





Den är byggd enligt religiösa och geometriska former efter de fyra väderstrecken.

























Det som slår en och fascinerar i samma mening är alla stora stenansikten som pryder de många tornen. I ett av tornen finns ett restaurerat Budda bild som en gång i tiden förstördes men nu har återställts.




























































Jag är mållös, begriper inte hur de kunnat bygga sådana tempel på den tiden utan dagens verktyg och teknik. Givetvis var arbetskraften gigantisk och guiden sa också att många slavar kom från ett land som han senare kunde berätta mer om, han menade förstås Indien























































Guiderna har lärt sig hur man skall stå för att få lite roliga bilder. Det fanns ett flertal andra platser där man skulle lyfta armar och händer och fingrar.





Sen besökte vid South Gate som inte är ett tempel utan en av de fem huvudportarna in till Angkor Thom, den är också bäst bevarad alv alla de fem .



Restaureringen har visst bekostats av Kineserna







Nu har vi bara ett besök kvar och det är Phnom Bakheng som är ett tempel som byggdes på slutet av 9-århundradet. Det är ett Hinduiskt och Buddistiskt tempel i form av en sex våningars pyramid och dedikerad till Shiva. Templet ligger mot öst, en yta av 76 kvadratmeter vid foten





















Ligger på en hög kulle och har utsikt över det mycket större och mera berömda templet Angkor Vat, som ligger mitt i skogen eller djungel sydost. Detta var de hinduistiska gudarnas hem. De flesta av tornen är idag raserade med restaurering pågår





Medan vi är här upp på tempel kullen håller solen på att sänka sig över dalen, Angkor Vat och Siem Reap.































En luftballong med dessa resenärer har också sett solnedgångens tjusning och är på väg att landa



Det är snart dags att gå ner för den branta breda stigen mot Mercedes bussen som skall ta oss tillbaka till våra hotell. Solen blir allt rödare för varje minut som går. Den är nog också ganska trött just nu



Har varit en fantastik och oförglömlig dag som jag kommer att minnas. Angkor Vat har man bara hört talas om.



Jag har cyklat hit från Khorog i Tadjikistan och avlagt 7000 km genom att cykla över ett 4656 meter högt bergspass, genom öknar, över flera berg, förföljd av SWAT-polis och säkerhetsfolk i Kina, burit cykel och packning över ett annat berg, cyklat genom ett otroligt fantastiskt Vietnam och nu Kambodja med alla dessa historiska och grymma händelser under Pol Pot. Man får säga att man är lyckligt lottad som klarat av detta.



Vi hörs Senare. Jag måste nu smälta att tempelintrycken





Natti Natti från ett för tillfället lugnt Mad Monkey Hostel i Siem Reap



// P-G



The Global Cyclist


1/11-18 Kampong Phluk, Vietnam
Flytande by och mangrove träsk båttur


1/11





In dag första dagen i november ¨tar jag en båttur till en flytande by Kampong Phluk som ligger cirka 30 sydväst om Siem Reap.





Området är en stor sjö, Tonle Sap som är Kambodjas största och den har också en flod med samma namn. Under regnperioden som börjar i april svämmas sjön och dess skogsområde över av Mekongflodens vatten och det medför att Tonle floden ändrar riktig och flyter uppströms mot sjön.





Runt sjön och efter floden som är omgärdad av mangrove liknade skog bor cirka 90 000 människor i cirka 150-160 flytande byar.





Från land åker man båt efter floden som är omgärdat på båda sidor av översvämmad skog ut mot sjön. Innan man når sjön kommer man fram till den by jag besökte, Kampong Phluk. Alla hus och byggnader är stolpade och blå-röd-gula båtar ligger överallt.





Vi denna tidpunkt så lever fortfarande byborna av vad sjön och floden kan ge, senare under torrperioden övergår de till normalt jordbruksarbete.



Området har blivit väldigt populärt bland turister och även Unesco har gjort området till en Biosphere Reserve.



När man kommer fram med båten som stannar vid en flytande restaurang så ligger ett antal små ekor på andra sidan och väntar på att besökare skall hopa i dessa och sedan bli rodda runt och genom mangroveträsket







Ett helt makalöst och gudomlig plats, känns som man är i Amazonas regnskog. Tyvärr så är även denna plats drabbad av människan oförmåga att vara rädd om sin omgivning. Plast och plastflaskor även här.





Den här båtturen som en av ortsbefolkningens kvinnor ror tar cirka 35 minuter och de vill ju även att man skall stanna vid de båtar som fungerar som flytande affärer, jag avstår då jag vet att priserna är skyhöga.





Efter båtturen sen tillbaka till restaurangen fören kvällsmiddag innan vi åker ut mot öppna sjön för att se solnedgången.




































































Sen tillbaka mot land och Siem Reap i totalt mörker.





















Sjösäkerheten inget de har på sin agenda utan båtarna har handhållna lampor som lyse. Inga positionsljus eller lanternor. En del båtar som kör om oss i hög fart ser man knappt konturerna av.





Vi kommer fram torrskodda och sen en trekvart innan jag är tillbaka vid Mad Monkeys Hostel mitt inne i Siem Reap och jag känner mig väldigt nöjd med denna eftermiddag.



























Vi Hörs och Syns



// P-G



The Global Cyclist


3/11-18 Sisophon, Vietnam
Varmt, platt och många raksträckor mot Sisophon


3/11



Jag vaknar utsövd klockan sju och gör det som jag ej gjorde i går kväll. Bär ut väskor och packning till receptionen, fyller en glas med nescafé, tar med några brödskivor och ber om hett vatten.



Strax efter 8 går jag till GIGANTcykelverkstaden och hämtar cykeln som står uppallad, 3 $ vill hon ha för besväret. Hon säger också att jag behöver byta Crankset, drev och drivlina fram men att de inte hade grejorna hemma.Jag frågar…











- Do you think I can handle current crankset to Bangkok?



- Absolut sager hon



Tillbaka för att pacxka väskorna på cykeln och lämna tillbaka rumsnyckel som jag har depositerat 5$ för.



Strax före nio sitter jag på cykeln norrut. Första trafiksignalkorsningen vänster sen bara rakt fram, inga konstigheter.



Inget speciellt händer idag, värmen stiger ju längre in mot lunchtid jag kommer så det blir några vattenpåfyllningsstopp.



Trafiken är lugn och inget retar upp mig. Vid ett tillfälle hinner jag fatt ett fordon som liknar en jordbruksmaskin med släp. På flaket sitter sex-sju stycken, mestadels äldre kvinnor. Jag lägger mig bakom för att få ”slipstreama” och en av flakåkarna slänger ut en rödvitrutig sjal ¨t mig som jag tar tag i med höger handen och får gratis skjuts i några km. Gillas av mig och de andra på flaket för mungiporna är breda.



Vid ett senare tillfälle vid en TELA mack som jag stannar vid för vattenpåfyllning blir jag intressant för en äldre herre. Tjejen vid macken säger att det är hennes farfar och han är åttio år.



Vi förstår inte varandra men vi båda vekar trivas att sitta tillsammans och le.





Det är det här som är så roligt med att cykla, man kommer lokalbefolkningen så nära. Jag blir glad och de verkar också uppskatta min närvaro.





Han verkar gilla min hjälp, i alla fall hans sons dotter tycker det är väldigt skoj och tar sedan ett antal bilder av oss tillsammans.





Jag fortsätter sedan med glädje i själen norrut och landskapet runt mig och framför blir rakare och rakare. Odlingarna med ris och andra grödor är milsvida. Tyvärr så kommer jag inte förbi allt skräp som slängs, det gör mig ledsasen att se detta.




Vid tvåtiden och efter drygt 80 km blir det lunch vid en vägkrog i ett litet samhälle. Ris, kött och en hel tallrik med sallad, morötter, lök, gurka och några gröna stänger jag ej vet vad det är men ner slinker de.



Tjugofem km kvar till dagens mål Sisophon där jag bokat ett billigt hotell, Botoum Hotel. Blir skönt med en dusch för idag har det emellanåt varit grymt varmt. Jag såg efter vägen att till och med korna låg ner i skuggan bara för att slippa värmen.



Innan jag är framme vid Y-korsningen som BoToum hotellet skall ligga vid stannar jag vid ett café, Five Star Coffee för jag är fikasugen så in i vassen och i skyltfönstret ser jag rader av ”gokakor” och jag vet sedan tidigare att denna kedja har grymt gott kaffe..



Fiket är av västerländsk standard och vid bordet och soffan jag sätter mig vid med utsikt mot gatan och cykeln ligger en trött brun flodhäst och ”Lill Kentha” blir eld och lågor när han från cykeln ser flodhästen genom rutan.







Det är bara att hämta honom och sätta honom bredvid till de andra gästernas förtjusning





Båda verkar trivas





Innan jag tar mig ut för lite kvällsmat så laddar jag ner Blood Sweat & Tears Greatest Hits, en av mina allra bästa favoriter och speciellt med vokalisten David Clayton Thomas.






Jag får ståpäls när jag hör stämman av David Clayton sjunga Go Down Gamblin och When I Die till Blood Sweat & Tears ”blås”



Kommer att bli välspelad de närmaste veckorna. För mig är musiken odödlig.















Dagens distans: 105,0 km Färdtid: 05.43 t.m Total tid: 08.01 t.m



Maxfart 41,5 km/h Medelfart: 19,8 km/h



Max temp: 54 °C Medeltemp: 40,6 °C Min temp: 31 °C

Vi hörs senare från thailändska gränsen



// P-G



The Global Cyclist


4/11-18 Poipet, Vietnam
Mot Thailändska gränsen


4/11





Vaknar strax före tio i sju och känner mig utsövd. Natten har varit bra trots avsaknad av AC. Ute lyser solen och inte ett moln syns till. Det blir varmt idag med.



Tjugo över sju sitter jag på cykeln och svänger vänster vid Y-korsningen och riktning mot Poipet, den Kambodjanska gränsstaden innan Thailand och Aranyaprathet.



Lättcyklat bland de platta och gigantiskt stora jordbruksmarkerna som är täckta av risodlingar och sädesfält.



Har inte planerat någon masttopp innan gränsen men ett stopp blir det för vattenpåfyllning, vatten går det åt i värmen.



Efter några mil blir det stopp i ett litet samhälle, en scooter har kraschat och ligger i spillror mitt på vägen





Det verkar vara en ung tjej som kraschat eller krockat. Hon leds över vägen men verkar vara vid medvetande. Ser heller ingen hjälm någonstans, varken på vägen eller i närheten av den unga tjejen.



Får hoppas att allt gått bra ändå, en scooter går ju att köpa ny eller reparera, värre med hjärnskador.



