Toppar dalar och hopp

Nu när man ska försöka komma ihåg vad man gjort den senaste veckan måste jag gå igenom kameran för att komma ihåg, känns som det var evigheter sen vi var i Abel tasmans park. Vi åkte båtturen i parken, och det var skönt med vinden i håret, solen i ansiktet och saltvattenstänket från vågorna. Tillsammans med utsikten av flera stränder på rad gjorde det hela inte mycket sämre.Dagen efter åkte vi till Nelson, en stad som var liten och vacker, inte mer än så.Därefter tog vi bussen till graymouth, där vi skulle ta TranzAlpine- tåget tvärs över landet! Fast på vägen till gråmunnen stannade vi med bussen, oväntat, vid "pancake rocks", stenformationer vid kusten som har oförklarligt format sig så att det ser ut som det är lager på lager med platta stenar. Väl framme i graymouth gjorde vi inte så mycket, utan bara väntade in tågresan nästa dag. Vi väntade inte förgäves, eftersom tåget gick över alperna till Arthurs pass, en liten bergsby i mitten av sträckan. Vyerna var grymma, och känslan av "tågåkande" förhöjdes när vi gick ut i den öppna vagnen utan fönster(och lyssna på lord of the rings soundtrack). Fett. I Arthurs pass började vi eftermiddagen Med att se ett 132 m långt vattenfall, "devils bowl". Helt ok. Morgonen efter började vi en stigning längst med scotts track, en 1100 m stigning upp på en av bergstopparna. Denna stigning var den hårdaste hittills, dels eftersom den var så brant att vissa partier var rent av klättrande, dels eftersom vi gick den så pass snabbt för att hinna med tåget vidare till Christchurch. Vyn var nice eftersom 360 grader var berg runt omkring en, med vissa snötäckta berg. Nedåt var nästan lika jobbigt då det var så brant.Med rekordfart var vi uppe och nere, så med bra marginal hann vi med tåget till Christchurch. Vägen dit var inte så pjokig den heller. Christchurtch däremot var en katastrof, bokstavligt talat. Förra årets jordbävning gjorde staden till en deppig stad, där stadskärnan var helt avspärrad som vi värsta zombiefilmen. Checkade in på foley towers, och stannade där i två dagar. Den nya stadskärnan heter "restart" och butiker banker och postkontor har sina lokaler i färgglada containrar. Efter ett besök på museet var vi nöjda med staden och åkte till twizel, en "ny" stad som uppkom pga arbetare till vattendammen(som står för 24 procent för NZ elförsörjning) som ligger i närheten. En väldigt liten stad, men bra utgångspunkt till mt Cook, NZ högsta berg! Åkte till mt cooks bergsby dagen efter, via en 2,1 mil lång isblå sjö, med vatten ifrån glaciären, för att se en fantastisk utsikt från hostelet, när väl molnen skingrade sig. Över två hängbroar och förbi en sjö så kom vi fram till bergets glaciär, där det även var en sjö och isflak som flöt omkring! NZ är ett fantastiskt land som har al denna natur! Dagen efter åkte vi till wanaka, där jag befinner mig just nu. Staden är belägen vid lake wanaka, berg bortom den, klarblå flod bredvid och blå himmel hittills. Det tar oss till dagens aktivitet som började kl kvart i elva i morse. En halvtimme tidigare hade vi ringt och kollat om allt var grönt, och fick ett positivt svar. Hoppade in i bilen som tog oss till fältet där vi bytte om till våra aktivitetsoveraller. En snabb genomgång först, och sedan var det bara att hoppa in i fordonet som tog oss 4575 m från platsen vi skulle återvända till, fast inte med fordonet, dvs propellerpanet. Med en glad liten brasilianare på ryggen kastades jag ut i luften från 15 000 feet! Jag var först ut från planet av de andra fem som hoppade med mig, och när de öppnade dörren, luftdraget kändes och man satte sig med benen under planet, då var man lite tuff. Fast det försvann snabbt när man väl lättade från planet och föll handlöst ner, samtidigt som man skrek som en liten flicka! Det gick så fort, men lite hann man med att uppfatta. Bl.a. Utsikten. Svårt att ta in den till fullo samtidigt som man faller i över 200 km/h ned mot marken, men ändå. Berg, sjön och mt Cook långt bort i horisonten gjorde det till en upplevelse som inte kan beskrivas, utan måste upplevas. 60 sekunders fritt fall var röväckligt kul! Vi lugnande våra nerver efteråt med en schysst burgare och öl i eftermiddagssolen vid strandkanten. Andra boken av Game of thrones gjorde det hela perfekt. Idag kom en busslast backpackers, så lite mer drag i puben blir det nog jämfört med igår, då det var ca 6 killar där under en Nintendo 64 Mario cart turnering. Jag smiskade Emil i det som ni förstår, men det är bra att ibland säga det uppenbara.Imorgon eftermiddag bär det av till Queenstown! Jag ska försöka lägga upp bilder idag också, så ni får se de vyer som är omöjliga att beskriva( och fota)