Vid tio tiden cyklar jag in i ett livligt, trafikmässigt sett, Poipet och jag följer skyltarna som hänger ovan vägbanan och visar Kambodia - Thailand Border.





Ju närmare jag kommer gränskontrollen ökar intensiteten på trafiken och allt övrigt också.































En skylt som visar ”Departure” är den Kambodjanska utresekontrollen och här skall jag via mitt VISUM och ha en utresestämpel. Kön är inte speciellt lång, bara fem minuters väntan.



Sen några hundra meter längre fram i folkhavet ser jag tydligt att Thailand är nära, The Kingdom of Thailand står det med stora bokstäver på en vit byggnad med rött tak och guldfärgade torn.



Själva passkontrollen ligger lite till vänster och det första jag för göra är att fylla i ett formulär med namn, födelseår, nationalitet, pass och VISA nr m.m.



Cykeln får jag ställa intill väggen och en officer ser till att den blir kvar om man får tro honom.



Passkontrollen ligger en trappa upp. Kön är långt, riktigt läng och det tar nästan en och en halv timme innan jag är igenom. Trettio dagar får jag vistas i Thailand utan Visum och det skall räcka. Annas får jag söka ett E-Visa vilket inte skall vara något problem.



Klockan tolv lämnar jag Kambodja för denna gång och beger mig in i kungariket Thailand.



Fjorton dagar har jag ny cyklat i Kambodja, har fått uppleva både glädje och sett hur terror kan ta sig ut. Angkor Vat och den flytande byn i Sjön Tónle Sap är något jag bär med mig som väldigt positivt.



Trafiken i Kambodja är lättare att vara bland än i Vietnam men maten upplever jag som sämre och dyrare. Det mesta är dyrare n i Kambodja än i Vietnam.





För övrigt är det ganska lätt att kommunicera med kambodjanerna men jag håller Vietnameserna som ett strå vassare.





Skräpet efter vägarna är förskräckligt, helt obegripligt hur det kan se ut







Dagens förmiddags distans: 47,7 km



Färdtid: 02.36 t.m Total tid: 04.41 t.m



Maxfart 27,5 km/h Medelfart: 18,4 km/h



Max temp: 41 °C Medeltemp: 32,6 °C Min temp: 29 °C

Vi hörs senare från Thailand



// P-G



The Global Cyclist


5/11-18 Chachoengsao , Vietnam
God frukost, bananplantor utanför dörren och vänlig trafik

05/11



Vaknar av min Huawei’s inställda larm och kliver upp med det samma. Att packa cykeln går fort och sen 25 meter till frukostbordet. Utanför min dörr växer bananer och det är bara att ta för sig.



De smakar helt annorlunda än de man köper i affären hemma, mer söta.



Frukosten server ris, en grönsaksgryta, en skål med nån sås som jag efter provsmakning avstår ifrån, den är het med betoning på brandfarlig och så stekta ägg som jag tar rejält av. Kaffet är en burk med nescafé och en hetvattentermos står intill. Smakar helt OK



Strax före 8 sitter jag på cykeln mot Chachoengsao som ligger 122 km bort och cirka 80 km från Bangkok.



Vägen är rak med många medelkorta ”slakmotor”. Trots allt jag hört och läst om trafiken I Thailand verkar den vara helt normal. Får vara i fred på vägrenen med några undantag.





Att man är i länder där Buddism och Hinduism är religioner syns också efter vägarna. På många platse finns stora utställningsexemplar av gudabilder och allt annat som här till.



Landskapet runt mig påminner om landskapsbilden mellan Iggesund och Harmånger om man bortser från bananträd, yuccapalmer, vanliga palmer åsså att jag cyklar på vänstersida av vägen. Stora fält med odlingar av säd och däremellan andra gröna ytor med okänd växtodling



Nedskräpningen verkar vara normal med svenska ögon sett och vägarbetare går i dikesrenen mellan vägarna med gräsröjare.





På andra platser har man bränt dikesrenen eller slänterna och det brinner också lite väl mycket på vissa ställen och ingen verkar övervaka heller.





Precis som i går eftermiddag känner jag av gräs och hö allergin, ögonen vill svälla igen, jag nyser och det kliar i halsen. Jag har allergitabletter i medicinväskan som ligger i den stora väskan bak men jag har ingen lust att stanna i onödan i denna värme. Härdar ut



Första korta stoppet efter 40 km, påfyllning av vatten, en läsk och två munkar innan jag drar vidare. Det är varmt och enda fördelen med att cykla på vänstersidan av vägen är att träden ger viss skugga så här på förmiddagen.



Efter ytterligare 25 km styre jag in mot en PT mack där det också finns ett minisnabbköp, ett Amazon Cafe och en liten marknad.



Om man i Kambodja kunde, och de ville ju också att man använde dollar, $ är det inte lika populärt här. Nu gäller den inhemska valutan THB,Thai Bah.



Det blir kaffe och två små söta gokakor som jag intar i skuggan som ute taket på Amazon cafét ger. Sitter här drygt en trekvart innan jag drar vidare. Till Chachoengsao drygt 50 km.



Nu är klockan över ett och solen gör allt vad den kan för att visa sin styrka, dessutom har jag inte längre skydd av träden vid vägkanten, solen är nästan rakt framför mig och användningen av vattenflaskan är flitig.



Bestämmer att det bir vattenpåfyllnings och skuggpaus var 15 km framtill Chachoengsao. Trafiken fortfarande mycket hänsynsfull.



Vid 16-tiden kommer jag fram till Chachoengsao och cyklar över floden Bang Pakong och känner mig rejält sliten, mest mentalt.



Efter fyra försök hittar jag ett billigt hotell, Treehouse Apartment. Ligger en bit från genomfartsleden men den är lätt att hitta i morgon.



Rum tvåhundra åtta, en dubbelsäng och en AC som jag startar omedelbart och drar ner tempen till 17 C.



I duschen finns bra med varmvatten och jag tvättar också upp cykeltröjan, kalsongerna och de gulsvarta stumporna som jag sedan hänger framför AC’n.



TV’n som jag sen sätter på har inte CNN men däremotAl-Jazīra som jag kan lyssna till.



Vid 18 tiden tar jag en sväng mot det stora magnifika templet eller kyrkan och hittar en vägbar som får bli min kvällsmiddags plats.







































Vid 20 tiden är jag tillbaka till en skapligt svalt rum för mera nyheter och lite surfande och Googlande om morgondagens tur mot Bangkok och Mad Moneky Hostel.



Dagens eftermiddags distans: 122,0 km Färdtid: 06.33 t.m Total tid: 09.10 t.m



Maxfart: 32,2 km/h Medelfart: 19,1 km/h



Maxtemp: 53 °C Medeltemp: 41,9 °C Min temp: 22,0 °C

Vi hörs senare när jag cyklar in i den fjärde huvudstaden på denna rutt



// P-G
The Global Cyclist


6/11-18 Bangkok, Vietnam
Ingen rolig cykeldag till Bangkok

06/11


Efter en enkel frukost med bröd, smaksatt mjölk och nescafé drar jag iväg strax efter halv åtta. Första lm genom stans smågator innan jag svänger väster ut på stora vägen nr 34 mot Bangkok.


Trafiken är redan i full gång men på vägrenen får jag vara i fred. Efter cirka 15 km ser jag att jag missat en avtagsväg och en skylt med texten ”Collection Toll Ticket, 1 km, Motorväg. Hit släpper de mig inte.


Att ta sig tillbaka och över till andra körbanan blir inte lätt så det blir att cykla mot körriktningen på vägrenen tills jag ser en skylt med texten ”U-Turn, keep right”


Tar mig över och sen in på en bensinmack för att kolla Maps.me var jag befinner mig och vart avtagsvägen är. 400 meter sen vänster enligt kartan och det sätmmer och jag är inne på den landsbygdsväg jag hade planerat. Slingrig, lite trafikerad och det passar mig bra.


Efter vägen på båda sidor massvis av fisk och räkodlingar i små dammar, undrar om de odlar jätteräkor här också? Efter några mil skall jag svänga vänster ut på en hiskeligt trafikerad väg.


Tre körbanor med två filer i varje och betongavskiljare mellan körbanorna och ett dike som på vissa ställen är vattenfyllt. Ovanför en motorväg byggd på tvådelade pelare.


Ser en stor grön skylt BANGKOK och en pil som pekar i min körriktning, bara att fortsätta. Fem, sex km längre fram blir det att stanna.


En skylt med Chon Buri och Pattaya i min körriktning och de ligger söder om Bangkok och jag skall nordväst. Att ta sig över två körbanor med betongavskiljare mellan går bara inte så det blir att cykla mot körriktningen igen tills jag hittar ven lucka.


Tre km och massvis med svordomar senare hittar jag den, men då måste jag ta mig över ett tre meter djupt och brett dike fyllt med skitigt vatten, trasig MC hjälm, lera, plastflaskor och en massa annat skräp. Att plurra i detta dike vill jag absolut inte.


På andra sidan vägen finns ett gammalt försäljningsstånd som står på en träbro över ett annat dike. Bräderna är slitna så jag lyckas bryta lös några stycken som jag tar med mig över och bygger en spång över diket


Styr med tungan rätt i mun ner cykeln på spången som böjer sig men håller och jag styr den mot den andra slänten och med all kraft jag lyckas jag få upp cykeln på vägbanan. Inget plurr.!!


Sen femtio meter tillbaka och in i luckan och svänger höger. Ser snart en stor skylt med BANGKOK inpräntad med vita bokstäver och distansen 54 km.


Trots att trafiken är ovanligt livlig så får jag var i fred på min vägren.


Trots allt jag hört om ”Galna Thailändare i Trafiken” känner jag mig trygg. Vid elva tiden stopp i en stad jag ej har namnet på för lunch, vila och skugga. Värmen är mördande. Trekvart senare när jag skall iväg ser jag att bakhjulet ör platt och två ekrar är brutna.


Det blir att packa av allt och laga punkteringen och försöka provisoriskt fixa ekrarna allt till omgivningens förnöjsamhet.


Trettio minuter senare är jag på väg igen mot Bangkok och trots att jag verkar ha full koll på skyltarna missar jag något filbyte och hamnar framför en ny tullstation.


Har tur att anslutningsvägen går alldeles nedanför så det är bara att svänga ner. Tre km senare är jag ut på rätt väg. Trafiken blir tätare och tätare och värmen ger sin inte.


Trafiken är helt galen och när jag vid tvåtiden kommer in i Bangkok verkar det som hela Thailand är ute och kör.


Tre filer och alla är totalt fulla av bilar så det blir att tillsammans med andra tvåhjulingar kryssa mellan bilarna och filerna men farten är inte hög, kanske 7-8 km/h. Fordonen ännu lägre.


Trots den galna trafikkön verkar det likafullt som det finns lite hänsyn bland förarna, de ger mig ibland lite utrymme när de ser att jag kommer cyklande mellan bilköerna.


Dessutom är det inte så många som tutar, annat var det i Vietnam. Det här är ju rena vansinnet, och ingen verkar vilja gör något åt trafiksituationen i världen heller.


MADNESS


Strax efter halv tre stannar jag vid ett fik som påminner om Starbucks, det blir kaffe och en gokaka och jag sätter mig ute och ansluter mobilen till deras WiFi nät.


Till Mad Monkey hostel är det knappt 11 km och ligger nere vid floden, Chao Phraya som slingrar sig lit en orm innan den flyter ut i Bay of Thailand. Om trafikkön var vansinnig tidigare är den ännu värre nu.


Får stå mellan fem och tio minuter och vänta in grönt ljus och sen stopp igen efter femtio meter.  


Så har pågår det i 11 km och det tar 85 minuter att nå Mad Monkey Hostel som jag ser den typiska loggan till höger om mig.


Fortsätter några tiotal meter innan jag gör en U-sväng och parkerar cykeln framför entren till receptionen och baren som för övrigt verkar vara populär.


Jag får rum 310, ett fyrbäddsrum som jag delar med tre holländare. Rummet ser fräscht ut och min bädd, nummer fyra är på nederplan precis som jag hade önskat när jag bokade rummet via Hostelworld.


På rummet finns också låsbara skåp efter ena långväggen och små väggfasta skåp vid sängen, även dessa låsbara och AC‘n fungerar.


Pustar ut för jag är rejält trött, mest mentalt, för fysiskt har det inte varit något speciellt, haft bra med medvind hela dagen. Trafiken, filbytena, felkörningarna och värmen har tagit ut sin rätt.


Kommer nog att sova gott in natt, det ärt jag säker på.


Imorgon skall jag leta upp en cykelverkstad som får byta ut och justera mina ekrar och också byta ”cranksetet fram.


Dagens distans: 116,4 km


Färdtid: 05.52 t.


Total tid: 08.50 t.m


Maxfart: 39,0 km/h


Medelfart: 19,8 km/h


Maxtemp: 61 °C


Medeltemp: 41,5 °C


Min temp: 34,0 °C


Vi hörs senare från Kungariket Thailands huvudstad


// P-G


The Global Cyclist  

7/11-18 Bangkok, Vietnam
Fixar cykeln, båttur på Chao Phrayas floden, Chinatown och t

07/11



07/11 – Fixar cykeln, båttur på Chao Phrayasfloden, Chinatown och templet Wat Arun



Har sovit gott när jag jag vaknar strax för halv åtta. Efter badrumsbesök går jag ner till baren med min mugg med nescafé och ber om hett vatten. Mackor har jag redan fixat.



Efter frukosten tar jag bakhjulet och letar upp den cykelaffär som fått bra recensioner om man googlar men det visar sig att de endast hyr ut cyklar och har guidade turer. Kvinnan rekommenderar en cykelverkstad några km bort, Velo Thailand som jag hittar med hjälp av Maps.me.



Jag förklarar vad som bör åtgärdas och frågar om det är Ok att återkomma om två timmar. Han nickar och jag går iväg och letar upp ett fik där kaffe säljs. Sitter och filosoferar medan jag dricker kaffe men blir också ölsugen då jag ser en fransman komma in och beställa en iskall öl.



Efter någon halv annan timme går jag tillbaka och allt verkar i sin ordning, knappt 100 spänn vill han ha för jobbet.



Innan jag tar mig tillbaka ner mot floden och mitt hostel går jag med hjälp av Maps.me till den park som Anna.A tipsat om, Lumpini parken, en oas mitt i storstan och en konstgjord sjö. Här går folk och filosoferar med hörlurar eller joggar eller bara sitter och insuper atmosfären.





Någon försöker att få pli på sin hund som just nu sitter och väntar på ett kommando från sin matte. Några hundra meter längre fram ser jag en skylt med en överkorsad hund!!! och dessutom får man heller inte röka i parken, det visar den undre skylten. Undrar om hundens matte känner till detta?








Jag förstår varför Anna gillar denna plats, den är väldigt avstressande och rofylld





























och i klockträdgården har urmakaren bestämt att tiden inte är så viktig, bara två gånger per dygn stämmer urverket.





Går sen tillbaka till mitt hostel och monterar tillbaka hjulet. En informations lapp hänger på receptionsdörren där de frågar om några är intresserad av en rundvandring till templet Wat Arun, China Town och en båttur på älven.



En lista finns uppsatt där man skal anmäla sitt intresse. Det verkar bli 12–13 stycken och vi skall starta klockan tre. Hinner knappt återhämta mig men det är roligt att göra nått tillsammans med andra också. Först går vi några hundra meter ner till floden och hoppar på en den stora turbåt som stannar alldeles vid tempelpalatset Wat Arun ett magnifikt buddhistiskt tempel. Ordet Wat betyder just tempel sitt namn från den hinduiska guden Aruna.


























































TheGlobalCycling1719



Sen tar vi båten igen som är fullsatt både med turister och Bangkokbor. Innan man går in i tempelområdet blir man uppmanad att bära strikta kläder och man får faktiskt mot en avgift av 20 Bath låna överdrag om personalen anser att man är för oanständigt klädd.







Sen tar vi båten igen som är fullsatt både med turister och Bangkokboroch fortsätter mot Chinatown och alla de små gränder och alléer där det säljs allt mellan himmel och



Det doftar fisk, kryddor, örter och os från mat som både steks, grillas och kokas.



Det är en Commerce som är svår att begripa. Det blandas nallebjörnar och dockor tillsammans med hummer och fisk. Smycken säljs tillsammans med kryddor och örter och jeans som är så billiga att man bara kan misstänka piratkopiering.



Vi sedan vår vandring bland gränderna innan vi tar båten tillbaka mot vårt hostel. Väl framme blir det en iskall öl för jag är alldeles våt bak på ryggen av värmen och fukten.



Resten av kvällen blir i lugn



Vi hörs senare



// P-G



The Global Cyclist


9/11-18 Bangkok, Vietnam
Två lugna dagar med poolbesök och lite rundvandring

8 -9/11


8 -9/11 – Två lugna dagar med poolbesök och lite rundvandring i den kulturella miljön


De två dagarna efter min ankomst till Bangkok gör jag mestadels inte mycket, sitter ganska ofta nere i bardelen och kikar in alla som kommer och går. Träffade också på några svenskar från Kalmar. Poolen som ligger en halv trappa upp och bredvid en av många kanaler som går genom stan.


Fast lite kulturellt måste man hitta på så det blir båt som skall ta mig till några landmärken för Bangkok innan jag lämnar stan.


När man åker med båtarna på floden eller i kanalerna (khlongs ) så märker man inte så tydligt att man är mitt i en storstad. Det finns ett system av kanaler genom Bangkok, som Bangkokborna själv använder för att ta sig fram på. Det är bara att kliva på båten vid alla pirar som finns efter kanalen eller floden likt ”Hop on, Hop Off” och priset för biljetten är från 15 bath.


Båtarna, speciellt på eftermiddagarna är knökfulla och personal ropar hela tiden att gå längst fram i båten.


Det finns också s.k. longtailboats som är smala och färgglada och många är utsmyckade med blommor och de verkar oftast ha en bra fart där de susar fram.


Är det någon som kommer ihåg Bond från 2007, The Man With The Golden Gun, där kör Bond en liknande båt genom kanalerna i stan.


Har själv inte provat att åka med någon av dem och tänker inte heller prova på det. Vattnet i kanalerna och floden verkar inte speciellt rent och det verkar stänka ganska bra, jag undrar hur skitigt det är.


Vid en brygga så jag hur hundratals fiskar simmade och hoppade alldeles vid vattenytan precis som om de kippade efter luft.


Precis mitt emot Wat Arun templet på andra sidan floden Chao Phraya ligger två stycken väldigt populära attraktioner och sevärdheter, Grand Palace och Wat Phra Kaew templet som måste besökas. Dessa två platser hör som ihop.


Palatset som tidigare varit Residence åt den kungliga familjen används nu endast vid statsbesök och speciella ceremonier men prakten och utsmyckningen får en att häpna av beundran.


Mycket av prakten och utsmyckningen är i guldfärg, tinnar och torn överallt och knappast en centimeter av någon yta är odekorerad.










Ytterligare en bit från Grand Palace ligger ett annat tempel som är ännu mera påkostat och utsmyckat än Wat Arun, Wat Phra Kaew eller som det också kallas förTemple of the Emerald Buddha.


Templet är det mest heliga av alla tempel i Thailand. 0ch det har 100 tinnar och torn står det på en av informationstavlorna när man kommer in.




Templets fyra ingångar skyddas av Yaksha vakter och bara åsynen av dessa figurer kunde nog skrämma väldigt många på den tiden. De är vackert och precist snidade och sen målade i blått, grön, rött och givetvis i guldfärg



Vad jag förstått så är den riktiga Emerald Buddha skyddad och får ej fotograferas.


Bara Kungen och kronprinsen får röra vid honom och tre gånger per är byter kungen kappa på Buddha som skall motsvara sommar, vinter och regnsäsongen och detta skall ge lycka och välstånd till landet under de tre perioderna.


Precis som i andra tempel och tillbedjans platser så uppmanas man att bära strikta kläder och på några skyltar runt templet står det också att Buddah är ingen tatuering.


Givetvis finns här som på andra ställen souvenirshopar och liknande och allt är väldigt dyrt, dubbla priset jämfört med butiker en bit från centrum.


Efter rundvandringen går jag ner till samma Pier och väntar in båten som kan ta mig till Pier 13 inte många hundra meter från mitt hostel.


Thailand och i synnerhet Bangkok är lite dyrare än Kambodja och även förstås Vietnam och här på Hostelet är priserna för öl endast någon tia billigare än hemma i Svedala så jag brukar korsa gatan och gå in i 7 Eleven butiken och köpa några LEO och sen sätta mig vid några av borden som hostelet har vid entren.


Det är som avstressande att bara sitta och se på hur folk går fram och tillbaka, många ”backpackers” ser jag som kommer och går in till hostelet. De engelsk talande verkar vara i majoritet här på hostelet, speciellt från Australien och USA och UK, Holländare och Tyskar men även några svenskar förutom jag själv.


Detta är en ganska livlig del av Bangkok, utan att vara ”toklivlig” och kanske inte den mest exklusiva heller men den är rolig.


Utanför på gatan står det alltid Tuk-Tuk eller grön-gula, gula eller rosa taxibilar och väntar. Skall man åka taxi är det smart att fråga föraren om han har taximeter, om han svarar nej bör man invänta nästa, annars är risken stor att han ”saltar” priset.


Sen upplever jag också att trafiken verkar mycket mera hänsynsfull än jag är van vid från Vietnam och Kina. Händer ofta att de stannar och släpper över mig när jag skall korsa gatan, visar på någon sorts hänsyn.


I övermorgon, lördag skall jag ta mig ut ur Bangkok och det sker med en båt till någon av öarna söderut och sen därifrån en ny färja över till fastlandet, Don Sak Sakon Port för att sen cykla tvärs över halvön ner mot Phuket och där skall jag träffa Maria. E’s dotter och Jussies mate Sofia.


Rutten över halvön är knappt 300 km och den sträckan har jag kalkylerat med tre dagar på sadeln


Vi hörs senare för nu måste jag duscha, byta om till badshorts och sen ner i poolen för värmen vill inte riktigt ge med sig trots att det är mulet och regn hänger i luften, dessutom är den fuktig så min skjorta är alldeles kladdig.


// P-G


The Global Cyclist


11/11-18 Thong Sala på Koh Phangan, Vietnam
Koh Phangan och Thong Sala


11/11



Kommer fram till DonSakPort piren klockan 7 på morgonen och färjan över till Koh Phangan och Thong Sala avgår klockan 8. Resan tar cirka 2,5 halv timme och vädret är först lite mulet men sen skiner solen upp, ingen blåst bara skön havsbris.



Thong Sala är ingen stor stad, några gator med pubar, hotell, uthyrningsshopar för MC och scooter, butiker som anordnar touring guider runt ön, dykskolor, Seven Eleven butiker och allt annat som tillhör en badort.



Jag hittar ett natthärbärge, Phangan Guesthouse för 80 spänn natten med AC men ingen CNN några km från färjeläget nere vid hamnen. Rummet är små hus på insidan hotellet.



Tänker stanna en natt och sen cykla efter kusten norrut för att få uppleva alla sköna badstränder som finns.



Jag installerar mig på rummet och tar sen cykeln utan packning och gör en rundtur netr mot hamnen och runt genom det lilla centrum som finns.



Stan är helt perfekt för mig, alldeles lagom stor. Det är en helt otrolig känsla att befinna sig mitt i den thailändska bukten på en ö med vänstertrafik och ytterst lite stress. På hela ön bor cirka 10 000 personer och de flesta lever nog av turisterna.



Ön verkar välskött vilket kanske förklaras av att den förre kungen Rama V, eller Chulalongkorn, besökte Ko Pha-ngan 14 ggr.



Intill mitt härbärge finns en stor Tesco butik med allt jag behöver för i kväll och i morgon när jag skall ta mig en utforskare av ön.



Det blir ytterligare en tur med cykeln runt stan och ner mot färjeläget, denna gång har jag badshortserna på mig för bada måste jag ju göra. Nu så här på kvällen har även gatuförsäljarna vaknat tull liv och det är ingen brist på att hitta mat om man skulle varav sugen.





Vad denna båt har för betydelse och funktion har jag ingen aning om men den låg i en liten inhängda docka nere vid hamn. Bogporten är öppen men innanför är det en stor gallergrind som är stängd.











På väg tillbaka tar jag en sväng ner mot hamnen och stranden för mitt obligatoriska bad när möjligheten ges. Solen håller på att gå ner och det är ett skönt kvällsljus som gör mig sällskap































Cyklar tillbaka vid halv åtta tiden och sätter mig utanför min rum vid ett bord och tar fram kvällsmaten jag tidigare köpt. Blir lite googlande innan jag kryper ner Under filten i Koh Phangan och startar SR radion med sportnyheter.



I morgon bär det iväg norrut på ön mot ett antal ursköna, gudomliga, härliga, efterlängtade badstränder och vikar.



Vi höres från ”Sandbars” senare



// P-G



The Global Cyclist


12/11-18 Chalok Lam och Fanta Beach Resort, Vietnam
Cyklar norrut på ön mot Chalok Lam och badstränderna


12/11



Kommer iväg strax efter klockan nio och det är relativt lättcyklat, bananplantagen ser jag överallt likaså skyltar med Land for sale, House to rent. För den intresserade finns det gott om husobjekt här uppe.



Strax innan Chalok Lam ser jag skylten Paradise Waterfall och bestämmer att cykla upp dit. Vägen är smal, brant och halkig men till slut kommer jag fram till en parkering och hundra meter ovanför ett hus där man kan köpa lite läsk eller öl och samtidigt betala 20 bath för att besöka attraktionen.



Vattenfallet är inte speciellt stort så har dags på året men omgivningen är trolsk och små vattendammar finns att bada i om man har lust.



Blir här cirka en timma innan jag fortsätter mot havet och North Beach. Innan jag är framme får jag en rejäl backe att ta itu med. Tyvärr så är den för brant så jag får styra cykeln sista biten upp.



Chalok Lam är inter stort, några affärer som säljer kläder och utrustning för bad, 7eleven butiker, mat och fikaställen och så några hotell och gästhus, åsså piren förstås. Hit upp går det många taxibåtar



Jag cyklar rakt fram ner mot havet och en vid trappan ner mot beachen stannar jag för att njuta av härligheten.





























En liten grusväg fortsätter åt vänster och skyltar talar om att North Beach och Fanta Beach Resort ligger åt detta håll.





Två hundra meter längre fram stannar jag vid en bar och lutar min cykel mot barens staket. Sätter mig bara ner och njuter av utsikten. Några andra turister badar men de är inte många. I baren sitter några och äter och dricker öl.





Efter en stund byter jag om för bad och går med raska steg ner mot stranden som har hudlen och ljusgul sand och vattnet är väl cirka 25-26 grader. Åhhhh va skönt.





En palm har fått för sig att växa ut mot havet istället fr rakt upp och det har barägaren utnyttjat till att hänga upp en gunga som jag givetvis måste prova.



Barnasinnet finns fortfarande kvar och jag tänker inget göra åt det heller. Vid den här platsen blir jag fram till halv fyra och hinner med en salladslunch innan jag drar mot nästa badvik som jag sett på kartan, Salad Beach. Har planer på att hitta en plats här att slå upp mitt Hilleberg tält vid.



Första km lättcyklad men sen kommer backarna och inte vilka som helst. 16–18 % lutning så det blir att styra cykeln uppför. Efter fjärde backen ser jag skylten Haad Salad och tar av ät höger. Det är utför hela vägen och en del av den är dessutom helt blöt och det rinner vatten nedför. Har ingen lust att krasch i denna backe så jag styr cykeln utför de brantaste avsnitten.



Resorten är en enda gata med affärer på var sida och längre ner bland lummiga träd och buskar ligger hotellen. De verkar vara av den lyxigare varianten och jag cyklar så långt det går tills en trappa ner mot stranden säger stopp.





Hela stranden är tydligen hotellägd och det finns här inga platser för ett Hillebergtält, eller rättare sagt de tillåter nog inte en tältuppsättning.





Jag bestämmer mig för att cykla tillbaka upp på stora vägen och det blir att styra cykeln uppför. Inte ens lönt att tänka på att försöka trampa med denna packning jag har.



Fortsätter sen andfådd åt höger och fler backar att slita uppför. Efter några km ser jag en ny skylt med ett badpictogram på. Frågar några scooterförare om det är en bra beach där nere och de nickar jakande.



Även denna väg är superbrant och villorna efter vägen skvallrar om lite mera välbärgat klientel. Utsikten är inget fel på och brant som jag sa. Längst ner svänger jag vänster i en T-korsning och genast blir jag misstänksam.



Affärerna ser likadana ut!!. Jo det är nog så att jag är tillbaka vid Haad Salad!! Dra på trissor, det är inte sant.



Har inte kollat Maps.me so noga. Det blir att ta sig hela vägen upp igen, 2 km.



Nu bestämmer jag att ta mig tillbaka till Chalok Lam och beachen jag var vid mitt på dan.



De backar jag hade tidigare har nu bytts mot galet branta utför istället men sista backen innan beachen den har jag uppför och jag har så låg fart så jag inser att jag inte hinner vrida ur en av skorna ur pedalclipsen utan att vurpa när jag tänker hoppa av cykeln så jag får kämpa med allt jag har och lite till innan jag har nått toppen på den 16% backen.



Det nästan svartnar för ögonen innan jag är uppe, totalt utpumpad, men jag klarade av det.



25 minuter senare cyklar efter grusvägen mot North Beach och stannar vid baren och frågar killen om det är OK att sätta upp tältet lite längre bort där några gröna fläckar är ledig.



Han säger Nej, bossen är i Thong Sala du får vänta till han är åter. Klockan är 18 och det skymmer snabbt så jag har ingen lust att vänta.





Fortsätter mot Fanta Beach Resort som ligger ytterligare några hundra meter bort för där har jag sett att det finns en liten vik med en omgivande skogsdunge som ger skydd och lä.





Tänker inte fråga och platsen jag valt är ganska skyddad från insyn, dessutom är mitt tält mörkgrönt så den lär inte synas speciellt bra.





Tjugo minuter senare är jag installerade tältet och cykeln fastlåst runt några träd. Tar min röda matbag och beger mig mot en av de helt igenbommade bungalowens femtio meter bort och utnyttjar altanen som har både bord och stolar.



Här sitter jag och äter ris, kött, korv och ostmackor och en halv Pepsi. Nedanför mig hör jag bara havet slå mot stranden och längre in i viken ser jag färgade lysen från barer och hus. En och annan båt kommer in för det hörs väl med de speciella motorer och roder de har.



Går tillbaka med matbagen och tar med mig en liten, liten flaska whiskey och beger mig mot baren.



Ute är det totalt becksvart, inga lampor som lyser upp och helt plötsligt snubblar jag på några stenbumlingar och drattar i backen. Mobilen far iväg men hittar den i sanden sen och knät värker som bara den.



Jag fortsätter haltande mot baren och beställer in en Americano kaffe. Frågar samtidigt om ett glas utan att berätta vad jag skall ha den till. Han frågar inte heller.



Jag sitter med mitt kaffe och min wirre säkert en timma och njuter av lugnet. Är ensam i baren. Hinner ett samtal hem via Whats App innan jag tar samma väg tillbaka till tältet. Denna gång är jag mera uppmärksam.



Jag somnar ganska fort trots att ingen AirCon finns och nu inte havsbrisen räknas dit.





Vi hörs i morgon då jag skall besöka nästa vattenfall Phaeng Waterfall



Dagens distans: 27 km Färdtid: 03.00 t.m Total tid: 09.15 t.m



Maxfart: 55,4 km/h Medelfart: 9,0 km/h



Max temp: 44 °C Medel temp: 36,8 °C Min temp: 26,0 °C



// P-G



The Global Cyclist


13/11-18 Chalok Lam och Phaeng vattenfall, Vietnam
Nytt vattenfall med grön orm och en trasig mobiltelefon


13/11





Jag vaknar först vid fyra tiden av att några båtar drar ut på havet, somnar om fort för att vakna igen då nästa gäng drar iväg. Vid sjutiden kliver jag upp och solen lyser rakt in i tältet. Nu upptäcker Jag att telefonen verkar vara urladdad så jag får vänta men kartan.





Jag packar ihop ganska fort och drar mot piren men stoppar vid trappan och parkerar. Tar med mig min röda matbag och sätter på några stenar vid strandkanten och äter frukost. Mackor, Pepsi, korv, smaksatt mjölk och sen ett skönt morgondopp i havet.





Innan jag drar vidare går jag 25 meter till en liten bar som säljer kaffe och jag har också sett att det finns uttag för att ladda mobilen. Nu upptäcker jag att uttaget för Micro kontakten är full av sand och jag försöker blåsa bort allt som går. Får tillslut in kontakten med laddningen fungerar inte. På skärmen blinkar laddningssymbolen bara till för en kort sekund sen dör den.



Misstänker att gårdagens lilla vurpa fick mobilen att krascha i sten och sen ner i sanden. Ingen rolig start på dagen. Telefon behöver jag ju, inte bara för att ringa utan också för Maps.me kartorna.



Phaeng vattenfallet ligger bara 5–6 km från Thong Sala och jag svänger av åt höger in på en smal grusväg som slutar efter några km vid några hus och en liten bar.



Skyltar talar om att det är en nationalpark och att nedskräpning ej är tillåten och att man skall iaktta och värna om miljön.





En stig som delvis är trappad och försedd med rep tar mig mot vattenfallen, för de är flera stycken. Skogen är tät och grön och hela tiden hör man bruset av vattenfallen.







Tyvärr så är vattennivån i floderna för liten för att de skall bli riktigt spektakulärt. Fast omgivningen är skön och längre upp stannar jag till vid ett litet sel där jag givetvis måste bada.































Trodde att vattnet skulle vara kallare men 20 grader är det nog. I vilket fall som helst är det skönt för en svettig kropp.



Sen väg ner bland stenar och rötter och repen är nog nödvändiga om man inte skall stå på huvudet.




När jag är nästan nere vid parkens entre och servicecenter ser jag några som pekar mot ett buskage, när jag närmare mig ser jag en lång grön orm med smalt huvud. Den är nästan helt kamouflerad av alla gröna blad och jag har nog inte sett den om inte familjen för hade gjort iakttagelsen.



Ormen är nog 90 cm och helt grön med undantag för den bakre delen av kroppen som är brun.



Den rör sig knappt, bara huvudet rör sig när jag ändrar position. Den skall visst vara giftig får jag reda på senare vilket den bruna bakre delen visst skall påtala.





Vacker än den och helt nödvändig för mångfalden i naturen och dessutom en som håller efter råttor, möss o dyl.





Efter denna naturupplevelse cyklar jag in mot Thong Sala och åter mot Phangan Guesthouse.



Under eftermiddagen försöker jag få igång telefon utan att lyckas och inte heller mobiltelefon-butikens lyckas. Blir att införskaffa en ny, en Huawei Y7 får det bli, relativt billig, 1300 spänn.



Får tillbaka mina kontakter, mina lagrade filer, mina Maps.me bokmärken, bilder m.m. så jag får väl känna mig lite nöjd fast innerst inne svider det.



Dagens distans: 27,2 km Färdtid: 01.55 t.m Total tid: 05.39 t.m



Maxfart: 54,5 km/h Medelfart: 14,1 km/h



Max temp: 41 °C Medel temp: 34,3 °C Min temp: 29,0 °C



// P-G



The Global Cyclist


15/11-18 Don Sak, Vietnam
Lämnar Koh Phangan


15/11




Klockan 09.00 avgår färjan från Thong Sala mot Donsak och jag är ombord. Resan tar cirka 2,5 timma och vädret är varmt men inte hett.



Färjan är inte fullsatt men ganska mycket folk ändå. Däremot verkar bildäck vara fullt. Halv tolv styr jag som första passagerare av färjan och har kosan mot fiket alldeles intill. Köper kaffe och tilltugg och kopplar upp mig med deras WiFi.



Jag checkar vägen mot Phuket med Google Maps och ser att det kommer att ta cirka tre cykeldagar, knappt 300 km. Inga backar som tar livet av mig har jag också noterat.



























Från Donsak är vägen riktigt bra och jag har medvind. Vid fyra tiden stannar jag för en kall öl och nått tuggbart, två munkar. Fortfarande lättcyklat och värmen inte heller så hemsk.



Strax efter halv fem och 113 km totalt varav 60 på cykel ser jag en mysig bar efter vägen och den ligger helt i skuggan och verkar trevligt inredd.





Barägaren verkar gilla cyklar, fågelholkar, gamla symaskinsbord och tv-apparater från 60 talet och genom den intakade platsen jag sätter mig vid rinner en liten kanal igenom med fiskar. Hela baren Har en skön och lugn inramning



Maten jag beställt är nuddlar och fläskkött med grönsaker och smakar jaktligt gött och inte dyrt heller, 80 bath och då har jag även köpt tre vattenflaskor.



Det märks att jag närmar mig dy sydligare delarna av sydostasien för ny ser jag på flera platser hur de avverkat regnskogen och börjat med oljepalm plantager.



Thailand är den tredje största producenten av palmolja och är förödande för människor och miljön så undvika att handla produkter där denna olja ingår och där man inte kan påvisa ekologisk odling.



På sikt är denna hantering ohållbar både för människorna, miljön och djuren























Frukterna innehåller 30-35 % olja och skördas var tionde dag. Varje palm producerar 40 kg palmolja per år.



Där de inte odlar oljepalmer har de istället stora ytor med gummiträd.



Gummiplantagen är snörraka planeringar av träd som var och en har en svart kopp fastsatt på stammen och där det droppar ner vit gummisaft.













































Vid en av dessa plantager bestämmer jag att tältet skall upp och klockan är strax före sex, skymningen har börjat så det gäller att skynda på för mörkret kommer kvickt som attan.












Det finns några bosättningar några hundra meter bort men ingen människa ser jag till. Värmen har bedarrat lite så natten blir nog skaplig.





Dagens distans: 120,3 km
(69,7 km Cykel) Färdtid: 05.55 t.m Total tid: 09.34 t.m



Maxfart 47,9 km/h Medelfart: 20,3 km/h



Max temp: 44 °C Medel temp: 35,7 °C Min temp: 26,0 °C



// P-G



The Global Cyclist


16/11-18 Ban Klang, Vietnam
På väg mot Phuket, Tältplats gummiplantage


16/11



Vaknar strax före halv sju och gör mig redo för nästa dags färd mot Phuket. Har beräknat att behöva cykla drygt 125 km idag så att sista dagen mot Phuket inte blir så jobbig. Landskapet är ungefär densamma, banan, gummiträd och palmoljeplantager. Vägrenen får jag ha för mig själv, bara enstaka scootrar möter jag. Trafiken som jag tidigare blivit varnad för är hur bra som helst. Känner mig väldigt säkert på min vänstra kant.



Första stoppet efter drygt 21 km vid en av mina favorit bensinmackar, PTT där de som oftast också finns en 7 Elevbutik som är väl konditionerad, bra utbud, gott billigt kaffe och WiFi.



Köper givetvis kaffe och sätter mig utanför vid ett av de runda träborden och tar fram bröd, ost, mjölkliknande och fruktsmaksatt dryck och lite korv och äter den frukost jag hoppade över i morse.



Lite senare på eftermiddagen nytt stopp vid en typisk vägkrog och tänker be om vatten. Blir erbjuden att sitta ner vid ett biord där redan tre thailändska män sitter och dricker kaffe.



De skjuter fram en kopp åt mig och sen en burk med nescafé och hett vatten finns i en termos på bordet och börjar lite intervjuande. Får också ett grönt blad från en männen som med en gestikulering visar att jag skall stoppa den i munnen och tugga på.



Jag frågar…



- What is it



De skrattar alla tillsammans och säger…



- Tam



- What is Tam kontrar jag med och fortsätter…



- Is it Khat?



Mera skratt och de säger samtidigt som de försöker stava…



- Kathum.



Jag begriper nu att det är jus Kat. Viker ihop bladet till en lagom stor portion och in i munnen och börjar tugga.





Det smakar inte speciellt gott, mest beskt och känner inget utav att det skulle vara ett narkotikapreparat.





Efter denna trevliga sammankomnast drar jag vidare och skall senare ta av åt vänster mot Plai Phraya som är en liten genväg mot Phuket.



Vid vägkorsningen gör jag precis som tänkt och svänger vänster men glömmer bort att göra U-svängen och upptäckte inte mitt misstag förrän efter 8 km. Bara att vända om tillbaka och nu kommer nästa misstag. U-svängen glömmer jag bort, fortsätter trakt fram och blir påmind om mitt misstag när jag ser skylten Phuket 183 km. Hel…e också. Istället för 120 km har jag 60 km extra.



Att cykla tillbaka känns bara jobbigt så jag drar vidare och är medveten om att idag blir det 20 km extra och i morgon 40 km extra mot den planerade rutten.





Bergen som jag har omkring mig är lite lustiga, höga, branta, trädbevuxna och oftast kuperade toppar, de ser väldigt lustiga ut.





Strax före fem ett nytt stopp för kaffe. In på en liten affär och ber om hett vatten och sen sitter jag ute i värmen och får i mig några mjuka kakor och mitt kaffe.



Sitter inte länge då skymningen är på gång. Tre km senare ser jag en palmplantage och styr in mot första bästa grön plats jag hittar och sätter upp tältet.





Redan nu känner jag att i natt blir det jobbigt, luften är alldeles för varm och fuktig för att vara behaglig för min smak.



Trött är jag likafullt, 136 km idag får även jag tycka är tufft och halv sju ligger jag ner på madrassen och i min ”liner”.



Lyssnar på lite musik, Frankie Boy ljuder i mina hörlurar och jag ”fadar” bort emellanåt. Vaknar flera gånger av luften som står alldeles still och måste ut och tvätta av mig. Alldeles kladdig. Känns bättre fören stund.



Jag tror att vid 23 tiden har tröttheten tagit ut sin rätt och jag får sova halvskapligt till strax efter 6.



Dagens distans: 134,2 km Färdtid: 07.04 t.m Total tid: 09.09 t.m



Maxfart: 43,9 km/h Medelfart: 18,6km/h



Max temp: 37 °C Medel temp: 31,5 °C Min temp: 24,0 °C



// P-G



The Global Cyclist


17/11-18 Phuket, Vietnam
Phuket Nästa och Sofia Ringer


17/11



Har sovit i en ångbastu stor del av gårdagskvällen och på morgonen lossnade ett av de töjbara spännrepen runt tältet och matväskan fram och träffade mig mitt på nosen, näsblod.



Misstaget igår med den missade U-svängen gör att idag har jag knappt 140 km till Phuket. Frukosten hoppar jag över och väntar med den till jag ser en PTT mack. Den dyker upp vid 10 tiden och samma procedur som tidigare, in och hämta hett vatten och sen sätter jag på vid ett bord utanför och äter lite medhavd frukost.



Härifrån har jag cirka 85 km till Phuket och beräknar vara där vid halv fem tiden i eftermiddag.



Liksom igår så är antalet ”småbackar” många, inte långa, 2-600 meter och mellan 1-3 % lutning men för varje backe man klarat av desto jobbigare blir dem.



Strax efter halv tolv, i Kalai blir det nytt stopp för vattenflaskorna är tomma. Ett litet fik säljer hemlagad fräsch dryck gjort på saft, vatten, soda och massvis av is. Ljuvligt gott och läskande.



Toaletterna vid sidan om är fräscha och rena och här blir det avsköljning och tvättning av mig själv och min röda HumanResurs tröja. Har nu hälften kvar till Phuket.





Korsar viken över Sarasin bron som tar mig till ön som Phuket ligger på. 40 km kvar och nu börjar jag känna mig sliten. Mestadels mentalt.



Nytt stopp 25 km hitom Phuket och även denna gång vid en 7 Elvenbutik för mera hett vatten och kaffe.



Sista 20 km in till Phuket är som att cykla på en lång genomfartsled, småstäder hela vägen och strax efter halv fem,efter 139 km och femtioniosmå backar är jag inne i Phuket och letar upp ett bra fik för kaffe och bulle. Ringer också hem till Syrran och Kenth.



Skaffar också ”Semestervecka” i Thailand från Telia som gör att jag kan ringa och SMS’s för samma pris som hemma.



Försöker nå Sofia men hon svarar inte just nu. Bläddrar i Maps.me efter ett billigt hostel och 450 meter från fiket hittar jag ett för 270 bath per natt.



Incheckningen går bra och hostelet är otroligt fräscht och rent, det bästa hittills. Rummet är fyrbäddsrum och endast en plats är upptagen av en medelålders kille från Tyskland. Hen heter Jo och är ute på en Asien tur. Dusch extra länge, sen lite middag på mellanplan där det finns några bord och datorer.



Medan jag äter ringer Sofia och vi bestämmer att träffas i morgon vid elva tiden vid en rondell som ligger bara 50 meter från mitt hostel och som hon känner väl till.



Efter någon timme kommer Joe förbi och frågar om jag har lust att ta en öl med honom på en pub alldeles i närheten och jag är inte sen att tacka JA.



Joe är vältalig och verkar kunna mycket om just denna del av Asien. Får många tips om dengu feber, moskitos och andra småkryp jag skall vara aktsam för. Ormar säger han, det är det minsta du skall vara rädd för, men moskitios



Vi sitter på puben någon halv annan timme innan det bär tillbaka mot sängen för nu är jag trött och även lite berusad för Joe bjuder på två ”starkisar”



Att kliva in på rummet är mer än en befrielse. Air konditioneringen fungerar ypperligt men likafullt behöver jag sen kliva upp och sänkatempen lite mer



Vi hörs i morgon när jag träffat Marias dotter och Jussies matte Sofia. Ser väldigt fram emot detta.



Dagens distans: 138,6 km Färdtid: 07.44 t.m Total tid: 11.13 t.m



Maxfart: 54,5 km/h Medelfart: 17,9 km/h



Max temp: 39 °C Medel temp: 34,1 °C Min temp: 25,0 °C



// P-G



The Global Cyclist


18/11-18 Phuket, Vietnam
Phuket och den efterlängtade träffen med Sofia


18/11



Vaknar runt halv åtta och känner att jag sovit lite oroligt i natt. In i badrummet och sen ner två trappor för kaffe, rostat bröd, smör utan smak och sylt. Joe kommer ner lite senare och gör mig sällskap. Han skall sen vidare idag mot en beach norr om Phuket för se3n ta sig till flygplatsen och en lite tur till Australien.



Vi fikar ihop och sen följer jag med honom till bussen så att jag också hittar den sedan. Tillbaka genom Phuket ”Old Town” till A night hostel och ”slår dank” någon timme innan jag styr mina ben mot rondellen med kyrk klocktornet i mitten för att vänta in Sofia som jag skall träffa klockan 11.



Sätter mig på en bänk alldeles intill och försöker bortse från den tunga värmen och fukten. Tar ett varv runt Klock kyrktornet och ser en lång ung kvinna klädd i svart klänning och med sällskap på andra sidan gatan som vinkar.



Det är Sofia och jag blir rejält glad att på träffa på en Ö-viksbo. Sällskapet hon har med sig är hennes pojkvän Robby.



Vi bestämmer att leta upp en bar för att snacka lite och drick nån öl eller liknande. Hittar en alldeles intill och vi delar på lite info sedan vi sist sågs. Sen bestämmer vi också att vi skall äta ute tillsammans i eftermiddag och att jag nästa dag eller nästkommande skall besöka deras skola.



Efter detta glädjefyllda möte blir det inte mycket gjort annat än lite omkring vandring och tar reda på var jag kan tvätta kläder.



Vid halv sex tiden skickar Sofia SMS och undrar om det är OK att vi träffas halv sju uppe på Rang Hill Viewpoint där de har en trevlig restaurang.



Får beskrivit hur jag skall ta mig dit och går vis sex tiden ut på gatan och haffar en MC taxi som efter cirka 15 minuter och en lång brant slingrande backe lämnar av nig utanför Tunk Ka Cafe, viewpoint restaurangen.



Hinner ta en runda kring utsiktsplatsen som verkar vara väldigt populär, speciellt ut på den långa balkongen som har utsikt ner mot stan.



Tio minuter senare kommer Robby och Sofia på en MC och möter upp.



Vi går ner till restaurangen och sätter oss vid ett bord med utsikt ner mot Phuket som är upplyst av alla färga ljus och LED-lampor, en tjusig vy över badorten.





Äter en riktig god middag med ett glas öl och vad jag finner ett trevligt sällskap och samtal. Får reda på att Sofia och Robby arbetar med burmesiska barn upp till 12-13 år mellan 09:00 och 14 på dagarna.



De verkar båda vara nöjda med sin situation här i Phuket och blir här till mitten av januari innan de tar flyget hem till Ö-vik.



Vi skiljs åt vid strax efter21 och jag försöker leta upp en MC taxi som skall ta mig tillbaka men misslyckas så jag får ta mina långa ben och vandra själv. Drygt 75 minuter senare är jag framme vid
”A Night Hostel” och snabbar mig upp till mitt väl avkylda rum för ute är et fortfarande väldigt varmt och fuktigt



Känner mig nöjd med kvällen och även med promenaden tillbaka.



Lägger mig vid 23 tiden och lyssnar lite på radion från SR om mangrove träskebs minskning i Sydostasien innan jag faller i sömn. ”ZZZZZZZZZ’





Vi hörs senare



P-G



The Global Cyclist


19/11-18 Phuket ocvh Karon beach, Vietnam
Tvättdag på flera sätt


19/11





Klockan 8 äter jag frukost och sen hämtar jag en påse med tvätt som jag tar med mig några hundra meter efter gatan till en lokal där det finns fem tvättmaskiner att använda. 20 bath kostar en normal tvätt, cirka 5.50 sek och den skall vara klar inom en timma så jag hinner tillbaka till mitt hostel för ytterligare en kopp kaffe.



Sen letar jag fram shorts och går några hundra meter mot Old Town där de flesta lokala bussar avgår från. Letar upp en buss som skall ta mig mot en badstrand. De flesta av bussarna är ganska små och blålackerade och alla har ingång baktill.





Vilken, det spelar mindre roll med jag har hört att Karon Beach skall vara en trevlig plats och den bussen står alldeles framför mig så jag hoppar in där bak och 10 minuter senare kör bussen skakigt iväg mot mål.



Cirka 18 km skall det vara enligt Maps Me. till beachen och det tar cirka 1 timma. Först rakt söderut 4fter en livligt trafikerad väg sedan svänger han av åt västerut in på små gator genom förorts-samhällen och sedan uppför Nakkerd Hill där Big Buddha stoltserar sin gestalt.



Det roliga med denna Buddha-statyn är att han ler och är i medaktiv ställning. Den är gjord helt i marmor, 45 meter hög och utsikten ner mot Phuket är vacker.















Karon beach är inget annat är en turistort. En enda gata rakt igenom och hotellen, affärerna, barerna, fiken radas upp efter gatan. Massvis av folk överallt och så givetvis stranden längst ner.



Vädret är mulet, på gränsen till svarta moln och det blåser bra från havet.



Vågorna har stora vita ryggar med det är varmt och stranden är ganska välbesökt. Innan jag klev ut på stranden köpte jag mig en burk öl och byter om till bad i en intilliggande toalett.



Letar upp en strandstol och gör mig bekväm. En blå plastöverdragen madrass finns att lägga ut med då kommer en stolförsäljare och vill ha betalt.



Att bara sitta på strandstolen är Ok vilket jag också gör. Lutar mig tillbaka och njuter av atmosfären, det sköna fast lite blåsiga men ändå varma vädret.



Givetvis måste jag ner och blöta min lekamen så jag preparerar min vattensäkra säck med kläder, kamera, mobil och min midjeväska. Utnyttjar strandstolens parasoll lina och knyter ihop säcken och lägger den under stolen. Tycker att detta borde räcka, givetvis måste man ju ändå ha lite uppsikt över den men den syns inte så väl från omgivningen.



Ner i det 26-28 gradiga, salthaltiga och vågiga vattnet och får en obeskrivlig lustkänsla när vågorna med full kraft slungar en bakåt när jag är på väg ut.



Sen tillbaka och lutar mig åter tillbaka i strandstolen och dricker färdigt min öl medan jag visualiserar strandens badgäster.





Medan jag sitter och spanar i strandgästerna stoltserar en liten orädd men för mig okänd strandfågel förbi. Skulle nästan kunna klappa den så när gick den.



Innan jag lämnar stranden blir det mer av salt bad och om kullkastningar i det ljumma vattnet och samma sköna känsla som tidigare.



Vid två tiden börjar jag dra mig uppåt mot beachens centrum och stoppar vid ett kafé innan jag tänker ta busen tillbaka till Phuket och Old Town Market. Bussresan fram och tillbaka kostar 80 Bath eller 23 kronor



I kväll blir det lugnt har jag bestämt, och i morgon skall jag besöka Sofias skola som jag ser fram emot.



Vi hörs och syns



// P-G



The Global Cyclist och badälskare


21/11-18 Phuket, Vietnam
Besök på Jump Start Education Center for Burmese Students



20/11



När jag idag på morgonen vaknar har jag sovit sedan strax efter halv sex i går kväll!!. Efter Buddha besöket och Karon Beach och sen lite middag gick jag och la mig på hela ryggen bara för att lyssna på SR radion ett tag. Inga planer alls på någon längre jour i sängen.



Vaknar klockan 20 och känner att , näää, upp på toaletten och ta av dig kläderna och sen ner igen. Sen ligger jag och slö lyssnar både på P1 och P3 tills jag är helt borta. Radion får ljuda i mina öron hela natten och jag bara vaknar någon enstaka gång.



Jag äter lite frukost och kaffe innan jag tar cykeln och beger mig mot Sofias skola, Jump Start Education Center for Burmese Students.



Den ligger lite norr om Phuket på en plats som heter Rassada. Innan jag kommer fram cyklar jag in till Rassada Pier för att kolla avgångarna till Ao Nang i morgon.





Skolan eller utbildningscentret som de får kalla sig ligger en bit från vägen men ingen skyltning om vart så man får fråga sig fram.

























Skolan tar hand om burmesiska barn upp till 14 år. De flesta har sin föräldrar som arbetar i närheten med de flyttar omkring ganska ofta så den ansvariga läraren , NO säger att en del blir inte där så länge. Skolan administreras och sköts av en organisation som heter Asian Center Foundation, en religiös organisation. En del av barnen har lite mera problem då mamman oftast har prostitution som arbete och pappan saknas.



Barnen kommer från en del av Burma där de pratar en speciell dialekt så de får först lära sig grunderna i traditionell burmesiska så att de kan återvända hem och gå på en normal burmesisk skola.



De går i skolan fem dagar i veckan från cirka 8 på morgonen till två halv tre på eftermiddagarna



Sofia var ganska lätt att se, en lång blond tjej bland mörkhyade barn och lärare. NO och Sofia visar mig runt och berättar lite om skolan och jag får berätta vem jag är och varför jag cyklat så långt.



Barnen är välnärda, snyggt klädda i någon sorts skol T-shirt i blått och alla verkar ha lätt för att le. Det är det här som gör min resa så spännande, att få se och träffa på människor i deras vardagliga miljö och jag tycker Sofia och Robbie, (inte Robby) gör helt rätt som lagt sin del av utbildningen på detta projekt.



Innan jag cyklar tillbaka mot Phuket så vill NO ta ett foto av mig tillsammans med Sofia, en kille som heter Mohammed från Umeå som också är på socionom utbildning.



NO vill inter att jag själv tar ett foto från skolan. Säkert någon smart policy för att minska risken att jag eventuellt skulle kunna sälja eller skänka bilderna till mindre trevliga män.





Apor och elefanter är populära djur att objektivera i Thailand.

























Dessa skulpturer fanns en bit från skolan och inte långt därifrån vid en uttorkad
flodbädd fanns originalen



Samtidigt varnas man från att mata dem och vara för nära då man kan bli klöst och en informationstavla visar bilder på vad man kan råka ut för



Sen tillbaka till mitt hostel för lite avkylning i mitt väl konditionerade rum på 20 C



Vi hörs och syns



//P-G


The Global Cyclist

22/11-18 Ao Nang, Vietnam
Färjan till Ao Nang och James Bond Island

22/11


Färjan avgår 08.30 från Rassanda Pier, cirka 5 km nordöst om Phuket. Färjeterminalen är knökfull med presumtiva passagerare.


Att få ombord cykeln var lite knepigt då jag var tvungen att passera en annan båt för att komma till min. Med lite hjälp av personalen så gick det och jag fick remma fast cykeln efter ena däckssidan.


Färjan som går till Ao Nang gör ett antal stopp efter vägen både lämnar av och plockar upp passagerare. Personalen ropar ut vilken ö som skall anläggas och vid ett tillfälle får vi lite mera info, reklaminspirerad kan man säga.


De kallar ön för James Bond Island och det var vid denna vik som ”The Man With The Golden Gun” spelades in, 1974, då var undertecknad 21 år och….!!


Små båtar kom för att hämta passagerare och ävcen ta emot de som skulle stanna i viken till nästa båt kom.


75 minuter senarer styr färjan sakta in i Ao Nang hamn som ligger cirka 4 km från själva huvudorten, fast det märks knappast då allt verkar sammanflätat.


Innan jag lämnar färjeläget handlar jag lite mat för kvällen och sen trampar jag vidare söderut mot huvudorten och staden Trang som ligger cirka 140 km sydost.


När jag kommer in i Ao Nag blir man på en gång nedveten om turistattraktionen som stan är. Tusentals av båt turister för det är just de som Ao Nang är känd för. Att ta turister till de olika öarna och bukterna som det finns gott om här omkring.


Jag stannar alldeles nedvid stranden för att insupa atmosfären och då dyker det upp en herre i min ålder med touring cykel.


Som vanligt är när man ser och träffaer på andra touringcyklister så stannar man, hälsar och byter info. Det liksom hör till.


Den här mannen är från Tyskland och jag blir tvungen att fråga om ….


- Do you have your bed with you?Säger jag och pekar på vagnen han har där bak.


- It is a solar panel!!!


- A solar panel??


- But why so huge?


Han förklarar att han ä ren f.d motorcyklist som förstört sina knän så cykeln han har är en el-cyklel och då behöver man lite extra laddningskapacitet när inte möjligheten att ladda på hotell finns.


Totalt väger hela has ekipage 100 kg!! Jag som klagar att min cykel är tung och väger bara 50-52 kg.


Hans plan är att ta sig till Singapore för att hämta ett nytt batteri och sen försöka leta en båt över till Australien. Det är lite problem säger han att flyga med denna cykel, en är stor, tung och elbatteriet gillas inte va flygbolagena.


Jag fortsätter några mil till sö.


derut och det blir några stopp vid en och annan PTT mack innan jag styr in cykeln för tältning vid en gummiplantage.


Sätter upp tältet och sen lite kvällsmat innan jag försöker få någon sömn. Det kommer att bli jobbigt, det är olidligt fuktigt ute och småkrypen har funnit ett nytt objekt att jäklas med.


Blir ingen riktig sömn förrän vid 24 snåret


Vi hörs i morgon


// P-G


The Global Cyclist


Dagens distans: 138,6 km Färdtid: 07.44 t.m Total tid: 11.13 t.m


Maxfart: 54,5 km/h Medelfart: 17,9 km/h


Max temp: 39 °C Medel temp: 34,1 °C Min temp: 25,0 °C


// P-G


The Global Cyclist

23/11-18 Rajmangala Beach, Vietnam
Rajmangala Beach och ett besök på Akvariet

23/11


När jag vaknar strax före halv sju är det bara att snabba sig att packa ihop. Myggen och alla andra flygfän är som galningar så det blir expressnerpackning och så iväg. Har lite svalt första 35 km, också lite motvind med ju längre in på förmiddagen desto varmare och så motvind.


Målet idag är att ta mig mot Trang och däromkring leta upp en bra och helst moskitofri plats. Som vanligt blir det ett antal stopp efter vägen för vatten och fika, tvättning och uppsköljning av t-tröjan och kepsen.


Landskapet är platt men otroligt grönt och Karstbergen och dess format är tjusiga och lustiga att beskåda. De allra flesta är skog och busk beklädda hela vägen till toppen som är alldeles rund.


Efter vägen är det flitigt förekommande med skyltar mm vattenfall, badstränder och beachresort’er, men sista skylten var man skall svänga av är det lite si och så med. Dessutom är det sällan någon distansanvisning så jag vet inte om det är 10 km eller mer, eller mindre.


När jag kommer fram till Krabi vet jag att avtagsvägen mot Trang är på höger sida så nu gäller det att hitta en s.k. U-turn sväng så att man kan komma över på motsvarande sida av den två delade vägen.


Tyvärr så ser jag ingen skylt med Trang på så efter cirka 12 km stannar jag och kollar Maps.Me och den ger lite konstig info varför jag frågar en chaufför som gjort paus vid ett rastställe.


Han pekar åt det håll jag kommer ifrån och jag begriper på en gång att jag förbrukat drygt en mil i onödan.


Bara att vända. En öppning i vägen 20 meter framför mig gör att jag kan ta mig tillbaka på rätt sätt så jag svänger över mot högra vägbanan utan att se mig för och känner bara vinddraget från en vit bil som kommer bakifrån i hög fart. Här har min cykelresa kunnat ta slut för det var inte mer än 2 dm till bilens högra framskärm. Puuh, Puuh, blev lite chockad och jag kände av att pulsen steg.


12 km längre fram ser jag skylten Trang och en pil som visar vänster så det är bara att trampa på. Till Trang är det cirka 140 km så dit kommer jag inte idag men hälften borde jag klara av.


Skyltar med hänvisning till vattenfall och badstränder kommer var femte km och i min skalle får jag lust att leta upp just en beach för nattens tältplats.


Cirka 40 km från Trang träffar jag på två touring cyklister från Frankrike som har varit i Kuala Lumpur och är på väg hemåt.


Några av badstränderna hittar jag ingen avtagsväg till men när skylten med Rajmangala Beach och Rajmangala Aquarium dyker upp är jag beredd och dessutom är den välskyltad.


Svänger av åt höger genom ett naturskönt område efter slingrig väg och kommer fram till ytterligare en skylt efter cirka 10 km och här svänger jag åt höger igen och fortsätter cirka 3 km förbi några skolor och ett universitet.


När jag är framme i Rajmangala Beach efter knappt 80 km ser jag det blå havet genom träden som växer ner mot stranden. En rondell med ett fyrliknande torn står precis i mitten av vägen och jag tar av åt höger mot akvariet som skylten visar.


Hela området är grymt vackert med en liten damm fylld av lotusblommor i. Verkar otroligt välskött det här området och en stor byggnad framför mig verkar vara entren. Till vänster en liten shop och till höger en lite bro över en stor vattendamm med fiskar.


Jag går in genom entren och ser mig omkring och det här verkar lovande. Det blir nog ett längre besök sen.


Jag cyklar tillbaka mot rondellen med tornet och sen styr jag cykeln över gräsmattorna och mellan träden ner mot beachen.


GUDOMLIGT VACKERT


Framför mig en helt tom stand med rent kristallklart vatten, till vänster roliga karstberg och snett till höger ett antal öar och en blinkande fyr.


Jag sätter upp tältet vid strandens början där det mesta är grönt och sen går jag med raska ben rakt ut i havet och känner en obeskrivlig lycka av att få lägga mig ner i det 25 gradiga vattnet.


Efter badet cyklar jag tillbaka mot akvariet och går in för en längre session. Det är ganska stort och på båda sidor om gångarna finns både små och jättestora akvarium med fiskar som jag bara undantags-fall sett och hört talas om.


Ovanför alla akvarium finns infoskyltar på engelska som talar om vad det är för fisk och hur den lever. Går faktiskt två varv så fantastiskt tyckte jag det var.


Sen cyklar jag tillbaka mot rondellen och följer skylten som visade att det skall finnas en restaurang lite längre bort. Efter lite letande hittar jag den till slut och går in. Restaurangen helt tom, bara ägaren som ser indisk ut och så jag. Köper en kaffe och en påse kakor och sätter mig vid ett av borden. Får hjälp med WiFi uppkopplingen av den indiskliknande barägaren och gör lite googlande.


Sitter drygt en timma vid mitt bord när barägaren säger att han tänker stänga så det blir att packa ihop och jag drar iväg mot akvariet igen och in i den lilla shop som finns och köper tre flaskor läsk för knappt 15 spänn. Tar också och fyller på min plastmugg med hett vatten ur en termos som står vid disken för jag är fortfarande kaffesugen och sätter mig utanför vid ett bord alldeles vid bron över dammen och lyckas koppla upp min dator och mobil via deras nätverk. Ibland skall man ha tur.


Sitter här säkert i två timmar och mörkret har nästan helt lagt sig men än ser jag glimtar av solen som sakta sänker sig ner mot havet.


Tillbaka till tältet och hämtar väskan med mat och går mot det fyrliknande tornet och sätter mig vid vägkanten under en gatlampa och börjar äta kvällsmat.


Sen går jag några hundra meter till restaurangen som nu är helt stängd men platsen där borden står är öppen. Sätter mig vid bordet jag hade tidigare och även nu lyckas jag koppla upp mig på barägarens WiFi. Det blir mera googlande och lite SVT info.


Vid 20.30 tiden går jag mot tältet som nu är helt omgärdat av den svarta natten, det enda som lyser är månen och fyren längre ut till havs.


Kryper in i värmen och ner i ”linern”, tar fram mobilen och ställer väckaren på halv sju. Sen lyssnar jag på lite nerladdade program från SR. Somnar innan jag lyssnat klart.


Dagens distans: 78,8 km Färdtid: 04.54 t.m Total tid: 11.25 t.m


Maxfart: 47,8 km/h Medelfart: 16,1 km/h


Max temp: 47 °C Medel temp: 35,3 °C Min temp: 24,0 °C


Vi hörs i morgon från Phattalung


// P-G


The Global Cyclist


24/11-18 Nära gränsen till Malysia, Vietnam
Mot nästa Phattalung och nästas beach

24/11


Vaknar utsövd och antalet moskitos har varit försumbar och vädret ute är härligt. Brisen från havet känns skönt.


Den varma fuktiga luften på kvällen och nattens lite temperatur gör att tältet och gräset omkring mig är alldeles fuktigt. Så är det nästan varje kväll.


Jag tar samma väg tillbaka som i går eftermiddag, genom Phattalung och sen vänster söderut mot Bamn Lan Chang och fortfarande är trafiken vänlig!


Har inte ätit frukost utan det har jag väntat med tills jag hittar en lämpligt PTT mack. Det gör jag i Khao Chaison och som vanligt finns en Amazon Cafe längst in. Alla dessa cafeer är uppbyggda på i samma stil och anda. Skall påminna om en liten skogsidyll. Träd, buskar och rinnande vatten är caféet omgärdat av och allt ligger i skuggan.


Jag tar min röda matväska och sätter mig ut under taket och börjar med frukosten. WiFi uppkopplingens inloggnings kod som är gratis får jag via ett gammalt kvitto som en av personalen ger mig.


Sitter här drygt 45 minuter innan jag drar vidare. Nu har värmen startat och det blir ytterligare ett snabbt stopp vid en Caltex mack för lite avsköljning och uppblötning av T-tröja och keps.


Strax före två nästa tvättningar och uppblötning av T-tröja och vila. Värmen tar mer på krafterna än själva cyklingen.


Vägen jag cyklar på kallas för Phetkasem road och är relativt vältrafikerad men schysst. Strax efter Bhan Pru Pro svänger jag av åt höger mot Ban Nan Si Tong och nu har jag också kvällsmiddag i tankarna. Den intar jag på ett annat Amazon Cafe efter 90 km och klockan är kvart i fyra på eftermiddagen.


Under hela dagen med undantag från den första en och en halv timma har jag cyklat bland latex och även oljepalmplantager. Det är grönt överallt och en flod med brunfärgat vatten rinner bredvid mig nästan hela tiden. Jag blir då inte badsugen om Ni skulle tro detta men fåglarna verkar inte brys sig.


Hundar är det gott om i dessa trakter, de flesta är gatukorsningar och många har stora juver för valpar finns det gott om.


Många av dem skäller när jag cyklar förbi och börjar att jag men har lärt mig att det bara är att höja rösten så drar de sig tillbaka.


Att inte fler blir överkörda är märkligt för merparten är helt obundna och de ligger eller leker vid sidan av vägen.


Givetvis finns det hundar som är mera välskötta men de har oftast ett halsband på sig och någon som ser till dem.


Höns och tuppar, det finns nog inte ett hus eller ett skjul efter vägarna eller inne i samhällen förvisso där det inte finns höns och de är också självgående. Till ocvh med inne i affärerna ibland kan man se eller höra dem. Undrar vad Hälso och miljöskydds inspektionen hemma i Ö-vik skulle ha för ¨åsikt om detta tro?


Halv sju på kvällen, lite för sen egentligen men jag satt lite för länge på Amazon Cafet svänger jag av ner mot en latex plantager för camping.


Snabbar mig så gott det går att få upp tältet innan mörkret helt har tagit över och innan alla moskitos har hittat mig.


Trots att det nu var cirka en halvtimme sedan jag klev av cykeln svettas jag fortfarande så jag försöker tvätta av mig så gott det går med det vatten jag har i flaskorna och innan jag kryper in i min lilla sovplats smörjer jag in mig med norrländsk beckoljeliknade myggmedel.


Det luktar typisk beckolja.


Två timmar senare har jag somnat till Bilboard listan från 1983.


I Morgon är det sista dagen i Thailand är det tänkt. Fråntältplatsen till Wang Prachan som gränskontrollen heter är det drygt 60 km


Vi hörs från ett ganska islamistiskt Malaysia


Dagens distans: 92,11 km Färdtid: 05.18 t.m Total tid: 10.44 t.m


Maxfart: 41,2 km/h Medelfart: 17,1 km/h


Max temp: 40 °C Medel temp: 34,3 °C Min temp: 25,0 °C


Vi hörs i morgon från Wat Prachan , Malysiska gränsen


// P-G


The Global Cyclist


25/11-18 Kampung Aman, Malaysia, Vietnam
Malaysia mitt sjunde land på denna tur


25/11





Hello Malaysdia – Here I come
Hello Malaysdia - Di sini saya datang



Klockan 16.45 lokal tid den 25 november kommer jag in i Malaysia utan problem. Det tar bara några minuter och två kopiering av mina pekfingrar så är jag inne i landet



Medan jag sen checkar Maps Me. kommer ett medelålders par fram och frågar lite. De pratar bra engelska fast med lite brytning och jag frågar också om de vet om något ”Homestay” strax efter gränsen. Paret är väldigt trevliga och de ler och skrattar om vartannat



Får ett förslag som ligger cirka 5-6 km bort. Upp på cykeln och nu har vädret blivit riktigt skönt och solen når heller inte riktigt6 över träden som omger vägen.



Efter tre fyra km ser jag en svart Honda Van efter vägen och en man vinkar att jag skall stanna. Det är samma par som vid gränskontrollen och de säger att det homestay de gav tips om ej …’



- Homestay no more, but we will help you to find a place little bit futher, about another 12 km.



- Look for our car after the road fortsätter han



Jag tackar för hjälpen och cyklar iväg. Det har börjat att skymma så jag försöker skynda mig med efter några km kommer veckans eller de senaste veckornas stora utmaning, ett bergspass som skall övervinnas. Första km kan jag sitta på cykeln men sen blir det att styra ekipaget, 14-16 % lutning är för mycket. 3 senare är jag upp och nu har jag istället en diabolisk utförslöpa som jag tar det väldigt lugnt utför, för det har också börjar duggregna.



När berg et är avklarat ocvh vid en T-korsning står Honda Van’n och väntar.



De förklarar på sin Malaysiska engelska att vid näsa T-korsning skall jag ta vänster och sen efter ytterligare några km i en ort som heter Unicity Alam Sungai Chucoh ta vänster igen och på andra sidan vägen skall det ligga ett litet hotell.



När jag kommer fram ser jag deras bil ocvh blir guidad sista biten. Får hjälp med bokning då receptionisten, en man i 60 års åldern inte har engelska i sitt CV.



Hotellet heter LaVillage hotel och är visst nybyggt, bara tre månader gammalt och jag är visst den första utlänning som bokar rum här. Jag får väl sedan lägga in detta i mitt cykel CV.



Den här orten har tyvärr inga ATM maskiner och de tar inte emot dollar så gärna. Jag hade innan gränsen försökt att ta ut pengar med den maskinen ville inte medge uttag.



Mannen erbjuder sig att skjutsa mig till närmaste ATM maskin som ligger någon mil bort, Padang Besar och där jag ta ut Malaysiska kontanter, Ringgit, MYR som valutan heter. Kursen är 10 MYR mot 231,60 SEK.



Den här familjen, de har också en dotter med sig i tretton års åldern är verkligen vänliga och tillmötesgående. Jag får deras telefonnummer och e-post utifall jag skulle dyka på några problem





Sen tillbaka och installerar mig i ett rum på BV utan fönster men med dusch, TV och AC. Bestämmer att jag sover här i två nätter innan jag fortsätter söderut mot Singapore.



Denna dagen ett liv



Dagens distans: 17,1 km Färdtid: 01.13 t.m Total tid: 01.28 t.m



Maxfart: 46,2 km/h Medelfart: 14,5 km/h



Max temp: 384°C Medel temp: 31,4 °C Min temp: 30,0 °C



Vi hörs senare
// P-G



The Global Cyclist


<